Memelfrågan – en orientering

MEMELFRÅGAN
EN ORIENTERING
Av docent ELIS IIÅSTAD, Stockholm
ÖsTERSJöN har sitt oroligaste hörn i Memelområdet
– eller Klaipeda, som namnet lydde under medeltiden
och ännu lyder på litauiska.
Ånda sedan världskriget ha
stridens vågor rasat i detta
språkblandade f. d. tyska,
numera sedan femton år tillbaka litauiska ehuru autoDen livliga sjöfarten på Dange å dess norna område, till omfånget
mynning i staden Memel. mindre än Blekinge och med
en folkmängd av ungefär
150,000. Med anledning av
de täta orostelegrammen därifrån på sistone och inför lantdagsvalen
den 12 december kan tillfället vara lägligt att mera allmänt diskutera detta intrikata nationalitetsproblem.
Utgångspunkten för en diskussion om det språkblandade Memelgebitet måste vara styrkeförhållandet mellan de två rivaliserande
nationaliteterna. Den bästa ledningen härvid lämnar den preussiska
befolkningsstatistiken före världskriget, vilken politiskt sett måste
tillmätas så mycket större värde, sedan just 1910 års befolkningsstatistik för Österrike nyss på Tysklands önskan lagts till grund för
styckningen av Tjeckoslovakiet. Om dessa siffror skulle favorisera
någon part, måste det antagas vara tyskarnas, som då handhade
och ledde folkräkningen. Enligt den officiella statistiken utgjorde de
litauisktalande 1910 precis jämnt hälften av områdets befolkning.
Enligt den protestantiska kyrkans statistik- som dock lämnar några
tusen icke protestanter utanför räkningen- skulle de litauisktalande
1912 ha utgjort 52,3 procent. Ostridigt var alltså befolkningen före
kriget till ungefär fifty-fifty uppdelad på tyskar och litauer, sannolikt med en liten övervikt för de senare. Regionalt sett bör konstateras, att själva staden Memel – som på 30 år ökat från ungefär
30,000 till 50,000 invånare – haft en utpräglad tysk majoritet, år 1910
cirka 90 procent, medan landsbygden haft litauisk, ehuru dock ej
647
Elis Håstad
T.YSKlAND
LITA UEN
Karta över Litauen med (det streckade) Memelområdet.
i samma höga grad. Enligt den officiella statistiken 1910 utgjorde
litauerna på landsbygden mellan 55 och 60 procent, enligt den kyrkliga av år 1912 något över 60 procent. Talrikast voro litauerna i Memels landsbygdskrets (c:a 75 procent) och därnäst i Silute (Heydekrug), medan det vägde ungefär lika mellan de båda nationaliteterna
i den tredje kretsen, Pagegiai (Pogegen). På Kurische Nehrung –
den smala landtungan med de jättehöga sanddynerna, de milslånga
plagerna, de gamla fiskelägena och de många älgarna – är den få-
taliga befolkningen delvis av kurisk härstamning. Då landsbygdsbefolkningen måste representera den mera bofasta och ursprungliga
delen av invånarantalet och då staden Memel ostridigt växt bl. a.
genom tysk invandring, se litauerna just i befolkningssiffrorna från
den tyska tiden sitt starkaste argument.
Huru förhållandena gestalta sig efter världskriget är ej fullt klart.
En tredje huvudgrupp har införts i statistiken, nämligen memelländare, varmed i allmänhet torde böra förstås verkligt tvåspråkiga.
Till följd härav registrerade man vid census 1925 62,000 tyskar,
34,000 memelländare och 45,000 litauer. Varken tyskar eller litauer
torde kunna göra anspråk på att få tillgodoräkna sig mellangrup- 648
–~ — –~ ————–
M emelfrågan – en orientering
pen. Under efterkrigAårens ekonomiska kris skedde en viss utvandring både till Tyskland (med begagnande av optionsrätten) och till
det egentliga Litauen. Särskilt under de sista årens uppblomstring
för staden Memel har denna sugit till sig folk både från Memelområdets landsbygd och från det övriga Litauen. (Till den invandrande litauiska kontingenten höra de mellan ett och två tusen personer, som de autonoma myndigheterna enligt pressmeddelanden nu
fråntagit rösträtt vid det förestående valet – att tala om ett beslut
att utvisa dem ur Memelgebitet torde dock vara förhastat.) Däremot lär icke någon n~imnvärd tysk invandring ha ägt rum efter
kriget, bl. a. emedan tio års vistelse i landet stadgas för erhållande
av litauisk medborgarrätt. Antagligen ha alla dessa vandringar
språkpolitiskt neutraliserat varandra, varför språkproportionen nu
torde vara ungefär densamma som före kriget.
