Skumbildningar eller personligheter

”SKUMBILDNINGAR”
ELLER PERSONLIGHETER?
NÅGRA ANTECKNINGAR VID STIELERS KOLLEKTIVPSYKOLOGISKA FORSKNINGAR
Av professor ALF NYNIAN, Lund
ÅLLTIFRAN de hårda gisselslagen i Heraklit den dunkles
tänkespråk och de yrande polemiska saltstänken i Platons dialoger
samt hela den långa tänkareleden ned till Seren Kierkegaard,
Thomas Carlyle, Friedrich Nietzsche och Henrik Ibsen ljuder en
straffsång över ’massan’ som den skumma och neddragande makten
i historien. Vad dessa mänsklighetens spejare förkunnat i satser,
laddade av eldfängd harm eller bister esprit, har med den moderna massforskningens framträdande vunnit den mera lidelsefritt iakttagande vetenskapens vitsord. Från Scipio Sigheles banbrytande studier över den kriminella massan och tvärs igenom
traven av Le Bon’s, Tarde’s, Marie’s, Ross’, Trotters, William
Mc Dongalls och Jose Ortega y Gassets socialpsykologiska verk
kan man sålunda följa en i huvudpunkterna samstämmig och i
linjeföringen omilt knivskarp teckning av den mänskliga massans
intellektuella och moraliska egenskaper. Å ven om i Tyskland och
Österrike judiska intelligenser sådana som Georg Simmel och
Sigmund Freud gjort beaktansvärda inlägg i diskussionen, så har
detta studium hittills övervägande varit en de romanska, engelska
och amerikanska forskarnas angelägenhet. Från den tyska »fenomenologiens» sida föreligger emellertid sedan en handfull år med
Georg Stielers bok »Person und Masse» (Felix Meiner, 1929) en i
flera avseenden förtjänstfull undersökning i ämnet. Närmast
seglar detta verk i Edmund Husseris och Max Schelers kölvatten.
Man får sålunda höra ett och annat om s. k. »väsensskådning» och
»meningsfattande akter», som till en början förbryllar den med
denna tänkareskolas mysteriespråk mindre förtrogne – varje
vetenskaplig skolbildning med normal självaktning omger sig
som bekant skyndsamt och ofelbart med en tagghud av svårfatt- 341
24- 383fi3. St·ensk Tidskrift 1938.
Alf Nyman
liga termer-, men i detta fall hör allt sådant dessbättre till utanverken och kan saklöst bortskalas. Bokens kärnvirke är utstämplat på erfarenhetens mark, och det undgår ingen, att Stielers
framställning rymmer åtskilliga friska iakttagelser och synpunkter. Att den därtill framträder till en tidpunkt och inom ett
lJolitiskt feberområde sådant som efterkrigstidens Tyskland, vari
massrörelser och samhällssjukdomar av alla de slag ernått en omfattning och styrka som sällan tillförne, förlänar dess satser en
historisk resonans och en slungkraft, som sträcker sig långt utöver de »akademiska» utredningarnas trängre arena. Utan att
offra åt kulturpamfletternas sedvanliga andtrutna patos tillhör
verket givet kategorien k ä m p a n d e v e t e n s k a p – kämpande
ej minst efter bärande grundvalar och efter klarhet över de kollektiva företeelsernas skumma och gåtfulla djup.
l.
Är ’massan’, kollektivet, en självständig andlig verklighet,
något »Överpersonligt», svävande över individernas huvud som de
med spjut och sköld kämpande homeriska gudarna över de sammandrabbande fältskarorna kring Trojas murar~ Det beskäftiga
ordarrdet om ’mass-själar’ och ’grupp-själar’, ej minst i vår egen
tid, gör frågan lika ursäktlig som nödvändig – ehuru det må-
hända kunde förmenas, att den, så formulerad, förskjuter frågeläget i besvärande närhet av de mytiska föreställningssättens
molnvärldar.
Må man genast höra Georg Stielers deklaration i denna punkt!
Om kollektivet förklaras sålunda: det är icke ett föremål med
»autonom» tillvarelseform på liknande sätt som människor eller
kroppsliga ting. Det äger å andra sidan ej heller tillvaro enbart
i medvetandet som tanken hos tänkaren eller drömmen hos drömmaren. Lika litet är det emellertid ett rnytiskt väsen i samma bemärkelse, som då det i romantisk fåvitsko har talats om en ’folksjäl’, en ’mass-själ’, vilken skulle äga verklighet utanför och oberoende av individens själar.
