Litteratur
1938
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LITTERATUR
BEHANDLINGEN AV SVERIGES EKONOMISKA HISTORIA
FÖR SKOLUNGDOM OCH UTLÄNDSK PUBLIK
Diskussionen av de ekonomiska företeelsernas plats i historieundervisningen och historievetandet har varit mycket nyttig. Men
det är möjligt att den mindre borde ha gällt huruvida den ekonomiska historiens behandling varit tillräcklig än om den varit tillfredsställande. Utrymmet för ekonomisk-historiska ämnen i nyare
läroböcker för svensk historia förefaller nämligen åtminstone mig
ungefärligen motsvara vad man rimligtvis kan begära; men detta
utrymme har icke fått sin rätta och än mindre sin bästa användning.
För att belysa detta skall jag nu till en början sysselsätta mig med
vad som allmänt betraktas såsom vår bästa historiska lärobok,
Odhner-Westmans Lärobok i Fäderneslandets Historia för realskolan, vars 26:e upplaga utgavs år 1937 (308 sidor text, frånsett bilagor).
Boken har över huvud taget stora förtjänster, och även den ekonomisk-historiska delen av innehållet är delvis värd oreserverat erkännande; men trots detta förefaller läroboken mig i viktiga hänseenden
som en utpräglad exponent på de historiska läroböckernas brister i
det nu ifrågavarande hänseendet.
Själva upptakten till Odhner-Westmans lärobok är ovanligt lovande:· »Vi behöva endast E>e oss omkring i vårt land, så måste vi
fråga oss: När odlade man upp alla dessa åkrar, som nu bära oss
skördar överallt i landet, och i vilka delar av riket började odlaren
först sitt arbete~ När byggde man städerna, och varför ha människorna flyttat samman för att bo så hopträngda i dem’t Har man
alltid haft fabriker i landeth Om detta, på textens första sida angivna program hade tillämpats i den följande framställningen, så
skulle vi ha fått en sammanhängande skildring av Sveriges ekonomiska och sociala utveckling fram till nutiden; detta ämne skulle då
ha haft en självständig uppgift, sidoställt med den politiska historien; svenska folkets tillstånd skulle ha belysts likformigt och kontinuerligt alla perioder igenom, och urvalet av fakta skulle ha bestämts av hänsyn till deras betydelse på deras eget område, ej efter
den roll de spelat i den politiska historien.
I full överensstämmelse med programmet befinner sig också ett i
allmänhet lyckat, ganska fylligt kapitel, kallat En färd genom Sverige vid medeltidens slut (s. 60-66). Men det är betecknande för
framställningssättets avigsidor, att denna teckning för medeltidens
del saknar motsvarighet i fråga om alla följande perioder. Det behöver väl ej påpekas att man reste mer och ej mindre längre fram
i tiden och att varje nytt århundrade erbjuder rikare material för
54
Litteratur
en sådan framställning. Genom en serie teckningar av samma slag
skulle det nuvarande tillståndet ha stått historiskt förklarat, just så
som programmet har åsyftat, medan framställningen av medeltiden
nu hänger i luften.
Det förhåller sig på samma sätt med de i det följande insprängda
kapitlen, särskilt så till vida att deras placering förefaller alldeles
planlös. Så t. ex. framställes adelns liv på en dryg sida (s. 86 f.)
under Johan III:s regering, böndernas däremot på Karl IX:s tid,
alldeles som om icke adel och bönder hade levat vid varandras sida
under bägge dessa regeringar. Uppgiften måste vara att visa de
olika näringarnas och samhällsklassernas tillvaro och karakttir som
delar av ett gemensamt helt, vilket nästan genomgående saknas för
tiden efter medeltidens slut. Ibland tar sig denna planlöshet nästan
oförklarliga uttryck. Så t. ex. omtalas under den medeltida bergshanteringen (s. 62) koppar- och sHverbrytningen, medan järnhanteringen fullständigt förbigås, trots att järn och koppar på ett annat ställe (s. 42) omtalas bland de varor hanseaterna köpte i Sverige
– en tänkande hirjunge bör undra var järnet då kom ifrån och vart
silvret tog viigen. Det ligger nästan i sakens natur att författaren
har aktat sig att behandla den politiska historien lika godtyckligt.
De starka vågrörelserna i svenska folkets välstånd genom århundradena förbigås så gott som fullständigt. Framställningen av Gustaf
Vasas inre styrelse (s. 79) tar ej med ett ord sikte på den välmåga
folket åtnjöt under hans starka spira; lika litet omtalas betrycket
och nedgången under 1600-talets större del eller den starka höjningen
under den fredliga delen av Karl XI:s regering, o. s. v. ’Pill det
ur denna synpunkt mest betecknande hör, att 1772/73 års hungersnöd,
då det dog 75,000 människor fler än som föddes – den svåraste hemsökelse vår med 1750 påbörjade officiella befolkningsstatistik redovisar – ej omtalas med ett ord; förklaringen kan icke vara någon
annan iin att denna hungersnöd var utan politisk betydelse. J ag
skall ej nu diskutera, huruvida diagram – exempelvis över befolkningsutvecklingen – vore ett ändamålsenligt åskådningsmaterial för
nutida skolungdom.
Också urvalet av fakta är i stor utsträckning missledande, om
man vill orientera hithörande delar av framställningen efter ekonomiska och sociala synpunkter. Betänkligast är därvid kanske den
trycksida (s. 154 f.) som ugnas åt J onas Alströmer. Om frihetsmanufakturerna över huvud ha förtjänat så stort utrymme, vilket förefaller mig tvivelaktigt, så borde det icke ha ~ignats åt Alsträmer
utan åt industrien i Stockholrn och Norrköping; ty Alsträrners roll
var n~istan helt och hållet politisk, i manufakturernas utveckling
har han icke gjort någon insats av nämnvärd vikt, och detta faktum
har varit känt i över ferntio år.
I stället saknas fullständigt i boken en sådan man som Hutger
Maclean, trots att han genom enskiftets genomförande på sitt stora
gods i Skåne var hanbrytaren för skiftesväsendet och därmed för
uppryckningen av den utan all jämförelse viktigaste näringen, jord- 55
—- ————
Litteratur
bruket. Niir det ofta emot reformkraven på vårt område anföres
att de ej skulle ta hänsyn till skolungdomens behov av färg och
dramatiskt liv, så är det obegripligt att ett sådant fynd som Maelans insats har kunnat förbigås. Ty vår ekonomiska historia kiinner
fä mer dramatiska händelser än bans siitt att dela upp de stora
ägorna i likstora bondgårdar och nästan med våld flytta bönderna
till de nya gårdarna, där det härskade sorg och veklagan, med på-
följd av en stor nedgång i egendomens folkmängli — tills bladet
efter ett par år vände sig och folkmängden blev större än den nå-
gonsin hade varit, sedan Jet gått upp för bönderna vad reformerna
betydde. I jämförelse med sådant var Alströmcrs insats lika tam
som oviktig.
