Kring valet

KRING VALET
I SNART ett halvsekel, till en början mer principiellt och liksom i skuggboxningens form, på senare år mer allvarligt och
handgripligt, har striden i detta land stått för eller emot socialismen. Socialdemokraternas omvälvningsläror omfattades länge
av många nästan svärmiskt såsom det nya frälsningsevangeliet,
medan deras motståndare sökte göra socialistskräcken till en bakterie, vilken med en epizootis utbredning skulle härja bland valboskapen. Den 18 september 1938 stod huvudslaget. Utgången
blev den, som man med hänsyn till armeernas rustning och
uppställning samt härförarnas taktiska dispositioner kunnat
vänta. Efter två riksdagar ha socialdemokraterna majoritet i
första kammaren; denna majoritet stiger sedan automatiskt till
mellan 80 och 85 mandat; även om 1942 års val skulle medföra
en mindre tillbakagång, har partiet, tack vare detta mandatöverskott och kammarens successiva, d. v. s. långsamma förnyelse,
stora utsikter att under 1940-talets fortsättning behärska det
överhus, vars traditioner äro knutna till namn som Henning Hamilton, Pehr von Ehrenheim, C. P. Reuterswärd, Christian Lundeberg och Ernst Trygger. Oberoende av eventuella svängningar
i majoritetsiiiget vid de närmast följande andrakammarvalen ha
socialdemokraterna genom första kammaren alltså sin maktposition säkrad åt den generation, som nu dominerar partiet; det behöver blott ytterligare en gång upprepa sitt resultat från 1936
års val för att det skall ha dubbel säkerhet och kunna regera envålds och allombjudande. I en äktare mening än vad Crusenstolpe inlade i ordet kan årets val därför kallas »historiskt», f. ö.
ej blott för Sverige utan även för en vidare krets av Västerlandets stater. Likafullt svaldes valresultatet både av de segrande
och besegrade parterna utan att – som det brukar står i romaner – en min fö6indrades. I rapporten från måndagens börs
hette det i en borgerlig tidnings rubrik: »Optimistisk början,
Sedan lektorn docent Edv. Thcrmtrnius avflyttat till Göteborg, har fil. d :r
Bror Olsson i Lund fr. o. m. detta häfte inträtt i tidskriftens redaktionskommitte;
doc. Thermtrnius kvarstår i redaktionskommitten såsom dess Göteborgsrepresentant,
Red. av Svens/,; Tidshift.
461
—– ~– — ——– ———- ~~~~~~~–=———-
Kring valet
trögt och svagt mot slutet.» Den, som i framtiden till äventyrs
vill i Aftonbladet utforska nutidens historia, skall där ej ens
kunna finna de preliminära valsiffrorna. För de flesta medborgarna fanns det viktigare händelser.
Ingen kan säga annat, än att »den sista striden» blev lätt för
socialdemokraterna, lika lätt som fejderna alltifrån mäster Palms
»heroiska» år och framåt världskrigets tid voro hårda. Det torde
vara något exempellöst i historien, att ett parti, som sagts företräda en ny världsåskådning och samhällsordning, på tröskeln
till maktens erövring bokstavligen drages fram av ett s. k. borgerligt parti, som under nuvarande valordning till följd av 1936 års
Hanssonska diktat med dess förbud mot borgerlig kartell i förväg dekapiterar sig självt och därmed hela borgerligheten. Den
omständigheten att valutgången antagligen till sitt huvudresultat (socialistmajoritet eller icke) ändock blivit densamma kan
härvid vara blott ett resignationens argument. Utgångsläget för
valstriden fick nu från början ett drag av hopplöshet på borgerlig sida. Dessutom förstorade kartellförhållandena den socialdemokratiska segern och därmed deras binge förstakammarmandat; om eller när socialdemokraterna få anträda vägen tillbaka,
åstadkomma dessa gratismandat att deras regnum konserveras
längre än vad folkets fullmakt strängt taget skulle medge. Och
även om den faktiska betydelsen av valstrejken sannolikt ej får
överskattas förvånar det att de nationella vid ett val av så
skickelsediger betydelse ansågo ansvaret kräva att inställa valrörelsen och uppge striden. Naturligtvis kan det tänkas, att regeringschefen visar sin erkänsla för bondeförbundets välförhållande och »draghjälp» genom att även framdeles med eller utan
organiserat regeringssamarbete ta hr Bramstorp till råds. Men
själva underlaget för ett effektivt inflytande, d. v. s. förhandenvaron av den borgerliga förstakammarmajoriteten, har undanryckts alla de riktningar, som överhuvud äro opponenter till socialismens ideer. Vilka motiv, som än må ha dikterat hr Brarustorps statskonst – för att ha värnat om partiintresset kan han
ej rimligen beskyllas.
