Förhoppningar, förtroende och okunnighet
1938
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
FÖRHOPPNINGAR, FÖRTROENDE
OCH OK.UNNIGHET
Av direktör KARL WISTRAND, Stockholm
NÄR Andre Gide återkom från sin vistelse i Sovjetryssland –
till vilken han avreste med så stora förväntningar och från vilken
han återvände så full av besvikelse- sammanfattade han sina intryck av ryssarna i dessa ord: ))Leur bonheur est fait d’esperance,
de confiance et d’ignorance.))
Man står icke utan motsvarande känslor för sitt eget lands del
efter det förtroendevotum, det svenska kulturfolket vid årens val
givit vår regering.
Socialpolitik är ju i och för sig ingen ny sak, så visst som varje
uppbyggande inre politik i en stat alltid måste uppbäras av socialpolitiska omsorger om menige mans bästa. I den meningen har
socialpolitik alltid förts av varje god regering här i landet, formerna må ha växlat efter tid och åskådning, men saken har alltid funnits.
Icke heller är det egendomligt eller ur någon synpunkt stötande,
att socialpolitiken kommit att under senare år präglas av önskemålen och behoven hos nya samhällsklasser. Deras fulla inväxande i vårt gamla samhälle och deltagande i statsviljans utformning var en historiskt given nödvändighet, som i längden icke
har kunnat annat än befästa samhällets grundvalar. Ingen verklig opposition har rests häremot; tvärtom har förståelsen härför
varit så oväntat stor, att den på sina håll framkallat harmsen
misslynthet över att den konservativa åskådningens företrädare
icke lojalt följt spelets regler och uppfyllt de krav på social förstockelse, som motståndarna kräva som effektfull relief till sin
reformerande handlingsvilja.
Det finnes en socialpolitisk uppfattning – och den har länge
varit gemensam för alla socialt kännande – som varit rotad i en
allvarlig känsla av samhälleligt ansvar. Socialpolitiken har för
denna uppfattning aldrig fått vara ett självändamål; varje åtgärd
615
Karl Wistrand
har den bedömt med noga hänsyn tagen till dess moraliska och
ekonomiska följdverkningar, och man har gått till förverkligandet endast i den mån, man efter bästa bedömande kunnat i det
långa loppet se fördelarna överväga för rike och folk.
Man har ansett det angeläget att avhjälpa oförvållad nöd, men
man har hållit för lika viktigt att icke sprida samhällets hjälpverksamhet ut över befolkningslager, där behovet av hjälp kan
anses tvivelaktigt eller obefintligt. Man har uppehållit kravet på
hjälp till självhjälp som det socialpolitikens essentiale, vilket under inga förhållanden finge eftergivas.
Helt annorlunda ter sig den åskådning, som till synes börjar genomtränga de nuvarande regeringspartierna. Sociala förmåner
och behov skola rent principiellt icke vägas mot varandra; förmå-
nerna skola komma alla till del oavsett behov och behovsprövning. Det är underligt, att en uppfattning, som är så kortsynt –
den må framföras aldrig så självsäkert eller med den påstådda
vetenskaplighetens hela illusionskonst – kan vinna anhängare
hos så stora delar av vårt folk; vilka bli till slut de lidande på en
på detta sätt konstruerad politild Förvisso de mest behövande,
vilka på detta sätt på ett långt tidigare stadium se det allmännas
hjälpresurser uttömda.
Vad som hittills genomförts har emellertid, med vissa undantag,
knappast lämnat rum för allvarliga erinringar av principiell natur. Vad man hittills haft att anmärka på har icke varit tanken
utan takten. Den ekonomiska utvecklingen kan icke länge bära upp
ett reformtempo, vars frukter avsätta sig i oavlåtliga budgetökningar och skattetryck av sådant omfång och vidd, som vi de senaste åren fått uppleva. Samtidigt med genomförandet av socialreformer i hetsigt tempo hava frön nedlagts till allvarliga ekonomiska rubbningar, vilka i dagens konjunkturläge icke hunnit bliva
uppenbara, ehuru man på vissa håll redan med oro tror sig kunna
spåra de första tecknen av dem.
Vad är det som inträffaU Socialpolitiken har allt mera övergått
till att bli politiskt bröd. Socialpolitiken och den sociala ansvarskänslan hota att separera. Hur ha icke de senaste årens valrörelser präglats av dessa sociala önskelistor, som utropats på torgen
för att återkomma som folkkrav, hur ha icke de beryktade härskarorna av sociala reformer använts som hetsande kryddor i en valrörelse, där spelet dock främst gällt ett parlamentariskt underlag! Det sociala momentet börjar få vika för det politiska och
616
Förhoppningar, förtroende och okunnighet
härmed får hela socialpolitikens problem en ny gestaltning. Enighet om dess utformning anses vara en likgiltig sak, ja knappast
ens önskvärd. Semesterfrågans behandling är ett gott exempel
härpå, men långt ifrån det enda. Den uppfattningen, att det vore
en vinst för landet att så långt möjligt höja socialpolitiken över
partiinställningen, vinner föga genklang hos riksdagsmajoriteten.
