Litteratur
1938
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LITTERATUR
UR C. D. AF vVIRSENS PAPPER- EN OTRYCKT POLITISK
DIKT OCH ETT PAR BREV FRÅN VITALIS NORSTRÖM.
Bland dem som med djup grämelse åsågoNorges utbrott ur unione~1
1905 var skalden C. D. af Wirsen. Det blir mig en perpetuell sorg,
sade han en gång, och han betraktade det som en svaghet att Sverige
gått med på skilsmässan. Kanske hade han iindrat uppfattning, ifall
han kunnat leva till våra dagar.
Aret efter denna storpolitiska händelse sökte som bekant den liberale statsministern Karl Staaff att – efter E. G. Boströms misslyckande 1904 och 1905 med uppgiften – genomföra allmän, lika och
direkt rösträtt, men förslaget föll på Första Kammarens motstånd.
I samband med dessa tvenne fakta har man att se efterföljande lilla
diktkoncept, som funnits bland skaldens papper och som förmodligen
varken blivit renskrivet eller tryckt. Där finnas t. o. m. varianter
och ändringar, som jag likväl ej medtager, endast den text som blivit den åtminstone provisoriskt slutgiltiga. Dikten måste vara skriven 1906, sannolikt i början på året, och är nog en av de sista Wirsen
överhuvud författat. Han dog visserligen först 1912, men under senare åren var hans lyra nästan förstummad. Rubriken »Gamla
Sverige lever än» betyder att under de radikala tidsrörelsernas lösa
skum lever folkets verkliga Sverige, vars anda vore en helt annan.
Här dikten; jag behåller handskriftens stavning.
436
Förspildt i fjol blef ögonblicket
att häfda Sveriges skändligt kränkta rätt,
och därför nästan vacklar samhällsskicket,
och därför väsnas frihetsyrans ätt.
Ack, ingen utsträckt rösträtt hjälper,
när statens viljor sakna kraft
men under frihets skylt blott stjälper
den trygga ordning som vi haft.
Och dock var folket än i våra bygder
i fjol beredt att offra lif och blod,
ty det bevarar fädrens dygder
och det har kvar sitt gamla mod.
Ack, tro på folket, icke på den liga
som lösen tar från »folkets hus»!
Blott då kan Sveriges ära stiga
förnyad upp ur splitets brus.
–
Som under aska lågan glöder,
så gamla Sverige oskadt bor
inunder slagg som stunden föder,
och än på Gud, på lag och plikt det tror;
Ännu en malmfast grund det bjuder
åt folkfrihet, som sansad iir,
för vårt försvar dess kiirlek sjuder,
och ingen feg har rösträtt där.
Litteratur
Dessa strofer hade diktaren först helt enkelt undertecknat med orden »Svensk skald», liksom skulle de endast vara en röst ur folkdjupet. Men orden iiro överstrukna i handskriften, och han har i
stället ditsatt, icke sitt fulla namn utan sin signatur C. D. vV. :B”’örmodligen har han ämnat att publicera dem, men jag vet inte att han
gjort det. I tidningen Vårt Land har jag förgäves sökt dem, och den
officiella Posttidningen kunde ej komma i fråga för dylikt.
Nu efteråt kunna de framtagas som ett historiskt dokument, belysande en viss historisk situation. Littericirt höra de ju ej till skaldens betydande saker, men de äro utformade med den energi han
rådde över – icke minst slutraden.
I min uppsats i Svensk ’l’idskrift, årg. 1938, hä.fte 1, om Vitalis
Norströms brev till Svenska Akademiens sekreterare förmodade jag,
att några andra brev iin dem jag då framdrog knappast skulle finnas. Jag har dock sedan hittat ännu ett par stycken. Det ena iir dagtecknat Berget vid Alingsås den 23 mars 1907, då Norström just förberedde sitt inträdestal i akademien med minnesteckningen av sin
företrädare, den lundensiske litteraturhistorikern professor Gustaf
Ljunggren. Ur detta brev kunna följande rader ha sitt intresse:
Vid mitt sysslande med Ljunggren tillämpar jag en grundsats, hvilken jag
alltid funnit mig väl af att använda så långt möjligt i allt umgänge: att vädja
till andras starka, ej till deras svaga sidor. Jag vill med andra ord alltid tala
med människor i ämnen, som de begripa bäst. Därför kommer jag att mer
uppehålla mig vid vad L. såsom litteraturhistoriker är än såsom filosof. Därpå
kan han blott vinna hur det sedan går med mig. I ett afseende kommer jag
då alltid själf att vinna: jag får lära en del.