Partiernas röstsiffror i tusental fr. o. m. 1932 t. o. m. 1938 framgå
av följande tabell, varvid må anmärkas att 1934/35 års val skedde
enligt då gällande högre rösträttsålder1 :
1 Folkpartiets siffror 1932-34 avse dåvarande liberala partiet, frisinnade folkpartiet samt Jönköpings valmansförening. S. N. U :s röstetal 1932 är Fria högerns
462
Kring valet
Hög. B.F. Folkp. Soc.dem. Soc.p. Komm. Nat.soc. S.N.U.
1932 …… 571 351 304 1,041 133 74 15 6
193<1/35 o o o o 509 279 263 884 83 58 18
1936 513 419 376 1,338 127 97 21 27
1938 …… ,468 326 317. 1,306 49 99 20
.’ , . .::._’ l~” ’ \,
Valdeltagandet ~i·d årets val (65 %) låg’-nära 10 procent under
valdeltagandet 1936. Grupperar man partierna – givetvis politiskt delvis oegentligt – i ett borgerligt block och arbetarpartiernas, visar det sig att de borgerliga sedan 1936 förlorat c:a
224,000 röster eller nära 17 procent, medan arbetarpartierria
minskat med blott 109,000 röster eller nära 7 procent. Med hänsyn till att elektoratet något tillväxt sedan 1936 är givetvis den
faktiska röstminskningen något större än vad ovannämnda siffror
ange. Dessa berättiga uppenbarligen till slutsatserna, att valleda
eller tvehågsenhet gjort sig gällande i alla läger och varit störst
bland de borgerliga men att arbetarpartierna, enkannerligen socialdemokraterna, fått ett starkare stöd bland de nytillkomna generationerna. Otvivelaktigt har också en viss övergång från borgerliga till socialdemokrater förekommit, men med all sannolikhet kan denna vid årets val ej ha varit av någon betydande
omfattning. I övrigt ådagalägga siffrorna att arbetarpartierna i
jämförelse med 1934 och än mer, om man går längre tillbaka i
tiden, nu förmått driva fram sina väljare även till de kommunala
valen; högst troligt är nämligen, att den oerhörda röstökningen
för detta »block» sedan 1934 främst är att tillskriva denna ökade
valdisciplin och ej att socialdemokraterna sedan 1936 skulle i enastående grad ha tillväxt. Är detta antagande riktigt, bevisar
både »blockets» och socialdemokraternas visserligen relativt
ringa men absoluta röstminskning, att det finns gränser även för
förmågan hos socialdemokraterna att rycka arbetarmassorna
med och stampa väljarlegioner ur marken.
Går man över till de olika partierna, iakttager man att endast
kommunisterna gått något framåt sedan 1936; vidare ha socialdemokraterna gått tillbaka blott med 2 1/2 procent men tack vare
det minskade valdeltagandet nu för första gången ensamma erövrat majoritet bland väljarna. Bägge fenomenen stå givetvis i
samband med »första delningen» av det Flygska socialistpartiets
bo, av vars sista kvarlåtenskap skiftet ej länge torde kunna dröja.
i Stockholm. Höjning av röstetalen till närmaste tusental har gjorts. 1938 års
siffror äro blott preliminära.
463
–8
–’ :·,f5 –
.l” J-!.;.~
Kring valet
Läggas socialisternas och kommunisternas röstetal ihop, visar
det sig att vänsteroppositionen mot regeringen och dess moderata kurs under de två åren minskat från ungefär 225,000 till
ungefär 148,000 röster eller med en tredjedel. Detta betyder att
socialdemokraterna under den närmaste tiden ännu mindre ha
något att frukta från de vänstra flanken och därför äro oförhindrade att även i fortsättningen lägga kursen försiktigt. Omvänt
innebär det, att borgerlig spekulation i radikalt arbetarmissnöje
med det socialdemokratiskaregerandet-om nu en sådan spekulation någonsin varit för handen- synes utsiktslös. Från borgerligt
håll skulle man något post festum dock vilja upphäva en stilla
suck: tänk om de borgerliga förr i tiden visat sina regeringar
blott bråkdelen av den hänsyn, som arbetarna skänka sina!
