Doktorer och lektorer
1938
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DOKTORER
OCH LEKTORER
Av docent KRISTER HANELL, Lund
HöGRE akademiska studier skilja sig som bekant principiellt
sett högst väsentligt från de lägre, de som föra fram till fil. kand.-
och ämbetsexamen. För ämbetsexamen fordras inhämtandet av
ett visst kvantum kunskaper. studenten lär sig sin kurs, och här
kan man med fördel diskutera studieplaner och studieordningar.
För de högre studierna låter sig detta icke göra. Kunskapsinhämtandet fortgår naturligtvis i vidgad form och på bredare basis än
förut, men ställes nu i en ständig växelverkan med ett inträngande
i stoffet, ett självständigt analyserande av dess struktur, inte bara
ett anammande av andras analyser, inhämtade efter den modernaste läroboken i ämnet. För arten och gången av dessa studier
kan man inte ställa upp normer. Här måste de individuella olikheterna göra sig gällande, och hur studierna i varje särskilt fall
böra läggas, är en – naturligtvis mycket viktig – fråga, som
regleras bäst genom den personliga kontakten mellan student och
professor eller för att använda examensstadgans ord, samråd med
examinator.
Vad det gäller är att skaffa sig insikter i och förståelse för ett
ämnes, en vetenskaps problematik och metodik, och för att få detta
är djupgående kunnande i ämnets materia oundgängligen nödvändigt. Man kommer t. ex. aldrig problematiken i ett språk in på
livet utan att lära sig själva språket, och man förstår aldrig ett
historiskt problem, ens ett perifert detaljproblem utan att känna
till händelseförloppet i stort.
Dessa högre studier ha i vårt land enligt den nuvarande examensstadgan sin formella dokumentation i licentiatexamen, doktorsavhandlingen och disputationen, tre led i en organiskt sammanhängande helhet. Licentiatexamen med högre betyg innebär,
att vederbörande inför examinator visar, att han behärskar så
mycket av sitt ämnes materia att han förstår dess problematik
627
*iwt±z·
Krister Hanell
och metodik. Doktorsavhandlingen syftar längre. Den är en tilllämpning på den metodiska säkerhet i problembehandling som
licentiatstudierna ge, använd på ett i förhållande till licentiatavhandlingen utvidgat eller nytt stoff och offentligen framlagd i
ett eget bidrag till den vetenskapliga forskningen. I disputationen
slutligen har författaren att ådagalägga, att han behärskar sitt
problem icke endast från sina egna utgångspunkter utan så att
han kan ta ställning till detsamma från de förändrade utgångspunkter, som företrädas av opponenterna.
Vad dessa högre studiers ändamål och värde beträffar, så är
det eller borde det vara klart för var och en, vilket värde de ha
för forskningen själv. Skall vetenskapen överhuvud föras framåt,
och det äro väl alla ense om att den bör, så måste det högre universitetsstudier till. Och – en viktig sak – ju fler de äro som
arbeta desto bättre för forskningen. Det är visserligen sant, att
de verkligt stora forskarbegåvningarna, de som bana n~·a vägar
och utvidga forskningens domäner, äro nog så sällsynta. Det är
emellertid ett stort fel att tro, att det bara är dessa snillen, som
föra vetenskapen vidare från generation till generation. Detta
förmå de helt enkelt inte, och för att en ny väg inom vetenskapen
skall bli gångbar, så räcker det inte med att en genial forskare
anger riktningen, det fordras många krafters förenade arbete,
innan man kan gå vidare till nästa etapp. Jag tillåter mig att
framhäva detta därför att det nyligen har påståtts, att det skrives
för många doktorsavhandlingar i vårt land. Om antalet doktorsavhandlingar skulle sjunka, vore därmed ingen olycka skedd, menar en författare i Tidning för Sveriges läroverk av den 18 sept.
1938 och gör gällande, att vi skulle kunna tåla en viss decimering
av dessa utan allvarligare risker för vårt lands kulturnivå. Det
blir i varje fall närmast universitetens uppgift att se till, att vetenskapen får »sitt».
Nåväl, låt vara, att ett lands allmänna kulturnivå inte står i ett
omedelbart och påtagligt sammanhang med antalet författade
doktorsavhandlingar på så sätt, att ett ökat antal avhandlingar
skulle märkbart öka kulturnivån inom landet, så tror jag nog var
och en inser, att det skulle vara en ganska betydande brist i kulturnivån om avhandlingsförfattandet upphörde. Så mycket är i
varje fall säkert, att den vetenskapliga forskningens nivå inom
landet skulle sjunka, om antalet avhandlingar ginge tillbaka.
