Studentliv
1938
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
STUDENTLIV
Av biskop YNGVE BRILIOTH
»SJUNGOM studentens lyckliga dar …» Det sägs om en rektor i
en sydsvensk stad, att det han finner svårast att fördra i sin gärning är tjutet efter studentexamen. Nog kunna de kakofonier, som
vid dylika tillfällen gälla som sång, också för andra medborgare
vara nog så prövosamma. Men för en och annan ligger kanske
det prövosamma på ett annat plan än det musikaliska: han finner
ordens innehåll svårsmält och osannfärdigt.
Romantiken kring studentexamen lär med hjälp av kungliga
kommitterade vara ställd på avskrivning. Om de lyckas i sitt
uppsåt, får framtiden utvisa. Här är avsikten icke att undersöka
studentexamens berättigande, utan att försöka att ge ett bidrag
till kännedomen om verkligheten i den svenske studentens liv av
i dag, den verklighet, som också alltjämt är fördold av en del
diskutabel romantik. Det kan måhända tillåtas en akademiker,
som just avslutat en akademisk bana, vilken normalt skulle ha fortsatt under ännu nära två årtionden, att sammanfatta sin erfarenhet av den svenske studentens liv och villkor, en erfarenhet, som
vunnits under tre årtiondens universitetsliv, i några kritiska anmärkningar. Men innan kritiken tar till orda, måste den föregås
av ett ord av erkännande och tacksamhet. När jag ser tillbaka
på den rad av akademiska fäder, som jag lärt känna som lärare,
alltifrån den humanistiska sektionen i Uppsala vid slutet av seklets första årtionde, eller senare som äldre kolleger, framstår för
mig en rad av forskare och lärde, inför vilken var och en måste
böja sig med obetingad respekt. Som anstalter för vetenskaplig
forskning och undervisning stå de svenska universiteten icke tillbaka för några främmande lärosäten. Det arbete, som vid dem
utföres, är ytterst aktningsbjudande, särskilt om det jämföres med
institutioner, som äro dem ofantligt överlägsna med hänsyn till
antalet av lärare och studenter, och ännu mer i fråga om ekonomiska resurser. Men den kritik, jag skulle vilja framföra, kunde
måhända sammanfattas i den förebråelsen, att våra universitet
243
Yngve Brilioth
alltför hänsynslöst låtit det teoretiska arbetets krav gå före livets.
Deras berömmelse är betingad av deras begränsning.
Om någon tilläventyrs skulle göra gällande, att jag som teolog
är mindre skickad att tala om studentens liv i allmänhet, vill jag
svara, att också teologerna äro studenter – och bland dem har
jag haft ett ganska stort studiernaterial. J ag kan också tillägga,
att jag under större delen av min egen studietid tillhörde filosofiska fakulteten, och att tre professorsår i Abo och en viss primärkunskap om engelska universitetsförhållanden givit mig möjlighet till jämförelser. Som nationsinspektor har jag väl ock lärt
något om studenternas villkor och problem inom andra fakulteter
än den teologiska.
Det är av en viss vikt att understryka, att man endast på erfarenhetens väg kan vinna kunskap om studentens liv. De flesta
litterära framställningar i ämnet ha blott ringa underlag i verklighetens värld. Där de bygga på faktiskt material, utgå de i
regel icke från det normala utan från det mera tillfälliga. Själva
den litterära framställningens villkor hänvisar den att söka efter
konflikterna, efter tragiken eller den momentana, ofta dyrköpta
livsstegringen. stundom är den hopplöst förvirrad av sina egna
synglas. Det gäller kanske i vidare utsträckning om litteraturens
bild av verkligheten, att den med all sin ansträngda realism ger
en vrångbild, just därför att den har för litet bruk för, eller är
alltför okunnig om den prosaiska, relativt konfliktlösa vardagen.
Den gaskiga studentromantik, som alltjämt färgar mången äldre
herres minnesbild av de akademiska ungdomsåren, och som fått
sitt klassiska uttryck i studentsången, är djupt verklighetsfrämmande. Gaskigheten, festerna, livsberusningen, med eller utan
alkoholiskt underlag, är det tillfälliga, ett ofta solkigt solstänk
över den grå ytan. Det bör i rättvisans namn tilläggas, att de officiellt anordnade nations- och kårfesterna i stort sett, genom studenternas egna ansträngningar, på senare tid lyfts på ett högre
plan och mer än förr präglas av hyfsning och värdighet. Men jag
ville här våga påståendet, att det normala i studentens liv är icke
den sällskapliga gaskigheten, utan ensamheten, vardagen och arbetet. Härom vet den gängse studentlivsskildringen föga, och den
blir därför i grunden osannfärdig. Kanske är det icke heller för
vågat att säga, att de verkliga höjdpunkterna i den normala studentens liv icke är de bullrande festerna, som för många nästan
helt bortfalla, utan de dyrbara stunderna av stilla, intellektuell
244
studentliv
upplysning och det stillsamma kamratlivets förtrolighet. För de
allra flesta är högtidens, den stegrade livsglädjens, den frejdiga
optimismens dagar blott alltför fåtaliga. Det mörka spöket i alltför
mångas liv är det ekonomiska bekymret och framtidens ovisshet.
Någon enstaka gång kan det hetsa sitt offer till att söka glömska
i måttlöst överdåd. Då lura förförarue – den lilla skara av asociala individer, ofta med lastens märke, vilka endast studentmössan skyddar för att falla under kategorien lösdrivare, och som
universiteten sakna medel att göra sig kvitt.
