Mysteriet Röhm
1938
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
MYSTERIET RÖHM
Av fil. lic. PER ESGDAIIL, Stockholm
DET finns en händelse, som för de flesta utanför Tysklands gränser förblivit en sluten bok med sju insegel, och som för många
satt en skräckens stämpel på Adolf Hitlers livsverk. Det är den
dramatiska uppgörelsen mellan rikskanslern och den revolterande
stormavdelningsledaren Ernst Röhm.
För den socialdemokratiska pressen har Röhm blivit en hjälte.
Han företrädde den sociala revolutionen inom rörelsen. Han var
de kroppsarbetande S. A.-männens representant i en regering, som
alltmer lät sig insnärjas i det konservativa riksv}irnets och de
kapitalistiska industrikretsarnas garn. Röhm var Hitlers personlige vän, men han offrades av sin ledare, därför att generaler,
junkrar och finansmagnater begärde hans huvud på ett fat.
Denna art av historieskrivning är kännetecknande för de riktningar, som söka utnyttja allt för att till varje pris kasta en
skugga över de män, som byggt upp det nationalsocialistiska
Tyskland. Röhm som ett proletärt offer på maktens altare är en
effektfull propagandakonstruktion. Med den verklige Röhm, mannen, som i militarismen såg det politiska livets blomma, och för
vilken soldatens företräde framför alla andra i samhällslivet var en
oomkullrunklig grundide, har denna karakteristik intet att skaffa.
Ernst Röhm var bayrare. Han var född i Miinchen och blev
officer vid det bayerska infanteriregementet König år 1908. Som
fänrik vid krigsskolan och som ung löjtnant vid sitt regemente
gjorde han sig tidigt känd genom stridigheter med kompanichefen. Röhm var en hetsporre men samtidigt var han en rätt
känslig natur, för vilken orättvisor etsade sig in och satte märken.
Röhm fick genom en kanske ibland något summarisk behandling
under sin första officerstid en känsla för gemene mans rätt, som
sedan skulle följa honom genom livet.
I världskriget deltog den unge löjtnanten med stor tapperhet
och dekorerades så småningom med järnkorsets första klass. Det
finns många dramatiska episoder från dessa krigsår. Nästan genast
4SO
Mysteriet Röhm
föreslogs den unge löjtnanten till en första ordensutmärkelse för
tapperhet, vilken emellertid uteblev, då Röhm som stabsofficer
inte borde ha befunnit sig vid den främsta skyttelinjen. Från den
dagen var Röhm en svuren fiende till den civila byråkratien.
Ordnarna i och för sig brydde han sig knappast om; den sortens
fåfänga tycks ha varit honom rätt främmande. Men han hade en
utpräglad känsla för frontens rätt, och han citerar i sina minnen
med bitterhet den ofta vid fronten upprepade vitsen om att kulregnet kommer framifrån men ordensregnet bakifrån.
Två gånger under kriget blev Röhm svårt sårad. Den första
gången förlorade han en del av näsan, vilket för framtiden delvis
deformerat hans ansikte. Den andra gången räddades han med
knapp nöd av en handlingskraftig löjtnant, som också var sårad.
Det var under striderna kring Verdun år 1917. Röhm träffades av
en granatskärva i bröstet vid en stormning, fortsatte emellertid,
till dess att framgången var tryggad. Sedan tröto krafterna, och
han måste med några andra lätt sårade kamrater dra sig tillbaka.
Den lilla gruppen utsåg en kulle, som föreföll att vara skyddad
utan att ana att man just skulle hamna vid en av artilleriets mest
utsatta eldledningsplatser. Väl uppkommen på kullen mötte den
lilla gruppen en fientlig granatskur, genom vilken Röhm återigen
träffades; denna gång betydligt allvarligare. Han trodde inte
längre, att han kunde fortsätta, utan tog avsked av sina kamrater.