Den i många hänseenden förtjänstfulla samhällslära, vars första
avdelning på tjugoåtta sidor (s. 259-86) sammanfattar »Staten och
dess verksamhet» hela Sveriges historia igenom, innehåller åtskilligt ekonomiskt material; men Jet följer av denna disposition att
de ekonomiska företeelser som haft särskilt samband med statsverksamheten få ett alldeles oproportionerligt utrymme i förhällande
till” vad de betydde för ekonomi och samhällsliv som sådana. Avdelningen innehäller dessutom så mycket upprepningar av det föregående att man kan ifrågasätta om det knappa utrymmet där har
fått en lycklig användning.
Framställningen förefaller bli allt mindre tillfredsställande, ju
större anspråk den ställer på allmänna ekonomiska insikter och
kännedom om nutidens ekonomiska liv. Som bekant har det länge
diskuterats, huruvida skolorna borde bereda utrymme för ekonomisk undervisning. För egen del har jag alltid ansett en sådan
lösning olämplig, därför att den sannolikt endast skulle skapa
klicheer, som kunde missleda lika liitt som motsatsen. Men just därför är det särskilt önskvärt att använda det historiska behandlingssiittet som ett medel till ökad ekonomisk insikt, vilket ju också
ingår i IH’ogrammet för Odlmer-vVestmans lärobok. Detta förutsätter emellertid stor omsorg i formuleringarna, och kravet därpå
iir icke uppfyllt.
Det är t. ex. direkt missledande, t. o. m. på en av de ömtåligaste
punkterna att, som genomgående sker i läroboken, tala om »r)engar»
när vad som åsyftas iir realprestationer som hetalas med pengar;
på ett av dessa ställen (s. 132) har felet rättats på den inhäftade
riHtelselappen, men ej i dc övriga fal1cn. Förklaringen till pcnning·-
värdets ändringar (s. 280) är också i hög grad missledande. Det
heter t. ex.: »Om riksbanken drar in massor av sedlar och stoppar
dem i sitt kassavalv, blir det brist på sedlar, och dc stiga i värde.»
Satsen är redan efter bokstaven felaktig, eftersom riksbanken ej
lägger några sedlar i sitt kassavalv; men mycket viktiga1·e är att
man får on alldeles felorienterad förestiillning om innebörden i det
som sker – kreditgivningens och kreditvillkorens växlingar. Det
förefaller mig ej alls svårt att på samma utrymme ge en både lättfattlig och riktig framställning hiirav; men om jag misstar mig
56
Litteratur
däri, så bör det ej motivera en oriktig framställning utan i stället
leda till att hela förklaringen får utgå. ·
I andra fall förbigår framställningen de avgörande momenten.
Det är sålunda olyckligt, för att icke säga mer, att (s. 232) sammanslå sågverksindustriens och pappersmasseindustriens genombrott,
när de voro åtskilda av ett halvt sekel och den yngre industrien
i verkligheten ryckte fram samtidigt med att den äldre började
stagnera. Förklaringen till de norrbottniska malmfältens sena exploatering, som föranledd av brist på kommunikationer (s. 233), leder
också vilse, så till vida som kommunikationerna förmodligen hade
tillkommit långt förr, om det då hade funnits egentlig användning
för malmen; den verkliga förklaringen är att först den basiska processen gjorde fosforrik malm användbar. Att kalla dessa fält »de
rikaste i världen» går ånyo förbi det avgörande momentet; det är
ej malmens mängd utan dess höga järnhalt som ger fälten deras
.särställning. Allra betänkligast synes det mig vara att framställningen undantagslöst (s. 253, 270, 279) sammanslår 1920/23 års och
1930/33 års kriser till »den utomordentligt svåra ekonomiska kris
som gick över världen efter världskriget» och exemplifierar den med
arbetslösheten på 1930-talet. En sådan teckning döljer fullständigt
– av obekant anledning men utan tvivel oavsiktligt – 1920-talets
i vår historia ganska enastående ekonomiska uppsving, som i synnerhet för arbetarna resulterade i en förut okänd reallönestegring.
Det vore en lätt sak att öka denna exempelsamling, men vad som
redan har sagts får väl anses tillräckligt för att visa i vad mån
vår bästa historiska lärobok är i behov av reformation till huvud
och lemmar. Den måste efter mitt ringa förstånd skrivas på ett
sådant sätt att dess eget program blir genomfört; förmodligen förutsätter detta hos dess författare fortsatt studium av både allmänna
och speciellt nutida ekonomiska företeelser.
Som tilliigg till denna korta granskning av en historisk lärobok
skall jag med några ord fiista uppmärksamheten på det senaste oeh
ett av de få försöken till en framställning av Sveriges historia för
utländsk publik, Ragnar Svanströms och Carl-Fredrik Palmstiernas
A Short History of Sweden (Oxford 1934). Liksom i fråga om Odhner.:__
Westman skall jag i huvudsak inskränka min granskning till det
ekonomiskt-historiska innehållet; men i detta senare fall känner jag
dock behov av en gensaga mot vad som i boken kommer ganska
nära kryperi för engelsmännen, en hållning som snarast kan väntas
leda till motsatt resultat mot det avsedda och som alldeles oberoende
därav är oförenlig med svensk värdighet. Blott ett par exempel
därpå må nämnas. Redan påståendet (s. 229) att den svenska allmänheten »alltid varit mottaglig för anglosachsiskt inflytande» förefaller omöjligt att förena med historiska fakta. Uppgiften om det
beroende vari Then Swänska Argus stod till Spectator och Tatler
framkommer (s. 239), fastän det redan för fyrtio år sedan visats
57
d
Litteratur
att förebilden i främsta rummet var holländsk. Axel von Fersen
förklaras utan reservation (s. 230) ha varit »av skotsk härstamning»,
fastän han tillhörde en baltisk, d. v. s. tysk adelssläkt – bland de
otaliga andra som befolkade 1600-talets svenska riddarhus – spå-
rad tillbaka till Tyskland ända till 1100-talet; t. o. m. den gamla
traditionen att släkten under ännu äldre tid skulle ha varit skotsk
är så vitt jag vet allmänt övergiven. I slutet av boken (s. 430) på-
stås att »engelska nu är det första språk som läses i svenska skolor»,
vilket var och en vet är i strid med verkligheten, o. s. v.