Positivt som negativt äro därmed de första gränslinjerna uppdragna. Författaren säger nej åt skilda håll men tager därjämte
sina förbehåll. Man får intresse för, hur i sista omgången hans
svar skall utfalla. Detta intresse minskas ej av uttalandet, att,
fenomenelit betraktat, kollektivet visserligen synes liksom »sväva
över individerna», men att det samtidigt varken har en fast och
342
»Skumbildningar» eller personligheter?
skarpt begränsad ort i rummet eller kan i sträng bemärkelse
iakttagas på samma sätt som en konkret, historisk individ. Ty
därmed synes bogroppet ’kollektiv’ i själva verket vara till den
grad ingillrat av negationer, både åt varseblivningens och det
rena tänkandets sida, att man knappast kan skönja någon utväg
för författaren att slå sig igenom till en positiv definition. Detta
trångmål a-vspeglas f. ö. också i den ytterligt diplomatiska förklaringen, att det, detta oaktat, har ett egendomligt sätt att finnas
till på – »eine eigentilmlicho Weise des Daseins und Soseins»
(saker av detta slag sägas alltid bäst på tyska!). Under alla omständigheter besitter dock ett sådant kollektiv »utommental realitet». Varest och huru: därom får man likvisst icke omedelbart
besked.
Efter hand sliicker författaren dock efter på de hårt tillskotade
bestämningarna. Så mycket anser han sig kunna stå för, att
det iir fråga om >:ett verkligt subjekt för akter». Kollektivet
kan påtagligen blixtra ut i handlingar. Ofrivilligt får man i
tankarna Runebergsdiktens mäktiga: »det tätnade, det mörlmacle,
det lade an, det small». Man bringas också att erinra sig de totalitära staternas raska och tjänsteivriga exekutionsplutoner: tydligen, också de, väldrillade »subjekt för akter». Omedelbart följer
dock ett nytt förbehåll; ty detta handlingssubjekt befinnes samtidigt vara »substanslöst» och obeständigt – därmed på ett hår
liknande, tyckes clet, cle vanliga mänskliga vardagssubjoktcn. Det
byter ävenledes plats och glider oberäkneligt från elen ena punkten
till den andra; ja, det befinner sig i viss mån på rundvandring
innanför den människomassa, vars kollektivsubjekt det är. Det
.är således enligt Georg Stioler ett nomadiserande subjekt. Emellertid finnes det dock till, »åtminstone under vissa konstitutiva
betingelser», och det låter icke avfärda sig som en dröm- eller
fantasiskapelse.
Summeras det sagda, befinnes clet således, att kollektivet, utan
att vara i gängse mening tillgängligt för åskådning och utan att
äga bestämd plats i rummets värld, dock under vissa inskränkande
betingelser får tilläggas tillvaro utanför tanken, även om denna
tillvaro varken är av substantiell eller självbestämmande natur.
Detta kan man kalla on existens med åtskilliga förbehåll. Det
kollektiva subjektet blir tydligen svårt att mantalsskriva och
ännu svårare att beskatta. Taxeringsmyndigheter och utmätningsmän torde icke kunna komma åt det.
343
Alf Nyman
Icke desto mindre visar sig detta gåtfulla kollektiva subjekt
sammanhänga med det åskådligas och gripbaras värld. Utan att
själv varseblivas är det dock »fundamenterat på varseblivning».
Såsom kollektivföremål står det sålunda i visst funktionellt sammanhang med de faktiska föremålen och varelserna. Som en
ballong captif visar det sig fast förankrat vid dessa, ehuru det i
övrigt svävar fram och åter över individernas huvuden, nyckfullt
glidande bland skyarna. Georg Stieler betonar eftertryckligt
denna punkt. »Medan individerna förbliva på sin plats, kan kollektivet», skriver han, »röra sig i skilda riktningar, snabbt eller
långsamt, vidare bilda tydligt skönjbara ’livscentra’ eller periferiska skikt, vari det kollektiva livet ebbar ut»…. Därtill företer
det drag, som rättfärdiga, att man talar om det som ett (i viss
mening) ’leYande väsen’. Ofrivilligt kommer Stielers teckning oss
att tänka på vissa av molluskernas livsyttringar eller, allra helst,
på den amöboida rörelsen.