Min första förebråelse mot de svenska universitetens ledning –
den riktar sig mer mot en tradition och ett system än mot några
enskilda – är, att den för omsorgen om forskningens höga föremål glömt att tänka på studentens vardag. Eller med andra ord:
den har för det rent vetenskapliga intresset glömt sitt ansvar
för ungdomens allsidiga fostran. Då den gör gällande, att detta
icke varit dess uppgift, måste detta betecknas som en undanflykt.
Ingen mänsklig verksamhet, som kring sig samlar stora skaror
av landets bästa ungdom, kan undandra sig ansvaret för denna
ungdoms andliga och materiella välfärd. Det ges ett svar, som
icke kan lika lätt avvisas: att medlen saknas. Men har man visat
tillräcklig angelägenhet att påminna myndigheter och enskilda om
behoveU Den djupaste orsaken ligger väl i den ensidiga överskattning av det rent teoretiska livet, som måhända är oskiljaktig
från vetenskapsmannens verksamhet.
satsen om universitets bristande omvårdnad kunde exemplifieras på tre områden: disciplinens, den ekonomiska omvårdnadens
och den elementära handledningens. ·
Den akademiska jurisdiktionen hör det förgångna till. En disciplinär myndighet utövas väl av universitetsmyndigheterna, men
den träder i funktion så gott som endast i extrema fall, då möjligheten till en fostrande tukt ofta redan försuttits. En övervakande tillsyn över studenternas leverne saknar den akademiska
överheten, representerad av rektor och det mindre konsistoriet,
nästan helt möjlighet att utöva. Den har med tiden blivit så gott
som helt främmande för tanken, att något dylikt skäligen kunde
begäras av densamma. Den tillsyn, som faktiskt förekommer, utövas av studentnationerna. Det är betecknande, att dessa till sitt
ursprung äro studenternas egen skapelse, till en början motarbetad
och slutligen motvilligt erkänd och reglerad av de akademiska
fäderna. Det är också tydligt, att det övervakande, som kan ske
245
Yngve Brilioth
genom nationerna, särskilt deras kuratorer och seniorskollegier,
över jämnåriga eller föga yngre kamrater, icke kan bli synnerligen
effektiv. I Lund tillkommer studentkåren och Akademiska föreningen som betydelsefulla studentorganisationer i samverkan med
nationerna, medan i Uppsala kåren som sådan knappast kommer
i betraktande. Nationernas inspektorer, av dem själva valda bland
universitetets professorer, äro en värdefull förbindelselänk mellan
lärare och studenter. En nationsinspektor kan väl i regel räkna
på nationens förtroende, och hans försök till positiva insatser för
studenternas bästa mottagas ofta med rörande tacksamhet. Han
skulle säkerligen kunna ha betydande möjligheter att genom personlig omvårdnad och förmaning utöva ett fostrande inflytande.
Den, som just lämnat ett inspektorat, har anledning till vemodiga
reflexioner över de möjligheter till sådan inverkan, som han försuttit. Men en professor är dock väsentligen tagen i anspråk av
andra uppgifter. Undervisningen och den vetenskapliga forskningen ta lejonparten både av krafter och tid. Hans kunskap om
studenternas förhållanden blir därför ofta alltför begränsad. Han
är väsentligen beroende av studenternas egna meddelanden om
sig själva eller sina kamrater. Och här kan en missriktad solidaritet ofta lägga hinder i vägen för den fulla uppriktigheten.
Det gängse felbedömandet av studentens villkor skall förvisso
högljutt reagera mot varje tanke på någon slags effektiv akademisk custodia rnorurn. Den akademiska friheten är sakrosankt,
själva ordet har en betagande klang. Men ej sällan har den fått
kasta ett försonande skimmer över tuktlösheten och överdådet.
Den akademiska friheten har blivit en avgud, åt vilken under
århundradena offrats floder av friskt gosseblod. Våra universitetsstäders fördolda krönika har mycket att förtälja om liv, som ödelagts, därför att den plötsliga frigjordheten frän alla band stigit
omogna ynglingar åt huvudet, eller genom en förförelse, som
kunde undvikits, eller endast genom valhänt oförmåga att själv
planera sitt arbete. Det kan förvisso aldrig bli fritga om att införa ett skolmässigt tvång. Fostran till frihetens rätta bruk kan
aldrig ske utan risk för frihetens missbruk. Men vore det orimligt
att kräva, att universiteten dock i någon mån besinnade sig på
sin skyldighet att vara fostrande institutioner, och att inom deras
organisation inrymdes någon plats för en verklig tillsyn över studenternas enskilda livt Det kunde ske i form av ett uppdrag åt
ett par yngre akademiska lärare eller äldre studenter. Dessa skulle
246
studentliv
ha att arbeta i intim kontakt med studentkåren och nationerna.
Om de rätta personerna valdes, skulle de sannolikt mötas med
tacksamhet och förtroende. Deras uppgift skulle givetvis icke i
första hand vara negativ eller fiskalisk. Framför allt skulle de
ha att råda och föra till rätta.
.Men härtill borde komma andra, mer positiva insatser i syfte
att i studenternas liv införa kulturellt och andligen fostrande faktorer. De ansatser, som gjorts från deras egna led, skulle behöva
stödjas och uppmuntras. Härvid får den fysiska utbildningen icke
försummas. En tentator konfronteras under årens lopp med ett
beklämmande antal fall av överansträngning och nervösa rubbningar. Han måste fråga sig, om icke dessa till stor del bero på
en osund livsföring och frånvaro av regelbunden kroppsrörelse.