Det ekonomiskt-historiska innehållet är på goda grunder långt
ifrån huvudsaken i boken, men sådant det är ger det tyvärr en
mycket missledande framställning av förhållandena. Jag nöjer mig
med ett litet urval av exempel.
Det påstås (s. 201) under behandlingen av frihetstiden, att England
importerade sitt tackjärn från Sverige, fastän Sverige överhuvud
taget intet tackjärn exporterade före senare hiilften av 1800-talet;
vad som menas är stångjärn. Att Sverige på samma sida kallas
»wönstret på ett gjuteriland» (the model foundry-land) får kanske
skrivas på de flödande felöversättningarnas konto; i alla händelser
har det ingenting med verkligheten att göra. Längre ned på sidan
säges: »År 1723 bestod handelsflottan endast av 228 fartyg, men 1726
beräknades den till omkring 1,844, med ett motsvarande större tonnage, sålunda betydligt överflyglande flertalet av sina utländska.
medtävlare.» Det sista vore förmodligen sant, om siffrorna över
huvud taget hade någon som helst kontakt med de verkliga; den
rätta siffran är emellertid 480 i st. f. 1,844, och det är mig obegripligt
var den senare kommer ifrån. ,Tordbruket säges (s. 204) vid samma
tid ha sysselsatt 95 % av befolkningen, vilket är en mycket högre siffra
än forskarna ha kommit fram till för någon tidpunkt. Skiftesväsendet påstås (s. 236), likaledes under 1700-talet, ha medfört »massinströmning» (wholesalc immigration) från land till stad; i verkligheten började städernas andel i totalbefolkningen över huvud taget icke att stiga förrän hundra år senare. Man blir onekligen hä-
pen när det (s. 301) anses nödviindigt att utan närmare förklaring
upplysa engelska läsare om att »kolindustrien grundlades år 1797»,
ty det måste inge varje för Sveriges näringsliv främmande liisare,
och kanske särskilt en engelsk, intrycket att kolbrytningen i Sverige
någonsin har varit av nämnvärd betydelse.
Med en fantastisk förklaring – som jag här förbigår – siiges det
(s. 397) att födelsetalet under årtiondet 1801/10 var 2,04 men 1821/3(}
hade stigit till 11,02. De rätta siffrorna äro emellertid reSJ). 30,sG och
34,63, sålunda ej blott ofantligt mycket högre utan samtidigt också
mycket mindre skilda sinsemellan än de meddelade. Vad författarna
ha fått tag i är icke födelsetalet utan folkökningen eller födelseöverskottet, som över huvud taget i äldre tid alltid friimst växlade genom dödlighetens, icke nativitetens, upp- och nedgång. Den svenska
nativiteten i nutiden uppges (s. 412 not) »knar)past överstiga Frankrikes», medan den i verkligheten är väsentligt lägre iin den franska
58
Litteratur
och den lägsta i världen, och medan det land som kommer Sverige
närmast icke iir Frankrike utan England. Industrien säges (s. 408)
i Sverige för närvarande sysselsätta omkring 50% av befolkningen,
medan den rätta siffran (för 1930, det högsta redovisade året) är
35,7. På samma sida lämnas på några rader en nästan obegripligt
felaktig teckning av vår nyare industriella utveckling: »Vägen var
beredd för gryningen till den stora industriperiod som började med
1890-talet och som under föga mer än ett årtionde skulle komma att
förse landet med talrika industrier – några av dem, sådana som
trävaru-, pappers- och maskinindustrierna, av betydlig omfattning …
Snart stod Sverige i första ledet av de trävaruexporterande länderna.>> I verkligheten gick den skildrade utvecklingen delvis ett
halvt och delvis ett fjärdedels århundrade längre tillbaka i tiden,
och under den angivna perioden inträdde Sverige så långt ifrån
i första ledet av trävaruexporterande länder att vår sågverksindustri
då tvärtom började stanna i växten, för att få vid sin sida en massaindustri som framställningen fullständigt ignorerar. Höjdpunkten
är dock ej detta utan en sats några sidor tidigare (s. 404), av innehåll att Sveriges »fabriker (factories) upprättades ej i städerna utan
i gruvornas omedelbara närhet över hela landet»! Det är en gåta
hur författarna ha tänkt sig sambandet mellan den under 1800-talet
utvecklade fabriksindustrien och gruvorna, som ju ej hade det
minsta därmed att göra, och ytterligare hur detta samband kunde
omfatta hela landet, när gruvorna befunna sig inom strängt begränsade områden. Någon dunkel reminiscens av en uppgift att Sveriges
industri till stor del ligger på landsbygden är väl här förklaringen
till en behandling som svårligen kan ursäktas.
Men det skulle ej tjäna något förnuftigt ändamål att fullfölja
denna exemplifiering. Allt vad jag nu har sagt visar brister i ekonomisk-historisk insikt hos författarna av våra historiska läro- och
handböcker. Emellertid finns tydligen intresset för att bereda hithörande fakta utrymme, och det är mycket välkommet; då vågar
man kanske hoppas att den ännu kvarstående bristen snart skall
fyllas.
Eli F. Heckschcr.
TILL \VIKNERMINNET
Det nyligen firade 100-årsminnet av Wilmers födelse – 50-årsdagen
av hans död infaller den 15 mars i år – kan ge anledning till åtskilliga reflexioner, hl. a. den att dylika fester och minnesskrifter endast
ha en mening, om den hyllade varit en verkligt betydande man och
59
n
Litteratur
om hans verk lever och stimulerar till fortsatt tankearbete. Det finns
personer som delvis tack vare sin officiella sti:illning lyckats sätta
sin prägel på samtiden, men egentligen redan överlevat sig själva –
måhända kan en man som Carl David af Wirsen riilmas dit. Det
finns också de, vars levnad aldrig hann bära någon frukt, men som
genom själva sin personlighet leva och verka vidare- man kommer
i detta sammanhang att tänka på den alltför tidigt bortryckte Ernst
Kjellander. Och det finns till slut ·sådana, som utan någon yttre
myndighet haft en ofantlig auktoritet i samtiden och vilkas tankar
efter deras död gå som en dold underström genom hela kulturlivet.
Till de senare vill man gärna räkna Pontus Wikner.
Men den vackra minnesskrift’, som till 100-årsdagen av Wikners
födelse utgivits av docenterna Algot Werin och Elof Åkesson, är icke
bara en hyllning till en betydande svensk tänkare utan den avlägger
också ett vackert vittnesbörd om svensk humanistisk forskning.
