Dagens frågor

DAGENS FRÅGOR
Den :!5 mar~ 1!!38.
Hitler gör Snabbare i:in man för några veckor >Wdan kunnat ana,
världshistoria. har slutakten följt i det österrikiska dramat. Om
Berchtesgadenöverenskommelsens verkliga innebörd röjde sig från
början djupgående meningsskiljaktigheter mellan dess båda upphovsmän. Sehuschnigg visade omedelbart efter sin återkomst till Wien,
att han ingalunda var sinnad att verkstiilla avtalet i den form aY
allt närmare inre och yttre anslutning till ’l’ysklaml, som man väntat i Berlin och även i vida kretsar av det österrikiska folket. Livligt applåderad av London- och Parispressen hävdade han i klara och
käcka ordalag, att han betraktade sji:ilva överenskommelsen som ett
yttersta medgivande från österrikisk sida och att ingen vidare eftergift kunde göras. Hans hållning ställde honom fdm början i skarp
motsats till hans stortyska ministrar, von Glaise-Horstenau och den
på Hitlers begäran i regeringen insatte inrikesministern SeyssInquart. Men vidare visade det sig genast, att de österrikiska nazisternas förviintningar gingo vida längre, ej blott än vad Schuschnigg
ville medgiva utan även än vad Seyss-Inquart till en början ansåg
sig kunna bifalla. Jättedemonstrationer och oroligheter, siirskilt i
Gra11 och Linz, gjorde snart läget ytterst spiint. I denna situation
trodde Schuschnigg tydligen sig kunna frigöra sig ur elen beroende ställning, vari Berchtesgadenavtalet bragt honom, och fattade
det ödesdigra beslutet att genom en i största hast utlyst och uneler
högst egendomliga former anordnad folkomröstning söka slå nazisterna med deras egna va11en och riidda sin och Dollfuss’ politiska
skapelse, elen kristliga shinderstaten. Det iir iimm omöjligt att bedöma bakgrunden till detta förbundskanslerus beslut: om han drivits av ren desperation enligt parollen »hellre en iinde med förskräckelse än en förskräckelse utan ände» ellm· om han handlat efter verkliga politiska överväganden, varvid han tydligen felbedömt antingen
stormakternas, främst Italiens, hållning eller ’l’ysklamls styrka och
handlingskraft eller biiggedera.
Som var att förutse, väckte folkomröstningen genast den livligaste
oro bland nazisterna, som befarade att räka i minoritet mot en koalition av Schuschniggs anhängare och austromarxister, förenade i gemensamt hat mot det tredje riket. Själva formen för omröstningen
missgynnade nazisterna. Röstlängder saknades, och i början var det
meningen att låta trycka endast jasedlar. Dylika omständigheter
voro av största vikt i ett land med små förhållanden, där funktionärer
och arbetsgivare i stor utstrliclming stödde Schuschnigg. Röståldern
nedåt var vidare enligt 1934 års författning satt till 24 år, vilket
tungt drabbade na11isternas ungdomliga skaror. Oredan i Graz tilltog omedelbart, och förhållandena antogo snabbt en anarkisk prägel.
Avgörandet korn redan den Il mars, två dag·ar eftf’l” det att
214
Dagens frågor
Schusclmigg på ett möte i Innsbruck yppat sitt beslut. Det är iinnu
ej fullt möjligt att urskilja det närmare händelseförloppet, men det
är tydligt, att det behärskats av Seyss-Inquart och Glaise-Horstenau,
stödda på Tysklands väpnade makt. En serie ultimata under loppet
av den 11 framdrev först omröstningens inställande och därefter
Schuschniggs avgång· och ersättande med Seyss-Inquart. Den senares första åtgärd blev att inkalla de tyska trupper, som redan börjat
samlas vid bajerska gränsen och nu efter en tydligen länge och minutiöst förberedd plan med imponerande snabbhet och precision inom
några få dagar ockuperade hela Österrike utan att röna något som
helst motstånd.
Det är okänt, vad som var Berlins avsikt vid aktionens igångsättande. Möjligen hade man blott tänkt sig att etablera ett större
Danzig, en nazistisk filial med formell statlig självständighet. I så
fall ändrades beslutet under intrycket av den panikartade rådvillhet,
för att ej säga skräcksHimning, som visade sig i London och Paris
vid de första buden från Wien. Hitler tog nu steget fullt ut och införlivade Österrike med Tyska Riket. Versaillespolitiken hade lidit
sitt hittills mest katastrofala nederlag.
Historiskt och nationellt har Österrikes återvändande till Tyskland
ett mycket klarare berättigande än många andra territoriella förändringar, som efter världskriget skett i Europa, till exempel hela
Elsass-Lothringens överflyttning till Frankrike eller Eupen-Malmedys till Belgien. Det iir fullständigt ofattbart, hur man i eng·elsk
press, där man speciellt slagit sig till Dollfuss’ och Schuschniggs riddare, med bibehållet allvar kunnat påstå, att Österrike aldrig tillhört Tyskland. Tvärtom iir förhållandet, att det med undantag för
den korta tiden 1866—1938 ända sedan det tyska folkets första framträdande spelat en av de ledande rollerna i de statssammanslutningar,
som uppburit dess politiska aspirationer. Ur nationell synpunkt åter
tillhör Hitlers Stortyskland, sådant det framstår efter föreningen
med Österrike, de enhetligaste statsbildningarna i Europa och utgör
i detta avseende en avundsvärd motsats till flertalet av de stater,
som blevo frukterna av Wilsons, Lloyd Georges och Clemenceaus
tillämpande av nationalitetsprincipen under åren 1918 och 1919. Tvivelaktigt iir däremot, om under nu rådande förhållanden majoriteten
av Österrikes befolkning alltjämt delade den önskan att återförenas
med Riket, vilken så livligt uttryckts under åren efter världskriget.
Klarhet härom torde nu aldrig kunna vinnas. Det är möjligt, kanske
troligt, att Schuschnigg verkligen kunnat tillsammans med sina
hätska fiender på den röda flygeln bilda en majoritet mot en förening med Hitlers ’l’yskland. Livsdugligheten hos en stat, vars självständighet skulle hava haft en dylik ohelig allians till grundval,
torde med skäl kunna ifrågasiittas. Och det bör påminnas om att
Saaromröstningen för ej så Hinge sedan visade, att i ett folks ödestimma de stora nationella samhörighetskänslorna äga en förunderlig makt att bryta ned de skrankor, som rests av klassintressen
och partipolitiskt agg. Hur det än må hava förhållit sig med önsk- 215
—·~—-
.•___J
Dagens frågor
ningarna hos den tillfälliga majoriteten bland östm·rikes invanare
på våren 1938, torde en bedömare med anspråk på objektivitet och
djupare insikt i sammanhangen ej kunna förneka, att efter det kortsynta upplösandet av dubbelmonarkin 1918-1919 och det än kortsyntare vetot även mot en partiell habsburgsk restauration under de
följande åren, var Anschluss ej blott en ekonomisk och politisk nödvändighet utan också ett uttryck för vi:irldshistoriens rättfiirdighet.
Egendomligt är att se, hur de stater, som 1914-1918 förklarade sig
kämpa för nationalitetsprincipens förverkligande, våndas, när den
för en gångs skull tillämpas till det tyska folkets förmån.
Vad som däremot är ägnat att väcka djupa bekymmer på många
håll, är de brutala former, vari den stora omvi:ilvningen genomdrivits
och som lika väl skulle kunna låna sig åt en annexion, som ej kunde
åberopa lika starka skäl. Tilldragelsen visar klart, hur de försiktiga
och retarderande makterna i Berlin försvagats eller satts ur spelet
genom personskiftena i ledningen den 4 februari. Med bävan fråga
sig flere bland Tysklands svagare grannar, om det härnäst skall
gälla dem. Särskilt utsatt är Tjeckoslovakiet, redan förut så illa anskrivet i Berlin på grund av sin envisa vi:igran att låta sin starka
tyska minoritet njuta en rättvis behandling. Efter de sista tilldragelserna iir Böhmen på tre håll inneslutet av tyskt land och tyska
armeer och sudettyskarnas språk blir allt självmedvetnare. Skola
tjeckerna kunna förmå sig till en eftergift, innan klockan slagit tolv~
Och hur skulle västmakterna ställa sig inför ett sudettyskt uppror,
som finge stöd från Tyskland~ Tecknen tyda på att den nya, radikalare folkfrontregering, som blivit den mycket torra frukten av den
senaste politiska konvulsionen i Paris, beslutat sig för att stå eller
falla med Prag. Under sådana omsti:indigheter skulle det förmodligen
te sig ytterst svårt för England att hålla sig utanför ett krig, trots
att Chamberlain och Halifax visa den största obenägen-het att hinda
sig vid Benes’ stortjeckiska politik
Tydligt är emellertid, att den österrikiska katastrofen IJå ett avgörande sätt kastat om maktbalansen i Europa till diktaturernas förmån, liksom att Mussolinis passiva hållning· inför sin tidigare vasalls
undergång givit Hitler den obestridligt ledande rollen bland dem.
Det återstår att se, om Italien skall få sin kompensation i Spanien.
Där har Francos sista stora offensiv i Aragonien tillsynes bragt
kriget betydligt närmare sitt slut och givit Londonregeringen nya
skäl att grubbla på oklokheten i en politik, som låtit Tyskland och
Italien framstå som det patriotiska Spaniens enda stöd i kampen mot
hotet från kommunismen.
