Litteratur
1938
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LITTERATUR
PRIVATVETENSKAP I MORAL – KRITISKA REFLEXIO- ~ER I ANLEDNI~G AV EN MOHALPRISTÄVLING
I början av år 1936 uts~inde tre nordiska bokförlag en inbjudan till
filosofiskt intresserade att besvara frågau: K an i ’Vår tid uppstilllas
en objektiv moral och varpå Jean denna i så fall grundas? Motiveringen för denna något egendomliga inbjudan har förestavats bl. a. av
den omständigheten, att »den på religiös auktoritet grundade moralen
i stor utsträckning förlorat sitt greJ)!) om nutidsmäuniskan» och att
»den utilistiska moraleus sista ord blir en relativism, som förebrås
att i praktiken utmynna i en allmän moralnihilism». Emellertid har
samtidigt, särskilt hos ungdomen, ett nytt intresse visat sig för moralproblemen. »Man vill åter ha moraliska normer att lita till», och
»den som kan fastställa och motivera sådana av i möjligaste mån hållhar art … skall ha gjort tidens ungdom och samhiillet en tjänst».
Intresset för denna inbjudan har varit enormt stort. :b’lera hundra
manuskript ha insänts till förlageu. Prisnämnden, bestående av prof.
,John Landquist samt docenterna H. Ruin och A. H. \Vinsnes, har
tilldelat amerikanaren Henry Lanz första pris, dansken K. GrueSörensen andra och svensken Olle Holmberg tredje pris. -Huru prisnämnden under den korta tiden av sannolikt blott ett par, tre må-
nader kunnat göra ett objektivt och rättvist val bland flera hundra
författare, förefaller mig minst sagt IJroblematiskt. Hur som helst
härmed, låt oss nu se, vad de vrishelönade filosoferna haft att komma
med, som skulle kunna göra ungdomen oclt samllället en tjänst oeh
som således skulle kum1a motivera IJris i en viirldspristiivling!
Att detaljerat referera och kritisera H. LallZ’ skrift D e n e t i s k a
o h j e k t i v i t e t e n låter sig hiir icke göra. .Jag skall endast ge
några stickprov på förf:s tänkesätt. Må sedan läsaren döma själv.
På mig gör denna skrift med sina stora vetenskapliga anspråk och
sin absurda logik UPJ)riktigt sagt ett vekoralistiskt intryrk.
Förf:s tes är att »tillvaron» eller »objektiviteten» i och för sig iir
ett värde. Denna tes söker han grunda på olika sätt. Hedan i inledningen framställer han följande vetenskapligt absurda tankegång: om
jag fick välja att antingen tillbringa rest!m av mitt liv i sömn, fylld
av lyckodrömmar, eller fortsiitta mitt vanliga, verkliga liv, så valde
jag sannolikt det senare. Valde jag däremot det förra, skulle det sä-
kert ske med tvekan. I båda fallen iir det enligt förf. tydligt, att
jag känner, att »objektiviteten i sig själv iir ott viirde». – Förf. erkänner emellertid, att han rör sig med rena kiiusloskäl, O(’h därför
söker han i fortsättningen att med fi:irnuftsskiil bevisa sin tes om tillvarons värde.
Att tillvaron i sig själv iir värdefull, bevisas enligt förf. redan
278
Litteratur
därav, att våra existerande viirden äro i »utveckling» och »transformation» (omformning). Om ett värde urartar eller ett lyxvärde
transformeras till nyttovärde, så förutsätter denna process, att det
existerar ett allmänt värde. Utvecklingen är nämligen ingen nyskapelse utan blott förändring. Varje ny art i utvecklingen förutsätter
»släktet», som icke är något blott abstrakt utan en »viril förebild,
som Hr aktivt verksam -i varje individ – en formernas fader», en
»källa och matris för variationer». Denna virila källa kallar förf.
»invariant». Sintsatsen blir, att om man i alla etiska variationer kan
finna »invariantcr», har man möjliggjort »etisk objektivitet» eller
vetenskaplig etik. Och detta kan enligt förf. ske med hjälp av den
fysikaliska relativitetsteoriens metoder.
Förf:s relativitetslogik går en verkligen på nerverna. Därför skall
jag icke plåga läsaren med att referera den. Dess grundtanke
är emellertid, att den sanna verkligheten består av »dunkla» ideer,
vilka manifestera sig i våra »klara» men »overkliga» begrepp. Dessa
begrepp variera till sitt innehåll beroende på deras relation till olika
»logiska koordinatsystem». I en systemgrupp definieras t. ex. människan såsom »förnuftigt djur», i en annan såsom »ofjädrad två-
foting», i en tredje såsom »Guds avbild» o. s. v. Det är här enligt
förf. fråga om olika transformationer av en och samma sak, precis
som niir jag transformerar tusen dollar i francs, mark, pund eller
kronor. PcnningbelOJlllCt iir indentiskt under transaktionerna, det
iir det invarianta, som varken är dollar eller pund. Vad det är, är
enligt förf. icke Hitt att siiga. Emellertid kunna vi genom de olika
transformationerna vinna kunskap om invarianten eller ideen så-
som den »griins, vartill grupperna av definitioner syftar»!
Efter dessa relativitetslogiska fantasier anser sig förf. färdig att
övergå till sin relativitctsetik. Det moraliska värdet är enligt förf.
en lika objektiv invariant som den logiska ideen och uppenbarar sig
för oss endast under värdetransformationen. En sådan transformation kan enklast iakttagas vid tillfredsställandet av ett begiir. Enbart begiiret, säger förf., kan aldrig bevisa sitt eget föremåls objektivitet. Ej heller är tillfredsställelsen, skild från ett föregående begär, något objektivt. Men transformationen av det ena till det andra
»tyder» på objektivitet!
Enligt förf. iir universum i själva verket »mättat med viirden».
Dessa manifestera sig i »företriiden», vilka i värde äro beroende av
»det gynnsamma tillfiillet». Så t. ex. äger en bekväm länstol intet
företriide i ett militärläger, emedan man där icke har tillfälle att sitta
bekvämt. – Att det också i universum finns lidande, generar icke
förf., ty universum måste enligt hans mening såsom ett »gigantiskt
maskineri för frambringandet av gott och ont vara en term i den
fundamentala viirdeekvationen, ett nödvändigt och tillräckligt villkor
för förverkligandet av värden»!
För att styrka sin relativitetsetiska ståndpunkt vill förf. visa, att
det objektiva iiven på estetikens område är »ett barn av relativiteten».
I musiken t. ex. är det ju allbekant, att en viss melodi kan vara be- 279
Litteratur
haglig för en person men obehaglig för en annan. Hur går det då
med melodiens objektiva värde~ J o, svarar förf., melodiens värde är
lika invariant som melodien själv, men den manifesterar sig i olika
transformationer med hänsyn till olika referenssystem. Den obehagligt berörde kan t. ex. vara i en tillfällig sinnesförfattning, han kan
ha huvudvärk e. dyl. Men värdet av ett musiktema beror icke på
känslan utan på de »företrädem temat medgiver inom ett givet musikaliskt system och en given grupp av »musikaliska resurser». Inom
en annan grupp musikaliska resurser, t. ex. inom den kinesiska, kan
samma tema förlora allt värde.
Mystiken i förf:s värdeteori når sin kulmen i följande tankegång.
Kompositören skapar icke musiken, utan musiken skapar kompositören. Hos Chopin såsom musikaliskt snille finnes »ett element av
betvingande objektivitet, ett ödeselement». Han »intar en logisk
plats i vår musik och hans plats var beredd för honom långt innan
han föddes genom den struktur av tonala relationer, som bygger på
övertonernas harmoni». – Förf:s spekulationskraft iir sannerligen
icke dålig. Eller vad sägs om följande tirader: »Musikaliska värden
äro begränsade av sina akustiska system. Men de realiteter, som finnas bakom dessa värden, tränga djupare. Det finns musik i kriget
och musik i vår längtan efter fred; det finns musik i affärer och i
familjelivet. Det finns till och med musik i vår vetenskap, i laboratoriearbetets akademiska torrhet. Det finns musik i vår logik och vår
filosofi. Regel … är musikalisk just i västerländsk mening. Det
finns element av en ensam själs djupa Jiingtan i alla hans vittomfattande abstraktioner.»
