Litteratur

LITTERATUR
HISTORIESKRIVNINGEN I DET TOTALITÄRA
TYSKLAND
Under senaste månaderna har i Sverige diskuterats historieskrivningen i diktaturländer och särskilt då Tyskland. Här nedan ha vi
sammanfört tvenne inlägg, ägnade att bidraga till belysningen av
detta problem.
JUSTUS MÖSER- EN TYSK GESTALT
För att finna sig själv har det nya Tyskland fått gå rätt långt tillbaka i tiden. Oden och Tor ha kommit till heders, men deras lära
tycks i längden ej fullt tillfredsställa tyskheten. Vad förkunnade
egentligen dessa gudar eller religionsstiftare~ När man hör de
brokiga utliiggningarna härom, får man föga respekt för uttolkarna.
»Was Ihr den Geist der Zeiten heisst
Das ist im Grund der Herren eigner Geist.»
Försöken att hiimta tyskhet ur asaläran äro mera belysande för
profeterna än för läran.
Villman se det nationella framträda med fastare konturer, får man
hålla sig till en betydligt senare tid. Bland de minnesvärdaste och
mest användbara gestalterna möter man då Justus Möser, onekligen
en sällsynt haltfull och imponerande typ. I det nya Tyskland gäller
han såsom en föregångare till nazismen och ej så sällan anföres han
såsom en borgensman för dess ideer även i svenska reportage. Hans
inflytande på samtid och eftervärld är visserligen knappast så djupgående, som man skulle förmoda av samstämmande omdömen från så
vitt skilda iakttagare som t. ex. Goethe och Josef II. Men likväl
är Justus Möser en sällsynt vital representant för det expansiva,
sökande och mottagliga tyska väsendet. Hans rikedom på originella
synpunkter förband sig med ett personligt framställningssätt, som
hellre talade till hjärtat än till förståndet. För det nationella på alla
områden hade han geniets slagruta. Utformningen av hans ideer är
stundom förbryllande. I all sin iver att ur forntid och nutid framlocka tyskheten i all dess renhet förlorade han sig dock aldrig i lärda
griller, som många efterföljare, utan var väsentligen det praktiska
handlandets man. Men just detta utgjorde en svaghet, som på avstånd framträder tydligare än på nära håll, då man var förtrogen
med hans egna förutsättningar och villkor.
Hans fädernestad Osnabriick levde i det lyckliga skyddet av en för- 361
Litteratur
fattning, garanterad av Westfaliska freden och så konstigt tillskapad, att ingen ville röra den för att den ej skulle gå sönder. Tack
vare den invecklade maktbalansen kunde alltså ett friare samhällsskick praktiseras än kanske någonstädes på kontinenten. Regeringsmakten var delad mellan två olika dynastier, som alternerade med
varandra, och som båda voro rädda, att detta vidunderliga förhållande skulle rubbas; och därför voro båda – mirabile dictu – noga
med att respektera sina utfästelser till sttinderna rörande grillande
lagar och privilegier.
Möser lyckades förena de båda dittills mot varandra stående befattningarna som förtroendeman för både regering och ständer hos sig.
Hans väldiga gestalt och flödande talgåvor avväpnade hög och låg.
Själva personligheten tycks hava haft något oemotståndligt. Som en
slags riksföreståndare kom han från år 1746 sålunda väl en mansålder att leda förvaltningen av ett till omfånget ej så betydande, men
välmående och självmedvetet rike. Samtidigt utövade han en omfattande verksamhet som skriftställare och folkuppfostrare.
Han behandlade de mest skiftande ämnen, nästan alltid i praktiskt
syfte, ofta i form av berättelser, som ibland föra on svensk läsares
tankar till Dalins Argus. Teorier misstrodde han. Så mycket hellre
åberopade han den praktiska erfarenheten, ofta dock utan att på
minsta sätt antyda huru denna vunnits; alltså ledd mera av instinkt
än av sakskäl.
