Stormaktstidens anda

STORMAKTSTIDENS ANDA
UTTRYCKT I DESS DIKTNING
Av lektor, docenten JACOB KULLING, Västervik
DEN svenska stormaktstiden är en heroisk tidsålder. Professor
Johan Nordström har visat, att den gamla götiska historieromantiken varit en av de förnämsta inspirationskällorna till denna
själsstämning. Men han har också antytt, vilken utomordentlig roll
den intensivt upplevda och tillägnade kristna religionen spelat för
den dödsföraktande vågsamheten; den har säkerligen i själva verket varit den starkast drivande faktorn. Stormaktstiden var ett
trosstarkt tidevarv, dess människor voro så djupt förankrade i
den överjordiska verkligheten, att detta livet för dem liksom förlorade mycket av sin realitet. I evighetens starka, klara ljus
kommo de jordiska förhållandena att te sig futila och intiga; det
var ingen risk att våga skuggexistensen för det verkliga livet.
Eller man kanske också skulle kunna vända på påståendet och
formulera saken så, att den levande förnimmelsen av förgänglighetens makt i människolivet hos dem skapade en lidelsefull mriktning på det religiösa, på den eviga verkligheten.
Det förnämsta vittnesbördet om denna livsstämning utgöres av
stormaktstidens diktning, det ur en viss synpunkt mest genuina
uttrycket för dess inre liv. I själva verket är förkunnelsen om
förgänglighetens makt, om det jordiskas fåfänglighet och ringa
värde ett fullkomligt dominerande tema i denna diktning. Tidevarvets skilda skaldestämmor förena sig här liksom i en mäktig
kör, vars mörka sång fyller hela tidsrymden med sina tongångar.
Det är, som sig bör, gamle fader Stiernhielm, den svenska
diktens store förnyare under stormaktstiden, som anger tonen i
denna körsång, och det sker i den magistrala förgängelsehymnen
i genombrottsverket »Hercules». Skakande skildras här i bildrik
barockstil dödens fruktansvärda välde i människolivet och dess
alltförhärjande makt. Den krossar allt som har kraft och hälsa,
den »trampar i Träck» allt som är fagert och fint, den gör allt till
407
———
Jacob Kulling
»Als~Intet». Det är visserligen fru Lusta, som Stiernhielm låter
frambära denna uppfattning av människolivets villkor, men det
finnes inte något tvivel om att den i huvudsak också var hans
egen. Fru Dygds skildring av ålderdomens fasor går i samma
mörka tonart och slutar med det bistra konstaterandet, att »döden
är yttersta målet l i dy wij samkas l och ändas»; det är endast
hållningen gentemot förgängelsens faktum, som hos henne är en
annan. Och Stiernhielm har också i eget namn direkt givit uttryck åt en liknande världssyn, för vilken intigheten av allt jordiskt utgör en axiomatisk sanning. Columbus ber~ittar i sin bok
»Mål-roo eller Roo-mål», hur hans vördade mästare, »när han en
gång kom til at discurcra om werden ok diiss fåfänglighet, brast
–ut i de orden, at af alt däd han hade läst ok hördt war ingenting rättare ok nättare sagt, än thet, at mänsklige lefwernet är
anar skias thet är. Somnium umbrcc; en skuggedröm.» Stiernhielm är här inte långt från den åldrande Shaksl)eares milda och
vemodiga visdom.
Hos Stiernhielm sammanhängde denna hans illusionslösa världssyn framförallt med hans platonska världsåskådning. Hos hans
efterföljare och lärjungar, hos vilka alla förgänglighetskänslan
var intensivt levande, har säkerligen kristendomen spelat en mer
dominerande roll. Så har i varje fall varit förhållandet med
Samuel Columbus. Det är den kristna religionens v~irldsuppfatt?-
ning, som ligger bakom det starka förgänglighetspatos, som, så-
som Ragnar Ekholm framhållit i sin avhandling om diktaren, utgör själva grundtonen i hans kanske mest genuina verk, »Odae
Sveticae», vilket f. ö. försetts med det för tendensen karakteristiska mottot: »Bland allan W erlds fåfänglighet l Minst fåfängt är
förnöylighet; Och högst af all förnöylighet l Är rätt förstå fåfänglighet.» Det är detta Columbus också här bemödar sig om att göra.
