Litteratur

LITTERATUR
NY A BISKOPSORD
Det var en märklig händelse i vårt lands kyrkohistoria, när den
26 maj i år för första gången sedan 1528 tre biskopar på en gång
vigdes till sitt ämbete i Uppsala domkyrka. Och när vår kyrka
härigenom fått jämnt en fjärdedel av sitt episkopat förnyat, är
det en glädje att konstatera, att de nya männen icke blott var för
sig äro högt förtjänta och aktade förgrundsgestalter i det andliga
och kulturella livet, utan också på ett sällsynt värdefullt sätt komplettera varandra genom att representera olika väsentliga sidor av
kyrkans liv och arbete. Vi ha fått en historieforskare, kyrkakännare och erfaren kyrkaledare av närmast högkyrklig typ, en fromhetsforskare, praktiskt verksam präst och själavårdare av ungkyrklig typ och en lutherforskare, etiker och oxfordman av lågkyrklig
riktning. Men i allt väsentligt, såsom synen på Ordet och kyrkans
uppgift, den vakna blicken för tidens krav eller nitet för den ekumeniska gärningen stå de endräktigt samman.
Den som av destm eller liknande orsaker går med spänd förväntan
till läsningen av de tre biskoparnas herdabrev, som utkommo strax
innan den grafiska konflikten lade hämsko på det tryckta ordet, torde
icke bli besviken. Anspråken på dessa encyklikor ha genom brevens
stigande omfång och vtirde blivit allt högre, och på de senare åren
ha de nått en läsekrets långt utanför det egentliga kyrkfolket. För
den som vill veta något om Sveriges kyrka av i dag, vad hon tror, hur
hon fungerar och vart hon syftar, torde ingen bättre litteratur finnas
än dc nuvarande biskoparnas iimbetshrev, bland vilka de tre nyutkomna inta en kvantitativ och saklig rangplats.
Biskop Brilioth i Växjö hör till de icke alltför talrika kyrkomän,
som trots alla reservationer so ljust på det andliga och kyrkliga Higet i vårt land. Sjiilv skriver han: ».Tag har blivit beskylld för en
’blåögd’ – väl snarast en eufemism för ’enfaldig’ – optimism med
avseende på kyrkans framtid.» Men säkerligen är det högst berättigat
då han tillfogar, att denna grundsyn »förvisso icke är ett uttryck för
en optimistisk lynnesart, som knappast blivit mig given, utan frukten
av som jag tror objektiva iakttagelser». En stor mängd av dessa iakttagelser få vi också del av i detta brev, som likt en strålkastare sveper över olika sidor av kyrkans, prästens, prästhemmets, medhjälparnas och kyrkfolkets gärning.
Tron på kyrkans möjligheter gör emellertid ingalunda biskopen
blind för missförhållanden och svagheter. Redan på brevets tredje
sida kommer varningen för en synnerligen oHimplig men alltför vanlig prästsynd: »Vår Herre har för visso icke bruk för tankelättja –
som sanningens konung vill han bli ärad och sökt ej minst av Ordets
509
Litteratur
tjänare.» Många konkreta förslag till reformer och förbättringar givas, vilka här tyvärr måste förbigås. J ag fäste mig särskilt vid tanken på större omväxling efter lokala behov i vår högmässa. »Det är
icke nödvändigt, knappast önskvärt, att gudstjänsten förlöper exakt
lika till alla sina delar i ett anspråkslöst träkapell och en majestätisk
-katedral.»
Naturligtvis kan man här ha olika mening om en del detaljer.