Den ena av dem lyckndes emellertid rycka upp honom från marken och efter lång övertalning uppbjöd den sårade Röhm sina.
sista krafter och släpade sig ner i en förbindelsegrav, där han
förlorade medvetandet.
Nu var fronttjänsten slut. Efter en lång lasarettsvistelse fick
den nyutnämnde kaptenen en kommendering till bayerska krigsministeriet, förflyttades därifrån till en divisionsstab i Rumänien
och hamnade med denna division omsider på västfronten igen.
Det var som stabsofficer, som Röhm fick utveckla sin organisatoriska förmåga, och det var här, som han på allvar kom i kontakt
med de civila myndigheterna. Sakta och omärkligt smög sig den
utveckling fram utmed de bakre linjerna, som skulle resultera i
sammanbrottet. Röhm var frontens man. Han föraktade etappen,
och detta förakt stegrade sig under revolutionen till ett flammande hat.
Det var kanske främst under åren närmast efter kriget, som
Röhms politiska inställning tog fastare form. Det, som först föll
431
Per Engdahl
honom i ögonen, var armens bristande politiska skolning. Hade
armen i november 1918 varit politisk, skulle republiken aldrig ha
proklamerats. Fronten skulle inte ha tillåtit det. Men nu tänkte
officerarna endast militärt. De voro så fackmässigt insHillda, att
det, som gick utanför deras yrkes gränser, låg utanför deras fattningsförmåga. Vad dc under träget arbete byggt upp, det rascrades av sluga civila politiker. Dessa synpunkter idisslar Röhm
åter och åter, och som det ofrånkomliga slutpåståendet hamrar
han fast sitt krav på soldatens rätt att i sista hand bestämma i
politiska angelägenheter. Det är soldaten, som i krig måste ta
ansvaret: då är det också soldaten, som skall gestalta freden.
Med denna åskådning kom Röhm till Hitler. Den nationalsocialistiska rörelsen syntes honom vara den enda, som politiskt vågade
sjunga ut. Röhms nummer i partiet var lägre än 70. Han
hörde till de äldsta. Men hans huvudsakliga politiska verksamhet
under dessa första år var icke ägnad N. S. D. A. P. Det fanns vid
den tiden ett otal nationella sammanslutningar i Tyskland, framför allt av försvarspolitisk natur. Röhm hade aktivt deltagit i
general von Epps kamp mot den röda rådsrepubliken i Miinchen
1920, och han hade sedan kommit att organisera ett frivilligt medborgarvärn, som dock senare upplöstes. Därmed hade han emellertid dragits in i de frivilliga värnförhanden, och som ledare för
Miinchenavdelningen av organisationen Riksflaggan spelade han
en icke obetydlig roll.
Det fanns emellertid kretsar, som striivade efter en sammanslutning av alla nationella organisationer till en handlingskraftig enhet. Röhm blev tidigt en anhängare av denna tanke. I hörjan av
1923 fick den vind i seglen. Mussolinis nyligen vunna maktstiillning efter marschen mot Rom hade kommit de nationella känslorna att vakna även norr om Alperna. I »det tyska kampförlmndet» slöto sig en rad organisationer samman till en front, som
skulle uppträda enhetligt. Dess militäre ledare blev en överstclöjtnant Kriebel, som tycks ha varit en utomordentligt handlingskraftig person. Röhm kämpade hela tiden för Kriehels militära
auktoritet, samtidigt som han ville låta Hitler få den politiska
ledningen. Till den ändan författade Hitler på Röhms tillskyndan ett P. M. i vilket han sammanfattade kampförbundets politiska mål. Detta P. M. blev emellertid till en början föremål för
allehanda diskussion mellan de olika organisationernas representanter, så att det hela, för att citera Röhm, mera kom att likna
432
Mysteriet Röhm
ett parlament än en antiparlamentarisk församling. Genom skickliga manipulationer från den bayerska regeringens sida lyckades
också ett par ljumma grupper att komma loss ur den av nazisternas medlemskap komprometterade samorganisationen. Riksflaggan sprängdes, och dess radikala flygel ombildades till Rikskrigsflaggan med Röhm som ledare.
