Historieundervisningen och politiken
1938
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
HISTORIEUNDERVISNINGEN
OCH POLITIKEN!
Av rektorn, fil. lic. ALICE QUENSEL, Stockholm
FÖR oss, som idka ett trägnare umgänge med historien, innebär det ingenting nytt eller förvånande, att historia en gång
varit politik eller att politiken en gång blir historia. Men för
de flesta andra är detta en sanning, som det i allmänhet tillkommer historikern att med ganska stor möda påvisa. Och vi
veta ju själva, att om vi också nu våga kalla oss historiker, ha
vi inte blivit det med en gång – allra minst om vi med det uttrycket mena varken ett visst mått av kunskaper eller en viss
vana vid den systematiska forskningen, utan en egenskap av
ännu högre kvalitet: blicken för sammanhangen och de vida
perspektiven. Vi veta, att puzzlebit måste fogas till puzzlebit
under lång tid, innan konturerna till bilden framträda, och att
det dröjer, innan man upptäcker bildens rörlighet. Det sista sä-
ger man sig ju visserligen från början och tror, att man vet, men
det är i själva verket ganska svårt att frigöra sig från statiska
föreställningar. Man vill gärna göra ett visst avsnitt och fixera
detta. Svårast lär väl vara att få detta rörliga perspektiv över
sin egen samtid och verkligen urskilja det försvinnande momentet från de mer fasta linjer, som binda samman med det föregående. Men däri ligger just det avgörande, när det gäller att
bedöma den politiska situationen ur historiens synvinkel.
Det händer ibland, att dagshändelserna växa ut till sådana dimensioner, att historien så att säga själv uppenbarar sig direkt
för samtiden. – Upplevelsen av världskriget och dess konsekvenser är utan jämförelse vår generations största historie-erfarenhet. Genom den har ett levande innehåll gjutits i förut tämligen
tomma föreställningar, som t. ex. krigspsykos och krigshushållning, revolutionsmentalitet, diktaturfenomen – och hur har den
1 Ur en diskussionsinledning i Historielärames förening november 1938.
719
Alice Quensel
inte krossat natur- och kulturoptimismen från tiden före 1914!
Och nu i höst ha t. o. m. barnen känt världshistoriens kalla
fläktar kring sina hjässor.
Det får väl anses uteslutet, att en historielärare inom sin undervisning skulle driva dagspolitisk propaganda eller att han
medvetet skulle partiskt inverka på bedömandet av historiska
företeelser. Hans uppgift är ju, i ett fritt samhälle åtminstone,
att ge eleverna en orientering i tillvarons tidliga sammanhang,
icke att driva in dem i någon viss politisk grupp. Kanske ges
det snarare frestelser till underlåtenhet: att t. ex. för de många
små läxornas skull försumma ge de stora perspektiven åt eleverna, att för deras tröga sinnens skull inte ge sig i kast med
större synpunkter, att av försiktighet undvika brännande problem. Men då svikes också den stora uppgift historieundervisningen har, utom det allmänbildande orienteringssyftet, i den
utomordentliga förmågan att väcka besinning. Den, som upplevt Lanfreys ord, att »historien har en förmåga att lugna, som
bevarar själen för partisinnets fanatism», skall djupt känna den
möjlighet, som är lagd i historielärarens händer att verka för
världens fred – inom och utom nationerna – utan all »pacifistisk» propaganda. Det är så långt ifrån historikerns roll att
bidra till de populära teckningarna i enbart svart eller vitt
med idoler och syndabockar och en starkt förenklad problemställning, att han hellre bör ta den s. k. avtoningen och differentieringen som sin uppgift. Ja, han kan inom prononcerat
partibetonade kretsar bli tvungen att framstå som »advocatus
diaboli» endast genom sin erinran »audiatur et altera pars».
Härmed vill jag inte ha påstått, att historikern skulle vara dömd
att vara relativist eller att alltid stå som oengagerad åskådare.
Det finns ju bestående och allmängiltiga värden: man kan som
måttstock bruka förnuftssynpunkter och tala om ändamålsenligheten, realiteter av förblivande natur, som livsmedelsbehovet eller
någon kon’stant känsla, t. ex. nationalkänslan, och naturligtvis
etiska värden, grundade på varaktigare · och allmännare ·rättsbegrepp. Men det är ju det besvärliga med historien, att försöker man sätta en regering, en person, en handling i förhållande till något värde, komma· värdena ·själva så lätt i konflikt.
Det beror ju på vilken synpunkt man utgår ifiån :.___. det mänsk~
liga kommer i kontrast till det politiskt kloka, det enskilda 1ill
det allmämia,’ ett folks väl till andras. Det v3:t· kanske· etiskt av
Historieundervisningen och politiken
Chuen-Aton att inte vilja försvara sina asiatiska provinser, men
var det förnuftigU Det var väl mänskligt av Karl XII att fatta
som sin plikt att till det yttersta försvara den svenska stormakten, men var det klokasU Det var ett hårt grepp Rom höll
över de mindre folken kring Medelhavet – men var det kanske
gott och nyttigt med Pax RomanaT Det, som från dansk sida
räknas Kristian II till förtjänst – strävan efter fredlig och
kommersiell enhet i Norden – blir från svensk olidligt tvång,
som kväver nationell frihet och utveckling. Etcetera, etcetera.
Överallt värdekonflikter även för åskådaren på långt tidsavstånd.
Huvudproblemet- gäller den enskilda måttstocken i politikt –
har ju förblivit olöst och är kanske olösligt; man behöver bara
sätta in försvarsfrågan i dess belysning för att strax inse svå-
righeterna. Uppskattningen beror ju också av om man anlägger kortare eller längre perspektiv.
Är det så vanskligt att vid allvarlig bedömning få någon slags
objektiv värdering av historiska företeelser, så är det ju klart,
att varje värdesättning, som bottnar i subjektivism – t. ex. i
parti, fördel, sentimentalitet eller nerver ~ är ytterligare vådlig och missvisande. Ofta kan visserligen gränsen mellan vad
som härvidlag är mer objektivt och mer subjektivt ur värdesynpunkt vara bra svår att dra. T. ex. mellan vad som är berättigat enligt nationalkänslan – som är en konstant, grundad
på ett mera organiskt komplex av primära instinkter och synes
ha en viss uppgift i den mänskliga odlingen precis som utrustningen hos ett visst djursläkte – och vad som däremot ter sig
oberättigat, därför att det härrör ur chauvinismen, ett mera oharmoniskt komplex av instinkter, där t. ex. maktinstinkten eller
kampinstinkten kommit att dominera. Jag vill i~te med det
sagda bekänna någon blind tro på instinktläran; den är dock bra
som arbetshypotes.
Men är det nu så osäkra grunder. för all slags värdesättning
i historien, så är det också desto roer befriande att påminna sig,
att historikerns kall icke är domarens. Vi ha ju egentligen som
historiker bara ett par bud i vår egeh etik: det förstå, som kan
uttryckas med Harald Hjärnes ord, att· söka begripa,· ej lovprisa
eller fördöma, och det andra, som är detta likt, att ±olka varje
tid, :Varje personlighet, varje rörelse från: deras egna· förutsätj;-
ningar, icke från våra. Kanske vågat inän · tillägg& ärinu ett-c
att aldrig behandla någon företeelse som isolerad. Detta c~yftar
.721
–
Alice Quensel
icke åt någon blodlös neutralitet, utan åt något ofantligt heroiskt:
att söka sanningen. Men gälla dessa bud obönhörligt för histo”
rikern om historien, så gälla de också lika obönhörligt för honom
om det ögonblickets snabbt förbiglidande spel i nutidens historieavsnitt, som kallas politiken. Naturligtvis är historikern människa som alla andra med de fördomar, som miljö eller mentalitet och större eller trängre utsyn i det verkliga livet innebära,
men i egenskapen av historiker, utövad i forskning likaväl som
undervisning, måste han vara i stånd att höja sig själv över
sina egna begränsningar till en nivå, där visserligen objektiviteten aldrig kan uppnås, men väl den uppmärksamma, orienterande iakttagelsen, undersökningen och eftertanken. Förmår
eller vill han icke detta, kan han vara politiker, ej historiker.
