Hans Järta och Sveriges grundlagar
1938
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
HANS JÄRTA
OCH SVERIGEs GRUNDLAGAR
Av professor FREDRIK LAGERROTH, Lund
DEN rubrik, som satts å denna essay, har förekommit tidigare,
och problemet har sysselsatt vetenskapen sedan länge. Metoden
har däremot knappast någon prövat tillförene, och resultaten erbjuda säkert åtskilliga överraskningar.
Om den betydelse, Hans Järta haft för 1809 års författningsverk,
har man gjort sig och gör sig väl än de mest överdrivna föreställningar. Huru mången tentator har icke som svar på frågan vem
som stiftat 1809 års RF fått höra Järtas namn. Bättre ha rimligen vetenskapsmännen förstått skilja ett litterärt och ett juridiskt betraktelsesätt, men i realiteten har deras mening ofta gått
ut på detsamma. Så kallar vår främste kännare av 1809 års politiska kris, Sam Clason, ännu 1910 Järta för regeringsformens
fader.
Samma år utkom emellertid ett verk av Nils Höjer, vari han
sökte reducera Järtas roll till den, han ex officio intog i 1809 års
konstitutionsutskott, sekreterarens. Det avgörande beviset för
riktigheten härav var det, att Järta själv ännu detta år skulle
omfattat de konstitutionella ideer, han vid tiden för mordet på
Gustav III insupit vid middagar hos sin frände, general Pechlin.
Hypotesen, som rimligen kom Järta att vända sig i sin grav, avlivades snart nog av Brusewitz, .som påvisade att det aktstycke,
varpå Höjer grundade sin hypotes, ej hade med Järta att göra.
Något positivt besked om vad Järta hade för åsikter det stora
krisåret ansåg sig Brusewitz dock icke kunna utläsa ur samtida
källskrifter. Alldeles obefogat vore i varje fall att identifiera hans
åskådning av 1809 med den, han på 1820-talet förkunnade. Sannolikt var att han ännu förstnämnda år principiellt stod kvar på
samma abstrakt radikala ståndpunkt, som man vet omfattades av
sådana män som hans ungdomsvänner A. G. Silverstolpe och
A. G. Mörner. Utan att dominera utskottet hade han dock säker- 548
Hans Järta och Sveriges grundlagar
ligen däri gjort sig gällande på helt annat sätt än en vanlig
sekreterare.
Huru skall nu rättvisa skipas mellan dessa ståndpunkter, dogmatismens och skepticismens~ Bör icke kriticismen också i denna
fråga ha sista ordeU
Vad Ciasons ståndpunkt beträffar, så är det svårt att förstå, att
den någonsin kunnat intagas. I alla tider torde det ha varit känt,
att konstitutionsutskottets förslag blott är en låt vara synnerligen
gmndlig överarbetning av ett av interimsregeringen detsamma
under hand förelagt och av landshövding af Håkansson utarbetat
författningsförslag. Blott 26 av regeringsformens 114 paragrafer
sakna motsvarigheter i Håkanssonska förslaget. Vid detta har
.Tärta aldrig lagt hand. Något skäl att antaga, att ens den i utskottet företagna revisionen skulle sakligt sett vara Järtas verk
har Ciason icke haft. Samtiden vet intet därom. Järtas vän Silyerstolpe förklarar i ett uttalande till utskottets protokoll från
maj 1809, att dess förslag till regeringsform var ett resultat av
»15 mäns samråd». sekreteraren räknar han icke med. Att denne
skulle inlagt större förtjänst därom än någon annan dödlig har
man först upptäckt 1823, då det gällde att skaffa Järta de meriter,
som voro av nöden, för att han, som i förtid avgått från sin landshövdingepost, skulle kunna få en rundlig pension.
Vill man få någon rätsida på problemet, torde man först böra
söka ett svar på frågan om Järtas åskådning 1809 varit sådan,
att han kan s~igas ha gillat regeringsformen. Om eller i den mån
hans åsikter divergerat från dess system, kan det naturligtvis
icke bli fråga om något auktorskap. En konstaterad överensstämmelse blir åter intet bevis för den av Ciason intagna ståndpunkten.
En annan iin .J ~irta kan ju mycket väl ha varit primus motor. Si’t
iir ju omisskännligen fallet med allt vad som från Håkanssonska
förslaget överförts till regeringsformen. Först de n y a bestämmelserna k u n n a härröra från sekreteraren, som i så fall får tänkas
ha avvikit från en sådans sedvanliga uppgift att ge utformning
åt andras tankar.
Dessbättre äro svårigheterna att fi’t besked om ,]ärtas konstitutionella åsikter 1809 icke så stora som Brusewitz föreställt sig. De
ligga klart uttalade i dokument, som samtliga äro för forskaren
synnerligen lättillgängliga: den av Järta uppställda promemoria,
efter vilken författningen diskuterades i utskottet, det med undantag för ett par sidor av Järta författade memorial, varmed samma
549
38- 38708. St•ensl.: Tidskrift 1938.
Fredrik Lagerroth
utskott den 2 juni presenterade sitt förslag till regeringsform, och
slutligen det memorial rådman Korsberger som bulvan för Järta
uppläste i borgarståndet den l sept. 1809, då förslaget till ny riksdagsordning där var före. Förgäves skall man försöka vare sig
frånkänna dessa dokument särskilt värde som vittnesbörd om
Järtas personliga åsikter eller begränsa vittnesbördet till vissa
detaljspörsmåL De ha alla om ock i olika utsträckning karaktär
av bekännelseskrifter. Järtas konstitutionella åskådning 1809
kommer man genom förutsättningslöst studium av desamma in
på livet. Gör man sig så därtill mödan att med dem jämföra hans
mera utförliga författarskap från senare år, framför allt i Odalmannen från början av 1820-talet, kan man konstatera, att grundåskådningen är densamma. Järta är färdig med sin politiska
ideologi vid 35 år, om han nu icke varit det tidigare. En fortsatt
utveckling kan man endast så till vida tala om, som Järta får tillfälle att närmare på ett allt större antal frågor tillämpa de principer, han 1809 bekände sig till. Logiken i utvecklingen är i varje
fall påtaglig. Det finns däri inga distinkt avskilda perioder som
hos Schelling, intet avfall som hos Geijer. Sä har Wallengren
fattat saken, då han i sin systematiska framställning av Järta
som politisk teoretiker om varandra citerar uttalanden av Järta
från 1809 och från hans senare år. Denne själv får sägas ha givit
honom lov därtill, då han kröner sin vidlyftigaste politiska skrift,
Svar till Allmänna Journalen, med citat från niimnda utskottsmemorial. Fråga är om man kan tala om någon diskontinuitet i
.Järtas politiska utveckling överhuvud. Denne har själv bestritt
det berättigade däri, och Hans Forssell har givit honom rätt.
studiet av svensk lagfarenhet har tidigt hos .Järta tiint »den
kärlek för urgammal svensk rätt och frihet, som sedermera följde
honom genom livet». Sin ungdoms jakobinism bevarade han så
till vida livet igenom som hans rättsuppfattning alltid förblev
genom ett svalg skild från legitimismen. Åtskilligt av den åskådning, man kan läsa mellan raderna i hans ironiska skrift från
1799 om sättet att upprätta och befästa den urgamla franska monarkien, går igen i utskottsmemorialet.
Den, som besinnat sig på kontinuiteten i .Järtas konstitutionella
tänkande, behöver icke tveka om vilken statsuppfattning, han omfattar 1809. Det är den organiska. Men iir det då ocksä den, som
utgör förutsättningen för riksfädrens verk’?
!)50
Hans Järta och Sveriges grundlagar
Ingalunda. Det konstitutiYa för regeringsformen är en väl :wvägd balans mellan de tvenne statsmakter, konung och ständer,
som sedan mer än ett århundrade kivats om makten i SYeriges
land. Tanken därpå har koncipierats i opposition mot den ortodoxa frihetstida ständermonismen och under de följande decennierna närts ay det intensiYa misstroende mellan konungamakt
och folkmakt, som den fortsatta striden dem emellan hållit vid liv.
Balanstanken är ett fullgott uttryck för det adertonde århundradets mekanistiska tänkande och har i den politiska debatten
ständigt åskådliggjorts genom bilder hämtade från teknikens
värld. Vid 1769 års riksdag illustreras den genom förnumstigt tal
om riksurverkets vikter och lod. Liknande bilder komma åter i
Silverstolpes uttalanden våren 1809 för att sedan formligen myllra
i det av Mörner inspirerade representationsbetänkandet av mars
1810. Tillräckligt kan vara att citera den förres karakteristik av
regeringsformen såsom »ett konststycke, i uträknad jämvikt vida
överträffande alla tidigare svenska regeringsformer».
Huru har då .Hirta rett sig ur det dilemma, vari han försatts,
då han skulle för plena presentera ett barn av en för honom så
helt främmande anda~ Jo, på det enkla sätt att han först ger den
mekaniska balanstanken sitt stycke och sedan den organiska sitt
och försöker uppmjuka den förra genom den senare.