Det var tillsammans med denna organisation jämte ett par
andra värnförbund, som nationalsocialisterna den 8 november
gjorde sin kända kupp i Miinchen. Det är här inte platsen att
skildra detta kuppförsök. Här skall blott antecknas, att Röhm i
spetsen för Rikskrigsflaggan på Ludendorffs order besatte krigsministeriet, där han, belägrad av riksvärn, höll stånd, till dess att
Ludendorff direkt återgivit honom en personlig handlingsfrihet.
I den process, som följde efter den misslyckade revolten, blev
Röhm frikänd. Månaderna dessförinnan i rannsakningsfängelset
förblevo emellertid inte utan spår. Röhm var egentligen allt fortfarande en känslig människa, och fängelsevistelsen hade en mycket pinande inverkan på honom. Hatet mot det bestående samhället blev här glödande. Samvaron med kommunister och förbrytare, som ofta av den rena nöden drivits till brottslighet, öppnade ögonen för perspektiv, som den kunglige bayerske officeren
förut aldrig tänkt på. Röhm var bergfast vunnen för socialismen.
Men det är typiskt, att den socialistiska inställningen endast i
andra hand var socialt betingad. Kommunistpojkarna voro fanatiker som han själv. Kommunisterna skulle ha varit ett utmärkt
material för ett kompani i första eldlinjen. Kommunisterna hörde
inte till de fega och försoffade. De voro framför allt inga civila
ämbetsmän. Däri låg kanske deras största förtjänst.
Efter frikännandet skapade Röhm en ny värnorganisation, som
skulle bli en samlingspunkt för de efter Miinchenkuppen sönderfallande politiska krafterna på den nationalsocialistiska kanten.
Hitler var inte alldeles med på noterna, ehuru han inte direkt
satte sig emot saken. En tillfällig visit i riksdagen som representant för de »folkmedvetna» grupperna under den på våren 1924
valda riksdagens korta legislaturperiod gjorde Röhm till en
svuren fiende till det parlamentariska systemet. När Hitler efter
frigivningen erbjöd honom posten som chef för S. A. under förutsättning att han nedlade sin utanför det nationalsocialistiska partiet stående organisation, tackade Röhm nej. De båda männens
vägar skildes för några år.
433
30- 38484. Svensk Tidskrift 1938.
Per Engdahl
Ar 1928 antog Röhm ett erbjudande att följa en tysk militärmission till Bolivia, där han nedlade ett förtjänstfullt arbete i den
bolivianska armen. I sina minnen betecknar han denna tid som
en av de lyckligaste i sitt liv. Han fick åter vara soldat. Han fick
åter ägna sig åt det främsta av alla yrken, krigets. Efter den
glänsande nationalsocialistiska segern 1930 återkallades han emellertid av Hitler och antog då posten som Hitlers stabschef
inom S. A.
I denna egenskap kom han sedan att kvarstå. Under de ofta
nervpåfrestande åren mellan den första stora valsegern och det
definitiva makttillträdet var det Röhm, som främst skötte underhandlingarna med riksvärnskretsarna, medan Göring specialiserade sig på de politiska och ekonomiska grupperna. I december
1933 inträdde han som riksminister utan portfölj i regeringen.
Kort dessförinnan hade han i Nationalsozialistische Monatshefte
publicerat en artikel, som i hög grad har intresserat världen. Det
är en uppsats, som fått titeln: S. A. och den tyska revolutionen.
Röhm gör i denna artikel gällande, att den nationella resningen
blott är en början till den nationalsocialistiska revolutionen. Liksom kriget förråddes av etappen, håller revolutionen på att förrådas av reaktionärer och fegingar, som aldrig vågade sticka fram
näsan, när det gällde, men som nu hoppa fram ur sina hål för att
kapa åt sig vinsterna.