Förf:s nästan skrämmande ovetenskapliga tänkesätt visar sig icke
minst, när han skall kritisera värdesubjektivisterna. När dessa hiivda,
att normativa teorier vila på emotionell grund, så frågar förf.: Är
då icke känslan själv ett objektivt faktum~ Är den ej baserad på objektivitet av något slag? – På förf:s ståndpunkt skulle man ju kunna
hävda, att eftersom fantasien själv iir ett objektivt faktum, så kan
icke dess innehåll, t. ex. ett spöke, vara rent subjektivt. Förf. menar
emellertid, att det objektiva underlaget för en känsla utgöres just av
värdet av något slag. Så har t. ex. njutningskänslan vid ätandet sin
grund i ätandets biologiska värde. – Förf. tycks förvi.ixla ändamålsenlighet IIJ,ed värde. Om jag konstaterar, att det iir biologiskt ändamålsenligt att äta, så har jag därmed ej konstaterat, att livet såsom
iindamål har ett värde. Värde får livet först niir det fiirgas av
mina känslor för livet, liksom det salmar värde, niir det färgas av
mina känslor mot detsamma. Och först då kan jag med rätta säga,
att det är biologiskt värdefullt att äta. Lustkiinslan vid ätandet är
således alls icke grundad på ett värde.
Ett av förf:s vetenskapligt mest »lysande» partier iir vederläggningen av determinismen, läran om den ofria viljan. Grundtanken
är att vi måste vara fria, ty även om vi icke äro skapelsens yttersta
mål, så »voro vi den bestämmande faktorn i det förgångna, vi skapade (och skapa ännu) stjärnornas ödem. Detta är enligt förf. ett
280
Litteratur
konstaterat faktum, ty »vi ha faktiskt utvecklats ur en sol, alltså
var solen från begynnelsen en antecipering av jorden. ’fiden är antecipering och försyn, den är alltings fullbordan och undergång, den
är lösningen av motsatsen mellan determinism och frihet, den är …
både utveckling och stagnation, liv och död. I tidens rike samlas
alla mål och tiden styr alla vägar, den är vishetens stora Tao.» –
Fatte detta den som kan! Anmälaren kan det icke och skyndar därför över till andre pristagaren, K. Grue-Sörensen.
Danskens skrift V å r t i d s m o r a l n i h i l i s m är till stor del en
kritik av den naturalistiska, deterministiska och psykologisk-sociologiska s. k. moralnihilismen. Då denna kritik är typisk för förf:s
inställning, skall jag mest uppehålla mig vid denna.
Bland naturalisterna nämner förf. Poincare. Enligt denne rör sig
etiken med befallningssatser, imperativer. Då vetenskapen i motsats
härtill rör sig med påståendesatser, indikativer, kan etiken ej vara
vetenskap. »Böra» och »vara» ha intet med varandra att skaffa. Enligt förf. iir distinktionen riktig men slutsatsen oriktig. Etiken kau
nämligen mycket viil vara en vetenskap, en praktislc vetenskap. ’fy
liksom alla teoretiska bevis enligt Poincare förutsätta obevisbara teoretiska axiom, så vila enligt förf. alla praktiska bevis på moraliska axiom.
Etik och vetenskap ha således gemensam startpunkt – axiomen. Den
ena behöver då icke vara sämre än den andra! -Med en sådan dålig
logik kan man sannerligen icke vederlägga Poincare.
Förf:s kritik av determinismen är såtillvida intressant, att han i sin
argumentering tar upp vissa straffteoretiska synpunkter. Det är visserligen fullt konsekvent, när förf. utifrån sin ide om straffet såsom
en »förebråelse» avvisar determinismen. Att förebrå en brottsling
vore meningslöst, om han ej kunnat handla annorlunda än han gjorde.
:Jien vilka äro förf:s grunder för ideen om straffet såsom »förebrå-
else»? Dem letar man förgäves efter. Emellertid, när förf. skall rikta
en avgörande kritik av determinismen, kommer han med rena absurditeter. Hans resonemang är i korthet följande: Determinismen upphäver sig själv. Den vill niimligen vara en sann lära. Sanningen
saknar emellertid betydelse, om man med deterministen antar, att
vi bestämma oss för ett antagande, icke emedan detta är sant, utan
emedan vi tvingas därtill av kausalnödvändighet. – Skulle man så-
ledes enligt deterministen tvingas att godta, att 2 x 2 =4 av andra
orsaker än att 2 x 2 = 4~ Det har jag verkligen aldrig hört talas om.
’fill nyss förda resonemang fogar förf. följande orimliga tankegång: I en ofri värld kan det aldrig uppkomma ett medvetande om
dess ofrihet. Ar nu anslutningen till determinismen icke en frihetsakt utan kausalt bestiimd, så kommer denna anslutning i en skriande
motsats till den likaledes kausalt bestämda anslutningen till indeterminismen. Därmed har determinismen förlorat varje företräde framför indeterminismen. Men nu har miinniskan kunskap om och herravälde över naturen. Häri uppenbarar sig något, som är överordnat
naturen, näml. människans förnuft och vilja. – Att människan kan
reflektera över tingen är en sak, att hon har »herravälde» över dem
281
Litteratur
är dock något helt annat. Om förf. tänkte sig in i vad det egentligen
skulle innebära att ha absolut herravälde, att vara suverän, kanske
han skulle komma till den uppfattningen, att man icke hade någon
vilja alls! Jag kan hänvisa förf. till Spinoza.
Lika absurd är förf:s kritik av den psykologisk-sociologiska moralteorien. När denna vetenskap utdömer etiken såsom en samling fördomar, säger förf. varnande till vetenskapen: må du själv komma
ihåg, att du är en samling fördomar, som haft turen att segra och
besätta lärostolarna vid universiteten!
Hur beroende förf. tycks vara av sina känslor, framgår till evidens
i hans lustiga kritik av Westerrnarek När denne säger, att moralomdömet ej kan vara objektivt, enär det är grundat på binslor, svarar förf. bl. a., att även »logiska omdömem vila på kiinsla, på »logisk
känsla».– Onekligen intressant! Men förf. synes förväxla den känsla
av lust eller olust, som ofta följer på en logisk resp. ologisk uppfattning, med den känsla, som primärt är förhanden vid viirdeföreställningen och förlänar densamma själva dess viirdekaraktär. Förf.
kan väl ändock icke på allvar mena, att det t. ex. iir lustkiinslan, som
skänker det logiska omdömet dess specifikt logiska karaktär?
Förf:s kritik slutligen av Hiigerström visar, att han icke förstått
innebörden av dennes filosofi. Förf. menar, att om man i likhet med
Hägerström och dennes lärjungar påstår, att det icke finnes en
objektiv moral och att alla handlingar dUrför iiro lika goda, så följer därav logiskt maximen, att allt är tillåtet och att samvetet bedrar oss och därför bör nedtystas. – Både premiss och slutsats hos
förf. äro felaktiga. Hiigerström anser, att viirdeom<lömet icke är ett
omdöme och därmed icke ger uttryck åt något verkligt. Alltså kan
det icke uttrycka, att det verkligen iir så, att alla handlingar iiro lika
goda. Förf. har visserligen rätt i att ur sofismen »allt iir lika gott»
följer den moralnihilistiska maximen, att allt iir tillåtet. Men tesen
är icke Hägerströms. Därmed är också sagt, att förf:s ord om ett
bedrägligt samvete i detta sammanhang Ur meningslöst.
Hägerströms tes, att det icke finnes en vetenskapligt bevisbar moral
har ofta blivit grovt misstolkad. Man tycks nämligen hysa den uppfattningen, att om det egna s. k. moraliska omdömet icke iir sant, så
kommer allt vad moral heter i upplösning. Men må vi då fråga oss
följande: skulle jag verkligen icke känna makten av ofrånkomliga
inre bud oberoende av tanken på deras sanning? Skulle jag icke
tillika kunna ställa moraliska krav på andra för att diirmed, oberoende av frågan om kravets sanning, viieka till liv inre imperativer~
Kan jag icke befalla en hund utan att anse befallningen själv som ett
sant omdöme~
När vi uppställa moralbud, rör det sig i själva verket helt allmänt
om betingelsen för den enskildes liv. Denne kan icke leva utan att
på något sätt erfara makten av inifrån kommande, ovillkorligt framträdande bud. Men om rasegenskaper eller nedärvd kultur eller på-
verkan av en egenartad social miljö har skapat moraliska lagar,
som skilja sig från ens egna, då blir förviixlingen av ett bud med
282
Litteratur
ett sant omdöme – vad menas f. ö. med att det är sant, att du icke
får vara oärlig~ – verkligt farlig för de fredliga förhållandena mellan människorna. Man ställer då sådana krav på andra, som strida
mot deras speciella livsbetingelser och som därför förlora all moralisk effekt. Men då mitt moraliska krav genom denna förväxling
blir en absolut norm på så sätt, att det tillhör världsordningen själv,
så blir följden, att jag icke endast ogillar och avvärjer de skiljaktiga
moralbuden, utan jag förklarar dessutom fanatiskt motparten i akt.
Denna synes mig resa sig upp mot en i sig själv helig makt. Därför:
ecrasez !’infame!