Samtliga bidrag kunna verkligen betraktas som självständiga undersökningar, vilka bli grundstenar i den uttömmande undersökning av
Wikners hela tänkande, varpå vi ännu vänta. Värdefulla upplysningar om Wikners inre utveckling ge också de av prof. Theodor
Hjelmqvist utgivna och sakkunnigt kommenterade Wiknerbreven till
skalden Ernst Björck.
Det finns ännu mycken obruten mark på den svenska filosofiens
fält. Hos den ensamme tänkaren Wikner finns det, som biskop Torsten Bohlin framhåller i sitt bidrag, ännu gruvschakt malm att bryta,
och Elof Åkesson anmärker, att medan endast en mycket specialiserad lärdomshistoriker bar anledning att &yssla med den som blev
Sigurd Ribbings efterträdare, kan man ännu i dag hämta stimulans
till ett fruktbart tankearbete ur Wikners filosofiska skrifter. I sitt
mycket personligt hållna inledande bidrag till minnesskriften på-
pekar Åkesson en annan omständighet, som gör att man känner sig
något generad över att Wikner i Sverige betraktats som en smula
hemmagjord. Wikners verk har utmärkt väl trotsat det halvsekel,
som förgått, sedan han för alltid nedlade pennan. »Jag kan inte se»,
säger Åkesson på tal om vår egen generations uppgörelse med den
nedärvda transcendentalismens kunskapsteoretiska förutsättningar,
»att George Edward Moores berömda ’Refutation of idealism’ av år
1903 – den erkända utgångspunkten för modern anglosaxisk kunskapsteori – i sin kritik av satsen, att ’vara är förnimmas’, innehåller ett enda tankemoment, som ieke finns hos ·wikner.» Och man
kan göra andra konfrontationer utan att behöva rodna för den
okände svenska tänkarens del. Man kan komma från åratals studier
i engelsk oeh amerikansk relationsteori – Åkesson vet här vad han
talar om – »för att hos Wikner på många punkter finna en klarhet,
som icke förlorar sig i utan förmår upplysa genom det subtila». Det
är ett högt betyg, men det finns inte r.ingaste anledning att tillskriva
det den vanliga benägenheten hos författare att överskatta sin hjälte,
1 Fontus Wikner 1837-1937. Lund, Glcerups förlag, 1937.
60
Litteratur
och åtminstone ingen svensk 1800-talsfilosof kan bjuda konkurrens.
Ett liknande vittnesbörd, om Wikners geniala konception av panteismen, avlägger den danske missionären L. P. Larsen i sitt bidrag
»Pontus Wilmers Panteisme set med en indisk missionrors ojne».
Gång efter annan har Larsen för tänkande hinduer föredragit Wikners redogörelse för panteismen och dennas roll i hans liv, »og man
mrerkede hvor de lyttede, saadan som Mennesker gor hvor de staar
overfor en som forstaar noget af hvad der rerer sig hos dem». Lar- r
sens bidrag innehåller för övrigt en högre uppskattning av den Wiknerska prosan än vi äro vana vid, detta egendomligt och inifrån
vuxna språk, ett spontant uttryck för vad som rör sig hos den som
brukar det; Larsen framhåller också det vanskliga, för att icke säga
ogörliga i att söka översätta det.
Det är för övrigt centrala problem i Wikners utveckling eller tänkande, som utredas i denna minnesskrift. Professor Gunnar Rudberg
analyserar Wikners skuld till Hellas och Rom. Till en början är det
Rom och latinet, som betytt mest: Hellas kommer med först senare.
Väckelsen kom från Viktor Rydbergs Den siste athenaren – det är
Rydbergs syn på Hellas som går igen i Wikners noveller. I John
Landquists bidrag »Wikners utveckling fram till Kulturens offerväsen» får man ett starkt intryck av konsekvensen och fastheten i
livshållningen, av intensiteten i upplevelserna hos Wikner, av det
stålhårda mitt i all skenbar vekhet. Algot W erin framhåller i sitt
bidrag »Pontus Wikner – den kristne Narkissos», att av alla den
svenska litteraturens talrika Narkissastyper ingen visat en sådan
personlig själsfrändskap med den antika mytens självbespeglande
Narkissos. Kommen till insikt om att han var utsatt för samma förvillelse som Narkissos, som förälskade sig i sin egen bild, fann Wikner vägen till Människosonen och räddades från Narkissos öde: att
förvillas och förtäras av kärlek till en ide, ett ideal, som var en spegling av det egna jaget.
Biskop Torsten Bohlin upptar med »Urbild-vrångbild-avbild»
som nyckelord Wikners kristologi och antropologi till behandling.
Wikner var som tänkare icke statisk, utan dynamisk, och det visar
sig att han även i av Bohlin behandlade avseenden reviderade sin
uppfattning. 1867 hävdar Wikner sålunda bestämt, att kristendomen
står och faller med erkännandet, att Kristus är artskild r från alla
andra människor, men 1872 tar han avstånd från tvånatursläran.
Men det är därför icke riktigt att räkna Wikner som anhängare av
den religiösa liberalismen. Visserligen är detta begrepp en smula
tänjbart, men i det väsentliga har Wikner ingenting gemensamt med
denna rörelse. Därav att han icke var ortodox, följer ej att han religiöst sett var liberal i samma mening som Viktor Rydberg och Nils
Ignell. Medan det utmärkande för dem var kravet på en reducering
av det traditionella läroinnehållet, till förmån för en renad förståndsmässig kristendom, grundad på Jesu lära, leddes Wikner, som
Bohlin framhåller, av rent personligt religiösa motiv. Wikners syn
på Kristus såsom människaidealet är i verkligheten sakligt sett ~n
61
– r
Litteratur
helt annan än Rydbergs syn på idealmänniskan Kristus. Och på
samma sätt förhåller det sig med Wikners ställning till andra centrala kristna läropunkter, t. ex. försoningen.
Minnesskriften är ingen lättläst bok. Men den ger som Wikners
egen produktion rik anledning till eftertanke och omprövning av
vedertagna meningar. Och detta är väl den bästa hyllningen till
hans minne, att han på detta sätt får verka vidare, icke till slavisk
underkastelse utan till fortsatt självständigt prövande av problemen.
I livet hade han ingen stor menighet. Medan han i sin ungdom
drömde om att bliva en konung, nöjde han sig längre fram med att
vara en »redlig tjänare». Sådana tänkare bilda icke skolor.
