Dagens frågor

DAGENSFRÅGOR
Stockholm, 5 juli 1938.
Utrikeshandeln: Världsproduktionen av industrivaror, för viikrisförebud eller ej? ken Nationernas förbund utarbetar en indexserie, visade en begynnande avmattning redan för omkring ett år
sedan, några månader efter det att råvarumarknader och börser, i
första hand i Förenta staterna, genom starka pris- och kursfall givit
den första signalen till ett konjunkturomslag. Industriproduktionens
volym beräknades då ligga 6-7% över den nivå, som uppnåddes under det föregående högkonjunkturåret 1929. Under loppet av hösten
1937 passerades denna nivå, och för mars 1938 redovisades en siffra,
som är 11-12% lägre än 1929 års. Den internationella handeln synes
ha nått sitt största omfång under sista kvartalet 1937. För första
kvartalet i år uppskattas dess volym till omkring 12% mindre än
föregående kvartal och omkring 4 % mindre än första kvartalet i fjol.
Siffrorna för handelsomsättningens totala värde visa i stort sett
samma utveckling. Under de följande månaderna torde en fortsatt
avmattning i den internationella handeln ha gjort sig gällande.
Den svenska utrikeshandeln har däremot först under maj månad
visat mera påtagliga tecken till att minskas. Vid en jämförelse mellan första kvartalet i år och motsvarande tid för ett år sedan –
någon annan jämförelse är med hänsyn till den svenska utrikeshandelns starkt säsongmässiga karaktär knappast möjlig – finner
man att exportvärdet uppgick till 413 milj. kr. i år mot 352 milj. kr.
i fjol och importvärdet till 479 milj. mot 436 milj. kr. Siffrorna för
månaderna april och maj giva emellertid en annan bild: exporten
var 315 mot 320 och importen 335 mot 384 milj. kr.
Det framgår tydligt av de anförda siffrorna, att den svenska utrikeshandeln hållit sig bättre uppe än den internationella handeln
över huvud och att särskilt den svenska exporten hittills visat en
betydligt större motståndskraft mot den allmänna konjunkturförsämringen än importen. Förklaringen härtill är att söka dels i vår utrikeshandels struktur, dels, och kanske framför allt vad importen beträffar, i vissa speciella förhållanden, som särskilt påverkat införseln
av en del råvaror. Den starka prisstegring på råvarumarknaderna,
som pågick under sista delen av 1936 och första delen av 1937, framkallade nämligen förskjutningar i industriens inköpsvanor beträffande råvaror. Dessa förskjutningar torde ha medfört en forcerad
import av råvaror under den tid, då fruktan för en ytterligare prisstegring var allmänt utbredd, och den lagerökning, som i många fall
blev en följd härav, kan ha bidragit till en senare minskning av importen. Men även bortsett från dylika förhållanden kan man vänta
sig att importen reagerar relativt snabbt inför en konjunkturnedgång,
emedan den är sammansatt av en stor mängd varor av olika slag,
vilkas användning sträcker sig till praktiskt taget hela det svenska
441
Dagens frågor
näringslivet. storleken av importen torde därför i normala fall kunna
betraktas som starkt beroende av den allmänna ekonomiska aktiviteten inom landet och som en förhållandevis god mätare på denna aktivitet. I det nuvarande läget bör man emellertid på grund av de
nämnda förskjutningarna icke fästa för stort avseende vid de hitiiils föreliggande importsiffrorna.
Beträffande exporten torde det diiremot vara möjligt att tydligare
än beträffande importen urskilja vissa utvecklingstendenser, och det
kan såväl på grund härav som framför allt på grund av exportens
ojämförligt mycket större betydelse för det svenska näringslivet vara
av intresse att söka gå litet längre än till de ovan anförda totalsiffrorna.
Om man granskar uppgifterna över Sveriges utförsel till olika länder under första kvartalet i år, finner man en del betydande förskjutningar i jämförelse med siffrorna ett år tidigare. Från första kvartalet i fjol till första kvartalet i år steg sålunda exporten till Tyskland från 57 till 79 milj. kr., d. v. s. med närmare 40 %, och till England från 77 till 104 milj. kr., d. v. s. med omkring 35 %. Samtidigt
sjönk emellertid exporten till Förenta staterna från 33 till 27 milj. kr.
eller med omkring 18 %, medan totalexporten ökades med omkring
17 %! Vad först beträffar exportens storlek de anförda länderna emellan, förtjänar det framhållas, att Förenta staternas betydelse som
köpare av svenska produkter är väsentligt större iin vad de anförda
siffrorna synas visa. Under hela år 1937 exporterades till ~”’örenta
staterna för 222 milj. kr., till England för 476 milj. kr. och till Tyskland för 310 milj. kr. Utförseln till Förenta staterna består emellertid till en förhållandevis mycket stor del av pappersmassa, för vilken
skeppningarna under årets första kvartal vanligen äro föga omfattande.
För att förklara olikheten i utvecklingen av exporten till de tre
nämnda länderna kan man till att börja med hänvisa till den olika
styrka, med vilken konjunkturomslaget gjort sig giillande i dessa
länder. Under första kvartalet i år var den industriella produktionens
volym i Tyskland omkring 10% större än, i IDngland ungefär lika
med och i Förenta staterna ungefär 30% mindre än produktionen ett
är tidigare. Ett dylikt förklaringsförsök torde ha ett visst berättigande vid en jämförelse mellan handeln med England och handeln
med Förenta staterna. Större betydelse och större allmängiltighet
såsom förklaringsgrund har dock en hänvisning till de strukturella
olikheterna i Sveriges utförsel till länderna i fråga och till de växlande marknadsbetingelserna för våra viktigare exportvaror.
Av den totala utförseln till Tyskland, under första kvartalet i år
uppgående till 79 milj. kr., representerades 39 milj. kr. eller omkring
50% av mineraliska och fossila ämnen, d. v. s. huvudsakligen järn- 1 Det förhållande, att sist anförda siffror avse försäljningsländcr, medan vissa
andra, här begagnade utförselsiffror avse förbrukningsländcr, torde med det sätt,
på vilket siffrorna i detta sammanhang användas, sakna betydelse.
442
Dagens frågor
malm, och 9 milj. kr., eller 11 %, av j~irn och stål samt arbeten därav.
Exporten till :B~nglancl, 104 milj. kr., utgjordes av malm för 11 milj. kr.,
järn och stål för 14 milj. kr., trävaror för 15 milj. kr., massa och papper för 33 milj. kr. samt kött och smör för 15 milj. kr. Till Förenta
staterna utfördes under samma tid totalt för 27 milj. kr., varav järn
och stål för 4 milj. kr. eller 15 % samt pappersmassa och papper för
19 milj. kr. eller 70% av hela utförseln.
Endast med ledning av de anförda uppgifterna torde man kunna
anses berättigad att draga den slutsatsen, att upprätthållandet av
exporten på våra viktigaste avsättningsländer för närvarande är i
väsentlig utsträckning beroende av de förhållandevis goda marknadsbetingelserna för järnmalm, järn och stål samt arbeten av järn och
stål. Härvid bör dock den viktiga reservationen göras, att exporten
av massa och papper, som utgör den betydelsefullaste delen av vår
totala utförsel, i speciellt hög grad iir utsatt för ogynnsamma p:lverkningar av den relativt starka avmattningen i den ekonomiska
aktiviteten i :B’örenta staterna. Belysande för sistnämnda förhållande
är, att exporten av massa och papper till England från första kvartalet 1937 till samma kvartal 1938 steg från 23 till 33 milj. kr., merlan
exporten a v dessa varor till Förenta staterna minskades från 22 till
19 milj. kr.
Skillnaden i utvecklingen av exporten mellan malm- och järngrupperna och trä- oeh massagrup1)erna framträder tydligt i kvantitetssiffrorna för dc fem månaderna januari till maj i år, jämförda med
motsvarande siffror för samma månader föregående år. Några exempel må anföras. Järnmalm: 5,a milj. ton i år mot 4,9 milj. ton i fjol.
