Några brev från Vitalis Norström
1938
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
NÅGRA BREV
FRÅN VITALIS NORSTRÖM
J’vied kommentarer av fil. d:r FREDRIK VETTERLUND, Stockholm
FrLOSOFIE professorn Vitalis Norström inträdde år 1907 i
Svenska akademien. Vad denna tid var han bosatt i Göteborg,
och sina förbindelser med akademien måste han sköta brevledes.
Jag skall här publicera några hittills otryckta brev från honom
till akademiens ständige sekreterare, skrivna under de första åren
av hans medlemskap bland de Aderton och ej utan intresse för
vår kännedom om hans och tidens andliga historia.
Mycket snart efter hans inval har tydligen akademien varit
betänkt på att uppdraga åt honom en minnesteckning över filosofen Benjamin Höijer – över honom som i det börjande 1800-
talets Uppsala banat väg för den tyska filosofiska och estetiska
idealismen. Akademien hade länge önskat en dylik minnesteckning; en gång hade Viktor Rydberg åtagit sig saken men i sista
stund nödgats att rygga sitt löfte.1 Någon Höijerteckning hade
akademien sedan ej fått, men då nu en filosof blivit medlem, hade
man återupptagit iden.
Norströms svar lyder (med bibehållet stavningssätt):
»Göteborg den 11 januari 1908.
Högtärade Herr Doktor!
J ag har med tacksamhet emottagit Edert vänliga bref om högtidssammankomsten och om den mig tilltänkta äran att få författa en
minnesteckning i uppdrag af Svenska Akademien.
1 Rydbergs papper innehålla ett vittnesbörd därom, som är smått tragikomiskt.
Där finns nämligen ett brev från honom till sekreteraren, däri han klagar sin nöd
att ha lovat skriva om Höijer och att nu ha satt vännen Wirs{m i största förlägenhet. Han undrar om han kan få sitt löfte efterskänkt – men är det rent omöjligt, måste han, så överansträngd han än är, sätta alla krafter till för att infria
det. Detta skulle han säkerligen också ha gjort. Men – brevet blev aldrig avsänt
utan ett annat, däri han väl lika varmt beklagar att han stranclsätter akademien
men icke ställer i utsikt att trots allt fullfölja saken. Utan tvivel är det hans
maka fru Susen Rydberg som fruktat att akademien ej skulle släppa honom ifall
han ej övervunne sin finkänslighet och sade blankt nej, och därför av välbehövlig
32
Några brev från Vitalis Norström
Till högtidsdagen i februari hoppas jag få komma, fastän min
hälsa varit särdeles dålig ett par månader. Den svåra nervösa magåkomman synes nämligen vara på retur.
Hvad minnesteckningen angår, skall jag icke säga nej i annan
måtto än så, att det blir mig omöjligt bli färdig därmed redan i år.
J ag är nu midt inne i framställningen af min filosofiska åsikt, och
det skulle lända till verklig skada för denna framställning, om jag
nu gjorde någon exkursion åt sidan. I viss mening gäller det: nu
eller aldrig! Men till 1909 hoppas jag bli färdig. Och då med en
teckning af Boström, icke af Höjer. I det stycket har jag ändrat
min mening.
Höjer öfvar kanske en starkare inre dragning på mig, men han
ligger dock helt och hållet vid sidan af min egen väg, medan en monografi öfver Boström direkt springer fram ur mina egna uppgifter,
ja rentaf är något, som jag förr eller senare måste gripa mig an
med. J ag skall därvid – om Akademien hedrar mig med förtroendet
– viil akta mig för den lärda afhandlingsstilen och söka iakttaga
den akademiska minnesteckningens fordringar på samma gång som
den stränga sanningens. Boström är äfven för mig en mycket betydande man – i vår svenska odlings häfder, fastän icke i filosofiens
allmänna historia, dit han knappast hör. Detta hindrar naturligtvis
icke, att han var en verklig filosof.
.Jag hoppas att Nobelkorniten emottagit mitt förslag.
Med utmärkt högaktning
Eder vördsamt tillgifne
Vitalis Norström.»
