Litteratur
1939
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LITTERATliR
SVENSK PROSADIKTNING 1938
Av .fil. d:r ELOF EHNMARK, Uppsala
Det världshistoriska året 1938 gjorde inte mycket väsen av sig inom
svensk prosadiktning. Det var ett alltigenom lugnt, traditionellt och
tämligen färglöst år, vars enda oroväckande tecken var en kvantitativ
ökning av produktionen utan märkbar kompensation på det kvalitativa området. BL a. har en avsevärd mängd debutanter släppts fram,
men knappast någon torde kunna göra anspråk på högre vitsord än
betyget lovande talang, och en god del tycks enbart ha förläggarskråets välgörenhetsverksamhet att tacka för sina alsters offentliggörande. Arets verkliga bokhandelssucces har å andra sidan inhöstats av Ludvig Nordström, som emellertid denna gång inte hållit sig
till litteraturens utan den »rena» verklighetens värld, även om hans
vedersakare anse, att L o r t-Sv e r i g e innehåller mera dikt och
fabulering än hela hans övriga produktion.
Att 1938 års romanskörd mera ger intryck av tradition än förnyelse
beror inte minst på att så många författare skrivit fortsättningar av
föregående verk. Mest stillastående bland dem verkar Agnes von
Krusenstjernas I l i v e t s v å r, där förf. låter ett nytt år passera
i Viveka von Lagercronas cursus vitae et miseriae. Det är inte mycket, som händer Viveka i denna romandel, vare sig i yttre eller inre
bemärkelse. Agnes von Krusenstjerna har kvar all sin gamla hätskhet, hon dryper som förr sitt gift och är alltjämt besatt av tvånget
att se allt det fula och förvridna, det hotfulla och förpestade i tillvaron. »I livets vår» är en ironisk titel. Det är betecknande, att slutkapitlet har rubriken »En frusen värld». Där är Agnes von Krusenstjerna hemma, liksom i tvångstankarnas, drifternas och ångestens
spökaktiga skymningsrike. Förgäves söker hon befrielse genom en
sorts mystisk hängivelse åt det vegeterande livet, vars poesi hon
skildrar med sin stilkonsts mest utsökta medel. Den unga Jaquette
i romanen, som sugs ner i självmordets gungfly, exemplifierar den
negativa lösning, som synes vara den enda Agnes von Krusenstjerna
kan ge. »I livets vår» är en variation på gamla teman, men den är
gjord med oförminskad intensitet och med samma intuitiva förmåga
som tidigare att. blicka in i själslivets fördolda hemligheter.
En författartyp av alldeles motsatt slag är Waldemar Hammenhög.
Fabuleringsgåvan och den journalistiska iakttagelseförmågan ha
från början varit hans styrka. Men han är ytlig, har alltid bråttom
och han saknar stil. Under året har han hunnit med två böcker.
Novellsamlingen U p p v a k t n i n g e n visar, att han inte riktigt
127
10- 39105. Svensk Tidskrift 1939.
Litteratur
passar för det mindre formatet. Han förmår inte skyla över konstruktionerna. Något mer än söndagsunderhållning och julsentimentalitet finner man bara i novellen Mikael, som demonstrerar, hur ett
lyte kan snöra samman och förtriinga ett mänskligt själsliv. Denna
historia pekar fram mot en välbehövlig fördjupning i Rammenhögs
konst. Förväntningarna komma emellertid på skam i romanen D e t
ä r b a r a o v a n a n, d a m e n, som fortslitter skildringen av Anna
Sevardt, den unga kvinnan vilken från småborgerlig hiirkomst arbetat sig upp till en chefspost i en modefirma. Homanens vroblem iir:
kan en kvinna icke gå helt upp i samhälleligt arbete, bli helt en
yrkesmiinniska utan att offra det väsentligaste’? Får hon inte strafflöst bryta mot tusenåriga traditioner, eller är det »bara ovanan, damen», när Anna står rolös mitt i det kall, som hon med sådan energi
kiimpat sig fram till~ Hammenhög ger inte något svar. Han viker
av från det psykologiska komplex, som han är skyldig att reda ut,
och kastar sig i stiillet in i en detaljerad skildring av det stm;a modehuset, frossar i yrkesprat om dessouer och silkesstrumpor, försäljningsteknik och byggnadsplaner med en gammaldags naturalists hela
entusiastiska iver. Romanen står stilla, problemen bli olösta och lä-
saren får vänta -med en stilla undran, om förf. tagit sig vatten över
huvudet.