Tackjiirn: 37 mot 35 tusen ton. Trävaror: 143 mot 148 tusen standards.
Sulfitmassa: 375 mot 450 tusen ton. Sulfatmassa: 219 mot 299 milj.
ton. Ä ven värdesiffrorn/l tala sitt tydliga språk. För malmgruppen
föreligger en exportökning under de fem första månaderna i år i
jämförelse med ett år tidigare från 75 till 112 milj. kr. oeh för j~irn?-
och stålgruppen från 119 till 133 milj. kr. Samtidigt var värdet av
utförseln av trävaror praktiskt taget konstant, ungefär 50 milj. kr.,
medan massa- oeh pappersgruppens exportvärde minskades från 196
till 183 milj. kr.
Vad som framför allt bidragit till att vidmakthålla det goda marknadsUiget för malm oeh järn iir givetvis den omfattande rustningsverksamheten i viirlden. ’l’rävaruexporten, vilken i stor utstr~ickning
går till England – år 1937 hamnade drygt hälften av vår utförsel
av triivaror i detta land -, har erhållit ett visst stöd av den engelska
byggnadsverksamhetens relativt gynnsamma utveckling under innevarande är. För massa diiremot ha inga speciella faktorer uppträtt
för att mildra det allmiinna konjunkturomslagets \Terkningar. Sedan
den kraftiga prisstegringen under fjolåret avstannat, Hinmaeles marknaden i ett mycket ömtåligt läge. Lagren voro stora, och köparna
hade under knapphetspsykosens dagar försäkrat sig om betydande
kontrakt för leverans under 1933 och även i viss utsträckning under
1939. När läget efter hand klarnade och omslaget korn, blevo köparna
443
Dagens frågor
framför allt angelägna om att befria sig från de ingångna förpliktelserna. För närvarande kännetecknas läget på pappen;massemarknaden framför allt av att köparna teckna nya kontrakt för senare leverans till reducerade priser mot att säljarna revidera dc bestående
kontrakten, ofta såväl beträffande kvantiteter som priser. Dessutom
inskränka producenterna i allmänhet framstiillningcn av massa. Sulfitfabrikanterna, som äro förenade i en internationell organisation,
ha sålunda beslutat att från den l april tilliimpa en produktionsinskränkning på 20 %. Även läget på pappersmarknaden iir sådant, att
tillverkarna överenskommit om produktionsinskränkningar med 65%
för kraftpapper samt med 50 % för sulfitpapper och Rmörpapper.
Den svenska exporten spelar en mycket betydelsefull roll för gestaltningen av konjunkturläget i Sverige. Det kan visserligen råda
delade meningar om i hur stor utsträckning den gynnsamma konjunkturutvecklingen 1933-37 är att återföra på de goda avsättningsmöjligheterna för svenska produkter på de utländska marknaderna, och till
vilken grad den framkallats av andra faktorer. Men det förnekaR
knappast av någon, att exportenR utveckling är en av de viktigaste
strategiska faktorerna i konjunkturcykeln. AlldeleR speciellt i den
nuvarande situationen, då dc goda tiderna inom landet hotas av vikande konjunkturer utomlands, blir exportutvecklingen av central betydelse för det inhemska ekonomiska higct. Det iir niimligen huvudsakligen via exporten, som de försämrade konjunkturerna utomlands
kunna väntas påverka det svenska niiringslivct, och det är i Riffrorna
över exportvärde och exportvolym, som man har att söka och, som
ovan visats, även finner de första tecknen på att en Rpridning av
den internationella konjunkturförstimringen till vårt lanu börjar göra
Rig gällande.
Hur kan man nu vänta sig att exportutvecklingen kommer att förlöpa under den närmaste framtiden~ Svaret på uenna fråga blir tydligen i hög grad beroende på vad man anser om konjunkturutvecklingens framtida förlopp i våra stora avsättningsländer. Skulle konjunkturkurvan i Förenta staterna inom kort åter hiirja röra sig i
stigande riktning, vore det rimligt att vänta sig en allmän återhämtning även i den övriga delen av världen, och i så fall skulle sannolikt den svenska exporten snabbt övervinna det hittills inträffade
bakslaget. Dock får man ej glömma, att marknaderna för våra exportvaror äro utsatta för vissa risker även om näringslivet i stort
sett skulle blomstra runt om i världen. Det är t. ex. tänkbart, att en
eventuell internationell återhiimtning kommer till stånd på grund av
eller i samband med en allmän politisk avspänning. Om en dylik avspänning åtföljes av inskränkningar i rustningarna, kunna järnets
och malmens speciellt goda avsättningsbetingelser försämras. Detta
torde dock ej vara ett allvarligt »hot» mot vår järn- oeh malmproduktion, då i så fall ett ökat behov inom dc av krigRmaterialtillverkningen oberoende industrigrenarna troligen skulle komma att i stor
utsträckning kompensera den minskade avsiittningen för rustningsändamål. För massa- och pappersexporten torde däremot vissa risker
444
Dagens frågor
av annan art föreligga. För det första är tekniken på cellulosaindustriernas område stadd på snabb frammarsch, och i pressen dyka
ständigt notiser upp, som tala om framgångsrika försök med att begagna andra råvaror än trä för cellulosaframställningen. .Även om
dylika rykten i allmänhet äro betydligt överdrivna, kunna säkerligen
nyuppfunna metoder på detta område komma att få omfattande konsekvenser för den svenska träförädlingsindustrien. För det andra ha
stora utbyggnadsarbeten inom dessa industrigrenar under de sista
åren planerats och delvis även påbörjats och fullföljts, särskilt i
Förenta staterna beträffande sulfat- och i Kanada och Finland beträffande sulfitindustrien. Detta kan i framtiden medföra en ökad
konkurrens på världsmarknaden för pappersmassa. För det tredje
slutligen har, särskilt efter den stora prisstegringsperioden 1937, en
strävan gjort sig gällande hos de stora utländska pappersproducenterna att göra sig oberoende av inköp av råvaror genom att själva
förvärva kontroll över omfattande råvarutillgångar.
Om å andra sidan konjunkturavmattningen i världen skulle fortsätta ännu en tid, finnes det skäl att vänta sig en skärpt nedgång
i den svenska exporten. Det förefaller troligt, att under sådana omständigheter minskningen av vår export skulle bliva förhållandevis
kraftigare än inskränkningen av importen, och att alltså utvecklingen
skulle bliva motsatt den, som hittills kunnat iakttagas. Anledningen
härtill är för exportens del främst dess karaktär av att vara bunden
för en viss period framåt i tiden, vilket hindrar den att reagera
omedelbart inför ett försämrat läge utomlands. För importens del
åter torde man kunna vänta sig, att statsåtgärder till stöd för en
vikande inhemsk konjunktur, bankernas, industriens och enskildas
förhållandevis konsoliderade ställning och goda tillgång på reserver
och landets starka valutaposition komma att bidraga till det inhemska
konjunkturlägets upprätthållande och därför även till ett bibehållande av en relativt stor importvolym.
”Sveriges nya Under denna famösa rubrik har en dansk litteraturstorhetstid.” historiker och journalist, Dr phil. Hakon Stangerup, i
det konservativa huvudstadsbladet Nationaltidende inlett en serie på
fyra artiklar »om det rika, kungajubilerande och försvarsberedda
Sverige och dess intresse för ett kulturellt samarbete med Danmark».
Det är med andra ord helt enkelt frågan om ett dagsaktuellt och
reverenter sagt något banalt Sverigereportage.