Idrotten har väl under de sista årtiondena vunnit avsevärd terräng
bland studenterna. Men ännu är det långt ifrån, att den skulle ingå
som ett normalt moment i flertalets liv. Det må vara tillåtet att
erinra därom, att Lunds studenter alltjämt sakna ett tillfredsställande gymnastikhus – i ett klimat, där tillfällena till utomhusidrott under vintermånaderna äro begränsade till ett minimum.
Åtgärder för att lätta studenternas ekonomiska betryck ha ingalunda saknats. Främst har man att tänka på de stipendier, som
tillkommit genom enskilda donationer. Det finns väl också statliga stipendier: dc inrättades för Uppsalas vidkommande av
Gustaf Adolf, i Lund av Karl XI. Deras belopp har genom myntvärdets fall sjunkit till en obetydlighet. Sedan 1600-talet har statsmakten knappast ägnat saken någon större uppmärksamhet, förrän
den nuvarande ecklesiastikministern förra året tillkallade sakkunniga för att undersöka behovet av understöd åt studerande vid
statsuniversiteten. Deras betänkande ger en mycket lärorik orientering över studenternas ekonomiska förhållanden. Det utmynnar
i ett förslag, att årligen 300,000 kr. skulle anslås till stipendier
åt studenter i Uppsala och Lund samt vid Karolinska institutet.
Det handtag, som sålunda ställes i utsikt, är synnerligen tacknämligt. Det skulle ge en välbehövlig lättnad, men ingalunda lösa
problemet i dess helhet. Visserligen uppgår det sammanlagda beloppet av de donerade stipendier, som årligen utdelas, till betydande summor. Under de senaste åren utbetalades ur stipendiefonderna i Uppsala 220,000 kr., i Lund 140,000 kr. – i båda fallen
avgick dock en mindre del härav till livräntor, som stipulerats i
donationerna. studenternas sammanlagda levnadskostnader vid
247
Yngve Brilioth
vardera universitetet kan icke beräknas lägre än till ett par miljoner. Alltjämt äro de flesta hänvisade att låna medel till studier.
Alltjämt gå de flesta ut till sin gärning med en skuldbörda, som
ofta blir deras trogne ledsagare genom livet. Proportionen mellan
studiekostnaden och den väntande inkomsten är i många fall orimlig. Ett ordnat kreditsystem kan väl reglera, men icke avlyfta
bördan. Här ha studenterna själva, i samverkan med de akademiska lärarne, gjort betydelsefulla insatser. De kreditkassor, som
sålunda tillkommit, och som skötas med klokhet och omsorg, äro
ett nytt och ganska vackert blad i den svenska fattigdomens historia.
Allmänheten, i den mån den över huvud taget har någon kännedom om dessa ting, har vant sig att ta den akademiska ungdomens
skuldsättning som en självklar sak. Bankerna, som sällan torde
göra förluster på studenternas papper, ha icke haft anledning att
söka åstadkomma en ändring. Men för landets allmänna odling
är det en mycket allvarlig sak, att den akademiskt bildade ungdomen – efter en stundom alltför lång studietid, ej sällan i onödan
förlängd på grund av ekonomiska bekymmer – vid sitt inträde
i det aktiva livet tynges av en börda, som måste verka förlamande
på arbetshågen, minska möjligheterna till frivilliga insatser i kulturens tjänst och ytterligare försena och försvåra familjebildningen. En studiekommission av engelska akademiker, som under
förra året besökte våra universitet, uttalade i sin reseberättelse, att
de svenska studenternas nödtvungna skuldsättning knappast syntes värdig ett land, som annars visade så tydliga tecken på ekonomisk blomstring. I våra dagars väldiga statsbudget skulle ett anslag, icke på 300,000, utan på betydligt större belopp till stipendier
åt studerande vid rikets samtliga universitet och högskolor mycket
väl försvara sin plats. Det skulle innebära en ganska effektiv indirekt lönereglering för de lärda yrkena. Så långt som möjligt
skulle därvid den verkliga begåvningen och driftigheten uppmuntras, utan alltför långt driven hänsyn till det ekonomiska behovet. Den som haft något att göra med granskningen av stipendiehandlingar vet, att det är en vansklig uppgift att gradera
fattigdomen. Det är dock en försvinnande del av studenterna,
vilkas fäder kunna ge dem direkt underhåll, utan mycket kännbara egna uppoffringar. Men i samma mån som ett statligt stipelldiesystem gåve utrymme för en sund tävlan, skulle en mycket välgörande sporre till ökad ansträngning införas i studentlivet.
248
studentliv
Men här är också ett fält för enskilda företag. Det finns få
områden, där klokt disponerade gåvor skulle kunna medföra så
stor välsignelse som detta. Man frågar sig med undran, varför
det synes i så hög grad ha blivit bortglömt av våra donatorer.
Det förefaller, som om det funnes andra kulturuppgifter inom universitetens värld, som kunna behöva stödjas, än den redan ganska
rikt doterade naturvetenskapliga och medicinska forskningen.
