Ynglingakonungarnas ättartal
1938
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
YNGLINGAKONUNGARNAS
ÄTTARTAL
ÄREKVÄDE TILL KONUNG RAGNVALD HElDUMHAR
AV TJODOLF FRÅN HVIN
Översatt av FRANS G. BENGTSSON
INLEDANDE anmärkningar. Det versmått, på vilket denna högst
ryktbara katalogdikt över Sveriges äldsta kungar är avfattad, är
kviduhattr, en av regler fast bunden förädlad bildning ur fornyrdislag. Andra någorlunda fullständigt bevarade stora skaldedikter på
detta mått äro Egil Skallagrimssons Sonatorrek och Arinbjarnarkvida. Reglerna för kviduhattr äro inte alltför svåra; i varje fall
betydligt mycket enklare än för drottkvätt, det klassiska mått som
var skaldediktningens förbannelse (emedan skalderna funno dess
ständiga användning vara en hederssak, ehuru det var alltför svårt
för de flestas förmåga) och som i svårighet endast torde överträffas
av vissa forniriska mått. I jämförelse diirmed gör kviduhattr ett
intryck av harmlös naturpoesi. De udda halvverserna skola ha tre
stavelser, de jämna fyra eller fem; varje sådan halvvers skall bilda
en någorlunda fast grammatisk enhet; enkel allitteration skall finnas mellan helversernas båda hälfter; assonans förekommer inte.
Det bör därför vara åtminstone principiellt möjligt att återge en
kviduhattr-dikt med bibehållen form. Största svårigheten blir, att
man på fornnordisk tunga hade långt mera lakoniska uttrycksmöjligheter än vad fallet är för oss; det disponibla antalet stavelser vill
därför inte alltid räcka till för en översättare som, under strävan att
bevara något av originalets specifika ton, även vill göra innehållet
rättvisa.
Trots de bästa förhandsuppsåt har i denna översättning det formella schemat inte kunnat strängt följas. På ett antal ställen ha
stavelserna i udda halvverser fått bli fyra; och det är endast en klen
tröst att Tjodolf själv någon enstaka gång, och Egil till synes oftare,
tillåtit sig samma frihet, ty sådant kan i de föreliggande texterna bero
på förvanskningar. Vidare har allitterationen ofta fått bli lidande
(någon gång ersatt av assonans), hellre än att ett klart och konkret
innehåll skulle snedvridas under försök att rädda densamma. Ett
exempel på hur översättaren i sådana fall stundom får var nöjd med
en kompromiss, när inte allitterationen erbjuder sig av sig själv, är
följande: I strofen om Yngvar säger Tjodolf att denne kung föll i
härnad mot esterna, varpå han vill meddela att den fallne satts i hög
252
Ynglingakonungarnas ättartal
vid stranden där han stupat; han gör detta på så sätt, att han i ett
par klara och böljetunga rader, de kanske mest högpoetiska i hela
dikten, säger att Östersjön nu är Yngvars hovskald:
Auk Austmarr jQfri svenskum
gymis li61’5 at gamni kvel5r.
Ordagrant: »Och till den svenske vildgaltens (det är vildsvinshjälmbärarens; på Tjodolfs tid redan förbleknat till en allmän betydelse
av hövding eller hjälte) gamman sjunger Östersjön sin sång.» Ingen
allitteration ger sig här av sig själv; innehållet skulle endast försämras genom modifikationer vidtagna för att vinna en sådan; översättningen har därför här kommit att bli allitterationslös:
Östersjön till sveahjältens
gamman nu bär fram sin sång.