Vad de borgerliga partierna beträffar, kunde högern icke heller denna gång undgå en röstminskning, som icke minst till följd
av ändrade kartellförhållanden kostade partiet många mandat i
landsting och stadsfullmäktige och vid de stundande valen till
första kammaren reducerat om fyra år dess mandat till ett par
under 38 eller det tal, som högern omedelbart efter demokratiseringen 1918-19 uppnådde. Skulle man få bortse från de speciella
stockholmsförhållandena och dessutom tar hänsyn till det allmänt minskade valdeltagandet, ges det dock skäl att – såsom
professor Bagge i ett tidningsuttalande framhållit – i valsiffrorna se ett tecken på att partiet börjat återhämta sig efter de
successiva nederlagen alltifrån 1928 års kulmen. Högern är i vart
fall det enda borgerliga parti, vars procentuella röstminskning
något understiger den allmänna procentuella minskningen av valdeltagandet. I jämförelse med 1936 års val har högern nämligen
förlorat 45,000 väljare eller c:a 9 %, bondeförbundet 93,000 eller
c:a 22 % och folkpartiet 59,000 eller c:a 16 %. Utanför Stockholm
har högern förlorat 28,000 väljare eller 6 1/2 %, medan folkpartiet
mistat 63,000 väljare eller 19 %. Folkpartiets röstsiffror berättiga
näppeligen till allt det egna talet om att partiet skulle ha blivit
den borgerliga oppositionens kärna. Trots den styrka, partiet fått
i Stockholm, och trots att partiet haft fyra år på sig att i lugn
och ro konsolidera sig har det ej alls kunnat hålla 1936 års siffror.
Och jämföres partiets nuvarande röstetal med liberalernas och
de folkfrisinnades tidigare röstsummor, överstiger detta endast
obetydligt det tal, som dessa trots Ekmans-debaclet nådde 1932;
skulle man gå tillbaka till 1928 med dess mycket mindre väljar- 464
Kring valet
kår samlade de båda partierna då nära 387,000 eller ungefär
70,000 röster mer än folkpartiet i år. Valstatistiken förmäler om
folkpartiet eller den borgerliga vänstern därför blott, att även
denna gruppering är stadd på relativ tillbakagång, mindre än
högerns om man går några år tillbaka i tiden men större än hö-
gerns, om man begränsar jämförelsen till att blott omfatta de
bägge senaste valen.
Vad bondeförbundet beträffar har dess regeringsengagemang
och den bristande tilliten bland jordbrukarna till den Bramstorpska politiken åsamkat partiet dess första stora valnederlag.
Dess röstetal ligger nu under både 1932 och 1936 års siffror, och
dess politik har tydligen ej alls kunnat hindra lantarbetarnas
immatrikulering bland socialdemokraterna. Jordbruksbefolkningens successiva tillbakagång blir ett försvårande moment i
partiets försök att taga igen skadan efter regeringsäventyren,
på vilka partiet att döma av pressuttalandena och enligt vad som
annorledes framgått tröttnat i högre grad än dess ledare. Man
frågar sig blott, hur stort nederlaget skulle ha blivit, ifall ej
bankdirektör Wallenberg kastat sig in i valstriden och därmed
avlett partiets agitation från belysningen av de dunkla framtidsmålen till den eldiga offensiven mot storfinansen, vars periodiska
hudflängning hos oss är samma folknöje som judepogromer
varit för andra folk och för vilken god affärsmoral predikats av
så kvalificerade krafter som de avdankade konsulerna f. finansminister Ljungdahl och riksdagsman W allen.
De framgångar, som mellanpartierna vid de senaste årens
val i verkligheten haft eller i bulletinerna från valslagen tillskrivit sig, ha förutom genom rekrytering bland de nya väljarna
inhöstats på högerns bekostnad. Socialdemokraternas jämna,
fasta uppmarsch ha de däremot varken kunnat spärra eller
bromsa. Deras behållning av vinsterna- dessa må nu vara absoluta eller blott relativa – blir därför ej värst stor i samma ögonblick, som socialdemokratien erövrat bägge kamrarna och deras
egen ställning som minoritetspartier voteringsmässigt blir maktlöshetens. Huruvida det i nuvarande läge varit mellanpartierna
möjligt att genom någon annan politik hämma socialdemokraternas nästan ödesbestämda framväxt och hindra maktens monopolisering hos ett enda parti, må i detta sammanhang lämnas därhän. De ha likväl misslyckats i sin primära och svåraste uppgift: att upprätthålla balansen mellan partierna på så sätt att
465
Kring valet
partienvälde förebyggts, och de ha endast gått i land med den
sekundära och lättaste uppgiften: att nagga högern. Ser man till
slutresultatet ha deras segrar ungefär samma värde som Napoleons i dennes ryska fälttåg.