2.
Kollektivet ’lever’ alltså – åtminstone i viss bemiirkelse.
Till dess viktigaste livsyttringar, så långt dessa röja sig för
våra sinnen, räknar den tyske massforskaren därvid dess olika
akustiskt förnimbara uttryck. Stieler lägger särskild vikt vid
dem, och detta av den anledningen, att »hörselhorisonten» spänner
vidare än »synhorisonten».
Därmed hänvisar han till en omständighet, vilken tidigare
masspsykologer icke med samma styrka framhållit. Efter vad det
förefaller, gör han det också med full rätt. Hans föregångare
byggde företrädesvis på synintrycken och på den visuella bilden
av massan. I överensstämmelse därmed tillskrevo de även de
kroppsliga uttrycksrörelserna, åtbörderna och minspelen, en utomordentlig betydelse för känslasmittan inom en massa, och detta
vare sig de därvid byggde övervägande på den »sympatiska resonansen», som Mc Dougall, på »inkänningen», som Volkelt, på
efterhärmningsdriften, som Ludwig Klages, eller de åberopade
samtliga dessa förklaringsgrunder.
Mot alla dylika känslaförmedlingar via synbilden ställer sig
emellertid den tyska fenomenalogen tvivlande. Först och främst
måste nämligen de gester och uttrycksrörelser, som enligt härmningsteoretikerna skola eftergöras, verkligen också ses. Detsamma
gäller naturligtyis för ’inkännings’-akterna. ,Jag kan icke gärna
344
>>Skumbildningar» eller personligheter?
’känna mig m i’ uttrycksrörelser, dem jag icke ser! Här möter
den triviella men mycket sakliga svårigheten. Ty, inv~inder
Stieler, med iakttagelsemöjligheterna innanför en folkmängd är
det klent beställt. »Jag kan blott iakttaga uttrycket eller rörelserna hos mycket få personer; hos det stora flertalet av de övriga
äro de otillgängliga för mig. Följaktligen är det mig omöjligt att
efterapa ’hela massan’ eller smittas av den, alldenstund den alls
icke är given för min visuella iakttagelse.»
Annorlunda förhåller det sig d~iremot med den akustiska varseblivningen: »ett ’allmänt skri av förskräckelse’ eller ’allmän hänförelse’ verka oerhört på mig, emedan jag faktiskt i detta fall
erfar det kollektiva livets hela fullhet»…. Naturligtvis är ’inkänning’ möjlig ä v e n i ett akustiskt material – Yarför det förefaller, som om ’inkännings’-teorien icke av detta skäl behövde ge
tappt inför den tyske fenomenologens erinringar. Snarast torde
man kunna påstå, att han har Yisat hän på ännu en möjlighet för
inkänning: den som vokal- och körmusiken i största utsträckning
bygger på och som det \Vagnerska tondramat på ett så verksamt
sätt utnyttjar i sina upprörda mass-scener (t. ex. i första akten
ay Lohengrin och i andra akten av Tannhäuser). Dessa akustiska
massuttryck äro därtill, som Sticler påpekar, av Yäxlande slag.
Där har man det dova, hotfulla mumlet; än Yidare gnisslandet och
spridela utrop av instämmande eller ogillande; där har man ytterligare raseriutbrotten och triumfskriet, hela affektskalan igenom.
Dessa olika akustiska uttrycksformer sammanhänga för övrigt
med, att där enligt Stieler är skillnad på ’massa’ och ’massa’.