I det tredje stycket av utskottets berömda memorial förklarar
han lojalt nog, att utskottet sökt rikta de skilda statsmakterna
till inbördes bevakning, till inbördes återhåll, utan att dem sam- .11anblanda, utan att lämna den återhållande något av den återhållnas verkningsförmåga». Den föreslagna statsförfattningen
skall vila på »dessa huvudgrunder av statskrafternas särskilda
bestämmelser och ömwsidiga motvikt». En alltigenom korrekt
karakteristik, vars riktighet det ej skulle varit sYårt att belägga
genom hänvisning till regeringsformens allmänna komposition
och särskilda paragrafer!
I fjärde stycket övergår emellertid Järta till en lätt polemik
mot vad han nyss sagt. Den starka ringaktning för »vågskålen»
och för »politiska räknemästare», som fjorton år senare får ett
sådant strålande uttryck i uppsatsen »om statistik», möter redan
nu, ehuru så försynt framställd som situationen krävde. »Det är
icke blott av formers n o g g r a n t b e r ä k n a d e sammansättning, icke blott av konstitutionella makters s o r g f ä l l i g t
Yii g d a förhållanden som en statsförfattnings Yiirde och i följd
551
Fredrik Lagerroth
därav dess framtida bestånd bero. Om i dessa särskilda former
icke verkar en a l l m ä n k r a f t, äro de och förbliva intet annat
än tomma former, som ett yttre våld förr eller senare skall bryta.»
Det är samma antites, som den, vilken möter, då Järta i nyssnämnda uppsats ställer mot varandra den fordom gällande uppfattningen av de mänskliga samhällena som »organismer, uti vilka
varje lem var delaktig av det helas l i v s k r a f t», och den nyare,
för vilken de äro »maskiner, sammansatta av hjul och stänger och
trissor, vilka var och en inom sin egna krets röra sig beroende av
varandra, så länge det mekaniska verket håller, men om det går
sönder lediga och passande att flyttas i vilket annat som en ny
maskinist framstår att förfärdiga». Skada blott att regeringsformen ej i någon av sina etthundrafjorton paragrafer innehöll något
om denna allmänna kraft. Och vad värre är: därom stod heller
intet att läsa mellan raderna.
Att en rättslig organisation, hur förträfflig den än i och för sig
är, är ur stånd att skapa den allmänna kraft, som håller en nation
uppe, har Järta insett. De citerade orden rikta sig ju icke blott
mot det balanssystem, regeringsformen legaliserat, utan mot varje
kolartro på konstitutionella formers allena saliggörande makt.
Den moderna statslära, han vänder sig mot, har han ock i sitt
svar till Allmänna .Journalen kallat den mekanistiskt-juridiska.
»De juridiska formerna duga till intet», heter det där, »om ej något
skönt och ädelt lever i dem». – »Trädet behöver barken till sitt
värn, men icke är det i barken, som dess liv blommar och bär
frukter.» Det är nya glänsande bilder för illustrerande av en
tanke, Järta klart koncipierat redan i utskottsmemorialet
Därmed sammanhänger, att Järta räknar med fler statsorgan
iin dem, den skrivna författningen känner. De fria statsformerna
~iro enligt hans uttalande i samma skrift medel att utveckla den
enda kraft, som i verkligheten kan giva aktning och skydd åt
människoriitt. Men de utgöra i den mänskliga samhällsorganismen blott »ett bland fibernäten». l’Jtt folk, idealiskt fattat, har
en vida fullständigare representation än den, som samlas i flera
eller färre konstitutionella kamrar. Religionsläraren, uppfostraren, vetenskapsidkaren, skalden, konstnären, alla, som medverka
att utbilda den gemensamma kraften och känslan, deltaga med
lagstiftaren i denna representation. Så långt Järta av 1824. Men
Yad han då säger är blott en elegant parafrasering och exemplifiering av vad han redan sagt i utskottsmemorialet om huru den
552
Hans Järta och Sveriges grundlagar
allmänna nationalkraften »uppkommer av friheten att tänka och
yttra sig över nationens stora angelägenheter» och »att se dessa
framställda till varje medborgares kännedom och omdöme».
Uti sin nitälskan för danandet av ett allmänt tänkesätt sekunderades .Hirta 1809 av Silverstolpe. Vad denne härvid intresserade
sig för vai· dock, huru den allmänna opinionens motspänstighet
mot genomförandet av en ideal författningsschablon skulle kunna
hävas. statens grundläggning genom ett kontrakt är för honom
en självklar sak, och han har lyckats få denna rättskonstruktion
godtagen i regeringsformens ingress. Genom den timade regementsförändringen, säges det där, ha svenska folkets fullmäktige
inträtt i rättigheten att upprätta en förändrad statsförfattning
och till den ändan med upphävande av dittills gällande grundlagar överenskommit om den regeringsform, som följer. Revolutionen har gjort tabula rasa med det förgångna. Mellan den nya
och den närmast föregående regeringsformen råder fullständig
rättslig diskontinuitet.
Helt annorlunda ser Järta p~t saken. I sitt Svar till Allmänna
.Journalen har han ingående polemiserat mot »statsmekanisternas»
uppfattning av staten som något som blivit på en gång sammanfogat efter ett fördrag, vilket för att vara rättmätigt borde överensstämma med abstrakta normalbegrepp, och i stället anknutit
till Burkes lära att varje folk oupphörligen utvecklar sin statsform »ur ett inre liv, bestämt av dess naturförhållanden, dess
öden, dess seder, dess lynne – av allt detta som bildar dess
odling». En enda generation har icke rätt »att bryta den utvecklingskedja för varje folk, vars första ädla länkar uppstiga ur dess
sagon, heter det på annat ställe i Odalmannen. Och i utredningen
om Sveriges läroverk talar han om »den urgamla svenska statsförfattningen, i vilken konungavälde och folkfrihet alltid befästat
varandra», såsom alltjämt beståndande.
Samma uppfattning möter emellertid fullt utbildad redan i utskottsmemorialet. Den nya författningen presenteras icke såsom
en för alla folk passande idealförfattning utan som en skapelse
av »den svenska individuella kraften» och förklaras vara anpassad efter »det urgamla, aldrig utplånade och outplånliga svenska
individuella lynnet». Den säges vara en skänk av den nuvarande
generationen åt kommande generationer, avsedd att av dem vårdas och fullkomnas. Något allvarligt brott med det förgångna betyder den icke, alldenstund utskottet ansett sig förhindrat att
553
Fredrik Lagerroth
föreslå »stora och lysande förändringar i vår statsförfattnings
åldriga grundformer».
Om åtminstone en av konstitutionsutskottets ledamöter, Silverstolpe, vet man, att han var livligt intresserad av utländska modedoktriner och statsskick och endast av hänsyn till en fåkunnig
opinion tills vidare avstått från att lyckliggöra sitt fosterland
med en författning, som höll måttet inför en filosofisk granskning.
När väl 1809 års regeringsform förelåg färdig, har han dock uttryckt sin säkert ärligt menade beundran inför densamma såsom
ett fulländat mästerverk. Detsamma är förhållandet med hans
med honom liktänkande vän Mörner. Den entusiasm – ordet är
ej för starkt – de visa är dock av annat slag än den, som möter
hos Järta. De förra beundra den nya författningen, därför att
den realiserar en princip, maktdelningen, som de anse vara omistlig för varje land. Järta älskar den därför att den är genuint
svensk. Medan Silverstolpe yttrar sig ironiskt om »det heliga
gamla, varmed fäderna bärgat sig underbart», talar Järta med
djupaste patos om »dessa former, omgivna av seklers helgd och
befästade av en allmän nationalkraft, som i dem verkar». Järta
kan därför icke sägas ha gjort sig skyldig till någon anakronism,
då han 1832 nedskrev det bekanta omdömet om den forne sekreteraren, att han redan 1809 anat, vad han sedan erfarit, att de abstrakta lärornas »användning till något folks konkreta samhällsförfattning skulle förvandla denna ifrån en levande organism till
ett dött maskineri».
När man i utskottsmemorialet söker motiveringar för regeringsformens särskilda bestämmelser, frapperas man av huru ojämnt
Järta använt sina talanger. Lejonparten ägnar han åt den styrande makten. På den punkten har hans hjärta också riktigt varit
med. Vad han skriver om lagstiftningen är kort och opersonligt.
Beskattningsmakten behandlas mycket snävt och statsregleringen
ej alls. Kontrollmakten kommer med blott en passant med undantag av den betydelselösa opinionsnämnden, som får oproportionerligt mycket.
Naturligt nog kan man häri se vittnesbörd om vilka frågor,
som inom utskottet varit föremål för strid, och vilka icke. Olovligt bör dock icke vara att därav draga slutsatser beträffande
Järtas egen ståndpunkt.