Sociala och psykologiska problem finner man i stället utredda i
andra serieromaner av andra författare. Det psykologiska intresset
dominerar hos Olle Hedberg, som också slagit sig på den cykliska
romanskrivningen och nu fullbordat andra delen av den serie, som
började med »Grop åt andra». Med det sinne för livets ironi, vilket
är Hedbergs eget, har han i den nya volymen, sorn heter M o t a O l l e
i g r i n d, ställt två unga män i kontrast mot varandra. Mårten blir
nödsakad att gifta sig men vill inte, Karsten vill ingenting hellre
än gifta sig men får inte. Det finns inte ett uns av sentimentalitet
men inte heller så mycket av ironi i skildringen av hur Kan;ten möter
Olle i grind, d. v. s. söker schacka ödets eventuella angrepp genom
att i förväg träna sig i försakelsens konst. Att Hedberg vet, vad han
talar om, framgår av den nästan infernaliska analysen av hur Karsten känner det, när han börjar avvänja sig från nikotinlasten.
Karsten framhärdar emellertid i vetskapen om att den där försakar,
han får – åtminstone till slut – befrielse från begiiren. Men samtidigt inser han, att det är kärleken, som hela tiden håller det hela
igång. Och vart den kan föra en människa, det vet man inte. Därför
måste också Olle Hedberg fortsätta berättelsen oeh i en ny volym
meditera över ett nytt ordstäv. >>Mota Olle i grind» har mellansatsens
karaktär i en välbyggd komposition. Den ger nya belägg på Hedbergs egenskaper: den strama och trimmade stilen, skärpan i realismen, den ironiska livssynen, den illusionslösa blicken på de varelser,
som ävlas en stund på detta löjliga klot. Men hiir finns också en
träffsäker syn på unga människors reaktion inför tillvaron, på deras
överdrifter i stridsberedskapen, deras tomhänthet och försvarslöshet
men också på deras latenta kraftresurser och viljestyrka.
128
Litteratur
Både miinniskokunskap och socialt intresse förenas i Elin Wägners
H e m l i g h e t s f u l l, en fortsättning på hennes G e n o m s k å d a d.
I den föregående volymen genomskådades Agnes Stenås’ falska position som borgmästarfru. Världen kunde döma henne. Men ingen
kunde ana, vilka hemlighetsfulla krafter, som till slut skulle lösgöras
inom henne, när hon tvingas inse, att hennes mest instinktiva och
ursprungliga käm;la, kärleken till en man, aldrig kan få utlopp och
levandegöra henne. ]’ör att hävda sitt människovärde drivs hon att
dämma upp förbindelsen mellan sitt instinktiva och sitt reflekterande
jag. Först så småningom vinner hon sin seger. Det är, när hon når
fram till vad Elin Wägner en gång kallat »den befriade kärleken>>,
d. v. s. niir hon finner möjlighet att helt ge sig hän och kan siitta in
hela sin personlighet i striden för nya ideal, vilka bli identiska med
förf:s egna, kvinnosaken och fredssaken. I denna psykologiska utvecklingshistoria fliitas skildringar in av det sociala läget under
krigs- och efterkrigsåren. Agnes Stenås får sin särskilda sociala inriktning av ingen mindre än Ellen Key, som porträtteras med eu
överdådig humör, på en gång avslöjande realistiskt och förståelsefullt sympatiskt. ]’rån Ellen Key går Agnes väg till de många och
intrigerande kongressernas Schweiz och via Ruhrockupationens
Tyskland tillbaka till den skenbara idyllens Sverige. Det är för henne
en sorts Damaskusvandring, som leder henne fram till klarhet och
gör henne mogen att ta upp den strid, som gäller hennes och Elin
Wägners drömda sarnhällsideal, matriarkatets tusenårsrike. »Genomskådad» rymmer mer av samtidsdebatt och socialt reportage än av
skapande dikt, men den är fylld av det Wiignerska temperamentet,
den är stridbar och ironisk, präglad både av intelligent skepsis och
idealistisk tro och kryddad av det hiiltwsamma attiska salt, som aldrig
saknas hos denna kvicka och kloka författarinna.
Jämte det sociala inslaget finns åtskilligt sjtilvbiografiRkt stoff i
Elin vVägners roman. Ännu tydligare förenas desRa ingredienser i
Gustaf Hellströms D e t v a r e n t j u Ra n d e i d y l l, säsongens
mest uppmärksammade svenska roman. Hellström fortsätter här sin
krönika om stollan PetreuR och skildrar dennes enda Stockholmsår.