Kollektivsubjekten likna varandra ingalunda som det ena stenkruset det andra. Det gives till och med ganska avsevärda skillnader mellan s. k. församlingar, domstolar, kriminella massor,
trupper och representerande korporationer – redan denna uppräkning ger vid handen, att socialpsykologen Stieler icke gör
samma skarpa åtskillnad mellan ’massa’ och ’grupp’ som före honom \Villiam Mc Dougall; men trots dessa påvisliga skillnader
fattas det, framhåller han vidare, kollektivsubjekten »de djup och
outgrundligheter, sådana de äro den utmärkande digniteten hos
individuella subjekt och personer». Med dem stiga vi ned på ett
lägre plan. De befinnas till och med »väsentligen primitivare och
enklare» än indiviclualsnbjekten – och därmed gör sig den tyske
fenomenologen till tolk för samma uppfattning som från romanskt
håll Le Bon, ’farcle och J ose Ortega y Gasset. Det kollektiva själs- 345
..,
ni
————-~~~-~~~—
Alf Nyman
livet röjer sig sålunda just genom benägenheten att uteslutande
reagera på retningar. Men dylika retningssvar äro, understryker
Stieler, ytterst grova. I det kollektiva livet finnes intet rum för
sådana finare, mera nyanserade uttrycksmedel, som kunna förekomma i umgänget, individerna emellan. Framställningens trå-
dar sammanknytas också i följande, tungt vägande sats: »Massornas ofta påstådda och iakttagna råhet och mindervärdighet är
följaktligen en principiell sådan och ~ir grundad i kollektiviteten
som sådan, ej däremot i individernas bildningsgrad.» Uppfattningen fasthamras ytterligare av detta uttalande: »Ej blott i intellektuellt utan även i varje annat hänseende visar sig ett kollektiv som alltigenom underlägset.» Det blir underbetyg över
hela linjen. ’Massan’ kan egentligen endast säga .Ja eller Nej –
där den överhuvud för det så långt som till artikulerat, meningsfyllt tal. I varje fall yttrar sig kollektiv ovilja som regel endast
i form av larm eller utrop: Stieler har säkerligen rätt i detta.
»Tud i Luren, Emundsen!» ropar vid ett offentligt rabaldermöte
en av personnagerna i Ibsens dramer. Den tyske massforskaren
hade kunnat hänvisa till donna scen, som på ett oöverträffligt och
förintande sätt tecknar den uppagiterade hopens åtrå att komma
åstad mesta möjliga stoj och oväsen. Och bortser man från enstaka andliga manifestationer från enskilda medlemmar, »så blir
det uppenbart», tillägger han, »att det blott är fråga om olika utformade och avtonade akter av instämmande och motsägelse;
alla övriga slag av själsliga förlopp kunna kollektivt icke ge sig
till känna, de äro helt enkelt icke för handen». Ledaron eller folktalaren upplever därför det kollcktivum, inför vilket han ~ir ställd,
som ett helt och hållet primitivt väsen, plundrat på allt, vad man
kunde beteckna som ’personlighet’ i ordets pregnanta mening. Den
tyske massforskaren kunde ha tillagt, att ledarens framgång helt
beror på, om och i vad mån han lyckas göra detta »primitiva
·disen» ännu primitivare. I regel begär det intet b~ittre! En Adolf
Hitlers och en Bonito Mussolinis exempellösa framgi’mgar som
politiska talare lämna i våra dagar skrämmande bevis härpit.
Det visar sig också karakteristiskt för Georg Stieler, att han i
sin framställning icke lägger samma skarpa gräns mollan ’grupp’
och ’massa’ som \Villiam Mc Dongall och därför heller icke anser
’gruppen’ vara den värdeskapare och värdebärare, som den amerikansk-engelske instinktforskaren håller den för att vara. För
den senare föreligger här, i kraft av ’gruppens’ fastare organisa- 346
»Skumbildningar» eller personligheter?
tion och bjudande ambitionsmedvetande, nära nog en dualism.
’Gruppen’ blir Ormuzd, ’massan’ Ahriman. För Stieler äro de båda
kollektivbildningarna däremot i grunden samma andas barn, och
de flyta utan svårighet över i varandra. Med ögonmärke på
grupplivets inneboende strävan att växa ut till totalitär livsgemenskap förklarar han, att gemenskapsmedvetandet ingalunda
innehåller enbart positiva moment. »Ju mångsidigare och allsidigare en sådan sammanslutning blir, desto mer gör sig, bortsett från den livsnedtryckande karaktären av sådana bindningar,
en förflacknings- och urvattningstendens av gruppindividernas ursprungligen ensidiga bindning och gemenskapsintention gällande.