Främst skiljer sig historikern från övriga i sin syn på dagspolitiken däri, att han i den ser sambandet med det förgångna,
inte i en sentimental eller museal traditionskult, men som ett
levande sammanhang, en fortsättning. Hur annorlunda ter sig
inte de flesta dagens händelser, om man minns vad som skedde
bara för tio, tjugo år sedan, eller om man betraktar dem som
sprungna ur intet!
Naturligtvis kan en sann historiker även aktivt delta i dagspolitiken. Det är kanske en frestelse för den, som ställer diagnosen, att också vilja söka bota. Men jag får bekänna, att det för
mig alltid varit ofattbart, att historiker kunnat åtminstone med
någon större rättrogenhet bekänna sig till ett visst partiprogram – partierna nu som i andra tider måste ju för historisk
syn framstå som symptom och funktioner av olika samhällsrealiteter och därför alltid vart och ett för sig som berättigat ur nå-
gon synpunkt.
Vare det nu långt ifrån mig att söka komma med några pedagogiska recept. För undervisningen i historia mer än i andra
ämnen gäller väl, att den blir bäst, när var och en fritt följer
sin naturs lagar i metodiken, och ingenting vore farligare och
tråkigare än bundenhet och likriktning i detaljutformningen.
Lärarens insats är ju alltid först och främst beroende av hurdan han själv är beskaffad. Det är i hans egen utveckling och
synvidd det avgörande ligger. Ett ämne som historieundervisningen och politiken kunde därför lika gärna kallas historikern
och politiken. I stället för att diskutera regler av något slag
vill jag få ge några synpunkter.
722
Historieundervisningen och politiken
Ur den klassiska antikens historia kunde hämtas det mest rikhaltiga stoff för vårt ämne – själva rikedomen förbjuder att
gå in på det närmare. Det är ju intet nytt, att det främst är
förfallets tid – partikularismens i Grekland, samhällsupplösningens i Rom – som mest påminner om vår egen. Det är tänkvärt ur många synpunkter, även ur den att kriser och strider
stimulerade till allehanda experiment i idealsamhället. Det är
också tänkvärt, att den störste av samhällsförbättrarne, Platon,
siar, att ))människornas släkten aldrig skulle få slut på sina lidanden, förrän antingen de äkta och sanna filosoferna vinna den
politiska makten eller de maktägande i samhället bli verkliga
filosofen. Vad annat är det än förnuftets uppror mot partilidelsens fanatism? Antikens samhällsstrider ha ju blivit föremål
för nytt intresse gång på gång, när sociala och författningsspörsmål varit aktuella – således också nu. Naturligtvis finns det
mycket tacksamma jämförelsepunkter inför problemen rika och
fattiga, stad och landsbygd, arbetslöshet, befolkningsfråga, försvar – det sista ofta detsamma som avvägandet av medborgarplikt mot medborgarrätt. Men det finns också felslut i jämförelsen mellan antiken och vår tid, som gjorts till följd av en skenbar eller ytlig likhet. När det dras en linje från den s. k. tyrannmördaren Brutus via Plutarkos, Shakespeare, girondisterna fram
till nutidens radikaldemokrati, är ju detta en fruktansvärd förvillelse. Det uppdrar någon slags solidaritet mellan Roms aristokratiska senatorer och våra arbetare! En annan ohållbar linje är
den, som förmenas gå över monarkbegreppet: orientalisk despot,
Roms kejsare, teokratiskt kungadöme i l’ancien regime – vår
svenske konung! Man borde från början hålla de vitt skilda typerna isär: den i orienten ursprunglige despoten och den i Europa ursprunglige, under lagen stående kungen. Båda de anförda
exemplen visa inkonsekvensen i att vara republikan i ett land,
där demokrati och monarki haft intressegemenskap – en historiemedveten synpunkt, som verkligen häromåret framförts i Sveriges
riksdag av Georg Branting. Det är betecknande, att Fabian
Månsson och Värner Ryden blevo kungasinnade genom studiet av
svensk historia; och den, som bakom Gustav Vasas flöjelströja
tror sig skymta seigneuren och inte ser storbonden, saknar blick
för svensk tradition. Men dessa exempel ha, åtminstone för tillfället, ingen politisk aktualitet. Jag ville med dem blott demonstrera de falska klicheer, som kunna vilseleda, alltför ofta bero- 723
50- 38844. Svensk Tidskrift 1938.
Alice Quensel
ende på att de fått stå kvar vid historieundervisningen – man
använder okritiskt termer och föreställningar för ett innehåll,
som de inte alls längre täcka. De ha också ofta visat sig synnerligen användbara i tendenshistoria. Begreppsutredning är ett av
de moment, som jag särskilt ville framhålla, när det gäller förbindelsen historia och politik.
Ett annat moment gäller urskiljarrdet av känslabetoningen inför vissa problem. Det är ju mänskligt att reagera med känslor,
men ett svårt problem löses aldrig härigenom – det försvåras
oftast. En konstnärinna yttrade nyligen, att det är ej genom
känsla, utan genom tanke, som konst skapas. Politiken får kanske
räknas som konst, stor konst – ett område, där endast ett fåtal
är konstnärer. Insättarrdet av ett problem i större sammanhang,
såsom i historiska, brukar emellertid vara ett gott medel att även
hos de okonstnärliga väcka eftertanke och reson. Det upplöser
den förenkling, som ofta är orsak till den starka känslobetoningen.
Som ett exempel kan tagas en mycket modern fråga: kvinnan och
samhället. Det hör ju till dem, som i sällsynt hög grad blir bedömt ur känslomotiv. Det är förvånande, hur man förbiser det
historiska sammanhanget och de högst krassa och reella faktorer
som tvingat fram frågan, hur mycket det än predikats över dem:
industriens totala omläggning av hushållningen, som gjorde hemmen till blott konsumtionscentra från att de varit även produktionsceller. Man möter ofta den stora missuppfattningen, att kvinnorna tidigare ej utfört samhällsarbete. Hon var visserligen bara
medelbar medborgare, men som arbetare i samhället motsvarade hon
ju fabrikanterna inom industrien uppifrån ledarna till arbetarna i
våra dagar, åtminstone inom livsmedels- och beklädnadsindustrierna. På detta fält står skarpare än någonstans eljes motsatsen
tekniken kontra romantiken. Förklaringen till de många sentimentala argumenten ligger naturligtvis i att vi befinna oss i ett
övergångsstadium – som alltid söker romantik överbygga svårförenliga realiteter. Det är betecknande, att romantiken kring
husligheten icke alls är gammal, den har tvärtom uppstått vid
brytningen. Den ljuva hemkvinnan och den förgrämda yrkeskvinnan äro två tvillingsystrar, båda döttrar av den romantiska
fantasien.
Det finns andra problem – större till dimensioner, farligare,
mer dramatiska, där både begrepp och känslor tumla i vild och
ödesdiger förvirring.
724
Historieundervisningen och politiken
Finns det något skede i historien, som genom jämförelsen med
nutiden framträtt i skarpare dager än de stora religionsstridernas
tidevarv~ Det var de stora ideologiernas motsats. De moderna
ideologierna visa ju en religiös karaktär av samma fanatiska art.
Liksom de många, olikartade jäsningselementen i en tid av djupa
omvälvningar i samhället slutligen rullade upp en europeisk front
mellan två idegrupper, så se vi också nu föregående samhällsstrider utmynna i en liknande uppställning. Och med samma
oreflekterade övertygelse om att alla ord och gärningar äro frälsta
från ansvar, att ändamålet helgar medlen, blott det sker i den eller
den ideologiens namn, rasa antagonisterna från vardera sidan mot
varandra. ))Här strida sannerligen Gud och djävulen)) – själv
är man alltid på Guds sida. Filip II står livslevande för oss som
aldrig förr. Fiat justitia, pereat mundus! Man behöver inte förbise, att det ingår starka element av nationalism i våra dagars
affektpolitik – den bildar ju i det avseendet en direkt fortsättning på hela förra seklet – för att ändå våga påstå, att det
framför a1lt är ideologiernas mentalitet som härskar. De ledande
äro ju på sina håll fullt medvetna om den saken och begagna
sin vetskap praktiskt. Faran i ideologisk fanatism har ju alltid
varit dess fruktansvärda och ansvarslösa stridshets, som lämnat
så blodiga spår i historien. Iden blir fix ide, idealisten hysteriker.