J ag vet knappast någon mer angelägen uppgift på detta område
än en förbättring av studenternas levnadsförhållanden. Här kunna
lärorika exempel hämtas från den anglosaxiska världen. Här ha
visserligen i stor utsträckning universiteten själva tillkommit genom enskildas insatser. Men dessa ha alldeles särskilt inriktat
sig på att förbättra studenternas yttre villkor. Jag tänker härvid icke i främsta rummet på de gamla engelska universiteten
med deras colleges, där kostnaderna i regel ligga på en nivå, som
för oss synes orimlig, utan främst på de skotska, de yngre engelska
och de amerikanska universiteten, där man icke haft de gamla
college-stiftelserna att bygga på, men där det varit en självklar
sak att man borde så långt som möjligt genom studenthem,
»hostels» och liknande stiftelser sörja för studenternas bostadsförhållanden. Ansatser i denna riktning ha väl icke saknats också
hos oss. Uppsala har ett antal mindre studenthem, Lund har väl
numera knappast mer än ett egentligt manligt studenthem, men
har nyligen fått ett betydelsefullt och föredömligt tillskott i den
nya studentskegården. I Uppsala ha nationerna omsider fått upp
ögonen för detta behov. Men detta är blott enstaka ansatser. De
akademiska myndigheterna ha över huvud icke ägnat denna sak
någon uppmärksamhet. Det är beklämmande att betänka, hur mycket som här skulle kunnat åstadkommas genom en klok och framsynt omsorg, som satt in på ett tillräckligt tidigt stadium. Det
skulle i varje fall varit rimligt, att något slag av inspektion och
kontroll utövats över de bostäder, som uthyrdes till studenter. Den
intensiva otrivsamhet, som präglat det gammaldags studentrummet, har sin dryga andel i månget tragiskt studentöde. Att här
åstadkomma en genomgripande förbättring håller jag för en av
de angelägnaste uppgifterna, om man vill förbättra studenternas
villkor. Den bästa vägen härtill vore grundandet av studenthem
av vida större omfattning än de hittillsvarande. Ett väl skött
studenthem, där inträde vunnes genom en tävlan, som kunde leda
till ett lämpligt personurval, där en tradition av gott och stöd- 249
Yngve Brilioth
jande kamratskap kunde utbildas, där själva de yttre förhållandena kunna göra studietiden till ett ljust minne, kunde bli en
fostrande faktor av enastående värde.
I någon mån skulle även sådana studenthem kunna träda i undervisningens, särskilt den elementära handledningens tjänst. På
denna punkt brister mycket i vår nuvarande studieordning. De
erinringar, som på denna punkt kunna göras, gälla icke i samma
grad alla fakulteter och ämnen. De medicine studerande lida ingen
brist på kurser, och här ges ganska ringa möjligheter till avvikelser från den noga utstakade vägen. Detsamma gäller, om
ock i mindre grad, om ett flertal av den naturvetenskapliga sektionens ämnen. Juristerna sakna icke propedeutiska kurser, ehuru
dessa blott i ringa grad torde ha karaktären av personlig handledning. Men om flertalet av den humanistiska sektionens ämnen
liksom om den teologiska fakulteten gäller det, att den unge studenten lämnas att organisera sina studier på egen hand i en utsträckning, som han ofta icke mäktar. Den tid och kraft, som förspillts
genom denna bristande omvårdnad från universitetens sida, låter
sig icke lätteligen beräknas. Man kan stundom fråga sig, om det
icke vore i studenternas eget intresse, att en viss studieavgift
infördes, och genom denna en ny grupp av lärare anställdes för
den personliga handledningen.
Men anklagelserna få icke enbart riktas mot universiteten. Vad
har kyrkan gjort för att tillgodose studenternas andliga behov~
Det gäller här blomman av landets ungdom, vars positiva eller
negativa inställning till de religiösa frågorna är av grundläggande
betydelse för hela landets orientering. Det gäller en ungdom, som
lösryckt från hem och familj under en ömtålig ålder konfronteras
med nya problem. Hur energiskt den än måhända själv skulle
påstå motsatsen, är den i hög grad i behov av vägledning och
försynt själavård. Vid många främmande universitet har detta
behov beaktats. Detta gäller särskilt så gott som alla universitet
i de anglosaxiska länderna. Men behovet har också uppmärksammats inom den tysktalande världen, där på flera håll särskilda
studentpräster tillsatts. Den svenska kyrkan har genom sina egna
organ praktiskt taget intet gjort. Den teologiska fakultetens lä-
rare äro upptagna av egna undervisnings- och forskningsuppgifter och ha i regel föga kontakt med studenter av andra fakulteter.
Församlingarna i universitetsstäderna välkomna väl den akademiska ungdomen till sina gudstjänster, men kunna i övrigt blott
250
studentliv
i ringa utsträckning ta hänsyn till dess särskilda behov. Den
värdefullaste insatsen har måhända gjorts genom den kristliga
studentrörelsen, som anordnat särskilda akademiska gudstjänster
och i övrigt sökt främja det andliga livet vid universiteten. Men
dess möjligheter äro begränsade. En verksamhet, som den ena
studentgenerationen tar i arv efter den andra, måste brista i kontinuitet och planmässighet. Den svenska kyrkan måste erkänna
sin försummelse. Och dock gäller det här en strategisk position
av den allra största betydelse. Det gäller framtidens andliga liv
inom folket. Det gäller ansvaret för en av våra största tillgångar:
den akademiska ungdomens andliga och moraliska hälsa. Uppgiften kan icke lösas med mindre än a tt tre särskilda prästtjänster
inrättas med hänsyn till studenternas behov, i Uppsala, Lund och
Stockholm. Det kan invändas, att universitetsterminernas korthet
ej skulle medge ett fullständigt utnyttjande av dessa prästers arbetskraft. Men om de som stiftsadjunkter knötos till de stift, inom
vilka universiteten äro belägna, skulle de under ferierna kunna
användas för andra uppgifter i ungdomsvårdens tjänst. De skulle
ock behöva en icke alltför knappt tillmätt tid för att hålla vid
makt och förbättra den särskilda utrustning, utan vilken de icke
skulle kunna motsvara den akademiska ungdomens andliga behov.
251
18- :l827R. St·c11slc Tidskrift 1938.