Inom en forskning som går framåt, framkomma ständigt nya pro- 628
Doktorer och lelftorer
blem, nya synpunkter, som kasta ljus även över förut kända marker. Ett inskränkande av deras antal, som arbeta med, betyder
eo ipso ett inskränkande av forskningen själv. I Sverige står
forskningen på en mycket hög nivå, uppnådd genom lysande insatser från våra äldre samtida och den generation som gick närmast före dem. Detta är ett arv som förpliktar och som inte får
äventyras. Det är universitetens uppgift, säger man, att se till, att
arvet inte förspilles, att vetenskapen får sitt. J a, helt visst, och
det är en uppgift som universiteten vårda bland annat därigenom
att dc föra fram sina lärjungar till doktorsgraden. Ty, även om
man hetraktar universiteten som tjänande forskningen allena, så
kunna dc inte fullgöra denna sin tjänst, om de inte föra fram sina
lärjungar, och ju fler doktorsavhandlingar, desto fler verkligt goda
avhandlingar och desto bättre för forskningen. Dåliga avhandlingar förekomma nämligen praktiskt taget inte. Universiteten ha
ingen anledning att släppa fram sådana, göra det inte heller. Ett
i detta sammanhang ofta hört argument är följande. »Detta är
ingenting annat än en materialsamling, som inte för forskningen
framåt. Sädana avhandlingar kunna vi undvara.» Resonemanget
~ir fullkomligt felaktigt. En materialsamling, som lägger fram
ett inom sitt omräde fullständigt material väl disponerat, för alltid forskningen framåt, även om den som gör arbetet, inte själv
ser alla de slutsatser, som hans material berättigar till. Men han
gör det lättare för andra att komma vidare, han bygger ett kanhända mycket betydelsefullt avsnitt av forskningens väg.
Doktorsavhandlingarna ha för övrigt ett annat värde, som det
inte skadar att peka på. Varje doktorand lämnar omkring 300
exemplar av sin avhandling till sitt universitets bibliotek, som i
sin tur skickar ut dem till utländska universitet och vetenskapliga
institut i och för byte mot deras avhandlingar. Doktorsavhandlingarna tillföra på det siittet vårt land en mycket betydande del
av dess vetenskapliga arbetsapparat
De högre universitetsstudiernas värde kan emellertid inte begränsas till forskningen själv och den forskande individen. Här
i vårt land har det av ålder varit så, att högre universitetsstudier,
utmynnande i vetenskapligt arbete och dokumenterade genom en
doktorsdisputation, ansetts ha haft stort värde även för undervisningen vid våra läroverk. Man har inte enbart helt platoniskt ansett det, man har också dragit de praktiska konsekvenserna av
denna uppskattning. Vissa läraretjänster, lektoraten, ha reserve- 629
Krister Hanell
rats för doktorer, varvid de högre kompetensfordringarna också
medfört högre löneförmåner.
Lektoratsinstitutionen är gammal i Sverige, lika gammal som
gymnasieinstitutionen själv, och den har från allra första början
inneburit ett betonande av sammanhanget mellan vetenskaplig
forskning och elementär undervisning, ett sammanhang, som alla
läroverksreformer hava bevarat ända in till denna dag, där ännu,
även om det inte verbaliter utsäges, lektorn är i en person vetenskapsidkare och lärare, som därigenom att han förvärvat universitetens högsta lärdomsgrad, förbinder akademien och skolan,
forskningen och undervisningen.
Denna institution har på sistone utsatts för ett häftigt angrepp
av första kammarens förste vice talman i dennes motion om en utredning angående en enhetlig lärarexamen, motiverad med doktorsavhandlingens av motionären hävdade värdelöshet från skolans och undervisningens synpunkt. Frågan om en inskränkning
av lektorskompetensen föll visserligen denna gång i riksdagen
men det betyder inte att den avföres från diskussionen, låt vara
att statsmakterna för närvarande inte torde omhulda den. Den
har tagits upp i pressen, där det sista mig bekanta inlägget är det
förut citerade i Tidning för Sveriges läroverk.
Då angreppet gäller avhandlingen bli de första frågorna: Har
alltså doktorsavhandlingen något värde för den blivande lektorns
undervisning~ Och innebär det ett värde för skolan att ha lektorer som uppfylla denna kompetensfordranT På båda dessa frågor
måste jag svara ett obetingat J a. J ag anknyter då först till vad
jag förut anfört om doktorsavhandlingen som en tillämpning på
den vetenskapliga metodik och problematik som licentiatexamen
ger. J ag är ingalunda den som underskattar licentiatexamens
vikt och betydelse, långt därifrån, men sin rätta avrundning får
den i licentiatstudierna förvärvade förtrogenheten med forskningen ändå först i tillämpningen, där författaren just därigenom
att avhandlingen framlägges till offentlig granskning tvingas till
den prövning av sina egna premisser och sina egna slutledningar
som är nödvändig för en rätt vetenskap. Doktorsavhandlingen är
alltså ett led i och den konsekventa avslutningen på de högre universitetsstudierna, som därest de icke föra fram till detta mål, förbli ofullbordat arbete, om än ett gott sådant.
Herr Olof Olsson har också insett detta sammanhang och vänder sig därför mot själva det vetenskapliga arbetet, »den teore- 630
Doktorer och lektorer
tiska förberedelsetirlem för att citera motionen. Det är den som
skall vara så värdelös. Jag erkänner att tanken är mig obegriplig
och att jag finner den stridande mot både mina egna och andras
erfarenheter. Det framföres ofta som argument (dock icke av herr
Olof Olsson, det vill jag kraftigt understryka), att det finnes så
många adjunkter som utan denna vetenskapliga skolning äro
ypperliga undervisare, medan man å andra sidan otvivelaktigt kan
peka på personer, som stå på höjden av sin vetenskap men trots
detta visat sig oanvändbara som lärare. Påståendet är naturligtvis i och för sig alldeles riktigt, men vad visar det~ J o den gamla
sanningen, att konsten att undervisa är en konst för sig, som
måste läras praktiskt såväl som teoretiskt och ingalunda får anses såsom någon biprodukt av lärdomen. Lärarekallet kräver sitt
särskilda studium liksom andra grenar av mänsklig verksamhet,
och här som annorstädes spela de naturliga anlagen och den goda
viljan en dominerande roll. Vill man därför få en rättvis bild av
de vetenskapliga studiernas värde för en lärare i hans kall, så går
det inte att jämföra en pedagogisk talang utan vetenskaplig skolning med en lärd som saknar pedagogisk förmåga, utan man
måste i enlighet med reglerna för all experimentell metod jämföra
personer som med hänsyn till sin pedagogiska förmåga stå lika.