Den stora tragedien är, att det är samma psykiska fenomen, utslag av samma mentalitet, på de båda motsatta sidorna.
Vi ha ju, när det gäller de religiösa ideologierna, som en gång
kostat så mycket blod, uppdagat, hur ytligt i själva verket idemotsättningen ligger. Den ekumeniska rörelsen har visat, att de
förr oförenliga dogmerna kunna överbyggas, om man inser, att
de väsentliga värdena i innehållet äro gemensamma. Och man
har förstått, att det är bland teoretikerna, som meningsskiljaktigheterna spela någon roll – folken i gemen kunna omöjligen av sig
själva hata eller önska bekriga varann på grund av olika religionssystem. Skall den dag komma, då man uppdagat samma sanning beträffande politiska principdogmer~ Då det skall heta ))Salus populi suprema lex))?
Jag minns väl, när man under min skoltid skilde mellan idepolitik och realpolitik, att det hördes på tonfallen, att det förra
slaget var något finare och bättre. Jag tror, att nutidens lärdomar till en viss grad förändrat synen. I varje fall, när iden
drives att utan samband med realiteter verka som självändamål.
725
Alice Quensel
Man kan ju bara se på utvecklingen av socialdemokratien- den
lär väl ej ha förlorat på att bli mera realbetonad.
Inför den affektbetonade, ja, fanatiska mentalitet, som när som
helst kan störta vår värld i Ragnarök, kan man med skäl fråga
sig, om icke historikern har en speciell förpliktelse. Liksom bakom
idestriderna på 1500- och 1600-talen funnos mycket genomgripande
faktorer av konkret art – t. ex. metallinflationen och dess samband med dyrtid och soldhär, dragkampen mellan kungamakt och
aristokrati etc. – så finnas ju bakom våra dagars ideologier
historiska realiteter som industrialismen och dess råvarubehov
med därav följande internationella konkurrens om kolonier och
världsmarknad. Och bara det· att infoga ideologierna i en brokigt sammansatt, konkret bakgrund kan motverka den blinda förenklingsprocess, som livnär fanatismen. Inför den farliga känslopolitik, som utrikesministern nyligen varnat för – den känslopolitik som inte minst i vårt land gärna tar sig uttryck i välmenta, men kortsynta och självgoda domslut över de politiskt
ansvariga både här och bland stormakterna och som ingalunda
bidrar till fred eller billighet – är det historikerns plikt att utan
applåder eller visslingar förmedla kännedom om de tidigare sammanhang, som skapat nuet. Man förringar inte alls svårigheterna,
när man undersöker dem, när man frågar: varför~- men det kan
ge möjligheter till förnuftig lösning.
Många betrakta motsatsen kommunism- fascism som den stora
idemotsättningen i våra dagar. Vid ett närmare skärskådande
kan man dock lätt konstatera typstaternas stora och slående likheter, bortsett från vad som betingas av folkens nationella och
kulturella egenart: det informella, personliga enväldet, självhävdelsen, ordens, bildens och mytens suggestiva propaganda, åberopandet av ursprungligen socialistiska principer, garantierna för
partiminoritetens orubbade välde, trots vädjandet till massan,
politiseringen av alla områden, även vetenskapens och konstens
etc. Detta är ju iakttagelser, som inte alls äro historikern ensamt
förbehållna att göra. Men jag påpekar vad det kan betyda, om
man vid undervisningen i nyaste tidens historia låter den ungdom, som just skall ut i samhällslivet och utsättas för allsköns
politiska inflytelser, åtminstone en gång få stanna inför eftertanke och analys av de extrema rörelserna, som ju ofta ha sin alldeles särskilda lockelse i de åren. Här kan för en gångs skull den
kranka blekheten vara välgörande mot det röda blodets svall.
726
Historieundervisningen och politiken
Men den stora idemotsatsen i våra dagar är väl snarare utformad i de totalitära staterna gentemot de demokratiska. Därvid
har ju en historiker nära till hands att påminna sig, att de europeiska staterna befinna sig i olika utvecklingsstadier, historiskt
sett. Krisföreteelser i sådana stater, som nu uppleva den konsolideringsprocess, som de andra genomgått för århundraden sedan,
äro icke applicerbara på de senare. Lika litet kan en äkta demokrati – den mognade frukten av en lång och förhållandevis lugn
utveckling- i ett slag etableras bara genom en papperskonstruktion i ett statsliv, som ännu kännetecknas av konvulsioner. Se
bara på skillnaden mellan den gamla demokratien i England och
den så mycket yngre i Frankrike! Diktaturen har alltid varit en
krisföreteelse, den förutsätter en genomgripande kris, långvarig,
ja, permanent som i Ryssland eller kortare, men intensivare som
i Tyskland. Man kan ju importera slagord, detaljer, vissa tendenser, men systemen kunna inte tillämpas, förrän förutsättningarna finnas. Man måste således nu, som förr i historien, räkna
med ett europeiskt umgänge mellan olikartade stater, eller –
driva fram trettioåriga kriget!
Men det är inte bara som medel mot affektpolitiken och dess
vådliga verkningar, som både de stora synpunkterna och analysen
äro att anbefa1la. De behövas också som led i kampen mot fördumningen, duperingen, mot ordets icke blott makt över tanken,
utan dess utplånande av tanken- alltså de behövas i den allmänna
kamp mot kulturlöshet och kollektivisering av tänkandet, som
det är skolans svåra, men givna plikt att föra. Utan överord kan
man våga påstå, att det finns någon sorts gemenskap mellan oss,
som vigts åt den uppgiften, och Leonidas’ spartaner vid Thermopyle. En sista rest av hellenskt arv ha vi att försvara, en sista
flämtning av västerländsk, den individuella frihetens anda, ha vi
att söka blåsa liv uti. Ty det finns en ännu djupare, ännu mer
ödesdiger motsats: mellan individ och kollektiv. Den finns alltid,
men i vår tid hotas den sunda balansen att helt förryckas av
kollektivets övergrepp.
Och därmed måste jag ge mig in på ett ännu mera brännbart
ämne. Det är inte så enkelt, att likriktningen hotar bara från ett
håll, från den totalitära fronten. Om vi inte anse oss ha rättigc
het att bedöma den utan historiska betraktelser och analys, så
måste detta också gälla den sida, där vi enligt miljö och väl också
enligt övertygelse befinna oss, på demokratiens sida. Analysen
727
_…
Alice Quensel
innebär den kusliga frågan: vad mena vi med demokrati’/ Det
är väl ej till äventyrs så, att den begreppsförskjutning, som jag
tidigare berört, skulle drabba även detta lösenordf J ag är övertygad att de flesta nordiska medborgare utan tvekan ville besvara
det med en hänvisning just till det hellenska arvet, som också är
det nordiska: den individuella friheten – rätten att tänka fritt,
att tala fritt, att fritt utöva yrke, att fritt utöva politiskt medborgarskap. Men en blick på demokratiens utvecklingshistoria
visar, hur begreppet glidit. Bara frågan om själva uppkomsten
av den moderna demokratien är ju diskutabel. Om man emellertid utgår från den individualism, som upplysning, Amerika, revolution, Kantfilosofi o. s. v. uppammat och som utmynnar i den
klassiska liberalismen, så har man väl den teoretiska bakgrunden till modern demokrati. Men vart kommer manf Till att »la
volonte generale», folkviljan, är= majoriteten. Om personligheten var utgångspunkten, eller rättare personen, så hävdades den
genom att brytas ut ur stånd eller skrå – men hur skulle då
medborgarviljan utrönas om ej genom att räkna rösterna samfällU Så kom ett kvantitativt begrepp att dominera, att just detta
har blivit den värsta fienden till sin egen utgångspunkt, individen.