De sociala tongångarna i denna artikel falla starkt i ögonen.
Röhm var emellertid även nu i första rummet soldat. Han behövde stormavdelningarnas stöd i sin strävan att bli Tysklands
främste soldat och i spetsen för tyska härar få utkräva hämnden
för 1918. Bakom de sociala fanfarerna dundra i själva verket revanschkrigets basunstötar. Så länge Hitlers stabschef blott kämpade för fortsatta sociala reformer, hade han Hitlers öra. Men
då dessa reformkrav utnyttjades för en agitation, vilken höll
på att bli ett sprängstoff, då kunde Hitler inte följa längre. Det
måste otvivelaktigt ha varit en fruktansvärd inre tvekamp, innan
Hitler definitivt beslöt att utesluta Röhm ur den innersta kretsen
av sina medhjälpare. Röhms tal om den äkta nationalsocialismen
gick helt i Hitlers anda, men hans militarism skorrade i det sammanhanget. Hitler har intuition för det rätta ögonblicket. Röhm
var en av dessa icke alltför ovanliga figurer, som nog kunna tänka
både klart och skarpt, men som äro i fullkomlig avsaknad av
känselspröt, som inte ha begåvats med det sjätte sinne, som gör
434
Mysteriet Röhm
en politiker lyhörd för stämningar och maktlägen, och som kommer honom att handla, först när tiden är mogen.
Röhm hör till de människor, som med förbundna ögon gå sitt
öde till mötes. Hitler är en känslomänniska, för vilken trofasthet
och vänskap äro förpliktelser. Därför dröjer han kanske ibland
längre än klokheten skulle bjuda honom, men därför reagerar han
också till sist våldsammare och eruptivare än de flesta. I sådana
ögonblick kan en människa av Hitlers läggning gå hur långt som
helst. När Röhm inte lät hejda sig, när första varningen, permissionen i början av juni, inte hade någon följd, när andra varningen, Hess’ offentliga anförande den 25 juni, inte heller uppfattades, n~ir Röhm nästan sömngångaraktigt gick vidare, då slog
Hitler plötsligt om, då utvecklade han hela det personliga mod,
hela det patos, men också hela den hårdhet, som hade hållit honom uppe de fyra krigsåren som rapportkarl mellan de främsta
linjerna och de bakre staberna.
Det var inte socialismen, som krossades den 30 juni. Det var
förbundet mellan desperat revolutionsromantik och desperat militarism. Det är karakteristiskt, att ~iven von Papen i det sammanhanget fick Himna regeringen. Man kan emellertid inte förstå det
hela, om man inte sätter det i samband med Hindenburgs förestå-
ende död. Sommarmånaderna 1934 voro i själva verket en våldsam kraftanspänning på alla håll i Tyskland. Monarkisterna arbetade för högtryck och voro väl inte utan en viss kontakt med
vice kanslern. Allt detta visste Röhm, och i den allmänna villervallan ville han tvinga Hitler över på den extrema S. A.-linjen.
.Jäsningen i Österrike växte för varje dag, och Röhm tycks ha
räknat med ett infall över den bayerska gränsen som den nationella kraftutlösning, vars verkan skulle ha rättfärdigat »den
andra revolutionen». Hitler å sin sida var alltför medveten om
det utrikespolitiska lägets allvar för att ge sig in på dylika äventyrligheter. I monarkismen såg han en förstucken fiende, säkerligen med rätta. Skulle Hitlers linje kunna fullföljas, måste det
bli klart åt ömse håll. Den klarheten skapades den 30 juni. Röhm
var på ett underligt sätt en inkarnation av båda riktningarna.
Röhm var den tyska exponenten för det våldsevangelium, som
förkunnats av fronternas desperados. Om det stod proletär socialism eller aristokratisk monarki på fanan, kvittade lika. Huvudsaken var att fanan lyftes och kampen böljade vidare, dramatisk,
blodig, obeveklig.