Valet är också i ett annat hänseende anmärkningsvärt: den
svenska nationalsocialismens fiasko. Icke kritiken av det nuvarande halvdiktatoriska regeringssättet – som säkerligen har stor
resonans långt in i regeringspartierna och som nationalsocialismen trotts kunna infånga i sina segel-, icke Hitlers diplomatiska
framgångar, sedan valmännen sist uppbådades, icke heller framträdandet av nya, ungdomliga röstberättigade årgångar ha kunnat hindra att den Lindholmska »frihetsrörelsen» trycktes ned i
stövlarna. Den har tydligen befunnits för osvensk eller för litet
salongsfähig. Ty tvivelsutan ha de nationalsocialistiska tänkesätten rent känslomässigt en större utbredning än som framgår
av röstsiffrorna, och sannolikt finnas åtskilliga sympatisörer
bland den tredjedel av väljarkåren, som nu icke gitte använda sin
rösträtt men som av flera tecken att döma just i nuvarande tid
av universella idebrytningar representerar ett ovisshetsmoment
för framtiden, värt både regeringspartiernas och oppositionspartiernas beaktande.
* *
*
Ingen väntar sig genast efter valet några större förändringar.
Socialdemokraterna ha själva alla skäl att med tanke på 1940-
talet icke forcera fram ärendena och förbruka sin arsenal. De ha
också allt intresse av att ej till 1940 års val genom ett bryskt
tillvägagångssätt utmana opinionen och försvåra bevarandet av
majoriteten i andra kammaren; endast om de lyckas härutinnan,
bli de 1941 allsmäktiga i båda kamrarna. En slags varsel är Karl
Fredrikssons artikel i Tiden, »Till reformpolitikens psykologi»,
där denne tillråder en andhämtning i det sociala arbetet, med motivering att kommunalmännen behöva tid att smälta allt det som
brådstörtat pressats igenom. De utrikespolitiska händelserna
mana dessutom- åtminstone för tillfället- till en viss återhållsamhet i de inrikespolitiska striderna. Måhända bör man även
rent mänskligt räkna med, att uppfinningsrikedomen skall sina
hos de ledande männen, vilka varit med länge och på slutet snarast haft för lätt än för svårt att få sina hjärtekrav uppfyllda.
466
Kring valet
Ett visst lugn i reformjäktet kan det påhittiga herrskapet Myrdals Amerikasejour även bereda.
Den yttersta orsaken till att socialdemokraterna – utom på
grund av fackföreningsrörelsens starka framväxt – så snabbt
kunnat ockupera hela samhällsmakten är givetvis den sinnesändring, som partiet genomgått. De tyska, österrikiska och
engelska socialdemokratiernas olycksöden eller motigheter hade
redan för några år sedan givit ledarna många lärdomar, som de
snabbt tillgodogjorde sig; den Blumska folkfrontspolitikens utarmande av Frankrike kom sedan i lagom tid såsom en varning,
när socialpolitiken i vårt land tycktes rusa i väg ohejdat, och den
»äkta» socialismens avskräckande resultat i Ryssland dokumenterades ideligen. På grund av denna utlandets kostnadsfria
åskådningsundervisning och på grund av de inhemska omständigheternas eget tryck började reformationen av partiet till huvud
och lemmar. I stället för nedrustning blev det (i kronor) ett Ossbahrförsvar. I stället för säker lit till N. F. och det kollektiva försvaret blev det- åtminstone närapå- gammal svensk neutralitetspolitik. I stället för axelryckningar åt bet- och spannmålspatroner och indignation över varje restriktiv margarinlagstiftning blev det stöd åt jordbruksregleringen med alla dess tillbehör.