Av biskop YNGVE BRILIOTH
»SJUNGOM studentens lyckliga dar …» Det sägs om en rektor i
en sydsvensk stad, att det han finner svårast att fördra i sin gärning är tjutet efter studentexamen. Nog kunna de kakofonier, som
vid dylika tillfällen gälla som sång, också för andra medborgare
vara nog så prövosamma. Men för en och annan ligger kanske
det prövosamma på ett annat plan än det musikaliska: han finner
ordens innehåll svårsmält och osannfärdigt.
Romantiken kring studentexamen lär med hjälp av kungliga
kommitterade vara ställd på avskrivning. Om de lyckas i sitt
uppsåt, får framtiden utvisa. Här är avsikten icke att undersöka
studentexamens berättigande, utan att försöka att ge ett bidrag
till kännedomen om verkligheten i den svenske studentens liv av
i dag, den verklighet, som också alltjämt är fördold av en del
diskutabel romantik. Det kan måhända tillåtas en akademiker,
som just avslutat en akademisk bana, vilken normalt skulle ha fortsatt under ännu nära två årtionden, att sammanfatta sin erfarenhet av den svenske studentens liv och villkor, en erfarenhet, som
vunnits under tre årtiondens universitetsliv, i några kritiska anmärkningar. Men innan kritiken tar till orda, måste den föregås
av ett ord av erkännande och tacksamhet. När jag ser tillbaka
på den rad av akademiska fäder, som jag lärt känna som lärare,
alltifrån den humanistiska sektionen i Uppsala vid slutet av seklets första årtionde, eller senare som äldre kolleger, framstår för
mig en rad av forskare och lärde, inför vilken var och en måste
böja sig med obetingad respekt. Som anstalter för vetenskaplig
forskning och undervisning stå de svenska universiteten icke tillbaka för några främmande lärosäten. Det arbete, som vid dem
utföres, är ytterst aktningsbjudande, särskilt om det jämföres med
institutioner, som äro dem ofantligt överlägsna med hänsyn till
antalet av lärare och studenter, och ännu mer i fråga om ekonomiska resurser. Men den kritik, jag skulle vilja framföra, kunde
måhända sammanfattas i den förebråelsen, att våra universitet
243
Yngve Brilioth
alltför hänsynslöst låtit det teoretiska arbetets krav gå före livets.
Deras berömmelse är betingad av deras begränsning.
Om någon tilläventyrs skulle göra gällande, att jag som teolog
är mindre skickad att tala om studentens liv i allmänhet, vill jag
svara, att också teologerna äro studenter – och bland dem har
jag haft ett ganska stort studiernaterial. J ag kan också tillägga,
att jag under större delen av min egen studietid tillhörde filosofiska fakulteten, och att tre professorsår i Abo och en viss primärkunskap om engelska universitetsförhållanden givit mig möjlighet till jämförelser. Som nationsinspektor har jag väl ock lärt
något om studenternas villkor och problem inom andra fakulteter
än den teologiska.
Det är av en viss vikt att understryka, att man endast på erfarenhetens väg kan vinna kunskap om studentens liv. De flesta
litterära framställningar i ämnet ha blott ringa underlag i verklighetens värld. Där de bygga på faktiskt material, utgå de i
regel icke från det normala utan från det mera tillfälliga. Själva
den litterära framställningens villkor hänvisar den att söka efter
konflikterna, efter tragiken eller den momentana, ofta dyrköpta
livsstegringen. stundom är den hopplöst förvirrad av sina egna
synglas. Det gäller kanske i vidare utsträckning om litteraturens
bild av verkligheten, att den med all sin ansträngda realism ger
en vrångbild, just därför att den har för litet bruk för, eller är
alltför okunnig om den prosaiska, relativt konfliktlösa vardagen.
Den gaskiga studentromantik, som alltjämt färgar mången äldre
herres minnesbild av de akademiska ungdomsåren, och som fått
sitt klassiska uttryck i studentsången, är djupt verklighetsfrämmande. Gaskigheten, festerna, livsberusningen, med eller utan
alkoholiskt underlag, är det tillfälliga, ett ofta solkigt solstänk
över den grå ytan. Det bör i rättvisans namn tilläggas, att de officiellt anordnade nations- och kårfesterna i stort sett, genom studenternas egna ansträngningar, på senare tid lyfts på ett högre
plan och mer än förr präglas av hyfsning och värdighet. Men jag
ville här våga påståendet, att det normala i studentens liv är icke
den sällskapliga gaskigheten, utan ensamheten, vardagen och arbetet. Härom vet den gängse studentlivsskildringen föga, och den
blir därför i grunden osannfärdig. Kanske är det icke heller för
vågat att säga, att de verkliga höjdpunkterna i den normala studentens liv icke är de bullrande festerna, som för många nästan
helt bortfalla, utan de dyrbara stunderna av stilla, intellektuell
244
studentliv
upplysning och det stillsamma kamratlivets förtrolighet. För de
allra flesta är högtidens, den stegrade livsglädjens, den frejdiga
optimismens dagar blott alltför fåtaliga. Det mörka spöket i alltför
mångas liv är det ekonomiska bekymret och framtidens ovisshet.
Någon enstaka gång kan det hetsa sitt offer till att söka glömska
i måttlöst överdåd. Då lura förförarue – den lilla skara av asociala individer, ofta med lastens märke, vilka endast studentmössan skyddar för att falla under kategorien lösdrivare, och som
universiteten sakna medel att göra sig kvitt.