I dikt på dikt predikar den fine lyrikern människolivets flyktighet
och den jordiska existensens skuggkaraktär. Detta livets väsensart gjorde för Columbus allt människans verk ens »eij wärdigt l
Eon fingerknäpp», som han förklarar i den mollstämda dikten
»En naturlig Döds-Betrachtelse», i vars molnhöjda värld människoskarorna strömma fram över de glömda dödas gravar.
Samma starka förgängelsestämning behärskar också Lucidors
diktning, framförallt hans religiösa poesi; även hans lidelsefulla
röst stämmer in i tidens förgängelsehymn. Den tunga stämningen
bryter fram i den på tyska avfattade dikten »0! solig der das
408
Stormaktstidens anda
Zelb, diir Lucidor prisar den lycklig, som får bryta upp från
världen och lämna dess oro och förvirring bakom sig: allt människoliv var blott ett sken, en skugga som försvinner, en vind som
flyr. Temat varieras på svenska i ett par mäktiga strofer i den
patetiska psalmen »0 Syndig Man! som säker är och trygger!»,
i vilken förgängelseförkunnelsen erhållit en för Lucidor karakteristisk social tillämpning. Sitt kanske mest gripande uttryck
har den emellertid fått i »It Samtaal emellan Döden och en säker
.lienniskia», för vilken Jesu liknelse om den rike kornbonden ligger
till grund, en dikt som för stormaktstiden utgör en motsvarighet
till den wallinska »Dödens iingel» under romantiken. Dialogen ger
en skärande skarp belysning åt den fruktansvärda osäkerhet, som
kiinnetecknar alla mänskliga förhållanden.
I förgängelsekören faller också lantmäteridirektören och storsvensken Gunno Dahlstierna in med sin kraftiga bas. I den
pam11iga introduktionen till gravskriften över pfalzgreven Adolph
.Johan och pfalzgrevinnan Elsa Elisabet skildras tiden först som
all ljuv skönhets förhärjare. Men så vidgas perspektivet, och förgiingligheten växer ut till en historisk makt, som bryter sönder
borgar och fästen och störtar väldiga konungariken och förintar
allt. Mot förgiinglighetens makt förmår människan intet. Tapperheten står maktlös, den av skönhet och hälsa och krafter strålande
ungdomen dukar under, mannahoppet sviker. Det är betecknande
för motivets så att säga konstitutiva karaktär för en 1600-talsdiktare, att det hos Dahlstierna också dyker upp i hans poetiska
kraftprov, i det med hela barockens rika orkester spelade sorgekvädet »Kunga Skald». I det tröstetal, som han här låter en prästman hålla till den med anledning av Karl XI:s död djupt bedrövade moder Svea, kan han inte låta bli att predika över tidens
stora älsklingsterna, om dödens alltförstörande makt och om människolivets bräcklighet, det är »Ett Sole-grann: Et Inte».
Ä ven Johan Runii mängstämmiga lyra hade en sträng, som
klingade med starkt ljud för denna tidevarvets härskande grundstämning och denna klang hade en markant personlig ton. Detta
blir uppenbart, om man tar del av hans av Böök först uppmärksammade poetiska mästerverk, »uttrycket för det högsta han
kunde nå», dikten »Öfwer Werldenes ]’åfängligheter». Den inledes
med en allmän betraktelse över hur föga allt jordiskt kan tillfredsställa människans Hingtan och hur snart det måste förloras,
Och sedan övergår Runius till att i olika av på en gång festlig
409
Jacob Kulling
humor och djupt allvar hurna strofer visa fåfängligheten av börd,
sinnenas lust och rikedom. Allt det som frestade en 1600-talsmänniska, allt det som hade frestat den glade karolinske diktaren
själv avvisas här med sublim överlägsenhet. Det är allt genomskådat, det är vägt och befunnet för lätt.