Ehuru man först och främst måste hålla sig till befolkningssiffrorna i aktuell tid, kan man ej alldeles bortse från den historiska utvecklingen. I ett i Tilsit 1932 av pseudonymen Vydunas utgivet arbete »Sieben Hundert Jahre deutsch-litauischer Beziehungen» får man
en synnerligen fängRlande, om än ganska ängslande skildring av den
litauiska och härmed närbesläktade preussiska befolkningens hårda
kamp för sitt språk och sin kultur, först mot tyska orden, som bemäktigade sig området 1274, och sist mot det Bismarckska Preussen.
Endast under några korta år vid 1400-talets början, under nationalhjälten Vytautas den Rtores regeringstid, hörde området under
Litauen. (Som bekant härskade även Sverige under sex år, 1629-
1635, över staden Memel; en svensk hoppas dock livligt, att namnet
»Galgenbaake» på en plats i stadens närhet ej är ett minne från
svensktiden eller i vart fall ej det enda minnet därav.) Även om
Vydunas’ rikt dokumenterade framställning ej lämnats obestridd
från tyskt håll, kan det dock icke vara tvivel om att icke litauer
och preussare en gång i tiden fullständigt dominerat landet kring
Njemens mynning och att litauerna där varit utsatta för hotet att
liksom preussarna helt förtyskas; faktiskt har den gamla litauiska
befolkningen väster om N jemen till språk och kultur nästan fullständigt germaniserats. Denna process har betingats bl. a. av två
faktorer: för det första har en planmässig tysk kolonisation skett,
särskilt efter pestens ohyggliga härjningar under det stora nordiska
kriget, 1709-1710, då den underkuvade befolkningen dog i hundratusental och s~irskilt salzburgare, schwaber och holländare i tiotusental ditlockades som »Ansiedler»; för det andra drevs i skolorna, särskilt genom 1873 års preussiska skolförfattningar, samma hänsynslösa förtyskningspolitik gentemot litauerna som i andra områden
gentemot polackerna. Siffermässigt kan resultatet av denna process
mätas däri, att litauernas antal i själva Memelområdet enligt officiell
tysk statistik sjönk från mitten av 1800-talet till tiden för världskriget från ungefär 2/a till 1 /2 av totalbefolkningen. Otvivelaktigt på-
gick dock under den sista tiden en icke abetydande utvandring av
litauiska arbetare till det egentliga Tyskland. I striden om ur- 649
45- 38777. Svensk Tidskrift 1938.
Elis Håstad
Panorama över Memel, östra stadsdelen. I bakgrunden t. v. K urische Nehrnn~·s
yttersta spets i Östersjön.
sprungsrätten spelar ortnamnsforskningen numera en icke ringa
roll; tyskarna vilja styrka sina historiska anspråk med hänvisning
till de många tyska namnen i Memelområdet, varemot litauerna
hävda, att de flesta tyska namn, i sig själva meningslösa, blott äro
germaniseringar av gamla litauiska namn, som – oftast naturnamn
– verkligen ha en mening.
Tyskarnas framträngande österut kan givetvis ses ur olika aspekt.