Hans rasmedvetande var vaknare och mera imperativt än kanske
hos någon samtida tysk. Det tyska gemytet var för honom och samtiden en upptäckt, men han var genomgående tolerant inställd gent
emot andra folk och deras egenart. Han granskade dem endast för
att lära. Förmågan att mottaga och tillgodogöra sig lärdomar
utifrån – även den specifikt tysk – hade skiirpt hans blick för torftigheten och efterblivenheten inom Tysklands andliga och politiska
liv. Det var denna förmåga, som gjorde hans patos för tyskheten
fruktbärande. När hans skrifter i urval samlades och under hans
sista år utgåvos, skedde detta under den betecknande titeln »Patriotische Phantasien».
Englands politiska liv stod för Möser som ett mönster. Dagens
Tyskland är nog i viss mån annorlunda inställt. Men personlighetens
frigörelse skulle enligt Möser vara villkoret för ett nytt, rikare politiskt liv. Den utveckling som han ville och förutsåg, den skulle växa
på inhemsk grund och drivas fram av krafter ur den tyska folklighetens frigjorda källsprång.
För sin verksamhet som uppfostrare och nydanare hiimtade han
material från alla u11plysningstidens andar. Diirvid fick ingen censur
och inga fördomar hindra. Men som summan av all uppfostran betecknade han ofta självuppfostran. Folkets sjiilvverksamhet var den
enda viigen till nationell förnyelse. Endast genom att spänna sina
egna krafter utan överhetligt tvång kunde Tyskland förnya sig.
I mycket kan Möser rtiknas som representant fiir upplysningstiden,
men på statslivets område reagerade han kraftigt mot tron, att man
362
Litteratur
kunde omskapa världen efter abstrakta principer, och mot likformigheten. Allt stats- och rättsväsende måste ha sin rot i ortens sedvana
och i det historiskt givna. Ingenting misstrodde han så som likriktning uppifrån. Släktskapen mellan den urgermanska och den
engelska rätten framhävde han ofta med eftertryck och på ett för
samtiden överraskande sätt. I själva verket hade Osnabriick och
flera andra orter sedan gammalt fått bekräftade privilegier mot
övergrepp och godtycke, mycket likartade med Englands Magna
charta. Hans fädernestad hade redan i medeltiden tillkämpat sig erkännande att ingen invånare fick utsättas för tvång eller arrest utan
att genast få försvara sig inför laga domstol. Den grundsatsen höll
Möser fast vid såsom ett dyrbart arv. Hans nutida efterföljare i
hävdandet av tyskheten förefalla att ej hava fullt samma intresse
för detta arvs bevarande.
Till sin grund och väsen var hela hans rättsuppfattning följaktligen individualistisk. Varje ort, liten eller stor, borde enligt Möser
få ha den författning och det rättsväsende, som svarar mot dess behov och traditionella åskådning; så är resultatet av Mösers rättsfilosofi, som förfäktas med både värme och humor. Han riktar sig
därvid särskilt mot Voltaire, som – typiskt för upplysningstidens
förnuftsdyrkan – gjort sig lustig över, huru rätten i en provins var
orätt i grannprovinsen. Och om Möser ivrigt eljest tager del i upplysningstidens reformarbete, ser han i kravet på likformighet en fara
för hela statslivets utvecklingsmöjligheter. Till sin utbildning själv
jurist, spårar han med psykologiskt skarpsinne bakom all denna förnuftsdyrkan den byråkratiska lusten att regera över andra. Och
däremot reser sig hans germanska inställning spontant. Den påminner för övrigt slående om bondeklassens samtida hållning i Sverige
gentemot ämbetsmännen, vilkas reformnit ingalunda uppskattades,
och denna hållning har ju visat sig djupt rotad även under senare
tider. Tiderna ha kanske i viss mån förändrats i Tyskland.
Att en hel del romantik utan starkare livskraft ingick i denna
extremt bygde-nationella inställning, kan ej förnekas. Med Mösers
bonderomantik har det tredje riket dock ett och annat gemensamt.
Bonden var för Möser herre i eget hus. Arvegården – en term, som
blivit högmodern – kunde ingen fråntaga bonden. Mot varje inblandning därvidlag från regering eller överhet hade Möser det livligaste misstroende. Regeringskollegierna betecknade Möser som inkompetenta, i bästa fall välmenande nattmössor, ofta översittare.