I stället för frihandel blev det – i lämpliga doser – protektionism eller prohibitiva importregleringar. I stället för republik
blev det de varmaste kungahyllningar och t. o. m. ett halvt erkännande av Z. Höglund, att »borggårdstalet» rättfärdigats av
historien. I stället för att avskaffas blev första kammaren ett
kärt livgeding för gamla sossepampar. I stället för statskyrkans
avskaffande och det hån, som hr Engberg som riksd:;tgsman överöste »svartrockarna», kom galanteriet mot kyrkligheten. I stället
för nymalthusianism kom aktiv befolkningspolitik. I stället för
den fosterfördrivning, för vilken hr Schlyter pläderade på juristmötet i Oslo, kom årets modesta lagstiftning. Socialiseringen
gjordes till en framtida lämplighetsfråga, och i socialpolitiken
kastade själve socialministern – låt vara att han senare desavouerades av statsministern – fram uttrycket »reformpaus».
Om spritförbudet, som lever kvar i partiprogrammet, har ingen
knystat. T. o. m. klasskampsläran modifierades; samförståndspolitik blev slagordet, om än med sin giltighet avgränsad till att
företrädesvis innesluta den andra stora »närande» samhällsgruppen, bönderna. Undra sedan på att de borgerliga partierna ej
467
Kring valet
kunde ha lika bra laddat som tidigare. När man iakttagit den
villighet och känsla av lättnad, varmed socialdemokrater i olika
tjänstegrader röstat för de nya linjerna, ställer man sig dock frå-
gan, hur ofta samma människor tidigare befunno sig i svår men
undertryckt samvetsnöd.
Ä ven om ingen för ögonblicket väntar sig att socialdemokraterna skola våga något omvälvande ingrepp eller anse ett dylikt
·Omedelbart påkallat, vet man egentligen mycket litet om vad de
för framtiden bära i skölden; ännu outgrundligare äro kanske
bondeförbundets tankar om framtiden. Valstriden var i ovanlig
grad retrospektiv, antingen kritiskt eller självbespeglande, och
·den socialdemokratiska ledareensemblen fick av sina väljare ej
blott ett personligt förtroendevotum utan även en blankofullmakt. Endast ett är tydligt: partiets valstrateger vilja till varje
pris ur valstriderna avhysa emotionella ämnen som försvar, religion och sprit, alltså sådana ämnen, som för många människor
gå före allt annat. I stället söka de att koncentrera valen till att
gälla socialpolitiska frågor, där de lätt vinna genklang utanför
arbetarnas led och icke riskera att överbjudas. De ha på sistone
haft så mycket lättare att härpå vinna framgångar, som många
borgerliga tagit intryck av dels kyrkans positiva ställningstagande, dels Tysklands och andra diktaturstaters nya och djärva
grepp på sociala ting. Socialpolitiken lämpar sig desto bättre så-
som ett valens huvudtema, som densamma i regel tages på kredit
och dess verkningar först efteråt uppdagas.
Några värdefulla erfarenheter ha de sista årens politik givit
främst de borgerliga. För en dristig och målmedveten regering
behöver regeringsinnehavet så långt ifrån vara någon belastning,
att det tvärt~m kan skänka ett stort plus inför väljarna. Naturligtvis är detta en regel icke utan undantag: exceptionella omständigheter, kriser, personliga förolyckanden o. s. v. – för att ej tala
om dåligt regerande – kunna starkt påverka opinionen, såsom
försvarsfrågan gjorde år 1914 och ransoneringarna under världskriget år 1917. I Sverige ha efter 1917 egentligen blott de båda
centerregeringarna 1928 och 1932 lidit valmotgångar, vilka dock
delvis hade sin grund i personliga komplikationer inom ministä-
rerna; även ministären Brarustorp hade framgång vid valet, trots
att dess medlemmar inte medhunnit stort mer iin semestrarna och
valtalandet, och högerns stora nederlag kom icke 1930 kort efter
den Lindmanska ministärens avgång utan först två år senare. I
468
Kring valet
år inträffade visserligen, att av de två regeringskontrahenterna
den ena vann en storseger och den andra led ett allvarligt nederlag; men säkerligen hade gamla bondeförbundsväljares massavfall ej så mycket sin grund i någon principiell motvilja mot att
ett regeringssamarbete etablerats utan fastmer i missbelåtenhet
med villkoren för och det ringa utbytet av partiets regeringssamverkan, i vilken bondeförbundet lätt kunnat uppfattats som ett
slags Manchukuo åt socialdemokratiens Nippon.
Vidare måste de borgerligas gamla skräck för kraftiga och representativa regeringar och för samarbete överhuvud taget nu
anges som en av de viktigaste orsakerna till att de för tillfället
uppenbarligen ej äga samma prestige som socialdemokraterna.