Vi bevittna därpå det analoga hos gruppen, som vi redan ha insett
om ’församlingen’: med den’ kvantitativa tillväxten av individerna
och därmed av bindningarnas antal och art sjunker värdenivån
av deras kollektiva kvaliteter och prestationer.» Det bär obevekligen utför, när en minoritet lägger an på att växa. Stick i stäv
mot Mc Dongall betonar därför Georg Stieler, hurusom ’gruppen’,
i likhet med ’massan’, tyckes vara »av flyktig inre struktur; det
fattas densamma den väsensprägel, som utmärker personer». När
han överväger grupplivets samtliga, mer eller mindre gåtfulla
yttringssätt, ledes han till slutsatsen, att alla dessa utslag av samfällighet måste vara av övervägande »dovt-driftsmässig, primitiv»
natur, liksom att denna deras obestridliga primitivitet stegras i
samma mån, som gruppen tillväxer. Från logiken känner man
nogsamt den gamla lagen för det omvända förhållandet mellan
begrepps innehåll och deras omfång. Det ser ut, som om socialpsykologien skulle bli nödsakad att uppställa en likartad lag,
nämligen lagen om det omvända förhållandet mellan gruppens
andliga innehåll och dess omfattning. Georg Stieler utvecklar
några oundgängliga följdsatser av denna lag. »En stor grupp,
som vill äga varaktighet», anmärker han, »måste därför nödvändigt hava ett flackt livsinnehåll; den törs icke, åtminstone icke
för beständigt, ställa några höga fordringar på sina medlemmar».
Därmed sammanhänger, att större grupper och gemenskaper erfarenhetsenligt sammanhållas allenast »medelst sådana föreställningar och målriktningar, som äro tillgängliga för individernas
flertal och motsvara deras livsintentioner i ett allmänt och viktigt
avseende». Följaktligen blir det i främsta rummet emotionella krafter, som länka samman individer till förband och grupper, då nämligen enligt Stieler känslobetonade medvetenhetsförlopp bilda det
347
Alf Nyman
allmännaste och i fråga om gemenskapsbildning mest verksamma
livsinnehållet överhuvud. »I mån som nu ’gruppen’ vidgas, måste
detta emotionella, enhetsstiftande band gälla något alltmera allmänmänskligt förhållande eller intresse, vilket redan av denna
grund ej kan stå särdeles högt på värdeskalan.» Ett enda förbehåll gör den tyske fenomenologen likvisst beträffande denna
värdenivellering inom gruppen. »Blott för helt små grupper»,
medger han, »må under vissa omständigheter gälla, att individernas personliga rationella eller etiska värdeintentioner hålla gemenskapsmedvetandet vid liv oberoende av alla yttre impulser».
Här blir för honom det flatterande gränsfall, som William Mc
Dougall tillmätte giltighet för alla gruppbildningar. Men ej ens
minoriteterna och eliterna äro helt undandragna den värdeminskningens hårda lag, som enligt Stieler gäller för alla kollcktiviteter.
Ty vad envar i denna väg med lätthet kan fastslå rörande grupper
av s. k. genomsnittsmänniskor, det framträder i sin mån även hos
the happy few och inom det finare sällskapslivet. Georg Stieler erinrar sålunda om, huru redan Simmel träffande och övertygande
framhållit, att till och med middags- och supesällskaper av utvalda personligheter sjunka i andlig halt och hållning i samma
mån, som dessa personers antal växer; varmed då också fort nog
långtråkighet och lusten att bryta upp infinna sig. – Vid gudarnas bord få sätena tydligen ej vara alltför många. Tres faciunt
collegium.
3.
I stort som smått bekräftas sålunda enligt Stieler denna kollektivpsykologiska lag om det omvända förhållandet mellan gruppernas andliga innehåll och deras omfång. Gäller det mycket omfattande gruppbildningar, mäkta till sist blott ytterst primitiva
intressen binda samman gruppmedlemmarna, exempelvis det
skydd, de kunna skänka den enskilde, och den enande, förstucket
fientliga inställningen gentemot andra grupper. Ty, som före
Stieler bl. a. William Mc Dougall klarligen insett, har man i
denna senare en ej oviktig sammanhållande och stegrande omständighet. »Fronten utåt», konkurrensen med andra, tävlande
grupper, finner den tyske kollektivitetsforskaren emellertid vida
mera betydelsefull än de positivt sammanhållande gruppkrafterna. Hans teckning av gruppmentaliteten är också en etsning,
utförd med betydligt skarpare syror än den övervägande god- 348
»Skumbildningar» eller personligheter?