När hakkorsflaggan hissades över Hofburg, bröts en stor tradition,
kanske den största, i europeisk historia. De svartgula fanorna ha
ofta förts i motgång men även då alltid med ära. Det är en lysande
roll, som babenbergares och habsburgares Österrike spelat som Europas bastion mot barbariska invasioner och fransk hegemonipolitik, den
senare må hava representerats av Ludvig XIV:s och Napoleons hänsynslösa och förstörande utvidgningslust eller av revolutionens vålds- 216
Dagens frågor
och nivellering;;ideer. Europa blir ur flere synpunkter fattigare genom östcn·ikcs förvandliug· till en provins i ett alltmer centraliserat
och prussificerat ’rysklan<l. Men ;;kulden drabbar i främsta rummet
de ;;tahnniiu, vilka;; kortsynthet och okunnighet undanryckt förutsiittningarna för Donaustatens självständiga existens och, delvis efemära sydösteuropeiska statsbildningar till behag, avskurit Österrike
från möjligheten att fylla sina viktiga politiska och kulturella uppgifter i Västerlandet,; t.Hinst. Så har för ett stort antal patriotiska
österrikare ingen annan väg stått öppen än återföreningen med det
tyska folkets huvudmassa. Man kan endast hoppas – och det hoppet iir t~·viirr mycket svagt – att dc skola kunna rädda något av
österrikisk eg·enart in i sin nya tillvaro och uppmjuka tredje rikets
spartam;ka ideal med den på en gång tolcrauta och tappra, fromrna
och Hittsinniga levnadskonst, som varit en gåva från barockens Wien
till t’lll’OJWisk kultur.
Försvarsstabschefens Chefens föt· försvarsstaben i dagarna offentlignottförslag. g’jor<la yttrande över chefens för marinen flottförslag iir siin;kilt i t vermc hänseenden värt uppmärksamhet.
Främst fiistcr man sig vi<l det bestämda ståndpunktstagandet för
artillerifartyge>ns bibeh1tllancle i försvarssystemet.
Försva rsstabsclwfens npprh·ag var att »undersöka dc vägar, som
må förPfinnas Hir att ]m dt ur det samlade försvarets synpunkt tillfrcdsstiillawlP siitt erm1, Yarl som genom 1936 års försvarsbeslut i
detta hiinseenrlo åsyftas, nämligen i stort sett ett bevarande av slagkraften oeh aJJvändbarhetcJJ hos flottan, sådan den för närvarande
iir sammansatt». Bctriiffamlc ifråg-avarande »vägar» angåvos i direktiven olika alteruatiY: bihehi1llandc av flottypcn »utsjöflotta med
skepp», iivergång- till typPil »liitt utsjöflotta» eller övergång till typen
»skiirgårdsflotta med skepp». \’idan’ påpekades att »åt de ekonomiska faktorer11a måste inrymmas ett Yäsentligt inflytande».
J<~fter en allsi<lig oeh g-rundlig undersökning av olika flottsammansättningar oC’h dessas kostnader utmönstrar försvarsstabschefen typerna skiirg[mlsflotta oeh liitt uisjöflotta; dels bjuda dessa icke tillräcklig försvarseffekt i oeh för sig eller såsom led i det samlade riksförsvaret, tlels siiilla de ;;ig <hTare än artillerifartygsflottan, emedan
de k6iva både ett större antal fart~’g och ökade personalkadrar.
l fråga om artillerifartygsflottan kan nr effektivitetssynpunkt godtagas anting·en en sammansiittning, rl~ir chefens för marinen pansarkryssare ingii, eller Pil flottn1, där dc nuvarande Sverigeskeppen ersättas av 4 kustfiirsvarsfartyg- med mindre kaliber än Sverigeskeppens, meu grövre än vansarkr;n;sarnas. Av kostnadsskäl förordar
chefen fö1· försvarsstahen denna senare t~’p.
Det föreslagna artille>rifartyget hiir 4 st. 25 cm. kanoner i stället
för Sverigetypens 28 t•m. kan. och gör 20 knop i st. f. 23 knop. Enär
iindock deplacementet är ungefär detsamma som nuvarande Sverigeskepps m;lste det nya fartygets skydd och flytharhet vid träffar av
217
Dagens frågor
projektiler, minor eller bomber vara mycket gott. Det framgar av
försvarsstabschefens utredning, att t. ex. 6 st. 25 cm. kan. och 24 knop
skulle vara önskvärda, men att kostnaden – i det fallet omkr. 45
milj. kr. per fartyg – avskräckt från ett dylikt förslag·. När fartygets egenskaper i fråga om vapen och fart sålunda pressats ned
till ett oundgängligt minimum, har man skäl fråga sig, om det nya
fartyget kan fylla sin plats såsom ersättare för Sverigeskeppen.
Man finner svaret dels i utredningens understrykande av att antalet fartyg icke kan sättas lägre än 4, dels i ett påpekande av att
vi icke sikta högre ~in till jämställdhet i kraft och överlägsenhet i
skydd i förhållande till tunga kryssare. Att farten blir betydligt
liigre än kryssarens betyder ur kostnadssynpunkt ofantligt mycket
men ur strategisk synpunkt mindre med hänsyn till den utpräglade
rlefensiva krigföring, vi tvingas tillämpa, och till nutida spaningsmöjligheter. Vill en fiende fram till våra kuster t. ex. med en
transportflotta, kan han finna iiven de långsamgående artillerifartygen i sin viig.
När Sverigeskeppen konstruerades, hade slagskevven 28-30,::; cm.
kanoner och en fart av 20-22 knov. Tanken i vårt artillerifartygs
konstruktion var då den, att momentan strid med slagskepp skulle
kunna upptagas. Därför fick fartyget 28 cm. kanoner och en fart
något högre iin slagskeppens – och diirför utdömdes då av fackmännen en ifrågasatt typ, som icke blott förde eu mindre kaliber (25
cm. kan.) och gjorde endast 20 knop utan dessutom var mycket svagare skyddad än säväl Sverigeskepp som nn föreslagen tnl. När
moderna slagskepp föra 38-40 cm. kanoner, göra 28-30 knop och ha
ett tonnage av 35,000 ton, har i nuvarande liige den gamla byggnadsprincipen måst frångås. Våra kustfarvatten kunna emellertid icke
anses särskilt inbjudande för dylika moderna mamm_utskepp, vartill kommer att mineringar, undervattensbåtar samt flygstridskrafterna även skapa respekt för våra kuster, och avskräcka dem
från att våga sig för långt in mot dessa. Det resultat, vartill försvarsstabschefen kommit i fråga om fartygstyperna för att flottan
skall fylla avsedd plats i försvarssystemet, synes (liirför kunna godtagas som gTnnd för det skyndsamma beslut, som situationen kräver.
Givetvis iir dock en förstärkning av kraft och fart hos artillerifartyget önskvärd. Likaså borde en snabb förstärkning av värt u-båtsförsvar (f. n. och enligt 1936 års försvarsbeslut 10 till antalet) genomföras; chefen för försvarsstaben har i enlighet med utredningsdirektiven ej närmare ingått på de mindre fartygstyperna utan härutinnan
tagit 1936 års försvarsbeslut till utgångspunkt och förutsättning.
Vad man vidare särskilt fäster sig vid i försvan;stahschefens utredning ~ir behandlingen – helt vid sidan om uppdraget – av den
s. k. kustartillerilinjen. I den offentliga diskussionen har framförts
den tanken— vilken av försvarsstabschefen upptagits och undersökts
-att artillerifartygen skulle utbytas mot kanoner, uppställda på land,
och att härjämte flygstridskrafterna skulle ntiikas med ett för strategisk spaning avsett förband.
218
Dagens frågor
Chefen för försvarsstaben avvisar tanken på att i närvarande läge
kunna ersätta artillerifartygen med bombflygförband. »Denna ståndpunkt synes s:l mycket mer berättigad, som bombförbanden icke
kunna användas i mörker, och enär deras inverkan mot fientliga
artillerifartyg starkt inskränkes, om dessas artilleri utan att allvar- ’ligt bindas av mål på sjön kunna insättas mot luften.» Vidare på-
pekas att tillkomsten av ett flygförband för strategisk spaning –
i och för sig mycket önskvärt – icke löser frågan om den spaning
med sjöstridskrafter, som måste utföras nattetid, och därför icke kan
i detta hänseende llPP\’iiga avsaknaden av en flotta enligt det framlagda förslaget.
Ett förstiirkt kustartilleri med den omfattning – 8 svåra, fasta
batterier, l medelsvårt fast och 3 rörliga batterier – och den gruppering utefter egentliga östersjökusten, som försvarsstabschefen tänkt
sig, skulle otvivelaktigt i vissa avseenden skapa ett starkare försvar iin det nuvarande mot fientligt intriingande i Stoekholms, Upplands och Blekinge skärgårdar och i övrigt mot invasion på vissa
strategiskt betydelsefulla områden. Detta försvarsstabschefens yttrande kan av ingen bestridas. Om också de gynnsammaste landstigningsomrildena kunna tryggas, är det likaledes obestridligt att ett
permanent kustartilleriförsvar icke kan anordnas på alla platser, där
landstigning iir möjlig. Säkerhet för att tillräckligt antal rörliga
batterier – vilkas kalib1~r ej kan överstiga 15 cm. – skola vara pl1
platsen i riitt tid, synes km1]1past större än att kustflottan skall
hinna ingripa, ty kustflottan möjliggör dock en biittre spaning, fram- ~kjntet minförsvar oelt annat fördröjande av fientliga överfarten.