Ur litauisk nationalitetssynpunkt är avlitauiseringen självklart det
primära. Från annan synpunkt har den tyska expansionen ostridigt
inneburit en höjning i Memelområdet av den materiella kulturen
över den nivå, som blivit bondebefolkningens inom det egentliga
Litauen under den tid, då landet haft polacker och ryssar till överherrskap. Ännu i dag kan man mellan bondebebyggelserna i Memelområdet och i det övriga Litauen skönja gränsen mellan Viisterlandet och Osteuropa. Skillnaden i denna materiella kultur har Litauen
ännu ej kunnat nivellera, men det intensiva reorganisations- och nybyggnadsarbetet på landsbygden torde ganska snart ha medfört en
utjämning. N aturligtvis kan man med utgångspunkt från den materiella kulturens nivåskillnad icke gradera något värdeomdöme om
de olika folkkulturer, som de tysktalande resp. de litauisktalande
i Memelgebitet representera; allra minst kan den ena folkkulturens
rätt att uttränga den andra i vår tid ens ställas under debatt. Men
den omständigheten, att det f. d. tyska Memelområdet representerar
– eller vid suveränitetens omreglering representerade – en mera
västerländsk kultur och högre levnadsstandard än det f. d. ryska
650
Memelfrågan – en orientering
Bondfolk från Memelområdet på Markt i Memel.
Litauen är kanske den mest bärande förklaringen till att många
litauisktalande föredra att kalla sig memelländare och ställa sig sida
vid sida med de rent tysktalande, som kräva hel och full autonomi;
de liksom tyskarna se m. a. o. med rätt eller orätt ner på den efterblivna litauiska bondestaten. Den tyska tiden är av betydelse även
såtillvida, som Memelområdet nästan helt blev och är protestantiskt,
medan det övriga Litauen är romerskt-katolskt.
Det andra viktiga problemet rör det sätt, på vilket Memelområdet
förts in under litauisk suveränitet. Den direkta frågan kan fornmleras så: fanns det i Memelområdet samma motstånd mot »Anschluss»
till Litauen som det 1918-1919 fanns i Sudettyskland mot uppgående
i Tjeckoslovakiet7 Fullt klarlagt är knappast detta problem. Om den
verkliga f9lkstiimningen omedelbart efter kriget vet man föga. I
Memelgebitct lika litet som i en del andra avträdda gränsområden
kom någon folkomröstning till stånd. Med utgångspunkt från befolkningssiffrorna och med hänsyn till områdets vikt för Polens och
Litauens handel å Njemen skapade fredskonferensen en fristat a la
Danzig, först med den franske generalen Odry och sedan med den
franske prefekten Petisne som folkförbundets kommissarier. Mot
avträdelsen av området till N. F. protesterade Tyskland vid fredskonferensen, ehuru utan annat resultat än att avspisas av Clemenceau. Att området ej genast tilldelades Litauen berodde på att
denna stat ännu ej stabiliserats eller vunnit erkännande. Som fristat
isolerades Memelområdet emellertid både från Tyskland och Litauen;
651
–
Elis Håstad
det kom härigenom att bli ekonomiskt lidande, och eftersom riksmarken bibehölls som mynt, blev den tyska inflationskrisen förödande
även för Memel. ·
Under fristatens tre magra år bedrevs i Memelfrågan ett svårutredbart diplomatiskt spel, understundom med mobiliserande av
skiftande folkopinioner. Frankrike och Polen, ännu nära lierade,
synas ha gjort allt för att i samfällt intresse konservera fristaten
och stöddes härvid av en del merkantila kretsar i Memel under dess
ekonomiska vissnande. Andra kretsar främst bland bondebefolkningen krävde anslutning till det nu konsoliderade Litauen och fingo
härvid understöd av en del av borgerskapet. Däremot torde arbetarna ha tvekat inför ett närmande till Kaunas, enär de fruktade
att lönenivån skulle nedpressas att bli »litauisk». Tillståndet i gebitet hade börjat bli anarkiskt, då bönderna kring Heydekrug 1923 organiserade en resning till förmån för anslutning till Litauen och
under Simonaitis’ ledning besatte staden Memel. Nuvarande statspresidenten Antanas Smetona blev Litauens kommissarie i staden.