Den individualism, som en gång opponerade mot gamla kollektiv,
som t. ex. stånden, har löpt ut i att kollektivet i och för sig,
kvantiteten, blott som sådan blivit utslagsgivande. Och vidare.
Den individuella friheten syns dock ännu bestå i tryck- och yttrandefriheten – man järnföre de totalitära staterna. Ja, var och
en kan ju säga och skriva och trycka nästan allt vad han lyster, men frågan är: tänker och tycker han verkligen detta själv’/
Betyda dessa »fria» yttranden verkligen individuell självständigheU Man kan tillåta sig att, när en fråga är under allmän debatt, fundera ut på förhand precis vad de flesta komma att säga
-både själva omdömet och motiven, ja, ordalagen, och man skall i
en skrämmande omfattning få erfara, hur det slår in. Detta gäller
inte bara yrkespolitikerna, som ju ha att troget följa ett visst
partis inställning, utan allmänheten. Varförf Naturligtvis på
grund av samma tryckfrihet, som varit den individuella frihetens
bålverk, men som också skapat pressens makt, diktatorsmakt. Det
är inte bara tidningarna, som tjäna var sitt partis intressen och
på så sätt behärska vederbörande i politiska frågor – men pressen i vidsträckt bemärkelse, allt tryckt, har ju också förmågan
att avtrubba själva tankeförmågan hos läsarna i alla livets frå-
728
Historieundervisningen och politiken
gor. Man behöver ju blott tänka på allt vad det frågas om och
gives svar på i tryck: där hämtar man råd, om det gäller att konservera saft eller ungdom eller sin mans kärlek. Vi måste väl
erkänna, att inte bara det politiska medborgarskapets utövande
har från att en gång ha varit direkt – i Athens folkförsamling
likaväl som på svearnas ting – övergått till ett representativt
system: också den individuella tanke- och yttranderätten har omhändertagits av representanter. Liksom man i litteraturen, på
biografen och teatern upplever det liv, som man själv inte hinner med, så bildar man sin åskådning – eller rättare får den
färdiglagad, lagom kryddad med känslomoment, som kan· ge en
förnimmelse av att vara engagerad- av allt vad man läser. Den
frågan tränger sig också ibland på en, om inte diktaturen, just
som den i våra dagar sprungit fram, ur de djupa leden, i grund
och botten hänger ihop med »representation» i den meningen. En
samhällsklass finner sig hellre i att regeras hårt, om den speglar
sig själv i de styrande — det är ju en gammal tes. Det är möjligt,
att det finns moment av något sådant som psykisk förklaring till
diktatorsreligionen. Den skulle likna den gamla kulten av en folkheros. Man tycker sig i honom få utöva den makt och härlighet,
som man själv inte kan få uppleva individuellt. Så förklaras ju
individens uppgående i gruppen eller massan. När Mischa står
på Röda torget eller Kuntze på Tempelhofer Feld och instämma
i hyllningsropen, uppleva de kanhända detsamma, som när fru
Svensson i Stockholm sitter på bio och upplever Garbo.
Mätaren på om en stat är demokratisk eller ej är kanske nu
närmast negativ: medborgaren där slipper bli förföljd för sina
åsikters skull. En annan skillnad från den totalitära är ju, att
där finns bara ett parti, i de andra finnas flere att välja på –
flere åskådningar alltså. Men i regel är var och en bunden av
sin miljö, familje- eller yrkesmiljö, och lyder sålunda under sin
osynlige gruppdiktator. Man kan ju inte lägga all skuld hos
pressen och dess i enlighet med egen kraft och egna intressen verkande aktivitet. Det beror lika mycket på den tilltagande tankelättja, den motståndslösa passivitet, som utbreder sig alltmer hos
de mottagande – det kritiska, sovrande omdömet försvinner mer
och mer. Den negativa kritik, som jämt tillkännager sitt ogillande, ha vi mer än nog av; men det är egentligen falskt att kalla
den kritik, det är kverulans. Historikern har väl bättre tillfällen
än många andra att hålla sitt kritiska omdöme vaket och levande
729
Alice Quensel
och att som lärare hjälpa sina elever att icke helt uppslukas av
mängden, kvantiteten. Ty den, som är van att karakterisera varje
tid genom dess särmärken, lär väl inte undgå att se vår tids märke
– den rubrik, som den kommer att få av framtidens historieforskare: kvantitetens tidsålder. Siffran, det kvantitativa värdet,
behärskar så totalt våra tänkesätt, vår smak, våra maktförhållanden, att gentemot den är t. o. m. tidens diktaturer att anse som
vanmakt.
Men – i sanningens namn – om också siffran står som en naturlig fiende till ett gammalt värde: individens frihet, så har den
återigen sitt. Den har varit ett effektivt medel att höja hela folkklasser till större välstånd och större ansvar. Och stundom kan
individens demokrati och siffrans samverka. Så måste det åtminstone te sig för en arbetare, en självförsörjande kvinna, som
först genom siffrans argument nått rättvisa och fördelar.
Jag har här pekat på några kontaktpunkter mellan historiebetraktelsen och inställningen till dagspolitiken. J ag skulle emellertid vilja tillägga en hänvisning till två områden, som hittills
inte officiellt åtminstone ställts i sammanhang med utbildningen
i historiefacket, men som otvivelaktigt äro mycket givande för
historikern att beträda och som säkert också lockat många frivilligt. Om historikern, särskilt jämförd med politikern, mera ser
till det varaktiga och tycker sig se liksom ett mönster med återkommande motiv i historiens väv, då måste han också söka efter
några konstanter som förklaring. Sådana kan man kanske finna
i den yttre naturbetingelsen liksom i själva människonaturen. Jag
syftar på sådana faktorer, som höra till vad man kallat geopolitiken och till psykologien. Det finns samband, geografiska, mellan hunnernas nederlag vid Katalauniska fälten och den tyska
anstormningens hejdande vid Marne. Vad psykologien beträffar,
är det ju sant, att den nu uppvisar så förtvivlat många olika riktningar, sinsemellan stridiga, att det nästan tycks att vetenskapen
själv håller på att omkomma. Men för historikern spelar det heller ingen roll, om själen låter inpassa sig i ett detaljutformat system eller inte. Man kan för övrigt ana samma verkligheter bakom mångfalden av symboliska uttryck, som förgäves söka fånga
det skira innehållet. Det är andra drag, som främst äro ägnade
att fängsla historikerns intresse: det nya, att man undersöker
kollektivpsyket, därnäst spelet mellan olika reaktioner och slutligen böljegången i den psykologiska vetenskapen själv. Det är i
730
Historieundervisningen och politiken
varje fall märkliga paralleller mellan psykologiens moderiktningar och utvecklingen på politikens områden. Den atomistiska
psykologiens högkonjunktur var ju samtidig med materialistisk
historieuppfattning och dess politiska återverkan. Reaktionen mot
detta betydde den subjektiviserande psykologien med ett återvändande till enheten, jaget, »den monarkiska principen» och det
starka betonandet av känsla och drift, medan de politiska tendenserna samtidigt ha inriktats på statsprincip, totalitet och spekulationer i masspsykos. Nu kan man åter skymta en dragning
åt framhävarrdet av tankens, intellektets betydelse, som om det
hörde till livets eviga balanssystem att sedan drifterna släppts
lösa det tyglande förnuftet åter måste frammanas. Man tror icke
längre med Rousseau, att naturen, lämnad åt sig själv, är god:
rättstillståndet är icke primitivt, utan härlett. Man är tillbaka
hos Platon.
Politikern lever i nuet och tror sig kunna binda framtiden.
Historikern lever dessutom i det förgångna och kan kanske därmed förklara nuet. Om framtiden i någon mån skall kunna dirigeras, beror det på om man på politikens, samhällslivets område
kan göra som på teknikens eller vetenskapens: tillgodogöra sig
framfarna generationers samlade erfarenhet. Där har historikern
sin stora uppgift som förmedlare. Kanske inte minst genom vad
han kan ge den kommande generationen, ungdomen.
