Svensk Invandringspolitik
1938
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
SVENSK
INVANDRINGSPOLITIK
KNAPPAST något ämne är för ögonblicket mer diskuterat 1
vårt land än invandringsfrågan. Sannolikt ännu mer än i pressen
är den ett tema bland gemene man. Förnufts- och känslosynpunkter, tyskhets och tyskbeundran blanda sig tumultuariskt om varandra. De båda ytterligheterna representeras av den radikala
intellektualismen, som tycks förorda öppna portar för politiska
flyktingar och flyende judar, och av den mer eller mindre dolda
antisemitism, som gärna skulle se att även Sverige började pressa
ut sina gamla judiska familjer i flykt över gränserna. Den ena
ståndpunkten ter sig för oss lika orimlig som den andra. Det synes
som om det i stället borde finnas förutsättningar att samla en
övervägande folkopinion kring en linje i främlingsfrågan, där de
viktigaste punkterna i korthet äro följande:
l) Så länge Tyskland och vissa andra mellaneuropeiska stater
föra sin nuvarande utstötande judepolitik; så länge andra europeiska stater, där ingen inhemsk restriktiv judepolitik bedrives,
vägra att öppna sina gränser för judeinvasion; och så länge det under rådande förhållanden kan befaras att judeförföljelserna sprida
sig till andra oss närbelägna stater, enkannerligen Polen, Lettland och Litauen, så länge måste det framstå självklart att hela
främlingsproblemet kommit i ett helt annat läge än tidigare. Den
folkutväxling, som i frivilliga former ägde rum före kriget och
t. o. m. före 1933 års revolution i Tyskland, var för vårt lands vidkommande ej ägnad att skapa någon större oro för en alltför
märkbar främlingsinvasion. Nu däremot rör det sig om stora
folkvandringar, som kanske ännu blott befinna sig i ett första
stadium och i vart fall kunna befaras i framtiden ta vida större
proportioner. Hittills har det betraktats såsom en av de oskattbaraste förmånerna, vårt land åtnjutit, att det till en så överväldigande del haft en enhetlig befolkning. I nuvarande tid skulle
ett uppgivande av den restriktiva invandringspolitiken framkalla
stor risk för att folkstammens enhetlighet ej längre kunde bevaras.
677
Svensk invandringspolitik
]’aktiskt hävdas i vårt land redan för närvarande såtillvida vissa
raspolitiska principer rörande främlingstrafiken, som socialstyrelsen nolens volens infört arierbegreppet. Det kan svårligen tänkas,
att någon ansvarskännande och samtidigt realistiskt handlande
myndighet numer kan driva annat än en raspolitisk främlingspolitik, även om detta ej klart utsäges. En sådan politik riktar
sig självfallet icke mot de gamla judiska medborgarna i landet,
vilka Sverige i enlighet med sin kulturtradition har att behandla
likvärdigt med övriga medborgare. Den är så mycket mindre
antisemitisk, som den hämtar sitt starkaste stöd hos flera uttalanden från svenskt judehåll, där man kanske mer än i andra
läger hyser fruktan för att antisemitismen verkligen skall vinna
näring och slå ut i blom, när judarna här nått en större numerär.
En sådan restriktiv främlingspolitik, vars syfte vore att medan
tid är förekomma uppkomsten av rasstrider hos oss, behöver ej
göras exklusiv. Fall kunna tänkas, då t. ex. en framstående judisk
tekniker kan göra vårt näringsliv stora tjänster eller då t. ex.
gamla föräldrar till här boende judiska medborgare vilja inflytta.
Varsamt och principfast ledd behöver denna politik varken bryta
med svenska traditioner eller skapa några irritationsmoment för
ögonblicket eller risker för framtiden.
2) Vare sig främlingspolitiken blir mer eller mindre restriktiv,
måste man redan i ordningens namn ofrånkomligen kräva den
största möjliga kontroll såväl över emigranterna som de tillfälligt
inresande från andra länder. Denna kontroll har visserligen under senare år avsevärt skärpts, men fortfarande torde våra myndigheter ha betydande svårigheter att övervinna vid handhavandet av tillsynen och beviljandet av tillstånd. Så långt har Tyskland underlättat de svenska myndigheternas arbete, som judar
åtminstone tills nyligen ej fått pass, ifall de ej kunnat prestera
intyg från personer i främmande länder om att där bli omhändertagna eller tilläventyrs förhjälpta till stadigvarande sysselsättning.