De tre senare artiklarna ha i detta sammanhang ganska liten betydelse. De innehålla i intervjuform tämligen andefattiga kulturkåserier. Den första är emellertid i hög grad anmärkningsvärd, även
för den som på senare år vant sig vid att i skrift, tal och samtal
från danskt håll ta del av mycket älskvärt – och törhända en aning
avundsamt – smicker om Sverige och allt svenskt. Men det första
av dessa inlägg är något noch nie dagewesenes. Efter att omsorgsfullt ha genomläst det utan ens mellan raderna finna skymten av
den ironi, man efter det första anslaget måst betrakta som ofrån- 445
Dagens frågor
komlig, kan man näppeligen uppleta någon annan förklaring än att
detta opus är lavet på svenska motiv, men egentligen utgör ett mer
eller mindre medvetet inrikespolitiskt inlägg; en filippik emot den
nuvarande regimen i Danmark.
I Sverige är nämligen allt ljust och lyckligt. Mot denna strålande
bakgrund är det tydligen meningen att det oeniga, försvarslösa, fattiga och isolerade lilla Danmark skall klarare iakttagas av tidningens
eventuellt förvånade läsare.
Artikelförfattaren utgår från C. J. L. Almquists för jämnt 100 år sedan utgivna, ofta omtalade och citerade skrift S1)enska fattigdomens
betydelse, men blott .för att påpeka, hur fullkomligt osann och oriktig den numera är. Sverige är ett till den grad rikt land, säger dr
Stangerup, att om en svensk diktare i dessa dagar ville vara lika
ärlig mot sin tid, som Almquist var mot sin, så skulle han skriva
om den Svenska rikedomens betydelse. »Och han skulle då», heter
det, »otvivelaktigt börja sålunda: Een eneste Ting, og det for saa
vidt en stor Ting, er Svenskerue alene af alle Folk i Europa blevet
bestemt til: det er til Rigdom …»
Bevisningen för detta påstående lyder till en början som följer:
»Det rober sig paa alle Omraader i Sverige i Dag. Svenskerue tjener mange Penge. Det er et vrnldigt Sus over deres Forretningsliv.
Hojkonjunktur over hele Linien. Malmtogene ruller i en ustandselig
Strom mod de norske Indskibningshavne(!). Som en Krnmpeslange
bugter de sig gennem Landskabet Sveriges Naturrigdomme forer de
bort. Guld og Velstand forer de med sig hjem igen.
Og Guldstrommen breder sig over Handelsliv og Forlystelseliv.
De stockholmske Varehuse glimter og straaler af pragtfulde Kjoler,
Tojer, Diamanter. Et Udvalg af al Verdens skoune og fristende T’ing
bydes frem. Der er ikke noget, som hedder Valutac;mtral. Alt kan
man faa at kobe, og alt er der faktisk Eftersporgs!”ll efter. Champagne, som i Danmark snart er en saga blott, er i Stockholm ikke
nogen srnrlig usrndvanlig Drik. Der drikkes Champagne, overalt paa
de store Restauranter, og der drikkes meget Champagne, for alle
Restauranter er fulde, og alle Mennesker er glade og har Penge paa
Lommen.»
övriga belägg äro (i flera av ordets betydelser) ytliga turistintryck
från gator, biografer och krogar i Kungl. huvudstaden. Härtill måste
också rimligtvis läggas meddelanden av dåliga eller missförstådda
rådgivare. I varje fall det besynnerliga påståendet, att vi svenskar
gå omkring och kalla den just nu innevarande tiden för Sveriges
nya storhetstid; precis som men nu på bättre grunder än den förra
högkonjunkturen, Kreugerepoken.
Efter dessa grova överdrifter är man tämligen blaserad och reagerar måhända ej mycket emot fortsättningens åtskilligt riktigare,
men ofta blott halvsanna eller halvt förstådda påståenden. Författarens tes är, att Sverige för närvarande företer bilden av ett enigt
land. Denna nationella enhet och samling visar sig på tre områden:
gentemot den gamle konungen och hans hus, i fråga om försvaret
446
Dagens frågor
och slutligen beträffande »Norden som fäderneslandets större begrepp».
Enigheten gentemot monarkin belyses, delvis mera träffande än
taktfullt, med veckotidningsjournalistikens och förty publikens sysslande med de kungliga och deras angelägenheter – vilka sägas intressera de breda lagren lika mycket som tippningen! Dock skall
erkännas, att även mera reella skäl åtminstone framskymta.
I fråga om försvaret har riksdagens och de politiska kretsarnas
nyss manifesterade enighet i artikelförfattarens framställning fått
rent av heroiska proportioner. Ganska världsfrämmande iiro även
hans uttalanden om »det nordiska Sverige». >>Sveriges nationalmed·
vetande iir ett nordiskt nationalmedvetande». Man må vrida och
vända på denna sats hur man vill: man kan med lika berättigande
säga, att den iir sann och falsk. Att Sveriges intresse för grannländerna och, som författaren naturligtvis framhåller, särskilt för
Danmark, stegrats under de senaste tio åren kan vara möjligt- men
man kan också riitt väl hävda, att det, i förhållande till den organiserade internordiska propagandan, som nu bedrivits i e:a 20 års tid,
tyvärr icke iir så stort som det borde och kanske kunde vara.
Påpekas bör, att något egentligt stöd för författarens påstående
om det tillviixande nordiska medvetandet svårligen kan pressas fram
ur de ovannämnda intervjuerna. De tre åtsporda personerna, teaterchefen fru Pauline Brunius, radions »kulturchef» skalden Hjalmar
Gullberg och direktör Olof Andersson i Svensk filmindustri ha tydligen behandlats medelst ledande frågor av typen: ’l’ycker Ni inte
att …?, Skulle Ni inte vilja bidraga till …’!, etc., men även av dr
Stangerups text framgår, att de i sina så tillkomna uttalanden om
det svensk-danska kulturutbytet resp. -samarbetet förstått att rätt
väl balansera mellan artighetens och sanningens krav.
Att det ömsesidiga intresset de nordiska länderna emellan tillväxer
är ett praktiskt taget oomstritt önskemål. För att det skall realisera3
fordras emellertid ömsesidig kännedom. Säkerligen delar författaren till artikeln om »Sveriges nya storhetstid>> denna uppfattning.
Men beklagligen har han inte bidragit till spridandet av en riktig
kunskap om Sverige i sitt fiidernesland. 1’värtom. Och man kan utan
något övermått av fantasi föreställa sig, att >>upplysning» av det slag,
som här påtalats, faktiskt är eller mycket snart kan bli direkt skadlig. Ty den uppväcker snarare avund än vänskap.
Landsbygdens Befolkningskommissionen har vid sidan av sina
avfolkning. enormt många förslag – som ofta frammanat kritik
och, i den mån de hittills konseljbehandlats, av regeringen handlagts
med aktningsfull retuschering- även samlat sig till några principiella betiinkanden av programmatisk karaktär. Ett av dessa behandlar det nästan eviga och – av Karl Hildebrands negerskildringar i
boken >>Afrika>> att döma – universella problemet om »urbanismen>>.
Vid handläggningen av landsbygdsbetänkandet ha deltagit samtliga
kommissionens medlemmar jämte riksdagsmännen Martin Skoglund
447
Dagens frågor
och Jones E. Andersson i Ovanmyra – den av årets Amerikafeber
även gripne hr Myrdal har dock varit frånvarande och företräder
måhända något avvikande synpunkter, så framt man får rätta sig
efter hans senaste bok »Jordbrukspolitiken under omläggning». Av de
båda extra delegerade har hr Andersson, vilken även försökt sig på
skaldekonst, sedan länge gjort sig känd som en jordbruksromantiker
av fullblod, medan hr Skoglund – såsom Svensk Tidskrifts läsare
erinra sig från dennes artikel om »Landsbygdens nya ansikte» i vår
förra årgång – från början tillägnat sig en mera pessimistisk eller
realistisk syn på jordbrukets framtid ur synpunkten av dess förmåga
att kunna bevara landsbygdsbefolkningen vid torvan. Den som genomläser det avlämnade betänkandet skall snart finna, att hr Skoglund
ej gått lottlös från kommittearbetet. Den mera realistiska synen har
kommitten gjort till sin. Man skulle kunna säga, att generaldirektör
Wohlin, som visserligen aldrig ensidigt betraktat dragkampen mellan
industri och jordbruk men ändock gjort jordbruket till sitt stora patos, såväl som den lyriske Dalarepresentanten »skrivit bort» en god
del av sin gamla jordbruksromantik.