Den anordning av den styrande makten, som konstitutionsut- 554
Hans Järta och Sveriges grundlagar
skottet stannat inför- en konung, som fritt beslutar inom lagens
råmärken efter hörande av ansvariga rådgivare, som han själv
utsett – kan redan av det skälet icke härröra från Järta att den
finns i det Håkanssonska förslaget. Men Järta har – i varje fall
ligger det nära till hands att i sådant sammanhang tänka på
sekreteraren – formulerat bestämmelserna därom med en helt
annan elegans än af Håkansson och därför funnit en motivering,
som sprungit ur djupet av hans själ. Den heroiska historieuppfattning för vilken han sedan givit så starka uttryck, särskilt i
sin uppsats om statistik, möter redan i memorialets förebråelser
mot frihetstiden för det den i förväg lagt förhatliga fjättrar på
all styrelse, även den rättvisa och upplysta. »Till skydd mot en
blind och orättvis styrelse bör i stället beredas den återhållande
kraften av en yttrad nationalvilja.» Sitt fullt legitima uttryck tar
sig denna först i »kommande ständers ovilja>>. Dessförinnan
tränger dock genom av rådgivarna inhämtade upplysningar »den
allmänna rösten» fram till konungen. Om ett fritt bildande av
en sådan opinion genom full tryckfrihet är Järta lika angelägen
1809 som när han 1799 ironiskt föreslår en särskild konselj för
styrelsen av de allmänna tänkesätten samt en statssekreterare i
spetsen för en opinionsbyrå – en tydlig föregångare till tredje
rikets propagandaminister – och 1815 avstyrker förslaget om en
statsekonomisk journal, utgiven av en ständervald redaktör. »Den
allmänna tankefriheten», det har alltid varit Järtas uppfattning,
»erkänner icke officiella meningar». Ett undantag känner endast
RF § 89.
Järtas stora veneration för den styrande makten borde icke
lämna oss i tvivelsmål om huru han uppfattar dess ställning till
statsreglering och kontrollmakt. Allt talar för att de band, som
genom den förra påläggas densamma, skola vara så lösa som möjligt. Likaledes talar allt för att den senare skall vara så liberal
som möjligt. Deduktiv metod är dock icke av nöden för vinnande
av visshet. Järta har själv uttalat sig i frågorna så omedelbart
innan den 6 juni 1809 eller så strax efter, att en åsiktsförskjutning
får anses utesluten.
Sin uppfattning av konungens ställning till statsregleringen har
,Järta, nu icke längre sekreterare i konstitutionsutskottet, uttalat
i det Korsbergerska memorialet, när utskottets förslag till ny riksdagsordning först nådde plena. Han fann vad den innehöll om
en rätt för statsutskottet under och särskilda ständervalda revi- 555
Fredrik Lagerroth
sorer mellan riksdagarna att på eget initiativ granska medelförvaltningen stå i strid med en konungen genom RF §§ 58 och 59
tillförsäkrad monopolrätt vad beträffar utredningsmaterials överlämnande till ständerna och slog alarm. En sådan »självkravd»
granskningsrätt förklarades kunna i strid med § 90 leda till att
ständerna klandrade – ordet här tydligen fattat i betydelsen av
yrka upphävandeav-särskilda av konungen gjorda utgifter och
läto däri engagerade ämbetsmän umgälla brotten inför plena och
utskott. Därförutan vore en detaljgranskning i strid med vad
regeringsformen förutsatt, då den i § 62 blott förbeMllit ständerna rätten att fastställa huvudtitlarna men lämnat den närmare fördelningen av därunder upptagna medel åt konungen.
»Inga partiella revisioner, inga små anmärkningar, med ett ord
inga halvmesyrer» verkade vad »ett endast på stora hänseenden
riktat bruk» av ständernas bevillningsrätt förmådde.
Huru har nu Järtas kritik verkat på konstitutionsutskottet, när
det fått grundlagsförslaget återremitterat till sig~ Har det böjt
sig inför hans auktoriten I stort sett icke. Utskottet, som måste
ha erinrat sig, att de av .Tärta åberopade paragraferna i allt
väsentligt formulerats icke av honom utan av af Håkansson, höll
fast vid statsrevisionen i dess redan planerade omfattning och
underkände därmed Järtas tolkning av RF §§ 58 och 5~). I fråga
om § 62 gav det honom så till vida rätt, som statsutskottet i RO
§ 30 mom. 2 i förstone blott förpliktas efterse, huruvida vid statsmedlens utbetalning huvudtitlarnas slutsummor respekterats, men
vad betyder detta, då i det följande utskottet förpliktas för plena
anmäla varje överskridande av anslag. Att ett sådant arrangemang skulle kunna komma i strid med § 90 förklaras i själva
lagtexten vara en av oriktig slutledningskonst föranledd farhåga.
T stort sett har konstitutionsutskottet desavouerat sin forne sekreterare, och det har gjort det på grunder, som en förutsättningslös
statsrättslig analys måste godtaga.
I Korsbergerska memorialet, som avhandlar så väl ständernas
statsregleringsrätt som den del av deras kontrollmakt, som
nämnes statsrevision, har Järta fått osökt tillfälle att uttala sig
om huru kontrollmakten i gemen är att uppfatta. »En ämbetsmans förhållande bör av nationen och dess representanter bedö-
mas efter det hela av dess riktning och verkningar och icke efter
partiella handlingar, för vilka han endast bör vara styrelsen redo
skyldig.» Det är ock denna princip, han sökt tillämpa i fr{tga om
556
Hans Järta och Sveriges grundlagar
så väl statsrådsansvarighet som justitieombudsmannens åtalsplikt.
Järtas personliga de lege ferenda ståndpunkt i förstnämnda fråga
framträder klart i ovannämnda, i flertalet fall otvivelaktigt rätt
opersonliga promemoria. Böra, frågar han under rubriken »kontroll» i sista avdelningen av nämnda dokument, »riksens ständers
anmärkningar vid förmenta fel och brister i styrelsen kunna
göras vid särskilda styrelsens åtgärder eller endast vid det hela
av dess verkningssätU Böra de vara grundade på en i detalj inhämtad kunskap om avgjorda regeringsärenden eller endast på
dessas totala intryck på allmänna opinionenh Tydligen är det de
senare alternativen, som haft Järtas sympatier. Konstitutionsutskottet har emellertid icke haft något sinne för hans frågeställningar. Det har synts detsamma som en självklar sak att icke
blott den av af Håkansson redan organiserade straffrättsliga
statsrådsansvarigheten utan även den s. k. politiska ansvarigheten skulle baseras på en granskning av rådsprotokollen av
samma slag som den, vilken förekommit under frihetstiden, och
anknytas till de avgivna rådslagen i stället för till regeringsbesluten. Förgäves har Järta sökt rädda åtminstone alternativen
nummer ett genom att begränsa ansvaret till rådslag, som av
konungen följts. Utskottet har segt vidhållit de frihetstida traditionerna och så stannat inför den formulering av RF § 107, som
vi alla känna och Tingsten med full evidens påvisat indicera
det detaljanmärkningsförfarande, som nu sedan lång tid tillbaka
praktiseras. Järta har dock icke resignerat utan på de lege lata
fronten upptagit kampen mot ett arrangemang, som synts honom
vara en styggelse. Överallt i sina skrifter har han påtalat rotandet i detaljer såsom uttryck för futtighet. »Kritiska lornjetter»,
»tumstockar», statistiska tabeller uppgjorda av »räknekonstens
skråmästare», »dvärgsnät av små bolagskontroller», inpluggandet
av detaljer äro honom alltid osympatiska vare sig det är fråga
om litteratur- och konstkritik, personkarakteristik, pedagogik
eller politik, ty de draga blicken bort från iden, från personlighetens oändliga storhet, från allmänbildningens värde, från de
stora politiska perspektiven. Så tar han till orda i Svea 1826 för
att hävda den totalanmärkningsteori, som numera endast har
akademiska bekännare. Att han därvid förväxlar de synpunkter,
utskottet har att anlägga vid sin protokollsgranskning, med dem,
plena ha att följa, då det gäller att begära statsråds entledigande,
557
Fredrik Lngcrroth
iir ledsamt redan det. Samma förväxling göra dock även moderna
uttolkare sig skyldiga till. Komprometterande för konstitutionsutskottets forne sekreterare är, att han för bevisande av sin tes
använder argument, som hans principiella meningsfränder icke
vilja veta av. Varje politices studiosus bör veta, att förbudet i
§ 107 mom. 2 mot indragande i proceduren av konungens beslut
rörande enskilda personers rättigheter icke hindrar konstitutionsutskottet att för åstadkommande av ändring av förvaltningspraxis jämlikt mom. l för plena tillkännagiva de särskilda fel,
det anser statsrådsledamöter ha gjort sig skyldiga till i sina rådHlag om allmänna mått och steg. Järta, som förväxlar »enskilda
mål» med särskilda mål av allmän natur, vet det icke.