731
OCH POLITIKEN!
Av rektorn, fil. lic. ALICE QUENSEL, Stockholm
FÖR oss, som idka ett trägnare umgänge med historien, innebär det ingenting nytt eller förvånande, att historia en gång
varit politik eller att politiken en gång blir historia. Men för
de flesta andra är detta en sanning, som det i allmänhet tillkommer historikern att med ganska stor möda påvisa. Och vi
veta ju själva, att om vi också nu våga kalla oss historiker, ha
vi inte blivit det med en gång – allra minst om vi med det uttrycket mena varken ett visst mått av kunskaper eller en viss
vana vid den systematiska forskningen, utan en egenskap av
ännu högre kvalitet: blicken för sammanhangen och de vida
perspektiven. Vi veta, att puzzlebit måste fogas till puzzlebit
under lång tid, innan konturerna till bilden framträda, och att
det dröjer, innan man upptäcker bildens rörlighet. Det sista sä-
ger man sig ju visserligen från början och tror, att man vet, men
det är i själva verket ganska svårt att frigöra sig från statiska
föreställningar. Man vill gärna göra ett visst avsnitt och fixera
detta. Svårast lär väl vara att få detta rörliga perspektiv över
sin egen samtid och verkligen urskilja det försvinnande momentet från de mer fasta linjer, som binda samman med det föregående. Men däri ligger just det avgörande, när det gäller att
bedöma den politiska situationen ur historiens synvinkel.
Det händer ibland, att dagshändelserna växa ut till sådana dimensioner, att historien så att säga själv uppenbarar sig direkt
för samtiden. – Upplevelsen av världskriget och dess konsekvenser är utan jämförelse vår generations största historie-erfarenhet. Genom den har ett levande innehåll gjutits i förut tämligen
tomma föreställningar, som t. ex. krigspsykos och krigshushållning, revolutionsmentalitet, diktaturfenomen – och hur har den
1 Ur en diskussionsinledning i Historielärames förening november 1938.
719
Alice Quensel
inte krossat natur- och kulturoptimismen från tiden före 1914!
Och nu i höst ha t. o. m. barnen känt världshistoriens kalla
fläktar kring sina hjässor.
Det får väl anses uteslutet, att en historielärare inom sin undervisning skulle driva dagspolitisk propaganda eller att han
medvetet skulle partiskt inverka på bedömandet av historiska
företeelser. Hans uppgift är ju, i ett fritt samhälle åtminstone,
att ge eleverna en orientering i tillvarons tidliga sammanhang,
icke att driva in dem i någon viss politisk grupp. Kanske ges
det snarare frestelser till underlåtenhet: att t. ex. för de många
små läxornas skull försumma ge de stora perspektiven åt eleverna, att för deras tröga sinnens skull inte ge sig i kast med
större synpunkter, att av försiktighet undvika brännande problem. Men då svikes också den stora uppgift historieundervisningen har, utom det allmänbildande orienteringssyftet, i den
utomordentliga förmågan att väcka besinning. Den, som upplevt Lanfreys ord, att »historien har en förmåga att lugna, som
bevarar själen för partisinnets fanatism», skall djupt känna den
möjlighet, som är lagd i historielärarens händer att verka för
världens fred – inom och utom nationerna – utan all »pacifistisk» propaganda. Det är så långt ifrån historikerns roll att
bidra till de populära teckningarna i enbart svart eller vitt
med idoler och syndabockar och en starkt förenklad problemställning, att han hellre bör ta den s. k. avtoningen och differentieringen som sin uppgift. Ja, han kan inom prononcerat
partibetonade kretsar bli tvungen att framstå som »advocatus
diaboli» endast genom sin erinran »audiatur et altera pars».
Härmed vill jag inte ha påstått, att historikern skulle vara dömd
att vara relativist eller att alltid stå som oengagerad åskådare.
Det finns ju bestående och allmängiltiga värden: man kan som
måttstock bruka förnuftssynpunkter och tala om ändamålsenligheten, realiteter av förblivande natur, som livsmedelsbehovet eller
någon kon’stant känsla, t. ex. nationalkänslan, och naturligtvis
etiska värden, grundade på varaktigare · och allmännare ·rättsbegrepp. Men det är ju det besvärliga med historien, att försöker man sätta en regering, en person, en handling i förhållande till något värde, komma· värdena ·själva så lätt i konflikt.
Det beror ju på vilken synpunkt man utgår ifiån :.___. det mänsk~
liga kommer i kontrast till det politiskt kloka, det enskilda 1ill
det allmämia,’ ett folks väl till andras. Det v3:t· kanske· etiskt av
Historieundervisningen och politiken
Chuen-Aton att inte vilja försvara sina asiatiska provinser, men
var det förnuftigU Det var väl mänskligt av Karl XII att fatta
som sin plikt att till det yttersta försvara den svenska stormakten, men var det klokasU Det var ett hårt grepp Rom höll
över de mindre folken kring Medelhavet – men var det kanske
gott och nyttigt med Pax RomanaT Det, som från dansk sida
räknas Kristian II till förtjänst – strävan efter fredlig och
kommersiell enhet i Norden – blir från svensk olidligt tvång,
som kväver nationell frihet och utveckling. Etcetera, etcetera.
Överallt värdekonflikter även för åskådaren på långt tidsavstånd.
Huvudproblemet- gäller den enskilda måttstocken i politikt –
har ju förblivit olöst och är kanske olösligt; man behöver bara
sätta in försvarsfrågan i dess belysning för att strax inse svå-
righeterna. Uppskattningen beror ju också av om man anlägger kortare eller längre perspektiv.
Är det så vanskligt att vid allvarlig bedömning få någon slags
objektiv värdering av historiska företeelser, så är det ju klart,
att varje värdesättning, som bottnar i subjektivism – t. ex. i
parti, fördel, sentimentalitet eller nerver ~ är ytterligare vådlig och missvisande. Ofta kan visserligen gränsen mellan vad
som härvidlag är mer objektivt och mer subjektivt ur värdesynpunkt vara bra svår att dra. T. ex. mellan vad som är berättigat enligt nationalkänslan – som är en konstant, grundad
på ett mera organiskt komplex av primära instinkter och synes
ha en viss uppgift i den mänskliga odlingen precis som utrustningen hos ett visst djursläkte – och vad som däremot ter sig
oberättigat, därför att det härrör ur chauvinismen, ett mera oharmoniskt komplex av instinkter, där t. ex. maktinstinkten eller
kampinstinkten kommit att dominera. Jag vill i~te med det
sagda bekänna någon blind tro på instinktläran; den är dock bra
som arbetshypotes.
Men är det nu så osäkra grunder. för all slags värdesättning
i historien, så är det också desto roer befriande att påminna sig,
att historikerns kall icke är domarens. Vi ha ju egentligen som
historiker bara ett par bud i vår egeh etik: det förstå, som kan
uttryckas med Harald Hjärnes ord, att· söka begripa,· ej lovprisa
eller fördöma, och det andra, som är detta likt, att ±olka varje
tid, :Varje personlighet, varje rörelse från: deras egna· förutsätj;-
ningar, icke från våra. Kanske vågat inän · tillägg& ärinu ett-c
att aldrig behandla någon företeelse som isolerad. Detta c~yftar
.721
–
Alice Quensel
icke åt någon blodlös neutralitet, utan åt något ofantligt heroiskt:
att söka sanningen. Men gälla dessa bud obönhörligt för histo”
rikern om historien, så gälla de också lika obönhörligt för honom
om det ögonblickets snabbt förbiglidande spel i nutidens historieavsnitt, som kallas politiken. Naturligtvis är historikern människa som alla andra med de fördomar, som miljö eller mentalitet och större eller trängre utsyn i det verkliga livet innebära,
men i egenskapen av historiker, utövad i forskning likaväl som
undervisning, måste han vara i stånd att höja sig själv över
sina egna begränsningar till en nivå, där visserligen objektiviteten aldrig kan uppnås, men väl den uppmärksamma, orienterande iakttagelsen, undersökningen och eftertanken. Förmår
eller vill han icke detta, kan han vara politiker, ej historiker.