Moraliska krav kan man med någon mening ställa blott på dem,
som verkligen på grund av kulturell och social gemenskap äro på-
verkbara. Att de enskilda samhällsmedlemmarna samfällt ställa vissa
gemensamma och i det hela effektiva fordringar, är nödvändigt för
samhällsbyggnadens konsistens. Det är också betingat av vad man
kallar social instinkt. Här blir således alls icke allt »tillåtet». Med
den sociala instinkten sammanhänger också, att ett konsoliderat folk
skyddar den för folket naturliga och ur dess värderingsrätt framsprungna moraliska attityden gentemot främmande inflytelser. Detta
lika väl som det söker skydda sig mot yttre våld. De ifrågavarande
gemensamma pliktbuden kunna givetvis vara föremål för kunskap,
men de äro därför icke själva kunskaper om någonting. Vore så
fallet, skulle man lika väl kunna säga, att det vore en kunskap, när
lcycklingen, utkrupen ur ägget, av instinkt börjar plocka frö från
marken.
Jag återgår nu till Grue-Sörensen. Sedan han sökt vederlägga
»värdenihilismen» i dess olika former, vill han i anslutning till Kant
uppställa en moral på »pliktens» och »rättens» grund, resp. en formal
och en real moral. Jag skall endast framhålla, att förf. har den för
moralisterna karakteristiska tankegången, att relativiteten i moralprinciperna förutsätter en objektiv norm. Härvid tycks förf. förväxla
den vid den jämförande bedömningen av moralprinciperna nödvändiga
abstrakta normen med tanken på en metafysisk norm. Så säger förf.
öppet, att t. ex. politiska eller sociala reformkrav bli meningslösa,
om de icke ha sin grund i en objektivt giltig moralprincip. – Men
om verkligen en sådan finnes, huru skall man då kunna tänka sig en
moralens utveckling, som ju förf. gör~ Kan en evigt bestående norm
utvecklas~
Jag skall icke uppehålla mig vid förf:s försök att i sin filosofiska
rättslära framställa innehållet i plikten. Detta försök ger nämligen,
såvitt jag kan se, intet nytt utöver de kända försöken att uppställa
vissa allmänna lagar, vilka höja sig över de mot varandra stridande
enskilda plikterna. Förf:s allmännaste lag går ut på att de mänskliga intressena skola »avvägas mot varandra utan avseende till person». – J ag övergår nu till den tredje pristagaren, svensken Olle
Holmberg.
Olle Holmberg framträder mycket blygsamt. I sin skrift D e n
främmande passageraren säger han, att hans skrift är »re- 283
20-38278. Svensk Tidsk1·ift 1938.
Litteratur
sultatet av en sömnlös natts nödtorvtigt betvingade ideflykt på ett
litet utländskt hotell». Inte dåligt då att få tredje pris i en världspristävling!
Med »passageraren» synes förf. mena vår moraliska kraft och
med »främmande» denna kraft såsom en utanför handlingen stående
bedömare av denna. Den främmande passageraren förutsätter emellertid något att vara passagerare i. Detta är tillvaron, och denna ser
förf. under tre aspekter: livet, jaget och samhället. Till livet höra
alla »vegetativa», till jaget alla »cerebrospinala» funktioner; till livet
hör bl. a. matsmältningen, andningen och könslivet, till jaget muskelrörelsen, tankelivet och språket. Jaget står nu i tjänst hos livet liksom betjänten hos sin herre. Trots sin tjänarplats har jaget enligt
förf. del av livets egen makt. Ja, just därför stå jagets handlingar
i livets tjänst. När jag »nyser» är detta ett livsskeende, när jag
»snyter mig» är det en jaghandling. Emellertid är det så, att den senare
endast synes självständig, egentligen lyder den livets kommando. A
andra sidan »behöver» livet dessa jaghandlingar. -Att en viljehandling förutsätter vissa drifter, är ju ett bekant faktum. Men det komiska hos förf. är, att han gör metafysik av detta faktum. Han låter
en del av livet, nämligen jaget, vara livets tjänare. Att en herre
skaffar sig en dräng, det händer ju, men att livet kryper ur sitt
eget skinn för att tjäna sig självt i drängens skepnad, det har jag
aldrig sett.
Att förf. verkligen på allvar gått in för denna absurda tanke, framgår klart av hans tes om att människan strävar efter beständig självhävdelse eller odödlighet, i vilket avseende hon höjer sig över djuren.
Hon vill genom sin intelligens behärska livet. – Utifrån förf:s metafysiska ståndpunkt betyder detta helt enkelt jagets slavuppror mot
livet och alltså livets uppror mot sig självt!
Emellertid: människan lever också socialt. Samhället har sin egen
psykologi, sina egna seder, åskådningar och regler. Härigenom uppkommer hos människan jämte vital- och individualimpulserna den
sociala impulsen. Moralens ställning i detta något mystiska teoretiska sammanhang är nu enligt förf. den, att moralen frågar efter i
vad mån »vitalt, individualt och socialt betingade handlingar» skola
kunna kallas rätta eller orätta. Förf. är härvid angelägen betona,
att om vi tvista om det rätta i en handling, så är det icke om rättsbegreppet striden står utan om den bedömda handlingens begrepp.
»Vad den ene kallar stöld kallar den andre lån, beskattning …, vilket
i själva verket inte behöver betyda, att man har olika rättsbegrepp
utan endast att man har olika stöldbegrepp …» Det är fel, menar
förf., när man »ur den omständigheten att somliga kallar herr X
för en gangster och andra kallar honom för en folkfrälsare» drar slutsatsen att »rättsbegreppet skiftar». – Får jag fråga förf.: om en
kommunistisk fanatiker tog sig för att nedskjuta Hitler och detta
mord av kommunisten stämplades såsom en högst rättfärdig gärning men av nazisten såsom någonting i högst grad orätt, menar
förf., att båda ha ett gemensamt rättsbegrepp men olika begrepp om
284
Litteratur
handlingens innebörd~ Det förefaller så. Men det är ju dock här fråga
om det rättmätiga i handlingen. Huruvida handlingen stämplas så-
som mord eller såsom bestraffning, blir ju beroende av det olika värde,
som kontrahenterna inlägga i handlingsbegreppet.
Förf. tycks tro, att man kan renodla begreppet rätt från allt innehåll, så att det endast återstår rena formen rätt. Men vad är en ren
form utan innehåll~ Ett blott ord. Och sannerligen ser det ej ut,
som om förf., när han talar om ett. gemensamt begrepp »rätt», endast
åsyftar det blotta ordet rätt! Eller vad skall man tro om följande
slutord om rätten: »Det är i detta summariska resonemang inte fråga
om handlingar, utan om ord och deras definition. En definition av
ordet rätt blir således till slut också den som innehålles i följande
sats: Ett handlingssätt kan ha rätt att kallas ett rätt handlingssätt
då det inte kan kallas ett orätt handlingssätt»~!
Förf. är formalmoralist. Han skiljer mellan det rättas tormala moral och det godas reala moral. Det rättas moral, som förf. också kallar
reciprocitetsmoral och som innebär krav på ömsesidighet och balans
mellan fordra och prestera, uttryckes i allmänhet negativt, t. ex.: Du
skall icke. J a, endast i denna negativa form kan moralbudet enligt
förf. bli allmängiltigt. Däremot är det positiva moralbudet, godhetsbudet, endast relativt giltigt. – Men vill förf. säga mig: vilken mening erhåller en abstrakt form, om den ej har ett innehåll~ Om jag
säger: jag skall aldrig göra mot andra, vad jag icke vill att de skola
göra mot mig- vilken betydelse får detta omdöme, om man icke samtidigt frågar sig: vad är det jag icke får göra. Men därmed är man
omedelbart inne på den realmoraliska, relativa sidan av saken.
Jag slutar granskningen av förf:s skrift med att anföra en häpnadsväckande tankegång. För att bevisa den makt, som rättsmoralen
har över människan, gör förf. följande reflexion: En professor söker
filosofiskt visa, att det icke finns någon rätt utan endast skilda rättsföreställningar. Detta bevisar enligt förf., att det finns en rätt, emedan professorn skrev för att visa, att han själv hade rätt; han skrev
för att avkräva läsaren medgivandet, att han hade resonerat rätt och
göra hans resonemang rättvisa. Professorns mening blir då: »det är
absolut rätt att det inte finns någon absolut rätt». Och alltså, slutar
förf., igenkänner man bakom detta resonemang ett rättsbegrepp med
generella giltighetsanspråk! – Förf. får förlåta, men jag tror icke,
att en enda av förf:s läsare vid uppmärksamt studium kan undgå att
se den horribla logiken i förf:s resonemang. Förlöjligandet av rättsfilosofien vilar ju på att förf. medvetet eller omedvetet i ordet »rätt»
insmugglar tvenne olika betydelser, mellan vilka han sedan glider,
nämligen rätt i logisk och rätt i moralisk (juridisk) betydelse. Förf:s
slutsats är ingenting annat än ett elementärt s. k. hornslut.