Till det för Håkanssonska förslaget okända justitieombudsmannaämbetet finns i Järtas promemoria så till vida en uppränning, som den sätter i fråga en uppdelning av justitiekanslersämbetet efter rationella linjer på så sätt, att en av konungen utsedd
ämbetsman åtalar enskilda personer och korporationer i mål
rörande allmän säkerhet och kronans rätt, medan en annan, utsedd antingen av konungen eller ständerna, vakar över lagarnas
efterlevnad av ämbetsm~innen. Det arrangemang, som träffades i
regeringsformen, gick dock som bekant ut på något helt annat.
JK behöll sin gamla ställning men fick vid sin sida en ständernas
ombudsman med samma åtalsrätt vis å vis ämbetsmännen som
den kunglige ombudsmannen var i besittning av. Förgäves skall
man i regeringsformen leta efter en bokstav, som anger en artskillnad mellan de mål, de var i sin stad ha att beivra. När Järta
1821 som landshövding över Kopparbergs Hin blev på .JO:s föranstaltande åtalad för försenad indrivning av niigra testamentsbevillningar, har han emellertid sin principiella uppfattning av
ständernas kontrollmakt likmiitigt förklarat, att .JO blott skulle
framträda i stora fall för att föra nationens talan. Smärre förseelser borde han lämna åt .JK att beivra. Det enda, .Jiirta till
förmån för en sådan distinktion kunde åberopa, var vissa bestämmelser i ~J O:s instruktion, tillkommen flera märrader efter det
regeringsformen förts i hamn. Denna ger sjiilv hemul för ett motsatt betraktelsesätt.•JO har nämligen tillkommit av misstro till
att de kungliga fiskalerna göra sin tjänst och har att som en väktare över väktare sopa rent efter dessa. En paragraf i .JO:s instruktion gav också uttryck för en sådan tankegång. I riktig insikt om vad som bäst var förenligt med regeringsformen har en
558
Hans Järta och Sveriges grundlagar
riddarhustalare-tyvärr för sent för att JO:s instruktion skulle
hinna rättas i överensstämmelse därmed – till undvikande av
kollision mellan de båda aktororna yrkat, att JO i alla mål först
skulle hänskjuta saken till JK för åtgärd och blott om sådan utebleve själv inskrida.
I ytterligare tvenne grundlagstolkningsfrågor har Järta yttrat
sig och tagit fel.
I en tidningsartikel av 1834 gör Järta gällande, att RF § 57,
som så gott som hel och hållen härrör från Håkanssonska förslaget, blott handlar om utövningen av svenska folkets beskattningsrätt men intet utsäger om dess omfång. Efterföljare ha
sedan kompletterat hans utsaga därhän, att man om vidden av
nämnda beskattningsrätt har att söka besked i Sveriges hävder.
Huru stridig denna uppfattning är med regeringsformens förutsättningar framgår av vad ovan anförts från dess ingress. Den
sammanhänger med Järtas tidigare anförda uppfattning, att Sverige har en urgammal författning, som motstått även 1809 års stö-
tar och genom den då antagna regeringsformen blott modifierats.
Slutligen har Järta uttolkat § 90, som bekant tillkommen på
tillskyndan av hans vän Silverstolpe för att förebygga ständernas ingripande på den styrande och den dömande maktens områden. När det gäller ständernas handlingsfrihet är han rigorist
och knäsätter, som hans uppträdande i den Oxelbergska affären
vid 1809-10 ~lrs riksdag visar, den strängare tolkning, vars oriktighet i vår tid uppvisats av Melander. Vad paragrafen enligt
.Tärta förbjuder är icke blott en överläggning om däri uppräknade ämnen i och för beslut om överläggningens förenull utan
redan ett kritiskt omnämnande av en konungens eller ämbetsmännens åtgärd i och för hevisandet av en lagändrings nödvändighet.
Som särskilt skäl för att ingen sådan kritik i plena får förekomma
anför han, att i så fall ämbetsmän skulle stå vanmäktiga inför
riksdagsmäns tillvitelser. Och dock begär han samtidigt bondcståndets medgivande jämlikt § 110 att få åtala den frispråkige
Oxelberg.
Den verkställda granskningen av de särskilda konstitutionella
instituten i 1809 års system talar lika väl som vad förut sagts
om systemet som s:’idant avgjort mot Järtas påstådda auktorskap
till vår nu gällande regeringsform. De bestämmelser, som han
gillat, skulle ha kommit till honom förutan. Förslag som han
559
Fredrik Lagerroth
ogillat, ha blivit lag på trots av honom. Man må icke säga, att
vad Järta ogillar är den utveckling, som ägt rum efter 1809 på
trots av regeringsformen. Den statsrättsliga analysen har på
senare tid alltmer besinnat sig på att den praxis, som utbildat sig
i fråga om statsreglering, statsrevision, statsrådsansvar och JO,
är grundlagsenlig. Konstitutionsutskottets forne sekreterare har
tagit miste i alla de fall, i vilka han velat läsa lagen för dem, som
hade att tillämpa den. Men en man, som så grundligt tagit miste,
när det gällt att skipa lagen, kan icke gärna ha haft något större
inflytande, då det gällde att stifta den. Tidigare har man ansett
det vara ett obestridligt historiskt faktum att ;Järta, såsom Kjellen uttrycker sig, »suttit närmare vår författnings källor än
någon annan» och därför godtagit hans tolkningar såsom hart när
autentiska. Nu är det tid att inslå en motsatt väg och utnyttja
resultaten av statsrättens arbete för avgörande av en författningshistorisk fråga av största intresse.
Att Järta så genomgående tagit fel i sina grundlagstolkningar
beror på att han rimligt nog givit sig i kast just med de bestämmelser, som han ogillade, och det icke blott, som han sjäh menade, i tillämpningen utan i själva ordalydelsen. Dessa bestämmelser äro frihetstidens insatser i vårt författningsverk, och inför
frihetstiden kände han fullkomlig idiosynkrasi. Enväldet över
beskattningen, inclusive statsregleringen, har blivit ständernas
sonlagement för det envälde över statslivet överhuvud, som de
tidigare varit i besittning av men 1809 försmått att återerövra.
Den kompenserar konungens envälde över den styrande makten.
I misstro till att konungen icke rätt utövar den av de primära
statsfunktionerna, han fått på sin lott, ha ständerna därutöver
satt sig i besittning av en kontrollmakt, som i princip endast därutinnan skiljer sig från den frihetstida, att den icke medför rätt
att ändra vad som befunnits vara oriktigt. Den präglas alltjämt
av samma ogemytliga närgångenhet, som den haft alltsedan
Karl XI:s dagar. Det »de stora dragens garantisystcm», ännu
Gränström talar om, är en frihandskonstruktion utan något som
helst stöd i regeringsformen. Själv, som vi sett, ett verk av »statsmaskinister» kräver den av dem, som hålla maskinen i gång, ett
precisionsarbete. Järta ställd inför detaljkontrollen, är poeten,
som enligt en känd karakteristik skyr vad som är engagerat »i
den prövande och kritiska besinningens tjänst». I fråga om den
styrande makten är han hjältedyrkare och känner inför dess kri- 560
—-~————–
Hans Järta och Sveriges grundlagar
tiker pa samma sätt som ’l’egner, då han gläder sig, att »dvärgalåten tystnar mot resen efterhand», eller Geijer, då han ser knottet yra kring Götalejonets man. 1809 års RF är präglad av det
adertonde århundradets krav på exakt begreppsmässigt vetande.
Hos Järta träder däremot det diskursiva tänkandet tillbaka för
det intuitiva, juristen för esteten. Viktigare än vad som kan
»mätas i parm eller vägas vid någon hökaredisk» är för honom –
hans ord leda tankarna på Bergson- »iden» i betydelsen av »förnuftets och bildningsförmågans föreställningar av det levande,
det innerliga, det organiskt fortlevande i världen, som icke kunna
stängas inom de stela, mekaniskt bestämda formerna av abstrakta
förståndsbegrepp». Sin misstro till juridikens möjligheter att
f~l.nga staten liv har han kompletterat med sin tilltro till skaldefantasiens förmåga att hålla det vid makt och utveckla det. »Jag
tror», säger han, »att den estetiska bildningen är nödig för statsmannen, om han skall vara mera än en maskinist, om han skall
underhålla det statsorganisationens liv, som verkar i de därförutan stela formerna.» Och i annat sammanhang talar han om staten såsom »ett icke mekaniskt, men fritt och skönt konstverk».
Hans .Järta är till hela sin läggning och åskådning främmande
för den tankevärld, som manifesterat sig i 1809 års RF. Han kan
icke vara dess skapare. Han var blott sekreterare. Som sådan
måste han med vissa oYan gjorda reseryationer ha känt sig som
Pegasus under oket. Av hans formuleringsskicklighet har utskottet dock s~ikerligen haft ett stort gagn. Att exakt angiva huru
mycket av regeringsformens formella förtjänster skola skrivas på
,Järtas konto låter sig dock svårligen göra. Först i memorialet
eller åtminstone de första partierna däray är han helt sig själv.
Ingen kan säga, att sekreteraren däri givit ett troget uttryck för
utskottets intentioner. Detta har dock funnit sig i att han tagit
sig litet friare tyglar, fyllt ay beundran, som det måste ha blivit,
inför hans glänsande stilkonst.