Bror Olsson.
62
BEHANDLINGEN AV SVERIGES EKONOMISKA HISTORIA
FÖR SKOLUNGDOM OCH UTLÄNDSK PUBLIK
Diskussionen av de ekonomiska företeelsernas plats i historieundervisningen och historievetandet har varit mycket nyttig. Men
det är möjligt att den mindre borde ha gällt huruvida den ekonomiska historiens behandling varit tillräcklig än om den varit tillfredsställande. Utrymmet för ekonomisk-historiska ämnen i nyare
läroböcker för svensk historia förefaller nämligen åtminstone mig
ungefärligen motsvara vad man rimligtvis kan begära; men detta
utrymme har icke fått sin rätta och än mindre sin bästa användning.
För att belysa detta skall jag nu till en början sysselsätta mig med
vad som allmänt betraktas såsom vår bästa historiska lärobok,
Odhner-Westmans Lärobok i Fäderneslandets Historia för realskolan, vars 26:e upplaga utgavs år 1937 (308 sidor text, frånsett bilagor).
Boken har över huvud taget stora förtjänster, och även den ekonomisk-historiska delen av innehållet är delvis värd oreserverat erkännande; men trots detta förefaller läroboken mig i viktiga hänseenden
som en utpräglad exponent på de historiska läroböckernas brister i
det nu ifrågavarande hänseendet.
Själva upptakten till Odhner-Westmans lärobok är ovanligt lovande:· »Vi behöva endast E>e oss omkring i vårt land, så måste vi
fråga oss: När odlade man upp alla dessa åkrar, som nu bära oss
skördar överallt i landet, och i vilka delar av riket började odlaren
först sitt arbete~ När byggde man städerna, och varför ha människorna flyttat samman för att bo så hopträngda i dem’t Har man
alltid haft fabriker i landeth Om detta, på textens första sida angivna program hade tillämpats i den följande framställningen, så
skulle vi ha fått en sammanhängande skildring av Sveriges ekonomiska och sociala utveckling fram till nutiden; detta ämne skulle då
ha haft en självständig uppgift, sidoställt med den politiska historien; svenska folkets tillstånd skulle ha belysts likformigt och kontinuerligt alla perioder igenom, och urvalet av fakta skulle ha bestämts av hänsyn till deras betydelse på deras eget område, ej efter
den roll de spelat i den politiska historien.
I full överensstämmelse med programmet befinner sig också ett i
allmänhet lyckat, ganska fylligt kapitel, kallat En färd genom Sverige vid medeltidens slut (s. 60-66). Men det är betecknande för
framställningssättets avigsidor, att denna teckning för medeltidens
del saknar motsvarighet i fråga om alla följande perioder. Det behöver väl ej påpekas att man reste mer och ej mindre längre fram
i tiden och att varje nytt århundrade erbjuder rikare material för
54
Litteratur
en sådan framställning. Genom en serie teckningar av samma slag
skulle det nuvarande tillståndet ha stått historiskt förklarat, just så
som programmet har åsyftat, medan framställningen av medeltiden
nu hänger i luften.
Det förhåller sig på samma sätt med de i det följande insprängda
kapitlen, särskilt så till vida att deras placering förefaller alldeles
planlös. Så t. ex. framställes adelns liv på en dryg sida (s. 86 f.)
under Johan III:s regering, böndernas däremot på Karl IX:s tid,
alldeles som om icke adel och bönder hade levat vid varandras sida
under bägge dessa regeringar. Uppgiften måste vara att visa de
olika näringarnas och samhällsklassernas tillvaro och karakttir som
delar av ett gemensamt helt, vilket nästan genomgående saknas för
tiden efter medeltidens slut. Ibland tar sig denna planlöshet nästan
oförklarliga uttryck. Så t. ex. omtalas under den medeltida bergshanteringen (s. 62) koppar- och sHverbrytningen, medan järnhanteringen fullständigt förbigås, trots att järn och koppar på ett annat ställe (s. 42) omtalas bland de varor hanseaterna köpte i Sverige
– en tänkande hirjunge bör undra var järnet då kom ifrån och vart
silvret tog viigen. Det ligger nästan i sakens natur att författaren
har aktat sig att behandla den politiska historien lika godtyckligt.
De starka vågrörelserna i svenska folkets välstånd genom århundradena förbigås så gott som fullständigt. Framställningen av Gustaf
Vasas inre styrelse (s. 79) tar ej med ett ord sikte på den välmåga
folket åtnjöt under hans starka spira; lika litet omtalas betrycket
och nedgången under 1600-talets större del eller den starka höjningen
under den fredliga delen av Karl XI:s regering, o. s. v. ’Pill det
ur denna synpunkt mest betecknande hör, att 1772/73 års hungersnöd,
då det dog 75,000 människor fler än som föddes – den svåraste hemsökelse vår med 1750 påbörjade officiella befolkningsstatistik redovisar – ej omtalas med ett ord; förklaringen kan icke vara någon
annan iin att denna hungersnöd var utan politisk betydelse. J ag
skall ej nu diskutera, huruvida diagram – exempelvis över befolkningsutvecklingen – vore ett ändamålsenligt åskådningsmaterial för
nutida skolungdom.
Också urvalet av fakta är i stor utsträckning missledande, om
man vill orientera hithörande delar av framställningen efter ekonomiska och sociala synpunkter. Betänkligast är därvid kanske den
trycksida (s. 154 f.) som ugnas åt J onas Alströmer. Om frihetsmanufakturerna över huvud ha förtjänat så stort utrymme, vilket förefaller mig tvivelaktigt, så borde det icke ha ~ignats åt Alsträmer
utan åt industrien i Stockholrn och Norrköping; ty Alsträrners roll
var n~istan helt och hållet politisk, i manufakturernas utveckling
har han icke gjort någon insats av nämnvärd vikt, och detta faktum
har varit känt i över ferntio år.
I stället saknas fullständigt i boken en sådan man som Hutger
Maclean, trots att han genom enskiftets genomförande på sitt stora
gods i Skåne var hanbrytaren för skiftesväsendet och därmed för
uppryckningen av den utan all jämförelse viktigaste näringen, jord- 55
—- ————
Litteratur
bruket. Niir det ofta emot reformkraven på vårt område anföres
att de ej skulle ta hänsyn till skolungdomens behov av färg och
dramatiskt liv, så är det obegripligt att ett sådant fynd som Maelans insats har kunnat förbigås. Ty vår ekonomiska historia kiinner
fä mer dramatiska händelser än bans siitt att dela upp de stora
ägorna i likstora bondgårdar och nästan med våld flytta bönderna
till de nya gårdarna, där det härskade sorg och veklagan, med på-
följd av en stor nedgång i egendomens folkmängli — tills bladet
efter ett par år vände sig och folkmängden blev större än den nå-
gonsin hade varit, sedan Jet gått upp för bönderna vad reformerna
betydde. I jämförelse med sådant var Alströmcrs insats lika tam
som oviktig.