’l’anken glider från 1h•t här bcrönla invasionsskyddet osökt in på
dt annat, niimligen den franska l\Iaginotlinjen. Behovet att komplettPra derma starka och dyrbara försvarskedja med rörliga stridskrafter är så uppeJtbart, att det ej ens behöver diskuteras. En av breda
luckor bruten Maginotlinje mellan Stockholms och Blekinge skärg~’\rdar tarvar förvisso iiven – som ehtlfen för försvarsstaben funuit — rörliga styrkor, anviindbara både framför och bakom liujen.
Vad drt marina skyddet mot audra slag a v vald än invasion betriiffar finner försvarsstabschefen, att sjöfarten under krig icke kan
med kustbatterier och flygstridskrafter beredas ens samma begl’tinsade skydd som sjöstridskrafterna enligt det framlagda förslaget
kumw liinma. Utan medverkan av artillerifartyg synes även ett förstärkt kustartilleris fiirnulga att hestrida en fiende passagen genom
Alanelshav till Bottniska vikens känsliga kuststräckor böra sättas
Higre iin det nuvarande kustartilleriförsvarets i Stockholms skärgård,
om detta samverkar med en flotta enligt framlagt förslag.
En förstärkning av kustartilleriet och flygstridskrafterna är i och för
sig önskvärd. Men niir dels de sammanlagda kostnaderna för kustartilleri-flyglinjen icke torde bliva nämnvärt mindre än det nuvarande
sjöförsvarssystemets med av försvarsstabschefen föreslagna nybyggnader – de första kostnadsuppgifterna i pressen voro felaktiga –
drls flottans uppgifter icke kunna med fördel överflyttas på kust- 219
Dagens frågor
artilleri-flygsystemet, bör diskussionen om kustartilleriet ej få hindra
den snara lösning av flottans ersiittningsbyg·gnad, Rom chefen för
försvarsstaben krävt.
Sovjetbeskickningen Hr Skoglund intel’]wllerade för ett llal’ veckor
och Fagerstastålet. sedan i andra kammaren, huruvida regeringen
– utöver den demarche, ROm gjortH i Moskva – iinmade vidta några
åtgärder i syfte att framtvinga att den Pller uP J>ersoHer å den ryska
legationen, som aktivt medverkade i Fagerstaaff’iiren, från Litvinoff
erhålla tillbörliga hemkallelseorder. Niir detta shives, har intet svar
avhörts från den i tjänst återintriidde exedlensm1 Sandler. Andock
syneR ärendet kna})l)ast tillhöra de svårbedömda. Och regeringen
hade god tid på sig att skrida till liandling, innan intPrpellationen
framställdes.
Det är, inte minst av regeringeHs demarche att döma, ostridigt,
att stölden av fabrikationshemligheterna vid Fagersta skedde i samverkan med hiir ackrediterad personal å Sovjetun ionenH heRkickning.
Det Hr ostridigt, att stölden igångsattes i militärt s~’fte och låg i
den ryska vapenindustriens intresse. Det är allrniint kii11t, att härvarande ryske militärattaehe varit akiiY vi<l fiirsöken aH genom
kriminellt tillviigagångssi:itt åtkomma hem! igheh>n kring Fagerstastålet- vare sig han nu skall riilmaH f-’Olll mistiftarP eller giirniugsman. Och den hemresa, militärattaeht’>n llll företagit, liir icke alls
vara att fatta som en avskedsfärd ntan som <’Il tjiinstt>t’!{.;;a. (Militärattacheu var sålunda ieke i tillfiillc att uvpenbara ~ig vid ,Jiimtlandsmauiivern.)
Vi svt>nskar, vilka ieke hylla ~atst>n att »eg-<’JHlom är stöld» men vii]
att berövande aY egendom iir ,.;töld, kunna i förPligg-ande fall icke
i diplomatiens allmiinna lnmskaparuppg-iftnr sP 11ag-ra som helst förmildrande omständigheter i det ryska handlingssiittet: Detta maste
vara absolut oförenligt meu diplmnatisk anständighet, för att ej tala
om det vänskapliga förllilllandet mella11 Hyssland oe!I Sverige. Det
ii1· mildhet nog att ha privilegiet att ieke ~om Y<Uiliga människor
genom straff fil umgälla delaktighet i brott uta11 J>å sin höjd få.
kanske i artiga former, liimna Jandet :!’ör förln·~·telHml och uppsöka
sig en ny marknad. Den eller de ansvarig·e J>å ryska beskiekniugen
ha dock ödelagt tYå svenska ynglingars framtid genom att bringa
dem i fängelse för det mest Yanhedramlf) av a Ila brott, spioneri mot
sitt eget land.
Aven om militärattachen ieke skulle finna det liimpligt att återvända till Sverige, hade opinionen velat S<’, att dPn sv<mska regeringen uttryckligt och offentlig-t, utan Yar.ie omskrivning, förklarat,
att kriminella brott ej under några förhLUlanden tolnl”enl~ av de utländska diplomater, som ha sin verksamhet i vårt land. T fråga om
så elementära umgängeskrav har Sverige sin viirdighet som kulturstat att försvara och kan icke behöva tilliigna sig några mindervärdeskomplex ens gentemot stormakter, allra minst gentemot Ryssland, som så lljuggt behandlar lojala Hvcnskar, vilka i H~’ssland till
220
Dagens frågor
landet:; :;tora gagn arbetat för :;venska företag. Rappellering brukar
eljest framtvingas för vida mindre olämpligt uppträdande iin vad
som förekommit i föreliggande flagranta fall. Och det skall blott
erinras om att Schweiz; i november 1918 genom militäreskort ögonblieldigen förpassade t. o. m. ryske ministern i Bern över gränsen,
när det ans<lgs klarlagt att denne haft ett finger med i den då utbrutna
politiskt influerade genr>ralstrejken i landet.
”Försvaret främst” – ett Onsdagen den 16 mars 1938 borde räkhistoriskt riksdagsplenum. nas till en av de minnesvärdaste dagarna i det svenska tvåkammarsystemets historia. Under utrikeshändelsernas tryck liimnade då statsministern sitt meddelande om regeringens avsikt att framlägga proposition om extra försvarsförstärkningar, och i hans uttalande instämde genom solenna deklarationer
de fyra stora partiernas ledare. Endast de båda radikala ytterlighetspartienJa samt de främst till Vieisterhotten lokaliserade, tidlösa
anhängarna av isolerad avru:;tning anmiilde sig vilja stå utanför den
nationella samlingen. Sverige gick genom denna sin manifestation
i spetsen i Norden – endast danskarna tyckas fortfara att vara Nordens Bourhoner, som ingenting lärt av Österrikes öde eller av hotet
mot Litam~n och ingenting glömt av 1920-talets fredsoptimism.
Den snabbhet, varmed regeringen haneilade under »den svarta veckan», förtjänar allt erkiinnande. Mera iin vid de olika anslagens storlek fäster opinionen sig vid s.iiilva anslaget, vid den nationella fanfaren. Att utåt och inåt 1lemonstrera vår fasta vilja att bepansra
vår frihet blev tvingande nödviindighet, sedan världshändelserna
uppenbarat 1let hopplösa för småstaterna i att förlita sig på annat
äu på sin egen kraft. För det stora som skett vill man för tillfället
låta kritiken mot begångna underlåtenhetsfel förstummas. Det hör
dock vara plats för två konstateranden: mycket av det, som nu skall
anskaffas för försvaret, kan icke framskapas i hast, och ännu dröjer
det, innan v[tr nya försvarsordning kan bereda landet det åsyftade
respektingivande skyddet.
De »två nationerna» i försvarsfragan ha sammangjutits till en enhet.
Olika uppfattni11gar komma helt visst att i fortsättningen finnas om
försvarets effektivaste organiserande och avvägningen mellan olika
försvarsgrenar; olika meningar komma nog också att hysas om
konsekvenserna av förskjutningar i tidsläget. Huvudtesen – kollektivsystemets nuvarande bm1kl·utt och tvånget för varje land att sörja
för ett eget, starkt viirn – synes likviil Li.ntligen vara för alla större
partier oeh simlltiillsgruvper gemelisam och ellande. Mot bakgrunden
av decenniers- ja, ett sekels -eviga försvarstrii.tor mellan partierna
och den djupa nationella söndringen före världskrigets utbrott ter
sig samförst<lndet nu som en historisk händelse, som skall gottskrivas
vår folkstyrelse.
Socialdemokraterila lmlde alltifrån 1880-talet in arbetarna på
]mcifismens väg. Från bör.iau ställde sig partiet den Arnoldssonska
freds- o<’h skiljedomsfören ingen niira. Dtm svenska socialismens le- 221
Dagens frågor
daude män läto dock aldrig denationalisera sig: de bekämvade sb”lende arrneer till förrnån för milissystem och gjorde helst sin försvarsv~inlighet betingad av de sociala reformernas tryggande. Men partiets ungdomar odlade med förkärlek den ofta rent antimilitaristiska
agitationen – av dessa sutto nu flera på regeringsbänken den 16
mars. Först sedan världskriget brutit ut kunde Branting – några
dagar efter Kisatelegrammets avsändande – betyga den socialistiska
arbetarklassens solidariska k~insla för nationens självförsvar genom
uppmaningen till de borgerliga particrna att göra upp försvarsfråga11.