561
OCH SVERIGEs GRUNDLAGAR
Av professor FREDRIK LAGERROTH, Lund
DEN rubrik, som satts å denna essay, har förekommit tidigare,
och problemet har sysselsatt vetenskapen sedan länge. Metoden
har däremot knappast någon prövat tillförene, och resultaten erbjuda säkert åtskilliga överraskningar.
Om den betydelse, Hans Järta haft för 1809 års författningsverk,
har man gjort sig och gör sig väl än de mest överdrivna föreställningar. Huru mången tentator har icke som svar på frågan vem
som stiftat 1809 års RF fått höra Järtas namn. Bättre ha rimligen vetenskapsmännen förstått skilja ett litterärt och ett juridiskt betraktelsesätt, men i realiteten har deras mening ofta gått
ut på detsamma. Så kallar vår främste kännare av 1809 års politiska kris, Sam Clason, ännu 1910 Järta för regeringsformens
fader.
Samma år utkom emellertid ett verk av Nils Höjer, vari han
sökte reducera Järtas roll till den, han ex officio intog i 1809 års
konstitutionsutskott, sekreterarens. Det avgörande beviset för
riktigheten härav var det, att Järta själv ännu detta år skulle
omfattat de konstitutionella ideer, han vid tiden för mordet på
Gustav III insupit vid middagar hos sin frände, general Pechlin.
Hypotesen, som rimligen kom Järta att vända sig i sin grav, avlivades snart nog av Brusewitz, .som påvisade att det aktstycke,
varpå Höjer grundade sin hypotes, ej hade med Järta att göra.
Något positivt besked om vad Järta hade för åsikter det stora
krisåret ansåg sig Brusewitz dock icke kunna utläsa ur samtida
källskrifter. Alldeles obefogat vore i varje fall att identifiera hans
åskådning av 1809 med den, han på 1820-talet förkunnade. Sannolikt var att han ännu förstnämnda år principiellt stod kvar på
samma abstrakt radikala ståndpunkt, som man vet omfattades av
sådana män som hans ungdomsvänner A. G. Silverstolpe och
A. G. Mörner. Utan att dominera utskottet hade han dock säker- 548
Hans Järta och Sveriges grundlagar
ligen däri gjort sig gällande på helt annat sätt än en vanlig
sekreterare.
Huru skall nu rättvisa skipas mellan dessa ståndpunkter, dogmatismens och skepticismens~ Bör icke kriticismen också i denna
fråga ha sista ordeU
Vad Ciasons ståndpunkt beträffar, så är det svårt att förstå, att
den någonsin kunnat intagas. I alla tider torde det ha varit känt,
att konstitutionsutskottets förslag blott är en låt vara synnerligen
gmndlig överarbetning av ett av interimsregeringen detsamma
under hand förelagt och av landshövding af Håkansson utarbetat
författningsförslag. Blott 26 av regeringsformens 114 paragrafer
sakna motsvarigheter i Håkanssonska förslaget. Vid detta har
.Tärta aldrig lagt hand. Något skäl att antaga, att ens den i utskottet företagna revisionen skulle sakligt sett vara Järtas verk
har Ciason icke haft. Samtiden vet intet därom. Järtas vän Silyerstolpe förklarar i ett uttalande till utskottets protokoll från
maj 1809, att dess förslag till regeringsform var ett resultat av
»15 mäns samråd». sekreteraren räknar han icke med. Att denne
skulle inlagt större förtjänst därom än någon annan dödlig har
man först upptäckt 1823, då det gällde att skaffa Järta de meriter,
som voro av nöden, för att han, som i förtid avgått från sin landshövdingepost, skulle kunna få en rundlig pension.
Vill man få någon rätsida på problemet, torde man först böra
söka ett svar på frågan om Järtas åskådning 1809 varit sådan,
att han kan s~igas ha gillat regeringsformen. Om eller i den mån
hans åsikter divergerat från dess system, kan det naturligtvis
icke bli fråga om något auktorskap. En konstaterad överensstämmelse blir åter intet bevis för den av Ciason intagna ståndpunkten.
En annan iin .J ~irta kan ju mycket väl ha varit primus motor. Si’t
iir ju omisskännligen fallet med allt vad som från Håkanssonska
förslaget överförts till regeringsformen. Först de n y a bestämmelserna k u n n a härröra från sekreteraren, som i så fall får tänkas
ha avvikit från en sådans sedvanliga uppgift att ge utformning
åt andras tankar.
Dessbättre äro svårigheterna att fi’t besked om ,]ärtas konstitutionella åsikter 1809 icke så stora som Brusewitz föreställt sig. De
ligga klart uttalade i dokument, som samtliga äro för forskaren
synnerligen lättillgängliga: den av Järta uppställda promemoria,
efter vilken författningen diskuterades i utskottet, det med undantag för ett par sidor av Järta författade memorial, varmed samma
549
38- 38708. St•ensl.: Tidskrift 1938.
Fredrik Lagerroth
utskott den 2 juni presenterade sitt förslag till regeringsform, och
slutligen det memorial rådman Korsberger som bulvan för Järta
uppläste i borgarståndet den l sept. 1809, då förslaget till ny riksdagsordning där var före. Förgäves skall man försöka vare sig
frånkänna dessa dokument särskilt värde som vittnesbörd om
Järtas personliga åsikter eller begränsa vittnesbördet till vissa
detaljspörsmåL De ha alla om ock i olika utsträckning karaktär
av bekännelseskrifter. Järtas konstitutionella åskådning 1809
kommer man genom förutsättningslöst studium av desamma in
på livet. Gör man sig så därtill mödan att med dem jämföra hans
mera utförliga författarskap från senare år, framför allt i Odalmannen från början av 1820-talet, kan man konstatera, att grundåskådningen är densamma. Järta är färdig med sin politiska
ideologi vid 35 år, om han nu icke varit det tidigare. En fortsatt
utveckling kan man endast så till vida tala om, som Järta får tillfälle att närmare på ett allt större antal frågor tillämpa de principer, han 1809 bekände sig till. Logiken i utvecklingen är i varje
fall påtaglig. Det finns däri inga distinkt avskilda perioder som
hos Schelling, intet avfall som hos Geijer. Sä har Wallengren
fattat saken, då han i sin systematiska framställning av Järta
som politisk teoretiker om varandra citerar uttalanden av Järta
från 1809 och från hans senare år. Denne själv får sägas ha givit
honom lov därtill, då han kröner sin vidlyftigaste politiska skrift,
Svar till Allmänna Journalen, med citat från niimnda utskottsmemorial. Fråga är om man kan tala om någon diskontinuitet i
.Järtas politiska utveckling överhuvud. Denne har själv bestritt
det berättigade däri, och Hans Forssell har givit honom rätt.
studiet av svensk lagfarenhet har tidigt hos .Järta tiint »den
kärlek för urgammal svensk rätt och frihet, som sedermera följde
honom genom livet». Sin ungdoms jakobinism bevarade han så
till vida livet igenom som hans rättsuppfattning alltid förblev
genom ett svalg skild från legitimismen. Åtskilligt av den åskådning, man kan läsa mellan raderna i hans ironiska skrift från
1799 om sättet att upprätta och befästa den urgamla franska monarkien, går igen i utskottsmemorialet.
Den, som besinnat sig på kontinuiteten i .Järtas konstitutionella
tänkande, behöver icke tveka om vilken statsuppfattning, han omfattar 1809. Det är den organiska. Men iir det då ocksä den, som
utgör förutsättningen för riksfädrens verk’?
!)50
Hans Järta och Sveriges grundlagar
Ingalunda. Det konstitutiYa för regeringsformen är en väl :wvägd balans mellan de tvenne statsmakter, konung och ständer,
som sedan mer än ett århundrade kivats om makten i SYeriges
land. Tanken därpå har koncipierats i opposition mot den ortodoxa frihetstida ständermonismen och under de följande decennierna närts ay det intensiYa misstroende mellan konungamakt
och folkmakt, som den fortsatta striden dem emellan hållit vid liv.
Balanstanken är ett fullgott uttryck för det adertonde århundradets mekanistiska tänkande och har i den politiska debatten
ständigt åskådliggjorts genom bilder hämtade från teknikens
värld. Vid 1769 års riksdag illustreras den genom förnumstigt tal
om riksurverkets vikter och lod. Liknande bilder komma åter i
Silverstolpes uttalanden våren 1809 för att sedan formligen myllra
i det av Mörner inspirerade representationsbetänkandet av mars
1810. Tillräckligt kan vara att citera den förres karakteristik av
regeringsformen såsom »ett konststycke, i uträknad jämvikt vida
överträffande alla tidigare svenska regeringsformer».
Huru har då .Hirta rett sig ur det dilemma, vari han försatts,
då han skulle för plena presentera ett barn av en för honom så
helt främmande anda~ Jo, på det enkla sätt att han först ger den
mekaniska balanstanken sitt stycke och sedan den organiska sitt
och försöker uppmjuka den förra genom den senare.