435
Av fil. lic. PER ESGDAIIL, Stockholm
DET finns en händelse, som för de flesta utanför Tysklands gränser förblivit en sluten bok med sju insegel, och som för många
satt en skräckens stämpel på Adolf Hitlers livsverk. Det är den
dramatiska uppgörelsen mellan rikskanslern och den revolterande
stormavdelningsledaren Ernst Röhm.
För den socialdemokratiska pressen har Röhm blivit en hjälte.
Han företrädde den sociala revolutionen inom rörelsen. Han var
de kroppsarbetande S. A.-männens representant i en regering, som
alltmer lät sig insnärjas i det konservativa riksv}irnets och de
kapitalistiska industrikretsarnas garn. Röhm var Hitlers personlige vän, men han offrades av sin ledare, därför att generaler,
junkrar och finansmagnater begärde hans huvud på ett fat.
Denna art av historieskrivning är kännetecknande för de riktningar, som söka utnyttja allt för att till varje pris kasta en
skugga över de män, som byggt upp det nationalsocialistiska
Tyskland. Röhm som ett proletärt offer på maktens altare är en
effektfull propagandakonstruktion. Med den verklige Röhm, mannen, som i militarismen såg det politiska livets blomma, och för
vilken soldatens företräde framför alla andra i samhällslivet var en
oomkullrunklig grundide, har denna karakteristik intet att skaffa.
Ernst Röhm var bayrare. Han var född i Miinchen och blev
officer vid det bayerska infanteriregementet König år 1908. Som
fänrik vid krigsskolan och som ung löjtnant vid sitt regemente
gjorde han sig tidigt känd genom stridigheter med kompanichefen. Röhm var en hetsporre men samtidigt var han en rätt
känslig natur, för vilken orättvisor etsade sig in och satte märken.
Röhm fick genom en kanske ibland något summarisk behandling
under sin första officerstid en känsla för gemene mans rätt, som
sedan skulle följa honom genom livet.
I världskriget deltog den unge löjtnanten med stor tapperhet
och dekorerades så småningom med järnkorsets första klass. Det
finns många dramatiska episoder från dessa krigsår. Nästan genast
4SO
Mysteriet Röhm
föreslogs den unge löjtnanten till en första ordensutmärkelse för
tapperhet, vilken emellertid uteblev, då Röhm som stabsofficer
inte borde ha befunnit sig vid den främsta skyttelinjen. Från den
dagen var Röhm en svuren fiende till den civila byråkratien.
Ordnarna i och för sig brydde han sig knappast om; den sortens
fåfänga tycks ha varit honom rätt främmande. Men han hade en
utpräglad känsla för frontens rätt, och han citerar i sina minnen
med bitterhet den ofta vid fronten upprepade vitsen om att kulregnet kommer framifrån men ordensregnet bakifrån.
Två gånger under kriget blev Röhm svårt sårad. Den första
gången förlorade han en del av näsan, vilket för framtiden delvis
deformerat hans ansikte. Den andra gången räddades han med
knapp nöd av en handlingskraftig löjtnant, som också var sårad.
Det var under striderna kring Verdun år 1917. Röhm träffades av
en granatskärva i bröstet vid en stormning, fortsatte emellertid,
till dess att framgången var tryggad. Sedan tröto krafterna, och
han måste med några andra lätt sårade kamrater dra sig tillbaka.
Den lilla gruppen utsåg en kulle, som föreföll att vara skyddad
utan att ana att man just skulle hamna vid en av artilleriets mest
utsatta eldledningsplatser. Väl uppkommen på kullen mötte den
lilla gruppen en fientlig granatskur, genom vilken Röhm återigen
träffades; denna gång betydligt allvarligare. Han trodde inte
längre, att han kunde fortsätta, utan tog avsked av sina kamrater.