Efter många förhandlingar och trots polsk-fransk motvilja tillerkände N. F. suveräniteten över området åt Litauen mot förpliktelsen att skänka området vidsträckt autonomi. Ehuru ingen kan fastställa, vilka krafter inom och utom området som voro i verksamhet
vid resningen, torde det vara ganska säkert att den större delen av befolkningen då av olika skäl accepterade lösningen. Av vikt är, att Tyskland i en not till Kaunas före resningen förklarat sig desintresserat
av Memelfrågan. Trots att principen om folkens självbestämningsrätt stricte, t. ex. genom referendum, aldrig applicerades, kan Memelfrågans avgörande icke sägas ha stått i strid mot denna. Den
ganska lugna utvecklingen under autonomiens första tid är en indirekt bekräftelse härå.
Den tredje frågan gäller arten och omfattningen av det autonoma
områdets självstyrelse. Endast de viktigaste fakta kunna här beröras. Memelområdets rättsliga ställning reglerades av 1924 års internationella konvention angående själva överlåtelsen till Litauen
samt av tre vidhängande urkunder: statuten angående områdets
självstyrelse, statuten angående Memels hamn, som står under kontroll av en internationell kommission, samt statuten angående transitohandeln. Av dessa tre statuter – vid vilkas tillkomst framlidne
professor Hörneli medverkade – har blott den första, den s. k. Memelstatuten, i detta samband intresse.
Enligt Memelstatuten övar centralregeringen i Kaunas uppsikt
över området genom en fritt förordnad guvernör; under åren 1926-
1938, då undantagstillstånd rått i Litauen, har dessutom kommendanten och statspolisen utövat vissa extraordinära kontrollbefogenheter.
Eljest styres området inom självstyrelsens ram av autonoma myndigheter, främst lantdagen och direktoriet. Direktoriet består av
fem medlemmar, varav guvernören utnämner presidenten och denne
de fyra övriga regeringsmedlemmarna. Direktoriet är ansvarigt
652
Memelfrågan – en orientering
Flundrerökning vid Kurisches Haff, havsviken innanför den långa landtungan
Kurische Nehrung.
både mot guvernören och mot lantdagen; regelbundet voterar lantdagen om förtroende- eller misstroendevotum efter skiften inom direktoriet. Detta parlamentariska system gör – såsom exempel för
några år sedan visade – det omöjligt för guvernören att kreera ett
direktorium mot lantdagens (och folkets) vilja; enligt Haagdomstolens utslag 1932 är han visserligen i sicirskilda fall oförhindrad att
avsätta direktorict, men i praktiken kan denna avsättningsrätt blott
i exceptionella fall brukas, d. v. s. under förutsättning att ett nytt
parlamentariskt dircktorium kan bildas. Guvernören äger rätt att
upplösa lantdagen, ehuru blott med samtycke av ett av lantdagens
förtroende uppburet direktorium.
De autonoma r~ittigheterna äro uppräknade i statuten; de ämnesområden, som ej nämnas där, falla inom Litauens kompetenssfär
(rörande Alands självstyrelse har det lagtekniska förfaringssättet
delvis varit ett motsatt, d. v. s. republikens befogenheter ha förcträdesvis uppr~iknats). Ensamt kompetens har Memelområdet bl. a.
rörande kommunalförfattningar, religions- och undervisningsväsendet, socialvård och hälsovård, arbetslagstiftningen, det lokala trafikväscndet, polisväsendet med undantag för hamn- och gränspolis,
familje-, straff- och processlagstiftningen, jordbruks-, skogs- och nä-
ringslagstiftningcn samt stora delar av handelslagstiftningcn. I beskattningsfrågor är området allena kompetent utom rörande de
helstatliga konsumtionsskatterna och monopolen, av vilka intäkter
en viss kvot tillfaller Memelområdet. Sin budget reglerar lantdagen
med egen kompetens. Endast om Memelområdcts lagar skulle strida
mot författningen ~igcr guvernören veto. Dc viktigaste komplex,
653
Elis Håstad
som falla under Litauens kompetens, röra försvaret, den allmänna
samfärdseln (tull, post, telegraf o. s. v.), myntväsendet samt vi!?Sa
delar av handelsrätten; värnplikten få Memelborna oftast fullgöra
utanför området, vilket har få militäretablissemang. Vidare sluter
centralregeringen internationella fördrag med bindande kraft även
för Memelområdet, liksom den företräder området utomlands; den
omstridda avsättningen 1932 av direktoriet grundade sig på att dess
president Böttker utan Kaunas’ tillstånd for till Berlin för att förhandla angående jordbruksexporten. Högsta judiciella instans är
Memelavdelningen av högsta domstolen i Kaunas, i vilken domarnas
flertal skall tas från Memel. Tilläggas må, att Memel även är representerat i centralparlamentet i Kaunas.