Kanske är önskemålet om dc unga prästernas celibat trots den hovsamma formuleringen en smula förvånande. Bör icke större hänsyn
tagas till församlingarna, som väl ofta äro i lika stort behov av en
ung adjunktsfru som av en prostinna, och till de blivande prästbarnen, som av många skäl behöva unga föräldrar, än till de åldrande
prästernas intresse av att på billigast möjliga sätt kunna skaffa sig
ersättare eller ämbetsbiträde? Kanske skall man också i församlingar
med säsongmässig befolkningsanhopning långt från kyrkan, t. ex.
vid en badort, stå en smula frågande inför biskopens råd att blott
»med stor försiktighet» begagna den sedan 1927 öppna möjligheten
att förlägga en och annan högmässa till annan plats än kyrkan.
Däremot torde ingen berättigad anmärkning kunna riktas mot
de sidor i detta herdabrev, som behandla den teologiska olikheten
mellan Uppsala och Lund. Trots alla stridsfanfarcr, som höjts och
som givit eko i rätt vida kretsar, och trots all kritik, som behövs i den
vetenskapliga debatten, torde Brilioths omdöme vara riktigt, att »det
för vår kyrka varit en stor tillgång att äga två härdar för teologiskt
arbete», att divergensen »ofta varit en befruktande och livgivande
faktor» och framför allt, att det väsentliga är helt gemensamt, såsom
uppfattningen av Skriften, försoningshiran, kyrkotanken och ställningen till reformationen. Från båda hållen måste vi nog instämma
i biskopens egna ord i denna fråga: »Omdömena i pressen ha ofta
varit förhastade och brustit i sakkunskap.>>
Sanuna intresse både för de stora kyrkliga linjerna och detaljfrå-
gorna visar brevet till Luleå stift av biskop Bengt Jonzon. Den i
dessa sammanhang brukliga självbiografiska avdelningen vidgar sig
här till en principiell betraktelse över förhållandet mellan omvändelsekristendom och uppfostringskristcndom. En betydande huvuddel är ägnad åt pdistens och den kristnes ställning till Skriften. I
en icke alldeles lättillgiinglig men för alla bibelliisarc högst väsentlig
utredning visar bis!wpen, särskilt med ledning av Luthers utläggning
av Galaterbrevet, hur tron på Kristus är nyckeln till Skriften och hur
Skriftons ord bliva Guds ord blott när och i den mån de driva människan till tro på Kristus. Helheten, budskapet om Kristus såsom den
fullkomlige Gudsuppenbararen och tillvarons stora under, blir det
första, och därifrån få detaljerna sin betydelse. Men »det som i evangeliernas berättelse måhända synes bära märken av att icke vara i
egentlig menieg historiskt blir på sitt sätt även det ett vittnesbörd
om honom sjiilv såsom alla unders under». Denna evangeliska ställning till Bibeln, som innebär både bundenhet och frihet inför Ordet
och gör rättvisa både åt förnuftets rätt och åt kravet på lydnad och
510
Litteratur
underkastelse, är vansklig och påfrestande, men den är ingen feg
kompromiss. Sådana utvägar däremot, som att fly till kyrkans auktoritet eller läran om bokstavsinspirationen »kunna naturligtvis omfattas med full personlig övertygelse men äro icke dess mindre självbedrägerier».
Icke på länge har en »vanlig präst» med så mångsidig erfarenhet
som Bengt Jonzon inträtt i episkopatet. Med särskilt intresse lyssnar
man därför till vad han har att säga om de praktiskt kyrkliga frå-
gorna. Tyvärr har författaren här fattat sig ganska kort med den
motiveringen, att han därom vill personligen samtala med sina
präster. Det är glädjande, att en man, vars huvudsakliga gärning
varit förlagd till städer, drar en lans för prästens arbete på pastors- .
expeditionen även där. När man vet hur åtskilliga storstadspräster
sucka under denna uppgift, komma följande sanna och fyndiga ord
väl till pass: »Det är hälsosamt för den som mycket skall syssla med
andliga ting att också ha en konkret och påtaglig uppgift, som kan
vara för honom vad tältmakeriet var för Paulus.» Säkert har biskopen också rätt, då han skriver: »Den dag man skulle hitta på att
skilja folkbokföringen från prästerna, vinner ganska visst S:t Byrå-
kratins en av sina allra vackraste viktorier till utbredande av krånglighet, olust och vantrevnad.»