Den ena av dem lyckndes emellertid rycka upp honom från marken och efter lång övertalning uppbjöd den sårade Röhm sina.
sista krafter och släpade sig ner i en förbindelsegrav, där han
förlorade medvetandet.
Nu var fronttjänsten slut. Efter en lång lasarettsvistelse fick
den nyutnämnde kaptenen en kommendering till bayerska krigsministeriet, förflyttades därifrån till en divisionsstab i Rumänien
och hamnade med denna division omsider på västfronten igen.
Det var som stabsofficer, som Röhm fick utveckla sin organisatoriska förmåga, och det var här, som han på allvar kom i kontakt
med de civila myndigheterna. Sakta och omärkligt smög sig den
utveckling fram utmed de bakre linjerna, som skulle resultera i
sammanbrottet. Röhm var frontens man. Han föraktade etappen,
och detta förakt stegrade sig under revolutionen till ett flammande hat.
Det var kanske främst under åren närmast efter kriget, som
Röhms politiska inställning tog fastare form. Det, som först föll
431
Per Engdahl
honom i ögonen, var armens bristande politiska skolning. Hade
armen i november 1918 varit politisk, skulle republiken aldrig ha
proklamerats. Fronten skulle inte ha tillåtit det. Men nu tänkte
officerarna endast militärt. De voro så fackmässigt insHillda, att
det, som gick utanför deras yrkes gränser, låg utanför deras fattningsförmåga. Vad dc under träget arbete byggt upp, det rascrades av sluga civila politiker. Dessa synpunkter idisslar Röhm
åter och åter, och som det ofrånkomliga slutpåståendet hamrar
han fast sitt krav på soldatens rätt att i sista hand bestämma i
politiska angelägenheter. Det är soldaten, som i krig måste ta
ansvaret: då är det också soldaten, som skall gestalta freden.
Med denna åskådning kom Röhm till Hitler. Den nationalsocialistiska rörelsen syntes honom vara den enda, som politiskt vågade
sjunga ut. Röhms nummer i partiet var lägre än 70. Han
hörde till de äldsta. Men hans huvudsakliga politiska verksamhet
under dessa första år var icke ägnad N. S. D. A. P. Det fanns vid
den tiden ett otal nationella sammanslutningar i Tyskland, framför allt av försvarspolitisk natur. Röhm hade aktivt deltagit i
general von Epps kamp mot den röda rådsrepubliken i Miinchen
1920, och han hade sedan kommit att organisera ett frivilligt medborgarvärn, som dock senare upplöstes. Därmed hade han emellertid dragits in i de frivilliga värnförhanden, och som ledare för
Miinchenavdelningen av organisationen Riksflaggan spelade han
en icke obetydlig roll.
Det fanns emellertid kretsar, som striivade efter en sammanslutning av alla nationella organisationer till en handlingskraftig enhet. Röhm blev tidigt en anhängare av denna tanke. I hörjan av
1923 fick den vind i seglen. Mussolinis nyligen vunna maktstiillning efter marschen mot Rom hade kommit de nationella känslorna att vakna även norr om Alperna. I »det tyska kampförlmndet» slöto sig en rad organisationer samman till en front, som
skulle uppträda enhetligt. Dess militäre ledare blev en överstclöjtnant Kriebel, som tycks ha varit en utomordentligt handlingskraftig person. Röhm kämpade hela tiden för Kriehels militära
auktoritet, samtidigt som han ville låta Hitler få den politiska
ledningen. Till den ändan författade Hitler på Röhms tillskyndan ett P. M. i vilket han sammanfattade kampförbundets politiska mål. Detta P. M. blev emellertid till en början föremål för
allehanda diskussion mellan de olika organisationernas representanter, så att det hela, för att citera Röhm, mera kom att likna
432
Mysteriet Röhm
ett parlament än en antiparlamentarisk församling. Genom skickliga manipulationer från den bayerska regeringens sida lyckades
också ett par ljumma grupper att komma loss ur den av nazisternas medlemskap komprometterade samorganisationen. Riksflaggan sprängdes, och dess radikala flygel ombildades till Rikskrigsflaggan med Röhm som ledare.
