Det militära demokratiseringsproblemet
1938
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DET MILITÄRA
DEMOKRATISERINGSPROBLEMET
KRAVET på försvarets demokratisering är till sin innebörd
ganska mångtydigt, och den hittills förda diskussionen i ämnet
har också utmärkts av en viss oklarhet både beträffande de mål,
man vill nå, och beträffande de medel, man vill bruka. I sin i
höstas avlämnade förberedande utredning rörande officerskårens
rekrytering har emellertid redaktör Ivar österström lämnat åtskilliga värdefulla bidrag till de många oklara frågornas belysning. Av alldeles särskild betydelse är att han oförbehållsamt
deklarerar, att »frågan om försvarets demokratisering framför
allt och uteslutande är ett spörsmål om att göra försvarsorganisationen så effektiv som möjligt i den demokratiska staten». I detta
uttalande kan hr österström säkerligen påräkna instämmande
från alla borgerliga partier i vårt land, och man kan också utgå
ifrån att hans uppfattning numera delas av det övervägande flertalet socialdemokrater. Då sålunda så gott som fullständig enighet synes råda om själva kärnpunkten i problemet, borde goda
utsikter finnas för dess slutliga ändamålsenliga lösning.
Att hr österström gjort det ovan citerade uttalandet i en så
pass kategorisk utformning, beror säkerligen på att man från
vissa radikala kretsar med spekulativ läggning velat giva demokratiseringskravet en sådan innebörd, att dess uppfyllande skulle
medföra de allvarligaste risker för försvarsorganisationens effektivitet. Utvecklingen inom sovjetarmen, där här åsyftade form
av demokratisering praktiserats, lämnar icke något tvivelsmål
rörande verkningarna.
Officersbefattningarnas avskaffande, gradbeteckningarnas slopande, hälsningspliktens upphörande och manskapets organiserande i soldatråd kännetecknade de metoder, varigenom bolsjevikerna ville skapa en ny disciplin som skulle ersätta den hävdvunna och skänka armen nödig styrka att försvara det revolutionära Ryssland. Samtidigt skulle genom särskilda politiska
organ vid truppförbanden bolsjevikideerna befästas och övervak- 311
Det militära demokratiseringsproblemet
ning av misstänkta ske. studerar man den ryska armen av i dag,
skall man finna, att en fullständig återgång till tsartidens förhållanden på det disciplinära området ägt rum, så när som på de
politiska kommissariernas fortsatta existens. Sedan Stalin för
några år sedan dekreterat: »Kadrarna avgöra allt», har officerskårens ställning allt mer befästats: både de gamla beställningarna
och hälsningsplikten ha återinförts. I stor omfattning avvecklades då de politiska kommissariernas inflytande. Vittnesbörden
från sakkunniga iakttagare, som haft tillfälle att på ort och ställe
studera förhållandena, äro också samstämmiga däri, att disciplin
och exercis inom den nutida ryska armen präglas av samma
stramhet som i gamla tiders Ryssland.
En gammal erfarenhet har alltså ånyo besannat, att den militära organisationen, för att kunna funktionera, kräver sina särskilda betingelser, vilka man icke utan att riskera dess effektivitet kan negligera. Endast en blåögd teoretiker eller en avsiktlig nedrivare kan ge sig på experimentet att plocka sönder
uret och sedan han tagit bort själva fjädern söka få verket att
gå. Krigsväsendets lagar och villkor synas hårda, men en bitter
erfarenhet säger att de äro oeftergivliga, om instrumentet skall
funktionera under krigets påfrestningar. Formerna kunna växla,
men själva principerna äro oföränderliga. Vad som för närvarande utgör det allvarligaste hotet mot ryska armens slagkraft
är emellertid återinförandet av de politiska kommissariernas
välde inom försvarets alla områden. Befälsutövningen blir osäker
och misstänksamheten florerar med de skadliga verkningar, detta
innebär för andan inom krigsmakten. Atgärder av detta slag äro
givetvis obehövliga, så länge statsledningen hyser förtroende till
sin krigsmakt
På svensk uppfattning verka dessa förhållanden sällsynt främmande. Detta har säkerligen sin orsak i att det hos oss aldrig
existerat någon verklig motsättning mellan statsmakten och krigsmakten. Gamla tiders bondehär – vi bortse härvid från upproren
mot unionen under medeltiden – var i fråga om ledning och
organisation nära nog identisk med samhället i övrigt. Nyare
tidens inhemska svenska härorganisation, som fick sin mest karakteristiska utformning i indelningsverket, var också organiskt invuxen i samhället och bestod så gott som orubbat ända till senaste
sekelskiftet. Om också motsättningarna mellan den framväxande
arbetarrörelsen och de hävdvunna samhällsinstitutionerna under
312
Det militära demokratiseringsproblemet
de senast förflutna decennierna ibland tagit sig direkt antimilitära
uttryck, har aldrig den ledande svenska socialdemokratien ifrågasatt krigsmaktens lojalitet mot statsmakterna. Åtskilliga uttalanden av socialdemokratiska försvarsministrar kunna härför åberopas.