I vad som en gång bars upp av samhällsrättvisa och känsla
för de hetn’ckta, börja drag kunna skönjas av en målmedveten
rnivilegielagstiftning för en samhällsklass, som gör sig beredd att
definitivt bliva den härskande.
Regeringen har fått ett förtroendevotum av svenska folket;
ingen kan med rätta bestrida detta. Den måste dock innerst inne
göra reda för sig, att sällan har ett vunnet förtroendevotum varit
så uppburet av bristande insikt om förtroendets grundval som vad
fallet varit vid höstens val. Socialreformernas finansieringsprogram ha regeringsmedlemmarna hållit tyst om trots enträgna uppmaningar att i enlighet med en sann demokratisk ordning lägga
fram även det. Valmännen ha aldrig fått väga fördelar och nackdelar mot varandra. Det ger en dyster bild av demokratin i funktion, att förtroende både kan, ja till och med lättast kan förvärvas
genom idel angen~ima halvsanningar, som stå svamlet farligt
nära. I en riksdagsdebatt i våras tillfrågades finansministern uttryckligen, huruvida regeringen hade för avsikt att genomföra sitt
socialpolitiska program inom ramen av den då beslutade skattelagstiftningen, vilken som bekant utgör en konsolidering av kristidens högsta skattetryck. Han brast åt svaret. I valstriden har
gång pit gång från oppositionen begärts besked huru man
tänker sig täckande av utgifterna för det sociala program, som
för folkmajoriteten utgör ett med regeringspolitiken. Man har envist vägrat svara, åter och åter har man blott fått upprepningar
av det stereotypa »trevnad och trygghet», liksom om icke en oförstörd samhällsekonomi vore den främsta förutsättningen för dess
uppnaende. Ha vi att vänta en socialpolitisk utvecklingslinje,
som icke kan finansieras _annat än genom ytterligare skärpt direkt
eller indirekt beskattning eller genom de fatala monopolen? Det
är knappast troligt att en väljarkår, som fått klara besked på att
kostnaderna för en fortsatt socialpolitisk expansion måste drabba
de breda lagren, lika oförbehållsamt skulle ha givit regeringspolitiken sin tillslutning. Ty- sanningen kan gärna sägas rent ut –
välfärdspolitiken, sådan den nu börjar bedrivas, torde kunna be- 617
43-38777. SvcnBk Tidsb·ift 1938.
Karl TVistrand
vara sin anhängarskara oförminskad endast så länge denna kan
hållas kvar i sin rena barnatro, att andra kunna stå för kostnaderna.
Behovet av socialpolitisk självbesinning ha vi haft tillfälle se
demonstrerat i de två senaste årens franska historia. Att dessa
års utveckling resulterat i ett avsevärt socialt minus för franska
folket är icke fråga om; man må sedan tvista om orsaken. Under
bråd reformverksamhet har utvecklingen förts dit ekonomerna
av den gamla skolan förutsagt att den skulle bära; beskäftiga uttolkare må koncentrera sina mödor på att bevisa, att slutledningen
kan dragas ur andra och mindre påtagliga premisser. Hur som
helst, tabula docet även för vår, det må gärna medges, ännu icke
fullt jämförliga situation.
En av de angelägnaste uppgifterna i dagens politiska läge är
utan tvivel att en öppen och ärlig diskussion kommer till stånd om
vårt lands ekonomiska förutsättningar för att föra ett vittgående
socialprogram ut i livet. Planhushållningens män, som förebrå
det ekonomiska livet dess planlöshet, må här taga sin del av uppgiften att skapa säkrare förhållanden för produktionen genom att
låta näringslivet och hela vårt folk, som därur skall hämta sin
bärgning, få fullt ut veta, vilka krav, som komma att ställas på
dem som uppbärare av regeringspolitikens konstruktiva dådkraft.
Eller är fortsatt okunnighet en oundgänglig förutsättning för
fortsatt förtroende1 Inom alla läger finnas dock element med
känsla både för samhällssolidaritetens krav och för de ekonomiska
faktorernas avgörande betydelse som underlag för varje social reformverksamhet. Ingen politik kan i det långa loppet leva högt på
att renodla antiteser på detta område; läget kräver i stället med
snabbt växande styrka ett försök till en ärlig syntes.