När Norström talar om Ljunggren som filosof får man ju tänka
på honom som estetiker, som odlare av gammal begreppsestetik; »de
estetiska systemen», som Ljunggren framstiillt efter de stora tyska
tänkarna, tillhörde en filosofisk disciplin. På den sidan av hans verksamhet gav sig Norström alltså inte in, och det är svårt att säga,
vad han egentligen skulle haft att göra cltir, såframt han inte ville
granska t. ex. Ljunggrens anmärkningar mot estetikern Vischers
panteism.
Det andra av de brev jag nu skall tala om är dagtecknat Göteborg
den 8 februari 1911, alltså senare än det senaste jag nämnde i mm
437
Litteratur
förra uppsats (genom skriv- eller tryckfel kom det där att sättas till
1913 i stället för 1910). Trots sin tidigare uppgift att han icke ville
författa någon minnesteckning över filosofen Benjamin Höijer utan
över Boström, har han tydligen icke blott erhållit en förnyad anmodan att teckna Höijer utan har gått in på det. Hans kritiska inställning mot Boström – se min förra artikel – har kanske bidragit
till att akademiens boströmianer, Wirsen och möjligen andra, inte
ville låta honom gå löst på deras mästare utan hellre på Höijer, hos
vilken de ej voro så engagerade. Dock, detta är blott min gissning.
Jag meddelar nu själva brevet i utdrag:
Herr Doktor!
Uppdraget att författa e~ minnesteckning öfver Höijer känner jag som
en verklig heder, liksom det i sig förefaller mig ganska lockande att försöka
mig på en sådan uppgift. Emellertid blir detta år upptaget av mina ordinarie
åligganden jämte Olaus Petriföreläsningarna i Uppsala, som ändtligen skulle
gå af stapeln i oktober. De ha blifvit framflyttade ett par gånger, och på
dem vill jag nedlägga hela min kraft. Men i januari 1912 vill jag ta itu med
Höijer, om jag får dröja så länge. Dock är jag bekymrad för hur en pröfning
af hans filosofiska betydelse kan komma att utfalla. Ty en enbart svensk och
nationell måttstock får dock inte anläggas på en filosofisk tänkare. Panegyriker äro inte min sak, och skall jag kunna sätta honom där, hvarest Nyblams
och Bygden gifvit honom plats, måste han stå sig för en objektiv granskning
ur allmänt historisk synpunkt. Inte så att jag ämnar fråga, om han faktiskt
spelat någon större roll i filosofiens historia, ty det vore en dumhet nära nog.
Men jag ämnar ställa frågan så: ha hans tankar den räckvidd och bärkraft,
som skulle tillförsäkra honom en plats i filosofiens allmänna historia, om han
varit fransman, engelsman eller tysk~ Och för svaret på den frågan är jag
en smula rädd.
Vidare ville jag gärna kunna komplettera eller beriktiga Nyblams och
Bygden på någon elle:c några punkter för att ge min bok raison d’etre. Alltså:
mitt löfte kan blott ges under en viss reservation för att planen kan gå »in
die Briiche», när jag skall till att utföra den!
Naturligtvis vill jag, likmätigt min natur, skrifva koncentreraclt. Jag tycker att uppgiften borde kunna lösas på 7 a 8 tryckark?
Hvad jag är mest rädd för att inte gå i land med är Höijers ganska djupt
i specialiteter ingående skönhets- och konstlära. Men hans ställning som
estetiskt smakråd och pr:::eceptor i de unga litterära kretsarna – redan så tidigt
som 1790 – var mycket inflytelserik och är särdeles beaktansvärd. Den kan
jag inte underlåta att gå närmare in på.
Jag blir tacksam för goda råd.
Här avbryter jag Norströms brev, som i fortsättningen bara meddelar, att en italiensk professor vill skicka en m~ingd av sina avhandlingar till »akademiens· bibliotek» – vari Norsh·öm ser ett frieri till
det litterära Nobelpriset. Denna del av brevet saknar allmänt
intresse.
Minnesteckningen över Höijer kom ju aldrig till stånd, antingen
det berodde på de betänkligheter Norström anför i brevet till akademiens sekreterare, eller på andra, tillfälliga hinder. Den lika litet
som den han en gång tänkt sig över Boström.
Fredrik V etterlund.