Mindre förvånande är, att också Jacob Frese, som ju hela sitt
liv marterades av sin svaga hälsa och sin sjukdom, både på vers
och prosa gör sig till tolk för denna stormaktstidens illusionslösa
syn på människolivets villkor. Den måste ha legat honom nära.
I några »Tankar öfver förgängligheten och döden» konstaterar
han med bitter sakkunskap, att det under solen inte finnes något
som kan kallas beständigt. Och han uttalar därför även i en dikt
sitt »Föracht öfver verldsens fåfängelighet».
Denna för alla de stora 1600-talsdiktarna så karakteristiska livsinställning, som kanske erhållit sitt mest geniala uttryck i den
glade och sorglöse Runii dikt, är också utmärkande för de talrika
dii minores, som följde i mästarnas spår; den bryter igenom hos
dem alla. En och en uppträda de och avlägga sin bekännelse och
uttala sitt förakt för den värld, som är full av lögn och svek och
intighet. Framförallt behärskar naturligtvis dessa tankar tidens
rikligt flödande begravningspoesi. Å ven om de här inte kunna
tillmätas samma utslagsgivande betydelse för analysen av tidspsykologien, måste dock själva den envishet, med vilken dc här
manifestera sig, sägas utgöra ett vittnesbörd om deras konformitet
med tidevarvets livskänsla.
Det fanns i själva verket en djup religiös grundton i detta från
alla håll ljudande världsförakt. Den för stormaktstidens profana
diktning karakteristiska uppfattningen av den jordiska verkligheten behärskar även den rent religiösa poesi, som tiden skapade
och som till större delen flöt in i 1695 års psalmbok. Professor
Jacob Arrhenius har gjort sig till tolk för den härskande livsstämningen i och genom översättningen av Michael Franeks bekanta förgängelsepsalm, vars ständiga refräng är konstaterandet
av hur »korta och flyehtiga» alla saker äro hiir på jorden. Denna
stämning har fått röst också i Petrus Brasks kärva psalm n:o 270
med dess levande visshet, att »alt hwad wi på jorden äga, Thet är
alt förgänglighet», att alla mänskliga beräkningar iiro »ostadig
stadighet» och att »wåre wärck samt ord och sinne, Månde som
en blixt förswinna». En likstämd melodi tonar i den av Brask
översatta psalmen »Ach! hwad är doch lifwet här», där gods och
410
Stormaktstidens anda
gull, högt stånd och kall och mänsklig gunst, alltsammans för
diktarens ögon upplöses i intet. Kamrer Gustaf Ollon anslår
samma ton i sin »tolamods»-psalm, och i den Magnus Gabriel De
la Gardie tillskrivna n:o 387 förklaras detta >>Usle», bräckliga
livet rent av vara »idel död»; den som rätt betraktade det kunde
därför inte synnerligen akta dess lust och härlighet. Det är slutligen också stormaktstidens illusionslösa uppfattning av världen
och människans villkor, som Hakvin Spegel vädjar till, när han i
psalm n:o 278 ådagalägger dårskapen av all mänsklig högfärd.
Vad för anledning fanns det väl för en sådan, frågar han, då människan »äst jord och måste blifwa Jord», då »dräng och herre, arm
och rik» alla småningom förvandlades till samma mull.
Denna starka, hela tidevarvet och alla dess diktare behärskande
förgänglighetskänsla fick emellertid på grund av den levande
religiösa förvissningen om en högre verklighet aldrig en förlamande eller förkrossande karaktär. Den bidrog i stället att
skapa den världsöverlägsna frihetskänsla, den sinnets kraft och
det oberoende av och förakt för allt jordiskt, som utgjorde förutsättningen för den heroiska vågsamheten och det svårigheter och
död trotsande hjältelynne, som är så karakteristisk för stormaktstiden och skapat dess storhet.