J ag tror nu inte heller, att jag begår någon större orättvisa mot
vår utmärkta svenska läroverkslärarkår, om jag påstår, att enstaka lysande eller avskräckande undantag till trots den svenska
läroverkslärarkåren i stort är ganska jämn med hänsyn till sina
pedagogiska förutsättningar. Under sådana förhållanden är det
klart, att den har den större möjligheten att bli en god lärare som
har de djupare och mer omfattande insikterna. Har en lärare
själv bedrivit vetenskaplig forskning, kan han också bättre bedöma hur skolundervisningen bör läggas för att ge en säker grund
för vidare studier. Det är nämligen så, att med vetenskapens fortgående utveckling måste också elementarundervisningen undergå
ständiga modifikationer, och gymnasiets läroplan kan och får inte
tryckas ner till en nivå, där den förblir obunden av sagda utveckling. Läroböckerna måste alltså esomoftast ändras för att följa
forskningen i spåren. Och författandet av dessa läroböcker lyckas helt säkert bäst för den som både är pedagog och vetenskapsman. Men även för att kunna bland förefintliga läroböcker välja
den bästa, fordras att vara väl förtrogen med den aktuella, levande forskningen. Man kan tänka sig in i, vad det skulle inne- 631
Krister Hanell
bära, om eleverna i en skola skulle nödgas lära sig uppgifter och
åsikter, som utdömts av forskningen. Man bör vidare betänka,
vad det faktiskt innebär, att det vid en skola finns lärare, som
kunna se större sammanhang, skilja på huvudsak och bisak och
som då och då så att säga lyfta upp undervisningen på ett högre
}Jlan, låta eleverna se ut över skolkurserna, ut över lärandet och
låta dem ana något av en forskning som de kanske inte förstå.
Vi ha nog alla sådana erfarenheter från vår egen skoltid, och
säkerligen önskar ingen att kommande generationer skola gå miste
om dem. Betänker man detta, så inser man säkert också, att pedagogisk rutin inte betyder allt, att det är en vinning för våra gymnasier att ha en grupp lärare, som av egen självständig erfarenhet veta vad forskning är. J ag går till och med så långt att jag
påstår, att man kan få erfarenheter av nyss antydd art även av
lärare som inte stå i allra första planet då det gäller undervisaodets teknik.
Man har också dragit fram följande argument. Låt vara att vetenskap och avhandlingar kunna vara värdefulla. Tendensen är
i alla fall den, att de högre universitetsstudierna i allmänhet, enkannerligen doktorsavhandlingen leda ut på exotiska marker, i
<>ch för sig intressanta och värda att undersökas men utan egentligt samband med den blivande lärarens arbetsdomän. Detta är
väl ändå att inte se skogen för bara trän. Om ämnet för vetenskapliga studier och avhandling ligger inom skolkursens relativt
begränsade ram eller ej, är av mindre vikt. Vad det kommer an
på för den blivande läraren är inte, att han genom avhandlingsarbetet blir specialist på något detaljområde utan att han lär sig
skilja på huvudsak och bisak, övar sin kritiska blick oc~1 tvingas
till självkritik. Det framhölls i det föregående, att man inte kan
bemästra detaljen utan att först känna till helheten, men det leder
också en väg tillbaka från detaljen till helheten. Den som ägnar
sig åt att tränga in i en portugisisk dialekts fonetiska och syntaktiska struktur får därigenom en bättre insikt i och ett finare gehör för de romanska språkens byggnad i allmänhet, även franskans, och den som forskar i Siebenbiirgens 1600-talshistoria ser
här samma krafter verka, som ständigt dirigera historiens gång,
och lär sig förstå dem bättre även i andra tidsepoker och andra
geografiska miljöer. (Nu är exemplet om Siebenbiirgen, hämtat
från motionen, alldeles ovanligt illa valt, eftersom sagda land ligger just där två av 1600-talets väldigaste krafter mötas, Turkiet
<632
lJoktorer och lektorer
och Habsburg.) Det faller emellertid av sig självt, att sammanhanget mellan vetenskapligt studieområde och undervisningsämne inte får avbrytas, om det vetenskapliga arbetet skall bli
värdefullt för skolan. Man kan inte kombinera vad som helst, men
nog tror jag man kan kombinera mera än vad som nu är möjligt
inom författningens ram.