Främst skiljer sig historikern från övriga i sin syn på dagspolitiken däri, att han i den ser sambandet med det förgångna,
inte i en sentimental eller museal traditionskult, men som ett
levande sammanhang, en fortsättning. Hur annorlunda ter sig
inte de flesta dagens händelser, om man minns vad som skedde
bara för tio, tjugo år sedan, eller om man betraktar dem som
sprungna ur intet!
Naturligtvis kan en sann historiker även aktivt delta i dagspolitiken. Det är kanske en frestelse för den, som ställer diagnosen, att också vilja söka bota. Men jag får bekänna, att det för
mig alltid varit ofattbart, att historiker kunnat åtminstone med
någon större rättrogenhet bekänna sig till ett visst partiprogram – partierna nu som i andra tider måste ju för historisk
syn framstå som symptom och funktioner av olika samhällsrealiteter och därför alltid vart och ett för sig som berättigat ur nå-
gon synpunkt.
Vare det nu långt ifrån mig att söka komma med några pedagogiska recept. För undervisningen i historia mer än i andra
ämnen gäller väl, att den blir bäst, när var och en fritt följer
sin naturs lagar i metodiken, och ingenting vore farligare och
tråkigare än bundenhet och likriktning i detaljutformningen.
Lärarens insats är ju alltid först och främst beroende av hurdan han själv är beskaffad. Det är i hans egen utveckling och
synvidd det avgörande ligger. Ett ämne som historieundervisningen och politiken kunde därför lika gärna kallas historikern
och politiken. I stället för att diskutera regler av något slag
vill jag få ge några synpunkter.
722
Historieundervisningen och politiken
Ur den klassiska antikens historia kunde hämtas det mest rikhaltiga stoff för vårt ämne – själva rikedomen förbjuder att
gå in på det närmare. Det är ju intet nytt, att det främst är
förfallets tid – partikularismens i Grekland, samhällsupplösningens i Rom – som mest påminner om vår egen. Det är tänkvärt ur många synpunkter, även ur den att kriser och strider
stimulerade till allehanda experiment i idealsamhället. Det är
också tänkvärt, att den störste av samhällsförbättrarne, Platon,
siar, att ))människornas släkten aldrig skulle få slut på sina lidanden, förrän antingen de äkta och sanna filosoferna vinna den
politiska makten eller de maktägande i samhället bli verkliga
filosofen. Vad annat är det än förnuftets uppror mot partilidelsens fanatism? Antikens samhällsstrider ha ju blivit föremål
för nytt intresse gång på gång, när sociala och författningsspörsmål varit aktuella – således också nu. Naturligtvis finns det
mycket tacksamma jämförelsepunkter inför problemen rika och
fattiga, stad och landsbygd, arbetslöshet, befolkningsfråga, försvar – det sista ofta detsamma som avvägandet av medborgarplikt mot medborgarrätt. Men det finns också felslut i jämförelsen mellan antiken och vår tid, som gjorts till följd av en skenbar eller ytlig likhet. När det dras en linje från den s. k. tyrannmördaren Brutus via Plutarkos, Shakespeare, girondisterna fram
till nutidens radikaldemokrati, är ju detta en fruktansvärd förvillelse. Det uppdrar någon slags solidaritet mellan Roms aristokratiska senatorer och våra arbetare! En annan ohållbar linje är
den, som förmenas gå över monarkbegreppet: orientalisk despot,
Roms kejsare, teokratiskt kungadöme i l’ancien regime – vår
svenske konung! Man borde från början hålla de vitt skilda typerna isär: den i orienten ursprunglige despoten och den i Europa ursprunglige, under lagen stående kungen. Båda de anförda
exemplen visa inkonsekvensen i att vara republikan i ett land,
där demokrati och monarki haft intressegemenskap – en historiemedveten synpunkt, som verkligen häromåret framförts i Sveriges
riksdag av Georg Branting. Det är betecknande, att Fabian
Månsson och Värner Ryden blevo kungasinnade genom studiet av
svensk historia; och den, som bakom Gustav Vasas flöjelströja
tror sig skymta seigneuren och inte ser storbonden, saknar blick
för svensk tradition. Men dessa exempel ha, åtminstone för tillfället, ingen politisk aktualitet. Jag ville med dem blott demonstrera de falska klicheer, som kunna vilseleda, alltför ofta bero- 723
50- 38844. Svensk Tidskrift 1938.
Alice Quensel
ende på att de fått stå kvar vid historieundervisningen – man
använder okritiskt termer och föreställningar för ett innehåll,
som de inte alls längre täcka. De ha också ofta visat sig synnerligen användbara i tendenshistoria. Begreppsutredning är ett av
de moment, som jag särskilt ville framhålla, när det gäller förbindelsen historia och politik.
Ett annat moment gäller urskiljarrdet av känslabetoningen inför vissa problem. Det är ju mänskligt att reagera med känslor,
men ett svårt problem löses aldrig härigenom – det försvåras
oftast. En konstnärinna yttrade nyligen, att det är ej genom
känsla, utan genom tanke, som konst skapas. Politiken får kanske
räknas som konst, stor konst – ett område, där endast ett fåtal
är konstnärer. Insättarrdet av ett problem i större sammanhang,
såsom i historiska, brukar emellertid vara ett gott medel att även
hos de okonstnärliga väcka eftertanke och reson. Det upplöser
den förenkling, som ofta är orsak till den starka känslobetoningen.
Som ett exempel kan tagas en mycket modern fråga: kvinnan och
samhället. Det hör ju till dem, som i sällsynt hög grad blir bedömt ur känslomotiv. Det är förvånande, hur man förbiser det
historiska sammanhanget och de högst krassa och reella faktorer
som tvingat fram frågan, hur mycket det än predikats över dem:
industriens totala omläggning av hushållningen, som gjorde hemmen till blott konsumtionscentra från att de varit även produktionsceller. Man möter ofta den stora missuppfattningen, att kvinnorna tidigare ej utfört samhällsarbete. Hon var visserligen bara
medelbar medborgare, men som arbetare i samhället motsvarade hon
ju fabrikanterna inom industrien uppifrån ledarna till arbetarna i
våra dagar, åtminstone inom livsmedels- och beklädnadsindustrierna. På detta fält står skarpare än någonstans eljes motsatsen
tekniken kontra romantiken. Förklaringen till de många sentimentala argumenten ligger naturligtvis i att vi befinna oss i ett
övergångsstadium – som alltid söker romantik överbygga svårförenliga realiteter. Det är betecknande, att romantiken kring
husligheten icke alls är gammal, den har tvärtom uppstått vid
brytningen. Den ljuva hemkvinnan och den förgrämda yrkeskvinnan äro två tvillingsystrar, båda döttrar av den romantiska
fantasien.
Det finns andra problem – större till dimensioner, farligare,
mer dramatiska, där både begrepp och känslor tumla i vild och
ödesdiger förvirring.
724
Historieundervisningen och politiken
Finns det något skede i historien, som genom jämförelsen med
nutiden framträtt i skarpare dager än de stora religionsstridernas
tidevarv~ Det var de stora ideologiernas motsats. De moderna
ideologierna visa ju en religiös karaktär av samma fanatiska art.
Liksom de många, olikartade jäsningselementen i en tid av djupa
omvälvningar i samhället slutligen rullade upp en europeisk front
mellan två idegrupper, så se vi också nu föregående samhällsstrider utmynna i en liknande uppställning. Och med samma
oreflekterade övertygelse om att alla ord och gärningar äro frälsta
från ansvar, att ändamålet helgar medlen, blott det sker i den eller
den ideologiens namn, rasa antagonisterna från vardera sidan mot
varandra. ))Här strida sannerligen Gud och djävulen)) – själv
är man alltid på Guds sida. Filip II står livslevande för oss som
aldrig förr. Fiat justitia, pereat mundus! Man behöver inte förbise, att det ingår starka element av nationalism i våra dagars
affektpolitik – den bildar ju i det avseendet en direkt fortsättning på hela förra seklet – för att ändå våga påstå, att det
framför a1lt är ideologiernas mentalitet som härskar. De ledande
äro ju på sina håll fullt medvetna om den saken och begagna
sin vetskap praktiskt. Faran i ideologisk fanatism har ju alltid
varit dess fruktansvärda och ansvarslösa stridshets, som lämnat
så blodiga spår i historien. Iden blir fix ide, idealisten hysteriker.