Vid översättningar av skaldepoesi utgöra kenningarna ett särskilt
problem, långt ifrån Hitthanterligt All översiittning av poesi måste
självfallet såsom högsta mål sträva efter att bibehålla själva det
poetiska elementet i originalet; om man i strävan efter fullkomligt
ordagrant återgivande, eller i strävan efter bibehållandet av ett
visst formellt schema, låter det strikt poetiska elementet bli lidande,
har man vunnit en mindre fördel på bekostnad av en större; och om
den rena ordagrannheten göres till högsta mål, kan läsaren alltid
undra varför inte översättaren nöjt sig med ett återgivande på prosa,
då ju dock i hans tolkning det poetiska behandlas som något sekundärt. Nu äro kenningarna stundom av sådan art att de ha ett positivt
poetiskt värde, ur visuell eller annan synpunkt: då måste de naturligtvis efter möjlighet återgivas. Men stundom är deras poetiska
värde ohjälpligt lika med noll (när det inte får sägas vara negativt),
niimligen när de endast äro sterila och mekaniska tekniksaker, en
sorts händiga nödrim för de gamla skalderna: goda för dem att ha
färdiga på lager vid förekommande fall av improvisation inför en
kung med kort tålamod, och nästan alltid i stor mängd nödvändiga
vid brottningarna med den fruktansvärda drottkvädestekniken, varvid ur det stora memorerade förrådet av kenningar sådana kunde
framplockas, som för ögonblicket passade bra till vinnande av allitteration och assonans. Den sortens kenningar har en översättare
ingen anledning att behandla med pietet; men vid goda skalders behandling av enklare versmått – såsom i föreliggande fall – äro de
till all lycka sällsynta. Hur stor emellertid en verkligt god kennings
poetiska verkan kan vara, och hur mycket den saknas om den upplöses av översiittaren, är inte svårt att illustrera. Andra hälften av
den drottkvädna strofen på Karlevistenen på Öland fylles till större
delen av en magnifik femledad kenning:
Munat reii5-Vil5urr ra15a
r6gstarkr i DanmQrku
Yndils iQrmungrundar
örgrandari landi.
253
Frans G. Bengtsson
I Brates »Sveriges runinskrifter» meddelas härav en översättning,
där allitteration och assonans bibehållits, under det att kenningen
helt upplösts, all visuell kvalitet därmed förflyktigats och endast
det rent begreppsliga i fri omskrivning blivit kvar:
Aldrig en mera väldig
ädling med tro och heder
styra skall stora landskap
stridsstark i Danmarks rike.
Föredrar man att bibehålla kenningen, och därmed det visuella och
i någon mån det vokala, får man visserligen kasta allitteration och
assonans över bord; men även bortsett från att översättningen blir
trognare, uppväges förlusten säkerligen av vad man vinner:
Ej skall en mera felfri
sjökungars vida utmarks
stridsväldige vagnhövitsman
råda i Danmarks land.
Med goda kenningar bör man alltså handskas så ömsint som möjligt. Någon så praktfull som den anförda finns inte i Ynglingatal;
men man får dock säga att Tjodolf i denna dikt har en lycklig hand
med sina kenningar, använder dem med måtta och inte gärna hemfaller åt sådana som ha direkt nödrimskaraktär. Några äro måleriska, som när han kallar mjöd »oxhornens vindlösa hav», omskriver
hötjuga med »redskap att slänga Sleipners foder», på ett ställe kallar
elden »landbackens tångväxts frätsot», på ett annat »Forniots son
med glöd i buken», på ett tredje »rökvältraren»; av sådan sort förekomma åtskilliga, och de måste naturligtvis efter bästa förmåga återgivas i översättningen. Besvärligare är när hans kenningar hänsyfta
på litterära ting som inte kunna förutsättas allmänt bekanta för nutida läsare; som när han kallar galgen »Signys mans kalla häst». Att
Signy var gift med Hagbard, och att Hagbard var den berömdaste
av alla sagohjältar som hängts, är kanske inte numera vid första
ögonkastet klart för så många; och ännu översättningens modifierade
»samma häst som Hagbard red» blir kanske en onödig ledsamhet för
mången. När skalden i strofen om Bröt-Anund kallar stenar för
»Jonakrs söners sorg», har i översättningen denna kenning helt upplösts; ty eljest skulle en särskild not varit nödvändig för att påpeka,
att gåtan syftar på en episod i den saga som fragmentariskt finns
bevarad i Hamdismal i Eddan; och en översättning stöttad av lärda
fotnoter har inte här varit det eftersträvade.
En poetisk översättning av Ynglingatal gjordes för omkring 40 år
sedan av Axel Akerblom; den har jag tyvärr inte varit i tillfälle att
jämföra med, på grund av avlägsenhet från lärda bibliotek; det kan
därför hända att min översättning är en överflödighet bredvid den.