Men ingen må tro, att biskop Jonzon vill ha prästen förvandlad till
en kontorsskrivare. Den utförliga avdelningen »Budskapet och budbäraren» är en god »herdespegel», full av konkreta anvisningar för
en fördjupning av den prästerliga tjänsten. Luleåbiskopen är ingen
vän av överdriven ritualism. Så mycket mer glädjande är det, att
just han klagar över att den svenska kyrkan – ensam bland alla
lutherska – förlorade korstecknet ur sin gudstjänstordning. Det
skedde så sent som 1811.
Biskop Runestam i Karlstad har i högre grad än de båda övriga
samlat sitt brev i en sammanhängande framställning av några· få
ämnen. Därvid upptages lika stort sidantal av »Det objektiva och det
subjektiva i kristendomen» och »Kristendom och kultur». I det förra
kapitlet har han sammanfattat sina lutherstudier och själva grundvalen för den kristna etiken. Gent emot alla försök att teckna den
kristna människans frihet såsom en subjektiv känsla av villighet och
harmoni ställer han den åskådning, som talar i Luthers ord: »De
kristna äro sådana, som hava syndernas förlåtelse och hjärtats glädje
i tron allena mitt under en motsatt känsla.»
I »Kristendom och kultur» få vi de social-etiska konsekvenserna
av denna evangeliska grundsyn. Runestam hör till de få svenska universitetsteologer, som på allvar arbetat med att sätta kristendomen
i förbindelse med nutidens aktuella problem på den andliga och materiella kulturens områden, och i detta brev få vi se många av de
frågor han i olika sammanhang sysslat med, den totala staten, produktionen, den ekonomiska ordningen, sammanfattade och analyserade. I den aktuella debatten om humanismen skriver biskopen:
»Kristendom och äkta humanism äro i samma fördömelse. I samma
511
….
Litteratur
ögonblick som det mänskliga är trampat under fötterna, iir människans skapare förnekad. I samma stund som ’människosjälens oändliga värde’ hånas, är synden ett dött ord och Guds barmhärtighet utan
föremål.»
Helt naturligt är det många frågor, som behandlas i alla tre herdabreven. Hit hör t. ex. förhållandet till olika kyrkliga rörelser och till
frikyrkorna. Alla tre biskoparna äro stora ekumener. Endast en falang betraktas med tydlig ovilja: de fåtaliga kyrkliga »reformvänner», som önska en reduktion av den kristna Hiran och tillvita kyrkan en förvanskning av Jesu evangelium. Jonzon kallar deras an- – språk »godtycke och charlataneri», och Brilioth slår fast, att dessa
präster och teologer, som »glömt sig kvar i en gången tid» ha »brustit
i lojalitet mot den kyrka de lovat att tjäna och ansett sig berättigade
att sätta sina egna meningar i stället för det gamla evangeliet».
Till oxfordrörelse och högkyrklighet söka biskoparna däremot icke
»taga ställning» utan låta dessa rörelsers bärande grundtankar spela
in och befrukta framställningen utan speciell hänsyn till upphovet,
vilket naturligtvis inte utesluter saklig kritik av överdrifter och av
sådant, som icke stämmer med vår lutherska kyrkosyn. Trots att de
tre biskoparna personligen ha olika inställning till de båda rörelserna, kan man med glädje konstatera, att intet av breven gjorts till
en propagandaskrift för någon av dem.