Min första förebråelse mot de svenska universitetens ledning –
den riktar sig mer mot en tradition och ett system än mot några
enskilda – är, att den för omsorgen om forskningens höga föremål glömt att tänka på studentens vardag. Eller med andra ord:
den har för det rent vetenskapliga intresset glömt sitt ansvar
för ungdomens allsidiga fostran. Då den gör gällande, att detta
icke varit dess uppgift, måste detta betecknas som en undanflykt.
Ingen mänsklig verksamhet, som kring sig samlar stora skaror
av landets bästa ungdom, kan undandra sig ansvaret för denna
ungdoms andliga och materiella välfärd. Det ges ett svar, som
icke kan lika lätt avvisas: att medlen saknas. Men har man visat
tillräcklig angelägenhet att påminna myndigheter och enskilda om
behoveU Den djupaste orsaken ligger väl i den ensidiga överskattning av det rent teoretiska livet, som måhända är oskiljaktig
från vetenskapsmannens verksamhet.
satsen om universitets bristande omvårdnad kunde exemplifieras på tre områden: disciplinens, den ekonomiska omvårdnadens
och den elementära handledningens. ·
Den akademiska jurisdiktionen hör det förgångna till. En disciplinär myndighet utövas väl av universitetsmyndigheterna, men
den träder i funktion så gott som endast i extrema fall, då möjligheten till en fostrande tukt ofta redan försuttits. En övervakande tillsyn över studenternas leverne saknar den akademiska
överheten, representerad av rektor och det mindre konsistoriet,
nästan helt möjlighet att utöva. Den har med tiden blivit så gott
som helt främmande för tanken, att något dylikt skäligen kunde
begäras av densamma. Den tillsyn, som faktiskt förekommer, utövas av studentnationerna. Det är betecknande, att dessa till sitt
ursprung äro studenternas egen skapelse, till en början motarbetad
och slutligen motvilligt erkänd och reglerad av de akademiska
fäderna. Det är också tydligt, att det övervakande, som kan ske
245
Yngve Brilioth
genom nationerna, särskilt deras kuratorer och seniorskollegier,
över jämnåriga eller föga yngre kamrater, icke kan bli synnerligen
effektiv. I Lund tillkommer studentkåren och Akademiska föreningen som betydelsefulla studentorganisationer i samverkan med
nationerna, medan i Uppsala kåren som sådan knappast kommer
i betraktande. Nationernas inspektorer, av dem själva valda bland
universitetets professorer, äro en värdefull förbindelselänk mellan
lärare och studenter. En nationsinspektor kan väl i regel räkna
på nationens förtroende, och hans försök till positiva insatser för
studenternas bästa mottagas ofta med rörande tacksamhet. Han
skulle säkerligen kunna ha betydande möjligheter att genom personlig omvårdnad och förmaning utöva ett fostrande inflytande.
Den, som just lämnat ett inspektorat, har anledning till vemodiga
reflexioner över de möjligheter till sådan inverkan, som han försuttit. Men en professor är dock väsentligen tagen i anspråk av
andra uppgifter. Undervisningen och den vetenskapliga forskningen ta lejonparten både av krafter och tid. Hans kunskap om
studenternas förhållanden blir därför ofta alltför begränsad. Han
är väsentligen beroende av studenternas egna meddelanden om
sig själva eller sina kamrater. Och här kan en missriktad solidaritet ofta lägga hinder i vägen för den fulla uppriktigheten.
Det gängse felbedömandet av studentens villkor skall förvisso
högljutt reagera mot varje tanke på någon slags effektiv akademisk custodia rnorurn. Den akademiska friheten är sakrosankt,
själva ordet har en betagande klang. Men ej sällan har den fått
kasta ett försonande skimmer över tuktlösheten och överdådet.
Den akademiska friheten har blivit en avgud, åt vilken under
århundradena offrats floder av friskt gosseblod. Våra universitetsstäders fördolda krönika har mycket att förtälja om liv, som ödelagts, därför att den plötsliga frigjordheten frän alla band stigit
omogna ynglingar åt huvudet, eller genom en förförelse, som
kunde undvikits, eller endast genom valhänt oförmåga att själv
planera sitt arbete. Det kan förvisso aldrig bli fritga om att införa ett skolmässigt tvång. Fostran till frihetens rätta bruk kan
aldrig ske utan risk för frihetens missbruk. Men vore det orimligt
att kräva, att universiteten dock i någon mån besinnade sig på
sin skyldighet att vara fostrande institutioner, och att inom deras
organisation inrymdes någon plats för en verklig tillsyn över studenternas enskilda livt Det kunde ske i form av ett uppdrag åt
ett par yngre akademiska lärare eller äldre studenter. Dessa skulle
246
studentliv
ha att arbeta i intim kontakt med studentkåren och nationerna.
Om de rätta personerna valdes, skulle de sannolikt mötas med
tacksamhet och förtroende. Deras uppgift skulle givetvis icke i
första hand vara negativ eller fiskalisk. Framför allt skulle de
ha att råda och föra till rätta.
.Men härtill borde komma andra, mer positiva insatser i syfte
att i studenternas liv införa kulturellt och andligen fostrande faktorer. De ansatser, som gjorts från deras egna led, skulle behöva
stödjas och uppmuntras. Härvid får den fysiska utbildningen icke
försummas. En tentator konfronteras under årens lopp med ett
beklämmande antal fall av överansträngning och nervösa rubbningar. Han måste fråga sig, om icke dessa till stor del bero på
en osund livsföring och frånvaro av regelbunden kroppsrörelse.