lynta, soligt idylliska pastellmålning, varmed den amerikanskengelske forskaren förnöjer sina läsare. Mc Dongall uppmärksammar sålunda främst solidariteten, respekten för grupptraditionerna och det stegrande ansvarsmedvetandet inom grupplivet
samt framställer det i det hela som en drivbänk för allsköns samhälleliga och altruistiska känslor; han visar däremot mindre blick
för partikularismen, gruppegoismen och skråandan inom dess
hägn. Men även dylikt ogräs frodas i dess jordmån. Och att där i
alla händelser är krut i gruppen, så mycket har erfarenheten, med
eller utan bistånd av »väsensskådningen», lärt den tyske fenomenologen. »Därför också det överraskande sakförhållandet», antecknar han, »att varje grupp nödvändigt ställer sig fientlig mot
varje annan grupp, vilken på ena eller andra sättet tangerar dess
härskarområde.» J a, han fmner skäl för ett nog så uddigt tillägg:
»Så är också varje religiös grupp fientlig mot varje annan, även
om innehållet i denna religion rent av är allmänt broderskap och
1miversell kärlek till nästan, såsom fallet är med kristendomen.
Detta är ett väsensförhållande hos varje grupp överhuvud.»
Yttrandet kastar ett förklarande, om också ej försonande ljus över
kyrkornas och sekternas historia och rycker ej minst religionskrigen in under kollektivpsykologiska synpunkter. Det är giltigt
även utanför de gruppbildningar, vilka med bilor och svärd förläna eftertryck åt sina fridsbudskap. »Motvärnsställningen mot
andra är varje grupps livsskyddande pansar, den vare vilken som
helst, den intage en hur hög ställning som helst.» Gruppens neutralitet är alltid en väpnad sådan.
Likväl må man därför icke, varnar Georg Stieler, bygga alltför
mycket på vare sig på de positivt eller de negativt sammanhållande krafterna inom psykologiska massor och grupper – i all
synnerhet ej, då dessa nått en större spännvidd och numrär! För
en kortare tid och i ett bestämt kulturläge stå de nog rycken. I
mångt och mycket äro de dock endast »en böljas skum». Om kohesionsgraden, särskilt ur tidssynpunkt, uttalar Stieler också de
välbefogade orden: »Att i verkligheten alla kollektiva makter
som sådan äro ’skumbildningar’ …, har även det senaste årtiondets erfarenheter bekräftat …» Vitsordet gäller då om både internationellt proletariat och internationella kyrkor – ja om samtliga kollektivmakter med universell anläggning. De ha sällan, om
ens någonsin, bestått de hållfasthetsprov, verkligheten underkastat dem. storgruppen faller ohjälpligen isär i smågrupper.
349
Alf Nyman
Genom att i fåvitsko tillägga dessa kollektiver egenskaper av
personal art hade man därtill pålagt dem uppgifter, dem de
aldrig mäktade lösa; åtminstone har detta varit fallet inom Tyskland. Härmed skedde en våldsam filosofisk och politisk överkapitalisering av dessa samfälligheter; en överkapitalisering, som
mass- och grupp-psykologien kan tjäna att uppdaga och beivra.
Kollektiver äro nämligen- resolverar författaren- alldeles icke
’personer’. De äga ett annorlunda beskaffat själsligt liv. De följa
annorlunda beskaffade lagbundenheter än individuella varelser;
därför kan det endast leda till en rad elakartade feltag och besvikelser, ifall man i teorien skruvar upp dem till personliga eller
rent av överpersonliga väsenheter. Allt tal av sådan innebörd är
och måste enligt Stieler vara bildlikt, en lek med fiktioner och
analogier, ehuru en alltfort ganska vådlig sådan; – man kan
följaktligen lätt tänka sig, vad den tyske fenomenologen skulle
ha menat om Christofer Jacob Boströms lära om staten såsom ett
personligt väsen och om de »publika samhällena» såsom en stigande skala av överpersonligheter! Och skola överhuvud begrepp
som ’grupp’ och ’massa’ definieras med tillhjälp av favoritbegreppet ’person’ eller ’personlighet’, så måste det enligt Georg Stieler
tydligen ske så, att båda uttryckligen angivas som underpersonliga tillvarelseformer. Kollektivsubjekten sakna nämligen både
initiativ och vilja. De skapa inga värden. De äro rent »reaktivt»
inställda. Ur en annan synpunkt karakteriserar den tyske socialpsykologen dem också som entia per aggregationem. Likvisst äro
dessa aggregat av själslig art, nämligen »psykoida» väsen, »funderade», såsom redan framhållet, i bestämda empiriska personer,
fast av mera ensidig och primitiv natur än dessa.