Den i många hänseenden förtjänstfulla samhällslära, vars första
avdelning på tjugoåtta sidor (s. 259-86) sammanfattar »Staten och
dess verksamhet» hela Sveriges historia igenom, innehåller åtskilligt ekonomiskt material; men Jet följer av denna disposition att
de ekonomiska företeelser som haft särskilt samband med statsverksamheten få ett alldeles oproportionerligt utrymme i förhällande
till” vad de betydde för ekonomi och samhällsliv som sådana. Avdelningen innehäller dessutom så mycket upprepningar av det föregående att man kan ifrågasätta om det knappa utrymmet där har
fått en lycklig användning.
Framställningen förefaller bli allt mindre tillfredsställande, ju
större anspråk den ställer på allmänna ekonomiska insikter och
kännedom om nutidens ekonomiska liv. Som bekant har det länge
diskuterats, huruvida skolorna borde bereda utrymme för ekonomisk undervisning. För egen del har jag alltid ansett en sådan
lösning olämplig, därför att den sannolikt endast skulle skapa
klicheer, som kunde missleda lika liitt som motsatsen. Men just därför är det särskilt önskvärt att använda det historiska behandlingssiittet som ett medel till ökad ekonomisk insikt, vilket ju också
ingår i IH’ogrammet för Odlmer-vVestmans lärobok. Detta förutsätter emellertid stor omsorg i formuleringarna, och kravet därpå
iir icke uppfyllt.
Det är t. ex. direkt missledande, t. o. m. på en av de ömtåligaste
punkterna att, som genomgående sker i läroboken, tala om »r)engar»
när vad som åsyftas iir realprestationer som hetalas med pengar;
på ett av dessa ställen (s. 132) har felet rättats på den inhäftade
riHtelselappen, men ej i dc övriga fal1cn. Förklaringen till pcnning·-
värdets ändringar (s. 280) är också i hög grad missledande. Det
heter t. ex.: »Om riksbanken drar in massor av sedlar och stoppar
dem i sitt kassavalv, blir det brist på sedlar, och dc stiga i värde.»
Satsen är redan efter bokstaven felaktig, eftersom riksbanken ej
lägger några sedlar i sitt kassavalv; men mycket viktiga1·e är att
man får on alldeles felorienterad förestiillning om innebörden i det
som sker – kreditgivningens och kreditvillkorens växlingar. Det
förefaller mig ej alls svårt att på samma utrymme ge en både lättfattlig och riktig framställning hiirav; men om jag misstar mig
56
Litteratur
däri, så bör det ej motivera en oriktig framställning utan i stället
leda till att hela förklaringen får utgå. ·
I andra fall förbigår framställningen de avgörande momenten.
Det är sålunda olyckligt, för att icke säga mer, att (s. 232) sammanslå sågverksindustriens och pappersmasseindustriens genombrott,
när de voro åtskilda av ett halvt sekel och den yngre industrien
i verkligheten ryckte fram samtidigt med att den äldre började
stagnera. Förklaringen till de norrbottniska malmfältens sena exploatering, som föranledd av brist på kommunikationer (s. 233), leder
också vilse, så till vida som kommunikationerna förmodligen hade
tillkommit långt förr, om det då hade funnits egentlig användning
för malmen; den verkliga förklaringen är att först den basiska processen gjorde fosforrik malm användbar. Att kalla dessa fält »de
rikaste i världen» går ånyo förbi det avgörande momentet; det är
ej malmens mängd utan dess höga järnhalt som ger fälten deras
.särställning. Allra betänkligast synes det mig vara att framställningen undantagslöst (s. 253, 270, 279) sammanslår 1920/23 års och
1930/33 års kriser till »den utomordentligt svåra ekonomiska kris
som gick över världen efter världskriget» och exemplifierar den med
arbetslösheten på 1930-talet. En sådan teckning döljer fullständigt
– av obekant anledning men utan tvivel oavsiktligt – 1920-talets
i vår historia ganska enastående ekonomiska uppsving, som i synnerhet för arbetarna resulterade i en förut okänd reallönestegring.
Det vore en lätt sak att öka denna exempelsamling, men vad som
redan har sagts får väl anses tillräckligt för att visa i vad mån
vår bästa historiska lärobok är i behov av reformation till huvud
och lemmar. Den måste efter mitt ringa förstånd skrivas på ett
sådant sätt att dess eget program blir genomfört; förmodligen förutsätter detta hos dess författare fortsatt studium av både allmänna
och speciellt nutida ekonomiska företeelser.
Som tilliigg till denna korta granskning av en historisk lärobok
skall jag med några ord fiista uppmärksamheten på det senaste oeh
ett av de få försöken till en framställning av Sveriges historia för
utländsk publik, Ragnar Svanströms och Carl-Fredrik Palmstiernas
A Short History of Sweden (Oxford 1934). Liksom i fråga om Odhner.:__
Westman skall jag i huvudsak inskränka min granskning till det
ekonomiskt-historiska innehållet; men i detta senare fall känner jag
dock behov av en gensaga mot vad som i boken kommer ganska
nära kryperi för engelsmännen, en hållning som snarast kan väntas
leda till motsatt resultat mot det avsedda och som alldeles oberoende
därav är oförenlig med svensk värdighet. Blott ett par exempel
därpå må nämnas. Redan påståendet (s. 229) att den svenska allmänheten »alltid varit mottaglig för anglosachsiskt inflytande» förefaller omöjligt att förena med historiska fakta. Uppgiften om det
beroende vari Then Swänska Argus stod till Spectator och Tatler
framkommer (s. 239), fastän det redan för fyrtio år sedan visats
57
d
Litteratur
att förebilden i främsta rummet var holländsk. Axel von Fersen
förklaras utan reservation (s. 230) ha varit »av skotsk härstamning»,
fastän han tillhörde en baltisk, d. v. s. tysk adelssläkt – bland de
otaliga andra som befolkade 1600-talets svenska riddarhus – spå-
rad tillbaka till Tyskland ända till 1100-talet; t. o. m. den gamla
traditionen att släkten under ännu äldre tid skulle ha varit skotsk
är så vitt jag vet allmänt övergiven. I slutet av boken (s. 430) på-
stås att »engelska nu är det första språk som läses i svenska skolor»,
vilket var och en vet är i strid med verkligheten, o. s. v.