Det var tillsammans med denna organisation jämte ett par
andra värnförbund, som nationalsocialisterna den 8 november
gjorde sin kända kupp i Miinchen. Det är här inte platsen att
skildra detta kuppförsök. Här skall blott antecknas, att Röhm i
spetsen för Rikskrigsflaggan på Ludendorffs order besatte krigsministeriet, där han, belägrad av riksvärn, höll stånd, till dess att
Ludendorff direkt återgivit honom en personlig handlingsfrihet.
I den process, som följde efter den misslyckade revolten, blev
Röhm frikänd. Månaderna dessförinnan i rannsakningsfängelset
förblevo emellertid inte utan spår. Röhm var egentligen allt fortfarande en känslig människa, och fängelsevistelsen hade en mycket pinande inverkan på honom. Hatet mot det bestående samhället blev här glödande. Samvaron med kommunister och förbrytare, som ofta av den rena nöden drivits till brottslighet, öppnade ögonen för perspektiv, som den kunglige bayerske officeren
förut aldrig tänkt på. Röhm var bergfast vunnen för socialismen.
Men det är typiskt, att den socialistiska inställningen endast i
andra hand var socialt betingad. Kommunistpojkarna voro fanatiker som han själv. Kommunisterna skulle ha varit ett utmärkt
material för ett kompani i första eldlinjen. Kommunisterna hörde
inte till de fega och försoffade. De voro framför allt inga civila
ämbetsmän. Däri låg kanske deras största förtjänst.
Efter frikännandet skapade Röhm en ny värnorganisation, som
skulle bli en samlingspunkt för de efter Miinchenkuppen sönderfallande politiska krafterna på den nationalsocialistiska kanten.
Hitler var inte alldeles med på noterna, ehuru han inte direkt
satte sig emot saken. En tillfällig visit i riksdagen som representant för de »folkmedvetna» grupperna under den på våren 1924
valda riksdagens korta legislaturperiod gjorde Röhm till en
svuren fiende till det parlamentariska systemet. När Hitler efter
frigivningen erbjöd honom posten som chef för S. A. under förutsättning att han nedlade sin utanför det nationalsocialistiska partiet stående organisation, tackade Röhm nej. De båda männens
vägar skildes för några år.
433
30- 38484. Svensk Tidskrift 1938.
Per Engdahl
Ar 1928 antog Röhm ett erbjudande att följa en tysk militärmission till Bolivia, där han nedlade ett förtjänstfullt arbete i den
bolivianska armen. I sina minnen betecknar han denna tid som
en av de lyckligaste i sitt liv. Han fick åter vara soldat. Han fick
åter ägna sig åt det främsta av alla yrken, krigets. Efter den
glänsande nationalsocialistiska segern 1930 återkallades han emellertid av Hitler och antog då posten som Hitlers stabschef
inom S. A.
I denna egenskap kom han sedan att kvarstå. Under de ofta
nervpåfrestande åren mellan den första stora valsegern och det
definitiva makttillträdet var det Röhm, som främst skötte underhandlingarna med riksvärnskretsarna, medan Göring specialiserade sig på de politiska och ekonomiska grupperna. I december
1933 inträdde han som riksminister utan portfölj i regeringen.
Kort dessförinnan hade han i Nationalsozialistische Monatshefte
publicerat en artikel, som i hög grad har intresserat världen. Det
är en uppsats, som fått titeln: S. A. och den tyska revolutionen.
Röhm gör i denna artikel gällande, att den nationella resningen
blott är en början till den nationalsocialistiska revolutionen. Liksom kriget förråddes av etappen, håller revolutionen på att förrådas av reaktionärer och fegingar, som aldrig vågade sticka fram
näsan, när det gällde, men som nu hoppa fram ur sina hål för att
kapa åt sig vinsterna.