)faningen följdes dock ej av vilja att dela ansvaret. Efterkrigsårens
fåfänga nedrustningssträvanden förfäktades av socialdemokraterna
– trots det nya söndrandet av nationen och trots varningarna för
ov~idrets annalkande – ända till för ett par år sedan; så sent som i
1934 års valprogram hette det, att partiet ville »bekämpa försöken
att utnyttja det utrikespolitiska Higets försiirming till militär upprustning». Mellan tankegå.ngen i denna Jlrogramsats eller exempelvis
hr Engbergs beryktade uttalande om Gotland eller hr /:. Höglunds
gamla Horupska fråga: »hvad kan det nytte?>> och den s.iiilvhävdelse,
som nu blivit en samlande nationell lösen, iir ett svalg befäst. Många
bittra besvikelser ha säkerligen föregått socialdemokraternas för- ;,;varspolitiska nyorienteriug: de ha hlivit lika gliekade i sina förhoppningar om den internationella, fredsviinliga soeialisnwns förrnåga att genomsyra viiriden som andra blevo hcdragna i augusti
1914, n~ir de trodde att krigstjänstv~igTan skulle utgöra ett medel att
utrota kriget. Ingen bestrider det delvis ideella uppsåtet i partiets tidigare freds- och försvarspolitik; men politik iir ett problem
ej blott om idealitet utan även om realitet. VarkPn det ideella uppsåtet eller realitetssinnet bör Hingro behöva ;;kil.ia }Jtn·ticrna i fri1ga
om svensk freds- och försvan;politik.
Den samfällda manifestationen i riksdagen i nndnu· ä \·e11, att jordbrukarklassen inför utrikesläg·ets bjudande tvang f ullsUilHligt uppgivit sin ingrodda gamla betii.nksamhet mot ett kostsamt och kriivaude försvar. Bland jordbrukare har motvilja först mot vänlplikten och sedan mot övningstidens utstdelming oftast varit djupt
rotad; i år förekommer i massan av riksdagsmotioner t. o. m. ett
försök att lösa jordbrukets arbetskraftsproblem genom förslaget att
befria jordbruk;,;arbetare från utskrivning i krig·, en tanke som riksdagen självklart ej reflekterat på och som 11iistan påminner om
vad en riksdagsman i bondestandet på 1840-talet yttrade: »slmlle krig
uppstå, vill väl var och en hellre skicka ut 2 soldater, än sin egen som>.
Bondetågets mäktiga opinionsyttring kan ej bortskymma, att t. o. m.
el;iest mycket konservativa jordbrukare motsatte sig 1901 år hiirordning eller 1911 röstade mot F-båten, likaså att sänkningen av övningstiden 1925 till de 140 dagarna i hög grad möjliggjordes genom
förslag från bondehålL Lantmiinnen ha – i motsats till socialdemokraterna- föga skattat åt internationell fraseologi. Säkerligen hade de
länge ungefär samrna syn på Sveriges läge som den fullmäktige i bondeståndet, vilken vid 1840-41 års riksdag ställde följande utrikespoli- 222
Dagens frågor
tiska prognos: »Att folket börjat bliva sa upplyst att de icke finna
sig äga någon rätt att ingripa i en annan stats angelägenheter, än
mindre att döda de likar som aldrig dessa förfördelat; att de flesta
krig, efter historiens vittnesbörd, uppkommit av regenters personliga
tvister, nycker och ärelystnad, vilka hotat deras undersåtars blod,
tårar och tillgångar; – – — att i konstitutionella stater intet krig
kan börjas, utan att folken lämna penningar och tillgångar.» Säkerligen tolkade dessa ord icke utan träffsäkerhet den dåtiua stämningen
inom bondeklassen; i så fall kan det sägas att Je nutiua bonderepresentanterna med sinne för realiteter både 1914 och på sistone dragit de riktiga konsekvenserna av världsbildens förändring i hotfullare och hotfullaste riktning.
Annu återstår Jet tongivanlie svensk opinion en sak i förevarande
allvarsläge: att som följdsats till försvarsmanifestationen ena sig
om en någotsånär samfälld svensk utrikespolitik. Det synes, som
om den icke ringaste faran för Sverige att indragas i en världskatastrof h~irflöte från dem här hemma, som liinge motsatt sig ett
starkare försvar men plötsligt fått för sig att lägga våra militära
resurser i den enropPiska vilgskålen.
Tjeckoslovakiet Knappast nitgon av de ur v~irldskrigets aska upvoch Milan Hodza. ståmina nya Rtaterna i Europa har kunnat Ul1IJVisa
en Rådan parlamentarisk stabilitet som ’l’jeckoslovakiet – ej ens Finlanu uthärdar jiimförelse. En center- och vänsterkoalition, ibland med,
ibland utan socialuemokrater, har hela tiuen haft makten i sin hand,
och även om åtskilliga regeringsskiften under den snart tjuguåriga
tjeckoslovakiska republikens levnad iigt rum, kan man dock aldrig
tala om systemskiften. Flera år voro tyskarna – till följd av sin
oppositionspolitik – utestängda från regeringssamarbetet, men under ett tiotal år ha även representanter fiir tyska partier ingått i
koalitionsregeringarna, ända tills dessa för någon vecka sedan uttriidde ur regeringen för att ansluta sig till det starkt oppositionella
Henleinpartiets autonornikrav.
Tidigare var nog den meningen ganska utbredd, att den t.ieckoslovaldska parlarncmtarismen ej repreRenterarle någon mera äkta typ:
partisplittringen skulle delvis, ansåg man, ha verkat förlamande på
regeringens handlingskraft, oeh ett beHigg härför såg man i förekomsten av ett interfraktionellt utskott, i vilket koalitionens partiledare sutto oeh kontrolleralle regeringsarbetet samt från parlamentet utstakade dess kurs. Numera finnes det dock knappast fog för att
hiinföra den tjeckoslovakiska parlamentarismen till de svagare sorterna. H edan dess stabilitet verkar imponerande; regeringens förmåga att ganska egenmäktigt eller med Rtöd av fullmakter resolut
liinka statens öuen – t. ex. vid upprustningen, inom näringspolitiken
oeh i fråga om ganska långtgående >>Rtatsskyddande» lagar – leder
snarast tanken till helt eller delvis diktaturstyrda stater, och iiven
om mycket i uen tjeckoslovakiska politiken är en produkt av
kompromisser mellan olika partier och olika SJlråkgrupper, ~ir dock
223
Dagens frågor
enhetligheten, planmässigheieu och målmedvetenheten det allt förhärskande draget.
I sällsynt grad har Tjeckoslovakiet kunnat profitera av skickliga
politiker. De mest kända namnen för utlandet äro Thomas Mazaryk
och Edvard Benesj, presidenten-befriaren resp. den permanente utrikesministern, som för två år sedan efterträdde Mazaryk som statschef. Bägge voro en gång i tiden sociologiprofessorer, och dc ha
utbildat en demokratisk ideologi s~ikcrligcn utan motstycke i någon
annan demokratisk stat efter världskriget. Utomlands kan man
knappast göra sig en föreställning om det fullkomligt enastående
deltagandet vid Mazaryks död – nära en million människor defilerade förbi, när den gamle filosofen låg på lit de parade i Borgen, och
då kistan på en kanonlavett föreles till den lilla enkla landskyrkogården i Lany, lågo hundratusenden på knä på gatorna. Mazaryk
blev för sitt folk icke blott statsgrundaren utan även profeten. Och
hans lärjunge från universitetet i Prag, Benesj, ~ir hans kongeniale
efterföljare. Listan på de stora personligheterna i elen så sjudande
vitala unga staten är emellertid icke uttömd med dessa bägge portalfigurer. Den unge generalen Stefaniks insats vid befrielseverket var
kort men lysande. Och i inrikespolitiken ha personer som de t6inade
ministerpresidenterna Svehla och Malypetr, den förre 1920-talets
starke samlingspolitiker och den senare under 1930-talet ett par
gånger konseljpresident samt f. n. deputeradekammarens talman,
spelat en utomordentligt stor roll. Mest betydande a v inrikespol itikerna är dock Milan Hodza, ministerpresident sedan 1935 och på
denna post den förste slovaken. Man kan t. o. m. fdlga sig, om denne
icke för ögonblieket är en större tillgång för landet iin Benesj.
Milan Hodza fyllde den l februari i år 60 år och blev diirvid föremål för enorma hyllningar i hela det slaviska ’l’jeckoslovakiet, liksom i Lilla Ententens stater. De mån&m officiella festligheterna
landet runt till hans ~ira ge en antydan om hans centrala ställning
i tjeckoslovakisk och mitteuropeisk volitik överhuvudtaget just nu.
Hans karrii:ir – så typisk för krigsårens omkastningar i den gamla
habsburgska stormakten – förtjänar därför några ord.
Milan Hodza är professor i modern slavisk historia vid Komen:;kyunivorsitetet i Bratislava (Pressburg). Denna hans verksamhet tillhör dock icke det mera betydelsefulla i hans liv. Mer än som vetenskapsman var han känd som journalist och tidskriftsredaktör, innan
han allt trägnare fick sysselsättning i regeringen i Prag. IDfter studier i Budapest, Wien, Sicbenburgen och ’l’yskland framträdde han
redan vid tjugu års ålder som on aY slovakernas friimste och
mest uppmärksammade publicister. Han var född inom det gamla
Ungern, och sin huvudsakliga vublicistiska verksamhet förlade han
till Budapest, där hans veckotidskrift trots dess notoriska opposition
obehindrat kunde utges. I blodet hade han slovakernas kamp mot
magyarerna: hans fader, en protestantisk kyrkoherde och författare,
hade en gång i tiden varit en av slovakernas h·ämste talesrniin, och
farbrodern Michal Miloslav Hodza hade 1848 varit ledarPn för slo- 224
Dagens frågor
vakernas resning mot den magyarska feodalismen. Ar 1905, alltså
blott tjugosju år gammal, invaldes han som ende slovak i det
ungerska parlamentet och blev där en mycket betydelsefull representant. Han underhöll härunder mycket livliga förbindelser med
arbetarorganisationer och företrädde vid denna tid en mycket långtgående radikalism. Över hela Europa gick hans namn, när han år
1907 i parlamentet framställde en interpellation angående den
ungerska militärens uppträdande mot slovakerna, bland vilka ett
trettiotal personer vid ett upplopp nedskjutits och dödats; trettioårsminnet av denna händelse firades f. ö. i fjol i det slovakiska områ-
dena av ’l’jeckoslovakiet med stora nationella manifestationer. Eljest
var Hodza redan vid denna tid mycket verksam med att söka förbättra
den slovakiska bondebefolkningens ställning, och under dessa år lade
han grundstenen till sin blivande agrarpolitiska reformverksamhet.