När för närvarande huvuddelen av Sveriges folk ägnar ett allt
större intresse åt försvaret är det därför ganska naturligt, att
det gamla traditionella förtroendet mellan krigsmakten och nationen växer sig allt starkare. Trycket utifrån svetsar ihop samhällsklasserna och skapar samling kring försvaret, vilket mer än
någonsin framstår ~om folkets gemensamma angelägenhet. Klyftor ha överbyggts och gränser ha utplånats. När det nu gäller
att samla alla goda krafter och alla friska källsprång i en enda
ström, blir frågan om officersrekryteringen en exponent för vår
förmåga att engagera alla skikt i samhället för det gemensamma
bästa. Om man härvidlag icke minst tänker på industriarbetarna,
beror det därpå att denna kategori hittills i mycket ringa utsträckning lämnat bidrag till officerskåren.
I den österströmska utredningen givas vissa anvisningar om
hur detta mål skall kunna nås. Dessa förtjäna givetvis stort avseende och böra prö~as; icke blott med hänsyn till bästa rekrytering utan även för att i enlighet med moderna principer öppna
vägarna för alla dugliga inom yrket bör all hjälp lämnas åt lämpligt underbefäl att genom studier avancera till officerare. Men
därjämte böra även andra uppslag diskuteras. Svårigheten ligger
i att utan eftersättande av de kvalitativa fordringarna för officersutbildningen finna utvägar, som leda till målet. Några oöverstigliga hinder torde emellertid detta icke erbjuda. Särskilt i vårt
land, där kvalitetsbegreppet – icke minst på det industriella området- framstått som en fundamental livsbetingelse, bör det icke
möta gensaga att få denna princip tillämpad även i avseende å
officerskåren. Icke börd, icke politiska åskådningar utan kunskaper, duglighet och god karaktär skola vara den enskilde officerens meriter.
En utväg, som bör undersökas, är stipendiers lämpliga användande, t. ex. för studier i läroverk fram till studentexamen
och därefter officersutbildning i vanlig ordning. Denna anordning
skulle endast vara en upprepning av systemet med frikadetter
från borgerskapet och bondeklassen, som praktiserades vid Krigsskolan under 1800-talets tidigare del. Åtgärden, som stod i direkt
313
Det militära demokratiseringsproblemet
samband med planerna på den allmänna värnpliktens införande,
var ett otvetydigt uttryck för en strävan efter en tidsenlig demokratisering av försvaret.
Den tid är numera för länge sedan förbi, då officersyrket för
många var en tämligen själlös rutinsak. Milissystemet i Schweiz
-för vilket de äldsta socialdemokraterna svärmade, bl. a. därför
att det skulle förebygga uppkomsten av en officerskast-har alltmer övergått till att bygga på yrkesofficerare. Teknikens i snabbt
tempo skeende utveckling ställer ökade krav på den rent fackmässiga sidan av officersutbildningen. Men därtill kommer, att
allmänbildningens stegring – icke minst bland de vakna kroppsarbetarna – skärper även kravet på officerarnas bildningsstandard. Officerare, som utgå ur arbetare- eller bondeled, böra i
möjligaste mån i bildningshänseende ställas på samma plan som
officerare ur andra samhällskretsar, och detta kan bäst ske genom
att de få samma grundliga skolbildning som övriga. Kravet på
officerskårens rekrytering innebär genomförandet av en social
utjämning men kan i vår tid omöjligen betyda en kvalitetens
nivellering.