Däremot har det uppenbarligen hittills ej ansetts ändamålsenligare att söka ernå viseringstvång för inresa hit från Tyskland. Det
torde knappast vara tvivel underkastat, att införandet av sådant
viseringstvång — vilket väl automatiskt leder till viseringsplikt
för svenska resande i Tyskland – skulle göra det lättare för
Sverige att sovra de inresande, precis som f. n. är fallet med inresande från en del östeuropeiska stater. Det undandrar sig vårt
bedömande, om fortfarande handelspolitiska eller liknande skäl
678
Svensk invandringspolitik
överväga vid bedömandet av passviseringsfrågan. Men det synes
oss icke vara orimligt att fordra, att resande svenskar under nuvarande omständighr~ter både när det gäller kontinentresor och
resor i Norden lojalt underkasta sig de kontrollformaliteter, som
kunna bli ytterligare av nöden. Vad arbetstillstånd beträffar, tilllämpas genom infordrande av yttranden från näringsorganisationer redan principen om hänsynstagande till arbetsmarknadens behov; det borde dock övervägas att i direktiven för myndigheterna
inrycka ett uttalande, att i händelse nödig arbetskraft blott kunde
anskaffas från utlandet, företräde gåves de främlingar, som kunna
antas ha lättast att assimilera sig i Sverige.
3) Behovet av en förstärkt främlingskontroll inom landet är uppenbart. Den i höstas publicerade främlingsstatistiken ådagalade
de f. n. rådande onöjaktiga förhållandena, varom myndigheterna
givetvis äro fullt på det klara. Tvivelsutan är den nuvarande
bristfälliga övervakningen av främlingar ett skydd främst för de
personer, som kommit olovandes eller – oberoende av ras – ej
ha de lojalaste syftena.
4) Den nuvarande dualismen i ledningen av vår främlingspolitik, d. v. s. uppstyckningen av ärendena på utrikesdepartementet
och socialstyrelsen, mellan vilka myndigheter den nya utlänningsnämnden inskjutits såsom ett förvaltningsrättsligt monstrum, kan
icke sägas utgöra den enhetliga administration, varom riksdagen
för ett par år sedan skrev till Kungl. Maj:t. Under nuvarande
anhopning av flyktingeärenden och ansökningar om uppehålls- och
arbetstillstånd framträder tungroddheten i denna dualism eller
tredelning starkare än eljest. Lösningen av den administrativa
organisationsfrågan vid 1937 års riksdag blev icke den förnuftiga
och ändamålsenliga, som regeringen då avvisade kritiken med.
En enhetligare handläggning borde kunna åstadkommas till båtnad för de berörda myndigheterna och utan att därföre de dubbla
kraven på effektivitet och rättssäkerhet uppgåves.
5) I »ariseringsfrågam, d. v. s. beträffande de tyska kraven på
uteslutning av judar i de svenska firmor, som vilja driva affärer
med Tyskland, måste givetvis alla, som hålla på Sveriges rätt att
utan inblandning utifrån bestämma över anställningsförhållandena i svenska företag, helt ansluta sig till utrikesministerns deklaration i Göteborg.