Men åtminstone har jag haft en textredaktion att följa, som kan
förmodas vara avgjort bättre än vad som förelåg då, nämligen Ivar
Lindquists »Norröna Lovkvädem>. Denna åtföljes av en ordagrann
254
Ynglingakonungarnas ättartal
11rosaöversättning, som är högeligen behövlig för en filologiskt olärd
översättare. Men den mycket lärde textredaktören är inte ansvarig
för allt som står i min översättning; ty på ett fåtal ställen har jag
inte lyckats nå fram till någon tro på hans tolkningsförslag. J ag
vägrar bestämt att anse det för poetiskt möjligt att en dunkel benämning på Sveigder skulle kunna betyda »den hugstore sonen av
pysslingar», så mycket mera som Lindquist själv försett detta tolkningsförslag med ett frågetecken; då tror jag hellre på vad Schiick
någonstans förmodat, nämligen att uttrycket kan betyda »eldens som>,
med mytisk innebörd. Jag tror inte heller att Tjodolf, som var en
god skald, kan ha sagt att Bröt-Anund råkade ut för stenraset »under
himlens klarhet», ty ett sådant påpekande skulle ur poetisk synpunkt
varit utomordentligt valhänt; den äldre tolkningen förefaller mig här
långt mera begriplig. En besvärlig sak att komma till rätta med är
den otympliga strofen om Egil, som i sin komposition avviker från
allt annat i dikten och väl får förmodas vara betydligt fördärvad. I
strofen om Yngvar har jag översatt »ondskapt hop av esters kämpar»
i överensstämmelse med en senare konjektur av Ernst A. Kock i
»Notationes Norram&».
Bland diktens ej fåtaliga dunkelheter finnas en del namn om vilka
man ingenting vet och som möjligen äro förvanskningar: Lofund,
Räning, Stiflosund och flera. Poetiskt gör detta inte mycket; värre
är ur den synpunkten, att det namn, i vilket hela dikten mynnar ut,
Heil’iumhar, tillnamnet på den Raguvald som dikten är tillägnad, inte
är tillfredsställande tolkat. S. Bugge och andra efter honom anse det
betyda ”den ärorike», »den högt hedrade»; och man bör kanske i mån
av förmåga försöka tro på den betydelsen, ehuru den verkar misstänkt tam efter Tjodolfs högstämda försäkran om namnets ojämförliga praktfullhet. Redan för Snorre synes betydelsen ha varit okiind.
I. UPPSALAKONUNGAR
Uppfyllt blev,
varslat slut
oxars horns
fällde där
där Frode bodde,
som väntat Fjolner:
lugna inhav
krigarfursten.
Dagsljusskygg dvärgaportvakt
har med svek lockat Sveigder:
eldens son ilat efter
illslug dvärg
Skön i glans
jättefylld
in i klippan.
Skatt-Mimers sal
mot hjälten gapat.
255
Frans G. Bengtsson
256
Varilande
häxad togs
ofärdsstor
red IJå den
Sedan brann
till Vilm.; broder
givmild kung
Brått Visburs
med trolldomskonster:
ölets nattfru
som stritt mot ljonar.
på skeppets biidcl
som maran kvalde.
vällusthölje
slöks av Vågs varme broder:
krävarna av kunglig makt
rett en eld runt sin fader.
Ylande eldhunden bet
hiirskaren i husets hiign.
Fordom hänt att folkets härmiin
mängt sin kungs blod med mullen:
sveabåcl bar olivsvapen
clry}Jancle från Domalds lik,
då av dem
gavs till blot
daners ovän
för bättre iiring.
Ofta om ett yngvakummel
vittra mäns vett jag utsport:
på vad plats hålet lågat
dånande, elit Dornar lyftats.
Nu jag vet att Fjolners ättling,
bräckt av värk, brann vid Föret.
Falskt är det att Dyggve smeker
gudamör 1 Glitnirs salar:
hästgudinnan, Ulvens syster,
gavs en gång kung att välja;
och med svears allvåldsherre
leker nu Lokes dotter.
Dag jag vet
varsel kom
sedan han,
stridbar nått
och ett bud
hur döden kallat:
till visclomsmanncn,
sin sparv att hämna,
till svärdets strand;
härmän buro
Ynglingakonungarnas iittartal
i östervägar,hem från kamp
att med spett för Sleipners foder
av ödet nåtts.ynglingen
Alrik föll
hane gavs
sit blir sagt,
dräpt varann
där Erik även
av broderns vapen:
att Dags två söner
med betseldon.
Ej förr sports att Frej-avkomman
ÖYat dråp med ökens remtyg.
Under Yar
skådat glad
sin gemål
höjde hon
Si’t vid Törn
samma häst
lngjald blev,
altarvakt,
om Agnes här
vad Skjolv förrättat:
vid gyllne halsband
luften högt.
fick kungen tämja
som Hagbard red.
som offerhusets
av Aolf slagen,
när sitt svärd svartsjuk konung
blodade emot sin broder.