Det tyska folkets egenart skulle i all offentlig verksamhet få göra
sig fritt gällande. Allt vad som smakade kommando eller drill var
honom förhatligt. Hans egen verksamhet för sin fädernestad gav
det praktiska beviset på självstyrelsens värde för den politiska och
sociala utvecklingen. Lagstiftarens hela konst, förklarade han på tal
om bondens ställning, är att sporra och leda dennes ambition.
I tredje riket kan bonden med ett penndrag av höga överheten och
utan någon offentlig rättegång vräkas från hus och hem. Aven om
hans förfäder hundratals år haft ägander~itten till jorden, är bonden
363
Litteratur
nu ej längre ägare utan blott en arrendator, som på order av vederbörande tjänsteman kan ersättas med en annan, partitrognare. Ett
nät av förvaltningstjänstemän omsluter hela hans verksamhet och
ger honom direktiv för vad han skall så, köpa eller sälja. Man kan
knappast tänka sig större kontrast iin mellan den germanska arvegården och det tredje rikets.
För Möser låg, i enlighet med hela hans germanska riittsuppfattning, rättens ursprung hos den enskilde. Denne och ej överheten var
närmast att i ord och handling hävda sin rätt. Nävriitten, sådan den
utbildats på germansk grund och tillämpades inom området av hävdvunnen ordning, karakteriserade därför Möser såsom »ein Kunstwerk
des höchsten Stils» och som ramen för folkets försvar samt utbildning till känsla av sin ära och kraft. »Oberoende av den vid ord och
former bundna domaren skulle varje människa hävda sin rätt genom
egen kraft» samt blott med frivillig hjälp från andra. Och därigenom
skulle bonden tryggas mot godtyckliga övergrepp från ämbetsmännen.
Samma självständiga ställning gentemot överheten skulle för övrigt
varje medborgare intaga i frågor rörande det allmänna; förtroende
till regeringen, ej blind lydnad, måste vara statens grund. Envar
borde med egen blick »die Biendungen durchschauen können, welche
ein despotischer Ratgeber zum Nachteil seiner und der deutschen
Freiheit oft nur mit mässigen Kräften wagt».
Denna rent germanska ide kan naturligen ej praktiseras i någon
modern stat. Upplysningstidens rationalistiska uppfattning av rättsväsendet såsom ett medel för stat och folk i den krassa nyttans
tjänst tillgodoser måhända bättre det praktiska livets krav. Den
tidsrörelse som för Europa uppställde enhetliga rätts- och kulturnormer och som i sista hand bidrog att förena ’l’yskland även politiskt, kunde ej väja för en så subtil uppfattning av rättens grund
och väsen, låt vara att Möser i många avseenden såg psykologiskt
djupare och sannare än tidens nyttighetsivrare. I en tid, då de
nationella idealen visat sig segerrikare än någonsin, har det sitt
intresse att iakttaga den förändrade inställningen till Mösers ideal.
_i\ndamålsenligheten har varit den nya nationalismens ledtråd, ej
tradition eller personlig känsla av rättens bindande kraft, och disciplin har varit medlet, ej det germanska fria samtycket till rätten.
Som motvikt mot den rådande statsabsolutismen var det dock av
oskattbart värde, att den folkliga rättsuppfattningen fick en hängiven och inflytelserik tolk. Både i engelsk och tysk rätt kan man
följa en kamp mellan motsatta ideer på detta område. I Tyskland
har först tredje riket kunnat utplåna alla spår av germansk rättsuppfattning, och detta till stor del blott genom att sätta etiketten
»urgermansk» på statsabsolutismens seger.
statstjänarnas oavhängighet var även ett praktiskt viktigt postulat, grundat på Mösers uppfattning av det germanska samhällets
egenart. De skulle ej vara beroende av godtycket hos en regent. –
Bland de få punkter, som våra dagars Tyskland kan upptaga utan
364
Litteratur
att göra våld på l\Iösers verkliga mening, är hans underkännande av
den mosaiska lagen, vilken allmänt åberopades såsom likställd med
positiv rätt och betraktades såsom av gudomligt ursprung. Kärvt
och med en för den tiden hänsynslös öppenhet förklarade Möser, att
denna lag ej kunde ha någon giltighet för hans land, och flera bibelställen omnämnas med tydlig ringaktning.