OCH OK.UNNIGHET
Av direktör KARL WISTRAND, Stockholm
NÄR Andre Gide återkom från sin vistelse i Sovjetryssland –
till vilken han avreste med så stora förväntningar och från vilken
han återvände så full av besvikelse- sammanfattade han sina intryck av ryssarna i dessa ord: ))Leur bonheur est fait d’esperance,
de confiance et d’ignorance.))
Man står icke utan motsvarande känslor för sitt eget lands del
efter det förtroendevotum, det svenska kulturfolket vid årens val
givit vår regering.
Socialpolitik är ju i och för sig ingen ny sak, så visst som varje
uppbyggande inre politik i en stat alltid måste uppbäras av socialpolitiska omsorger om menige mans bästa. I den meningen har
socialpolitik alltid förts av varje god regering här i landet, formerna må ha växlat efter tid och åskådning, men saken har alltid funnits.
Icke heller är det egendomligt eller ur någon synpunkt stötande,
att socialpolitiken kommit att under senare år präglas av önskemålen och behoven hos nya samhällsklasser. Deras fulla inväxande i vårt gamla samhälle och deltagande i statsviljans utformning var en historiskt given nödvändighet, som i längden icke
har kunnat annat än befästa samhällets grundvalar. Ingen verklig opposition har rests häremot; tvärtom har förståelsen härför
varit så oväntat stor, att den på sina håll framkallat harmsen
misslynthet över att den konservativa åskådningens företrädare
icke lojalt följt spelets regler och uppfyllt de krav på social förstockelse, som motståndarna kräva som effektfull relief till sin
reformerande handlingsvilja.
Det finnes en socialpolitisk uppfattning – och den har länge
varit gemensam för alla socialt kännande – som varit rotad i en
allvarlig känsla av samhälleligt ansvar. Socialpolitiken har för
denna uppfattning aldrig fått vara ett självändamål; varje åtgärd
615
Karl Wistrand
har den bedömt med noga hänsyn tagen till dess moraliska och
ekonomiska följdverkningar, och man har gått till förverkligandet endast i den mån, man efter bästa bedömande kunnat i det
långa loppet se fördelarna överväga för rike och folk.
Man har ansett det angeläget att avhjälpa oförvållad nöd, men
man har hållit för lika viktigt att icke sprida samhällets hjälpverksamhet ut över befolkningslager, där behovet av hjälp kan
anses tvivelaktigt eller obefintligt. Man har uppehållit kravet på
hjälp till självhjälp som det socialpolitikens essentiale, vilket under inga förhållanden finge eftergivas.
Helt annorlunda ter sig den åskådning, som till synes börjar genomtränga de nuvarande regeringspartierna. Sociala förmåner
och behov skola rent principiellt icke vägas mot varandra; förmå-
nerna skola komma alla till del oavsett behov och behovsprövning. Det är underligt, att en uppfattning, som är så kortsynt –
den må framföras aldrig så självsäkert eller med den påstådda
vetenskaplighetens hela illusionskonst – kan vinna anhängare
hos så stora delar av vårt folk; vilka bli till slut de lidande på en
på detta sätt konstruerad politild Förvisso de mest behövande,
vilka på detta sätt på ett långt tidigare stadium se det allmännas
hjälpresurser uttömda.
Vad som hittills genomförts har emellertid, med vissa undantag,
knappast lämnat rum för allvarliga erinringar av principiell natur. Vad man hittills haft att anmärka på har icke varit tanken
utan takten. Den ekonomiska utvecklingen kan icke länge bära upp
ett reformtempo, vars frukter avsätta sig i oavlåtliga budgetökningar och skattetryck av sådant omfång och vidd, som vi de senaste åren fått uppleva. Samtidigt med genomförandet av socialreformer i hetsigt tempo hava frön nedlagts till allvarliga ekonomiska rubbningar, vilka i dagens konjunkturläge icke hunnit bliva
uppenbara, ehuru man på vissa håll redan med oro tror sig kunna
spåra de första tecknen av dem.
Vad är det som inträffaU Socialpolitiken har allt mera övergått
till att bli politiskt bröd. Socialpolitiken och den sociala ansvarskänslan hota att separera. Hur ha icke de senaste årens valrörelser präglats av dessa sociala önskelistor, som utropats på torgen
för att återkomma som folkkrav, hur ha icke de beryktade härskarorna av sociala reformer använts som hetsande kryddor i en valrörelse, där spelet dock främst gällt ett parlamentariskt underlag! Det sociala momentet börjar få vika för det politiska och
616
Förhoppningar, förtroende och okunnighet
härmed får hela socialpolitikens problem en ny gestaltning. Enighet om dess utformning anses vara en likgiltig sak, ja knappast
ens önskvärd. Semesterfrågans behandling är ett gott exempel
härpå, men långt ifrån det enda. Den uppfattningen, att det vore
en vinst för landet att så långt möjligt höja socialpolitiken över
partiinställningen, vinner föga genklang hos riksdagsmajoriteten.