Frågan har tagits upp av Universitetsberedningen, som ansåg
det önskvärt, att licentiatexamen i ytterligare ett eller annat akademiskt examensämne, som ej kan anses motsvara skolämne men
omfattar någon del av ett skolämne eller ett mycket närbesläktat
ämne, kunde på vissa villkor tillerkännas likvärdighet med licentiatexamen i skolämnet i fråga. Som exempel på sådana examensämnen nämner Universitetsberedningen klassisk fornkunskap och
antikens historia samt växtbiologi. Man kan säkerligen nämna
även andra, låt vara att sammanhanget i dessa båda fall är alldeles särskilt påtagligt. Den nödvändiga garantien för att tillfredsställande kunskaper i elementa finnas, erbjuder intet oöverstigligt hinder. En lektor skall ju inte bara ha avlagt licentiatexamen och disputerat, han skall vara filosofie magister också.
Har jag hitintills uppehållit mig vid de linjer som föra från
forskningen till undervisningen, skall jag till slut också dröja ett
ögonblick vid de linjer som föra från undervisningen till forskningen, skolornas och lektorsinstitutionens betydelse för universiteten, trots att det är den sidan av problemet som starkast betonades i våras. Universiteten behöva lektorsinstitutionen, de behöva
nämligen en kår av vetenskapligt utbildade krafter, dels för rekryteringen av sina ordinarie lärare, dels också därför att de ständigt behöva ett större antal lärarekrafter än antalet professurer.
Docenterna äro inte till endast för att göra sig professorskompetenta, de ha också en viktig uppgift att fylla inom universitetsundervisningen, både den lägre och den högre.
Ställningen som docent är emellertid ingenting fast och förblivande. Stipendietiden är begränsad till högst sju år och professurer tillsättas genomsnittligt vart tjugofemte år. Professorer
kunna alltså endast relativt få docenter bli, och då en filosofie doktor av intresse för sin vetenskap stannar vid universitetet några
år som docent, ter sig framtiden som lektor i de flesta fall som
självklar. Möjligheten att bli lektor är i varje fall för flertalet en
nödvändig förutsättning för att en person skall våga sig på att
bli docent, ja att överhuvud taget ägna sig åt vetenskaplig forsk- 633
44-38777. Svensk Tidskrift 1938.
Krister Hanell
ning. Funnes inte denna möjlighet, skulle svårigheten för våra
universitet att erhålla kompetenta lärarkrafter i tillräckligt antal
snart nog visa sig; det är nämligen tyvärr så, att för att kunna
leva för filosofien måste man också kunna leva av filosofien. Ett
närliggande exempel ger den juridiska fakulteten. Här finnes
ingen möjlighet att räkna sig högre vetenskaplig utbildning till
godo utanför universiteten; följaktligen råder brist på juridiska
vetenskapsmän. Vi kunna också se på förhållandena i våra grannländer. I Danmark klagas på många håll bittert över bristen på
unga vetenskapsmän, trots de stora fonder som stå till den danska vetenskapens förfogande. Man vågar helt enkelt inte ta risken
att ägna en rad dyrbara år åt vetenskapligt arbete, därför att man
inte har möjlighet att tillgodogöra sig sin högre utbildning annat
än som professor. Tanken på att införa någonting i stil med den
svenska lektorsinstitutionen är inte heller okänd i Danmark.
De förhållanden, som för närvarande råda här i landet, ha åstadkommit ett rent personligt samband mellan universitetslärare och
gymnasier, som belysts i den förut ofta citerade motionen med en
rad högst intressanta siffror. I det närmaste var fjärde lektor är
f. d. docent, vilket betyder att det i medeltal vid varje skola finnes en eller två f. d. docenter, 52 lektorer hade den l januari 1937
varit t. f. professorer, och samma datum voro 14 av våra ordinarie
professorer f. d. lektorer. Motionären finner, att dessa siffror
väcka betänksamhet. Är då verkligen detta utbyte mellan universitet och gymnasium en företeelse som bör försvinna~ Är det inte
snarare så, att vi i detta utbyte ha att se en av huvudorsakerna
till den rangställning som lektorskåren och med den gymnasierna
själva intaga inom det svenska kulturlivet överhuvud, sådant det
dess bättre ännu florerar landet runt1
Härmed är naturligtvis ingalunda sagt, att möjligheten för
utomordentligt väl förtjänta adjunkter med endast filosofie licentiatexamen att bli lektorer bör undanrödjas. Sådana gränsfall ha
funnits och finnas alltjämt. De äro emellertid att betrakta som
gränsfall och för dylika bör man inte stifta regler. Bättre vore
att ge adjunkter som vilja bedriva vetenskapliga studier möjlighet att få tjänstledighet för detta ändamål.
Själva principen, att för högre läraretjänster vederbörligen dokumenterade vetenskapliga studier skola vara en nödvändig kompetensfordran, måste bibehållas. Att avskaffa lektorsinstitutionen
skulle innebära att standarden vid våra gymnasier sänktes, att
634
Doktorer och lektorer
rekryteringen av universitetens lärare skulle försvåras och att
den höga nivå som den vetenskapliga forskningen i Sverige nått
upp till, icke skulle kunna upprätthållas. Att möjliggöra vetenskapligt arbete även för andra än sådana som kunna lita till egna
ekonomiska resurser är ett livsintresse för skolan, för universiteten och för forskningen i landet, och ett värde av inte enbart
nationell utan också i djupaste mening demokratisk art. Betydelsen av den institution, på vilken allt detta vilar, är så påtaglig,
att vårt land inte har råd att sätta den på indragningsstat, om det
överhuvud taget vill hävda sig.