Den stora tragedien är, att det är samma psykiska fenomen, utslag av samma mentalitet, på de båda motsatta sidorna.
Vi ha ju, när det gäller de religiösa ideologierna, som en gång
kostat så mycket blod, uppdagat, hur ytligt i själva verket idemotsättningen ligger. Den ekumeniska rörelsen har visat, att de
förr oförenliga dogmerna kunna överbyggas, om man inser, att
de väsentliga värdena i innehållet äro gemensamma. Och man
har förstått, att det är bland teoretikerna, som meningsskiljaktigheterna spela någon roll – folken i gemen kunna omöjligen av sig
själva hata eller önska bekriga varann på grund av olika religionssystem. Skall den dag komma, då man uppdagat samma sanning beträffande politiska principdogmer~ Då det skall heta ))Salus populi suprema lex))?
Jag minns väl, när man under min skoltid skilde mellan idepolitik och realpolitik, att det hördes på tonfallen, att det förra
slaget var något finare och bättre. Jag tror, att nutidens lärdomar till en viss grad förändrat synen. I varje fall, när iden
drives att utan samband med realiteter verka som självändamål.
725
Alice Quensel
Man kan ju bara se på utvecklingen av socialdemokratien- den
lär väl ej ha förlorat på att bli mera realbetonad.
Inför den affektbetonade, ja, fanatiska mentalitet, som när som
helst kan störta vår värld i Ragnarök, kan man med skäl fråga
sig, om icke historikern har en speciell förpliktelse. Liksom bakom
idestriderna på 1500- och 1600-talen funnos mycket genomgripande
faktorer av konkret art – t. ex. metallinflationen och dess samband med dyrtid och soldhär, dragkampen mellan kungamakt och
aristokrati etc. – så finnas ju bakom våra dagars ideologier
historiska realiteter som industrialismen och dess råvarubehov
med därav följande internationella konkurrens om kolonier och
världsmarknad. Och bara det· att infoga ideologierna i en brokigt sammansatt, konkret bakgrund kan motverka den blinda förenklingsprocess, som livnär fanatismen. Inför den farliga känslopolitik, som utrikesministern nyligen varnat för – den känslopolitik som inte minst i vårt land gärna tar sig uttryck i välmenta, men kortsynta och självgoda domslut över de politiskt
ansvariga både här och bland stormakterna och som ingalunda
bidrar till fred eller billighet – är det historikerns plikt att utan
applåder eller visslingar förmedla kännedom om de tidigare sammanhang, som skapat nuet. Man förringar inte alls svårigheterna,
när man undersöker dem, när man frågar: varför~- men det kan
ge möjligheter till förnuftig lösning.
Många betrakta motsatsen kommunism- fascism som den stora
idemotsättningen i våra dagar. Vid ett närmare skärskådande
kan man dock lätt konstatera typstaternas stora och slående likheter, bortsett från vad som betingas av folkens nationella och
kulturella egenart: det informella, personliga enväldet, självhävdelsen, ordens, bildens och mytens suggestiva propaganda, åberopandet av ursprungligen socialistiska principer, garantierna för
partiminoritetens orubbade välde, trots vädjandet till massan,
politiseringen av alla områden, även vetenskapens och konstens
etc. Detta är ju iakttagelser, som inte alls äro historikern ensamt
förbehållna att göra. Men jag påpekar vad det kan betyda, om
man vid undervisningen i nyaste tidens historia låter den ungdom, som just skall ut i samhällslivet och utsättas för allsköns
politiska inflytelser, åtminstone en gång få stanna inför eftertanke och analys av de extrema rörelserna, som ju ofta ha sin alldeles särskilda lockelse i de åren. Här kan för en gångs skull den
kranka blekheten vara välgörande mot det röda blodets svall.
726
Historieundervisningen och politiken
Men den stora idemotsatsen i våra dagar är väl snarare utformad i de totalitära staterna gentemot de demokratiska. Därvid
har ju en historiker nära till hands att påminna sig, att de europeiska staterna befinna sig i olika utvecklingsstadier, historiskt
sett. Krisföreteelser i sådana stater, som nu uppleva den konsolideringsprocess, som de andra genomgått för århundraden sedan,
äro icke applicerbara på de senare. Lika litet kan en äkta demokrati – den mognade frukten av en lång och förhållandevis lugn
utveckling- i ett slag etableras bara genom en papperskonstruktion i ett statsliv, som ännu kännetecknas av konvulsioner. Se
bara på skillnaden mellan den gamla demokratien i England och
den så mycket yngre i Frankrike! Diktaturen har alltid varit en
krisföreteelse, den förutsätter en genomgripande kris, långvarig,
ja, permanent som i Ryssland eller kortare, men intensivare som
i Tyskland. Man kan ju importera slagord, detaljer, vissa tendenser, men systemen kunna inte tillämpas, förrän förutsättningarna finnas. Man måste således nu, som förr i historien, räkna
med ett europeiskt umgänge mellan olikartade stater, eller –
driva fram trettioåriga kriget!
Men det är inte bara som medel mot affektpolitiken och dess
vådliga verkningar, som både de stora synpunkterna och analysen
äro att anbefa1la. De behövas också som led i kampen mot fördumningen, duperingen, mot ordets icke blott makt över tanken,
utan dess utplånande av tanken- alltså de behövas i den allmänna
kamp mot kulturlöshet och kollektivisering av tänkandet, som
det är skolans svåra, men givna plikt att föra. Utan överord kan
man våga påstå, att det finns någon sorts gemenskap mellan oss,
som vigts åt den uppgiften, och Leonidas’ spartaner vid Thermopyle. En sista rest av hellenskt arv ha vi att försvara, en sista
flämtning av västerländsk, den individuella frihetens anda, ha vi
att söka blåsa liv uti. Ty det finns en ännu djupare, ännu mer
ödesdiger motsats: mellan individ och kollektiv. Den finns alltid,
men i vår tid hotas den sunda balansen att helt förryckas av
kollektivets övergrepp.
Och därmed måste jag ge mig in på ett ännu mera brännbart
ämne. Det är inte så enkelt, att likriktningen hotar bara från ett
håll, från den totalitära fronten. Om vi inte anse oss ha rättigc
het att bedöma den utan historiska betraktelser och analys, så
måste detta också gälla den sida, där vi enligt miljö och väl också
enligt övertygelse befinna oss, på demokratiens sida. Analysen
727
_…
Alice Quensel
innebär den kusliga frågan: vad mena vi med demokrati’/ Det
är väl ej till äventyrs så, att den begreppsförskjutning, som jag
tidigare berört, skulle drabba även detta lösenordf J ag är övertygad att de flesta nordiska medborgare utan tvekan ville besvara
det med en hänvisning just till det hellenska arvet, som också är
det nordiska: den individuella friheten – rätten att tänka fritt,
att tala fritt, att fritt utöva yrke, att fritt utöva politiskt medborgarskap. Men en blick på demokratiens utvecklingshistoria
visar, hur begreppet glidit. Bara frågan om själva uppkomsten
av den moderna demokratien är ju diskutabel. Om man emellertid utgår från den individualism, som upplysning, Amerika, revolution, Kantfilosofi o. s. v. uppammat och som utmynnar i den
klassiska liberalismen, så har man väl den teoretiska bakgrunden till modern demokrati. Men vart kommer manf Till att »la
volonte generale», folkviljan, är= majoriteten. Om personligheten var utgångspunkten, eller rättare personen, så hävdades den
genom att brytas ut ur stånd eller skrå – men hur skulle då
medborgarviljan utrönas om ej genom att räkna rösterna samfällU Så kom ett kvantitativt begrepp att dominera, att just detta
har blivit den värsta fienden till sin egen utgångspunkt, individen.