Det är 1907, ett år då två skeden avlösa varandra. Den Oscariska eran
går i graven och nya samhällsfrågor börja allt ivrigare pocka på
allmänhetens intreRse och myndigheternas tillsyn. Vidare beteckna
Levm·tins död och Bergsonismens svenska import, att 90-talet äntligen
fått dödsstöten. Det iir detta och åtskilligt annat som Stellan Petrens
får uppleva i Hotel Rydbergs och KungstriidgårdspromenadernaR
idylliska Stockholm. Niir han beslutar sig för att ge borgerligheten
på båten och etablera sig som fri författare, lär han sig se tillvaron
på ett nytt sätt. Han får själv sviilta och iiven blicka in i andras
sociala elände, och han tvingaR sätta sig in i pantlånesökarens siiregna livsfilosofi, vars elementa Hellström på ett rent praktfullt sätt
ger en liten propedevtisk framställning av. När Stellan Petrens till
slut får anställning som utlandskorrespondent och lämnar Sverige,
är han rustad på ett annat sätt, än han kunnat ana. Hans öde är
129
…
j
·~
.
.
.
.
–~- – -~~——..:.,_ _______
Litteratur
avgjort: att bli endels journalist och endels diktare men ingendera
helt. Omdömet kan tillämpas också på Hellströms nya roman. Den
iir skriven av en förf., som letar sig fram till »det levande förflutna»
och ger det diktens förnyade aktualitet och som därvid har tillgång
till en tränad journalists yppersta egenskaper: snabb och säker iakttagelse, psykologisk och folkpsykologisk blick, klokt omdöme, förmåga att både skildra intima scener och skänka överblickar. Men
däremot är det något bundet och förbehållsamt över Stellan Petrens
själv. Förf. synes ha engagerat sig för mycket i hans problem för
att kunna ställa honom alldeles fri och levande för läsaren. Man
intresserar sig mer för hans omgivning, och det blir inte den rätta
kraften över det försvar, som förf. vill ge, för allvaret och problemkampen hos sin ungdoms generation. Den saken gjordes med en helt
annan pondus av polismästaren Malmros i Hellströms förra roman.
Men som tidsdokument är »Det var en tjusande idyll» betydande och
ger gott vittnesbörd om Hellströms sanningskärlek och saklighet, om
hans allvar, vederhäftighet och förmåga att ge liv åt det framfarna.
Ärets mest typiska memoar-roman är Moa Martinsons K y r kb r ö l l o p, som direkt forts~itter M o r g i f t e r s i g och alltså berättar vidare om den unga proletärflickan Mias liv i Norrköpings
slumkvarter och kringliggande statarmiljöer under seklets första år.
Moa Martinson hör till dem, som ha direkt tillgång till outnyttjat
litteriirt stoff, samtidigt som hon besitter en naturlig berättarförmåga. Hon prutar inte av på sin radikala och kritiska samhiillssyn,
vartill hennes stoff ju inte heller ger anledning, och hon äger ett eldHingt temperament, men det är mindre av hiitskhet, mer av den
realism, som sanningsenligt fördelar mörker och ljus, i denna roman
iin den föregående. Man tror utan vidare på dessa skildringar och
vå dessa människor, på deras sätt att känna och reagera, tänka och
tala, och man tycker sig lära känna dem i grunden, den tappra,
osentimentala modern likaväl som den slarvige styvfadern och den
gammaldags farmodern; Mia, berätterskan själv, är ett barnporträtt
av rang. »Kyrkbröllop», med dess viixlande scener och dess ständiga
brytningar mellan skugga och solsken, iir siikert Moa Martinsons
bästa bok hittills.
Det sociala intresset, vilket präglar de senast niimnda romanerna,
får en speciell inriktning i några verk, som behandla särskilda yrken.