635
OCH LEKTORER
Av docent KRISTER HANELL, Lund
HöGRE akademiska studier skilja sig som bekant principiellt
sett högst väsentligt från de lägre, de som föra fram till fil. kand.-
och ämbetsexamen. För ämbetsexamen fordras inhämtandet av
ett visst kvantum kunskaper. studenten lär sig sin kurs, och här
kan man med fördel diskutera studieplaner och studieordningar.
För de högre studierna låter sig detta icke göra. Kunskapsinhämtandet fortgår naturligtvis i vidgad form och på bredare basis än
förut, men ställes nu i en ständig växelverkan med ett inträngande
i stoffet, ett självständigt analyserande av dess struktur, inte bara
ett anammande av andras analyser, inhämtade efter den modernaste läroboken i ämnet. För arten och gången av dessa studier
kan man inte ställa upp normer. Här måste de individuella olikheterna göra sig gällande, och hur studierna i varje särskilt fall
böra läggas, är en – naturligtvis mycket viktig – fråga, som
regleras bäst genom den personliga kontakten mellan student och
professor eller för att använda examensstadgans ord, samråd med
examinator.
Vad det gäller är att skaffa sig insikter i och förståelse för ett
ämnes, en vetenskaps problematik och metodik, och för att få detta
är djupgående kunnande i ämnets materia oundgängligen nödvändigt. Man kommer t. ex. aldrig problematiken i ett språk in på
livet utan att lära sig själva språket, och man förstår aldrig ett
historiskt problem, ens ett perifert detaljproblem utan att känna
till händelseförloppet i stort.
Dessa högre studier ha i vårt land enligt den nuvarande examensstadgan sin formella dokumentation i licentiatexamen, doktorsavhandlingen och disputationen, tre led i en organiskt sammanhängande helhet. Licentiatexamen med högre betyg innebär,
att vederbörande inför examinator visar, att han behärskar så
mycket av sitt ämnes materia att han förstår dess problematik
627
*iwt±z·
Krister Hanell
och metodik. Doktorsavhandlingen syftar längre. Den är en tilllämpning på den metodiska säkerhet i problembehandling som
licentiatstudierna ge, använd på ett i förhållande till licentiatavhandlingen utvidgat eller nytt stoff och offentligen framlagd i
ett eget bidrag till den vetenskapliga forskningen. I disputationen
slutligen har författaren att ådagalägga, att han behärskar sitt
problem icke endast från sina egna utgångspunkter utan så att
han kan ta ställning till detsamma från de förändrade utgångspunkter, som företrädas av opponenterna.
Vad dessa högre studiers ändamål och värde beträffar, så är
det eller borde det vara klart för var och en, vilket värde de ha
för forskningen själv. Skall vetenskapen överhuvud föras framåt,
och det äro väl alla ense om att den bör, så måste det högre universitetsstudier till. Och – en viktig sak – ju fler de äro som
arbeta desto bättre för forskningen. Det är visserligen sant, att
de verkligt stora forskarbegåvningarna, de som bana n~·a vägar
och utvidga forskningens domäner, äro nog så sällsynta. Det är
emellertid ett stort fel att tro, att det bara är dessa snillen, som
föra vetenskapen vidare från generation till generation. Detta
förmå de helt enkelt inte, och för att en ny väg inom vetenskapen
skall bli gångbar, så räcker det inte med att en genial forskare
anger riktningen, det fordras många krafters förenade arbete,
innan man kan gå vidare till nästa etapp. Jag tillåter mig att
framhäva detta därför att det nyligen har påståtts, att det skrives
för många doktorsavhandlingar i vårt land. Om antalet doktorsavhandlingar skulle sjunka, vore därmed ingen olycka skedd, menar en författare i Tidning för Sveriges läroverk av den 18 sept.
1938 och gör gällande, att vi skulle kunna tåla en viss decimering
av dessa utan allvarligare risker för vårt lands kulturnivå. Det
blir i varje fall närmast universitetens uppgift att se till, att vetenskapen får »sitt».
Nåväl, låt vara, att ett lands allmänna kulturnivå inte står i ett
omedelbart och påtagligt sammanhang med antalet författade
doktorsavhandlingar på så sätt, att ett ökat antal avhandlingar
skulle märkbart öka kulturnivån inom landet, så tror jag nog var
och en inser, att det skulle vara en ganska betydande brist i kulturnivån om avhandlingsförfattandet upphörde. Så mycket är i
varje fall säkert, att den vetenskapliga forskningens nivå inom
landet skulle sjunka, om antalet avhandlingar ginge tillbaka.