Hodza var emellertid ingen verklighetsfrämmande minoritetsfanatiker: tidigt ådagalade han ett mycket starkt politiskt realitetssinne,
och hjälpt av sin utomordentligt stora språkskicklighet trädde han
i livliga förbindelser med representanter för andra förtryckta minoriteter i det gamla Ung·ern; hans många relationer till olika kretsar
inom Lilla Ententens stater datera sig delvis från denna tid, då man
iinnu rälmade med att inom dubbelmonarkiens ram kunna lösa de
brännande minoritetsproblemen. Även med iirkehertig Frans Ferdinand underhöll den unge sloYakiske budapestakademikern förbindelse.
Under viiridskriget häktades Hodza av den ungerska militären, och
efter en tid landsförvisades han. Han begav sig till ”Wien och triidde
nu i närmare kontakt med den sedermera så beryktade tjeckiska
maffian, d. v. s. de kretsar som under Mazaryks och Benesjs mer eller
mindre osynliga och avlägsna ledning arbetade för tjeckernas frigörelse. Detta var för Hodza så mycket lättare, som han länge hyllat
panslavistiska ideer och de tjeckiska och slovakiska språken dessutom
iiro mycket niira besläktade. Hodza vanns för tanken på en tjeckoslovakisk enhetsstat, och genast vid omstörtningen efter kriget blev
han ’l’.ieckoslovakiets fullmäktig i Budapest. Även under de efterföljande krigiska förvecklingarna i Ungern tjänstgjorde den forne
ungerske parlamentsledamoten som Tjeckoslovakiets sändebud. Han
invaldes i den första tjeckoslovakiska nationalförsamlingen som representant för det slovakiska nationella agrarpartiet och har sedan
dess haft säte i deputeradekammaren i Prag. Sedermera valdes han
bl. a. till presillent för den s. k. gröna internationalen, d. v. s. den
ganska efemära organisationen för bondepartierna i Europa. Innan
Hodza den 5 november 1935 blev ministerpresident, hade han varit
ledamot av sju tjeckoslovakiska regeringar, därav första gången i
kabinettet ’rusar 1919. Han har förestått åtskillig·a departement, de
flesta gånger jordbruksdepartementet men även departementen för
lagunifieringen, för handeln och för skolväsendet. Som uepartementschef har han utfört sitt mest betydande arbete inom jordbruksdepartementet, och d!’t var under hans ledning, som den tjeckiska
225
Dagens frågor
statliga jordbrukspolitiken med dess spaunmålsmouor>ol gl’undlades.
Som ministerpresident hade han att emotta presidenten Mazaryks
avsägelse och förbereda Benesjs icke alldeles oomstridda val till efterträdare. Det mest betydelsefulla vid Hodzas egen regeringsbildning har dock varit det förhållandet, att diirmed en representant föl”
en minoritet iintligen betroddes med ett av landets båda högsta ämbeten. Under tidigare år hade Hodza icke minst i förhållande till
tyskarna företrätt en mera utjämnande rwlitik iin exempelvis Benesj,
och hans placering i spetsen för regeringen har därför verkat något
dämpande på språkmotsatserna.
För sin nuvarande ledande ställning i tjeckisk inrikespolitik iir Hodza
sällsynt väl rustad. Som journalist och enastående produktiv fiirfattare är han förtrogen med de mest skilda sidor av modernt politiskt, socialt och kulturellt liv. Han räknas till landets bästa talare,
och hans vetenskapliga utrustning liksom hans mångsidiga språkkunskap har givit honom både nödig pondus och de yttre förutsättningarna för en ledareroll i detta förhistrade land, där det politiska
yrket mestadels iir förbehållet högt bildade akademiker. Hans allroundkunnigbet har iiven funnit uttryek i en påfallande iver att
framföra och genomföra olika projekt inom de mest skilda områden.
Särskilt i Slovakien men äveu som regeringsledamot i Prag har han
grundat den ena statliga eller kollektiva organisationen efter den
andra, i synnerhet på jordbrukets område, och det har icke så litet
skämtats med hans nygrundarmani. Denna hans verksamhetsiver
återspeglar dock, sedd från en annau synpunkt, hans konstruktiva
politiska begåvning, vilken kommit honom och det unga landet väl
till pass under det tvingande arbetet att omskapa och nyorganisera
ett delvis mycket efterblivet niiringsliv. Med det intresse för hela
Donaubiickenet, som måste vara naturligt för en politikc>r med
Hodzas förflutna och för hans teoretiska läggning, har han också
velat utsträcka sitt konstruktiva nydaningsarbete att gälla ej blott
Lilla Ententens stater utan liven samtliga länder kring Donau. Den
s. k. Hodzaplanen, som avsåg ett intimare ekonomiskt sarnarhete
mellan dubbelmonarkiens arvstater men som strandat på politiska
och andra svårigheter, är den kanske mest kända produkten av den
rastlöse t.ieckoslovakiske statsmannens internationella samverkansplaner. Även tanken på en tullunion med Polen hade i honom en
gång· i tiden en anhängare. Överhuvud representerar Hodza, trots
att han är konseUr)resident i on av Europas f. n. mest självmedvetna
och »hårdfjällade» ,stater, både inåt och utåt eu utjämningens oeh
sarnarbetets politik. Samtidigt har han dock mycket öppenhjiirtigt
deklarerat sin anslutning till den fransk-ryska alliansen, och i samband med festligheterna för Hodza pi’t sextioårsdagen har utrikesministern Krofta i en hyllningsartikel offentligt bedyrat, att det dememellan aldrig någonsin kommit till den ringaste konflikt i utrikesfrågor.
’l’rots att Milan Hodza i snart 40 år utan att skona sig stått i
främsta politiska stridsledet både i Fllgern och i sitt uya foster- 226
Dagens frågor
land, synes han ännu ha outtömda krafter. Säkerligen kunna dessa
väl behövas både i näringspolitiken – landet har f. n. över en halv
miljon arbetslösa på ett invånaretal av ungefär 15 milj. – och vid de
svåra inre uppgörelser, som ännu återstå innan den tjeckoslovakiska
republiken någotsånär kunnat bilägga de många tvisterna mellan de
otillfredsställda minoriteterna och det maktägande tjeckiska folket.
Huruvida det senare emellertid är möjligt i fråga om sudettyskarna,
kan knappast ens gissningsvis bedömas. Tjeckernas beredvillighet
att gå dem till mötes ha i dessa dagar ökats på det mest påfallande
sätt, och det iir ej osannolikt att landet åtminstone delvis äntligen
beträder federalismens eller den schweiziska metodens väg för att
åstadkomma en modus vivendi mellan de olika folkslagen. Allt talar
för att majoriteten av tyskarna önskar stanna under Tjeckoslovakiet,
blott de få den autonomi, som de länge krävt och nu med all gewalt
vilja utnyttja tillfället att få; de förut regeringstrogna tyska partiernas anslutning till sudettyskarnas politik måste bekräfta, att tyskarna eftersträva federalism, icke separatism.
Vad slovakerna hetriiffar representerar prästen Hlinkas slovakiska folkparti icke alla slovaker, och under den stora utrikespolitiska debatten i februari förklarade talesmannen för de federalistiska slovakerna uttryckligt, att de som en man skulle skynda
till landets försvar, om det bleve anfallet. Det bör även framhållas, att slovakerna sedan 1927 ha en egen lantdag, ehuru med
begränsade befogenheter, och att rutenerna i Karpatho-Ryssland –
vilka frivilligt anslöto sig till Tjeckoslovakiet genom ett avtal med
Mazaryk – i fjol tillerkändes en vittgående autonomi; Tjeckoslovakiets uppgift i denna efterblivna landsdel iir i mycket rent civilisatorisk. Många tyskar, Hlinkagruppen, några magyarer samt kommunisterna röstade visserligen emot eller avhöllo sig från att rösta
angående gillande av Hodzas utrikes- och inrikesprogram för några
veckor sedan. Men ingen kan ta miste på att den utrikespolitiska
faran banat väg för en inre försoningspolitik, ej heller på att samma
fara pressat samman partierna inom koalitionen kring Hodzas person.
Hitler kunde knappast i sin riksdag hyllas mera ovationsartat än
Hodza i senaten, niir den utrikespolitiska debatten avslutades.
Var existera Weimar- I dessa dagar överflöda telegrammen från
republikens politiker? Wien av uppgifter om, hurusom den störtade regimens politiker antingen flytt över gränsen för att börja
ett oftast tröstlöst emigrantliv eller också tagits i skyddshäkte. De
österrikiska klerikala politikerna ställas inför samma hårda öde,
som för fem år sedan drabbade Weimarrepublikens. Även om de
flesta av nazismens forna ledande motståndare i Tyskland ej med
sina namn gå till historiens blad, har det ett rent mänskligt – delvis också ett politiskt – intresse att söka följa deras liv efter 1933
års revolution. Den undersökning, som Svensk Tidskrift sökt göra,
är givetvis varken fullständig eller absolut klarläggande, men följande notiser kunna med anspråk på korrekthet lämnas.