438
– – – – ~~– ~–
Litteratur
REPLIK ANGÅENDE MORALEN
Man bör inte svara på recensioner men på frågor, och jag är förtvivlad
att först i dag, under ett tillfälligt besök i Uppsala, ha upptäckt att docenten
Martin Ji’ries i årets fjärde häfte av Svensk Tidskrift har riktat två frågor
till mig vacl i all världen jag då menar med något som står i en av mig i
fjol utgiven liten bok med titeln Den friimmande passageraren, resonemang
om moralen. Ji’ör att sätta mig in i ämnet har jag i Akademiska Bokhandeln
inköpt ett exemplar av boken och är därmed rustad, hoppas jag, att åta mig
tolkarens uppgift.
»li’år jag fråga förf.», skriver d:r Fries, »om en kommunistisk fanatiker
tog sig för att nedskjuta Hitler och detta mord av kommunisten stämplades
såsom en högst rättfärdig gärning men av nazisten såsom någonting i högst
(sic) grarl orätt, menar förf., att båda ha ett gemensamt rättsbegrepp men
olika begrepp om handlingens innebörd?» Denna fråga kan jag tyvärr inte
svara på, ty jag vet inte vad d:r Ji”ries menar med »handlingens innebörd».
Själv har jag vad jag kan se inte använt någon så dimmig term. På det av
d:r J1′. åsyftade – och av honom felrefererade – stället (s. 54 i boken) har
jag endast velat säga vad som helt konkret kan uttryckas så att om den ena
personen moraliskt dömer Hitler och den andra moraliskt frikänner honom
så behöver detta inte hero på att dc har olika ri:ittsbegrepp, utan det kan helt
enkelt bero därpå att den ene har hämtat sina kunskaper om Hitlers handlingar ur Svenska Dagblad!’t och den andre ur Ny Dag·. Xr det klart?
Den andra frågan är följande. Jag har sagt att endast i negativ form (»Du
skall icke!») kan moralbudet formuleras allmängiltigt. »Men vill förf. säga
mig», skriver nu d:r Ji’ries, »vilken mening erhåller en abstrakt form, om den
ej har ett innehåll?» J o, den kan erhålla många meningar, t. ex. denna:
»Skriv inte några på missförstånd baserade reeensioner av andras böcker
om du inte medger andra rätt att skriva på missförstånd baserade recensioner
av dina egna böcker!»
Jag hittar inte fler frågor i d:r Fries’ recension, men däremot flera missförstånd. Några stycken av dem tycker jag att cl:r :F’. framför med nästan
väl stor aplomb, men det kan kanske vara !’n smaksak. Han anser t. ex. att
jag »gått in för» (skall nu denna från idrottsreportagen hämtade term inflyttas bland Uppsalafilosofiens uttryckssätt n en absurd tankegång då jag menar att människans rörelseapparat dels står i det organiska, vegetativa livets
tjänst och dels i viss mån icke gör det. D: r Ji’ries’ utredning om varför denna
tanke är absurd har jag inte förstått. Kanske beror det på att han inte har
förstått mig.
»li’örf. tycks tro», säger d:r Ji’rie..; vidare, »att man kan renodla begreppet
rätt från allt innehåll, så att det endast återstår for-men rätt. Men vad är
en ren form utan innehåll? Rtt blott ord.» J avisst! Det är ju det jag säger
hela boken igenom. Om d:r F. är av samma mening så är vi ju ense om saken och behöver inte gräla på varandra. J ag förstår inte varför d: r Ji’ries mot
mina uttryckliga ord nödvändigt skall ha mig till metafysiker. l\Iin bok går
ut på att försöka definiera det av d:r Ji’ries omtalade, mycket använda och
mycket ansedda »blotta ordet».
»Jag slutar granskningen av förf:s skrift», säger d:r Fries, »med att anföra en häpnadsväckande tankegång», i vilken jag nämligen skulle ha åstadkommit ett hornslut genom att i en slutsatskedja använda ordet rätt ena
gången i betydelsen rättvisa, andra gången i betydelsen riktighet, sanmng.
439
Litteratur
Nåja, låt gå. D:r Fries – eller den som först påpekade saken i en tidning
– har kanske rätt. Visserligen kunde jag rädda logiken genom att i den av
recensenten citerade satsen utbyta ordet »rätt» mot orden »rätt att säga»,
och det är naturligtvis – välvillige recensent! – så jag har menat, men utslaget kort ligger, och jag har uttryckt mig i det fallet på ett sätt som kan
kritiseras.
Uppsala den 8 juni 1938.