Härtill är nu att anmärka: Vitalis Norström hade ju gått ifrån
sin tidigare lärjungeställning till Boströms filosofi. Men just behovet att för sig själv och andra klargöra denna nya ståndpunkt
är det som talar ur hans ovan citerade bekännelse, att en monografi över den berömde Uppsalafilosofen måste han förr eller senare söka skriva. »Personlighetsfilosof» som Boström var han
alltjämt, men han trodde ej på Boströms sats att den absoluta
personligheten, Gud, är tillgänglig för teoretisk kunskap och teoretiska bestämningar. En gång för alla hade ju Kant klarat upp,
att vårt vetande endast kan omfatta världen sådan den ter sig
för oss i tiden och rummet. Det verkliga bakom denna fenomenvärld är ett »ting i sig», som vetenskapen inte kommer åt, varför
Boströms och andra metafysicis kunskap om det »absoluta», om
.Gud vore skenkunskap och deras ståndpunkt »förkantisk», d. v. s.
ovetenskaplig.
månhet om hans hälsa dikterat och avsänt detta andra brev. Som vanligt är det i
hennes avskrift det nu finns. bland kungliga bibliotekets rydbergiana.
33
Fredrik V etterlund
Nu förhöll det sig emellertid så, att mottagaren av det Norströmska brevet, Svenska akademiens sekreterare skalden Wirsen,
trots vissa avvikelser var ivrig baströrnian och icke gillade den
kantska läran om ett »ting i sig» som fölle utanför medvetandet.
I en dikt i festskriften till Boströms 100-årsminne 1897 hade han
framlagt sin egen ståndpunkt:
Jag kan på inga mänskosatser svära,
och något saknar jag i mästarns lära,
förmäten fordrar jag en annan syn
på synd, på bön, försoning och försyn.
Alltså en opposition mot Boström från den lutherska kyrklighetens ståndpunkt. Så fortsätter poeten:
Men detta snilles verk skall dock förblifva.
Ack, sången, som en färgrik slöja bär,
kan aldrig, aldrig dragen återgifva
av tankevärld, som klart kristallisk är.
Men då jag hört så ljudligt prisas mången,
hvars tanke blott ett eko var, i sången
jag lägger denna krans, som vördnad vred,
för Nordens största tänkarminne ned.
Om Norström kände till just denna wirsenska minnesdikt, vet
jag inte, men han kände säkert Wirsens boströmianska inställning i allmänhet, och han kunde alltså förmoda att Wirsen ej
skulle tilltalas av det ha~ tillskrivit honom om Boström. Wirsens
svar måtte emellertid ha varit älskvärt nog, ty åtta dagar senare
skriver Norström ånyo:
Högtärade Herr Doktor!
J ag gläder mig åt den vänliga tonen i Edert bref, hvilken icke
förråder någon bitterhet med anledning af meningsskiljaktigheten.
Det var icke utan att jag med en viss beklämning öppnade Edert
bref, som jag önskar besvara i speciellt en punkt.
Denna av Norström antydda »punkt» rör likväl inte Boström
utan andra förhållanden, som dock icke nu böra lämnas åt offentligheten, enär ännu levande personer beröras däri. Däremot skall
jag avtrycka ett brev från den 2 december samma år 1908, då
Norström tydligen föreslagit sin tyske kollega och, vågar man
säga, själsfrände filosofen Eucken till litterärt Nobelpris, vilket
som bekant också gavs honom. Brevets intresse ligger i att det
utvecklar Norströms syn på den tyske tänkarens gärning.
34
Några brev från Vitalis Norström
H. Herr Doktor!
Edert senaste bref gjorde mig verkligt godt genom sin vänliga ton
och sitt accepterande af Eucken åtminstone som en försvarlig pristagare. Min s. k. seger var mig dyrköpt nog. J ag har en längre tid
varit så mättad med Eucken, att jag formligen mått illa af allt som
stått i samband med honom. J ag har ej hämtat mig· än efter persen.
Om E:s filosofi vill jag nu blott sammanfatta min totaluppfattning: den är den äkta världshistoriska fortsättningen af den KantFichteska idealismen, under det att Schelling-Hegel, den yttre, oäkta
fortsättningen, betecknar ett återfall i panteism och därmed ock i
naturalism. Vår Boström är för mig förkantisk och utan egentlig
rapport med modern vetenskaplighet.
Euckens gudsbegrepp innebär icke ett minus af realitet och personlighet, därför att ’Gud’ för honom är en ’symbol’. Tvärtom –
symbolen betyder mer än verklighet och personlighet, icke mindre
än. Så äfven för mig. Vi äro fullt ut teister men med en teism, som
med sina uttrycksmedel kommer till korta inför det outsägliga.