Det ekonomiskt-historiska innehållet är på goda grunder långt
ifrån huvudsaken i boken, men sådant det är ger det tyvärr en
mycket missledande framställning av förhållandena. Jag nöjer mig
med ett litet urval av exempel.
Det påstås (s. 201) under behandlingen av frihetstiden, att England
importerade sitt tackjärn från Sverige, fastän Sverige överhuvud
taget intet tackjärn exporterade före senare hiilften av 1800-talet;
vad som menas är stångjärn. Att Sverige på samma sida kallas
»wönstret på ett gjuteriland» (the model foundry-land) får kanske
skrivas på de flödande felöversättningarnas konto; i alla händelser
har det ingenting med verkligheten att göra. Längre ned på sidan
säges: »År 1723 bestod handelsflottan endast av 228 fartyg, men 1726
beräknades den till omkring 1,844, med ett motsvarande större tonnage, sålunda betydligt överflyglande flertalet av sina utländska.
medtävlare.» Det sista vore förmodligen sant, om siffrorna över
huvud taget hade någon som helst kontakt med de verkliga; den
rätta siffran är emellertid 480 i st. f. 1,844, och det är mig obegripligt
var den senare kommer ifrån. ,Tordbruket säges (s. 204) vid samma
tid ha sysselsatt 95 % av befolkningen, vilket är en mycket högre siffra
än forskarna ha kommit fram till för någon tidpunkt. Skiftesväsendet påstås (s. 236), likaledes under 1700-talet, ha medfört »massinströmning» (wholesalc immigration) från land till stad; i verkligheten började städernas andel i totalbefolkningen över huvud taget icke att stiga förrän hundra år senare. Man blir onekligen hä-
pen när det (s. 301) anses nödviindigt att utan närmare förklaring
upplysa engelska läsare om att »kolindustrien grundlades år 1797»,
ty det måste inge varje för Sveriges näringsliv främmande liisare,
och kanske särskilt en engelsk, intrycket att kolbrytningen i Sverige
någonsin har varit av nämnvärd betydelse.
Med en fantastisk förklaring – som jag här förbigår – siiges det
(s. 397) att födelsetalet under årtiondet 1801/10 var 2,04 men 1821/3(}
hade stigit till 11,02. De rätta siffrorna äro emellertid reSJ). 30,sG och
34,63, sålunda ej blott ofantligt mycket högre utan samtidigt också
mycket mindre skilda sinsemellan än de meddelade. Vad författarna
ha fått tag i är icke födelsetalet utan folkökningen eller födelseöverskottet, som över huvud taget i äldre tid alltid friimst växlade genom dödlighetens, icke nativitetens, upp- och nedgång. Den svenska
nativiteten i nutiden uppges (s. 412 not) »knar)past överstiga Frankrikes», medan den i verkligheten är väsentligt lägre iin den franska
58
Litteratur
och den lägsta i världen, och medan det land som kommer Sverige
närmast icke iir Frankrike utan England. Industrien säges (s. 408)
i Sverige för närvarande sysselsätta omkring 50% av befolkningen,
medan den rätta siffran (för 1930, det högsta redovisade året) är
35,7. På samma sida lämnas på några rader en nästan obegripligt
felaktig teckning av vår nyare industriella utveckling: »Vägen var
beredd för gryningen till den stora industriperiod som började med
1890-talet och som under föga mer än ett årtionde skulle komma att
förse landet med talrika industrier – några av dem, sådana som
trävaru-, pappers- och maskinindustrierna, av betydlig omfattning …
Snart stod Sverige i första ledet av de trävaruexporterande länderna.>> I verkligheten gick den skildrade utvecklingen delvis ett
halvt och delvis ett fjärdedels århundrade längre tillbaka i tiden,
och under den angivna perioden inträdde Sverige så långt ifrån
i första ledet av trävaruexporterande länder att vår sågverksindustri
då tvärtom började stanna i växten, för att få vid sin sida en massaindustri som framställningen fullständigt ignorerar. Höjdpunkten
är dock ej detta utan en sats några sidor tidigare (s. 404), av innehåll att Sveriges »fabriker (factories) upprättades ej i städerna utan
i gruvornas omedelbara närhet över hela landet»! Det är en gåta
hur författarna ha tänkt sig sambandet mellan den under 1800-talet
utvecklade fabriksindustrien och gruvorna, som ju ej hade det
minsta därmed att göra, och ytterligare hur detta samband kunde
omfatta hela landet, när gruvorna befunna sig inom strängt begränsade områden. Någon dunkel reminiscens av en uppgift att Sveriges
industri till stor del ligger på landsbygden är väl här förklaringen
till en behandling som svårligen kan ursäktas.
Men det skulle ej tjäna något förnuftigt ändamål att fullfölja
denna exemplifiering. Allt vad jag nu har sagt visar brister i ekonomisk-historisk insikt hos författarna av våra historiska läro- och
handböcker. Emellertid finns tydligen intresset för att bereda hithörande fakta utrymme, och det är mycket välkommet; då vågar
man kanske hoppas att den ännu kvarstående bristen snart skall
fyllas.
Eli F. Heckschcr.
TILL \VIKNERMINNET
Det nyligen firade 100-årsminnet av Wilmers födelse – 50-årsdagen
av hans död infaller den 15 mars i år – kan ge anledning till åtskilliga reflexioner, hl. a. den att dylika fester och minnesskrifter endast
ha en mening, om den hyllade varit en verkligt betydande man och
59
n
Litteratur
om hans verk lever och stimulerar till fortsatt tankearbete. Det finns
personer som delvis tack vare sin officiella sti:illning lyckats sätta
sin prägel på samtiden, men egentligen redan överlevat sig själva –
måhända kan en man som Carl David af Wirsen riilmas dit. Det
finns också de, vars levnad aldrig hann bära någon frukt, men som
genom själva sin personlighet leva och verka vidare- man kommer
i detta sammanhang att tänka på den alltför tidigt bortryckte Ernst
Kjellander. Och det finns till slut ·sådana, som utan någon yttre
myndighet haft en ofantlig auktoritet i samtiden och vilkas tankar
efter deras död gå som en dold underström genom hela kulturlivet.
Till de senare vill man gärna räkna Pontus Wikner.
Men den vackra minnesskrift’, som till 100-årsdagen av Wikners
födelse utgivits av docenterna Algot Werin och Elof Åkesson, är icke
bara en hyllning till en betydande svensk tänkare utan den avlägger
också ett vackert vittnesbörd om svensk humanistisk forskning.