Närmare sluter sig icke definitionens sänknät kring dessa obeständiga och växlande »skumbildningar», som enligt Georg Stieler
’grupp’ och ’massa’ skola utgöra. Det undgår ingen, att denna
psykologiska definition, genom sakförhållandenas makt, tillika
blivit en värdedefinition. Mätta med ’personlighetens’ måttstav
uppvisa dessa kollektiva bildningar själsliga mindervärdigheter,
vilka hos ’massan’ te sig endast mera ögonskenliga än hos ’gruppen’ men principiellt utmärka dem båda. Och Goethes och Geijers
kungstanke, att ’personligheten’ är det högsta i historien, får
följdriktigt hos den tyske fenomenologen det uttrycket, att intellektuell och moralisk högkultur utgör ett personlighetsföreträde
– »ein Gut der Person».
350
»Skumbildningar» eller personligheter?
:Mellan kollektiviteter och personligheter måste därför råda en
spänning av begynnelsen. Kulturhistorien och idehistorien äro berättelserna i stort om denna spänning. Genomgående skulle den
säkerligen vara både olidlig och tragisk, därest icke i det verkliga
livet, som Sticler till slut och med rätta framhåller, individuellt
och kollektivt städse blandades med varandra. Därmed får det
skymta fram, att författaren till en v i s s grad är medveten om,
att hans undersökning arbetar med begreppspreparater; med
vetenskapliga »renodlingar», för att tala med Hans Larsson; med
»idealtypiska konstruktioner», för att orda med Max Weber. Det
rör sig sålunda hos hoilom en gryende förståelse av, att hans
karakteristik av kollektiviteterna i översiktlighetens, redans och
den logiska reliefens intresse gör de bestående skillnaderna mellan
dem och individualiteterna något skarpare än vad de äro i verkligheten; skarpa kunna de nog understundom vara även där! Vad
han med en metafysiskt storståtlig termbildning från Husserl och
Scheler kallar väsensskådning, »Wesens-schau», torde också i grunden icke vara något annat än en sådan »begreppsrenodling», vilken
på samma gång som den bortser från vissa empiriska drag och
omständigheter hos företeelserna, stegrar och förskärper vissa
andra – just de som ’väsentliga’ befunna egenskaperna – hos
dem och därpå menar sig »åskåda», eller intiutivt uppleva dem.
Går man därför från socialpsykologien och kollektiviteternas
psykologi över till den historiska, sociala och ekonomiska verklighetsvärlden, där enligt Anaxagoras-ordet allt är i allt och allt
blandas med allt, må man väl beakta detta. Då, och i den mån
detta sker, äro emellertid också dessa metodologiskt skärpta och
rentvagna begrepp fullt användbara och effektiva. Som en behövlig korrektur av William Mc Dongalls alltför charmanta lära om
»Gruppsjälen» – »The Group Mind» -, vilken ensidigt renodlat
grupplivets lovvärda egenskaper, och tillika som ett från den
bittra erfarenheten själv utdraget motgift mot all sanslös kollektivitetstillbedjan och statsförgudning i »hjordmänniskornas» och
de totalitära diktaturernas värld behåller den tyske fenomenologens Georg Stielers utredning sitt värde, teoretiskt som praktiskt. S0ren Kierkegaard och Friedrich Nietzsche skulle ha skänkt
den sitt bifall: vare detta nog sagt om dess allmänna inriktning
och valör. I denna de politiska epidemiernas och massrörelsernas
tidsålder har den fört grupp- och masspsykologien ett stycke
framåt på kritikens och iakttagelsens långa väg.
351