För öfrigt anser jag mig stå fullt själfständig i förh. till Eucken
och ha gått längre än han i kunskapsteoretisk riktning. Men för
öfrigt är han en elf, medan jag bara är en bäck – dock med klarare
vatten. Jag hade min åsikt färdig, när jag började läsa E.
Euckens framställning äger en skönhet, som kräfver ’valfrändskap’
för att senteras. Det är tankerytmen, den intellektuella pulsens
styrka, som för de lidelsefulle sanningsökarue gör den skön. Annars
brukar han för många ord och upprepningar; blir därigenom ofta
allt för bred och tröttsam, egenskaper, som den tyska abstraktionen
ej gör behagligare. Men Sokrates’ tal voro ju också platta och fula
för den tidens finsmakare.
För resten var han den rätte mannen, om nu en filosof skulle
hedras. Eucken är inte blott fackfilosof utan litet mer till. Enda
möjliga konkurrentnamnet vore William James. Liljeqvist tycker
som jag i detta fallet.
P. S.•Tag vet ju icke, om Eucken beder till Gud. Jag vet bara, att
jag dagligen gjort det själf alltifrån min tidiga barndom. Blott att
jag under mina svåraste nervkriser varit för svag därtill.
Den William James, varom Norström talar och vars kandidatur
även professor Liljeqvist i Lund kunde ha gillat, är naturligtvis
den kände »pragmatiske» amerikanske filosofen, vars ställning
emot den ensidiga intellektualismen vunnit Norströms gillande.
Men Rudolf Eucken hade dock främsta rummet i hans hjärta,
och brevet till Wirsen får sitt intresse som motivering därav i
ett par för Norström centrala avseenden: Euckens historiska inställning och arten av hans gudsbegrepp. Norströms skrifter och
brev innehåller ju ett och annat om Eucken, däribland ett svars- 35
_,_,___
Fredrik V etterlund
brev till Eucken själv, vari de två filosofernas tankar om religionens väsen diskuteras, och det finns intet tvivel om, att det
religiösa bejakande, som ligger bakom både Norströms och
Euckens tänkande och som ställt dem i deras engarde-position
gentemot tidens naturalism och ateism, också sammanfört deras sympatier. Norströms åskådning förändrades emellertid allt
framgent, och av hans uttalanden att döma, t. ex. om religion,
torde den näppeligen ha varit densamma vid hans död som när
han på sin väg mötte Eucken. Dock, detta är en sak för sig.
Jag skall avsluta denna uppsats med att ånyo citera ett Norströmsbrev, som jag visserligen för flera år sedan offentliggjort
i en tidning, men som ej bör saknas i samlingen av filosofens korrespondens med Svenska akademien genom dess sekreterare. Det
är från 1913. Först innehåller det ett avböjande svar på den sedvanliga inbjudningen till akademiens högtidsmiddag den 21 december. För sjukdoms skull kunde Norström ej resa till Stockholm utan måste stanna å sin dåvarande vistelseort Rultafors
»här ute i skogen».
Sedan gör han uttalanden, som äro högst belysande för hans
ställning både till akademien och till samtiden överhuvud. Den
minnesteckning över Boström, som han utlovat några år förut,
har han tydligen ej haft tillfälle att skriva, vilket säkert tillhör
det som vållar hans starka olust:
Ni skall tillåta mig, Herr Doktor, att tillägga, att jag för hvart
år blir mindre och mindre glad åt min r)lats i Akademien. Medvetandet om, att jag troligtvis aldrig kan komma att göra någon nytta
där – eller motsvara de anspråk som sUillas på en akademiker af
denna sort – plågar mig inte litet. Men jag måste i alla händelser
samla mina krafter kring den uppgift, för hvilken jag sökt utbilda
mig. Någon delning duger inte. Det blir ändå så litet af!
Så känner jag också starkt motsatsen mellan flertalets i Akademien läggning och min egen. Jag hör till ’högern’ såväl som desse,
och jag är inte mindre benägen att kiimpa emot det mesta i tiden.
Men på andra punkter, efter andra linjer och, om möjligt, med en
annan kraft. Därför står jag fullt så ’oförstående’ gentemot den
gamla högern som mot den ’modärnaste’ vänstern.
Första villkoret att segra måste dock vara att göra sig reda för
hvar och när det lönar sig att strida, hvar och när man skall sätta
in motstånd och attack. Men – jag blir för lång. Ni skall ej heller
snart få anledning beklaga Eder iifver opåkallade utgjutelser af
personlig art från min sida.