Hans kristendom var dock så mycket äktare, starkt synkretistiskt
ftirgad som den var. Obegränsad tolerans mot alla kristna bekännelser var Mösers radikala fordran. Dock eget nog ej mot ateister, som
han på något skruvade grunder bevisade ej kunde vara medlemmar
av en enhetlig stat eller åtminstone av en stat i hans sinne. Frihet
och humanitet inom vida gränser voro de huvudfordringar han
ställde på staten.
I Tyskland citeras Mösers namn med förkärlek; huru han tolkas,
skall här ej undersökas. Det tredje riket är kanske en effektivare
organism tin någon annan stat. För Möscr var ändamålsenligheten
ingen högsta uorm. Huru genomträngd han än i många avseenden
var av sin tids nyttighetsiver, ville han grunda lag och rätt på de i
folkets kiinslo- och tankeliv verksamma krafterna, ej på den krassa
nyttan. Han ger stundom uttryck åt en aning, att den statsnytta, som
slugt bertiknalle rwlitici sätter över alla ideella hänsyn och instinkter,
sist oeh slutligen kommer till korta gentemot de historiskt framYuxna sedliga krafterna oeh värdena.
Kanske tyder de senaste tidernas ivriga skyltande med Mösers
namn r)å en förkiinsla att segern ej är så viss, som det ser ut.
Curt Rohtlieb.
RO::\IA~TIKEN KRING \YULLE~\VE\VER
Den tyska historievetenskapens inlemmande i Hitlerrikets andliga
system fullföljdes i somras genom en alltysk historikerkongress i
Erfurt. Detta mötes i pressen mest uppmärksammade hicindelse, en
proklamation av riksledaren för den tyska historievetenskapen, prof.
d:r Walter Frank, bjöd emellertid inte på något väsentligt nytt utöver de tidigare manifestationer, som äro Svensk tidskrifts hisare
bekanta genom prof. Ahnlunds artikel i ärg. 1936. Den åhördes av
kongressmedlemmarna, den blev tillbörligen bejublad, och de fackvetenskapliga förhandlingarna kunde fortsätta med all den grundlighet och »Geistesreichtum», som äro den tyska historismens kännetecken. Det har nihnligen inte skett någon nazifiering av den tyska
historievetenskapen; den har väl fått inpassa sig i nya former, representerade framför allt av generalissimus Frarik och hans proklamationer, men arbetet fortsätter i stort sett efter samma linjer som i
andra länder. Väl ha de nationalistiska utsvävningarna, enkannerligen inom fornsaksforskningens mera svårkontrollerade område, god
konjunktur oeh stor publicitet i tidskrifter som »Germanien», men
dessa fantasier äro lika litet representativa för tysk historisk forsk- 365
Litteratur
ning som den beryktade Wikingaadel och liknande publikationer
äro för svensk personhistoria. Sådana överdrifter och dilettantmässiga paradstycken frodades minst lika rikt i förkrigstidens Tyskland eller i Weimarrepubliken, i Dra-Linda-krönikans och Böttcherstrasses glansdagar. Den arbetskraft och tid, som offras på tendentiös
Judenforschung och expeditionsmässig Sippenforschung, må beklagas, men den kan icke väsentligen störa det normalt fortskridande
forskningsarbetets vardag. Och om den tyska historievetenskapen i
Walter Frank påtvungits en generalissimus i den nya tidens anda,
så har den i stället i prof. d:r Walther Vogel en amiral, som icke
driver med strömmen men följer maximen: navigare necesse est.
Tidens stormar ha icke heller framtvungit någon kursförändring
inom den stora grupp av sjöfarts- och handelshistoriker, vilka under
Vogels andliga ledning i Hansiseke Geschichtsblätter, Zeitschritt fur
lilbeckische Geschichte und Altertumskunde o. a. lokala publikationer
samt nu senast i den baltiskt orienterade Jomsburg, lämna så rika
bidrag till förståelsen av östersjöbäckenets och därmed även av
Sveriges historia.