227
Dagens frågor
Heinrich Briining vistades till en början i ~~ng-land – han hade
delvis bedrivit sina akademiska studier i detta land – men befinner
sig f. n. i U. S. A. som föreläsare vid Harvard. Han har icke fråntagits
sitt tyska medborgarskap (han nämndes f. ö. vid ett tillfälle efter 1933,
sannolikt utan grund, som 1illhinkt tysk minister i Paris). I sina
föredrag har han uttalat sig mot det nya Tyskland, men hans hållning till detta torde dock icke vara reservationslöst kritisk. Han
anses icke vara ekonomiskt nödställd.
Förre rikskansler \Virth, liksom Brii.ning tillhörande ccutervartict,
har dicii·emot fråntagits sitt tyska medborgan;kav. Han iit· numera
bosatt i Schweiz och anseR där arbeta Inot dmt nya regiBWII. Hans
finansiella ställning anseR tämligen god.
Förre riksministern Wels, socialdemokrat, har fr;mtagits sitt tyska
medborgarskap. Han är bosatt i Prag och är som skriftRtiillare antinazistiskt och socialdemokratiskt verksam.
Den socialdemokratiske riksdagsledaren Breiischeid ii r hosatt i Paris
och anses vara den, som inom emigrantkretsar bedriver den ivrigaste
propagandan mot ’l’redje riket. Han har fråntagits sitt tyska medborgarskap och torde ha ekonomiska svårigheter.
Förre riksminister Severing, socialdemokrat, ii t’ Hunwra bosatt i
Friedrichshafen, diir han levt>r tillbakadragPt som privatman. Han är
ekonomiskt oberoende men får icke blanda sig i politik.
Den tysk-nationelle von Freytagh-Loringhoveu iir numera avliden
men kvarbodde i Tyskland och bedrev en omfattande författarverksamhet. Han anslöt sig till nationalsoC’ialismeJIS idöer oeh arbetade
på slutet för NSDAP. Hans uWiggning av ’l’ysklands hållning 1111-
der Abessinienkonflikten från neutralitetRsynpunkt viicktn på sin tid
vidsträckt uppmiirksamhet oeh anammades av Hitler.
Förre preussiske ministern Hilferding, socialdemokrat, verkade
först som hikare i Berlin men föredrog att sedan flytta till Zilricb,
där han nu lever tillbakadraget och sannolikt ekmtomiskt oberoende.
\Veiss, partilös på viinsterkanteu, Berlins f. Ll. polispresident (mest
känd under »smeknamnet» Isidor) har fråntagitR medborgarskapet.
Det har uppgivits att han befinncer sig i London. Hans broder lever
relativt välbärgad i Berlin.
Socialdemokraten Liviuski har avlidit; han lämnade aldri.g· ’l’yskland. ~Jn annan mera fram triidande soeialclemokrat, lVletz, är f. n.
bosatt i Frankrike, diir han lär ägna sin tid åt att beldimpa det tidigare tyska kommunistpartiet; han har ieke fråntagits medborgarskapet utan frivilligt länmat ’l’yskland.
Förre rikskansler Seheidemann, som 1918 uhopadP den tyska republiken, har fråntagits sitt tyska medborgarskap. Hau torde ha
vistats i olika länder, bl. a. i Danmark, och Iiir vara alldeles utblottad.
Socialdemokraten Staudingcr, som ieke fråntagits sitt tyt>ka medborgarskap, levde som privatman i Tyskland till 1935, då han bosatte
sig i Tjeckoslovakien, varest han liir bedriva auiinationalsoc·ialistisk
Yerksamhet.
228
Dagens frågor
Förre talmannen Loebc, ~Soeialdemokrat, lär ~ för låg lön – vara
korrekturliisare i Berlin och avhålla sig från all politisk verksamhet.
Förre riksministern ’l’reviranus, tyska folkpartiet, flydde efter Hitlers övertagande av makten till London men befinner sig jämte sin
familj numera i Afrika, i det portugisiska Angola, där han slagit
sig ner som farmare och framlever sina dagar utan större ekonomiska bekymmer. Han har fräntagits sitt tyska medborgarskap men
torde ej bedriva 11olitisk verksamhet.
Kommunisten ’l’orgler fördes efter frikännandet i riksdagsbrandprocessen först till koncentrationsläger men har sedan anslutit sig
till nationalsocialismens läror och lever nn som skriftställare i Tyskland.
Av övriga kommunister iir ’l’hiHmann ännu i fängelse, medan .Maria
Heese, en gäng i titleu Ex. H. i Sverige, genom Clara Zetkin (vilken
kommunistiskt dcsillusiouerad dog i Ryssland) omviindes från kommunismen och lJUmera arbetar för »Antikomintern» i Berlin som
skriftstii.llarinna; hon anst>s ha det »hyggligt» ekonomiskt och åtnjuter full rörelsefrihet.
Åtskilliga andra, <li.i.ribland preussiske ministerpresiueuten Braun,
ha länmat ’J’yskland, men i regel äro de för en svensk publik föga
kända. I•;n hel del \Veimarpolitiker, i regel föga prominenta, ha stannat kvar och leva tillbakadraget i.iven om de – liksom ’l’orgler –
torde stå under en viss uppsikt av hemliga statspoliseu. Några ha
iiven anslutit sig till Jlationalsocialismen, men deras tjänster torde
mera sällan tas i aJlSJH”<ik. JiJ11dast Hugeuberg-, v. Papen och Y. Neurath
ha bland den gamla skolans politiker vunnit någon starkare ställning i Tredje riket.
Kring de est- l<Jstland iir den e11da siat i Europa under de senaste
niska valen. <trml, som efter några års diktaturliknande tillstånd
sökt återgå till en demokratisk ordning. Den i augusti i fjol av en
konstitueranue nationalförsamling antagna konstitutionen har visserligen starkare än 1920 t1rs författning koncentrerat statsledningen hos
11residenten men den byg-ger på tvåkammarsystem med en folkvald
deputeradekammare; diirjämte kan referendum i sHrskilda fall anordnas och regeril1gen har delvis gjorts beroende av parlamentets
förtroende- eller misstroendevota. Den 24-25 februari, på 20-ftrsdagen
för den estniska statens uppkomst, höllos de första valen till den nya
deputeradekammaren. Valen voro en mätare både pä graden av demokratisk frihet oeh plL den folkmening, som stått bakom Konstantin
PiUs under dennes fyraåriga arbete att regenerera sitt av partistrider
försvagade land.
Hur stor valfriheten ytterst var kan icke utifrim med full visshet
klarhiggas. Vissa restriktioner voro uppställda vid kandidatnomineringen och agitationmJ. Hegimen ville trygga genomförandet av den
nya författningen och i)nskade förebygga ett äteruppblossande av de
gamla partistriderna. ~u liksom vid valen till den konstituerande
nationalförsamlingen hade den till valorganisation den s. k. foster- 220
– ———————–
Dagens frågor
ländska fronten, vilken knappast kan betecknas som ett parti – den
torde i många hänseenden vara heterogent sammansatt – utan mera
som en konstitutionell ideriktning. Partibildningar ha lagligen förbjudits och enligt auktoritativa uttalanden har man åt det nya parlamentet velat förbehålla att utkristallisera de partier, som även i det
nya Estland förutsättas bli av behovet. Kandidatnomineringen skedde
i anslutning härtill icke genom partier utan pm·sonligen pii så sätt,
att kandidater fingo fritt anmälas och godk~indcs, såvitt deras kandidatur inom en vecka vunnit understöd av 150 röstberättigade; vidare hade kandidaterna att erhigga en kaution av 250 cstn. kronor,
vilka innchöllos, om de på valdagen ej lyckades samla minst 300
röster. Valet skedde i form av majoritetsval i cnmanskretsar, och
liksom i England krävdes endast relativ majoritet. I de 80 valkretsarna uppställdes cirka 210 kandidater; i 8 kretsar anmiildes blott en
kandidat, vilken automatiskt förklarades vald. Ett tiotal namn underkändes av valkommitten, emedan deras kandidatur ej uppfyllt nå-
got av dc ovan angivna villkoren. Varje kandidat fick i pressen eller
på annat sätt offentliggöra sitt program samt hålla valmöten; endast
mot en partipolitisering av valstriden torde regeringen ingripit med
sin censur. Päts själv talade kort före valdagen i radio.
Möjligen har det offentliga ingivandet av 150 »borgensnanm» för en
kandidatur kunnat verka försvårande, men antalet uppstiillda kandidater motsäger detta. Att viiljarna ej kunde ha något starkare
tvång över sig bekräftas hl. a. av den dagorder, som överbefälhavaren
Laidoner utsände till skyddskåren och enligt vilken ingen medlem
av denna behövde känna sig förpliktad att rösta på frontens kandidater, även om han inskärpte vikten av att den nya författningen
kunde föras ut i livet. Själva valproceduren måste också ha tillåtit
väljarna att ganska ohämmat ge sin mening till känna. I ett fall
gjorde sig en valfunktionär skyldig till valumlerslev för att riidda en
folkfrontskandidat men mera anmärkningsvärt än att detta förekom
är att valet när saken blivit uppdagad korrigerades. Den stora splittringen bland väljarna på olika kandidater kan omöjlig-en förklaras
utan att Päts verkligen menat allvar, när han utlovat återgång till
en fri opinionsrätt för väljarna genom röstsedeln.