I det tredje stycket av utskottets berömda memorial förklarar
han lojalt nog, att utskottet sökt rikta de skilda statsmakterna
till inbördes bevakning, till inbördes återhåll, utan att dem sam- .11anblanda, utan att lämna den återhållande något av den återhållnas verkningsförmåga». Den föreslagna statsförfattningen
skall vila på »dessa huvudgrunder av statskrafternas särskilda
bestämmelser och ömwsidiga motvikt». En alltigenom korrekt
karakteristik, vars riktighet det ej skulle varit sYårt att belägga
genom hänvisning till regeringsformens allmänna komposition
och särskilda paragrafer!
I fjärde stycket övergår emellertid Järta till en lätt polemik
mot vad han nyss sagt. Den starka ringaktning för »vågskålen»
och för »politiska räknemästare», som fjorton år senare får ett
sådant strålande uttryck i uppsatsen »om statistik», möter redan
nu, ehuru så försynt framställd som situationen krävde. »Det är
icke blott av formers n o g g r a n t b e r ä k n a d e sammansättning, icke blott av konstitutionella makters s o r g f ä l l i g t
Yii g d a förhållanden som en statsförfattnings Yiirde och i följd
551
Fredrik Lagerroth
därav dess framtida bestånd bero. Om i dessa särskilda former
icke verkar en a l l m ä n k r a f t, äro de och förbliva intet annat
än tomma former, som ett yttre våld förr eller senare skall bryta.»
Det är samma antites, som den, vilken möter, då Järta i nyssnämnda uppsats ställer mot varandra den fordom gällande uppfattningen av de mänskliga samhällena som »organismer, uti vilka
varje lem var delaktig av det helas l i v s k r a f t», och den nyare,
för vilken de äro »maskiner, sammansatta av hjul och stänger och
trissor, vilka var och en inom sin egna krets röra sig beroende av
varandra, så länge det mekaniska verket håller, men om det går
sönder lediga och passande att flyttas i vilket annat som en ny
maskinist framstår att förfärdiga». Skada blott att regeringsformen ej i någon av sina etthundrafjorton paragrafer innehöll något
om denna allmänna kraft. Och vad värre är: därom stod heller
intet att läsa mellan raderna.
Att en rättslig organisation, hur förträfflig den än i och för sig
är, är ur stånd att skapa den allmänna kraft, som håller en nation
uppe, har Järta insett. De citerade orden rikta sig ju icke blott
mot det balanssystem, regeringsformen legaliserat, utan mot varje
kolartro på konstitutionella formers allena saliggörande makt.
Den moderna statslära, han vänder sig mot, har han ock i sitt
svar till Allmänna .Journalen kallat den mekanistiskt-juridiska.
»De juridiska formerna duga till intet», heter det där, »om ej något
skönt och ädelt lever i dem». – »Trädet behöver barken till sitt
värn, men icke är det i barken, som dess liv blommar och bär
frukter.» Det är nya glänsande bilder för illustrerande av en
tanke, Järta klart koncipierat redan i utskottsmemorialet
Därmed sammanhänger, att Järta räknar med fler statsorgan
iin dem, den skrivna författningen känner. De fria statsformerna
~iro enligt hans uttalande i samma skrift medel att utveckla den
enda kraft, som i verkligheten kan giva aktning och skydd åt
människoriitt. Men de utgöra i den mänskliga samhällsorganismen blott »ett bland fibernäten». l’Jtt folk, idealiskt fattat, har
en vida fullständigare representation än den, som samlas i flera
eller färre konstitutionella kamrar. Religionsläraren, uppfostraren, vetenskapsidkaren, skalden, konstnären, alla, som medverka
att utbilda den gemensamma kraften och känslan, deltaga med
lagstiftaren i denna representation. Så långt Järta av 1824. Men
Yad han då säger är blott en elegant parafrasering och exemplifiering av vad han redan sagt i utskottsmemorialet om huru den
552
Hans Järta och Sveriges grundlagar
allmänna nationalkraften »uppkommer av friheten att tänka och
yttra sig över nationens stora angelägenheter» och »att se dessa
framställda till varje medborgares kännedom och omdöme».
Uti sin nitälskan för danandet av ett allmänt tänkesätt sekunderades .Hirta 1809 av Silverstolpe. Vad denne härvid intresserade
sig för vai· dock, huru den allmänna opinionens motspänstighet
mot genomförandet av en ideal författningsschablon skulle kunna
hävas. statens grundläggning genom ett kontrakt är för honom
en självklar sak, och han har lyckats få denna rättskonstruktion
godtagen i regeringsformens ingress. Genom den timade regementsförändringen, säges det där, ha svenska folkets fullmäktige
inträtt i rättigheten att upprätta en förändrad statsförfattning
och till den ändan med upphävande av dittills gällande grundlagar överenskommit om den regeringsform, som följer. Revolutionen har gjort tabula rasa med det förgångna. Mellan den nya
och den närmast föregående regeringsformen råder fullständig
rättslig diskontinuitet.
Helt annorlunda ser Järta p~t saken. I sitt Svar till Allmänna
.Journalen har han ingående polemiserat mot »statsmekanisternas»
uppfattning av staten som något som blivit på en gång sammanfogat efter ett fördrag, vilket för att vara rättmätigt borde överensstämma med abstrakta normalbegrepp, och i stället anknutit
till Burkes lära att varje folk oupphörligen utvecklar sin statsform »ur ett inre liv, bestämt av dess naturförhållanden, dess
öden, dess seder, dess lynne – av allt detta som bildar dess
odling». En enda generation har icke rätt »att bryta den utvecklingskedja för varje folk, vars första ädla länkar uppstiga ur dess
sagon, heter det på annat ställe i Odalmannen. Och i utredningen
om Sveriges läroverk talar han om »den urgamla svenska statsförfattningen, i vilken konungavälde och folkfrihet alltid befästat
varandra», såsom alltjämt beståndande.
Samma uppfattning möter emellertid fullt utbildad redan i utskottsmemorialet. Den nya författningen presenteras icke såsom
en för alla folk passande idealförfattning utan som en skapelse
av »den svenska individuella kraften» och förklaras vara anpassad efter »det urgamla, aldrig utplånade och outplånliga svenska
individuella lynnet». Den säges vara en skänk av den nuvarande
generationen åt kommande generationer, avsedd att av dem vårdas och fullkomnas. Något allvarligt brott med det förgångna betyder den icke, alldenstund utskottet ansett sig förhindrat att
553
Fredrik Lagerroth
föreslå »stora och lysande förändringar i vår statsförfattnings
åldriga grundformer».
Om åtminstone en av konstitutionsutskottets ledamöter, Silverstolpe, vet man, att han var livligt intresserad av utländska modedoktriner och statsskick och endast av hänsyn till en fåkunnig
opinion tills vidare avstått från att lyckliggöra sitt fosterland
med en författning, som höll måttet inför en filosofisk granskning.
När väl 1809 års regeringsform förelåg färdig, har han dock uttryckt sin säkert ärligt menade beundran inför densamma såsom
ett fulländat mästerverk. Detsamma är förhållandet med hans
med honom liktänkande vän Mörner. Den entusiasm – ordet är
ej för starkt – de visa är dock av annat slag än den, som möter
hos Järta. De förra beundra den nya författningen, därför att
den realiserar en princip, maktdelningen, som de anse vara omistlig för varje land. Järta älskar den därför att den är genuint
svensk. Medan Silverstolpe yttrar sig ironiskt om »det heliga
gamla, varmed fäderna bärgat sig underbart», talar Järta med
djupaste patos om »dessa former, omgivna av seklers helgd och
befästade av en allmän nationalkraft, som i dem verkar». Järta
kan därför icke sägas ha gjort sig skyldig till någon anakronism,
då han 1832 nedskrev det bekanta omdömet om den forne sekreteraren, att han redan 1809 anat, vad han sedan erfarit, att de abstrakta lärornas »användning till något folks konkreta samhällsförfattning skulle förvandla denna ifrån en levande organism till
ett dött maskineri».
När man i utskottsmemorialet söker motiveringar för regeringsformens särskilda bestämmelser, frapperas man av huru ojämnt
Järta använt sina talanger. Lejonparten ägnar han åt den styrande makten. På den punkten har hans hjärta också riktigt varit
med. Vad han skriver om lagstiftningen är kort och opersonligt.
Beskattningsmakten behandlas mycket snävt och statsregleringen
ej alls. Kontrollmakten kommer med blott en passant med undantag av den betydelselösa opinionsnämnden, som får oproportionerligt mycket.
Naturligt nog kan man häri se vittnesbörd om vilka frågor,
som inom utskottet varit föremål för strid, och vilka icke. Olovligt bör dock icke vara att därav draga slutsatser beträffande
Järtas egen ståndpunkt.