Inom en forskning som går framåt, framkomma ständigt nya pro- 628
Doktorer och lelftorer
blem, nya synpunkter, som kasta ljus även över förut kända marker. Ett inskränkande av deras antal, som arbeta med, betyder
eo ipso ett inskränkande av forskningen själv. I Sverige står
forskningen på en mycket hög nivå, uppnådd genom lysande insatser från våra äldre samtida och den generation som gick närmast före dem. Detta är ett arv som förpliktar och som inte får
äventyras. Det är universitetens uppgift, säger man, att se till, att
arvet inte förspilles, att vetenskapen får sitt. J a, helt visst, och
det är en uppgift som universiteten vårda bland annat därigenom
att dc föra fram sina lärjungar till doktorsgraden. Ty, även om
man hetraktar universiteten som tjänande forskningen allena, så
kunna dc inte fullgöra denna sin tjänst, om de inte föra fram sina
lärjungar, och ju fler doktorsavhandlingar, desto fler verkligt goda
avhandlingar och desto bättre för forskningen. Dåliga avhandlingar förekomma nämligen praktiskt taget inte. Universiteten ha
ingen anledning att släppa fram sådana, göra det inte heller. Ett
i detta sammanhang ofta hört argument är följande. »Detta är
ingenting annat än en materialsamling, som inte för forskningen
framåt. Sädana avhandlingar kunna vi undvara.» Resonemanget
~ir fullkomligt felaktigt. En materialsamling, som lägger fram
ett inom sitt omräde fullständigt material väl disponerat, för alltid forskningen framåt, även om den som gör arbetet, inte själv
ser alla de slutsatser, som hans material berättigar till. Men han
gör det lättare för andra att komma vidare, han bygger ett kanhända mycket betydelsefullt avsnitt av forskningens väg.
Doktorsavhandlingarna ha för övrigt ett annat värde, som det
inte skadar att peka på. Varje doktorand lämnar omkring 300
exemplar av sin avhandling till sitt universitets bibliotek, som i
sin tur skickar ut dem till utländska universitet och vetenskapliga
institut i och för byte mot deras avhandlingar. Doktorsavhandlingarna tillföra på det siittet vårt land en mycket betydande del
av dess vetenskapliga arbetsapparat
De högre universitetsstudiernas värde kan emellertid inte begränsas till forskningen själv och den forskande individen. Här
i vårt land har det av ålder varit så, att högre universitetsstudier,
utmynnande i vetenskapligt arbete och dokumenterade genom en
doktorsdisputation, ansetts ha haft stort värde även för undervisningen vid våra läroverk. Man har inte enbart helt platoniskt ansett det, man har också dragit de praktiska konsekvenserna av
denna uppskattning. Vissa läraretjänster, lektoraten, ha reserve- 629
Krister Hanell
rats för doktorer, varvid de högre kompetensfordringarna också
medfört högre löneförmåner.
Lektoratsinstitutionen är gammal i Sverige, lika gammal som
gymnasieinstitutionen själv, och den har från allra första början
inneburit ett betonande av sammanhanget mellan vetenskaplig
forskning och elementär undervisning, ett sammanhang, som alla
läroverksreformer hava bevarat ända in till denna dag, där ännu,
även om det inte verbaliter utsäges, lektorn är i en person vetenskapsidkare och lärare, som därigenom att han förvärvat universitetens högsta lärdomsgrad, förbinder akademien och skolan,
forskningen och undervisningen.
Denna institution har på sistone utsatts för ett häftigt angrepp
av första kammarens förste vice talman i dennes motion om en utredning angående en enhetlig lärarexamen, motiverad med doktorsavhandlingens av motionären hävdade värdelöshet från skolans och undervisningens synpunkt. Frågan om en inskränkning
av lektorskompetensen föll visserligen denna gång i riksdagen
men det betyder inte att den avföres från diskussionen, låt vara
att statsmakterna för närvarande inte torde omhulda den. Den
har tagits upp i pressen, där det sista mig bekanta inlägget är det
förut citerade i Tidning för Sveriges läroverk.
Då angreppet gäller avhandlingen bli de första frågorna: Har
alltså doktorsavhandlingen något värde för den blivande lektorns
undervisning~ Och innebär det ett värde för skolan att ha lektorer som uppfylla denna kompetensfordranT På båda dessa frågor
måste jag svara ett obetingat J a. J ag anknyter då först till vad
jag förut anfört om doktorsavhandlingen som en tillämpning på
den vetenskapliga metodik och problematik som licentiatexamen
ger. J ag är ingalunda den som underskattar licentiatexamens
vikt och betydelse, långt därifrån, men sin rätta avrundning får
den i licentiatstudierna förvärvade förtrogenheten med forskningen ändå först i tillämpningen, där författaren just därigenom
att avhandlingen framlägges till offentlig granskning tvingas till
den prövning av sina egna premisser och sina egna slutledningar
som är nödvändig för en rätt vetenskap. Doktorsavhandlingen är
alltså ett led i och den konsekventa avslutningen på de högre universitetsstudierna, som därest de icke föra fram till detta mål, förbli ofullbordat arbete, om än ett gott sådant.
Herr Olof Olsson har också insett detta sammanhang och vänder sig därför mot själva det vetenskapliga arbetet, »den teore- 630
Doktorer och lektorer
tiska förberedelsetirlem för att citera motionen. Det är den som
skall vara så värdelös. Jag erkänner att tanken är mig obegriplig
och att jag finner den stridande mot både mina egna och andras
erfarenheter. Det framföres ofta som argument (dock icke av herr
Olof Olsson, det vill jag kraftigt understryka), att det finnes så
många adjunkter som utan denna vetenskapliga skolning äro
ypperliga undervisare, medan man å andra sidan otvivelaktigt kan
peka på personer, som stå på höjden av sin vetenskap men trots
detta visat sig oanvändbara som lärare. Påståendet är naturligtvis i och för sig alldeles riktigt, men vad visar det~ J o den gamla
sanningen, att konsten att undervisa är en konst för sig, som
måste läras praktiskt såväl som teoretiskt och ingalunda får anses såsom någon biprodukt av lärdomen. Lärarekallet kräver sitt
särskilda studium liksom andra grenar av mänsklig verksamhet,
och här som annorstädes spela de naturliga anlagen och den goda
viljan en dominerande roll. Vill man därför få en rättvis bild av
de vetenskapliga studiernas värde för en lärare i hans kall, så går
det inte att jämföra en pedagogisk talang utan vetenskaplig skolning med en lärd som saknar pedagogisk förmåga, utan man
måste i enlighet med reglerna för all experimentell metod jämföra
personer som med hänsyn till sin pedagogiska förmåga stå lika.