Enligt de först publicerade valresultaten – möjligen ha dessa sedan dess genom besviir någ-ot korrigerats – fick fosterländska fronten
55 mandat av de 80; i siffran 55 ingingo dc 8 automatiskt valda. Av
de 25 utanför fronten uppställda antagas 8 stå denna mycket nära
och sannolikt komma att ansluta sig i det l)arlamentariska arbetet
till densamma. Den egentliga oppositionen skall alltså bestå av 17
personer, vilket innebär att motionsriitten, som enligt författningen
endast tillkommer 16 personer, kan utnyttjas, förutsatt att oppositionen är praktiskt taget enig. I ’l’allinn delade regeringen och oppositionen platserna, i ’l’artu – som alltid varit hiirden för oppositionen
mot Päts – segrade oppositionen; 11å landsbygden triumferade fronten nästan överallt, ganska naturligt eftersom Piits var det gamla
agrarpartiets främste man. Samtliga regeringsmedlemmar segrade i
230
Dagens frågor
de valkretsar, där de uppställts. Överhuvud gav valet det intressanta
resultatet, att väljarna i regel föredroga riksbekanta kandidater, liven
om dessa ej voro mantalsskrivna i kretsen, framför lokala storheter;
det kan tilläggas, att blott en av de uppställda kvinnliga kandidaterna
rönte framgång, och föga bättre gick det för det tiotal präster, vilka
kandiderade och vilkas OI)POsition mot regimen gav Päts anledning
att under valrörelsen hålla ett av sina sjiilvsäkra och sarkastiska
strafftal över prästerligt politiserande.
Vid valen till konstituanten avhöll sig oppositionen delvis från att
rösta, varför endast några oppositionella då invaldes. N u trädde
oppositionen öppet fram. ’l’ill följd av att oppositionsgrupperna i ar
ej uppträdde samlade utan somligstädes konkurrerade inbördes, var
deras samlad0 röststyrka proportionellt större än mandatvinsten. Om
hänsyn tas till att några kandidater utanför fronten stodo Pätsregimen niira, samlade regimen nu omkring hälften av rösterna. Det kan
tyckas, som om denna legitimering vore svagare iin man kunde ha
väntat med hiinsyu till röstsiffrorna sedan 1934 vid val och folkomröstningar. I grund och hotten får den folkliga fullmakten ej anses bräcklig: dels iiger fronten ett röstetal, med vilket intet av partierna före 1934 kunde uthi.inla eu jämförelse, och dels är folkfronten den enda fasta oc·h handlingskraftiga konstellationen i Estlands
politiska liv för niirvaramlP.
Sannolikt är opinionen överlag nöjd med valets utgång, dels därför att ingen riktning är beredd att kasta den sittande regeringen
över ända, dels därför att en opposition ändock fått plats i parlamentet och diirigenom skavat en kontroll över att regimen ej handlar
alltför maktfullkomligt. Men oppositionen är för brokigt sammansatt för att göra regimen allvarlig skada. Den 1933 segerrika frihetskämparnas rörelse (»vahs») iir nästan utplånad i parlamentet; endast
två av dess tjogtal kandidater segrade vid valet, och massorna i
denna rörelse torde nu ha inlemmats i Päts’ fosterländska front. Socialisterna, som fick hiilften av oppositionens mandat, äro splittrade
i två starkt rivaliserande grupper, Johansson-riktningen och J oonasriktningen, och kommunisterna äro helt utrensade. Det gamla radikala farmare- eller småbrukarpartiet erövrade endast två mandat,
därav ett åt ledaren, f. talmannen Penno. Det gamla centerpartiet
fick blott ett par platser men placerade dock Tartuprofessorn Jaan
Tönisson, Estlands jiimte Päts mest betydande politiker och sannolikt
opr)Qsitiomms blivande reelle ledare. Däremot föll elen Päts och fronten närstitendc förre statsiildsten ’l’cemant igenom.
Presidentvalet skall äga rum inom sex månader efter valet till deputeradekammaren. Presidentkandidater skola uppsidtas av bägge kamrarna var för sig samt av en särskild kommunal delegeradeförsamling, i vilken landsbygden har flertal. Det måste anses uteslutet att
majoriteten i någon av de tre nomineringskorporationerna skulle
kunna lancera en oppositionsman. ”Under sådana förhållanden måste
den nye presidenten tagas från regimen. Huruvida Päts vill kandidera iir iinnn ovisst. Han tillhakavisade i valrörelsen med all kraft
231
””~
Dagens trågoT
att han – som är 64 år – vore så gammal och orkeslös som eu pastor
i ett valtal lär ha påstått. Han meddelade också, att han i fjol avböjt ett erbjudande att genom en lex in casu bli president, vilket
medlemmar av konstituanten gjort honom, och föredragit att stanna
som riksföreståndare. Det nya presidentiimbetet inrymmer en stor
makt och fordrar en stor personlighet. Har regimen någon annan av
nödigt format att uppsätta än Päts?
Gymnastikens Det är uppfriskande att söka föreställa sig Per Henide. rik Ling, då han pit våren 1805 som maitre d’armes
för studenterna vid universitetet i Lund på allvar griper sig an med
sin gymnastik. Man kan vara övertygad orn att den livlige och
spänstige 28-åringen höll sina disciplar varma i assauterna. Dessförinnan hade Ling själv i Köpenhamn under tre år varit en flitig
och entusiastisk elev i en fransk gentilllommes fäktskola. Hedan tidigt hade han svärmat för den götiska andan och för de nordiska
förfädernas kämpalekar. Ute i Europa, särskilt i Tyskland, hade intresset för kroppsövningar just vaknat. Man ville återuppviicka den
grekiska antikens gymnastik. I Köpenhamn fick han liira känna dessa
strömningar och bibragtes kunskap om den nya h’ska gymnastiken.
Ling stod således ovanligt tidsenligt rustad, då han tog befälet
i Lund. Ganska snart blev det tydligt, att han inte skulle begränsa
sig till fäktmästeriet. Hans låt oss säga tio första år i Sverige
komma kanske en gång att kallas den svenska friskgymnastikens
glansperiod. I stort yttre armod föddes )>den fullkomliga gymnastiken». Den omfattade allt, från Aten till Island, som den borne gymnastens instinkt kunde nyttja av kamp och lek, av idrott och andra
karlatag. Med uppfinnaregeniets slösaktighet och brinnande hänförelse röjde han väg för en vraktisk gymnastik. .
Men denna lyckosamma början fick ej fullföljas. Ling· hade sinne
för form. I Köpenhamn hade han lärt känna den grekiska bildhuggarekonsten. Den kroppens skönhet, som antikens marmorstoder utstrålade, ville han nu ge åt sina egna. Och han gjorde det på sitt eget
sätt – medelst formgivande rörelser. Korrektlon blev efterhand det
mest utmiirkande för hans övningar. Dessa voro dels fristående, dels
med rörelsegivare, vilka senare direkt »beverkade» rörelsetagaren i
hållningsförbättrande syfte. Men härmed hade Ling- också gått vid
sidan om det väsentliga. Vad den grekiska gymnastiken skapat av
manlig skönhet, var frukten av en livsåskådning och av ett levnadssätt, som torde ha gått stora delar av folket i blodet. Kroppsrörelsen
själv, i form av rekreation, träning eller tävling, var d.et centrala.
Med grekernas sinne för jämvikt måste resultatet härav förr eller
senare, efter år och generationer, bli vackra kroppar.
Denna fysiska verkan – ett ord som i den svenska friskgymnastiken skulle komma ett spela en avgörande men också ödesdiger roll
– ville Ling uppnå så att säga direkt. Slagord sådana som »formgivande rörelser>>, >>hållningsförbättramle övningar», >>korrektiv kraft»,
»bestämd form och verkan» o. d. ange, var huvndintrPsset kom att
232
Dagens frågor
ligga. I sitt Reglemente av 1836 uttrycker Ling saken klart: »Gymnastikens syfte är att rigtigt utbilda menniskokroppen, medelst rigtigt bestämda rörelser.» Vad som varit ett viktigt led i människans
livsföring, blev ett medel att korrigera ryggar och hängaxlar. Även
om idekämpen Ling ej åsyftat att ge gymnastiken denna inskränkta
uppgift, blev dock hans »Reg·lemente» av år 1836 främst en samling
konstlade och motionsfattiga temporörelser i 6, 8, ja ända till 10 tidmått. Bilder, rörelsebeskrivningar och kommandotabeller tala sitt
tydliga språk. Det hela är närmast sjukgymnastik, man kan också
kalla det hållningsgymnastik, men friskgymnastik är det icke.
Varför hade Ling utvecklat sin ursprungliga friskgymnastik till
sjuk- och hållningsgymnastik~ Här skall blott i korthet pekas på
två omständigheter. Ling hade tidigt börjat studera anatomi och
rörelsefysiologi. Med sin spekulativa läggning kom han ganska snart
till den övertygelsen, att alla kroppsliga färdigheter, »vilka ha ett
förnuftigt ändamål», skulle grundas på medikalgymnastiken, »vilken ordnar lagarna för all mänsklig rörelse; ty utan denna rot saknar den pedagogiska gymnastiken sin korrektiva natur, varförutan
den har föga värde, och ingen sammanhållning.» Patrioten Ling lyckades dessutom jämförelsevis raskt intressera militären för sin gymnastik. Också soldatgymnastiken drev han i överensstämmelse med
den pedagogiska gymnastikens princip, d. v. s. den skulle vila på
sjukgymnastisk grund och åsyfta att korrigera och utbilda den
svenske soldatens kropp.