Helt visst är det dock inte tillräckligt att den fackvetenskapliga
forskningen förhållandevis ostörd fullföljer sina nödvändigtvis begränsade, för ett folks hela kulturella liv emellertid oändligt betydelsefulla syften. Om forskningen helt isoleras från kontakten med
en vidare krets av medborgare, sådan denna kan upprätthållas genom
skolans undervisning, genom populärvetenskapligt skriftställeri, genom pressen och den sköna litteraturen, då har den också gjorts
urarva den pragmatiska historiens nationellt pedagogiska uppgifter.
Den tyska historikervärld, som tillsynes lojalt samlar sig kring
Franks offentliga manifestationer, har emellertid icke låtit sig i detta
hänseende isoleras, även om den har att kämpa en otacksam kamp
mot alla politiskt understödda, lekmannamässiga ingrepp och förvillelser. Sådant förekommer emellertid inte bara i auktoritära stater. Man behöver bara erinra om vad som nyligen skedde i Sverige
vid tiden för Engelbrekts- och riksdagsjubileerna, då socialdemokratien sökte profitera av ämnets aktualitet och framställa den medeltida
folkhjälten och upprorsledaren som en föregångare till dagens klasskampsparti. På samma sätt försökte den tyska socialdemokratien
under Weimartiden utnyttja den lybske borgmästaren Jurgen Wullenwewers namn i sin dagspolitiska kamp. Den var visserligen inte
den första om försöket.
Det var vid tiden för 1848 års sociala oro, som Wullenwewers gestalt
genom utforskandet av omständigheterna vid hans mord – ty det
var ett justitiemord, som begicks i W olfenbiittel den 24 september
1537 – blev aktuell och gjordes till föremål för en politiskt betingad
mytbildning. Denna föranledde Georg Waitz att offra ett par decenniers arbete åt Wullenwewers tid. Efter forskningar över snart sagt
halva Europa kunde denne i ett storartat verk framlägga en skildring,
som ännu i dag i allt väsentligt står orubbad, även om senare forskning, icke minst under de sista åren, kunnat tillägga mycket, som
366
Litteratur
möjliggjort en än djupare förståelse av Wullenwewer och hans tid.
Då den tyska socialdemokratien ett halvsekel senare ville åberopa
sig på Wullenwewer som på en det förtryckta proletariatets förkämpe, gjorde den sig alltså skyldig icke endast till en anakronism
av samma slag som våra socialdemokrater i fråga om Engelbrekt
utan även till grov förvanskning av otvetydigt belagda fakta. Ty
redan Waitz visste, att Wullenwewer var en hanseatisk borgare till
hela sitt kynne och därtill en reaktionär mera än en revolutionär.
Senare forskning har uppdagat, att Wullenwewer redan under åtskilliga år, innan han genom ett åtminstone skenbart lagligt val blev
I,ybecks borgmästare, var en besutten borgare i staden, ja, t. o. m.
ålderman i ett av de sjöfarande kompanierna. Han var folkledare i
den meningen att han var demagog och förstod att vinna köpmännens, skepparnas och hantverkarnas stöd för sin politik, men denna
var, ideell eller icke, i vart fall icke social – inåt gestaltade den sig·
som personlig maktpolitik, utåt som högtsträvande reaktionär äventyrspolitik.
Åven nationalsocialismen har i de yttersta av dessa dagar av
.Jiirgen Wullenwewer velat göra en förelöpare till sin egen folkrörelse. Därvid har den delvis stött sig på samma ohistoriska och
falska uppfattning som socialdemokraterna tio år tidigare: vVullenwewer skulle ha varit en folkets man, en social reformator. Men
samtidigt har man lancerat en ny Wullenwewermyt: Wullenwewers
kamp om Öresundstullen, mot holländarne, mot Danmark och Sverige, skulle vara tysk rikspolitik; i en tid, som, »vom Fieber einer
Zeitwende ergriffen, und am eigenen Streit und Rader geblendet, das
grosse Ziel: das Reich, aus den Augen verloren hatte», skulle Wullenwewer ha varit en stortysk, som ensam fört en riksgagnelig politik i
Fichtes eller Bismareks anda. Nationalsocialismen skulle icke vara
den av samtidens politiska ideologier, som snarast för ordet idealism
på sina läppar, om den icke hade kompletterat bilden med en etisk
konturteckning i svart och vitt: Wullenwewer var idealisten, som
med blanka vapen kämpade en ödesmättad kamp för stora ideer,
medan hans moståndare voro mörkmän, partigängare, förrädare mot
folket och riket.