J ag tror nu inte heller, att jag begår någon större orättvisa mot
vår utmärkta svenska läroverkslärarkår, om jag påstår, att enstaka lysande eller avskräckande undantag till trots den svenska
läroverkslärarkåren i stort är ganska jämn med hänsyn till sina
pedagogiska förutsättningar. Under sådana förhållanden är det
klart, att den har den större möjligheten att bli en god lärare som
har de djupare och mer omfattande insikterna. Har en lärare
själv bedrivit vetenskaplig forskning, kan han också bättre bedöma hur skolundervisningen bör läggas för att ge en säker grund
för vidare studier. Det är nämligen så, att med vetenskapens fortgående utveckling måste också elementarundervisningen undergå
ständiga modifikationer, och gymnasiets läroplan kan och får inte
tryckas ner till en nivå, där den förblir obunden av sagda utveckling. Läroböckerna måste alltså esomoftast ändras för att följa
forskningen i spåren. Och författandet av dessa läroböcker lyckas helt säkert bäst för den som både är pedagog och vetenskapsman. Men även för att kunna bland förefintliga läroböcker välja
den bästa, fordras att vara väl förtrogen med den aktuella, levande forskningen. Man kan tänka sig in i, vad det skulle inne- 631
Krister Hanell
bära, om eleverna i en skola skulle nödgas lära sig uppgifter och
åsikter, som utdömts av forskningen. Man bör vidare betänka,
vad det faktiskt innebär, att det vid en skola finns lärare, som
kunna se större sammanhang, skilja på huvudsak och bisak och
som då och då så att säga lyfta upp undervisningen på ett högre
}Jlan, låta eleverna se ut över skolkurserna, ut över lärandet och
låta dem ana något av en forskning som de kanske inte förstå.
Vi ha nog alla sådana erfarenheter från vår egen skoltid, och
säkerligen önskar ingen att kommande generationer skola gå miste
om dem. Betänker man detta, så inser man säkert också, att pedagogisk rutin inte betyder allt, att det är en vinning för våra gymnasier att ha en grupp lärare, som av egen självständig erfarenhet veta vad forskning är. J ag går till och med så långt att jag
påstår, att man kan få erfarenheter av nyss antydd art även av
lärare som inte stå i allra första planet då det gäller undervisaodets teknik.
Man har också dragit fram följande argument. Låt vara att vetenskap och avhandlingar kunna vara värdefulla. Tendensen är
i alla fall den, att de högre universitetsstudierna i allmänhet, enkannerligen doktorsavhandlingen leda ut på exotiska marker, i
<>ch för sig intressanta och värda att undersökas men utan egentligt samband med den blivande lärarens arbetsdomän. Detta är
väl ändå att inte se skogen för bara trän. Om ämnet för vetenskapliga studier och avhandling ligger inom skolkursens relativt
begränsade ram eller ej, är av mindre vikt. Vad det kommer an
på för den blivande läraren är inte, att han genom avhandlingsarbetet blir specialist på något detaljområde utan att han lär sig
skilja på huvudsak och bisak, övar sin kritiska blick oc~1 tvingas
till självkritik. Det framhölls i det föregående, att man inte kan
bemästra detaljen utan att först känna till helheten, men det leder
också en väg tillbaka från detaljen till helheten. Den som ägnar
sig åt att tränga in i en portugisisk dialekts fonetiska och syntaktiska struktur får därigenom en bättre insikt i och ett finare gehör för de romanska språkens byggnad i allmänhet, även franskans, och den som forskar i Siebenbiirgens 1600-talshistoria ser
här samma krafter verka, som ständigt dirigera historiens gång,
och lär sig förstå dem bättre även i andra tidsepoker och andra
geografiska miljöer. (Nu är exemplet om Siebenbiirgen, hämtat
från motionen, alldeles ovanligt illa valt, eftersom sagda land ligger just där två av 1600-talets väldigaste krafter mötas, Turkiet
<632
lJoktorer och lektorer
och Habsburg.) Det faller emellertid av sig självt, att sammanhanget mellan vetenskapligt studieområde och undervisningsämne inte får avbrytas, om det vetenskapliga arbetet skall bli
värdefullt för skolan. Man kan inte kombinera vad som helst, men
nog tror jag man kan kombinera mera än vad som nu är möjligt
inom författningens ram.