En annan företeelse, som alla behandla, är den avtagande kyrksamheten. Från Växjö manas »alla, som hava kyrkan kär, att besinna
den kyrkliga värnplikt, som de ha att utföra i kyrkbiinken», och i
karlstadbrevet heter det: »Det bildas föreningar i legio. En förening
vore nödvändigare än någon annan, en kyrkogångsförening, som hade
till enda uppgift att inprägla hos varje medlem hans enkla plikt att
icke beröva andra och sig sHilv och prästen sin medverkan till den
gemensamma uppbyggelse, som ett fullsatt kyrkorum innebär.» Det
bör här inskjutas att en sådan förening existerar: Anskarsringen,
som utan mycket buller fullgjort stora delar av oxfordrörelsens program långt före »Oxford». Annars är den synpunkt, som hiir anlägges, mycket tänkvärd: utebliven kyrkogång är ingen privatsak utan
innebär just att »beröva andra sin medverkan».
Till sist må blott antydas ännu ett stort tankekomplex, som sysselsätter alla brevskrivarna: kyrkans insats i stat och samhiille. Runestam är också här den som framför allt tar upp frågan från principiell synpunkt. På mycket goda grunder skriver han: »Ju mer t. ex.
staten i vår tid tager avstånd från kristendomen och öppet eller hemligen proklamerar sig som antikristen, ju mer tvingas kyrkan att i
sin lära göra sig klar sin ställning till staten och att söka sig fram
till något som liknar ett kristet politiskt program – i syfte att förhindra, att det politiska livet så gestaltas, att hon lider intrång i sin
frihet att förkunna evangelium.» Och sedan utvecklar han, hur en
folkkyrka i sitt förhållande till stat och kultur måste gå två till synes motsatta vägar: dels söka omskapa samhällsformerna, institutio- 512
Litteratur
nerna, opunonen, för att därigenom kunna nå de enskilda människorna, dels gå direkt på de enskilda människorna för att förvandla
dem och genom dem förhållandena i viirlclen.
Brilioth och .Tonzon ge förutom ledande synpunkter också konkreta
exempel, vilket ä.r lika sällsynt som välkommet i framställningar av
kristna önskemål. Den förre nämner socialdepartementets sakkunnigas förslag till hjiilpåtgiirder för dövstumma, som hade berövat
dessa människor »det mesta av den kyrkliga gemenskap och andliga
omvårdnad som de hittills åtnjutit», om icke regering och riksdag i
stället lyssnat till »de vägande sakskäl som förts fram såväl av dövstumvårdens representanter som av ansvariga kyrkliga myndigheter».
Men för att kunna åstadkomma sådant måste kyrkan också i sin söndagliga förkunnelse beröra allmänna frågor och påverka opinionen
i kristen anda. »Skola vi alltså predika ’socialt’, kanske också ’kulturellt’ och ’politiskt’ och ’viirldspolitiskn Ja, självfallet … I evangeiii ljus måste vi lära oss själva och varandra att se och bedöma allt.»
Brilioth gör en svidande vidräkning med ett ännu bestående missförhållande: kristendomsämnets undanskymda ställning och bristfälliga kursplan både i folkskolan och gymnasiets översta ring. Med
anledning av påbudet, att religionsmeddelelsen i folkskolan skall ske
inom bergspredikans ram, skriver biskopen: »Ingen bestrider bergspredikans enastående ställning i Bibeln – men att inge ungdomen
den förestiillningen, att den historiska kristendomen icke är eller
borde vara något annat än vissa höga oeh vackra principer, som finnas uttalade i Matt. 5-7, detta är en ren förfalskning av historien.» –
’l’yvärr tyckas många, t. o. m. bland präster och kyrkfolk fortfarande
leva i den villfarelsen.
Såsom synes kan elen episkopala rösten ibland höjas en smula, då
det gäller att beivra skadegörelse i kyrka, folk och samhälle. Men
eljest måste det konstateras, hur lågmält, försynt och sakligt dessa
herdar taga till orda i de mångskiftande svåra frågor och inför det
pressande tidsläge, där de ha att tala. Kanske är det just detta som
gör, att man får sådan lust att lyssna och sådant förtroende för de
klara, manliga och kristna svar, som givas, och det inträngande budskap, som når oss.
Ake V. Ström.
513