314
DEMOKRATISERINGSPROBLEMET
KRAVET på försvarets demokratisering är till sin innebörd
ganska mångtydigt, och den hittills förda diskussionen i ämnet
har också utmärkts av en viss oklarhet både beträffande de mål,
man vill nå, och beträffande de medel, man vill bruka. I sin i
höstas avlämnade förberedande utredning rörande officerskårens
rekrytering har emellertid redaktör Ivar österström lämnat åtskilliga värdefulla bidrag till de många oklara frågornas belysning. Av alldeles särskild betydelse är att han oförbehållsamt
deklarerar, att »frågan om försvarets demokratisering framför
allt och uteslutande är ett spörsmål om att göra försvarsorganisationen så effektiv som möjligt i den demokratiska staten». I detta
uttalande kan hr österström säkerligen påräkna instämmande
från alla borgerliga partier i vårt land, och man kan också utgå
ifrån att hans uppfattning numera delas av det övervägande flertalet socialdemokrater. Då sålunda så gott som fullständig enighet synes råda om själva kärnpunkten i problemet, borde goda
utsikter finnas för dess slutliga ändamålsenliga lösning.
Att hr österström gjort det ovan citerade uttalandet i en så
pass kategorisk utformning, beror säkerligen på att man från
vissa radikala kretsar med spekulativ läggning velat giva demokratiseringskravet en sådan innebörd, att dess uppfyllande skulle
medföra de allvarligaste risker för försvarsorganisationens effektivitet. Utvecklingen inom sovjetarmen, där här åsyftade form
av demokratisering praktiserats, lämnar icke något tvivelsmål
rörande verkningarna.
Officersbefattningarnas avskaffande, gradbeteckningarnas slopande, hälsningspliktens upphörande och manskapets organiserande i soldatråd kännetecknade de metoder, varigenom bolsjevikerna ville skapa en ny disciplin som skulle ersätta den hävdvunna och skänka armen nödig styrka att försvara det revolutionära Ryssland. Samtidigt skulle genom särskilda politiska
organ vid truppförbanden bolsjevikideerna befästas och övervak- 311
Det militära demokratiseringsproblemet
ning av misstänkta ske. studerar man den ryska armen av i dag,
skall man finna, att en fullständig återgång till tsartidens förhållanden på det disciplinära området ägt rum, så när som på de
politiska kommissariernas fortsatta existens. Sedan Stalin för
några år sedan dekreterat: »Kadrarna avgöra allt», har officerskårens ställning allt mer befästats: både de gamla beställningarna
och hälsningsplikten ha återinförts. I stor omfattning avvecklades då de politiska kommissariernas inflytande. Vittnesbörden
från sakkunniga iakttagare, som haft tillfälle att på ort och ställe
studera förhållandena, äro också samstämmiga däri, att disciplin
och exercis inom den nutida ryska armen präglas av samma
stramhet som i gamla tiders Ryssland.
En gammal erfarenhet har alltså ånyo besannat, att den militära organisationen, för att kunna funktionera, kräver sina särskilda betingelser, vilka man icke utan att riskera dess effektivitet kan negligera. Endast en blåögd teoretiker eller en avsiktlig nedrivare kan ge sig på experimentet att plocka sönder
uret och sedan han tagit bort själva fjädern söka få verket att
gå. Krigsväsendets lagar och villkor synas hårda, men en bitter
erfarenhet säger att de äro oeftergivliga, om instrumentet skall
funktionera under krigets påfrestningar. Formerna kunna växla,
men själva principerna äro oföränderliga. Vad som för närvarande utgör det allvarligaste hotet mot ryska armens slagkraft
är emellertid återinförandet av de politiska kommissariernas
välde inom försvarets alla områden. Befälsutövningen blir osäker
och misstänksamheten florerar med de skadliga verkningar, detta
innebär för andan inom krigsmakten. Atgärder av detta slag äro
givetvis obehövliga, så länge statsledningen hyser förtroende till
sin krigsmakt
På svensk uppfattning verka dessa förhållanden sällsynt främmande. Detta har säkerligen sin orsak i att det hos oss aldrig
existerat någon verklig motsättning mellan statsmakten och krigsmakten. Gamla tiders bondehär – vi bortse härvid från upproren
mot unionen under medeltiden – var i fråga om ledning och
organisation nära nog identisk med samhället i övrigt. Nyare
tidens inhemska svenska härorganisation, som fick sin mest karakteristiska utformning i indelningsverket, var också organiskt invuxen i samhället och bestod så gott som orubbat ända till senaste
sekelskiftet. Om också motsättningarna mellan den framväxande
arbetarrörelsen och de hävdvunna samhällsinstitutionerna under
312
Det militära demokratiseringsproblemet
de senast förflutna decennierna ibland tagit sig direkt antimilitära
uttryck, har aldrig den ledande svenska socialdemokratien ifrågasatt krigsmaktens lojalitet mot statsmakterna. Åtskilliga uttalanden av socialdemokratiska försvarsministrar kunna härför åberopas.