Brottsligt var att Beras konster
eggat dem till brödraenvig:
utan gagn,
ha de lagt
!orund fann
livets slut
när en hög
där bar upp
Gethårssnott
halsen klämt
Audun blev
av kärlek galna,
som lik varandra.
i forna år
i Limafjorden,
repöglans häst
Gudlangs bane.
har galgens rep
på stormäns herre.
i Uppsala
orkeslös av ålderssjukan
och fick då för andra gången
spädbarns dryck seglivad dia.
Ej mer dög östlandsdrotten
att sin horn
niir till sängs
maktlös sög
till munnen höja,
söners bane
mjölk ur udden.
257
–· – ~=~-==-
Prans G. Bengtsson
258
Tyrs son måst
lovordsföljd
för Tunnes makt
ur landet flykta;
och en galts trynes glaYen
ristades i Egil röd,
innan han
länge haft
i östra riket
herraväldet.
Skilfingen till hjärtat skar
bestens käfts krumma vapen.
Ottar föll, för örn att trampa,
dristeligt för daners yapen.
Valplatsgam på Vendelfältet
klöst hans lik med blodig klo.
Så jag hört, att svear länge
yerket mints av Votr och Paste:
höYdingar från Frodes öland
blivit här den höges bane.
Mer jag hört:
ond förgjort
när till döds
huvudstöp
en häxas trolldom
Adils’ levnad,
berömde drotten
från hästens rygg.
en gudaättlings
blev sammanblandad:
Då med grus
hjärnans saft
i Uppsala
ödesdömts
Ales ovän
Eysteins tråd
där hans liv
att döden möta.
har ändan fästad
på Lofund lyktats;
diir han sägs med svear samman
innebränd av jutska män.
Fastlands tångs frätningssjuka
sniket bet i snidda väggar:
tomtens skepp med stadig timring
fullt av män kring fursten brann.
Upp kom bud att Osels åbor
Yngvars liv i örlog ändat:
ondskapt hop av esters kämpar
stark vid Stein mot kungen stred.
Östersjön till sveahjältens
gamman nu bär fram sin sång.
Ynglingakonungarnas ättartal
Anund blev
hejdad brått
full av hat
ondska kom
Främjaren
gömts i ras
av olycksstenar
vid Himmelsheden:
en frillofödings
mot esters ovän.
av färdevägar
bland jordens knotor.
Väldige rökvältraren
lngjald tungt på Räning trampat:
gårdars tjuy glödfotsulad
steg igenom gudars ättling.
Underligt bland olycksöden
detta synts för sveafolket,
att en drott av dråplig mandom
eget liv själv måst ända.
Vid den våg som spolar Vidön
slök hus-ulven Olofs hölje:
svears kungs klädnad löste
Forniots son med glöd i buken.
Ättlingen av hjältars släkt
Wngt förinnan flytt Uppsala.
IL KONUNGAR AV VESTFOLD
Var man hört att H alvdans död
kändes tung för tingsdomstolen:
vid dråp-stenrösenhon som dväljs
honom tog från Toten bort;
vid Skirningssaloch i sorg
hirden stod
Ned till lust
Eystein sänts
under sten
honom redd
där kall våg
bärs till sjön
kring höglagd hjälte.
för Lokes dotter
av segelbommen;
är nu en stad
på Radens sida,
av Vadlas älv
förbi hans ägor.
259
Frans G. Bengtsson
260
Och till tings
stämts av Hel
när Halvdan,
njutit slut
en tredje konung
i hennes hemvist,
som satt på Holtar,
vad nornor unnat.
Härskaren av hirdens män
bars till grav som satts på Borre.
Och Gudfred, skönvuxne fursten,
föll för svek i forna dagar:
ondsint mot den ölrustyngde
har till hämnd en kvinna hetsat.
Ömkligt dåd har legodrängen
övat då på Asas maning:
på forn strand av Stiflosund
hjältens bröst blev genomstunget.
Kraftens stams stora utgren
grönska nått i Norges land:
Olof höll herravälde
vida kring
tills av ond
i Vestmarir,
fotvärk ansatt
vid Foldens br~idd.hjälten bröts
I sin hög härmäns herre
på Geirstadir.sitter nu
Härligast inunder himlen
bland de namn kungar bära
Ragnvalds är, ryttarskarans
hövitsman: Heil’iumhitr.