Man kan mycket tydligt lägga märke till förhållandet hos fader
Stiernhielm. När han låg på sin sotsäng, förmanade lian sin lärjunge Columbus, »at iagh intet wijdlyfftigare medh Wärlden och
dhet Wärldzliga mig skulle inlåta l än där af een Sinneroligheetz
erhållan kunde wara nödigt». Själv hade han också i sitt liv varit
trogen mot denna sin förkunnelse. Columbus framhåller i gravskriften över sin beundrade lärare, att denne »aktade Werlden
fast mindre än inte». Det var i sista hand denna världsöverlägsna
inställning, som gjorde Stiernhielm till den »stål-hårda natur
emot mootgång», som Columbus skildrar honom, och som kom
honom att efter ett skeppsbrott, i vilket han förlorade allt, vad
han ägde, i den allmänna bedrövelsen stiga upp och »danssa ok
sedan med allehanda lustige Språk brafwera lyckan, så att alle
måtte lee, ok förgåto en stoor dehl af sitt innewarande elaka tilstånd». Det var i sista hand också denna inställning, som låg
bakom Stiernhielms generösa nonchalans beträffande tid och
pengar och författarskap. Han var verkligen sublimt sorglös i
fråga om det jordiska.
411
Jacob Kulting
Det är samma mentalitet, som även kännetecknar Lasse Lucidor,
som djupast sett förklarar denne oförbätterlige vagabonds grandiosa likgiltighet för människors domar och de högas gunst, för
framgång, ära och ryktbarhet. Denna var väl som hos Stiernhielm
delvis en temperamentssak, men den var också något mer och något
annat. Den var en övertygelse och en förvissning. Lynnesdraget,
som framträder redan i diktningen, där han förklarar »Werldens
Gunst» vara »en Byggning satt på sand» och »adlig .Ätt» »it Ord
som glöms ok nämpnas», får emellertid även det sin verkliga
relief först i Columbus’ klassiska skildring. Anekdoterna äro ju
kända, men de äro ständigt lika nya och lika levande friska. Den
svenske Diogenes går där gatan framåt och sjunger med full hals
sina sånger i vissheten om att »wädret eller luften war allmen ock
altså hvar ok en hade fritt til at bruka henne, wari sig i sång,
speel eller tal», att tungan var hans egen och att »wijsan den han
sang, hade han sielf componerat». Och han bryr sig inte om att
som sin följeslagare Columbus ta av sig hatten och bocka sig, när
greve Pär Brahe, rikets drots, åker förbi. »När jag baad honom
bättre anwända sine gåwor, sökja ynnest hoos de höge, deraf han
kunde winna både födan ock ähran, swarade han, at det wore wäl
tokot at sällja sin frijhet för någre hundrad Richzdaler om åhret:
Och dertill wore ded en idel inbillning om den ähran.» Kände sig
Lucidor på detta sätt suveränt fri gentemot värld och människor,
så kände han sig å andra sidan bunden av evighetens verklighet
i skräck och förtröstan. Tanken på de eviga kvalen kom hans
hjärta att darra och håren att resa sig på hans huvud och gav
honom det rätta perspektivet på all världslig fåfänglighet. Men
vissheten om evighetens värld och dess herre fyllde också hans
sinne med trygghet och förtröstan, med frimodighet t. o. m. inför
döden och domen. .Även om döden var »faselig», gjorde de.n honom dock icke »häpen», »ty han är af Christo dräpen och kan
intet skada mig». Och även om han hade all anledning att frukta
domen, då han hade »illa giort», hade han dock den hugsvalande
trösten, »at min Broder JEsus dömer» (»Herre Gud för tig iag
klagar»).