Olle Holmberg.
440
UR C. D. AF vVIRSENS PAPPER- EN OTRYCKT POLITISK
DIKT OCH ETT PAR BREV FRÅN VITALIS NORSTRÖM.
Bland dem som med djup grämelse åsågoNorges utbrott ur unione~1
1905 var skalden C. D. af Wirsen. Det blir mig en perpetuell sorg,
sade han en gång, och han betraktade det som en svaghet att Sverige
gått med på skilsmässan. Kanske hade han iindrat uppfattning, ifall
han kunnat leva till våra dagar.
Aret efter denna storpolitiska händelse sökte som bekant den liberale statsministern Karl Staaff att – efter E. G. Boströms misslyckande 1904 och 1905 med uppgiften – genomföra allmän, lika och
direkt rösträtt, men förslaget föll på Första Kammarens motstånd.
I samband med dessa tvenne fakta har man att se efterföljande lilla
diktkoncept, som funnits bland skaldens papper och som förmodligen
varken blivit renskrivet eller tryckt. Där finnas t. o. m. varianter
och ändringar, som jag likväl ej medtager, endast den text som blivit den åtminstone provisoriskt slutgiltiga. Dikten måste vara skriven 1906, sannolikt i början på året, och är nog en av de sista Wirsen
överhuvud författat. Han dog visserligen först 1912, men under senare åren var hans lyra nästan förstummad. Rubriken »Gamla
Sverige lever än» betyder att under de radikala tidsrörelsernas lösa
skum lever folkets verkliga Sverige, vars anda vore en helt annan.
Här dikten; jag behåller handskriftens stavning.
436
Förspildt i fjol blef ögonblicket
att häfda Sveriges skändligt kränkta rätt,
och därför nästan vacklar samhällsskicket,
och därför väsnas frihetsyrans ätt.
Ack, ingen utsträckt rösträtt hjälper,
när statens viljor sakna kraft
men under frihets skylt blott stjälper
den trygga ordning som vi haft.
Och dock var folket än i våra bygder
i fjol beredt att offra lif och blod,
ty det bevarar fädrens dygder
och det har kvar sitt gamla mod.
Ack, tro på folket, icke på den liga
som lösen tar från »folkets hus»!
Blott då kan Sveriges ära stiga
förnyad upp ur splitets brus.
–
Som under aska lågan glöder,
så gamla Sverige oskadt bor
inunder slagg som stunden föder,
och än på Gud, på lag och plikt det tror;
Ännu en malmfast grund det bjuder
åt folkfrihet, som sansad iir,
för vårt försvar dess kiirlek sjuder,
och ingen feg har rösträtt där.
Litteratur
Dessa strofer hade diktaren först helt enkelt undertecknat med orden »Svensk skald», liksom skulle de endast vara en röst ur folkdjupet. Men orden iiro överstrukna i handskriften, och han har i
stället ditsatt, icke sitt fulla namn utan sin signatur C. D. vV. :B”’örmodligen har han ämnat att publicera dem, men jag vet inte att han
gjort det. I tidningen Vårt Land har jag förgäves sökt dem, och den
officiella Posttidningen kunde ej komma i fråga för dylikt.
Nu efteråt kunna de framtagas som ett historiskt dokument, belysande en viss historisk situation. Littericirt höra de ju ej till skaldens betydande saker, men de äro utformade med den energi han
rådde över – icke minst slutraden.
I min uppsats i Svensk ’l’idskrift, årg. 1938, hä.fte 1, om Vitalis
Norströms brev till Svenska Akademiens sekreterare förmodade jag,
att några andra brev iin dem jag då framdrog knappast skulle finnas. Jag har dock sedan hittat ännu ett par stycken. Det ena iir dagtecknat Berget vid Alingsås den 23 mars 1907, då Norström just förberedde sitt inträdestal i akademien med minnesteckningen av sin
företrädare, den lundensiske litteraturhistorikern professor Gustaf
Ljunggren. Ur detta brev kunna följande rader ha sitt intresse:
Vid mitt sysslande med Ljunggren tillämpar jag en grundsats, hvilken jag
alltid funnit mig väl af att använda så långt möjligt i allt umgänge: att vädja
till andras starka, ej till deras svaga sidor. Jag vill med andra ord alltid tala
med människor i ämnen, som de begripa bäst. Därför kommer jag att mer
uppehålla mig vid vad L. såsom litteraturhistoriker är än såsom filosof. Därpå
kan han blott vinna hur det sedan går med mig. I ett afseende kommer jag
då alltid själf att vinna: jag får lära en del.