I vad som en gång bars upp av samhällsrättvisa och känsla
för de hetn’ckta, börja drag kunna skönjas av en målmedveten
rnivilegielagstiftning för en samhällsklass, som gör sig beredd att
definitivt bliva den härskande.
Regeringen har fått ett förtroendevotum av svenska folket;
ingen kan med rätta bestrida detta. Den måste dock innerst inne
göra reda för sig, att sällan har ett vunnet förtroendevotum varit
så uppburet av bristande insikt om förtroendets grundval som vad
fallet varit vid höstens val. Socialreformernas finansieringsprogram ha regeringsmedlemmarna hållit tyst om trots enträgna uppmaningar att i enlighet med en sann demokratisk ordning lägga
fram även det. Valmännen ha aldrig fått väga fördelar och nackdelar mot varandra. Det ger en dyster bild av demokratin i funktion, att förtroende både kan, ja till och med lättast kan förvärvas
genom idel angen~ima halvsanningar, som stå svamlet farligt
nära. I en riksdagsdebatt i våras tillfrågades finansministern uttryckligen, huruvida regeringen hade för avsikt att genomföra sitt
socialpolitiska program inom ramen av den då beslutade skattelagstiftningen, vilken som bekant utgör en konsolidering av kristidens högsta skattetryck. Han brast åt svaret. I valstriden har
gång pit gång från oppositionen begärts besked huru man
tänker sig täckande av utgifterna för det sociala program, som
för folkmajoriteten utgör ett med regeringspolitiken. Man har envist vägrat svara, åter och åter har man blott fått upprepningar
av det stereotypa »trevnad och trygghet», liksom om icke en oförstörd samhällsekonomi vore den främsta förutsättningen för dess
uppnaende. Ha vi att vänta en socialpolitisk utvecklingslinje,
som icke kan finansieras _annat än genom ytterligare skärpt direkt
eller indirekt beskattning eller genom de fatala monopolen? Det
är knappast troligt att en väljarkår, som fått klara besked på att
kostnaderna för en fortsatt socialpolitisk expansion måste drabba
de breda lagren, lika oförbehållsamt skulle ha givit regeringspolitiken sin tillslutning. Ty- sanningen kan gärna sägas rent ut –
välfärdspolitiken, sådan den nu börjar bedrivas, torde kunna be- 617
43-38777. SvcnBk Tidsb·ift 1938.
Karl TVistrand
vara sin anhängarskara oförminskad endast så länge denna kan
hållas kvar i sin rena barnatro, att andra kunna stå för kostnaderna.
Behovet av socialpolitisk självbesinning ha vi haft tillfälle se
demonstrerat i de två senaste årens franska historia. Att dessa
års utveckling resulterat i ett avsevärt socialt minus för franska
folket är icke fråga om; man må sedan tvista om orsaken. Under
bråd reformverksamhet har utvecklingen förts dit ekonomerna
av den gamla skolan förutsagt att den skulle bära; beskäftiga uttolkare må koncentrera sina mödor på att bevisa, att slutledningen
kan dragas ur andra och mindre påtagliga premisser. Hur som
helst, tabula docet även för vår, det må gärna medges, ännu icke
fullt jämförliga situation.
En av de angelägnaste uppgifterna i dagens politiska läge är
utan tvivel att en öppen och ärlig diskussion kommer till stånd om
vårt lands ekonomiska förutsättningar för att föra ett vittgående
socialprogram ut i livet. Planhushållningens män, som förebrå
det ekonomiska livet dess planlöshet, må här taga sin del av uppgiften att skapa säkrare förhållanden för produktionen genom att
låta näringslivet och hela vårt folk, som därur skall hämta sin
bärgning, få fullt ut veta, vilka krav, som komma att ställas på
dem som uppbärare av regeringspolitikens konstruktiva dådkraft.
Eller är fortsatt okunnighet en oundgänglig förutsättning för
fortsatt förtroende1 Inom alla läger finnas dock element med
känsla både för samhällssolidaritetens krav och för de ekonomiska
faktorernas avgörande betydelse som underlag för varje social reformverksamhet. Ingen politik kan i det långa loppet leva högt på
att renodla antiteser på detta område; läget kräver i stället med
snabbt växande styrka ett försök till en ärlig syntes.