ÄTTARTAL
ÄREKVÄDE TILL KONUNG RAGNVALD HElDUMHAR
AV TJODOLF FRÅN HVIN
Översatt av FRANS G. BENGTSSON
INLEDANDE anmärkningar. Det versmått, på vilket denna högst
ryktbara katalogdikt över Sveriges äldsta kungar är avfattad, är
kviduhattr, en av regler fast bunden förädlad bildning ur fornyrdislag. Andra någorlunda fullständigt bevarade stora skaldedikter på
detta mått äro Egil Skallagrimssons Sonatorrek och Arinbjarnarkvida. Reglerna för kviduhattr äro inte alltför svåra; i varje fall
betydligt mycket enklare än för drottkvätt, det klassiska mått som
var skaldediktningens förbannelse (emedan skalderna funno dess
ständiga användning vara en hederssak, ehuru det var alltför svårt
för de flestas förmåga) och som i svårighet endast torde överträffas
av vissa forniriska mått. I jämförelse diirmed gör kviduhattr ett
intryck av harmlös naturpoesi. De udda halvverserna skola ha tre
stavelser, de jämna fyra eller fem; varje sådan halvvers skall bilda
en någorlunda fast grammatisk enhet; enkel allitteration skall finnas mellan helversernas båda hälfter; assonans förekommer inte.
Det bör därför vara åtminstone principiellt möjligt att återge en
kviduhattr-dikt med bibehållen form. Största svårigheten blir, att
man på fornnordisk tunga hade långt mera lakoniska uttrycksmöjligheter än vad fallet är för oss; det disponibla antalet stavelser vill
därför inte alltid räcka till för en översättare som, under strävan att
bevara något av originalets specifika ton, även vill göra innehållet
rättvisa.
Trots de bästa förhandsuppsåt har i denna översättning det formella schemat inte kunnat strängt följas. På ett antal ställen ha
stavelserna i udda halvverser fått bli fyra; och det är endast en klen
tröst att Tjodolf själv någon enstaka gång, och Egil till synes oftare,
tillåtit sig samma frihet, ty sådant kan i de föreliggande texterna bero
på förvanskningar. Vidare har allitterationen ofta fått bli lidande
(någon gång ersatt av assonans), hellre än att ett klart och konkret
innehåll skulle snedvridas under försök att rädda densamma. Ett
exempel på hur översättaren i sådana fall stundom får var nöjd med
en kompromiss, när inte allitterationen erbjuder sig av sig själv, är
följande: I strofen om Yngvar säger Tjodolf att denne kung föll i
härnad mot esterna, varpå han vill meddela att den fallne satts i hög
252
Ynglingakonungarnas ättartal
vid stranden där han stupat; han gör detta på så sätt, att han i ett
par klara och böljetunga rader, de kanske mest högpoetiska i hela
dikten, säger att Östersjön nu är Yngvars hovskald:
Auk Austmarr jQfri svenskum
gymis li61’5 at gamni kvel5r.
Ordagrant: »Och till den svenske vildgaltens (det är vildsvinshjälmbärarens; på Tjodolfs tid redan förbleknat till en allmän betydelse
av hövding eller hjälte) gamman sjunger Östersjön sin sång.» Ingen
allitteration ger sig här av sig själv; innehållet skulle endast försämras genom modifikationer vidtagna för att vinna en sådan; översättningen har därför här kommit att bli allitterationslös:
Östersjön till sveahjältens
gamman nu bär fram sin sång.