Det är främst fyra motiv, som föranlett kommissionen att resolvera
att en fortsatt avgång av arbetskraft från jordbruket under den närmaste framtiden är att emotse. l) J ordbrukets rationalisering måste
fullföljas för att bereda jordbrukarna och jordbruksanställda en med
andra näringar någotsånär jämbördig levnadsstandard, något som
måste leda till minskning av arbetskraftsbehovet. 2) Under det närmaste decenniet kommer inom jordbruksbefolkningen de arbetsföra
åldrarna att stegras över nuvarande antal med över hundratusen
människor, och detta »överskott» synes hänvisat till att söka sin utkomst utanför modernäringen. 3) Vissa otillräckliga småbruk torde,
icke minst med hänsyn till hustrurnas tunga arbetsförhållanden,
oundvikligen komma att nedläggas eller sammanslås. 4) Under nuvarande internationella marknadsförhållanden kan man självfallet
knappast föreställa sig en utvidgning av jordbruksproduktionen, baserad på utförsel från den redan i stort sett mättade hemmamarknaden.
Å ven om kommissionen ej kan ställa några tvärsäkra prognoser
angående industrins, hantverkets och andra s. k. stadsmannanäringars
möjligheter att i samma takt som hittills upptaga den inom jordbruket ledigblivna arbetskraften, måste dess konklusion bli, att flykten
från jordbruket under det närvarande decenniet ej torde upphöra.
Kommissionen gör ej detta konstaterande med lätt hjärta: den måste
peka på risken för nativiteten, som ju är högst på landsbygden, den
erinrar om industribefolkningens otrygghet vid kriser och den anser
det »mindre lyckligt, att alltför många unga miinniskor lämna det
i så många avseenden sunda arbetet i jorden och livet på landet, ett
arbete som— dock i högre grad än de flesta andra yrkesarbeten
är ägnat att främja de uppväxande generationernas fysiska och
psykiska hälsa».
Det har sagts till kritik av kommissionens betänkande, att det ej
448
Dagens frågor
innehåller något nytt. Detta ~ir nog i och för sig en sanning med
modifikation, eftersom veterligen någon aktuell demografisk utredning angående landsbygden och jordbruket ej företagits. Det väsentliga är dock icke nyhetsgraden hos kommissionens slutsatser – i vår
hetsade tid kan det snarast vara en förtjänst att icke alla kommittearbeten utmynna i »nyheter». Det viktiga är att en säkrare grund
lagts för bedömandet av befolkningsförhållandena inom jordbruket
och att representanter för olika åskådningar och intressen fått en
gemensam grund härför. Och hittills ha uppfattningarna om jordbrukets framtid icke varit samstämmiga, varför den vunna principiella
enigheten måste betecknas som ett för den fortsatta diskussionen betydelsefullt steg.
A andra sidan ha kommittens ledamöter – från högern till socialdemokraterna, från teoretikerna till praktikerna- i sitt elistingerande
mellan »flykten från jordhruket» oeh >>landsbygdens avfolkning>>
gam;ka oreserverat uttalat sig för en IWsitiv landsbygdspolitik, syftande till att förhindra fortsatt viixt av städerna och att i shillet i
görligaste mån söka friimja uppkomsten av ett substituerande produktivt liv på landsbygden. Det måste nog, vid närmare beseende,
riiknas kommissionen till förtjiinst att deu begränsat sin uppgift till
att skissera målet; uiistan varje aktuellt samhällsspörsmål av direkt
eller indirekt lJetydelse för ;jordbruket ligger f. n. under utredning,
och kommissionen skulle ha förvandlat sig till en allmän beredning,
om den skulle ha tilltrott sig kompetensen att anvisa lösningar i alla
de prakti~>ka, tekniska och ekonomi~>ka spörsmål, som härvid anmäla
sig. Sannolikt komma meningarna i fortsättningen att bryta sig,
när man vill ha ett konkret svar på den positiva landshygdspolitikens
>>Vad är rlet7» Men rlet är svårt att tiinka sig, hur det överhuvud taget skall bli möjligt att uppehålla landsbygdskommunernas sociala
och kulturella standard, om de~>sa skulle gå mot en fortsatt länsning
av folk och utarmning av skattekraft. Få samhällsproblem ha på lång
sikt en större vikt iin att hindra rubbningen av nödig halans mellan
land och stad. De moderna kommunikationerna ha öppnat förut
oanade möjligheter att åstadkomma en »dispersion>> av näringslivet,
varför landsbygdsproblemet måhända kan lösas ieke genom en uttömning av utan genom en strukturförändring på landsbygden.
Mycket vore redan vunnet, om statsmakterna niir nya frågor komrna
före stiidse hade landsbygdens problem för ögonen och konsekvent
handlade i syfte att undvika att befordra en icke nödtvungen fortsatt
urbanisering. Denna ständiga påminnelse har hittills ej givits, kanske
därför att landsbygdsproblemet tidigare offieiellt icke varit något problem eller i vart fall icke något klart siktat.
Det svenska kon- I juli 1937 igångsattes det svenska konjunkturinjunkturinstitutet. stitutets verksamhet, under lednin~ av generaldirektör Herman Eriksson såsom ordförande och statssekreterare Dag
Hammarskjöld som jourhavande ledamot av institutets nämnd. Det
hittills synliga resultatet härav iir två konjunkturrapporter, Kon- 449
31-38484. St·cnsk Tidskrift 1938.
Dagens frågor
junkturläget hösten 1937, som utkom i början av innevarande år, och
Konjunkturläget våren 1938, som publicerats i dagarna. Båda dessa
rapporter ha utarbetats av docenten Erik Lundberg, som är knuten
till konjunkturinstitutet såsom sakkunnig. Den första rapporten har
närmast karaktären av en engång·sundersökning av den ekonomiska
utvecklingen i Sverige sedan 1929, medan den senare ägnar särskild
uppmärksamhet åt konjunkturläget i de för det svenska näringslivet
viktigaste främmande länderna, Förenta staterna, England och Frankrike. Dessutom innehåller den sista rapporten givetvis en analys av
den senare tidens svenska utveckling.
Konjunkturinstitutets båda rapporter giva en fyllig och på ett omfattande observationsmaterial stödd översikt av de sista årens ekonomiska historia i Sverige, speciellt det konjunkturella uppsvingsskedet 1933-37. Framställningen vilar på vissa allmänt erkända konjunkturteoretiska principer, vilka särskilt avse att visa upp, vilka
krafter som böra betraktas som de framför andra ledande i uppsvinget.
För Sveriges del blir det i första hand exporten och den inhemska investeringsverksamheten, särskilt byggnadsverksamheten, som komma
att framstå såsom de strategiska faktorerna i konjunkturförloppet.
Kring dessa grupperas övriga ekonomiska faktorer genom de ömsesidiga beroendeförhållanden, som härska mellan samtliga element i
näringslivet. I det schema, som sålunda utarbetats och efter vilket
institutets konjunkturanalys är lagd, intaga vid sidan av exporten
och investeringsverksamheten sådana faktorer som produktionsvolym, sysselsättning, pris, inkomster import, betalningsbalans, sparande
och kredit en viktig plats.