Idrotten har väl under de sista årtiondena vunnit avsevärd terräng
bland studenterna. Men ännu är det långt ifrån, att den skulle ingå
som ett normalt moment i flertalets liv. Det må vara tillåtet att
erinra därom, att Lunds studenter alltjämt sakna ett tillfredsställande gymnastikhus – i ett klimat, där tillfällena till utomhusidrott under vintermånaderna äro begränsade till ett minimum.
Åtgärder för att lätta studenternas ekonomiska betryck ha ingalunda saknats. Främst har man att tänka på de stipendier, som
tillkommit genom enskilda donationer. Det finns väl också statliga stipendier: dc inrättades för Uppsalas vidkommande av
Gustaf Adolf, i Lund av Karl XI. Deras belopp har genom myntvärdets fall sjunkit till en obetydlighet. Sedan 1600-talet har statsmakten knappast ägnat saken någon större uppmärksamhet, förrän
den nuvarande ecklesiastikministern förra året tillkallade sakkunniga för att undersöka behovet av understöd åt studerande vid
statsuniversiteten. Deras betänkande ger en mycket lärorik orientering över studenternas ekonomiska förhållanden. Det utmynnar
i ett förslag, att årligen 300,000 kr. skulle anslås till stipendier
åt studenter i Uppsala och Lund samt vid Karolinska institutet.
Det handtag, som sålunda ställes i utsikt, är synnerligen tacknämligt. Det skulle ge en välbehövlig lättnad, men ingalunda lösa
problemet i dess helhet. Visserligen uppgår det sammanlagda beloppet av de donerade stipendier, som årligen utdelas, till betydande summor. Under de senaste åren utbetalades ur stipendiefonderna i Uppsala 220,000 kr., i Lund 140,000 kr. – i båda fallen
avgick dock en mindre del härav till livräntor, som stipulerats i
donationerna. studenternas sammanlagda levnadskostnader vid
247
Yngve Brilioth
vardera universitetet kan icke beräknas lägre än till ett par miljoner. Alltjämt äro de flesta hänvisade att låna medel till studier.
Alltjämt gå de flesta ut till sin gärning med en skuldbörda, som
ofta blir deras trogne ledsagare genom livet. Proportionen mellan
studiekostnaden och den väntande inkomsten är i många fall orimlig. Ett ordnat kreditsystem kan väl reglera, men icke avlyfta
bördan. Här ha studenterna själva, i samverkan med de akademiska lärarne, gjort betydelsefulla insatser. De kreditkassor, som
sålunda tillkommit, och som skötas med klokhet och omsorg, äro
ett nytt och ganska vackert blad i den svenska fattigdomens historia.
Allmänheten, i den mån den över huvud taget har någon kännedom om dessa ting, har vant sig att ta den akademiska ungdomens
skuldsättning som en självklar sak. Bankerna, som sällan torde
göra förluster på studenternas papper, ha icke haft anledning att
söka åstadkomma en ändring. Men för landets allmänna odling
är det en mycket allvarlig sak, att den akademiskt bildade ungdomen – efter en stundom alltför lång studietid, ej sällan i onödan
förlängd på grund av ekonomiska bekymmer – vid sitt inträde
i det aktiva livet tynges av en börda, som måste verka förlamande
på arbetshågen, minska möjligheterna till frivilliga insatser i kulturens tjänst och ytterligare försena och försvåra familjebildningen. En studiekommission av engelska akademiker, som under
förra året besökte våra universitet, uttalade i sin reseberättelse, att
de svenska studenternas nödtvungna skuldsättning knappast syntes värdig ett land, som annars visade så tydliga tecken på ekonomisk blomstring. I våra dagars väldiga statsbudget skulle ett anslag, icke på 300,000, utan på betydligt större belopp till stipendier
åt studerande vid rikets samtliga universitet och högskolor mycket
väl försvara sin plats. Det skulle innebära en ganska effektiv indirekt lönereglering för de lärda yrkena. Så långt som möjligt
skulle därvid den verkliga begåvningen och driftigheten uppmuntras, utan alltför långt driven hänsyn till det ekonomiska behovet. Den som haft något att göra med granskningen av stipendiehandlingar vet, att det är en vansklig uppgift att gradera
fattigdomen. Det är dock en försvinnande del av studenterna,
vilkas fäder kunna ge dem direkt underhåll, utan mycket kännbara egna uppoffringar. Men i samma mån som ett statligt stipelldiesystem gåve utrymme för en sund tävlan, skulle en mycket välgörande sporre till ökad ansträngning införas i studentlivet.
248
studentliv
Men här är också ett fält för enskilda företag. Det finns få
områden, där klokt disponerade gåvor skulle kunna medföra så
stor välsignelse som detta. Man frågar sig med undran, varför
det synes i så hög grad ha blivit bortglömt av våra donatorer.
Det förefaller, som om det funnes andra kulturuppgifter inom universitetens värld, som kunna behöva stödjas, än den redan ganska
rikt doterade naturvetenskapliga och medicinska forskningen.