Anmälaren har försökt lyfta något på den slöja av vetenskaplighet,
som synes vila över dessa moralskrifter. Innehållet gör på mig närmast ett rent beklämmande intryck. J ag tror, att jag, om så vore
önskvärt, skulle kunna öka exempelsamlingen på logiska absurditeter
till minst det dubbla. Den vetenskap dessa pristagare representera
285
Litteratur
är en vetenskap av rent privat natur, uppbyggd på personlig tro och
känslotänkande men icke på logik.
Martin Fries.
NATHAN SÖDERBLOM SOM TEOLOG
Redan nu, blott få år efter hans bortgång, ligger Nathan Söderbloms livsgärning så långt tillbaka, att den är föremål inte bara för
minnesrunor utan för verklig historieskrivning.
Alla, som kände Söderblom och som vittnat om sin bekantskap med
honom, ha betygat, att han ägde en sprudlande aktivitet, en aldrig
slappnande vitalitet. I de biografier, som kommo ut snart nog efter
hans död, är detta ett drag, som ofta går igen. Man häpnade över
hans arbetsförmåga och hans till synes obegripliga konst att räcka
till för allt och alla. Under en arbetsdag, som på grund av hans
plikter som stiftschef och hans internationella verksamhet som ekumen borde varit mer än fullt upptagen av praktiskt arbete, fann han
också tid till skapande produktion. Två av hans till omfånget största
skrifter kommo till under hans sista år. Den ena, »Kristi pinas historia», är väl frukten just av praktisk verksamhet. Men den andra, de
engelska Giffordföreläsningarna (på svenska utkomna posthumt under titeln »Den levande Guden») hör till hans mest betydande vetenskapliga arbeten. Man vet emellertid nu en sak, som även om den
inte förklarar allt, dock gör det lättare att förstå, hur en sådan skriftstäliarverksamhet var möjlig. »Den levande Guden» är i vissa avseenden en sammanfattning av och ett försök till uppgörelse med
problem, med vilka Söderblom förr sysslat vid åtskilliga tidpunkter.
Han har för den skull kunnat använda sig av det arbete, han förr
lagt ned på dem, och detta i så stor utsträckning, att han övertagit
inte bara äldre formuleringar utan långa partier från sina egna föregående arbeten. På samma sätt har han kunnat gå till väga också
vid andra tillfällen.
Den som påpekat detta och som gjort en textkritisk undersökning
i vissa av Söderbloms skrifter är docenten Folke Holmström, vilken
i en uppsats i »Svensk teologisk kvartalskrift» 1937 gjort en sammanfattning av vissa av de resultat, till vilka han kommit (»Bidrag till
Nathan Söderbloms bibliografi», även separat, C. W. K. Gleerups förlag). Utan tvivel blir denna lilla men grundliga och noggranna undersökning av avgörande betydelse för var och en, som i framtiden
kommer att studera Söderbloms vetenskapliga gärning.
Holmström har emellertid fört sitt arbete vidare. I en stor bok,
»Uppenbarelsereligion och mystik. En undersökning av Nathan Sö-
derbloms teologi» (Diakonistyrelsens förlag 1937) har han sökt göra
en systematisk undersökning av vissa huvuddrag i den Söderblomska
teologien. Nu kan det tyckas, som om detta måste vara ett nästan
hopplöst företag. Om det är något, som utmärker ett geni av Söderbloms typ, måste det vara, att han själv inte arbetar systematiskt.
286
Litteratur
Det var inte följdriktigheten i hans utveckling eller det logiska sammanhanget mellan hans teoretiska ståndpunkt och hans praktiska
gärning, som var genialiskt hos honom. Han påtvingade ingen människa ett schema. Det kan då synas hårt, att han själv skall tvingas
in i ett. Å andra sidan kan det naturligtvis sägas, att Söderbloms
teologiska ståndpunkt givetvis måste kunna åskådliggöras systematiskt lika väl som varje annan teologs av någon betydenhet. Motsatsen skulle endast vara fallet, om hans insats varit obetydlig. Och
detta lär ingen komma att påstå, allra minst Holmström, som visserligen företräder åtskilliga helt andra synpunkter än han, men som på
ett många gånger entusiastiskt sätt söker göra honom full rättvisa.
Det kan här inte vara fråga om att följa Holmström i detalj på
hans inte alltid så lättillgängliga undersökningar. Blott de resultat,
till vilka han kommit, kunna här antydas.
I sitt berömda arbete »Uppenbarelsereligion» gjorde Söderblom,
tillämpande och förande vidare vissa av hans lärofader Ritschls
grundtankar, en åtskillnad mellan två slag av mystik, oändlighetsmystik och personlighetsmystik Det förra är det »vanliga» slaget av
mystik. Det senare är den religionsform, som finnes inom den bibliska uppenbarelsereligionen i dess renaste form. Denna distinktion
blev med rätta mycket uppmärksammad och kom att verka befruktande på en vidare diskussion om de olika religiösa formernas egenart. Men Söderblom själv stannade inte vid dessa bestämningar. Han
tenderade till att kalla alla former för den, psykologiskt sett, subjektiva sidan av religionens väsen – nämligen människans inre religiösa
liv – för mystik. Den består av »erfarenheter, som i sitt väsen undandraga sig analysen». Så kunde han t. ex. tala om »förtröstans
mystik» som namnet på trons gudsförhållande, något som i vanligt
språkbruk är närmast motsatsen till mystik. Men för Söderblom kom
mystik att sammanfalla med personlig innerlighet, som var människans reaktion inför uppenbarelsen av det gudomliga.
Nu fasthöll Söderblom mycket bestämt vid den inom teologien hävdvunna skillnaden mellan »allmän» och »särskild» uppenbarelse. Gud
uppenbarar sig överallt, hos alla folk och i alla religioner, men särskilt i den bibliska uppenbarelsen. Söderblom ansåg, att man kunde
vetenskapligt bevisa det riktiga i en sådan distinktion, liksom man
kunde bevisa Guds existens genom religionshistorien. Holmström anser för sin del, att detta är omöjligt. En vetenskap kan endast fastställa vissa historiskt givna typer av religion och eventuellt särlägga
deras psykologiska kännemärken. Men detta är inte huvudpunkten i
Holmströms kritik. Han anser, att Söderblom i sin uppdelning av
mystikens typer i personlighetsmystik och oändlighetsmystik riktigt
påvisat skillnaden mellan uppenbarelsereligionens och mystikens andliga världar. Men då han samtidigt fasthållit vid den gamla teologiska skillnaden mellan särskild och allmän uppenbarelse, borde han
låtit den förra uppdelningen konsekvent motsvaras av den senare.
I stället lät han mystiken breda ut sig på uppenbarelsereligionens,
och då på den särskilda, d. v. s. specifikt kristna, uppenbarelsens be- 287
Litteratur
kostnad. Risken var, enligt Holmström, att egentligt kristna värden
kunde gå förlorade och i stället allmänna »metafysiska» åskådningar,
väsensskilda från kristendomen, vinna insteg på dennas bekostnad.
Betraktelsesättet är hämtat från en modern riktning inom svensk
teologi. Det kan därför ha ett allmännare intresse; frågan om dess
värde kan här givetvis inte beröras. En konsekvens blir bl. a., att
all mystik, även den som utvecklats inom kristendomens ram av t. ex.
en Franciskus, måste förklaras vara kristlig endast i starkt begränsad utsträckning. I det speciella fallet med Söderblom kommer emellertid även andra, rent praktiska resultat, att medverka i en bedömning. Holmström hävdar nämligen, att Söderbloms teologiska åskådning, sådan han framlagt den, kommit att i hög grad vara bestämmande för hans ekumeniska arbete. Som bekant går den ekumeniska
rörelsen fram på två vägar, karakteriserade som »life and work» och
»faith and order». Söderblom tog klar ställning för den förra. Det
var den praktiska vägen, kärlekens väg, som kanske syntes honom
lättare föra till målet än ställningstaganden i fråga om kyrkans lära
och kult. Holmström finner, att det var på grund av att Söderblom
så ofta och med sådan förkärlek använde begreppet mystik och lät
detta bli lika med personlig innerlighet, som han i viss mån såg
denna som en motsats till kyrkans fasta ordning och så kom att i sin
ekumeniska verksamhet ge »life and work» företräde. Det blir de,
som komma att skriva den ekumeniska rörelsens för de kristna
kyrkorna så betydelsefulla historia, som här få taga ställning.