36
Med utmärkt högaktning
Vitalis Norström.
Nå.qra brev från Vitalis Norströrn
8mn jag en gång påpekat: Här se vi Norströms självvalda isolering, hans främlingskap inför uppgifter utanför den filosofiska
gärning han gjort till sin. Habil och smidig var han minst av
allt, hans ande graviterade endast mot det centrala i honom, och
att deltaga i en akademis löpande arbete med uppgifter för dagen
passade honom ej.
Särdeles intressant är hans deklaration av sin ställning som
högerman till skillnad från andra akademisters. Desse, t. ex.
Wirsen själv, voro i allmänhet riktig höger, politiskt och litterärt
konservativa. Att en så individualistisk församling, som ett samfund av aderton framstående personer måste vara, också gav rum
för många skiftningar inom en dylik schematisk beteckning, är
dock tydligt. Men till den röda radikalismen stod denna höger i
skarp och självklar motsats.
Emellertid – Sveriges bildningselit inrymde också en annan
linje, den liberala, som en gång tyckts direkt fortsätta 1700-talets
upplysning. I sina senare skeden, med Geijer och Rydberg, hade
den bringats i närheten både av romantisk mystik och klart
idealistisk världsbetraktelse. Åtminstone i sistnämnda avseendet
möta vi nu även Vitalis Norström.
N~ir så den nya naturalistiska och socialistiska tidsströmmen
gick fram över Skandinavien, glider Norström automatiskt in i
den högerposition han själv angiver i brevet – under lika stark
opposition som den ortodoxa högern mot en radikalism, som vill
lösa v~irldsgåtan med idel naturalistiska faktorer och »täppa till
det moraliska handlandets översinliga källa». På den fronten
hade också Viktor Rydberg stått- och det kan tilläggas, att han
liksom Norström stundom känt sig olustig av atmosfären inom
sina akademiska kollegers krets. Ännu 1916 betygar Norström
sin fr~indskap med Rydbergs liberalism. Som Rydberg, som historikern Harald Hjärne, som S. A. Hedlund i Göteborgs Handelsoch Sjöfartstidning kan Norström därför betecknas med namnet
gammalliberal, och från den fronten kämpar han mot sekelslutets
och sekelskiftets röda radikalism.
Men d~irmed vill han även »sätta in motstånd och attack» på
andra punkter ~in den· gamla högern gjort – hud ja det veta vi
inte – och står »fullt så oförstående», det vill säga ogillande, mot
den som mot den modernaste vänstern – såsom det heter i det
sist citerade brevet till \Virsen. Och detta är just kärnan i brevet.
Norström vet att han härvidlag liksom förut i frågan om Bo- 37
Fredrik V etterlund
ströms filosofi står på en annan basis än akademiens sekreterare;
och han har väl ansett sanningen och ärligheten fordra att ej
sticka under stol därmed, eftersom åsikter, ståndpunkt betydde
så mycket för Wirsen, temperamentsfull »skald och kämpe» av
hela sitt hjärta som denne var. I det väsentligaste, i åskådningens idealism, ha de ju i alla fall stått på samma front. Men
några vidare brev dem emellan ha knappast blivit växlade – ett
par hälsningar å vykort finnas dock – och personligen nära varandra ha de ej kommit. De ha icke en gång »lagt bort titlarna».
Norströms utsagor om sin ställning till såväl radikalismen som
den gamla högern skulle kunna gälla åtskilliga specialfrågor,
säkerligen även sociala och politiska. Men detta skall här åtminstone lämnas alldeles därhän.
Till slut upprepar jag för överskådlighetens skull en parallell
jag gjort annorstädes. Som i Danmark den s. k. nationalliberalismen efter att ha bekämpat den gamla högern själv fick intaga
en högerposition gentemot 1870-talets anryckande »vänster», socalism och brandesianism, så ansägo ju de sistnämndas motsvarande svenska meningsfränder, att gammalliberalerna Hjärne,
Rydberg, Norström numera voro en höger som borde bekämpas
– och som kraftigt bekämpade dem själva (i t. ex. Norströms
olika stridsskrifter eller i Den nya Grottesångens efterskrift).
Men sådana andliga tillgångar som Nm·ströms och Rydbergs
idealistiska filosofi och Rydbergs idealistiska poesi hade den
danska liberalismen icke att sätta in till »motstånd och attack».