Den anordning av den styrande makten, som konstitutionsut- 554
Hans Järta och Sveriges grundlagar
skottet stannat inför- en konung, som fritt beslutar inom lagens
råmärken efter hörande av ansvariga rådgivare, som han själv
utsett – kan redan av det skälet icke härröra från Järta att den
finns i det Håkanssonska förslaget. Men Järta har – i varje fall
ligger det nära till hands att i sådant sammanhang tänka på
sekreteraren – formulerat bestämmelserna därom med en helt
annan elegans än af Håkansson och därför funnit en motivering,
som sprungit ur djupet av hans själ. Den heroiska historieuppfattning för vilken han sedan givit så starka uttryck, särskilt i
sin uppsats om statistik, möter redan i memorialets förebråelser
mot frihetstiden för det den i förväg lagt förhatliga fjättrar på
all styrelse, även den rättvisa och upplysta. »Till skydd mot en
blind och orättvis styrelse bör i stället beredas den återhållande
kraften av en yttrad nationalvilja.» Sitt fullt legitima uttryck tar
sig denna först i »kommande ständers ovilja>>. Dessförinnan
tränger dock genom av rådgivarna inhämtade upplysningar »den
allmänna rösten» fram till konungen. Om ett fritt bildande av
en sådan opinion genom full tryckfrihet är Järta lika angelägen
1809 som när han 1799 ironiskt föreslår en särskild konselj för
styrelsen av de allmänna tänkesätten samt en statssekreterare i
spetsen för en opinionsbyrå – en tydlig föregångare till tredje
rikets propagandaminister – och 1815 avstyrker förslaget om en
statsekonomisk journal, utgiven av en ständervald redaktör. »Den
allmänna tankefriheten», det har alltid varit Järtas uppfattning,
»erkänner icke officiella meningar». Ett undantag känner endast
RF § 89.
Järtas stora veneration för den styrande makten borde icke
lämna oss i tvivelsmål om huru han uppfattar dess ställning till
statsreglering och kontrollmakt. Allt talar för att de band, som
genom den förra påläggas densamma, skola vara så lösa som möjligt. Likaledes talar allt för att den senare skall vara så liberal
som möjligt. Deduktiv metod är dock icke av nöden för vinnande
av visshet. Järta har själv uttalat sig i frågorna så omedelbart
innan den 6 juni 1809 eller så strax efter, att en åsiktsförskjutning
får anses utesluten.
Sin uppfattning av konungens ställning till statsregleringen har
,Järta, nu icke längre sekreterare i konstitutionsutskottet, uttalat
i det Korsbergerska memorialet, när utskottets förslag till ny riksdagsordning först nådde plena. Han fann vad den innehöll om
en rätt för statsutskottet under och särskilda ständervalda revi- 555
Fredrik Lagerroth
sorer mellan riksdagarna att på eget initiativ granska medelförvaltningen stå i strid med en konungen genom RF §§ 58 och 59
tillförsäkrad monopolrätt vad beträffar utredningsmaterials överlämnande till ständerna och slog alarm. En sådan »självkravd»
granskningsrätt förklarades kunna i strid med § 90 leda till att
ständerna klandrade – ordet här tydligen fattat i betydelsen av
yrka upphävandeav-särskilda av konungen gjorda utgifter och
läto däri engagerade ämbetsmän umgälla brotten inför plena och
utskott. Därförutan vore en detaljgranskning i strid med vad
regeringsformen förutsatt, då den i § 62 blott förbeMllit ständerna rätten att fastställa huvudtitlarna men lämnat den närmare fördelningen av därunder upptagna medel åt konungen.
»Inga partiella revisioner, inga små anmärkningar, med ett ord
inga halvmesyrer» verkade vad »ett endast på stora hänseenden
riktat bruk» av ständernas bevillningsrätt förmådde.
Huru har nu Järtas kritik verkat på konstitutionsutskottet, när
det fått grundlagsförslaget återremitterat till sig~ Har det böjt
sig inför hans auktoriten I stort sett icke. Utskottet, som måste
ha erinrat sig, att de av .Tärta åberopade paragraferna i allt
väsentligt formulerats icke av honom utan av af Håkansson, höll
fast vid statsrevisionen i dess redan planerade omfattning och
underkände därmed Järtas tolkning av RF §§ 58 och 5~). I fråga
om § 62 gav det honom så till vida rätt, som statsutskottet i RO
§ 30 mom. 2 i förstone blott förpliktas efterse, huruvida vid statsmedlens utbetalning huvudtitlarnas slutsummor respekterats, men
vad betyder detta, då i det följande utskottet förpliktas för plena
anmäla varje överskridande av anslag. Att ett sådant arrangemang skulle kunna komma i strid med § 90 förklaras i själva
lagtexten vara en av oriktig slutledningskonst föranledd farhåga.
T stort sett har konstitutionsutskottet desavouerat sin forne sekreterare, och det har gjort det på grunder, som en förutsättningslös
statsrättslig analys måste godtaga.
I Korsbergerska memorialet, som avhandlar så väl ständernas
statsregleringsrätt som den del av deras kontrollmakt, som
nämnes statsrevision, har Järta fått osökt tillfälle att uttala sig
om huru kontrollmakten i gemen är att uppfatta. »En ämbetsmans förhållande bör av nationen och dess representanter bedö-
mas efter det hela av dess riktning och verkningar och icke efter
partiella handlingar, för vilka han endast bör vara styrelsen redo
skyldig.» Det är ock denna princip, han sökt tillämpa i fr{tga om
556
Hans Järta och Sveriges grundlagar
så väl statsrådsansvarighet som justitieombudsmannens åtalsplikt.
Järtas personliga de lege ferenda ståndpunkt i förstnämnda fråga
framträder klart i ovannämnda, i flertalet fall otvivelaktigt rätt
opersonliga promemoria. Böra, frågar han under rubriken »kontroll» i sista avdelningen av nämnda dokument, »riksens ständers
anmärkningar vid förmenta fel och brister i styrelsen kunna
göras vid särskilda styrelsens åtgärder eller endast vid det hela
av dess verkningssätU Böra de vara grundade på en i detalj inhämtad kunskap om avgjorda regeringsärenden eller endast på
dessas totala intryck på allmänna opinionenh Tydligen är det de
senare alternativen, som haft Järtas sympatier. Konstitutionsutskottet har emellertid icke haft något sinne för hans frågeställningar. Det har synts detsamma som en självklar sak att icke
blott den av af Håkansson redan organiserade straffrättsliga
statsrådsansvarigheten utan även den s. k. politiska ansvarigheten skulle baseras på en granskning av rådsprotokollen av
samma slag som den, vilken förekommit under frihetstiden, och
anknytas till de avgivna rådslagen i stället för till regeringsbesluten. Förgäves har Järta sökt rädda åtminstone alternativen
nummer ett genom att begränsa ansvaret till rådslag, som av
konungen följts. Utskottet har segt vidhållit de frihetstida traditionerna och så stannat inför den formulering av RF § 107, som
vi alla känna och Tingsten med full evidens påvisat indicera
det detaljanmärkningsförfarande, som nu sedan lång tid tillbaka
praktiseras. Järta har dock icke resignerat utan på de lege lata
fronten upptagit kampen mot ett arrangemang, som synts honom
vara en styggelse. Överallt i sina skrifter har han påtalat rotandet i detaljer såsom uttryck för futtighet. »Kritiska lornjetter»,
»tumstockar», statistiska tabeller uppgjorda av »räknekonstens
skråmästare», »dvärgsnät av små bolagskontroller», inpluggandet
av detaljer äro honom alltid osympatiska vare sig det är fråga
om litteratur- och konstkritik, personkarakteristik, pedagogik
eller politik, ty de draga blicken bort från iden, från personlighetens oändliga storhet, från allmänbildningens värde, från de
stora politiska perspektiven. Så tar han till orda i Svea 1826 för
att hävda den totalanmärkningsteori, som numera endast har
akademiska bekännare. Att han därvid förväxlar de synpunkter,
utskottet har att anlägga vid sin protokollsgranskning, med dem,
plena ha att följa, då det gäller att begära statsråds entledigande,
557
Fredrik Lngcrroth
iir ledsamt redan det. Samma förväxling göra dock även moderna
uttolkare sig skyldiga till. Komprometterande för konstitutionsutskottets forne sekreterare är, att han för bevisande av sin tes
använder argument, som hans principiella meningsfränder icke
vilja veta av. Varje politices studiosus bör veta, att förbudet i
§ 107 mom. 2 mot indragande i proceduren av konungens beslut
rörande enskilda personers rättigheter icke hindrar konstitutionsutskottet att för åstadkommande av ändring av förvaltningspraxis jämlikt mom. l för plena tillkännagiva de särskilda fel,
det anser statsrådsledamöter ha gjort sig skyldiga till i sina rådHlag om allmänna mått och steg. Järta, som förväxlar »enskilda
mål» med särskilda mål av allmän natur, vet det icke.
Till det för Håkanssonska förslaget okända justitieombudsmannaämbetet finns i Järtas promemoria så till vida en uppränning, som den sätter i fråga en uppdelning av justitiekanslersämbetet efter rationella linjer på så sätt, att en av konungen utsedd
ämbetsman åtalar enskilda personer och korporationer i mål
rörande allmän säkerhet och kronans rätt, medan en annan, utsedd antingen av konungen eller ständerna, vakar över lagarnas
efterlevnad av ämbetsm~innen. Det arrangemang, som träffades i
regeringsformen, gick dock som bekant ut på något helt annat.