Den individualism, som en gång opponerade mot gamla kollektiv,
som t. ex. stånden, har löpt ut i att kollektivet i och för sig,
kvantiteten, blott som sådan blivit utslagsgivande. Och vidare.
Den individuella friheten syns dock ännu bestå i tryck- och yttrandefriheten – man järnföre de totalitära staterna. Ja, var och
en kan ju säga och skriva och trycka nästan allt vad han lyster, men frågan är: tänker och tycker han verkligen detta själv’/
Betyda dessa »fria» yttranden verkligen individuell självständigheU Man kan tillåta sig att, när en fråga är under allmän debatt, fundera ut på förhand precis vad de flesta komma att säga
-både själva omdömet och motiven, ja, ordalagen, och man skall i
en skrämmande omfattning få erfara, hur det slår in. Detta gäller
inte bara yrkespolitikerna, som ju ha att troget följa ett visst
partis inställning, utan allmänheten. Varförf Naturligtvis på
grund av samma tryckfrihet, som varit den individuella frihetens
bålverk, men som också skapat pressens makt, diktatorsmakt. Det
är inte bara tidningarna, som tjäna var sitt partis intressen och
på så sätt behärska vederbörande i politiska frågor – men pressen i vidsträckt bemärkelse, allt tryckt, har ju också förmågan
att avtrubba själva tankeförmågan hos läsarna i alla livets frå-
728
Historieundervisningen och politiken
gor. Man behöver ju blott tänka på allt vad det frågas om och
gives svar på i tryck: där hämtar man råd, om det gäller att konservera saft eller ungdom eller sin mans kärlek. Vi måste väl
erkänna, att inte bara det politiska medborgarskapets utövande
har från att en gång ha varit direkt – i Athens folkförsamling
likaväl som på svearnas ting – övergått till ett representativt
system: också den individuella tanke- och yttranderätten har omhändertagits av representanter. Liksom man i litteraturen, på
biografen och teatern upplever det liv, som man själv inte hinner med, så bildar man sin åskådning – eller rättare får den
färdiglagad, lagom kryddad med känslomoment, som kan· ge en
förnimmelse av att vara engagerad- av allt vad man läser. Den
frågan tränger sig också ibland på en, om inte diktaturen, just
som den i våra dagar sprungit fram, ur de djupa leden, i grund
och botten hänger ihop med »representation» i den meningen. En
samhällsklass finner sig hellre i att regeras hårt, om den speglar
sig själv i de styrande — det är ju en gammal tes. Det är möjligt,
att det finns moment av något sådant som psykisk förklaring till
diktatorsreligionen. Den skulle likna den gamla kulten av en folkheros. Man tycker sig i honom få utöva den makt och härlighet,
som man själv inte kan få uppleva individuellt. Så förklaras ju
individens uppgående i gruppen eller massan. När Mischa står
på Röda torget eller Kuntze på Tempelhofer Feld och instämma
i hyllningsropen, uppleva de kanhända detsamma, som när fru
Svensson i Stockholm sitter på bio och upplever Garbo.
Mätaren på om en stat är demokratisk eller ej är kanske nu
närmast negativ: medborgaren där slipper bli förföljd för sina
åsikters skull. En annan skillnad från den totalitära är ju, att
där finns bara ett parti, i de andra finnas flere att välja på –
flere åskådningar alltså. Men i regel är var och en bunden av
sin miljö, familje- eller yrkesmiljö, och lyder sålunda under sin
osynlige gruppdiktator. Man kan ju inte lägga all skuld hos
pressen och dess i enlighet med egen kraft och egna intressen verkande aktivitet. Det beror lika mycket på den tilltagande tankelättja, den motståndslösa passivitet, som utbreder sig alltmer hos
de mottagande – det kritiska, sovrande omdömet försvinner mer
och mer. Den negativa kritik, som jämt tillkännager sitt ogillande, ha vi mer än nog av; men det är egentligen falskt att kalla
den kritik, det är kverulans. Historikern har väl bättre tillfällen
än många andra att hålla sitt kritiska omdöme vaket och levande
729
Alice Quensel
och att som lärare hjälpa sina elever att icke helt uppslukas av
mängden, kvantiteten. Ty den, som är van att karakterisera varje
tid genom dess särmärken, lär väl inte undgå att se vår tids märke
– den rubrik, som den kommer att få av framtidens historieforskare: kvantitetens tidsålder. Siffran, det kvantitativa värdet,
behärskar så totalt våra tänkesätt, vår smak, våra maktförhållanden, att gentemot den är t. o. m. tidens diktaturer att anse som
vanmakt.
Men – i sanningens namn – om också siffran står som en naturlig fiende till ett gammalt värde: individens frihet, så har den
återigen sitt. Den har varit ett effektivt medel att höja hela folkklasser till större välstånd och större ansvar. Och stundom kan
individens demokrati och siffrans samverka. Så måste det åtminstone te sig för en arbetare, en självförsörjande kvinna, som
först genom siffrans argument nått rättvisa och fördelar.
Jag har här pekat på några kontaktpunkter mellan historiebetraktelsen och inställningen till dagspolitiken. J ag skulle emellertid vilja tillägga en hänvisning till två områden, som hittills
inte officiellt åtminstone ställts i sammanhang med utbildningen
i historiefacket, men som otvivelaktigt äro mycket givande för
historikern att beträda och som säkert också lockat många frivilligt. Om historikern, särskilt jämförd med politikern, mera ser
till det varaktiga och tycker sig se liksom ett mönster med återkommande motiv i historiens väv, då måste han också söka efter
några konstanter som förklaring. Sådana kan man kanske finna
i den yttre naturbetingelsen liksom i själva människonaturen. Jag
syftar på sådana faktorer, som höra till vad man kallat geopolitiken och till psykologien. Det finns samband, geografiska, mellan hunnernas nederlag vid Katalauniska fälten och den tyska
anstormningens hejdande vid Marne. Vad psykologien beträffar,
är det ju sant, att den nu uppvisar så förtvivlat många olika riktningar, sinsemellan stridiga, att det nästan tycks att vetenskapen
själv håller på att omkomma. Men för historikern spelar det heller ingen roll, om själen låter inpassa sig i ett detaljutformat system eller inte. Man kan för övrigt ana samma verkligheter bakom mångfalden av symboliska uttryck, som förgäves söka fånga
det skira innehållet. Det är andra drag, som främst äro ägnade
att fängsla historikerns intresse: det nya, att man undersöker
kollektivpsyket, därnäst spelet mellan olika reaktioner och slutligen böljegången i den psykologiska vetenskapen själv. Det är i
730
Historieundervisningen och politiken
varje fall märkliga paralleller mellan psykologiens moderiktningar och utvecklingen på politikens områden. Den atomistiska
psykologiens högkonjunktur var ju samtidig med materialistisk
historieuppfattning och dess politiska återverkan. Reaktionen mot
detta betydde den subjektiviserande psykologien med ett återvändande till enheten, jaget, »den monarkiska principen» och det
starka betonandet av känsla och drift, medan de politiska tendenserna samtidigt ha inriktats på statsprincip, totalitet och spekulationer i masspsykos. Nu kan man åter skymta en dragning
åt framhävarrdet av tankens, intellektets betydelse, som om det
hörde till livets eviga balanssystem att sedan drifterna släppts
lösa det tyglande förnuftet åter måste frammanas. Man tror icke
längre med Rousseau, att naturen, lämnad åt sig själv, är god:
rättstillståndet är icke primitivt, utan härlett. Man är tillbaka
hos Platon.
Politikern lever i nuet och tror sig kunna binda framtiden.
Historikern lever dessutom i det förgångna och kan kanske därmed förklara nuet. Om framtiden i någon mån skall kunna dirigeras, beror det på om man på politikens, samhällslivets område
kan göra som på teknikens eller vetenskapens: tillgodogöra sig
framfarna generationers samlade erfarenhet. Där har historikern
sin stora uppgift som förmedlare. Kanske inte minst genom vad
han kan ge den kommande generationen, ungdomen.
731