38
FRÅN VITALIS NORSTRÖM
J’vied kommentarer av fil. d:r FREDRIK VETTERLUND, Stockholm
FrLOSOFIE professorn Vitalis Norström inträdde år 1907 i
Svenska akademien. Vad denna tid var han bosatt i Göteborg,
och sina förbindelser med akademien måste han sköta brevledes.
Jag skall här publicera några hittills otryckta brev från honom
till akademiens ständige sekreterare, skrivna under de första åren
av hans medlemskap bland de Aderton och ej utan intresse för
vår kännedom om hans och tidens andliga historia.
Mycket snart efter hans inval har tydligen akademien varit
betänkt på att uppdraga åt honom en minnesteckning över filosofen Benjamin Höijer – över honom som i det börjande 1800-
talets Uppsala banat väg för den tyska filosofiska och estetiska
idealismen. Akademien hade länge önskat en dylik minnesteckning; en gång hade Viktor Rydberg åtagit sig saken men i sista
stund nödgats att rygga sitt löfte.1 Någon Höijerteckning hade
akademien sedan ej fått, men då nu en filosof blivit medlem, hade
man återupptagit iden.
Norströms svar lyder (med bibehållet stavningssätt):
»Göteborg den 11 januari 1908.
Högtärade Herr Doktor!
J ag har med tacksamhet emottagit Edert vänliga bref om högtidssammankomsten och om den mig tilltänkta äran att få författa en
minnesteckning i uppdrag af Svenska Akademien.
1 Rydbergs papper innehålla ett vittnesbörd därom, som är smått tragikomiskt.
Där finns nämligen ett brev från honom till sekreteraren, däri han klagar sin nöd
att ha lovat skriva om Höijer och att nu ha satt vännen Wirs{m i största förlägenhet. Han undrar om han kan få sitt löfte efterskänkt – men är det rent omöjligt, måste han, så överansträngd han än är, sätta alla krafter till för att infria
det. Detta skulle han säkerligen också ha gjort. Men – brevet blev aldrig avsänt
utan ett annat, däri han väl lika varmt beklagar att han stranclsätter akademien
men icke ställer i utsikt att trots allt fullfölja saken. Utan tvivel är det hans
maka fru Susen Rydberg som fruktat att akademien ej skulle släppa honom ifall
han ej övervunne sin finkänslighet och sade blankt nej, och därför av välbehövlig
32
Några brev från Vitalis Norström
Till högtidsdagen i februari hoppas jag få komma, fastän min
hälsa varit särdeles dålig ett par månader. Den svåra nervösa magåkomman synes nämligen vara på retur.
Hvad minnesteckningen angår, skall jag icke säga nej i annan
måtto än så, att det blir mig omöjligt bli färdig därmed redan i år.
J ag är nu midt inne i framställningen af min filosofiska åsikt, och
det skulle lända till verklig skada för denna framställning, om jag
nu gjorde någon exkursion åt sidan. I viss mening gäller det: nu
eller aldrig! Men till 1909 hoppas jag bli färdig. Och då med en
teckning af Boström, icke af Höjer. I det stycket har jag ändrat
min mening.
Höjer öfvar kanske en starkare inre dragning på mig, men han
ligger dock helt och hållet vid sidan af min egen väg, medan en monografi öfver Boström direkt springer fram ur mina egna uppgifter,
ja rentaf är något, som jag förr eller senare måste gripa mig an
med. J ag skall därvid – om Akademien hedrar mig med förtroendet
– viil akta mig för den lärda afhandlingsstilen och söka iakttaga
den akademiska minnesteckningens fordringar på samma gång som
den stränga sanningens. Boström är äfven för mig en mycket betydande man – i vår svenska odlings häfder, fastän icke i filosofiens
allmänna historia, dit han knappast hör. Detta hindrar naturligtvis
icke, att han var en verklig filosof.
.Jag hoppas att Nobelkorniten emottagit mitt förslag.
Med utmärkt högaktning
Eder vördsamt tillgifne
Vitalis Norström.»