Institutet tager mycket bestämt avstånd från tanken att dess undersökningar skulle mynna ut i någon bestämd prognos. I detta avseende är dess ståndpunkt starkt avvikande från den, som intogs av
flertalet av de kontinentala och framför allt de amerikanska konjunkturinstituten, då dessa startades. Det bekanta Harvard-institutet i
Förenta staterna syftade sålunda med sina statistiska undersökningar
direkt till en förutsägelse av det ekonomiska skeendet, baserad på
rent formella synpunkter beträffande vissa ekonomiska tidsseriers
förlopp. Åven det tyska konjunkturforskningsinstitutet framlade till
en början mer eller mindre försiktigt formulerade prognoser. De av
detta institut tillämpade metoderna voro emellertid mera differentierade och mindre formellt betonade än det amerikanska institutets,
men utgångspunkten var och är den rent empiriska forskningen utan
några medvetet teoretiska resonemang. Den konjunkturteoretiska
sakkunskap, som finnes representerad inom det svenska konjunkturinstitutet och som sätter sin prägel på dess arbete, gör att institutets
ställningstagande i prognosfrågan stödes av en omsorgsfullt avvägd,
teoretisk genomarbetning av hela detta problem.
Enligt det betraktelsesätt, som anlägges av konjunkturrapporternas
författare, medför ett pågående konjunkturuppsving en ständig
minskning av stabiliteten i det ekonomiska l~iget. Detta beror väsentligen på att investeringsverksamheten ökas, samtidigt som ett bibe- 450
Dagens frågor
hållande av högkonjunkturen kriiver en ständigt skärpt stegring av
investeringarna. Någon absolut gräns för konjunkturuppgången nås
aldrig, utan uppsvinget avbrytes av någon oväntad händelse, såsom
ett i och för sig tillfälligt kursfall på börsen, orsakat t. ex. av vinsthemtagningar, eller en skärpning av den politiska situationen. Dylika chocker kunna utlösa ett konjunkturomslag, om uppsvinget fortgått så länge att det nått ett visst tillstånd av labilitet. I början av
ett konjunkturuppsving fordras det en relativt kraftig störning för
att framkalla ett omslag, men allt eftersom uppsvinget fortskrider,
bliva de störningar, som kunna avbryta högkonjunkturen, mindre och
mindre. Med en dylik uppfattning måste det betraktas som omöjligt
att framlägga en bestämd konjunkturprognos. Vad en konjunkturanalys bör eftersträva, blir i stället att söka påvisa, hur långt uppsvinget gått, d. v. s. i vilken utsträckning labiliteten i det rådande
higet kan antagas göra sig gällande, och vilka risker för utlösande
händelser, som kunna Hinkas föreligga på det ekonomiska området.
Konjunkturinstitutets uppgifter äro emellertid icke begränsade till
de fortlöpande konjunkturundersökningarna. Enligt det arbetsprogram, som offentliggjordes i början av 1938, ägnar institutet även sin
uppmärksamhet åt en bearbetning och komplettering av den tillgängliga ekonomiska statistiken. Sålunda pågå bedikningar rörande exportvolym, investeringsverksamhet, sysselsättning och utbetalda lönesummor inom vissa industrigrenar. En omfattande umlersökning
rörande importvolymen och importens sammansättning publicerades
i den sista konjunkturrapporten. Vidare upplägges i anslutning till
den vid Stockholms Högskolas Socialvetenskapliga Institut publicerade »National Income of Sweden 1861-1930» en fortgående undersökning över det totala värdet av konsumtionen och nationalinkomsten. Slutligen kan ni:imnas, att även andra verksamhetsområden
efter hand kunna väntas tillkomma, närmast vissa strukturmässiga
undersökningar av Sveriges niiringsliv, samt att institutet har att
verkställa sådana med dess övriga uppgifter sammanhängande, särskilda utredningar, som av Kungl. Maj:t uppdragas åt institutet.
Utiandstyskarnas Att tillhöra det tyska folket är enligt nationalorganisation.’ socialistisk uppfattning icke längre en formaljuridisk betingelse utan en blodsbunden och andlig. Om en tysk
bor inom det tyska territoriet eller utanför detsamma spelar ingen
roll för hans samhörighet med det tyska folkkomplexet. Det kan
betraktas som tämligen symptomatiskt för de nya betraktelsesätten
1 Inför den utredning angående utlandssvenskarnas ställning, som riksdagen på
grund,-al av direktör Erik Nylanders motion enhälligt begärt, ha vi ansett det
av intresse ntt ge en bild av den nya tyska utlandsorganisationen. Att denna i
enstaka fall ansetts gå för långt i hänlandet på främmande territorium av de
tyska intressena skall här blott nämnas utan att närmare dryftas.
Red. av St·ensk Tidskrift.
451
Dagens frågor
att de tyska hallåmännen varje kväll avsluta radioutsändningarna
med att önska alla tyskar inom och utom landets gränser en god natt.
Genom detta pregnanta betonande av tyskheten komma givetvis de
utom riket boende tyskarna att i flera avseenden intaga en helt
annan ställning än tidigare. Den strikta organisering av de tyska
medborgarna, som efter nationalsocialismens genombrott ägde rum
inom Tyskland, fick snart sin efterföljare i utlandet. Redan under
nationalsocialismens genombrottsår i Tyskland hade små nationalsocialistiska grupper upprättats inom de tyska kolonierna utomlands.
Detta skedde dock utan någon medverkan från hemlandet, och någon
större fart blev det ej till en början på den nationalsocialistiska
utlandsorganisationen, då utiandstyskarna i regel hade det himligen
välbeställt eller också förlorat den omedelbara kontakten med hemlandets problem. Den stora nationalsocialistiska frammarschen vid
valet den 14 september 1930 kom för dem som en överraskning. Valsegern utnyttjades påpassligt av de nationalsocialistiHka krafterna i
utlandet och på hösten 1930 sammanträdde ledande nationals:JCialistiska utiandstyskar i Hamburg för att behandla frågan om en utlandsorganisation. Detta möte resulterade i att nationalsocialistiska
partiet i maj 1931 upprättade en särskild utiandsavdelning med srite
i Hamburg. Denna avdelning handlade alla iirenden betriiffande de
nationalsocialistiska organisationerna utomlands. Det är givet att
dessa organisationer .på detta stadium hade en klar partipolitiskpropagandistisk tillspetsning och i första hand lade tonvikten vid
att vinna nya medlemmar samt bekämpa övriga politiska partier
och riktningar.
Under första tiden efter det nationalsocialistiska maktövertagandet
i Tyskland kom utiandsorganisationen något i bakvatten. Det var
en tid ifrågasatt, att den skulle slopas helt och hållet. Så blev emellertid icke fallet, utan högsta statsledningen beslöt i stiillet att ytterligare utbygga densamma. I oktober 1933 underställdes organisationen direkt Hitlers ställföreträdare Rudolf Hess, och till chef för
densamma utsågs Ernst Bohle. Denne, som erhöll Gauleiters rang,
påbörjade reorganisationsarbetet på bredaste basis oeh 1934 fiek
organisationen sitt slutgiltiga namn, »Auslandsorganisation der
NSDAP>>.
Bohle är en relativt ung man, född 1903 i Braciford i England.
Föräldrarna voro tyskar och fadern erhöll 1906 en professur vid
universitetet i Kapstaden. Efter slutad skolgång i en engelsk skola
därstädes for Bohle till Tyskland, där han studerade vid universitetet
i Köln oeh vid Handelshögskolan i Berlin. Efter att ha avlagt handelsexamen anställdes han i en export- och importfirma i Rhenlandet. 1931 intriidde han i den nystartade utlandsorganisationen, där
han på grund av sin ingående kännedom om tyskarnas ställning
utomlands gjorde snabb karriär och snart nådde ledande poster.
Tidigare rådde det en viss dualism dels mellan utlandsorgani;;ationen såsom partiinstans och de statliga organen, d. v. s. beskickningarna och konsulaten, dels mellan IJartimedlemmar – vilka ju
452
Dagens frågor
automatiskt voro anslutna till organisationen – och övriga tyskar i
utlandet. Självklart blev en viss oklarhet följden härav. För att upphäva denna dualism utfärdades den 30 januari 1937 en förordning,
enligt vilken utiandsorganisationen erhöll en statlig förankring. En
speciell avdelning upprättades i Auswärtiges Amt för handhavandet
av samtliga angelägenheter som berörde utlandstyskarna. Till chef
för denna avdelning utsågs Bohle, som ju tillika var ledare för utlandsorganisationen. Härvid klarlades de befogenheter, som tillkommo de statliga instanserna respektive utlandsorganisationen.