Thede Palm.
288
PRIVATVETENSKAP I MORAL – KRITISKA REFLEXIO- ~ER I ANLEDNI~G AV EN MOHALPRISTÄVLING
I början av år 1936 uts~inde tre nordiska bokförlag en inbjudan till
filosofiskt intresserade att besvara frågau: K an i ’Vår tid uppstilllas
en objektiv moral och varpå Jean denna i så fall grundas? Motiveringen för denna något egendomliga inbjudan har förestavats bl. a. av
den omständigheten, att »den på religiös auktoritet grundade moralen
i stor utsträckning förlorat sitt greJ)!) om nutidsmäuniskan» och att
»den utilistiska moraleus sista ord blir en relativism, som förebrås
att i praktiken utmynna i en allmän moralnihilism». Emellertid har
samtidigt, särskilt hos ungdomen, ett nytt intresse visat sig för moralproblemen. »Man vill åter ha moraliska normer att lita till», och
»den som kan fastställa och motivera sådana av i möjligaste mån hållhar art … skall ha gjort tidens ungdom och samhiillet en tjänst».
Intresset för denna inbjudan har varit enormt stort. :b’lera hundra
manuskript ha insänts till förlageu. Prisnämnden, bestående av prof.
,John Landquist samt docenterna H. Ruin och A. H. \Vinsnes, har
tilldelat amerikanaren Henry Lanz första pris, dansken K. GrueSörensen andra och svensken Olle Holmberg tredje pris. -Huru prisnämnden under den korta tiden av sannolikt blott ett par, tre må-
nader kunnat göra ett objektivt och rättvist val bland flera hundra
författare, förefaller mig minst sagt IJroblematiskt. Hur som helst
härmed, låt oss nu se, vad de vrishelönade filosoferna haft att komma
med, som skulle kunna göra ungdomen oclt samllället en tjänst oeh
som således skulle kum1a motivera IJris i en viirldspristiivling!
Att detaljerat referera och kritisera H. LallZ’ skrift D e n e t i s k a
o h j e k t i v i t e t e n låter sig hiir icke göra. .Jag skall endast ge
några stickprov på förf:s tänkesätt. Må sedan läsaren döma själv.
På mig gör denna skrift med sina stora vetenskapliga anspråk och
sin absurda logik UPJ)riktigt sagt ett vekoralistiskt intryrk.
Förf:s tes är att »tillvaron» eller »objektiviteten» i och för sig iir
ett värde. Denna tes söker han grunda på olika sätt. Hedan i inledningen framställer han följande vetenskapligt absurda tankegång: om
jag fick välja att antingen tillbringa rest!m av mitt liv i sömn, fylld
av lyckodrömmar, eller fortsiitta mitt vanliga, verkliga liv, så valde
jag sannolikt det senare. Valde jag däremot det förra, skulle det sä-
kert ske med tvekan. I båda fallen iir det enligt förf. tydligt, att
jag känner, att »objektiviteten i sig själv iir ott viirde». – Förf. erkänner emellertid, att han rör sig med rena kiiusloskäl, O(’h därför
söker han i fortsättningen att med fi:irnuftsskiil bevisa sin tes om tillvarons värde.
Att tillvaron i sig själv iir värdefull, bevisas enligt förf. redan
278
Litteratur
därav, att våra existerande viirden äro i »utveckling» och »transformation» (omformning). Om ett värde urartar eller ett lyxvärde
transformeras till nyttovärde, så förutsätter denna process, att det
existerar ett allmänt värde. Utvecklingen är nämligen ingen nyskapelse utan blott förändring. Varje ny art i utvecklingen förutsätter
»släktet», som icke är något blott abstrakt utan en »viril förebild,
som Hr aktivt verksam -i varje individ – en formernas fader», en
»källa och matris för variationer». Denna virila källa kallar förf.
»invariant». Sintsatsen blir, att om man i alla etiska variationer kan
finna »invariantcr», har man möjliggjort »etisk objektivitet» eller
vetenskaplig etik. Och detta kan enligt förf. ske med hjälp av den
fysikaliska relativitetsteoriens metoder.
Förf:s relativitetslogik går en verkligen på nerverna. Därför skall
jag icke plåga läsaren med att referera den. Dess grundtanke
är emellertid, att den sanna verkligheten består av »dunkla» ideer,
vilka manifestera sig i våra »klara» men »overkliga» begrepp. Dessa
begrepp variera till sitt innehåll beroende på deras relation till olika
»logiska koordinatsystem». I en systemgrupp definieras t. ex. människan såsom »förnuftigt djur», i en annan såsom »ofjädrad två-
foting», i en tredje såsom »Guds avbild» o. s. v. Det är här enligt
förf. fråga om olika transformationer av en och samma sak, precis
som niir jag transformerar tusen dollar i francs, mark, pund eller
kronor. PcnningbelOJlllCt iir indentiskt under transaktionerna, det
iir det invarianta, som varken är dollar eller pund. Vad det är, är
enligt förf. icke Hitt att siiga. Emellertid kunna vi genom de olika
transformationerna vinna kunskap om invarianten eller ideen så-
som den »griins, vartill grupperna av definitioner syftar»!
Efter dessa relativitetslogiska fantasier anser sig förf. färdig att
övergå till sin relativitctsetik. Det moraliska värdet är enligt förf.
en lika objektiv invariant som den logiska ideen och uppenbarar sig
för oss endast under värdetransformationen. En sådan transformation kan enklast iakttagas vid tillfredsställandet av ett begiir. Enbart begiiret, säger förf., kan aldrig bevisa sitt eget föremåls objektivitet. Ej heller är tillfredsställelsen, skild från ett föregående begär, något objektivt. Men transformationen av det ena till det andra
»tyder» på objektivitet!
Enligt förf. iir universum i själva verket »mättat med viirden».
Dessa manifestera sig i »företriiden», vilka i värde äro beroende av
»det gynnsamma tillfiillet». Så t. ex. äger en bekväm länstol intet
företriide i ett militärläger, emedan man där icke har tillfälle att sitta
bekvämt. – Att det också i universum finns lidande, generar icke
förf., ty universum måste enligt hans mening såsom ett »gigantiskt
maskineri för frambringandet av gott och ont vara en term i den
fundamentala viirdeekvationen, ett nödvändigt och tillräckligt villkor
för förverkligandet av värden»!
För att styrka sin relativitetsetiska ståndpunkt vill förf. visa, att
det objektiva iiven på estetikens område är »ett barn av relativiteten».
I musiken t. ex. är det ju allbekant, att en viss melodi kan vara be- 279
Litteratur
haglig för en person men obehaglig för en annan. Hur går det då
med melodiens objektiva värde~ J o, svarar förf., melodiens värde är
lika invariant som melodien själv, men den manifesterar sig i olika
transformationer med hänsyn till olika referenssystem. Den obehagligt berörde kan t. ex. vara i en tillfällig sinnesförfattning, han kan
ha huvudvärk e. dyl. Men värdet av ett musiktema beror icke på
känslan utan på de »företrädem temat medgiver inom ett givet musikaliskt system och en given grupp av »musikaliska resurser». Inom
en annan grupp musikaliska resurser, t. ex. inom den kinesiska, kan
samma tema förlora allt värde.
Mystiken i förf:s värdeteori når sin kulmen i följande tankegång.
Kompositören skapar icke musiken, utan musiken skapar kompositören. Hos Chopin såsom musikaliskt snille finnes »ett element av
betvingande objektivitet, ett ödeselement». Han »intar en logisk
plats i vår musik och hans plats var beredd för honom långt innan
han föddes genom den struktur av tonala relationer, som bygger på
övertonernas harmoni». – Förf:s spekulationskraft iir sannerligen
icke dålig. Eller vad sägs om följande tirader: »Musikaliska värden
äro begränsade av sina akustiska system. Men de realiteter, som finnas bakom dessa värden, tränga djupare. Det finns musik i kriget
och musik i vår längtan efter fred; det finns musik i affärer och i
familjelivet. Det finns till och med musik i vår vetenskap, i laboratoriearbetets akademiska torrhet. Det finns musik i vår logik och vår
filosofi. Regel … är musikalisk just i västerländsk mening. Det
finns element av en ensam själs djupa Jiingtan i alla hans vittomfattande abstraktioner.»