Vid översättningar av skaldepoesi utgöra kenningarna ett särskilt
problem, långt ifrån Hitthanterligt All översiittning av poesi måste
självfallet såsom högsta mål sträva efter att bibehålla själva det
poetiska elementet i originalet; om man i strävan efter fullkomligt
ordagrant återgivande, eller i strävan efter bibehållandet av ett
visst formellt schema, låter det strikt poetiska elementet bli lidande,
har man vunnit en mindre fördel på bekostnad av en större; och om
den rena ordagrannheten göres till högsta mål, kan läsaren alltid
undra varför inte översättaren nöjt sig med ett återgivande på prosa,
då ju dock i hans tolkning det poetiska behandlas som något sekundärt. Nu äro kenningarna stundom av sådan art att de ha ett positivt
poetiskt värde, ur visuell eller annan synpunkt: då måste de naturligtvis efter möjlighet återgivas. Men stundom är deras poetiska
värde ohjälpligt lika med noll (när det inte får sägas vara negativt),
niimligen när de endast äro sterila och mekaniska tekniksaker, en
sorts händiga nödrim för de gamla skalderna: goda för dem att ha
färdiga på lager vid förekommande fall av improvisation inför en
kung med kort tålamod, och nästan alltid i stor mängd nödvändiga
vid brottningarna med den fruktansvärda drottkvädestekniken, varvid ur det stora memorerade förrådet av kenningar sådana kunde
framplockas, som för ögonblicket passade bra till vinnande av allitteration och assonans. Den sortens kenningar har en översättare
ingen anledning att behandla med pietet; men vid goda skalders behandling av enklare versmått – såsom i föreliggande fall – äro de
till all lycka sällsynta. Hur stor emellertid en verkligt god kennings
poetiska verkan kan vara, och hur mycket den saknas om den upplöses av översiittaren, är inte svårt att illustrera. Andra hälften av
den drottkvädna strofen på Karlevistenen på Öland fylles till större
delen av en magnifik femledad kenning:
Munat reii5-Vil5urr ra15a
r6gstarkr i DanmQrku
Yndils iQrmungrundar
örgrandari landi.
253
Frans G. Bengtsson
I Brates »Sveriges runinskrifter» meddelas härav en översättning,
där allitteration och assonans bibehållits, under det att kenningen
helt upplösts, all visuell kvalitet därmed förflyktigats och endast
det rent begreppsliga i fri omskrivning blivit kvar:
Aldrig en mera väldig
ädling med tro och heder
styra skall stora landskap
stridsstark i Danmarks rike.
Föredrar man att bibehålla kenningen, och därmed det visuella och
i någon mån det vokala, får man visserligen kasta allitteration och
assonans över bord; men även bortsett från att översättningen blir
trognare, uppväges förlusten säkerligen av vad man vinner:
Ej skall en mera felfri
sjökungars vida utmarks
stridsväldige vagnhövitsman
råda i Danmarks land.
Med goda kenningar bör man alltså handskas så ömsint som möjligt. Någon så praktfull som den anförda finns inte i Ynglingatal;
men man får dock säga att Tjodolf i denna dikt har en lycklig hand
med sina kenningar, använder dem med måtta och inte gärna hemfaller åt sådana som ha direkt nödrimskaraktär. Några äro måleriska, som när han kallar mjöd »oxhornens vindlösa hav», omskriver
hötjuga med »redskap att slänga Sleipners foder», på ett ställe kallar
elden »landbackens tångväxts frätsot», på ett annat »Forniots son
med glöd i buken», på ett tredje »rökvältraren»; av sådan sort förekomma åtskilliga, och de måste naturligtvis efter bästa förmåga återgivas i översättningen. Besvärligare är när hans kenningar hänsyfta
på litterära ting som inte kunna förutsättas allmänt bekanta för nutida läsare; som när han kallar galgen »Signys mans kalla häst». Att
Signy var gift med Hagbard, och att Hagbard var den berömdaste
av alla sagohjältar som hängts, är kanske inte numera vid första
ögonkastet klart för så många; och ännu översättningens modifierade
»samma häst som Hagbard red» blir kanske en onödig ledsamhet för
mången. När skalden i strofen om Bröt-Anund kallar stenar för
»Jonakrs söners sorg», har i översättningen denna kenning helt upplösts; ty eljest skulle en särskild not varit nödvändig för att påpeka,
att gåtan syftar på en episod i den saga som fragmentariskt finns
bevarad i Hamdismal i Eddan; och en översättning stöttad av lärda
fotnoter har inte här varit det eftersträvade.
En poetisk översättning av Ynglingatal gjordes för omkring 40 år
sedan av Axel Akerblom; den har jag tyvärr inte varit i tillfälle att
jämföra med, på grund av avlägsenhet från lärda bibliotek; det kan
därför hända att min översättning är en överflödighet bredvid den.