De sociala tongångarna i denna artikel falla starkt i ögonen.
Röhm var emellertid även nu i första rummet soldat. Han behövde stormavdelningarnas stöd i sin strävan att bli Tysklands
främste soldat och i spetsen för tyska härar få utkräva hämnden
för 1918. Bakom de sociala fanfarerna dundra i själva verket revanschkrigets basunstötar. Så länge Hitlers stabschef blott kämpade för fortsatta sociala reformer, hade han Hitlers öra. Men
då dessa reformkrav utnyttjades för en agitation, vilken höll
på att bli ett sprängstoff, då kunde Hitler inte följa längre. Det
måste otvivelaktigt ha varit en fruktansvärd inre tvekamp, innan
Hitler definitivt beslöt att utesluta Röhm ur den innersta kretsen
av sina medhjälpare. Röhms tal om den äkta nationalsocialismen
gick helt i Hitlers anda, men hans militarism skorrade i det sammanhanget. Hitler har intuition för det rätta ögonblicket. Röhm
var en av dessa icke alltför ovanliga figurer, som nog kunna tänka
både klart och skarpt, men som äro i fullkomlig avsaknad av
känselspröt, som inte ha begåvats med det sjätte sinne, som gör
434
Mysteriet Röhm
en politiker lyhörd för stämningar och maktlägen, och som kommer honom att handla, först när tiden är mogen.
Röhm hör till de människor, som med förbundna ögon gå sitt
öde till mötes. Hitler är en känslomänniska, för vilken trofasthet
och vänskap äro förpliktelser. Därför dröjer han kanske ibland
längre än klokheten skulle bjuda honom, men därför reagerar han
också till sist våldsammare och eruptivare än de flesta. I sådana
ögonblick kan en människa av Hitlers läggning gå hur långt som
helst. När Röhm inte lät hejda sig, när första varningen, permissionen i början av juni, inte hade någon följd, när andra varningen, Hess’ offentliga anförande den 25 juni, inte heller uppfattades, n~ir Röhm nästan sömngångaraktigt gick vidare, då slog
Hitler plötsligt om, då utvecklade han hela det personliga mod,
hela det patos, men också hela den hårdhet, som hade hållit honom uppe de fyra krigsåren som rapportkarl mellan de främsta
linjerna och de bakre staberna.
Det var inte socialismen, som krossades den 30 juni. Det var
förbundet mellan desperat revolutionsromantik och desperat militarism. Det är karakteristiskt, att ~iven von Papen i det sammanhanget fick Himna regeringen. Man kan emellertid inte förstå det
hela, om man inte sätter det i samband med Hindenburgs förestå-
ende död. Sommarmånaderna 1934 voro i själva verket en våldsam kraftanspänning på alla håll i Tyskland. Monarkisterna arbetade för högtryck och voro väl inte utan en viss kontakt med
vice kanslern. Allt detta visste Röhm, och i den allmänna villervallan ville han tvinga Hitler över på den extrema S. A.-linjen.
.Jäsningen i Österrike växte för varje dag, och Röhm tycks ha
räknat med ett infall över den bayerska gränsen som den nationella kraftutlösning, vars verkan skulle ha rättfärdigat »den
andra revolutionen». Hitler å sin sida var alltför medveten om
det utrikespolitiska lägets allvar för att ge sig in på dylika äventyrligheter. I monarkismen såg han en förstucken fiende, säkerligen med rätta. Skulle Hitlers linje kunna fullföljas, måste det
bli klart åt ömse håll. Den klarheten skapades den 30 juni. Röhm
var på ett underligt sätt en inkarnation av båda riktningarna.
Röhm var den tyska exponenten för det våldsevangelium, som
förkunnats av fronternas desperados. Om det stod proletär socialism eller aristokratisk monarki på fanan, kvittade lika. Huvudsaken var att fanan lyftes och kampen böljade vidare, dramatisk,
blodig, obeveklig.
435