Autonomien måste betecknas som mycket vidsträckt. De rättigheter, den innesluter, motsvara närmast de tyska delstaternas före
Weimarrepubliken. De äro mera vittomfattande iin vad som tillkomma de schweiziska kantonerna eller Åland.
Den främsta garantien för Memels självstyrelse ligger i föreskriften om samstämmiga beslut i Kannas och Memel vid ändring av
Memelstatuten; skulle ändringen innebära att autonomien utvidgas,
räcker det dock med ett ensidigt beslut av centralmyndigheterna i
Kannas. statuterna om Memels hamn och transitohandeln kunna
blott ändras av N. F. Tvist angående statuterna kan dragas inför
Haagdomstolen, som också två gånger anropats men båda gångerna
i huvudsak dömt till Litauens fördel;· den viktigaste processen rörde
Böttkers avsättning, varvid det dock må tilläggas, att domstolen var
splittrad. Garanter för konventionen om Litauens suveränitet äro
England, Frankrike, Italien och Japan, alltså ett ganska blandat sällskap. Vid den s. k. baltiska ententens bildande 1934 (Estland, Lettland,
Litauen) undantogs Memelfrågan uttryckligen från samarbetet.
Den fjärde frågan är, huru autonomin i verkligheten utfallit. Det
måste genast sägas, att det skulle fordra årslånga studier av pressen och i den väldiga Memellitteraturen på olika språk för att tilltro sig någon säker uppfattning om vad som är hänt och sant under alla förvecklingarna. I bl. a. minoriteternas tidskrift »Staat und
Nation» och i »Deutsche Juristenzeitung» kan man fortlöpande studera det viktigaste anklagelsematerialet. Några allmänna synpunkter, ehuru med en viss reservation, kan man dock våga framföra,
byggda som de delvis äro på intryck från en resa i området i somras.
Det kan inte gärna med fog påstås, att något kulturförtryck från
litauerna gentemot tyskarna i minoritetspolitikens vanliga mening
skulle råda. Den kulturella autonomien kan knappast vara fullständigare, helst som litauisk majoritet aldrig har funnits i den
mäktiga lantdagen. Tillsättning av platser inom området är direktoriets sak, och tvåspråkigheten på gator, stationer o. s. v. är genomgående, varför någon utmanande skyltpolitik ej drivits; enstaka
klagomål, t. ex. mot blott litauisktalande statspolis, ha höjts men
kunna näppeligen i det stora hela tillmätas någon vikt. Skolorna
654
——- ·– —
Memelfrågan – en orientering
äro organiserade efter språktillhörighet med obligatorisk undervisning i områdets andra språk. Aven administrativt äro bägge språ-
ken likaberättigade. Det är svårt att föreställa sig, att likaberättigandet kan göras nämnvärt större~
Komplikationer ha dock uppstått bl. a. i frågorna om skolväsendet och inflyttningsrätten. Litauerna ha i övervägande tyska områden öppnat ett 60-tal privata folkskolor, där maximal undervisning
i tyska enligt uppgift överallt förekommer. De förebära härvid att
de tyska skolorna förtyska de litauiska barnen, som ofta kunna
litauiska mycket bättre än de (delvis tidigare från Tyskland inflyttade) lärarna i ämnet. Tyskarna attackera dessa skolor såsom förstuckna litauiska statsskolor i det autonoma området. I fråga om
inflyttningen – huvudsakligen litauiska arbetare till det alltmer
industrialiserade Memel – vilja tyskarna driva en restriktiv politik; i mångahanda former ha Niederlassungsfrågorna varit före, varvid litauerna främst understryka behovet av arbete och arbetskraft,
medan tyskarna anlägga språkpolitiska synpunkter och vilja försvara sin position, som dock historiskt sett vunnits genom att de
under seklernas lopp undanträngt eller germaniserat litauerna. Att
tala om någon objektiv rätt i dessa intressemotsättningar torde icke
vara möjligt.