Förf:s nästan skrämmande ovetenskapliga tänkesätt visar sig icke
minst, när han skall kritisera värdesubjektivisterna. När dessa hiivda,
att normativa teorier vila på emotionell grund, så frågar förf.: Är
då icke känslan själv ett objektivt faktum~ Är den ej baserad på objektivitet av något slag? – På förf:s ståndpunkt skulle man ju kunna
hävda, att eftersom fantasien själv iir ett objektivt faktum, så kan
icke dess innehåll, t. ex. ett spöke, vara rent subjektivt. Förf. menar
emellertid, att det objektiva underlaget för en känsla utgöres just av
värdet av något slag. Så har t. ex. njutningskänslan vid ätandet sin
grund i ätandets biologiska värde. – Förf. tycks förvi.ixla ändamålsenlighet IIJ,ed värde. Om jag konstaterar, att det iir biologiskt ändamålsenligt att äta, så har jag därmed ej konstaterat, att livet såsom
iindamål har ett värde. Värde får livet först niir det fiirgas av
mina känslor för livet, liksom det salmar värde, niir det färgas av
mina känslor mot detsamma. Och först då kan jag med rätta säga,
att det är biologiskt värdefullt att äta. Lustkiinslan vid ätandet är
således alls icke grundad på ett värde.
Ett av förf:s vetenskapligt mest »lysande» partier iir vederläggningen av determinismen, läran om den ofria viljan. Grundtanken
är att vi måste vara fria, ty även om vi icke äro skapelsens yttersta
mål, så »voro vi den bestämmande faktorn i det förgångna, vi skapade (och skapa ännu) stjärnornas ödem. Detta är enligt förf. ett
280
Litteratur
konstaterat faktum, ty »vi ha faktiskt utvecklats ur en sol, alltså
var solen från begynnelsen en antecipering av jorden. ’fiden är antecipering och försyn, den är alltings fullbordan och undergång, den
är lösningen av motsatsen mellan determinism och frihet, den är …
både utveckling och stagnation, liv och död. I tidens rike samlas
alla mål och tiden styr alla vägar, den är vishetens stora Tao.» –
Fatte detta den som kan! Anmälaren kan det icke och skyndar därför över till andre pristagaren, K. Grue-Sörensen.
Danskens skrift V å r t i d s m o r a l n i h i l i s m är till stor del en
kritik av den naturalistiska, deterministiska och psykologisk-sociologiska s. k. moralnihilismen. Då denna kritik är typisk för förf:s
inställning, skall jag mest uppehålla mig vid denna.
Bland naturalisterna nämner förf. Poincare. Enligt denne rör sig
etiken med befallningssatser, imperativer. Då vetenskapen i motsats
härtill rör sig med påståendesatser, indikativer, kan etiken ej vara
vetenskap. »Böra» och »vara» ha intet med varandra att skaffa. Enligt förf. iir distinktionen riktig men slutsatsen oriktig. Etiken kau
nämligen mycket viil vara en vetenskap, en praktislc vetenskap. ’fy
liksom alla teoretiska bevis enligt Poincare förutsätta obevisbara teoretiska axiom, så vila enligt förf. alla praktiska bevis på moraliska axiom.
Etik och vetenskap ha således gemensam startpunkt – axiomen. Den
ena behöver då icke vara sämre än den andra! -Med en sådan dålig
logik kan man sannerligen icke vederlägga Poincare.
Förf:s kritik av determinismen är såtillvida intressant, att han i sin
argumentering tar upp vissa straffteoretiska synpunkter. Det är visserligen fullt konsekvent, när förf. utifrån sin ide om straffet såsom
en »förebråelse» avvisar determinismen. Att förebrå en brottsling
vore meningslöst, om han ej kunnat handla annorlunda än han gjorde.
:Jien vilka äro förf:s grunder för ideen om straffet såsom »förebrå-
else»? Dem letar man förgäves efter. Emellertid, när förf. skall rikta
en avgörande kritik av determinismen, kommer han med rena absurditeter. Hans resonemang är i korthet följande: Determinismen upphäver sig själv. Den vill niimligen vara en sann lära. Sanningen
saknar emellertid betydelse, om man med deterministen antar, att
vi bestämma oss för ett antagande, icke emedan detta är sant, utan
emedan vi tvingas därtill av kausalnödvändighet. – Skulle man så-
ledes enligt deterministen tvingas att godta, att 2 x 2 =4 av andra
orsaker än att 2 x 2 = 4~ Det har jag verkligen aldrig hört talas om.
’fill nyss förda resonemang fogar förf. följande orimliga tankegång: I en ofri värld kan det aldrig uppkomma ett medvetande om
dess ofrihet. Ar nu anslutningen till determinismen icke en frihetsakt utan kausalt bestiimd, så kommer denna anslutning i en skriande
motsats till den likaledes kausalt bestämda anslutningen till indeterminismen. Därmed har determinismen förlorat varje företräde framför indeterminismen. Men nu har miinniskan kunskap om och herravälde över naturen. Häri uppenbarar sig något, som är överordnat
naturen, näml. människans förnuft och vilja. – Att människan kan
reflektera över tingen är en sak, att hon har »herravälde» över dem
281
Litteratur
är dock något helt annat. Om förf. tänkte sig in i vad det egentligen
skulle innebära att ha absolut herravälde, att vara suverän, kanske
han skulle komma till den uppfattningen, att man icke hade någon
vilja alls! Jag kan hänvisa förf. till Spinoza.
Lika absurd är förf:s kritik av den psykologisk-sociologiska moralteorien. När denna vetenskap utdömer etiken såsom en samling fördomar, säger förf. varnande till vetenskapen: må du själv komma
ihåg, att du är en samling fördomar, som haft turen att segra och
besätta lärostolarna vid universiteten!
Hur beroende förf. tycks vara av sina känslor, framgår till evidens
i hans lustiga kritik av Westerrnarek När denne säger, att moralomdömet ej kan vara objektivt, enär det är grundat på binslor, svarar förf. bl. a., att även »logiska omdömem vila på kiinsla, på »logisk
känsla».– Onekligen intressant! Men förf. synes förväxla den känsla
av lust eller olust, som ofta följer på en logisk resp. ologisk uppfattning, med den känsla, som primärt är förhanden vid viirdeföreställningen och förlänar densamma själva dess viirdekaraktär. Förf.
kan väl ändock icke på allvar mena, att det t. ex. iir lustkiinslan, som
skänker det logiska omdömet dess specifikt logiska karaktär?
Förf:s kritik slutligen av Hiigerström visar, att han icke förstått
innebörden av dennes filosofi. Förf. menar, att om man i likhet med
Hägerström och dennes lärjungar påstår, att det icke finnes en
objektiv moral och att alla handlingar dUrför iiro lika goda, så följer därav logiskt maximen, att allt är tillåtet och att samvetet bedrar oss och därför bör nedtystas. – Både premiss och slutsats hos
förf. äro felaktiga. Hiigerström anser, att viirdeom<lömet icke är ett
omdöme och därmed icke ger uttryck åt något verkligt. Alltså kan
det icke uttrycka, att det verkligen iir så, att alla handlingar iiro lika
goda. Förf. har visserligen rätt i att ur sofismen »allt iir lika gott»
följer den moralnihilistiska maximen, att allt iir tillåtet. Men tesen
är icke Hägerströms. Därmed är också sagt, att förf:s ord om ett
bedrägligt samvete i detta sammanhang Ur meningslöst.
Hägerströms tes, att det icke finnes en vetenskapligt bevisbar moral
har ofta blivit grovt misstolkad. Man tycks nämligen hysa den uppfattningen, att om det egna s. k. moraliska omdömet icke iir sant, så
kommer allt vad moral heter i upplösning. Men må vi då fråga oss
följande: skulle jag verkligen icke känna makten av ofrånkomliga
inre bud oberoende av tanken på deras sanning? Skulle jag icke
tillika kunna ställa moraliska krav på andra för att diirmed, oberoende av frågan om kravets sanning, viieka till liv inre imperativer~
Kan jag icke befalla en hund utan att anse befallningen själv som ett
sant omdöme~
När vi uppställa moralbud, rör det sig i själva verket helt allmänt
om betingelsen för den enskildes liv. Denne kan icke leva utan att
på något sätt erfara makten av inifrån kommande, ovillkorligt framträdande bud. Men om rasegenskaper eller nedärvd kultur eller på-
verkan av en egenartad social miljö har skapat moraliska lagar,
som skilja sig från ens egna, då blir förviixlingen av ett bud med
282
Litteratur
ett sant omdöme – vad menas f. ö. med att det är sant, att du icke
får vara oärlig~ – verkligt farlig för de fredliga förhållandena mellan människorna. Man ställer då sådana krav på andra, som strida
mot deras speciella livsbetingelser och som därför förlora all moralisk effekt. Men då mitt moraliska krav genom denna förväxling
blir en absolut norm på så sätt, att det tillhör världsordningen själv,
så blir följden, att jag icke endast ogillar och avvärjer de skiljaktiga
moralbuden, utan jag förklarar dessutom fanatiskt motparten i akt.
Denna synes mig resa sig upp mot en i sig själv helig makt. Därför:
ecrasez !’infame!