När för närvarande huvuddelen av Sveriges folk ägnar ett allt
större intresse åt försvaret är det därför ganska naturligt, att
det gamla traditionella förtroendet mellan krigsmakten och nationen växer sig allt starkare. Trycket utifrån svetsar ihop samhällsklasserna och skapar samling kring försvaret, vilket mer än
någonsin framstår ~om folkets gemensamma angelägenhet. Klyftor ha överbyggts och gränser ha utplånats. När det nu gäller
att samla alla goda krafter och alla friska källsprång i en enda
ström, blir frågan om officersrekryteringen en exponent för vår
förmåga att engagera alla skikt i samhället för det gemensamma
bästa. Om man härvidlag icke minst tänker på industriarbetarna,
beror det därpå att denna kategori hittills i mycket ringa utsträckning lämnat bidrag till officerskåren.
I den österströmska utredningen givas vissa anvisningar om
hur detta mål skall kunna nås. Dessa förtjäna givetvis stort avseende och böra prö~as; icke blott med hänsyn till bästa rekrytering utan även för att i enlighet med moderna principer öppna
vägarna för alla dugliga inom yrket bör all hjälp lämnas åt lämpligt underbefäl att genom studier avancera till officerare. Men
därjämte böra även andra uppslag diskuteras. Svårigheten ligger
i att utan eftersättande av de kvalitativa fordringarna för officersutbildningen finna utvägar, som leda till målet. Några oöverstigliga hinder torde emellertid detta icke erbjuda. Särskilt i vårt
land, där kvalitetsbegreppet – icke minst på det industriella området- framstått som en fundamental livsbetingelse, bör det icke
möta gensaga att få denna princip tillämpad även i avseende å
officerskåren. Icke börd, icke politiska åskådningar utan kunskaper, duglighet och god karaktär skola vara den enskilde officerens meriter.
En utväg, som bör undersökas, är stipendiers lämpliga användande, t. ex. för studier i läroverk fram till studentexamen
och därefter officersutbildning i vanlig ordning. Denna anordning
skulle endast vara en upprepning av systemet med frikadetter
från borgerskapet och bondeklassen, som praktiserades vid Krigsskolan under 1800-talets tidigare del. Åtgärden, som stod i direkt
313
Det militära demokratiseringsproblemet
samband med planerna på den allmänna värnpliktens införande,
var ett otvetydigt uttryck för en strävan efter en tidsenlig demokratisering av försvaret.
Den tid är numera för länge sedan förbi, då officersyrket för
många var en tämligen själlös rutinsak. Milissystemet i Schweiz
-för vilket de äldsta socialdemokraterna svärmade, bl. a. därför
att det skulle förebygga uppkomsten av en officerskast-har alltmer övergått till att bygga på yrkesofficerare. Teknikens i snabbt
tempo skeende utveckling ställer ökade krav på den rent fackmässiga sidan av officersutbildningen. Men därtill kommer, att
allmänbildningens stegring – icke minst bland de vakna kroppsarbetarna – skärper även kravet på officerarnas bildningsstandard. Officerare, som utgå ur arbetare- eller bondeled, böra i
möjligaste mån i bildningshänseende ställas på samma plan som
officerare ur andra samhällskretsar, och detta kan bäst ske genom
att de få samma grundliga skolbildning som övriga. Kravet på
officerskårens rekrytering innebär genomförandet av en social
utjämning men kan i vår tid omöjligen betyda en kvalitetens
nivellering.
314