De största konfliktämnena ha haft sitt upphov dels i undantagstillståndet, dels i den tyska agitationens stigande häftighet. Undantagstillståndet infördes 1926 icke för Memels skull utan i hela landet
för att hägna den politiska omvälvning, som då skedde i Litauen
under Smetonas och Voldemaras’ ledning. Sedan den tyska agitationen blivit allt intensivare, blev undantagstillståndet vad Memel beträffar dock främst ett led i den litauiska defensivkampen. För
några veckor sedan upphävdes det emellertid. Vad åter den tyska
agitationen beträffar, är denna icke årsbarn med den nationalsocialistiska revolutionen eller ens med Hitlers »Mein Kampf» och dess
stortyska expansionsprogram »nach Osten»; den fördes under hela
tjugutalet från olika rikstyska eller alltyska organisationer. Men
sin tillspetsat separatistiska form fick den först i och med nationalsocialismens utbredning och seger i Tyskland. För att värja sig mot
de separatistiska tendenserna tillgrepo litauerna ibland presscensur
och inskränkning av mötesfriheten, i några fall även häktningar eller
förpassningar till litauiska koncentrationsläger; mest uppseende
väckte den stora MerneJprocessen 1935, då bl. a. den nyligen amnestierade nationalsocialistiske ledaren Neumann dömdes till frihetsstraff – inom parentes sagt är Neumann ingen memeltysk utan en
sydtysk, som tillhörde Bermondt-Avalows kondottiärarme men efter
dess upplösning på sin hemfärd hamnade i Memel. Man kan nog
ganska lugnt säga, att det från båda sidor växlats hårda tag under
dessa strider, betydligt hårdare än vad som skett exempelvis i Sönderjylland. Men om man kan förstå de tyskar, som följande blodets
röst velat främja nationella syftemål, kan ingen utomstående heller
gärna förtänka litauerna, om de – sedan de efter att under år- 655
Elis Håstad
hundraden levat i förtryck äntligen återvunnit sin nationella frihet
– ej känt sig sinnade att falla till föga för den rikstyska propagandan. Haagdomstolens majoritet gav också Litauen uttryckligen
rätt att hävda sina suveränitetsintressen mot en hotande separatism.
Såsom påbröd till isoleringen från Polen måste det lilla och fattiga
bondelandet för Memels skull även underkasta sig ett handelskrig
med Tyskland, trots att Tyskland vid den tiden var Litauens största
kund- numera, sedan handelsförbindelserna återupptagits, är Tyskland som avnämare n:r 2 efter England. Och även om litauerna
i sin defensivkamp ibland togo i hårt, bör det anmärkas att president Smetona med sitt filosofiskt-humanitära patos ej varit njugg
på nåd och amnesti.
Sedan en fusion av de många tyska och memelländska partierna
skett, förfogar den s. k. enhetslistan enligt 1935 års val över 24 och
litauerna över 5 mandat i lantdagen; även vid 1932 års val voro
litauerna blott fem. Men man bör ej sätta likhetstecken mellan memelländarna och tyska separatister. En stor del av memelländarna
bör nog betecknas såsom statstrogna men utpräglade autonomister;
ej ens litauerna i lantdagen röstade f. ö. i somras mot petitionen
om undantagstillståndets upphävande. Det finnes goda skäl att skilja
mellan autonomister och separatister. Ty för något verkligt hot mot
sin kultur kan den tyska befolkningen ej gärna känna sig utsatt.
Trots undantagstillståndet ha demokrati och en mycket vidsträckt
yttrandefrihet rått. Och framför allt har staden Memel ekonomiskt
profiterat av anslutningen till Litauen, hamnstadens naturliga uppland – under hela 1800-talet stod staden däremot nästan stilla samt
överflyglades helt av Königsberg. En återförening med Tyskland
skulle isolera framförallt staden Memel, vilket en del mera nyktert
och mindre ideologiskt tänkande tyskar väl begripa. Under lugna,
icke upprörda förhållanden torde knappast den allmänna meningen
ens bland det rent tyska folkelementet vara vunnen för skilsmässa.