Samtliga bidrag kunna verkligen betraktas som självständiga undersökningar, vilka bli grundstenar i den uttömmande undersökning av
Wikners hela tänkande, varpå vi ännu vänta. Värdefulla upplysningar om Wikners inre utveckling ge också de av prof. Theodor
Hjelmqvist utgivna och sakkunnigt kommenterade Wiknerbreven till
skalden Ernst Björck.
Det finns ännu mycken obruten mark på den svenska filosofiens
fält. Hos den ensamme tänkaren Wikner finns det, som biskop Torsten Bohlin framhåller i sitt bidrag, ännu gruvschakt malm att bryta,
och Elof Åkesson anmärker, att medan endast en mycket specialiserad lärdomshistoriker bar anledning att &yssla med den som blev
Sigurd Ribbings efterträdare, kan man ännu i dag hämta stimulans
till ett fruktbart tankearbete ur Wikners filosofiska skrifter. I sitt
mycket personligt hållna inledande bidrag till minnesskriften på-
pekar Åkesson en annan omständighet, som gör att man känner sig
något generad över att Wikner i Sverige betraktats som en smula
hemmagjord. Wikners verk har utmärkt väl trotsat det halvsekel,
som förgått, sedan han för alltid nedlade pennan. »Jag kan inte se»,
säger Åkesson på tal om vår egen generations uppgörelse med den
nedärvda transcendentalismens kunskapsteoretiska förutsättningar,
»att George Edward Moores berömda ’Refutation of idealism’ av år
1903 – den erkända utgångspunkten för modern anglosaxisk kunskapsteori – i sin kritik av satsen, att ’vara är förnimmas’, innehåller ett enda tankemoment, som ieke finns hos ·wikner.» Och man
kan göra andra konfrontationer utan att behöva rodna för den
okände svenska tänkarens del. Man kan komma från åratals studier
i engelsk oeh amerikansk relationsteori – Åkesson vet här vad han
talar om – »för att hos Wikner på många punkter finna en klarhet,
som icke förlorar sig i utan förmår upplysa genom det subtila». Det
är ett högt betyg, men det finns inte r.ingaste anledning att tillskriva
det den vanliga benägenheten hos författare att överskatta sin hjälte,
1 Fontus Wikner 1837-1937. Lund, Glcerups förlag, 1937.
60
Litteratur
och åtminstone ingen svensk 1800-talsfilosof kan bjuda konkurrens.
Ett liknande vittnesbörd, om Wikners geniala konception av panteismen, avlägger den danske missionären L. P. Larsen i sitt bidrag
»Pontus Wilmers Panteisme set med en indisk missionrors ojne».
Gång efter annan har Larsen för tänkande hinduer föredragit Wikners redogörelse för panteismen och dennas roll i hans liv, »og man
mrerkede hvor de lyttede, saadan som Mennesker gor hvor de staar
overfor en som forstaar noget af hvad der rerer sig hos dem». Lar- r
sens bidrag innehåller för övrigt en högre uppskattning av den Wiknerska prosan än vi äro vana vid, detta egendomligt och inifrån
vuxna språk, ett spontant uttryck för vad som rör sig hos den som
brukar det; Larsen framhåller också det vanskliga, för att icke säga
ogörliga i att söka översätta det.
Det är för övrigt centrala problem i Wikners utveckling eller tänkande, som utredas i denna minnesskrift. Professor Gunnar Rudberg
analyserar Wikners skuld till Hellas och Rom. Till en början är det
Rom och latinet, som betytt mest: Hellas kommer med först senare.
Väckelsen kom från Viktor Rydbergs Den siste athenaren – det är
Rydbergs syn på Hellas som går igen i Wikners noveller. I John
Landquists bidrag »Wikners utveckling fram till Kulturens offerväsen» får man ett starkt intryck av konsekvensen och fastheten i
livshållningen, av intensiteten i upplevelserna hos Wikner, av det
stålhårda mitt i all skenbar vekhet. Algot W erin framhåller i sitt
bidrag »Pontus Wikner – den kristne Narkissos», att av alla den
svenska litteraturens talrika Narkissastyper ingen visat en sådan
personlig själsfrändskap med den antika mytens självbespeglande
Narkissos. Kommen till insikt om att han var utsatt för samma förvillelse som Narkissos, som förälskade sig i sin egen bild, fann Wikner vägen till Människosonen och räddades från Narkissos öde: att
förvillas och förtäras av kärlek till en ide, ett ideal, som var en spegling av det egna jaget.
Biskop Torsten Bohlin upptar med »Urbild-vrångbild-avbild»
som nyckelord Wikners kristologi och antropologi till behandling.
Wikner var som tänkare icke statisk, utan dynamisk, och det visar
sig att han även i av Bohlin behandlade avseenden reviderade sin
uppfattning. 1867 hävdar Wikner sålunda bestämt, att kristendomen
står och faller med erkännandet, att Kristus är artskild r från alla
andra människor, men 1872 tar han avstånd från tvånatursläran.
Men det är därför icke riktigt att räkna Wikner som anhängare av
den religiösa liberalismen. Visserligen är detta begrepp en smula
tänjbart, men i det väsentliga har Wikner ingenting gemensamt med
denna rörelse. Därav att han icke var ortodox, följer ej att han religiöst sett var liberal i samma mening som Viktor Rydberg och Nils
Ignell. Medan det utmärkande för dem var kravet på en reducering
av det traditionella läroinnehållet, till förmån för en renad förståndsmässig kristendom, grundad på Jesu lära, leddes Wikner, som
Bohlin framhåller, av rent personligt religiösa motiv. Wikners syn
på Kristus såsom människaidealet är i verkligheten sakligt sett ~n
61
– r
Litteratur
helt annan än Rydbergs syn på idealmänniskan Kristus. Och på
samma sätt förhåller det sig med Wikners ställning till andra centrala kristna läropunkter, t. ex. försoningen.
Minnesskriften är ingen lättläst bok. Men den ger som Wikners
egen produktion rik anledning till eftertanke och omprövning av
vedertagna meningar. Och detta är väl den bästa hyllningen till
hans minne, att han på detta sätt får verka vidare, icke till slavisk
underkastelse utan till fortsatt självständigt prövande av problemen.
I livet hade han ingen stor menighet. Medan han i sin ungdom
drömde om att bliva en konung, nöjde han sig längre fram med att
vara en »redlig tjänare». Sådana tänkare bilda icke skolor.
Bror Olsson.
62