Men åtminstone har jag haft en textredaktion att följa, som kan
förmodas vara avgjort bättre än vad som förelåg då, nämligen Ivar
Lindquists »Norröna Lovkvädem>. Denna åtföljes av en ordagrann
254
Ynglingakonungarnas ättartal
11rosaöversättning, som är högeligen behövlig för en filologiskt olärd
översättare. Men den mycket lärde textredaktören är inte ansvarig
för allt som står i min översättning; ty på ett fåtal ställen har jag
inte lyckats nå fram till någon tro på hans tolkningsförslag. J ag
vägrar bestämt att anse det för poetiskt möjligt att en dunkel benämning på Sveigder skulle kunna betyda »den hugstore sonen av
pysslingar», så mycket mera som Lindquist själv försett detta tolkningsförslag med ett frågetecken; då tror jag hellre på vad Schiick
någonstans förmodat, nämligen att uttrycket kan betyda »eldens som>,
med mytisk innebörd. Jag tror inte heller att Tjodolf, som var en
god skald, kan ha sagt att Bröt-Anund råkade ut för stenraset »under
himlens klarhet», ty ett sådant påpekande skulle ur poetisk synpunkt
varit utomordentligt valhänt; den äldre tolkningen förefaller mig här
långt mera begriplig. En besvärlig sak att komma till rätta med är
den otympliga strofen om Egil, som i sin komposition avviker från
allt annat i dikten och väl får förmodas vara betydligt fördärvad. I
strofen om Yngvar har jag översatt »ondskapt hop av esters kämpar»
i överensstämmelse med en senare konjektur av Ernst A. Kock i
»Notationes Norram&».
Bland diktens ej fåtaliga dunkelheter finnas en del namn om vilka
man ingenting vet och som möjligen äro förvanskningar: Lofund,
Räning, Stiflosund och flera. Poetiskt gör detta inte mycket; värre
är ur den synpunkten, att det namn, i vilket hela dikten mynnar ut,
Heil’iumhar, tillnamnet på den Raguvald som dikten är tillägnad, inte
är tillfredsställande tolkat. S. Bugge och andra efter honom anse det
betyda ”den ärorike», »den högt hedrade»; och man bör kanske i mån
av förmåga försöka tro på den betydelsen, ehuru den verkar misstänkt tam efter Tjodolfs högstämda försäkran om namnets ojämförliga praktfullhet. Redan för Snorre synes betydelsen ha varit okiind.
I. UPPSALAKONUNGAR
Uppfyllt blev,
varslat slut
oxars horns
fällde där
där Frode bodde,
som väntat Fjolner:
lugna inhav
krigarfursten.
Dagsljusskygg dvärgaportvakt
har med svek lockat Sveigder:
eldens son ilat efter
illslug dvärg
Skön i glans
jättefylld
in i klippan.
Skatt-Mimers sal
mot hjälten gapat.
255
Frans G. Bengtsson
256
Varilande
häxad togs
ofärdsstor
red IJå den
Sedan brann
till Vilm.; broder
givmild kung
Brått Visburs
med trolldomskonster:
ölets nattfru
som stritt mot ljonar.
på skeppets biidcl
som maran kvalde.
vällusthölje
slöks av Vågs varme broder:
krävarna av kunglig makt
rett en eld runt sin fader.
Ylande eldhunden bet
hiirskaren i husets hiign.
Fordom hänt att folkets härmiin
mängt sin kungs blod med mullen:
sveabåcl bar olivsvapen
clry}Jancle från Domalds lik,
då av dem
gavs till blot
daners ovän
för bättre iiring.
Ofta om ett yngvakummel
vittra mäns vett jag utsport:
på vad plats hålet lågat
dånande, elit Dornar lyftats.
Nu jag vet att Fjolners ättling,
bräckt av värk, brann vid Föret.
Falskt är det att Dyggve smeker
gudamör 1 Glitnirs salar:
hästgudinnan, Ulvens syster,
gavs en gång kung att välja;
och med svears allvåldsherre
leker nu Lokes dotter.
Dag jag vet
varsel kom
sedan han,
stridbar nått
och ett bud
hur döden kallat:
till visclomsmanncn,
sin sparv att hämna,
till svärdets strand;
härmän buro
Ynglingakonungarnas iittartal
i östervägar,hem från kamp
att med spett för Sleipners foder
av ödet nåtts.ynglingen
Alrik föll
hane gavs
sit blir sagt,
dräpt varann
där Erik även
av broderns vapen:
att Dags två söner
med betseldon.
Ej förr sports att Frej-avkomman
ÖYat dråp med ökens remtyg.
Under Yar
skådat glad
sin gemål
höjde hon
Si’t vid Törn
samma häst
lngjald blev,
altarvakt,
om Agnes här
vad Skjolv förrättat:
vid gyllne halsband
luften högt.
fick kungen tämja
som Hagbard red.
som offerhusets
av Aolf slagen,
när sitt svärd svartsjuk konung
blodade emot sin broder.