Däremot finnas otvivelaktigt betydande grupper, särskilt bland de
yngre, som gå och vänta på befriaren. Nationalsocialismen har vid
Litauens reträtt under de sista månaderna legaliserats, och åtskilligt pekar på att Neumann vill spela Henleins roll på Memels lilla
scen.
Det är ännu icke möjligt att från Stockholms horisont utröna de
bevekelsegrunder, som väglett centralregeringen i Kaunas när den
lättat på tyglarna. Naturligtvis är det en reflex av händelserna i
Österrike och Tjeckoslovakiet. Men åtminstone två faktorer kunna
göra Litauens eftergiftspolitik mycket förklarlig. Dels föreligger
Hitlers utfästelse i Berlintalet, att Sudettyskland vore hans sista
territoriella krav i Europa. Dels har Litauens utrikespolitiska ställning avsevärt förbättrats, sedan förhållandet till Polen normaliserats och »Ligan för Vilnas befriande» upplösts: det vill nog stora
kompensationer till för att Polen verkligen skulle vilja tillåta att
Tyskland även ockuperar Njemenmynningen och ytterligare över- 656
·–·————
Memelfrågan – en orientering
Bild av Kurische Nehrung från Haffsidan i bukten av Nida; bakgrunden
de väldiga sanddynerna.
täcker Polen. I våras gick det rykten i pressen, att Polen under
pakterande med Tyskland skulle i utbyte mot tyskarnas rätt till Memelområdet få annektera Litauen, d. v. s. realisera halvlitauern Pilsudskis dröm om ett förenat Polen-Litauen. Ryktena kunna svårligen
vinna någon tilltro, bl. a. av det skälet att Polen vet sig ha tillräckligt många hämmande minoritetsproblem för att kunna önska
dem förökade. Med Hitler som motspelare kan mycket oväntat hända,
men det troliga synes vara t. v., att Litauens suveränitet av Tyskland lämnas oantastad i gengäld mot att de kulturella och ideologiska relationerna mellan tyskarna på bägge sidor om Njemen få
utveckla sig i fullaste frihet; eventuellt får Litauen även finna sig
i ett ett intimare ekonomiskt närmande till det land, som det alltsedan ockupationen under världskriget och Memelkonflikternas tillspetsning hyst allt annat iin varma känslor för. Litauernas alternativ – i den mån avsättning för de jordbruksprodukter, som nu exporteras till Tyskland, skulle kunna erhållas· på annan marknad –
657
Elis Håstad
är att leda sin export över Libau (Liepaja) i Lettland, vars hamn
ligger allt tommare; däremot lära naturförhållandena omöjliggöra
ett hamnbygge längs det egentliga Litarrens östersjökust
Denna orientering över en fråga, som i olyckligaste fall kan rulla
upp en blodig strid i Östersjön och därför ej kan lämna vårt land
likgiltigt, har blott åsyftat att antyda de viktigaste fakta. Jag skulle
vilja sammanfatta mina intryck och uppfattningar i följande. Detta
nationalitetsproblem kan ej bedömas efter sudettyska analogier. Här
finnes redan en autonomi, som knappast kan göras mera vidsträckt
och som är nära släkt med Henleins Karlsbadprogram. De båda
språkgrupperna äro likaberättigade; den tyska kulturen är icke i
fara, och om någon politik i stil med Bismareks antilitauiska i det
gamla Ostpreussen kan ej vara det minsta tal. Med hiinsyn till de båda
språkgruppernas jämna fördelning finnes ingen annan rättvis eller
rationell lösning än autonomiens. Historiskt och språkligt kan Litauen åberopa minst lika god rätt till suveräniteten över det autonoma området som Tyskland. Ekonomiskt och geopolitiskt hör området organiskt samman med Litauen. För det lilla Litarren är det
lungan. För det stora Tyskland kan det aldrig få någon större betydelse annat än möjligen strategiskt.
658