Härtill är nu att anmärka: Vitalis Norström hade ju gått ifrån
sin tidigare lärjungeställning till Boströms filosofi. Men just behovet att för sig själv och andra klargöra denna nya ståndpunkt
är det som talar ur hans ovan citerade bekännelse, att en monografi över den berömde Uppsalafilosofen måste han förr eller senare söka skriva. »Personlighetsfilosof» som Boström var han
alltjämt, men han trodde ej på Boströms sats att den absoluta
personligheten, Gud, är tillgänglig för teoretisk kunskap och teoretiska bestämningar. En gång för alla hade ju Kant klarat upp,
att vårt vetande endast kan omfatta världen sådan den ter sig
för oss i tiden och rummet. Det verkliga bakom denna fenomenvärld är ett »ting i sig», som vetenskapen inte kommer åt, varför
Boströms och andra metafysicis kunskap om det »absoluta», om
.Gud vore skenkunskap och deras ståndpunkt »förkantisk», d. v. s.
ovetenskaplig.
månhet om hans hälsa dikterat och avsänt detta andra brev. Som vanligt är det i
hennes avskrift det nu finns. bland kungliga bibliotekets rydbergiana.
33
Fredrik V etterlund
Nu förhöll det sig emellertid så, att mottagaren av det Norströmska brevet, Svenska akademiens sekreterare skalden Wirsen,
trots vissa avvikelser var ivrig baströrnian och icke gillade den
kantska läran om ett »ting i sig» som fölle utanför medvetandet.
I en dikt i festskriften till Boströms 100-årsminne 1897 hade han
framlagt sin egen ståndpunkt:
Jag kan på inga mänskosatser svära,
och något saknar jag i mästarns lära,
förmäten fordrar jag en annan syn
på synd, på bön, försoning och försyn.
Alltså en opposition mot Boström från den lutherska kyrklighetens ståndpunkt. Så fortsätter poeten:
Men detta snilles verk skall dock förblifva.
Ack, sången, som en färgrik slöja bär,
kan aldrig, aldrig dragen återgifva
av tankevärld, som klart kristallisk är.
Men då jag hört så ljudligt prisas mången,
hvars tanke blott ett eko var, i sången
jag lägger denna krans, som vördnad vred,
för Nordens största tänkarminne ned.
Om Norström kände till just denna wirsenska minnesdikt, vet
jag inte, men han kände säkert Wirsens boströmianska inställning i allmänhet, och han kunde alltså förmoda att Wirsen ej
skulle tilltalas av det ha~ tillskrivit honom om Boström. Wirsens
svar måtte emellertid ha varit älskvärt nog, ty åtta dagar senare
skriver Norström ånyo:
Högtärade Herr Doktor!
J ag gläder mig åt den vänliga tonen i Edert bref, hvilken icke
förråder någon bitterhet med anledning af meningsskiljaktigheten.
Det var icke utan att jag med en viss beklämning öppnade Edert
bref, som jag önskar besvara i speciellt en punkt.
Denna av Norström antydda »punkt» rör likväl inte Boström
utan andra förhållanden, som dock icke nu böra lämnas åt offentligheten, enär ännu levande personer beröras däri. Däremot skall
jag avtrycka ett brev från den 2 december samma år 1908, då
Norström tydligen föreslagit sin tyske kollega och, vågar man
säga, själsfrände filosofen Eucken till litterärt Nobelpris, vilket
som bekant också gavs honom. Brevets intresse ligger i att det
utvecklar Norströms syn på den tyske tänkarens gärning.
34
Några brev från Vitalis Norström
H. Herr Doktor!
Edert senaste bref gjorde mig verkligt godt genom sin vänliga ton
och sitt accepterande af Eucken åtminstone som en försvarlig pristagare. Min s. k. seger var mig dyrköpt nog. J ag har en längre tid
varit så mättad med Eucken, att jag formligen mått illa af allt som
stått i samband med honom. J ag har ej hämtat mig· än efter persen.
Om E:s filosofi vill jag nu blott sammanfatta min totaluppfattning: den är den äkta världshistoriska fortsättningen af den KantFichteska idealismen, under det att Schelling-Hegel, den yttre, oäkta
fortsättningen, betecknar ett återfall i panteism och därmed ock i
naturalism. Vår Boström är för mig förkantisk och utan egentlig
rapport med modern vetenskaplighet.
Euckens gudsbegrepp innebär icke ett minus af realitet och personlighet, därför att ’Gud’ för honom är en ’symbol’. Tvärtom –
symbolen betyder mer än verklighet och personlighet, icke mindre
än. Så äfven för mig. Vi äro fullt ut teister men med en teism, som
med sina uttrycksmedel kommer till korta inför det outsägliga.