När Norström talar om Ljunggren som filosof får man ju tänka
på honom som estetiker, som odlare av gammal begreppsestetik; »de
estetiska systemen», som Ljunggren framstiillt efter de stora tyska
tänkarna, tillhörde en filosofisk disciplin. På den sidan av hans verksamhet gav sig Norström alltså inte in, och det är svårt att säga,
vad han egentligen skulle haft att göra cltir, såframt han inte ville
granska t. ex. Ljunggrens anmärkningar mot estetikern Vischers
panteism.
Det andra av de brev jag nu skall tala om är dagtecknat Göteborg
den 8 februari 1911, alltså senare än det senaste jag nämnde i mm
437
Litteratur
förra uppsats (genom skriv- eller tryckfel kom det där att sättas till
1913 i stället för 1910). Trots sin tidigare uppgift att han icke ville
författa någon minnesteckning över filosofen Benjamin Höijer utan
över Boström, har han tydligen icke blott erhållit en förnyad anmodan att teckna Höijer utan har gått in på det. Hans kritiska inställning mot Boström – se min förra artikel – har kanske bidragit
till att akademiens boströmianer, Wirsen och möjligen andra, inte
ville låta honom gå löst på deras mästare utan hellre på Höijer, hos
vilken de ej voro så engagerade. Dock, detta är blott min gissning.
Jag meddelar nu själva brevet i utdrag:
Herr Doktor!
Uppdraget att författa e~ minnesteckning öfver Höijer känner jag som
en verklig heder, liksom det i sig förefaller mig ganska lockande att försöka
mig på en sådan uppgift. Emellertid blir detta år upptaget av mina ordinarie
åligganden jämte Olaus Petriföreläsningarna i Uppsala, som ändtligen skulle
gå af stapeln i oktober. De ha blifvit framflyttade ett par gånger, och på
dem vill jag nedlägga hela min kraft. Men i januari 1912 vill jag ta itu med
Höijer, om jag får dröja så länge. Dock är jag bekymrad för hur en pröfning
af hans filosofiska betydelse kan komma att utfalla. Ty en enbart svensk och
nationell måttstock får dock inte anläggas på en filosofisk tänkare. Panegyriker äro inte min sak, och skall jag kunna sätta honom där, hvarest Nyblams
och Bygden gifvit honom plats, måste han stå sig för en objektiv granskning
ur allmänt historisk synpunkt. Inte så att jag ämnar fråga, om han faktiskt
spelat någon större roll i filosofiens historia, ty det vore en dumhet nära nog.
Men jag ämnar ställa frågan så: ha hans tankar den räckvidd och bärkraft,
som skulle tillförsäkra honom en plats i filosofiens allmänna historia, om han
varit fransman, engelsman eller tysk~ Och för svaret på den frågan är jag
en smula rädd.
Vidare ville jag gärna kunna komplettera eller beriktiga Nyblams och
Bygden på någon elle:c några punkter för att ge min bok raison d’etre. Alltså:
mitt löfte kan blott ges under en viss reservation för att planen kan gå »in
die Briiche», när jag skall till att utföra den!
Naturligtvis vill jag, likmätigt min natur, skrifva koncentreraclt. Jag tycker att uppgiften borde kunna lösas på 7 a 8 tryckark?
Hvad jag är mest rädd för att inte gå i land med är Höijers ganska djupt
i specialiteter ingående skönhets- och konstlära. Men hans ställning som
estetiskt smakråd och pr:::eceptor i de unga litterära kretsarna – redan så tidigt
som 1790 – var mycket inflytelserik och är särdeles beaktansvärd. Den kan
jag inte underlåta att gå närmare in på.
Jag blir tacksam för goda råd.
Här avbryter jag Norströms brev, som i fortsättningen bara meddelar, att en italiensk professor vill skicka en m~ingd av sina avhandlingar till »akademiens· bibliotek» – vari Norsh·öm ser ett frieri till
det litterära Nobelpriset. Denna del av brevet saknar allmänt
intresse.
Minnesteckningen över Höijer kom ju aldrig till stånd, antingen
det berodde på de betänkligheter Norström anför i brevet till akademiens sekreterare, eller på andra, tillfälliga hinder. Den lika litet
som den han en gång tänkt sig över Boström.
Fredrik V etterlund.