Utiandsorganisationen erhöll lejonparten av uppgifterna, detta icke
minst med hänsyn till den propagandistiska verksamhet som bedrives
inom de tyska kolonierna i utlandet.
Vad menas med en utlandstysk~ Den officiella definitionen, vilken
väl får tagas i trängre bemärkelse, lyder sålunda: Utiandstyskar äro
de tyska medborgare, vilka bo utanför rikets gränser, för såvitt de
äro av tyskt blod och medvetna om sin tyskhet. Härigenom uteslutas
tyska medborgare av främmande blod, t. ex. judar och sådana tyska
medborgare, vilka väl äro arier, men på grund av sin politiska verksamhet icke betraktas som »medvetna om sin tyskhet», t. ex. emigrerade demokratiska politiker. Utiandsorganisationen befattar sig
endast med tyska medborgare, som fylla anspråken i ovannämnda
definition, men givetvis måste de statliga myndigheterna, d. v. s. beskickningarna o. s. v., befatta sig med frågor, som angå även andra
tyska medborgare. Däremot har utiandsorganisationen ingenting att
göra med folkkomplex, som fastän de äro av tyskt blod och medvetna
om sin tyskhet icke äro tyska medborgare, t. ex. sudettyskarna.
Antalet utlandstyskar, som falla under utiandsorganisationens
kompetens, uppskattas till mellan 2 och 3 miljoner; några exaktare
siffror kunna ej erhållas, då konsulatsmatriklar icke förts. Dessutom
tillkommer i organisatorisk, fast kanske mindre i reell, mening c:a
70,000 sjömän, som arbeta inom utrikessjöfarten.
Utiandsorganisationens mål kan i första hand sägas vara tyskhetens bevarande i utlandet samt genomförandet av de nationalsocialistiska tänkesätten i de tyska folkgrupperna därstädes. Redan
1931 utformades 10 ledsatser, efter vilka den utom riket boende nationalsocialistiske partimedlemmen skulle forma sin livsföring. Dessa
ledsatser ha sedan januari 1937 utsträckts att gälla för samtliga utlandstyskar. De kunna betraktas som mycket belysande och vi citera
några av desamma: l) Lyd det lands lagar vars gäst Du är. 2) Politiken i det land Du gästar skall Du överlåta åt landets egna innevånare. Dig angår inte främmande lands inrikespolitik. Du skall
icke på något sätt blanda Dig i densamma, icke ens genom privatdiskussioner. 3) Bekiinn Dig alltid till Din tyskhet! 6) Hjälp alltid
utan vidare Din tyske folkbroder om han råkat i oförskylld olycka.
8) Arbeta dagligen på att varje ärlig tysk skall inträda i vår rörelse.
Övertyga honom om vår rörelses överlägsenhet och rättmätighet, om
nödvändigheten av att vi segra på det att Tyskland må leva vidare!
Kämpa med andliga vapen! 10) Anslut Dig till partimedlemmarna
453
Dagens frågor
på Din uppehållsort. Finnes därstädes någon partigrupp så bliv en
trogen och disciplinerad medarbetare till densamma. Stifta ingen
split och tvedräkt utan försök att med alla krafter bilägga uppkomna tvistigheter.
I första hand äro – som ovan sagts – partimedlemmar anslutna,
men då givetvis icke samtliga utiandstyskar äro partimedlemmar
söker man på frivillighetens väg draga till sig även övriga tyskar.
Vad blir följden om emellertid en utiandstysk vägrar att ansluta sig?
Här uppställer sig givetvis frågan om det passiva tvånget. Härvid
måste man först betona att säkerligen flertalet av de utomlands boende tyskarna anslutit sig till Hitler och nationalsocialismen. Vidare
innebär det givetvis en avsevärd fördel för de utomlands boende
tyskarna att sluta sig samman i en fast organisation, då härigenom
åtskilliga förmåner kunna ernås, som säkerligen icke kunde vinnas
på privat väg. Därest en person ändå skulle vägra att ansluta
sig, kunna inga menliga konsekvenser följa, om han icke genom sitt
handlande som tysk medborgare låter sådana saker komma sig
till last, som enligt tyska strafflagen äro straffbara, t. ex. nedsättande yttrande om den nationalsocialistiska regimen och dess ledande
män eller dylikt. N aturligtvis kan han i så fall endast ställas inför
rätta, om han återvänder till Tyskland.
Det tyska riket är numer administrativt uppdelat i Gauer, vilket
utgör ett slags länsindelning. Förvaltningstekniskt sett, i synnerhet
med hänsyn till dess struktur, är även utiandsorganisationen en Gau.
Den är organisatoriskt uppbyggd på samma sätt som de inlandstyska gauerna, även om vissa avvikelser förekomma på grund av de
speciella förhållanden, som råda utomlands och inom den tyska sjö-
farten. I spetsen för organisationen står Gauleitern – i detta fall
Bohle – och honom direkt underställd är »Ledningen för NSDAP:s
utlandsorganisation», som utgör hela organisationens centralpunkt
och har sitt huvudsäte i Berlin, Tiergartenstrasse 4. Denna centralförvaltning är i sin tur uppdelad i regionala avdelningar, vilka var
och en ha sina särskilda geografiska områden att förvalta. Dessa
äro: l) för Nord- och Östeuropa, 2) för Västeuropa (utom Storbrittanien och Irland), 3) för Sydösteuropa och Främre Asien, 4) för
Italien, Schweiz och Ungern, 5) för Afrika, 6) för Nordamerika, 7) för
Iberoamerika, 8) för Fjärran östern, Australien, Storbritannien och
Irland, 9) för en speciell avdelning för sjöfarten. Dessutom finnas
specialavdelningar som t. ex. kvinnoavdelning, ungdomsavdelning,
rättsavdelning, kulturavdelning, avdelning för hemvändande tyskar etc.
De utomlands bosatta tyskarna äro för varje land sammanslutna
i en s. k. »Landesgrupp», som står under ledning av en »Landesgruppenleiter». Denne måste vara högt kvalificerad för sin post; han
skall äga ingående kännedom om och förståelse för den mentalitet
och de livsformer, som äro karakteristiska för det friimmande landet, samt vara i besittning av »Fiihrer»-egenskaper. »Landesgrupperna» i sin tur uppdelas alltefter växlande behov i mindre
454
Dagens frågor
landskretsar, vilka stå under ledning av en kretsledare. Dessa
administrativa enheter återigen bestå av ortsgrupper, vilka i sin tur
slutligen uppdelas i s. k. »StiHr.punkten>>, vilka utgöra den minsta
enheten. Sålunda grundmuras även i ett främmande land den tyska
folkgemenskapen alltifrån den sammanslutning, som består ett par
familjer emellan, ända till den tyska kolonin som helhet. Det ligger
i öppen dag att härigenom skapas ett synnerligen effektivt instrument till iakttagande av de tyska intressena och till bevarande av
den tyska andan, i enlighet med de krav, som den nationalsocialistiska regimen ställer på densamma.
Med denna fasta organisation som fundament kan det tyska utlandsorganisationen med intensitet och äkta tysk grundlighet gripa
sig verket an att i praktiken realisera de ideella mål, som uppställts.
Förutom spridandet av de nationalsocialistiska tänkesätten står bedrivandet av en intensiv social hjälpverksamhet i främsta rummet.