Att förutsättningar 1923 och senare förelågo för en låt vara till
tiden och räckvidden begränsad borgerlig samverkan lärer icke
kunna förnekas, lika litet som att rent objektiva förutsättningar
för en vänstersamverkan av längre eller kortare varaktighet vid
andra tillfällen förelegat. Både 1932 och i juni 1936 förefunnos
chanser att äntligen göra ett slut på den kortsynta och väljarna
decouragerande självtillräckligheten hos de borgerliga partierna,
som därvid kunde ha samlats kring några stora uppgifter och
visat tvivlarna sin handlingskraft. Högern och folkpartiet äro
ej utan skuld till de inledda förhandlingarnas negativa resultat
1932; bondeförbundet bär ensamt ansvaret att förhandlingarna
strandade 1936. Den självöverskattning, brist på förutseende och
missaktning av väljarnas pretentioner, som hr Pehrsson-Bramstorp då visade både när han avbröt förhandlingarna och presenterade sin egen ministär, spolierade hos många för åratal framåt
förtroendet till borgerlighetens ledande förmåga.
En tredje erfarenhet är numera nog ganska allmän. Den gamla
parlamentarismen betonade partisystemet för starkt. År växlingen av partierna vid makten ett system, som verkligen erbjuder full garanti för att de bästa krafterna samlas i landets tjänst
och som utlöser allt önskligt samarbete mellan partierna eller åtminstone mellan varandra närstående partier~ På denna punkt
vill det synas, som om både parlamentarismens nedslående resultat i vissa länder och diktaturstaternas uppkomst med deras inom
vissa gränser friare urval av regeringsledamöter rubbat den förut
utbredda kolartron på den exklusiva parlamentarismen som demokratiens enda arbetsmetod. I stället för att endast ett parti
eHer ett par partier och deras ledande män kallas till makten och
469
Kring valet
ansvaret, medan övriga grupper anvisas huvudsakligen negativa
uppgifter, bör, menar man, det positiva samarbete få bredaste
möjliga bas och exkluderingsprinciperna ej utsträckas över hö-
van. Det skall räknas den nuvarande statsministern till förtjänst,
att han – trots regeringsdiktaturen i riksdagen – uppmärksammat problemet och i teorien ej synes sakna förståelse för vikten
av att det nationella arbetet och samarbetet lägges på bredaste
basis.
Förvisso blir det också kring detta problem, som diskussionen
under de närmaste årens socialistera helst kommer att kretsa –
vid sidan om socialdemokraternas egentliga planer att ekonomiskt och socialt »omdana samhället», för att använda ett exc.
Hanssons älsklingsuttryck. Vilken uppgift och vilken ställning
skola andra partier och andra samhällsgrupper än de härskande
arbetarnas få, helst om socialistregimen i landet skulle bli lika
stabil som socialistregimerna i städerna visat sig vara~ Skola
de blott anvisas plats på oppositionsbänken eller skola de- såsom
brukligt är i kommunala organ – få kollegialt delta även på
andra sätU Frågan är kanske för tidigt väckt, ty partiläget kan
förändras 1940. Men spörsmålet är dock icke beroende av om det
ena eller det andra blocket har majoritet. Det har tvärtom principiell giltighet i en tid, då nästan allt skall ske av staten eller
genom staten och där den ena gruppens intressen ej behöva vara
och ej böra få vara mindre viktiga än den andra gruppens blott
därför att röststyrkorna ej äro jämnvärdiga. Vi förbise alls icke,
att svensk folkstyrelse i t. ex. kommitte- och utskottsväsendet redan har former för ett samfällt arbete. Men ännu betydelsefullare
är andan. Minoriteterna skola ej ha en känsla av att behandlas
av de maktägande ungefär som elsass-1othringarna mottogos till
en början efter 1871 i den tyska riksdagen. Man skulle vilja tillönska folkrepresentationen något mer av den prägel, som det kommunala arbetet har när detta är som bäst. Arbetarrörelsen, vars
stora och rättmätiga patos under genombrottsåren var att framtvinga att dess stora klass ej skulle ställas utanför inflytande på
samhällsangelägenheterna, bör – även på maktens höjdpunkt
– ha särskilt lätt att förstå faran i längden för trivseln och
lugnet i samhället, om andra grupper nu skulle känna sig åsidosatta på samma sätt som den själv en gång i tiden.
470