Ännu i dag sätta Lings soldat- och sjukgymnastiska principer djupa
spår i den officiella svenska friskgymnastiken. Vad han skrivit är
lag och tabu.
Olympiska spelen i Athen 1906 blevo utgångspunkten för någonting
nytt. Ett tiotal gymnaster deltogo med framgång i tävlingar i andra
grenar, och många av de övriga idrottsmännen voro, som det hette,
»goda gymnaster», även om de inte hörde till eliten. Också 1908 i
London och 1912 i Stockholm hade gymnastiken stor del i segrarna.
Redan 1912 hörde man emellertid idrottsmännen tala om att »man
blir stel av gymnastik». För idrotten hade gymnastiken ditintills varit
ett plus, trots dess uppenbara stelhet. Men när den skarpare konkurrensen nu tvang idrottsmännen till en alltmer specialiserad och
intensiv träning, utplånades så smånigom det försprång, som gymnastiken tidigare givit svenskarna. Idrottens förtroende för gymnastiken sjönk. Gymnastiken å sin sida visade t. v. inga nämnvärda
tecken att fö_rstå vad idrotten behövde. Under tiden utvecklades den
fria idrottsrörelsen snabbt. Den frivilliga gymnastiken låg ännu i sin
linda.
Efterkrigstiden kom med nya signaler. Tiden själv och i synnerhet
dess ungdom krävde större frihet. Den frivilliga gymnastiken förstod sin chans – mera mjuk rörelsegymnastik, mindre stel hållningsgymnastik. Impulserna härtill kommo icke minst från idrotten, som
själv tog gymnastiken i stadig tjänst. Redan nu kan man se, att
deras samarbete burit god frukt.
233
Dagens frågor
I detta läge av framryckning på alla fronter inträffar, att Gymnastiska Centralinstitutets direktion låter utarbeta »Lärobok i gymnastik». Det har aldrig hänt förr i Sverige. Två delar ha tills dato
kommit ut, en tredje väntas. Det grundläggande kapitlet återfinnes i
del l, från vars sida 132 alla trådar löpa ut.
Varje svensk har nog en ganska bestämd uppfattning om vad gymnastik är. Den torde överensstiimma med definitionerna i så representativa verk som Svenska Akademiens Ordbok och Nordisk Familjebok. Den förra säger om gymnastik: »utförande av systematiskt
ordnade kroppsövningar för att därigenom allsidigt utbilda och
stärka kroppen».1 Familjeboken säger: »gymnastiken är numera utförandet av systematiskt ordnade kroppsövningar, avseende lcroppens1 efterhand skeende genomarbetande till harmonisk utveckling».
Enligt den nya Läroboken är gymnastik »metodiskt uppövande av
hållnings- och rörelseorganen i deras helhet1 medelst formbestämda,
systematiskt ordnade kroppsövningar».
Det centrala i den officiella gymnastiken Hr alltså i dag som för
hundra år sedan kroppens uppövande (utbildning). Gymnastiken
avser blott vår fysiska kropp och är enligt Lärobokens ord av övervägande rörelsemekaniskt intresse.
Gymnastik måste dock vara något nwt· oeh förmer iin uppiivande av
hällnings- och rörelseorgan. .Tag tänker då mest på de stora befolkningsgrupper, som utvecklingen tvingar till en mer eller mindre
instängd livsföring: skolungdomen på land oeh i stad samt stadsbefolkningen i allmänhet och diirmcd ;iiimstiillda, d. v. s. handens och
hjärnans »ensidiga» arbetare samt överhuvud folk, som »kommer ut
för lite». För lantbon är utgångsiiiget ett annat. Hans motsvarande
problem – som icke är löst – ställes här ieke under debatt. Ej heller
kommer hiir att talas om soldat-, elit-, idrotts- eller annan speciell
gymnastik. Och ännu mindre om sjuk- eller hållningsgymnastik, som
enligt min mening är väsensskild från friskgymnastiken.
I stället för »uppövande av kroppen medelst kroppsövningar» föreslår jag som utgångspunkt »människans rekreation genom kroppsrörelse». Kroppsrörelse, ieke kroppsövning, måste vara det primära
i gymnastiken. Övning liksom tiivling har sitt stora berättigande
men är i detta sammanhang en detalj. Oss intressera huvudsakligen
de enkla former av kroppsrörelse, som ytterst syfta till att av varje
individ göra en god medborgare. Det gäller verksamheten själv, icke
färdigheten. Kroppens uppövning är inte ens i skolan det viktigaste.
Livet på en skolgård, niir småklasserna ha sin rast, illustrerar kanske
bäst, vad som bör vara skolgymnastikens själ.
En rörelse ger rekreation, när den återuppbygger vad ett konstlat
eller ensidigt leverne förstört av mänskligt värde – andligt eller
kroppsligt. Knuten är just att låta det ontgrundliga sambandet melt Kurs. av mig.
234
Dagens j’nigor
lan kroppens rent fysiska rörelse och uennas inverkan på människan
få komma till sin rätt.
Jag skall för att exemplifiera min tankegång enuast antyda ett
fackproblem, nämligen rörelseförrådets indelning, stötestenen genom
tiderna. Kroppsrörelsen, den nakna rörelsen, är utgångspunkten. I
dess inverkan pil miinniskan och icke på hennes kropp ligger gymnastikens ide. Någon möjlighet att indela ett förråd av fysiska rö-
relser efter deras förmåga av främst psyka-fysiologisk verkan ha vi
icke för närvarande- och få viil aldrig heller. Vår enda utväg är att
av de tusen sinom tusen rörelser, som kroppen kan utföra, välja ut
dem, som ur rnotious- och rekreationssynpunkt enligt vår erfarenhet
bäst passa oss. .Att indela alla dessa rörelser efter deras egenskaper
som sådana (d. v. s. som rörelser) och icke – såsom Läroboken gör –
efter deras VPrkan av ena c>ller andra slaget iir sålunda vår uppgift.
Läroboken borde också visa, vad svensk gymnastik iir, väcka förståelse för dess oiindliga rikedom, vara idens främste talesman. Där
borde stå exempelvis s<l hiir:
>>Gymnastiken vill söka möjliggöra eu sådan naturlig livsföring,
som nutidsmänniHkan -~ av Hkiil som vi alla kiinna – har så svårt
att förverkliga. Natunnii nniskan försvinner mer och mer, och ta vi
inte utvecklingen i egna hi.inder, så komma våra efterkommande en
vacker dag att beHtii, icke av helgjutna individer, utan av niigon sorts
artificiella Rpeeialrnaskiner. – – -»
»GymnaRtikledareu Rkall låta kropparna Yerkligen leva – leka.
kämpa och tumla om. J-Ian Hkall icke bestiimma, korrigera och forrna
kroppen efter sitt buvnd. Det skall han överiiimua ät naturen. Ty
en krorlP, Rom fi’tr tillfiille att röra sig naturligt, omväxlande och
tillräekligt, utvecklar sig s.iiilv harmoniskt. Den gynmaRt, som i detta
hänseendet med ett fattigt »system» vill ta upp konkurrensen med
naturen Rjiilv och Rom inför denna inte känner sig som en klåpare,
har inte förstått sin sak. – – -»
»Var och en i.ir H.iiilv Hin bäste gymnastikliirare. Låt oss inte avsäga oss Yi’tr rijrelseinstinkt, som inspirerar lika viil som den docerar
och varnar. Barn och djur i fribet kunna lära oss dess hemlighet.—~)>
»Det viktiga iir att Du efter några minuters fantasifylld lek ki.inner, att livsandarna börja vakna, att kroppen börjar svettas. Det skö-
llaste av allt iir att kämm att allt mjukas upp, vi:irrncs och liksom
löses, att det hela giir som smort. Kort sagt, niir man känner att man
’lever’ och vet med sig, att förtjiinsten iir ens egen. – – -»
Vår första officiella gymnastikkodex iir en besvikelse. :Man har förbättrat i periferien, men det verklighetsfriimmande centrum är orört.
Den grundläggande definitionen, som sätter sin priigel på hela boken,
kommer en att tiinka på ortopmli. Sunda förnuftet vägrar att tro,
att den famÖRa sidan 132 är det origo, kring vilket ett friskgymnastiksystem skall byggas upp.
Begreppet gymnastik bör innefatta »all rekreerande kroppsrörelse,
som syftar till ett harmoniskt liv»: Ling-gymnastik, idrott, promenaDagens frågor
der, lek, dans, vederkvickande kroppsarbete o. s. v. Gymnastikens uppgift är att representera människans naturliga, harmoniska liv; gymnasiarken blir i anslutning därtill en lärare i livskonst, som söker
fostra disciplarna till helhetsmänniskor. Linggymnastiken är, som
en underavdelning av gymnastik, »ett antal rekreerande kroppsrörelser, som syfta till inre och yttre harmoni»; »ett antal» hänför sig till
de olika nödvändiga rörelsegrupperna och är givetvis betingat av
kravet på allsidighet; dessutom bör Ling-gymnastiken bibehålla vissa
yttre särdrag av mera organisatorisk natur.
Allt talar för att vi måste söka bringa reda och verklighetstroget
innehåll i vår gymniska ideologi, stämma den i samklang med de sista
årtiondenas friska utveckling i praktiken och- med den »fullkomliga
gymnastiken» från Ling·s Lundatid.
Rudolf Tiberg.
236