JK behöll sin gamla ställning men fick vid sin sida en ständernas
ombudsman med samma åtalsrätt vis å vis ämbetsmännen som
den kunglige ombudsmannen var i besittning av. Förgäves skall
man i regeringsformen leta efter en bokstav, som anger en artskillnad mellan de mål, de var i sin stad ha att beivra. När Järta
1821 som landshövding över Kopparbergs Hin blev på .JO:s föranstaltande åtalad för försenad indrivning av niigra testamentsbevillningar, har han emellertid sin principiella uppfattning av
ständernas kontrollmakt likmiitigt förklarat, att .JO blott skulle
framträda i stora fall för att föra nationens talan. Smärre förseelser borde han lämna åt .JK att beivra. Det enda, .Jiirta till
förmån för en sådan distinktion kunde åberopa, var vissa bestämmelser i ~J O:s instruktion, tillkommen flera märrader efter det
regeringsformen förts i hamn. Denna ger sjiilv hemul för ett motsatt betraktelsesätt.•JO har nämligen tillkommit av misstro till
att de kungliga fiskalerna göra sin tjänst och har att som en väktare över väktare sopa rent efter dessa. En paragraf i .JO:s instruktion gav också uttryck för en sådan tankegång. I riktig insikt om vad som bäst var förenligt med regeringsformen har en
558
Hans Järta och Sveriges grundlagar
riddarhustalare-tyvärr för sent för att JO:s instruktion skulle
hinna rättas i överensstämmelse därmed – till undvikande av
kollision mellan de båda aktororna yrkat, att JO i alla mål först
skulle hänskjuta saken till JK för åtgärd och blott om sådan utebleve själv inskrida.
I ytterligare tvenne grundlagstolkningsfrågor har Järta yttrat
sig och tagit fel.
I en tidningsartikel av 1834 gör Järta gällande, att RF § 57,
som så gott som hel och hållen härrör från Håkanssonska förslaget, blott handlar om utövningen av svenska folkets beskattningsrätt men intet utsäger om dess omfång. Efterföljare ha
sedan kompletterat hans utsaga därhän, att man om vidden av
nämnda beskattningsrätt har att söka besked i Sveriges hävder.
Huru stridig denna uppfattning är med regeringsformens förutsättningar framgår av vad ovan anförts från dess ingress. Den
sammanhänger med Järtas tidigare anförda uppfattning, att Sverige har en urgammal författning, som motstått även 1809 års stö-
tar och genom den då antagna regeringsformen blott modifierats.
Slutligen har Järta uttolkat § 90, som bekant tillkommen på
tillskyndan av hans vän Silverstolpe för att förebygga ständernas ingripande på den styrande och den dömande maktens områden. När det gäller ständernas handlingsfrihet är han rigorist
och knäsätter, som hans uppträdande i den Oxelbergska affären
vid 1809-10 ~lrs riksdag visar, den strängare tolkning, vars oriktighet i vår tid uppvisats av Melander. Vad paragrafen enligt
.Tärta förbjuder är icke blott en överläggning om däri uppräknade ämnen i och för beslut om överläggningens förenull utan
redan ett kritiskt omnämnande av en konungens eller ämbetsmännens åtgärd i och för hevisandet av en lagändrings nödvändighet.
Som särskilt skäl för att ingen sådan kritik i plena får förekomma
anför han, att i så fall ämbetsmän skulle stå vanmäktiga inför
riksdagsmäns tillvitelser. Och dock begär han samtidigt bondcståndets medgivande jämlikt § 110 att få åtala den frispråkige
Oxelberg.
Den verkställda granskningen av de särskilda konstitutionella
instituten i 1809 års system talar lika väl som vad förut sagts
om systemet som s:’idant avgjort mot Järtas påstådda auktorskap
till vår nu gällande regeringsform. De bestämmelser, som han
gillat, skulle ha kommit till honom förutan. Förslag som han
559
Fredrik Lagerroth
ogillat, ha blivit lag på trots av honom. Man må icke säga, att
vad Järta ogillar är den utveckling, som ägt rum efter 1809 på
trots av regeringsformen. Den statsrättsliga analysen har på
senare tid alltmer besinnat sig på att den praxis, som utbildat sig
i fråga om statsreglering, statsrevision, statsrådsansvar och JO,
är grundlagsenlig. Konstitutionsutskottets forne sekreterare har
tagit miste i alla de fall, i vilka han velat läsa lagen för dem, som
hade att tillämpa den. Men en man, som så grundligt tagit miste,
när det gällt att skipa lagen, kan icke gärna ha haft något större
inflytande, då det gällde att stifta den. Tidigare har man ansett
det vara ett obestridligt historiskt faktum att ;Järta, såsom Kjellen uttrycker sig, »suttit närmare vår författnings källor än
någon annan» och därför godtagit hans tolkningar såsom hart när
autentiska. Nu är det tid att inslå en motsatt väg och utnyttja
resultaten av statsrättens arbete för avgörande av en författningshistorisk fråga av största intresse.
Att Järta så genomgående tagit fel i sina grundlagstolkningar
beror på att han rimligt nog givit sig i kast just med de bestämmelser, som han ogillade, och det icke blott, som han sjäh menade, i tillämpningen utan i själva ordalydelsen. Dessa bestämmelser äro frihetstidens insatser i vårt författningsverk, och inför
frihetstiden kände han fullkomlig idiosynkrasi. Enväldet över
beskattningen, inclusive statsregleringen, har blivit ständernas
sonlagement för det envälde över statslivet överhuvud, som de
tidigare varit i besittning av men 1809 försmått att återerövra.
Den kompenserar konungens envälde över den styrande makten.
I misstro till att konungen icke rätt utövar den av de primära
statsfunktionerna, han fått på sin lott, ha ständerna därutöver
satt sig i besittning av en kontrollmakt, som i princip endast därutinnan skiljer sig från den frihetstida, att den icke medför rätt
att ändra vad som befunnits vara oriktigt. Den präglas alltjämt
av samma ogemytliga närgångenhet, som den haft alltsedan
Karl XI:s dagar. Det »de stora dragens garantisystcm», ännu
Gränström talar om, är en frihandskonstruktion utan något som
helst stöd i regeringsformen. Själv, som vi sett, ett verk av »statsmaskinister» kräver den av dem, som hålla maskinen i gång, ett
precisionsarbete. Järta ställd inför detaljkontrollen, är poeten,
som enligt en känd karakteristik skyr vad som är engagerat »i
den prövande och kritiska besinningens tjänst». I fråga om den
styrande makten är han hjältedyrkare och känner inför dess kri- 560
—-~————–
Hans Järta och Sveriges grundlagar
tiker pa samma sätt som ’l’egner, då han gläder sig, att »dvärgalåten tystnar mot resen efterhand», eller Geijer, då han ser knottet yra kring Götalejonets man. 1809 års RF är präglad av det
adertonde århundradets krav på exakt begreppsmässigt vetande.
Hos Järta träder däremot det diskursiva tänkandet tillbaka för
det intuitiva, juristen för esteten. Viktigare än vad som kan
»mätas i parm eller vägas vid någon hökaredisk» är för honom –
hans ord leda tankarna på Bergson- »iden» i betydelsen av »förnuftets och bildningsförmågans föreställningar av det levande,
det innerliga, det organiskt fortlevande i världen, som icke kunna
stängas inom de stela, mekaniskt bestämda formerna av abstrakta
förståndsbegrepp». Sin misstro till juridikens möjligheter att
f~l.nga staten liv har han kompletterat med sin tilltro till skaldefantasiens förmåga att hålla det vid makt och utveckla det. »Jag
tror», säger han, »att den estetiska bildningen är nödig för statsmannen, om han skall vara mera än en maskinist, om han skall
underhålla det statsorganisationens liv, som verkar i de därförutan stela formerna.» Och i annat sammanhang talar han om staten såsom »ett icke mekaniskt, men fritt och skönt konstverk».
Hans .Järta är till hela sin läggning och åskådning främmande
för den tankevärld, som manifesterat sig i 1809 års RF. Han kan
icke vara dess skapare. Han var blott sekreterare. Som sådan
måste han med vissa oYan gjorda reseryationer ha känt sig som
Pegasus under oket. Av hans formuleringsskicklighet har utskottet dock s~ikerligen haft ett stort gagn. Att exakt angiva huru
mycket av regeringsformens formella förtjänster skola skrivas på
,Järtas konto låter sig dock svårligen göra. Först i memorialet
eller åtminstone de första partierna däray är han helt sig själv.
Ingen kan säga, att sekreteraren däri givit ett troget uttryck för
utskottets intentioner. Detta har dock funnit sig i att han tagit
sig litet friare tyglar, fyllt ay beundran, som det måste ha blivit,
inför hans glänsande stilkonst.
561