6) Om den svenska främlingspolitiken för närvarande enligt vår
mening nödvändigtvis måste vara restriktiv, bör detta icke utgöra
679
Svensk invandringspolitik
hinder för vårt land att delta i det humanitära hjälparbetet för
de utstötta olyckliga människorna av judisk ras. Den vädjan, som
biskopskonferensen i dagarna utsänt, skall förvisso ej förklinga
ohörd i de vidaste kretsar av vårt land. Under betryggande kontroll över att icke vårt lands tillmötesgående missbrukas bör även
Sverige i behövliga fall tillåta transitering av judiska emigranter,
i särskilda fall med rätt för dem att här vistas viss tid t. ex. i
utbildningssyfte. Ävenså kan rent mänsklig solidaritet tala för
ett tillfälligt omhändertagande av nödlidande barn. Visserligen
borde ingen vara blind för att vissa risker äro förbundna med
sådan hjälpverksamhet, så länge systemet att göra människor
statslösa med till cynism gränsande förkärlek praktiseras och det
land, dit utresa utlovats, från dag till annan kan ändra sin främlingspolitik. Men att ställa sig fullkomligt likgiltig för det nödtillstånd, vari den judiska rasen mångenstädes nu råkat, vore att
förneka Sveriges humanitära traditioner. Och man vill gärna
hysa det förtroendet till de ansvariga myndigheterna, att de vid
tillstädjandet av en hjälpverksamhet inom landets gränser för
flyktande judar förvissa sig om all garanti för att denna verksamhet ej kommer i konflikt med främlingspolitiken i övrigt.
Ovanstående sex punkter, där önskemålen blott skisserats, äro endast en sammanfattning av meningar, som hysas av många. I dem
ligger icke någon raspolitisk chauvinism och självgodhet, allra
minst någon antisemitisk instinkt. Ej heller kan däri utläsas brist
på medkänsla med människor, av vilka väl flertalet är alldeles
oförskyllt lidande. Inte heller äro de burna av någon misstro till
våra myndigheter, allra minst av någon åstundan att göra inrikespolitik av judefrågan; tvärtom skulle vi mycket misstaga oss,
om vi ej utginge från att meningarna inom regeringen och socialstyrelsen i princip ganska långt låta förena sig med den opinion,
som vi här ovan tolkat. Till de radikala intellektuella, som kräva
öppen famn för främlingar, måste man dock adressera den alltför självklara reflexionen, att det omöjligen kan vara det lilla
Sveriges uppgift att – med uppoffrande av den enhetliga folkstammens nationella styrka – taga för sig en anpart av judefrågans lösning. Denna fråga måste lösas i större sammanhang
och av stater, som äga resurser därtill. Vår insats måste koncentreras på att betyga vår delaktighet i plikten till mänsklig solidarisk barmhärtighet.
680
INVANDRINGSPOLITIK
KNAPPAST något ämne är för ögonblicket mer diskuterat 1
vårt land än invandringsfrågan. Sannolikt ännu mer än i pressen
är den ett tema bland gemene man. Förnufts- och känslosynpunkter, tyskhets och tyskbeundran blanda sig tumultuariskt om varandra. De båda ytterligheterna representeras av den radikala
intellektualismen, som tycks förorda öppna portar för politiska
flyktingar och flyende judar, och av den mer eller mindre dolda
antisemitism, som gärna skulle se att även Sverige började pressa
ut sina gamla judiska familjer i flykt över gränserna. Den ena
ståndpunkten ter sig för oss lika orimlig som den andra. Det synes
som om det i stället borde finnas förutsättningar att samla en
övervägande folkopinion kring en linje i främlingsfrågan, där de
viktigaste punkterna i korthet äro följande:
l) Så länge Tyskland och vissa andra mellaneuropeiska stater
föra sin nuvarande utstötande judepolitik; så länge andra europeiska stater, där ingen inhemsk restriktiv judepolitik bedrives,
vägra att öppna sina gränser för judeinvasion; och så länge det under rådande förhållanden kan befaras att judeförföljelserna sprida
sig till andra oss närbelägna stater, enkannerligen Polen, Lettland och Litauen, så länge måste det framstå självklart att hela
främlingsproblemet kommit i ett helt annat läge än tidigare. Den
folkutväxling, som i frivilliga former ägde rum före kriget och
t. o. m. före 1933 års revolution i Tyskland, var för vårt lands vidkommande ej ägnad att skapa någon större oro för en alltför
märkbar främlingsinvasion. Nu däremot rör det sig om stora
folkvandringar, som kanske ännu blott befinna sig i ett första
stadium och i vart fall kunna befaras i framtiden ta vida större
proportioner. Hittills har det betraktats såsom en av de oskattbaraste förmånerna, vårt land åtnjutit, att det till en så överväldigande del haft en enhetlig befolkning. I nuvarande tid skulle
ett uppgivande av den restriktiva invandringspolitiken framkalla
stor risk för att folkstammens enhetlighet ej längre kunde bevaras.