Frågan har tagits upp av Universitetsberedningen, som ansåg
det önskvärt, att licentiatexamen i ytterligare ett eller annat akademiskt examensämne, som ej kan anses motsvara skolämne men
omfattar någon del av ett skolämne eller ett mycket närbesläktat
ämne, kunde på vissa villkor tillerkännas likvärdighet med licentiatexamen i skolämnet i fråga. Som exempel på sådana examensämnen nämner Universitetsberedningen klassisk fornkunskap och
antikens historia samt växtbiologi. Man kan säkerligen nämna
även andra, låt vara att sammanhanget i dessa båda fall är alldeles särskilt påtagligt. Den nödvändiga garantien för att tillfredsställande kunskaper i elementa finnas, erbjuder intet oöverstigligt hinder. En lektor skall ju inte bara ha avlagt licentiatexamen och disputerat, han skall vara filosofie magister också.
Har jag hitintills uppehållit mig vid de linjer som föra från
forskningen till undervisningen, skall jag till slut också dröja ett
ögonblick vid de linjer som föra från undervisningen till forskningen, skolornas och lektorsinstitutionens betydelse för universiteten, trots att det är den sidan av problemet som starkast betonades i våras. Universiteten behöva lektorsinstitutionen, de behöva
nämligen en kår av vetenskapligt utbildade krafter, dels för rekryteringen av sina ordinarie lärare, dels också därför att de ständigt behöva ett större antal lärarekrafter än antalet professurer.
Docenterna äro inte till endast för att göra sig professorskompetenta, de ha också en viktig uppgift att fylla inom universitetsundervisningen, både den lägre och den högre.
Ställningen som docent är emellertid ingenting fast och förblivande. Stipendietiden är begränsad till högst sju år och professurer tillsättas genomsnittligt vart tjugofemte år. Professorer
kunna alltså endast relativt få docenter bli, och då en filosofie doktor av intresse för sin vetenskap stannar vid universitetet några
år som docent, ter sig framtiden som lektor i de flesta fall som
självklar. Möjligheten att bli lektor är i varje fall för flertalet en
nödvändig förutsättning för att en person skall våga sig på att
bli docent, ja att överhuvud taget ägna sig åt vetenskaplig forsk- 633
44-38777. Svensk Tidskrift 1938.
Krister Hanell
ning. Funnes inte denna möjlighet, skulle svårigheten för våra
universitet att erhålla kompetenta lärarkrafter i tillräckligt antal
snart nog visa sig; det är nämligen tyvärr så, att för att kunna
leva för filosofien måste man också kunna leva av filosofien. Ett
närliggande exempel ger den juridiska fakulteten. Här finnes
ingen möjlighet att räkna sig högre vetenskaplig utbildning till
godo utanför universiteten; följaktligen råder brist på juridiska
vetenskapsmän. Vi kunna också se på förhållandena i våra grannländer. I Danmark klagas på många håll bittert över bristen på
unga vetenskapsmän, trots de stora fonder som stå till den danska vetenskapens förfogande. Man vågar helt enkelt inte ta risken
att ägna en rad dyrbara år åt vetenskapligt arbete, därför att man
inte har möjlighet att tillgodogöra sig sin högre utbildning annat
än som professor. Tanken på att införa någonting i stil med den
svenska lektorsinstitutionen är inte heller okänd i Danmark.
De förhållanden, som för närvarande råda här i landet, ha åstadkommit ett rent personligt samband mellan universitetslärare och
gymnasier, som belysts i den förut ofta citerade motionen med en
rad högst intressanta siffror. I det närmaste var fjärde lektor är
f. d. docent, vilket betyder att det i medeltal vid varje skola finnes en eller två f. d. docenter, 52 lektorer hade den l januari 1937
varit t. f. professorer, och samma datum voro 14 av våra ordinarie
professorer f. d. lektorer. Motionären finner, att dessa siffror
väcka betänksamhet. Är då verkligen detta utbyte mellan universitet och gymnasium en företeelse som bör försvinna~ Är det inte
snarare så, att vi i detta utbyte ha att se en av huvudorsakerna
till den rangställning som lektorskåren och med den gymnasierna
själva intaga inom det svenska kulturlivet överhuvud, sådant det
dess bättre ännu florerar landet runt1
Härmed är naturligtvis ingalunda sagt, att möjligheten för
utomordentligt väl förtjänta adjunkter med endast filosofie licentiatexamen att bli lektorer bör undanrödjas. Sådana gränsfall ha
funnits och finnas alltjämt. De äro emellertid att betrakta som
gränsfall och för dylika bör man inte stifta regler. Bättre vore
att ge adjunkter som vilja bedriva vetenskapliga studier möjlighet att få tjänstledighet för detta ändamål.
Själva principen, att för högre läraretjänster vederbörligen dokumenterade vetenskapliga studier skola vara en nödvändig kompetensfordran, måste bibehållas. Att avskaffa lektorsinstitutionen
skulle innebära att standarden vid våra gymnasier sänktes, att
634
Doktorer och lektorer
rekryteringen av universitetens lärare skulle försvåras och att
den höga nivå som den vetenskapliga forskningen i Sverige nått
upp till, icke skulle kunna upprätthållas. Att möjliggöra vetenskapligt arbete även för andra än sådana som kunna lita till egna
ekonomiska resurser är ett livsintresse för skolan, för universiteten och för forskningen i landet, och ett värde av inte enbart
nationell utan också i djupaste mening demokratisk art. Betydelsen av den institution, på vilken allt detta vilar, är så påtaglig,
att vårt land inte har råd att sätta den på indragningsstat, om det
överhuvud taget vill hävda sig.
635