Trots den i de ovan anförda anekdoterna framträdande motsättningen till Lucidor fanns det i själva verket även hos Columbus
något av samma i vissheten om den eviga verkligheten bottnande
överlägsenhet gentemot den jordiska tillvaron och dess förhållanden. Den framträder framförallt i hans inställning till dödens
412
Stormaktstidens anda
faktum; han är beredd att när som helst bryta upp från det
vanskliga livet. Det spelar liksom ett fint leende kring diktarens
bleka läppar, när han viskar: »År nu fåfängt lijte wärdt l Hwem
wil haat så mycki kärth (»Werldens fåfängia.») I dikten »En
Naturlig döds-Betrachtelse» höjer han sig också i frihet över
denna världens strävanden. Det ängsliga sökandet efter lycka
och ära åsamkar – det vet han – människans endast onödiga
bekymmer. Fylld av denna levande visshet vänder han sig här
slutligen även till frihetens gudinna och ber henne bryta hans ok
med allt dess »träle-lijka beswär» i tusen stycken, det ok, som han
självvilligt lagt på sig, »då jagh af Oförstånd til Skuggan sade:
Tu äst mig kär». I sista hand betingas denna heroiska livsinställning av den kristna vissheten, att liv och öden vila i Guds, den
barmhärtige Faderns händer. Det är i sista hand den kristna
trons trygghet, som gjort honom så fri som han är. I sin nästan
barnsliga religiösa förtröstan är han ödmjukt beredd på allt. Han
har mod att leva, och han har mod att dö, såsom han förklarar i
dikten »WerIdenes Förwanskligheet».
Denna världsöverlägsna livskänsla får röst även i Runii och
Dahlstiernas diktning. Den förres mästerstycke »Öfver Werldenes
Fåfängligheten ändar med en stolt frihetsförklaring, ett glättigt
avsvärjande av allt världsligt. Han ger högfärden och vällusten
och plåten en god dag och förklarar med storslaget skämtlynne
världen för sin narr. Hjältemodet behövdes också, ty världen
gjorde, vad den kunde för att byta om rollerna. Lyckades den
kroppsligen bryta honom, andligen förblev han fri, och han kunde
med rak rygg och glättigt sinne för alltid vända världen ryggen,
viss om att han gick en rikare och mer beständig verklighet till
mötes, sjungande: »Har JJfajus wari swår och bitter tijd för
Runius, så ger wäl honom Gud en liuf och rolig Junius.» Den
religiösa inspiration, som således även hos Runius gett svingkraft
åt världsöverlägsenheten, har även erhållit ett vackert uttryck i
den lilla dikten »Andelige Tanckar på Långfredagen», som brinner av en förgängelsekänsla, för vilken allt är likgiltigt utom den
eviga saligheten.
Det är samma frimodighet inför döden, som också bryter fram
i Dahlstiemas diktning. När den jordiska fåfängligheten för honom i »Kunga Skald» avtecknar sig mot den eviga salighetens
bakgrund, upplöses för honom all tvekan och rädsla. Livet i
världen var intet annat än ett solegrann, »et Inte» men döden en
413
Jacob K ulling
ingång till den himmelska härligheten. Dahlstierna sjunger därför dödens lov med stark och jublande röst, och han frågar, sedan
han på detta sätt ställt livsproblemet, med övertygande tonfall:
»Hoo är då l som sin Hog wed denna J orden lödar.»
När Jacob Frese i sin diktning uttalar sitt förakt för världen
och dess fåfänglighet gör han det liksom sina diktarbröder därför
att han »en annan werld för sig wet», dit hans »matte själ» längtar
hän, därför att han visste, att människan i himmelen hade sin
»bäste del». Det är denna förvissning, som även fyller den förut
berörda De laGardiska psalmen: »Jag Kommer af et brusand haf
På äkta glädie stranden.» Världsföraktet hade liksom på en gång
till förutsättning och följd en fullviss tro på en högre verklighet
och en trygg förankring i denna. Gud var tillflykten från all den
jordiska förgängligheten, hans rike den enda säkra hamnen.
Döden var därför icke något fasaväckande, den öppnade endast
tillgången till en högre och renare och lyckligare livsform.
Det är detta för en 1600-talsmänniska alltid levande perspektiv,
som Spegel också med utgångspunkt i Jesu ord om de tvenne herrskapen öppnar i sin kända psalm n:o 211: man hade att välja mellan världen och Herren Gud, och inte kunde man, menar den
karolinske biskopen, väl tveka ett ögonblick i det valet. Man
gjorde det inte heller. Man tryggade sig till evighetslivets uppenbarare och Herre, den levande Kristus. Han blev tröstaren och
kraft- och glädjekällan i livets oro, betryck och smärta. Stormaktstidens litteratur är också full av brinnande Jesuspsalmer.