677
Svensk invandringspolitik
]’aktiskt hävdas i vårt land redan för närvarande såtillvida vissa
raspolitiska principer rörande främlingstrafiken, som socialstyrelsen nolens volens infört arierbegreppet. Det kan svårligen tänkas,
att någon ansvarskännande och samtidigt realistiskt handlande
myndighet numer kan driva annat än en raspolitisk främlingspolitik, även om detta ej klart utsäges. En sådan politik riktar
sig självfallet icke mot de gamla judiska medborgarna i landet,
vilka Sverige i enlighet med sin kulturtradition har att behandla
likvärdigt med övriga medborgare. Den är så mycket mindre
antisemitisk, som den hämtar sitt starkaste stöd hos flera uttalanden från svenskt judehåll, där man kanske mer än i andra
läger hyser fruktan för att antisemitismen verkligen skall vinna
näring och slå ut i blom, när judarna här nått en större numerär.
En sådan restriktiv främlingspolitik, vars syfte vore att medan
tid är förekomma uppkomsten av rasstrider hos oss, behöver ej
göras exklusiv. Fall kunna tänkas, då t. ex. en framstående judisk
tekniker kan göra vårt näringsliv stora tjänster eller då t. ex.
gamla föräldrar till här boende judiska medborgare vilja inflytta.
Varsamt och principfast ledd behöver denna politik varken bryta
med svenska traditioner eller skapa några irritationsmoment för
ögonblicket eller risker för framtiden.
2) Vare sig främlingspolitiken blir mer eller mindre restriktiv,
måste man redan i ordningens namn ofrånkomligen kräva den
största möjliga kontroll såväl över emigranterna som de tillfälligt
inresande från andra länder. Denna kontroll har visserligen under senare år avsevärt skärpts, men fortfarande torde våra myndigheter ha betydande svårigheter att övervinna vid handhavandet av tillsynen och beviljandet av tillstånd. Så långt har Tyskland underlättat de svenska myndigheternas arbete, som judar
åtminstone tills nyligen ej fått pass, ifall de ej kunnat prestera
intyg från personer i främmande länder om att där bli omhändertagna eller tilläventyrs förhjälpta till stadigvarande sysselsättning.
Däremot har det uppenbarligen hittills ej ansetts ändamålsenligare att söka ernå viseringstvång för inresa hit från Tyskland. Det
torde knappast vara tvivel underkastat, att införandet av sådant
viseringstvång — vilket väl automatiskt leder till viseringsplikt
för svenska resande i Tyskland – skulle göra det lättare för
Sverige att sovra de inresande, precis som f. n. är fallet med inresande från en del östeuropeiska stater. Det undandrar sig vårt
bedömande, om fortfarande handelspolitiska eller liknande skäl
678
Svensk invandringspolitik
överväga vid bedömandet av passviseringsfrågan. Men det synes
oss icke vara orimligt att fordra, att resande svenskar under nuvarande omständighr~ter både när det gäller kontinentresor och
resor i Norden lojalt underkasta sig de kontrollformaliteter, som
kunna bli ytterligare av nöden. Vad arbetstillstånd beträffar, tilllämpas genom infordrande av yttranden från näringsorganisationer redan principen om hänsynstagande till arbetsmarknadens behov; det borde dock övervägas att i direktiven för myndigheterna
inrycka ett uttalande, att i händelse nödig arbetskraft blott kunde
anskaffas från utlandet, företräde gåves de främlingar, som kunna
antas ha lättast att assimilera sig i Sverige.
3) Behovet av en förstärkt främlingskontroll inom landet är uppenbart. Den i höstas publicerade främlingsstatistiken ådagalade
de f. n. rådande onöjaktiga förhållandena, varom myndigheterna
givetvis äro fullt på det klara. Tvivelsutan är den nuvarande
bristfälliga övervakningen av främlingar ett skydd främst för de
personer, som kommit olovandes eller – oberoende av ras – ej
ha de lojalaste syftena.