Moraliska krav kan man med någon mening ställa blott på dem,
som verkligen på grund av kulturell och social gemenskap äro på-
verkbara. Att de enskilda samhällsmedlemmarna samfällt ställa vissa
gemensamma och i det hela effektiva fordringar, är nödvändigt för
samhällsbyggnadens konsistens. Det är också betingat av vad man
kallar social instinkt. Här blir således alls icke allt »tillåtet». Med
den sociala instinkten sammanhänger också, att ett konsoliderat folk
skyddar den för folket naturliga och ur dess värderingsrätt framsprungna moraliska attityden gentemot främmande inflytelser. Detta
lika väl som det söker skydda sig mot yttre våld. De ifrågavarande
gemensamma pliktbuden kunna givetvis vara föremål för kunskap,
men de äro därför icke själva kunskaper om någonting. Vore så
fallet, skulle man lika väl kunna säga, att det vore en kunskap, när
lcycklingen, utkrupen ur ägget, av instinkt börjar plocka frö från
marken.
Jag återgår nu till Grue-Sörensen. Sedan han sökt vederlägga
»värdenihilismen» i dess olika former, vill han i anslutning till Kant
uppställa en moral på »pliktens» och »rättens» grund, resp. en formal
och en real moral. Jag skall endast framhålla, att förf. har den för
moralisterna karakteristiska tankegången, att relativiteten i moralprinciperna förutsätter en objektiv norm. Härvid tycks förf. förväxla
den vid den jämförande bedömningen av moralprinciperna nödvändiga
abstrakta normen med tanken på en metafysisk norm. Så säger förf.
öppet, att t. ex. politiska eller sociala reformkrav bli meningslösa,
om de icke ha sin grund i en objektivt giltig moralprincip. – Men
om verkligen en sådan finnes, huru skall man då kunna tänka sig en
moralens utveckling, som ju förf. gör~ Kan en evigt bestående norm
utvecklas~
Jag skall icke uppehålla mig vid förf:s försök att i sin filosofiska
rättslära framställa innehållet i plikten. Detta försök ger nämligen,
såvitt jag kan se, intet nytt utöver de kända försöken att uppställa
vissa allmänna lagar, vilka höja sig över de mot varandra stridande
enskilda plikterna. Förf:s allmännaste lag går ut på att de mänskliga intressena skola »avvägas mot varandra utan avseende till person». – J ag övergår nu till den tredje pristagaren, svensken Olle
Holmberg.
Olle Holmberg framträder mycket blygsamt. I sin skrift D e n
främmande passageraren säger han, att hans skrift är »re- 283
20-38278. Svensk Tidsk1·ift 1938.
Litteratur
sultatet av en sömnlös natts nödtorvtigt betvingade ideflykt på ett
litet utländskt hotell». Inte dåligt då att få tredje pris i en världspristävling!
Med »passageraren» synes förf. mena vår moraliska kraft och
med »främmande» denna kraft såsom en utanför handlingen stående
bedömare av denna. Den främmande passageraren förutsätter emellertid något att vara passagerare i. Detta är tillvaron, och denna ser
förf. under tre aspekter: livet, jaget och samhället. Till livet höra
alla »vegetativa», till jaget alla »cerebrospinala» funktioner; till livet
hör bl. a. matsmältningen, andningen och könslivet, till jaget muskelrörelsen, tankelivet och språket. Jaget står nu i tjänst hos livet liksom betjänten hos sin herre. Trots sin tjänarplats har jaget enligt
förf. del av livets egen makt. Ja, just därför stå jagets handlingar
i livets tjänst. När jag »nyser» är detta ett livsskeende, när jag
»snyter mig» är det en jaghandling. Emellertid är det så, att den senare
endast synes självständig, egentligen lyder den livets kommando. A
andra sidan »behöver» livet dessa jaghandlingar. -Att en viljehandling förutsätter vissa drifter, är ju ett bekant faktum. Men det komiska hos förf. är, att han gör metafysik av detta faktum. Han låter
en del av livet, nämligen jaget, vara livets tjänare. Att en herre
skaffar sig en dräng, det händer ju, men att livet kryper ur sitt
eget skinn för att tjäna sig självt i drängens skepnad, det har jag
aldrig sett.
Att förf. verkligen på allvar gått in för denna absurda tanke, framgår klart av hans tes om att människan strävar efter beständig självhävdelse eller odödlighet, i vilket avseende hon höjer sig över djuren.
Hon vill genom sin intelligens behärska livet. – Utifrån förf:s metafysiska ståndpunkt betyder detta helt enkelt jagets slavuppror mot
livet och alltså livets uppror mot sig självt!
Emellertid: människan lever också socialt. Samhället har sin egen
psykologi, sina egna seder, åskådningar och regler. Härigenom uppkommer hos människan jämte vital- och individualimpulserna den
sociala impulsen. Moralens ställning i detta något mystiska teoretiska sammanhang är nu enligt förf. den, att moralen frågar efter i
vad mån »vitalt, individualt och socialt betingade handlingar» skola
kunna kallas rätta eller orätta. Förf. är härvid angelägen betona,
att om vi tvista om det rätta i en handling, så är det icke om rättsbegreppet striden står utan om den bedömda handlingens begrepp.
»Vad den ene kallar stöld kallar den andre lån, beskattning …, vilket
i själva verket inte behöver betyda, att man har olika rättsbegrepp
utan endast att man har olika stöldbegrepp …» Det är fel, menar
förf., när man »ur den omständigheten att somliga kallar herr X
för en gangster och andra kallar honom för en folkfrälsare» drar slutsatsen att »rättsbegreppet skiftar». – Får jag fråga förf.: om en
kommunistisk fanatiker tog sig för att nedskjuta Hitler och detta
mord av kommunisten stämplades såsom en högst rättfärdig gärning men av nazisten såsom någonting i högst grad orätt, menar
förf., att båda ha ett gemensamt rättsbegrepp men olika begrepp om
284
Litteratur
handlingens innebörd~ Det förefaller så. Men det är ju dock här fråga
om det rättmätiga i handlingen. Huruvida handlingen stämplas så-
som mord eller såsom bestraffning, blir ju beroende av det olika värde,
som kontrahenterna inlägga i handlingsbegreppet.
Förf. tycks tro, att man kan renodla begreppet rätt från allt innehåll, så att det endast återstår rena formen rätt. Men vad är en ren
form utan innehåll~ Ett blott ord. Och sannerligen ser det ej ut,
som om förf., när han talar om ett. gemensamt begrepp »rätt», endast
åsyftar det blotta ordet rätt! Eller vad skall man tro om följande
slutord om rätten: »Det är i detta summariska resonemang inte fråga
om handlingar, utan om ord och deras definition. En definition av
ordet rätt blir således till slut också den som innehålles i följande
sats: Ett handlingssätt kan ha rätt att kallas ett rätt handlingssätt
då det inte kan kallas ett orätt handlingssätt»~!
Förf. är formalmoralist. Han skiljer mellan det rättas tormala moral och det godas reala moral. Det rättas moral, som förf. också kallar
reciprocitetsmoral och som innebär krav på ömsesidighet och balans
mellan fordra och prestera, uttryckes i allmänhet negativt, t. ex.: Du
skall icke. J a, endast i denna negativa form kan moralbudet enligt
förf. bli allmängiltigt. Däremot är det positiva moralbudet, godhetsbudet, endast relativt giltigt. – Men vill förf. säga mig: vilken mening erhåller en abstrakt form, om den ej har ett innehåll~ Om jag
säger: jag skall aldrig göra mot andra, vad jag icke vill att de skola
göra mot mig- vilken betydelse får detta omdöme, om man icke samtidigt frågar sig: vad är det jag icke får göra. Men därmed är man
omedelbart inne på den realmoraliska, relativa sidan av saken.
Jag slutar granskningen av förf:s skrift med att anföra en häpnadsväckande tankegång. För att bevisa den makt, som rättsmoralen
har över människan, gör förf. följande reflexion: En professor söker
filosofiskt visa, att det icke finns någon rätt utan endast skilda rättsföreställningar. Detta bevisar enligt förf., att det finns en rätt, emedan professorn skrev för att visa, att han själv hade rätt; han skrev
för att avkräva läsaren medgivandet, att han hade resonerat rätt och
göra hans resonemang rättvisa. Professorns mening blir då: »det är
absolut rätt att det inte finns någon absolut rätt». Och alltså, slutar
förf., igenkänner man bakom detta resonemang ett rättsbegrepp med
generella giltighetsanspråk! – Förf. får förlåta, men jag tror icke,
att en enda av förf:s läsare vid uppmärksamt studium kan undgå att
se den horribla logiken i förf:s resonemang. Förlöjligandet av rättsfilosofien vilar ju på att förf. medvetet eller omedvetet i ordet »rätt»
insmugglar tvenne olika betydelser, mellan vilka han sedan glider,
nämligen rätt i logisk och rätt i moralisk (juridisk) betydelse. Förf:s
slutsats är ingenting annat än ett elementärt s. k. hornslut.