438
– – – – ~~– ~–
Litteratur
REPLIK ANGÅENDE MORALEN
Man bör inte svara på recensioner men på frågor, och jag är förtvivlad
att först i dag, under ett tillfälligt besök i Uppsala, ha upptäckt att docenten
Martin Ji’ries i årets fjärde häfte av Svensk Tidskrift har riktat två frågor
till mig vacl i all världen jag då menar med något som står i en av mig i
fjol utgiven liten bok med titeln Den friimmande passageraren, resonemang
om moralen. Ji’ör att sätta mig in i ämnet har jag i Akademiska Bokhandeln
inköpt ett exemplar av boken och är därmed rustad, hoppas jag, att åta mig
tolkarens uppgift.
»li’år jag fråga förf.», skriver d:r Fries, »om en kommunistisk fanatiker
tog sig för att nedskjuta Hitler och detta mord av kommunisten stämplades
såsom en högst rättfärdig gärning men av nazisten såsom någonting i högst
(sic) grarl orätt, menar förf., att båda ha ett gemensamt rättsbegrepp men
olika begrepp om handlingens innebörd?» Denna fråga kan jag tyvärr inte
svara på, ty jag vet inte vad d:r Ji”ries menar med »handlingens innebörd».
Själv har jag vad jag kan se inte använt någon så dimmig term. På det av
d:r J1′. åsyftade – och av honom felrefererade – stället (s. 54 i boken) har
jag endast velat säga vad som helt konkret kan uttryckas så att om den ena
personen moraliskt dömer Hitler och den andra moraliskt frikänner honom
så behöver detta inte hero på att dc har olika ri:ittsbegrepp, utan det kan helt
enkelt bero därpå att den ene har hämtat sina kunskaper om Hitlers handlingar ur Svenska Dagblad!’t och den andre ur Ny Dag·. Xr det klart?
Den andra frågan är följande. Jag har sagt att endast i negativ form (»Du
skall icke!») kan moralbudet formuleras allmängiltigt. »Men vill förf. säga
mig», skriver nu d:r Ji’ries, »vilken mening erhåller en abstrakt form, om den
ej har ett innehåll?» J o, den kan erhålla många meningar, t. ex. denna:
»Skriv inte några på missförstånd baserade reeensioner av andras böcker
om du inte medger andra rätt att skriva på missförstånd baserade recensioner
av dina egna böcker!»
Jag hittar inte fler frågor i d:r Fries’ recension, men däremot flera missförstånd. Några stycken av dem tycker jag att cl:r :F’. framför med nästan
väl stor aplomb, men det kan kanske vara !’n smaksak. Han anser t. ex. att
jag »gått in för» (skall nu denna från idrottsreportagen hämtade term inflyttas bland Uppsalafilosofiens uttryckssätt n en absurd tankegång då jag menar att människans rörelseapparat dels står i det organiska, vegetativa livets
tjänst och dels i viss mån icke gör det. D: r Ji’ries’ utredning om varför denna
tanke är absurd har jag inte förstått. Kanske beror det på att han inte har
förstått mig.
»li’örf. tycks tro», säger d:r Ji’rie..; vidare, »att man kan renodla begreppet
rätt från allt innehåll, så att det endast återstår for-men rätt. Men vad är
en ren form utan innehåll? Rtt blott ord.» J avisst! Det är ju det jag säger
hela boken igenom. Om d:r F. är av samma mening så är vi ju ense om saken och behöver inte gräla på varandra. J ag förstår inte varför d: r Ji’ries mot
mina uttryckliga ord nödvändigt skall ha mig till metafysiker. l\Iin bok går
ut på att försöka definiera det av d:r Ji’ries omtalade, mycket använda och
mycket ansedda »blotta ordet».
»Jag slutar granskningen av förf:s skrift», säger d:r Fries, »med att anföra en häpnadsväckande tankegång», i vilken jag nämligen skulle ha åstadkommit ett hornslut genom att i en slutsatskedja använda ordet rätt ena
gången i betydelsen rättvisa, andra gången i betydelsen riktighet, sanmng.
439
Litteratur
Nåja, låt gå. D:r Fries – eller den som först påpekade saken i en tidning
– har kanske rätt. Visserligen kunde jag rädda logiken genom att i den av
recensenten citerade satsen utbyta ordet »rätt» mot orden »rätt att säga»,
och det är naturligtvis – välvillige recensent! – så jag har menat, men utslaget kort ligger, och jag har uttryckt mig i det fallet på ett sätt som kan
kritiseras.
Uppsala den 8 juni 1938.
Olle Holmberg.
440