Inför 400-årsminnet av Jurgen Wullenwewers död framlade en
nationalsocialistisk litteratör H. P. Uhlenbusch i en populär roman
denna nya uppfattning av Wullenwewer som nazismens förelöpare,
socialrevolutionär, stortysk och idealist. Den historiska romanen har
ju i Tyskland en utomordentligt stor läsekrets, och trots sin låga
rent litterära halt nådde Uhlenbuschs berättelse stor spridning. Minnesdagen firades av Lybecks stad, som gav det enda autentiska porträttet av Wullenwewer en ny och förnämlig plats i rådhuset. Samtidigt publicerade Uhlenbusch i Völkischer Beobachter under titeln
»Ein grosser Deutscher» en appell, varur ovanstående citat hämtats;
det stora minnet hade fått officiell sanktion. Många röster höjdes
för ett förslag att göra Wullenwewers dödsdag till en nationell minnesdag.
367
Litteratur
\Vullenwewermytens framväxt uppmärksammades redan tidigt av
fackhistoriska kretsar i Lybeck. Heltvisst berodde det på inflytande
från dessa, då minnesdagen icke firades i ~in mera officiella former,
och en motstöt förbereddes i god tid. I andra septemberh~iftet av
Liibeckische Blätter, i stor upplaga utgivna av die Gesellschaft zur
Beförderung gemeinniitziger Tätigkeit, publicerade arkivarien d :r
A. von Brandt en polemiskt hållen artikel »l’Jber Jiirgen Wullenwewer und seine Zeit», och i mitten av oktober höll arkivrådet d:r G.
Finck på samma förenings utomordentligt talrikt besökta första höstsammankomst ett föredrag om »Die geschichtlichc Gestalt Jurgen
\Vullenwewers», där han försiktigt men bcshimt tog avstånd från de
nya tecknen.
Wullenwewcrs yttre äventyrspolitik inställdes i sitt sammanhang
med den handelspolitiska utvecklingen i det nya Norden, som var
uppdelat i tvenne starka nationalstater, och såsom en reaktion~ir
äventyrspolitik, syftande att med våld åt Lybeck återerövra den ekonomiska stormaktsställning, som tvåhundra år tidigare under helt
andra förhållanden kunnat åvägabringas och sedermera under ett
sekel uppl’titthållas endast av den smidigaste diplomati och med det
största kraftuppbåd av hela hansan. Vad som påståtts vara stortysk
rikspolitik uppvisades som egennyttig kriimarpolitik; icke ens om
de övriga hansestädernas hjälp hade Wulleuwewer i tid bekymrat
sig. Och i stället för idealism och rättrådighet blottades nu en hiinsynslös, dubbelbottnad konjunkturdii)lomati, diirtill också en hänsynslös personlig maktpolitik, låt vara att även denna kunnat bäras
upp av personlig idealism. Som en tragisk gestalt kunde Jiirgen
\Vullenwewer framstå endast genom sitt ohyggliga slut, – som en
av den tyska hävdens store kunde han icke betraktas.
Genom dessa ingripanden från en krets fackhistoriker torde den
nationalsocialistiska \Vullenwewermyten tills vidare ha hejdats i sin
utveckling. Uhlenbuschs bok konuner naturligtvis att läsas; många
äro v~il icke de, som kunnat nås av den lokalt begränsade, nödv~in?-
digtvis lågmälta motrörelsen, men det har dock förhindrats att \Vullenwewerdagen blev en nationell historisk festdag med allt vad det i
Tyskland betyder av storslaget organiserad masspropaganda. Den
tyska historievetenskapen har på en utsatt punkt visat sin beredskap
att från fumliga lekmannaingrepp 6idda så mycket som möjligt av
den mödosamt tillkämpade bild av tysk historia, som är resultatet
av ett århundrades forskningsarbete. Det är ur den synpunkten som
här relaterade händelse är av intresse också för oss, som utifrån söka
göra oss en föreställning om hur vetenskapen i det anktoriUira Tyskland måRte kiimpa för sitt oberoende och sin frihet.
S-e.
368