Brottsligt var att Beras konster
eggat dem till brödraenvig:
utan gagn,
ha de lagt
!orund fann
livets slut
när en hög
där bar upp
Gethårssnott
halsen klämt
Audun blev
av kärlek galna,
som lik varandra.
i forna år
i Limafjorden,
repöglans häst
Gudlangs bane.
har galgens rep
på stormäns herre.
i Uppsala
orkeslös av ålderssjukan
och fick då för andra gången
spädbarns dryck seglivad dia.
Ej mer dög östlandsdrotten
att sin horn
niir till sängs
maktlös sög
till munnen höja,
söners bane
mjölk ur udden.
257
–· – ~=~-==-
Prans G. Bengtsson
258
Tyrs son måst
lovordsföljd
för Tunnes makt
ur landet flykta;
och en galts trynes glaYen
ristades i Egil röd,
innan han
länge haft
i östra riket
herraväldet.
Skilfingen till hjärtat skar
bestens käfts krumma vapen.
Ottar föll, för örn att trampa,
dristeligt för daners yapen.
Valplatsgam på Vendelfältet
klöst hans lik med blodig klo.
Så jag hört, att svear länge
yerket mints av Votr och Paste:
höYdingar från Frodes öland
blivit här den höges bane.
Mer jag hört:
ond förgjort
när till döds
huvudstöp
en häxas trolldom
Adils’ levnad,
berömde drotten
från hästens rygg.
en gudaättlings
blev sammanblandad:
Då med grus
hjärnans saft
i Uppsala
ödesdömts
Ales ovän
Eysteins tråd
där hans liv
att döden möta.
har ändan fästad
på Lofund lyktats;
diir han sägs med svear samman
innebränd av jutska män.
Fastlands tångs frätningssjuka
sniket bet i snidda väggar:
tomtens skepp med stadig timring
fullt av män kring fursten brann.
Upp kom bud att Osels åbor
Yngvars liv i örlog ändat:
ondskapt hop av esters kämpar
stark vid Stein mot kungen stred.
Östersjön till sveahjältens
gamman nu bär fram sin sång.
Ynglingakonungarnas ättartal
Anund blev
hejdad brått
full av hat
ondska kom
Främjaren
gömts i ras
av olycksstenar
vid Himmelsheden:
en frillofödings
mot esters ovän.
av färdevägar
bland jordens knotor.
Väldige rökvältraren
lngjald tungt på Räning trampat:
gårdars tjuy glödfotsulad
steg igenom gudars ättling.
Underligt bland olycksöden
detta synts för sveafolket,
att en drott av dråplig mandom
eget liv själv måst ända.
Vid den våg som spolar Vidön
slök hus-ulven Olofs hölje:
svears kungs klädnad löste
Forniots son med glöd i buken.
Ättlingen av hjältars släkt
Wngt förinnan flytt Uppsala.
IL KONUNGAR AV VESTFOLD
Var man hört att H alvdans död
kändes tung för tingsdomstolen:
vid dråp-stenrösenhon som dväljs
honom tog från Toten bort;
vid Skirningssaloch i sorg
hirden stod
Ned till lust
Eystein sänts
under sten
honom redd
där kall våg
bärs till sjön
kring höglagd hjälte.
för Lokes dotter
av segelbommen;
är nu en stad
på Radens sida,
av Vadlas älv
förbi hans ägor.
259
Frans G. Bengtsson
260
Och till tings
stämts av Hel
när Halvdan,
njutit slut
en tredje konung
i hennes hemvist,
som satt på Holtar,
vad nornor unnat.
Härskaren av hirdens män
bars till grav som satts på Borre.
Och Gudfred, skönvuxne fursten,
föll för svek i forna dagar:
ondsint mot den ölrustyngde
har till hämnd en kvinna hetsat.
Ömkligt dåd har legodrängen
övat då på Asas maning:
på forn strand av Stiflosund
hjältens bröst blev genomstunget.
Kraftens stams stora utgren
grönska nått i Norges land:
Olof höll herravälde
vida kring
tills av ond
i Vestmarir,
fotvärk ansatt
vid Foldens br~idd.hjälten bröts
I sin hög härmäns herre
på Geirstadir.sitter nu
Härligast inunder himlen
bland de namn kungar bära
Ragnvalds är, ryttarskarans
hövitsman: Heil’iumhitr.