J ag vet knappast någon mer angelägen uppgift på detta område
än en förbättring av studenternas levnadsförhållanden. Här kunna
lärorika exempel hämtas från den anglosaxiska världen. Här ha
visserligen i stor utsträckning universiteten själva tillkommit genom enskildas insatser. Men dessa ha alldeles särskilt inriktat
sig på att förbättra studenternas yttre villkor. Jag tänker härvid icke i främsta rummet på de gamla engelska universiteten
med deras colleges, där kostnaderna i regel ligga på en nivå, som
för oss synes orimlig, utan främst på de skotska, de yngre engelska
och de amerikanska universiteten, där man icke haft de gamla
college-stiftelserna att bygga på, men där det varit en självklar
sak att man borde så långt som möjligt genom studenthem,
»hostels» och liknande stiftelser sörja för studenternas bostadsförhållanden. Ansatser i denna riktning ha väl icke saknats också
hos oss. Uppsala har ett antal mindre studenthem, Lund har väl
numera knappast mer än ett egentligt manligt studenthem, men
har nyligen fått ett betydelsefullt och föredömligt tillskott i den
nya studentskegården. I Uppsala ha nationerna omsider fått upp
ögonen för detta behov. Men detta är blott enstaka ansatser. De
akademiska myndigheterna ha över huvud icke ägnat denna sak
någon uppmärksamhet. Det är beklämmande att betänka, hur mycket som här skulle kunnat åstadkommas genom en klok och framsynt omsorg, som satt in på ett tillräckligt tidigt stadium. Det
skulle i varje fall varit rimligt, att något slag av inspektion och
kontroll utövats över de bostäder, som uthyrdes till studenter. Den
intensiva otrivsamhet, som präglat det gammaldags studentrummet, har sin dryga andel i månget tragiskt studentöde. Att här
åstadkomma en genomgripande förbättring håller jag för en av
de angelägnaste uppgifterna, om man vill förbättra studenternas
villkor. Den bästa vägen härtill vore grundandet av studenthem
av vida större omfattning än de hittillsvarande. Ett väl skött
studenthem, där inträde vunnes genom en tävlan, som kunde leda
till ett lämpligt personurval, där en tradition av gott och stöd- 249
Yngve Brilioth
jande kamratskap kunde utbildas, där själva de yttre förhållandena kunna göra studietiden till ett ljust minne, kunde bli en
fostrande faktor av enastående värde.
I någon mån skulle även sådana studenthem kunna träda i undervisningens, särskilt den elementära handledningens tjänst. På
denna punkt brister mycket i vår nuvarande studieordning. De
erinringar, som på denna punkt kunna göras, gälla icke i samma
grad alla fakulteter och ämnen. De medicine studerande lida ingen
brist på kurser, och här ges ganska ringa möjligheter till avvikelser från den noga utstakade vägen. Detsamma gäller, om
ock i mindre grad, om ett flertal av den naturvetenskapliga sektionens ämnen. Juristerna sakna icke propedeutiska kurser, ehuru
dessa blott i ringa grad torde ha karaktären av personlig handledning. Men om flertalet av den humanistiska sektionens ämnen
liksom om den teologiska fakulteten gäller det, att den unge studenten lämnas att organisera sina studier på egen hand i en utsträckning, som han ofta icke mäktar. Den tid och kraft, som förspillts
genom denna bristande omvårdnad från universitetens sida, låter
sig icke lätteligen beräknas. Man kan stundom fråga sig, om det
icke vore i studenternas eget intresse, att en viss studieavgift
infördes, och genom denna en ny grupp av lärare anställdes för
den personliga handledningen.
Men anklagelserna få icke enbart riktas mot universiteten. Vad
har kyrkan gjort för att tillgodose studenternas andliga behov~
Det gäller här blomman av landets ungdom, vars positiva eller
negativa inställning till de religiösa frågorna är av grundläggande
betydelse för hela landets orientering. Det gäller en ungdom, som
lösryckt från hem och familj under en ömtålig ålder konfronteras
med nya problem. Hur energiskt den än måhända själv skulle
påstå motsatsen, är den i hög grad i behov av vägledning och
försynt själavård. Vid många främmande universitet har detta
behov beaktats. Detta gäller särskilt så gott som alla universitet
i de anglosaxiska länderna. Men behovet har också uppmärksammats inom den tysktalande världen, där på flera håll särskilda
studentpräster tillsatts. Den svenska kyrkan har genom sina egna
organ praktiskt taget intet gjort. Den teologiska fakultetens lä-
rare äro upptagna av egna undervisnings- och forskningsuppgifter och ha i regel föga kontakt med studenter av andra fakulteter.
Församlingarna i universitetsstäderna välkomna väl den akademiska ungdomen till sina gudstjänster, men kunna i övrigt blott
250
studentliv
i ringa utsträckning ta hänsyn till dess särskilda behov. Den
värdefullaste insatsen har måhända gjorts genom den kristliga
studentrörelsen, som anordnat särskilda akademiska gudstjänster
och i övrigt sökt främja det andliga livet vid universiteten. Men
dess möjligheter äro begränsade. En verksamhet, som den ena
studentgenerationen tar i arv efter den andra, måste brista i kontinuitet och planmässighet. Den svenska kyrkan måste erkänna
sin försummelse. Och dock gäller det här en strategisk position
av den allra största betydelse. Det gäller framtidens andliga liv
inom folket. Det gäller ansvaret för en av våra största tillgångar:
den akademiska ungdomens andliga och moraliska hälsa. Uppgiften kan icke lösas med mindre än a tt tre särskilda prästtjänster
inrättas med hänsyn till studenternas behov, i Uppsala, Lund och
Stockholm. Det kan invändas, att universitetsterminernas korthet
ej skulle medge ett fullständigt utnyttjande av dessa prästers arbetskraft. Men om de som stiftsadjunkter knötos till de stift, inom
vilka universiteten äro belägna, skulle de under ferierna kunna
användas för andra uppgifter i ungdomsvårdens tjänst. De skulle
ock behöva en icke alltför knappt tillmätt tid för att hålla vid
makt och förbättra den särskilda utrustning, utan vilken de icke
skulle kunna motsvara den akademiska ungdomens andliga behov.
251
18- :l827R. St·c11slc Tidskrift 1938.