4) Den nuvarande dualismen i ledningen av vår främlingspolitik, d. v. s. uppstyckningen av ärendena på utrikesdepartementet
och socialstyrelsen, mellan vilka myndigheter den nya utlänningsnämnden inskjutits såsom ett förvaltningsrättsligt monstrum, kan
icke sägas utgöra den enhetliga administration, varom riksdagen
för ett par år sedan skrev till Kungl. Maj:t. Under nuvarande
anhopning av flyktingeärenden och ansökningar om uppehålls- och
arbetstillstånd framträder tungroddheten i denna dualism eller
tredelning starkare än eljest. Lösningen av den administrativa
organisationsfrågan vid 1937 års riksdag blev icke den förnuftiga
och ändamålsenliga, som regeringen då avvisade kritiken med.
En enhetligare handläggning borde kunna åstadkommas till båtnad för de berörda myndigheterna och utan att därföre de dubbla
kraven på effektivitet och rättssäkerhet uppgåves.
5) I »ariseringsfrågam, d. v. s. beträffande de tyska kraven på
uteslutning av judar i de svenska firmor, som vilja driva affärer
med Tyskland, måste givetvis alla, som hålla på Sveriges rätt att
utan inblandning utifrån bestämma över anställningsförhållandena i svenska företag, helt ansluta sig till utrikesministerns deklaration i Göteborg.
6) Om den svenska främlingspolitiken för närvarande enligt vår
mening nödvändigtvis måste vara restriktiv, bör detta icke utgöra
679
Svensk invandringspolitik
hinder för vårt land att delta i det humanitära hjälparbetet för
de utstötta olyckliga människorna av judisk ras. Den vädjan, som
biskopskonferensen i dagarna utsänt, skall förvisso ej förklinga
ohörd i de vidaste kretsar av vårt land. Under betryggande kontroll över att icke vårt lands tillmötesgående missbrukas bör även
Sverige i behövliga fall tillåta transitering av judiska emigranter,
i särskilda fall med rätt för dem att här vistas viss tid t. ex. i
utbildningssyfte. Ävenså kan rent mänsklig solidaritet tala för
ett tillfälligt omhändertagande av nödlidande barn. Visserligen
borde ingen vara blind för att vissa risker äro förbundna med
sådan hjälpverksamhet, så länge systemet att göra människor
statslösa med till cynism gränsande förkärlek praktiseras och det
land, dit utresa utlovats, från dag till annan kan ändra sin främlingspolitik. Men att ställa sig fullkomligt likgiltig för det nödtillstånd, vari den judiska rasen mångenstädes nu råkat, vore att
förneka Sveriges humanitära traditioner. Och man vill gärna
hysa det förtroendet till de ansvariga myndigheterna, att de vid
tillstädjandet av en hjälpverksamhet inom landets gränser för
flyktande judar förvissa sig om all garanti för att denna verksamhet ej kommer i konflikt med främlingspolitiken i övrigt.
Ovanstående sex punkter, där önskemålen blott skisserats, äro endast en sammanfattning av meningar, som hysas av många. I dem
ligger icke någon raspolitisk chauvinism och självgodhet, allra
minst någon antisemitisk instinkt. Ej heller kan däri utläsas brist
på medkänsla med människor, av vilka väl flertalet är alldeles
oförskyllt lidande. Inte heller äro de burna av någon misstro till
våra myndigheter, allra minst av någon åstundan att göra inrikespolitik av judefrågan; tvärtom skulle vi mycket misstaga oss,
om vi ej utginge från att meningarna inom regeringen och socialstyrelsen i princip ganska långt låta förena sig med den opinion,
som vi här ovan tolkat. Till de radikala intellektuella, som kräva
öppen famn för främlingar, måste man dock adressera den alltför självklara reflexionen, att det omöjligen kan vara det lilla
Sveriges uppgift att – med uppoffrande av den enhetliga folkstammens nationella styrka – taga för sig en anpart av judefrågans lösning. Denna fråga måste lösas i större sammanhang
och av stater, som äga resurser därtill. Vår insats måste koncentreras på att betyga vår delaktighet i plikten till mänsklig solidarisk barmhärtighet.
680