Denna bedrives efter mönster från hemlandet och experter, med flerårig erfarenhet från verksamheten därhemma, bistå vid nppriittandet
av de olika sociala institutionerna och föranstaltningarna. Av dessa
kan i främsta rummet nämnas vinterhjälpsverket, som har vackra
siffror att uppvisa; så t. ex. insamlades vintern 1935/1936 1,s miljoner
riksmark i kontanter. Vidare försäljning av märken och plaketter
och s. k. Eintopfsonntag (enrättssöndag), d. v. s. att man vissa söndagar endast äter en billig rätt till middagsmålet för att låta överskottet av middagsutgiften gå till välgörenhet. Kvinnoorganisationerna Uigga ned ett betydande arbete på hjälpverksamheten och
1936 skickades sammanlagt 880 fattiga utiandstyska mödrar till hemlandet för att där rekreera sig. Resorna ske gratis och detsamma
giillcr för dc barn, som skickas till ’L’yskland för att där erhålla den
nya tyska uppfostran och skolunderbyggnad, vilken den tyska statsledningen anser nödviindig för ungdomen, men som är svår att
komma i åtnjutande av i utlandet på de platser, där de tyska kolonierna icke iiro stora. Sammanlagt ur)pgår antalet till Tyskland hemskiekadc barn till över 10,000.
Särskild uppmiirksamhet ägnas sjömansvården. 1936 infördes en
ny lönetarifförordniug samt särskilda lönetillägg för barnrika sjö-
mansfamiljer. Vidare har man stri:ivat efter att göra hamnlivet
drägligare för den tyske sjömannen i främmande hamnar.
Med hänsyn till propagandan spolar liksom i hemlandet även bland
utiandstyskarna pressen on mycket stor roll. Genom tidningar och
tidskrifter strävar man efter att öka kontakten mellan utlandstyskarna. Upplagans storlok oeh utstyrseln variera allt efter råd och
lägenhet; så har landskretsen Angola blott en kortfattad maskinskriven rundskrivelse, under det att de stora tyska kolonierna i Chile
och Fjärran östern hålla sig med tidningsdrakar, som i alla avseenden äro fullt »up to date», såsom t. ex. »Westkiistenbeobachter» i
Santiago samt >>Ostasiatischer Beobachter», utgives i Schanghai.
Den inlandstyska samlingspunkten för utiandstyskarna är Stuttgart, vilken stad i augusti 1936 av Adolf Hitler utsågs till »Die
455
Dagens frågor
Stadt der Auslandsdeutschen». Man har nu därstädes ett särskilt
utlandsinstitut, vilket intimt samarbetar med utlandsorganisationen.
Och varje år samlas här tusentals tyskar från alla jordens länder
till ett stort möte för att under några vackra sommardagar samfällt
manifestera sin tyskhet och hämta nya impulser för sitt arbete
fjiirran land. E. G.
Ungern i storpoliti- Efter »Anschluss>> fick Ungern gemensam gräns
kens brännpunkt. med Tyskland. Dess liige, såviil utrikes- som inrikespolitiskt, ändrades därigenom radikalt. Samtidigt aktualiserades de ungerska minoritetsproblemen i ’rjeckoslovakiet. Ungern kom
i den europeiska storpolitikens brännpunkt icke minst diirigenom,
att nya perspektiv öppnade sig för den tyska politiken mot Balkan
via eller förbi Ungern. Liksom Schweir. efter »Anschluss» förlorat
sin gamla ställning som förmedlare av transito och passagerare mellan axelns länder, som nu kunna dirigera sina förbindelser över
Brenner, har Ungerns och andra Donaustaters geopolitiska omställning blivit ofrånkomlig. Symptomatiskt är att man i Belgrad skyndade sig att hälsa den nya grannen vid Donau viilkormnen.
Ungerns nya plats mellan Tyskland och Balkan har – det torde ej
vara felaktigt att förmoda – angivit en ny politisk vindriktning i
Ungern under Bela v. Imredys ledarskap. Ty utan tvivel tog man
i Budapest ad notam Hitlers antydan i Rom, att de stater, som ställde
sig hindrande i vägen för de två axelstaternas naturliga utveckling,
hade att skylla sig själva. Vi skola i detta sammanhang inte spekulera över, vad Hitler åsyftade med sina ord, men håller man Tysklands målmedvetna strävan att politiskt som ekonomiskt genomsyra
Balkanstaterna i minnet, var vinken tydlig nog för Ungern och andra
stater.
Harthys utbyte av Daranyi mot nationalbankens förste president,
von Imredy, föreföll mången utanför Ungern ganska meningslöst.
Ä ven den nye mannen nödgas ju bygga sin parlamentariska makt
på det nationella samlingspartiet, som har majoriteten i parlamentet. Men för kännaren av landets inre politik var statFnninisterskiftet
efter »Anschluss>> ingen sensation. Ingen vågar bestrida Daranyis
stora förtjiinster om sitt lands utveekling. 1\Ten de storpolitiska hiindelserna utanför Ungern flögo honom förbi i ett tempo, där han ej
orkade med. Han saknade även den förbehållslösa energien, då det
gHllde utrikespolitiska mål och vinningar. Litande till försoningspolitik och utjämning lät han sig drivas av händelserna, där han i
stället bort driva dessa. Den synliga orsaken till hans avgång blev
det kompakta motstånd, som det konservativ-liberala r>artiet satte
mot hans judelagar med dess numerus clausus, d. v. s. begränsning
av judarnas verksamhetssfär till att motsvara dess andel av Budapests folkmängd. De judiska finansmännen i London och Paris gjorde
allvarliga föreställningar i Budapest mot judelagarna och stöttade
ovannämnda partis krav, men deras intervention fick i verkligheten
ingen påtaglig verkan utanför personpolitiken. Och dock framträdde
456
Dagens frågor
här en djup intimitet mellan det ungerska parlamentets senat, de
verkliga magyarerna, som de kalla sig, d. v. s. adeln och hovaristokratien, och det utländska kapitalet i landet. Adeln, de övre tiotusen rika,
förskräcktes för den förestående jordreformen, som ej längre kan
uppskjutas, om man överhuvud vill se ett resultat av den beslutade
5-årsplanen. Bägge dessa maktgrupper tyckte, att den radikala nationalismen i Ungern gjorde för snabba steg mot en verklig »folkgemenskap» och en jämnare fördelning av livets utkomstmöjligheter.
De trodde sig om att hejda denna genom att fälla Daränyi. Men
ytterst betingades regimväxlingen av de utrikespolitiska intressen,
som »Anschluss» aktualiserat.
Placeringen av Imredy på statsministerposten har i själva verket
inneburit, att både adelspartiets och det judiska kapitalets mål oförhappandes förts åt sidan. Ty Imredys politik betyder en skärpning
av de nationella strävandena i landet, så säkert som hela regeringens
strävan går ut på att genomföra den proklamerade 5-årsplanen. Imredy är inte blott statsminister utan också finansminister, och hans
fullmakter innefatta full finansdiktatur. På detta sätt har han möjlighet att spela rollen av »den starke mannen» inom den inre politiken, där för tillfället det ekonomiska är det viktigaste. I övrigt har
nya regeringen som krigsminister fått en otroligt folkpopulär officer,
generalen von Ratz, närmast att likna vid general Epp i Miinchen;
den ungerska armens upprustning är till stor del von Ratz’ personliga
verk. Nämnes vidare, att den nya regeringen upptar en man som
greve Teleki, hjiilten i den nationella armen när Bela Kun störtades,
torde säker borgen finnas för en kurs efter tidens signaler.
Imredyregeringen har bl. a. att genomföra judelagarna, som efter
de häftigaste strider antagits före tillträdet, samt att raskt fullfölja
reformarbetet på såväl det sociala som finanspolitiska området. Det
kan nämnas, att den även och framförallt vill omgestalta sällskapslivet i landet. Det gäller de i Ungern nästan himmelshöga klassskrankorna, enbart det ett jätteprojekt, om man känner den magyariska klasshögfärden. Sammansättningen av den nya regeringen förebådar en nya aera, ett systemskifte från ovan till nedan. Måhända
skall man nu få folket i gemen att sluta upp kring de stora nationella planerna, vilka alla gå i riktning mot att rycka loss de sista
länkarna i den kedja, som Trianonfreden slog runt Ungern. En återgång till det som var är icke Hinkhar. Den enda väl ännu svävande
frågan är, huruvida omgestaltningen skall försiggå i språng eller
under parollen »skynda långsamt». Den frågan är till sist beroende
av de utomungerska händelserna och det sätt, på vilket dessa utveckla
sig, främst då i Tjeekoslovakiet.