När grevinnan J ohanna Eleonora De la Gardie i några dikter
med vämjelse vänder sig bort från denna världens skatter och
gåvor, så är det därför att hon valt sig Jesus, som ger henne allt,
som felar henne, och för vilken ensam hon vill leva. Det är så
även pastor Michael Renner uppfattar sitt livsproblem; »ledse åth
värden, kär vedh sin Jesum» bedyrar han, att när han äger Honom, så frågar han efter intet annat i världen. Aktuarien Henrik
Georg von Brobergens livssituation är densamma. Han hade funnit världen full av falskhet och flärd, endast Jesus hade kunnat
göra honom förnöjd, endast han hade kunnat fägna hans hjärta
och fördriva all sorg. Och då greve Erik Lindsköld i sin enslighet
besinnar sig på den »usla» jordiska tillvarons fåfänglighet och
mångahanda ränker, längtar han bort och önskar gå till sin Jesus
»som fullt för mig inskänker». (Psalm n:o 388.)
En renare och större ton har denna Jesusdyrkan hos Håkan
414
Stormaktstidens anda
Ausius, vars jubel »Si, Jesus är ett tröstrikt Namn» ännu klingar
under svenska tempelvalv, och hos kyrkoherde Stephan Larsson
Muraens och kanslirådet Johan Schmedeman. Muraens bekänner
fylld av salig glädje: »Jesus är mitt lif och hälsa», och han betygar med gripande tonfall: »Har jag Jesum i mitt hierta, Si så
har jag glädjen all.» schmedemans av den varmaste innerlighet
genomstrålande psalm andas samma levande förvissning: »Jesus
är min hägnad Och min biertas fägnad.» Och denna J esusupplevelse blir för honom på ett för en 1600-talsmänniska betecknande
sätt tillflykten undan världens fåfänglighet, utgör förutsättningen
för den världsöverlägsenhet, som psalmen ger uttryck åt.
Högst bland alla dessa Jesuspsalmer stå väl dock Jacob Arrhenius’ underbara sånger, framförallt de tvenne: »Jesus alt mitt
goda är» och »Jesus är min wän den bäste, H wilkens like aldrig
är». Här har den mystiska, av pietismen influerade Kristuskärleken i stormaktstidens diktning så att säga nått sin klassiska
form. Den kärve akademieräntmästaren och professorn kan här
utan att tveka och utan affektation ta i sin mun Pauli jublande
ord i Romarbrevet om hur intet, varken liv eller död, varken
änglar eller höghet eller väldigheter, varken de ting som äro eller
de som skola komma kunna skilja honom från Guds kärlek i
Kristus Jesus. Kristus är för honom livets enda absoluta värde,
och han avvisar med en kunglig. gest hela den fåfängliga jordiska
verkligheten. Jesus ensam gav den rena glädjen, allt annat var
»bemängt med pust»: »Jag ei frågar efter gull, Efter höghet och
stor ähra.— Thet ock snarlig alt förgår: Jesu godhet ewigt
står.»
Så återklinga också här de två toner, som genomljuda stormaktstidens hela diktning och utgöra dess dominerande tema: världsföraktet och världsöverlägsenheten med dess förankring i det
eviga. I själva verket var problemet f. ö. ju inte bara diktningens
utan hela tidevarvets. Den gustavo-karolinska poesin utgör i sista
hand ett vittnesbörd om det hjältesinne, som bar vårt folk genom
storhetens och prövningens dagar och gjort stormaktstiden till
den svenska historiens klassiska period, om det hjältsinne, av vilket Karl XII utgör liksom en levande inkarnation. Och efter
honom tåga ämbetsmän, befäl och meniga, ett helt folk, genom
handlingar predikande över samma stora tema som diktarna i rim
och meter.
415