Anmälaren har försökt lyfta något på den slöja av vetenskaplighet,
som synes vila över dessa moralskrifter. Innehållet gör på mig närmast ett rent beklämmande intryck. J ag tror, att jag, om så vore
önskvärt, skulle kunna öka exempelsamlingen på logiska absurditeter
till minst det dubbla. Den vetenskap dessa pristagare representera
285
Litteratur
är en vetenskap av rent privat natur, uppbyggd på personlig tro och
känslotänkande men icke på logik.
Martin Fries.
NATHAN SÖDERBLOM SOM TEOLOG
Redan nu, blott få år efter hans bortgång, ligger Nathan Söderbloms livsgärning så långt tillbaka, att den är föremål inte bara för
minnesrunor utan för verklig historieskrivning.
Alla, som kände Söderblom och som vittnat om sin bekantskap med
honom, ha betygat, att han ägde en sprudlande aktivitet, en aldrig
slappnande vitalitet. I de biografier, som kommo ut snart nog efter
hans död, är detta ett drag, som ofta går igen. Man häpnade över
hans arbetsförmåga och hans till synes obegripliga konst att räcka
till för allt och alla. Under en arbetsdag, som på grund av hans
plikter som stiftschef och hans internationella verksamhet som ekumen borde varit mer än fullt upptagen av praktiskt arbete, fann han
också tid till skapande produktion. Två av hans till omfånget största
skrifter kommo till under hans sista år. Den ena, »Kristi pinas historia», är väl frukten just av praktisk verksamhet. Men den andra, de
engelska Giffordföreläsningarna (på svenska utkomna posthumt under titeln »Den levande Guden») hör till hans mest betydande vetenskapliga arbeten. Man vet emellertid nu en sak, som även om den
inte förklarar allt, dock gör det lättare att förstå, hur en sådan skriftstäliarverksamhet var möjlig. »Den levande Guden» är i vissa avseenden en sammanfattning av och ett försök till uppgörelse med
problem, med vilka Söderblom förr sysslat vid åtskilliga tidpunkter.
Han har för den skull kunnat använda sig av det arbete, han förr
lagt ned på dem, och detta i så stor utsträckning, att han övertagit
inte bara äldre formuleringar utan långa partier från sina egna föregående arbeten. På samma sätt har han kunnat gå till väga också
vid andra tillfällen.
Den som påpekat detta och som gjort en textkritisk undersökning
i vissa av Söderbloms skrifter är docenten Folke Holmström, vilken
i en uppsats i »Svensk teologisk kvartalskrift» 1937 gjort en sammanfattning av vissa av de resultat, till vilka han kommit (»Bidrag till
Nathan Söderbloms bibliografi», även separat, C. W. K. Gleerups förlag). Utan tvivel blir denna lilla men grundliga och noggranna undersökning av avgörande betydelse för var och en, som i framtiden
kommer att studera Söderbloms vetenskapliga gärning.
Holmström har emellertid fört sitt arbete vidare. I en stor bok,
»Uppenbarelsereligion och mystik. En undersökning av Nathan Sö-
derbloms teologi» (Diakonistyrelsens förlag 1937) har han sökt göra
en systematisk undersökning av vissa huvuddrag i den Söderblomska
teologien. Nu kan det tyckas, som om detta måste vara ett nästan
hopplöst företag. Om det är något, som utmärker ett geni av Söderbloms typ, måste det vara, att han själv inte arbetar systematiskt.
286
Litteratur
Det var inte följdriktigheten i hans utveckling eller det logiska sammanhanget mellan hans teoretiska ståndpunkt och hans praktiska
gärning, som var genialiskt hos honom. Han påtvingade ingen människa ett schema. Det kan då synas hårt, att han själv skall tvingas
in i ett. Å andra sidan kan det naturligtvis sägas, att Söderbloms
teologiska ståndpunkt givetvis måste kunna åskådliggöras systematiskt lika väl som varje annan teologs av någon betydenhet. Motsatsen skulle endast vara fallet, om hans insats varit obetydlig. Och
detta lär ingen komma att påstå, allra minst Holmström, som visserligen företräder åtskilliga helt andra synpunkter än han, men som på
ett många gånger entusiastiskt sätt söker göra honom full rättvisa.
Det kan här inte vara fråga om att följa Holmström i detalj på
hans inte alltid så lättillgängliga undersökningar. Blott de resultat,
till vilka han kommit, kunna här antydas.
I sitt berömda arbete »Uppenbarelsereligion» gjorde Söderblom,
tillämpande och förande vidare vissa av hans lärofader Ritschls
grundtankar, en åtskillnad mellan två slag av mystik, oändlighetsmystik och personlighetsmystik Det förra är det »vanliga» slaget av
mystik. Det senare är den religionsform, som finnes inom den bibliska uppenbarelsereligionen i dess renaste form. Denna distinktion
blev med rätta mycket uppmärksammad och kom att verka befruktande på en vidare diskussion om de olika religiösa formernas egenart. Men Söderblom själv stannade inte vid dessa bestämningar. Han
tenderade till att kalla alla former för den, psykologiskt sett, subjektiva sidan av religionens väsen – nämligen människans inre religiösa
liv – för mystik. Den består av »erfarenheter, som i sitt väsen undandraga sig analysen». Så kunde han t. ex. tala om »förtröstans
mystik» som namnet på trons gudsförhållande, något som i vanligt
språkbruk är närmast motsatsen till mystik. Men för Söderblom kom
mystik att sammanfalla med personlig innerlighet, som var människans reaktion inför uppenbarelsen av det gudomliga.
Nu fasthöll Söderblom mycket bestämt vid den inom teologien hävdvunna skillnaden mellan »allmän» och »särskild» uppenbarelse. Gud
uppenbarar sig överallt, hos alla folk och i alla religioner, men särskilt i den bibliska uppenbarelsen. Söderblom ansåg, att man kunde
vetenskapligt bevisa det riktiga i en sådan distinktion, liksom man
kunde bevisa Guds existens genom religionshistorien. Holmström anser för sin del, att detta är omöjligt. En vetenskap kan endast fastställa vissa historiskt givna typer av religion och eventuellt särlägga
deras psykologiska kännemärken. Men detta är inte huvudpunkten i
Holmströms kritik. Han anser, att Söderblom i sin uppdelning av
mystikens typer i personlighetsmystik och oändlighetsmystik riktigt
påvisat skillnaden mellan uppenbarelsereligionens och mystikens andliga världar. Men då han samtidigt fasthållit vid den gamla teologiska skillnaden mellan särskild och allmän uppenbarelse, borde han
låtit den förra uppdelningen konsekvent motsvaras av den senare.
I stället lät han mystiken breda ut sig på uppenbarelsereligionens,
och då på den särskilda, d. v. s. specifikt kristna, uppenbarelsens be- 287
Litteratur
kostnad. Risken var, enligt Holmström, att egentligt kristna värden
kunde gå förlorade och i stället allmänna »metafysiska» åskådningar,
väsensskilda från kristendomen, vinna insteg på dennas bekostnad.
Betraktelsesättet är hämtat från en modern riktning inom svensk
teologi. Det kan därför ha ett allmännare intresse; frågan om dess
värde kan här givetvis inte beröras. En konsekvens blir bl. a., att
all mystik, även den som utvecklats inom kristendomens ram av t. ex.
en Franciskus, måste förklaras vara kristlig endast i starkt begränsad utsträckning. I det speciella fallet med Söderblom kommer emellertid även andra, rent praktiska resultat, att medverka i en bedömning. Holmström hävdar nämligen, att Söderbloms teologiska åskådning, sådan han framlagt den, kommit att i hög grad vara bestämmande för hans ekumeniska arbete. Som bekant går den ekumeniska
rörelsen fram på två vägar, karakteriserade som »life and work» och
»faith and order». Söderblom tog klar ställning för den förra. Det
var den praktiska vägen, kärlekens väg, som kanske syntes honom
lättare föra till målet än ställningstaganden i fråga om kyrkans lära
och kult. Holmström finner, att det var på grund av att Söderblom
så ofta och med sådan förkärlek använde begreppet mystik och lät
detta bli lika med personlig innerlighet, som han i viss mån såg
denna som en motsats till kyrkans fasta ordning och så kom att i sin
ekumeniska verksamhet ge »life and work» företräde. Det blir de,
som komma att skriva den ekumeniska rörelsens för de kristna
kyrkorna så betydelsefulla historia, som här få taga ställning.
Thede Palm.
288