Levnadsstandarden i Ungern står ännu på en fruktansvärt låg nivå
inom de arbetande skikten. Den vill man nu med alla medel försöka
höja. De ungerska arbetarna torde tillhöra de uslast betalda i hela
världen. De ha ofta blott ungefhr pr dag vad en svensk fabriksarbetare har pr timma. Sämst shillda äro småbrukarna och lantarbetarna.
457
~··
Dagens frågor
Man får icke vara blind för den viildiga vind, pilkorspartiet fått
i sina segel i och med »Anschluss». En fraternisering pågår redan
mellan detta och de i fadersskötet uvptagna tyska bönderna vid tyskungerska gränsen. »Kraft-durch-Freude»-hussarna, som korsa den
ungerska pustan och genom att blott dyka upv visa dc möjligheter
som den tyska bonde- och arbetarklassen fått genom att anamma
nationalsocialismens världsåskådning, det är agitation som tar. Den
nya regeringen har närmat sig de inhemska nationalsocialistiska
krafterna; genom att göra pilkorsvartiets krav till förmån för arbetarna och småbönderna till sina vill den taga vinden ur seglen
för pilkorsrörelsen.
Under krisåren på 1930-talet drabbades den ungerska jordbruksexporten av ett katastrofalt slag, och kapitalbristen har givetvis
skiirpt svårigheterna. Landets välstånd har dock märkhart förbättrats under de senaste åren, exporten har stegrats, i synnerhet sedan
Tyskland rest sig, och ’l’yskland tar i dag som är emot 42% av den
samlade ungerska exporten. Liigger man härtill att Italien tar 15 %,
är det lätt att räkna ut den ställning Ungern har att intaga till dessa
två länder. Landets finansiella uppryckning skall fdimst gottskrivas
den nuvarande statsministern, som länge varit nationalbankens förste
president och dikterat de många valutarestriktionerna och åtstramningarna.
’l’as sikte på den ungerska utrikespolitiken, har denna aldrig avvikit från parollen: Nem, nem soha! (Nej, nej, aldrig!) I Budapest
finns som bekant en stor triidgård, där levande blommor planterats
till denna protest mot Trianonfreclens stora landavträdelser. Även
om ungrarna icke helt vågat tro på att återfå alla de landområden,
som en gång sletos bort, så hoppas de dock att åter kunna samla de
flesta ungrare, som nu få leva minoritetsfolkens förhittrade liv under
rumäner och tjecker. Skall det lyckas månne?
I många år var Mussolini den ende storr)Olitiker, som – moraliskt –
understödde ungrarnas dröm. De s. k. Uomprotokollen, genom vilka
Italien fiek en förmånsställning i Ungern, existera iin i dag, men deras praktiska betydelse försvagades i samma mån som Tyskland
återtog sin världsstatsmakt. Niir de italienska trupperna förblevo
orörliga bakom griinsen vid tyskarnas intåg i Österrike, var det ej
att undra på att de ungerska symr•atierna övergingo till tyskarna,
som väl måhiinda icke ge några löften, men i gengäld hålla vad dc
lova. Det var Gömhös som först började tyskorienteringen, och den
har konsekvent följts av hans efterföljare.
Likväl får man ej tro, att den ungerska mentaliteten är vunnen
för fullständig uppslutning på tysk sida. Till ett sådant steg tir man
allt för stolt. Avsikten är att uneler alla förhållanden föra en sti
självständig politik som förhållandena det medgiva. Att man i
Ungern på alla vis faller undan för de tyska minoritetskraven får ej
tas för annat iin vad det är: klok politik i nuet. För den i Ungern
levande tyska minoriteten, som knappt utgör 6% av landets hela befolkning, har »Anschluss» skänkt ett andrum. Den annars brutala
458
Dagens frågor
magyariseringcn, som ej lämnar den tjeckiska efter sig, har måst
upphöra för tillfället. Sålunda ha tyskar, som hållits häktade och
dömts, exempelvis för det de åthutat eller anmält sådana magyariska
lärare i skolorna, som slagit tyska barn blott emedan dessa vågat
säga sig vara av tysk nationalitet, utan vidare frigivits. Nu stryka
magyarerna J)å detta siitt ett streck över vad som varit, åtminstone
för tillfället.
Hur pass långt Ungern givit sig i tyskt våld, undandrager sig en
utomståendes bedömande. ’l’roligen är samarbetet ganska intimt,
om man får tro vad den ungerske utrikesministern yttrade för kort
tid sedan i riksdagen. Av hans yttranden framgick, att Ungern
mycket väl haft »Anschluss» på k~inn och på ett tidigt stadium inrättat sig diirefter. Efter fullbordat faktum ha ungrarna anpassat
sig, i det de sammankopplat sin beredvillighet att stödja den stortyska
penetreringen av Balkan mot att Tyskland svarar för den kinkigaste
delen av det ungerska upprustningsproblemet, d. v. s. ger lång kredit
för vapen oeh ammunition. Ty först då den ungerska armen blivit
krigsduglig, kan man sätta kraft bakom kraven på en gränsreglering
mot Rumänien och Tjeckoslovakiet. Den ungerska upprustningen iir
redan beslutad. De stora penninglån, man nu upptager, skola i främsta
rummet gå till armen. På den skola 1,000 milj. pengö ornedelbart
offras och 40% av denna summa skall upplånas.
Det politiska spelets gång i såväl Rumänien som Tjeckoslovakiet
ger vid handen, att man där förhereder sig på det värsta, d. v. s. en
griinsreglering. Vad som sker i Tjeckoslovakiet är för väl känt för
att behöva beröras. Magyarernas Hige där har ljusnat. Något dunklare ligger vroblCiuot till i Rumänien. Goga var ’l’ysklands man, men
med utplånandet av jiirngardet har Carol tillfälligt förstört »Nährbodon» för en tyHk finansspekulation i Rumiinien. För att behålla
sina gränser synes Rumänien ej tveka att ge det engelska kapitalet
alla chanser till att Hiitta sig fast både i oljodistrikten och i malmfyndsorterna i Banatet. Dessa möjligheter skulle tysk finansmakt
också kunnat få, på villkor att Hitler utstiillt en viss garanti för
gränsernas »evighet». Men denna garanti ville Hitler ej ge. De rumänska trevarna i LondonH City, i slutet av juni, voro icke annat än
ett försök att korHa de planer, som Tyskland håller på att utbygga
och vilka sträcka sig nedåt Donau ända till Svarta havet. Det sista
land som ger sig godvilligt under donna strävan är Rumänien, och
därför har den engelska finanspolitiken ett Hitt spel, då det gäller
Rumänien, liksom ’l’yHkland har Hamnw lätta chans ifråga om
Ungern.
Gunnar Falck.
459
1~.~
! Under bankens garanti förvaltar
N o t a r i a t a vd e l n i n g e n
värdepapper och verkställer boutredningar.
INTECKNINGSBANKEN
Stockholms Intecknings Garanti Aktiebolag
Postadr.: STOCKHOLM 16. Telefon: ”INTECKNINGSBANKEN”
Telegr.-adr.: SIGAB, Stockholm
~————————~— —– —–·· ——-
1Centralt
mitt emot Centralen
Sedan 60 år tillbaka har AB. CENTRALTRYCKERIET i Stockholm befunnit sig i
centrum av svenskt näringsliv vid varje
tillfälle, då kvalitetstryck efterfrågats:
boktryck, litografi, offset, ståltryck, ljustryck etc. Adressen är ”mitt emot centralen”, Vasagatan 16, tel. namnanrop
l CENTRALTRYCKERIET l