För öfrigt anser jag mig stå fullt själfständig i förh. till Eucken
och ha gått längre än han i kunskapsteoretisk riktning. Men för
öfrigt är han en elf, medan jag bara är en bäck – dock med klarare
vatten. Jag hade min åsikt färdig, när jag började läsa E.
Euckens framställning äger en skönhet, som kräfver ’valfrändskap’
för att senteras. Det är tankerytmen, den intellektuella pulsens
styrka, som för de lidelsefulle sanningsökarue gör den skön. Annars
brukar han för många ord och upprepningar; blir därigenom ofta
allt för bred och tröttsam, egenskaper, som den tyska abstraktionen
ej gör behagligare. Men Sokrates’ tal voro ju också platta och fula
för den tidens finsmakare.
För resten var han den rätte mannen, om nu en filosof skulle
hedras. Eucken är inte blott fackfilosof utan litet mer till. Enda
möjliga konkurrentnamnet vore William James. Liljeqvist tycker
som jag i detta fallet.
P. S.•Tag vet ju icke, om Eucken beder till Gud. Jag vet bara, att
jag dagligen gjort det själf alltifrån min tidiga barndom. Blott att
jag under mina svåraste nervkriser varit för svag därtill.
Den William James, varom Norström talar och vars kandidatur
även professor Liljeqvist i Lund kunde ha gillat, är naturligtvis
den kände »pragmatiske» amerikanske filosofen, vars ställning
emot den ensidiga intellektualismen vunnit Norströms gillande.
Men Rudolf Eucken hade dock främsta rummet i hans hjärta,
och brevet till Wirsen får sitt intresse som motivering därav i
ett par för Norström centrala avseenden: Euckens historiska inställning och arten av hans gudsbegrepp. Norströms skrifter och
brev innehåller ju ett och annat om Eucken, däribland ett svars- 35
_,_,___
Fredrik V etterlund
brev till Eucken själv, vari de två filosofernas tankar om religionens väsen diskuteras, och det finns intet tvivel om, att det
religiösa bejakande, som ligger bakom både Norströms och
Euckens tänkande och som ställt dem i deras engarde-position
gentemot tidens naturalism och ateism, också sammanfört deras sympatier. Norströms åskådning förändrades emellertid allt
framgent, och av hans uttalanden att döma, t. ex. om religion,
torde den näppeligen ha varit densamma vid hans död som när
han på sin väg mötte Eucken. Dock, detta är en sak för sig.
Jag skall avsluta denna uppsats med att ånyo citera ett Norströmsbrev, som jag visserligen för flera år sedan offentliggjort
i en tidning, men som ej bör saknas i samlingen av filosofens korrespondens med Svenska akademien genom dess sekreterare. Det
är från 1913. Först innehåller det ett avböjande svar på den sedvanliga inbjudningen till akademiens högtidsmiddag den 21 december. För sjukdoms skull kunde Norström ej resa till Stockholm utan måste stanna å sin dåvarande vistelseort Rultafors
»här ute i skogen».
Sedan gör han uttalanden, som äro högst belysande för hans
ställning både till akademien och till samtiden överhuvud. Den
minnesteckning över Boström, som han utlovat några år förut,
har han tydligen ej haft tillfälle att skriva, vilket säkert tillhör
det som vållar hans starka olust:
Ni skall tillåta mig, Herr Doktor, att tillägga, att jag för hvart
år blir mindre och mindre glad åt min r)lats i Akademien. Medvetandet om, att jag troligtvis aldrig kan komma att göra någon nytta
där – eller motsvara de anspråk som sUillas på en akademiker af
denna sort – plågar mig inte litet. Men jag måste i alla händelser
samla mina krafter kring den uppgift, för hvilken jag sökt utbilda
mig. Någon delning duger inte. Det blir ändå så litet af!
Så känner jag också starkt motsatsen mellan flertalets i Akademien läggning och min egen. Jag hör till ’högern’ såväl som desse,
och jag är inte mindre benägen att kiimpa emot det mesta i tiden.
Men på andra punkter, efter andra linjer och, om möjligt, med en
annan kraft. Därför står jag fullt så ’oförstående’ gentemot den
gamla högern som mot den ’modärnaste’ vänstern.
Första villkoret att segra måste dock vara att göra sig reda för
hvar och när det lönar sig att strida, hvar och när man skall sätta
in motstånd och attack. Men – jag blir för lång. Ni skall ej heller
snart få anledning beklaga Eder iifver opåkallade utgjutelser af
personlig art från min sida.
36
Med utmärkt högaktning
Vitalis Norström.
Nå.qra brev från Vitalis Norströrn
8mn jag en gång påpekat: Här se vi Norströms självvalda isolering, hans främlingskap inför uppgifter utanför den filosofiska
gärning han gjort till sin. Habil och smidig var han minst av
allt, hans ande graviterade endast mot det centrala i honom, och
att deltaga i en akademis löpande arbete med uppgifter för dagen
passade honom ej.
Särdeles intressant är hans deklaration av sin ställning som
högerman till skillnad från andra akademisters. Desse, t. ex.
Wirsen själv, voro i allmänhet riktig höger, politiskt och litterärt
konservativa. Att en så individualistisk församling, som ett samfund av aderton framstående personer måste vara, också gav rum
för många skiftningar inom en dylik schematisk beteckning, är
dock tydligt. Men till den röda radikalismen stod denna höger i
skarp och självklar motsats.
Emellertid – Sveriges bildningselit inrymde också en annan
linje, den liberala, som en gång tyckts direkt fortsätta 1700-talets
upplysning. I sina senare skeden, med Geijer och Rydberg, hade
den bringats i närheten både av romantisk mystik och klart
idealistisk världsbetraktelse. Åtminstone i sistnämnda avseendet
möta vi nu även Vitalis Norström.
N~ir så den nya naturalistiska och socialistiska tidsströmmen
gick fram över Skandinavien, glider Norström automatiskt in i
den högerposition han själv angiver i brevet – under lika stark
opposition som den ortodoxa högern mot en radikalism, som vill
lösa v~irldsgåtan med idel naturalistiska faktorer och »täppa till
det moraliska handlandets översinliga källa». På den fronten
hade också Viktor Rydberg stått- och det kan tilläggas, att han
liksom Norström stundom känt sig olustig av atmosfären inom
sina akademiska kollegers krets. Ännu 1916 betygar Norström
sin fr~indskap med Rydbergs liberalism. Som Rydberg, som historikern Harald Hjärne, som S. A. Hedlund i Göteborgs Handelsoch Sjöfartstidning kan Norström därför betecknas med namnet
gammalliberal, och från den fronten kämpar han mot sekelslutets
och sekelskiftets röda radikalism.
Men d~irmed vill han även »sätta in motstånd och attack» på
andra punkter ~in den· gamla högern gjort – hud ja det veta vi
inte – och står »fullt så oförstående», det vill säga ogillande, mot
den som mot den modernaste vänstern – såsom det heter i det
sist citerade brevet till \Virsen. Och detta är just kärnan i brevet.
Norström vet att han härvidlag liksom förut i frågan om Bo- 37
Fredrik V etterlund
ströms filosofi står på en annan basis än akademiens sekreterare;
och han har väl ansett sanningen och ärligheten fordra att ej
sticka under stol därmed, eftersom åsikter, ståndpunkt betydde
så mycket för Wirsen, temperamentsfull »skald och kämpe» av
hela sitt hjärta som denne var. I det väsentligaste, i åskådningens idealism, ha de ju i alla fall stått på samma front. Men
några vidare brev dem emellan ha knappast blivit växlade – ett
par hälsningar å vykort finnas dock – och personligen nära varandra ha de ej kommit. De ha icke en gång »lagt bort titlarna».
Norströms utsagor om sin ställning till såväl radikalismen som
den gamla högern skulle kunna gälla åtskilliga specialfrågor,
säkerligen även sociala och politiska. Men detta skall här åtminstone lämnas alldeles därhän.
Till slut upprepar jag för överskådlighetens skull en parallell
jag gjort annorstädes. Som i Danmark den s. k. nationalliberalismen efter att ha bekämpat den gamla högern själv fick intaga
en högerposition gentemot 1870-talets anryckande »vänster», socalism och brandesianism, så ansägo ju de sistnämndas motsvarande svenska meningsfränder, att gammalliberalerna Hjärne,
Rydberg, Norström numera voro en höger som borde bekämpas
– och som kraftigt bekämpade dem själva (i t. ex. Norströms
olika stridsskrifter eller i Den nya Grottesångens efterskrift).
Men sådana andliga tillgångar som Nm·ströms och Rydbergs
idealistiska filosofi och Rydbergs idealistiska poesi hade den
danska liberalismen icke att sätta in till »motstånd och attack».
38