Genren, som aktualiserats genom Hugo Swcnssons bekanta skolromaner, fick under 1938 sin mest typiska representant i G. Olsons T å g
u t och Jan Fri.degårds A r a n o c h h j ii l t a r n a. Den egentliga
huvudpersonen i G. Olsons roman är Sunderstad-Högåsens enskilda
järnväg. Människoskildringen är så gott som helt begränsad till
järnvägsmännen i deras egenskap av yrkesutövare. Samtidigt är
boken en sorts cavalcadc, i det den skildrar de skickelsedigra åren
från världskriget över högkonjunktur och depression fram till 1930-
talet. Trots att det är en både prövad och jäktad kår, som här får
ordet i litteriir form, är det inte slitet och utsugeriet, som främst
130
Litteratur
betonas, ehuru de ingalunda undanskymmas – lika litet som förf:s
sympatier för järnvägsväsendets fulla förstatligande – utan arbetets
glädje och tjusning, romantiken i detta fartens och den sjungande
rytmens yrke. Något litterärt mästerstycke är »Tåg ut» med sin
mångordighet och sina upprepningar inte, men ett gott stycke arbete
av både intresse och dokumentariskt värde. Jan Fridegårds skildring
av de stamanställdas tillvaro är raka motsatsen till Olsons bok. Den
behandlar visserligen kasernlivet under åren kring världskriget, men
även om förhållandena då voro andra än nu, har Fridegård givit en
så onyanserad svartmålning, att man inte på något sätt kan betrakta
boken som dokumentarisk. Enligt Fridegård finns egentligen ingenting bakom den ståtliga uniformen annat än den värsta förnedring:
pennalism, kadaverdisciplin, sadism och en sexuell inställning av
vedervärdigaste slag. Blott i förbigående får man reda på att sådana
ting som yrkesambition och kamratskap ändå existerar. Fridegård
hör nu till dem, som inte förmå se det ljusa i tillvaron. Hans stående
tema är mänsklighetens förnedring, och att militärlivet denna gång
råkat ut för hans fördömande betyder därför i och för sig inte så
mycket. Sin styrka har han i förmågan att analysera de förkrympta,
förvridna, undanskuffade och förslappade. I kontrast mot det urledvridna människolivet ställer han naturens upphöjda ro. Det är hans
romantik – naturens egen grymhet drar han sig för att avslöja. Det
själsliga och kroppsliga elände, som är Fridegårds stående tema, beskriver han emellertid på en svenska, som i behärskad stramhet och
konstnärlig kraft söker sin like. Hans böcker få en alldeles egenartad
verkan genom denna förening av innehållets fulhet och språkets
skönhet.
Rudolf Värnlund har oftast hämtat materialet till sina böcker från
arbetarklassen. Det är till stor del också fallet i M a n b y g g e r
e t t h u s, en social och psykologisk roman av den kollektiva typen,
vars mittpunkt ~ir ett husbygge på Söder. Byggherren, kontorspersonalen och arbetarstammen bilda de grupper, som konfronteras med
varandra. Bäst lyckas Värnlund alltjämt med att skildra arbetarna,
både som kollektiv och som individer. Han känner till deras jargong,
deras yrkesvanor, deras mycket realistiska inställning och taktik,
samtidigt som han låter individerna vara individer med evigt mänskliga och evigt särartade problem. Romanen saknar inte en del
schablonartade inslag och den farsartade skildringen av taklagsölet,
som avslutar berättelsen, har väl mycket av karikatyrens överdrift,
men boken ger en god bild av den ständiga kampen om pengar, vari
Värnlund också vill se kampen för individuell säkerhet och trygghet.
Den enda av årets romaner, som direkt tar ställning till de hotande
tilldragelser, som främst gåvo färg åt 1938, var Eyvind Johnsons
N a t t ö v n i n g. Sedan den tid, då proletärynglingen Olof i Johnsons
senaste romansvit gick och väntade på den stora världsrevolutionen,
har Europa blivit hugnat med ett överflöd av omstörtningar, men
tusenårsriket förefaller bara fjärmare än någonsin. Eyvind Johnson,
som förut icke saknat ett visst asocialt drag, har tvingats att fatta
131
’
j
~
’
.
….__~————-~– . –~~ -~
Litteratur
position. Från sin socialistiska utgångspunkt sluter han sig till den
v~i.pnade demokratiens vapendragare, beredd till skoningslös strid mot
diktatur och tvångstänkande. Han har ~intligen fått sin barrikad att
kämpa vid. Artistiskt sett ger romanen utslag av tidens nervtillständ
inför det ständigt lurande hotet. 1<-,örf. visar också prov både på sin
satiriska talang och sin förmåga att analysera s.Hilstillstånd, men
den dubbelbottnade kompositionen ger ofta ett suddigt intryck och
det människomaterial, som samlats, ofta sjaskiga och småskurna typer med ett obotligt begär att trassla in sig i allsköns härvor av
futtigaste beskaffenhet, är inte av det re}>rescntativa slag eller det
intresse, som man väntar sig i en bok av demm läggning.
Tidslägets beskaffenhet har även lockat till framtidsskildringar.
En sådan är Birger Beckmans Häradshövdingen blir dikt a t o r, som friskt fabulerar om den kommande världRbranden och
om den svenske Mussolinis framträdande, ,;torhet och fall. Förf.,
som sett fascismen på niira håll, har viil s~in;kilt velat skildra den
J)Sykologiska förvandlingsprocess, som försiggår hos en miinniska,
vilken lika mycket genom händelsernas ingripande som egen förmåga
att hålla sig framme tillvällar sig den absoluta makten och i allt
högre grad drivs att identifiera sin egen ställning med rikets v~ilfiird.
I detta har dock förf. inte förmått gå särdeles J>å djupet och det har
tydligen roat honom mera att med journalistiRk fart skildra de Rtora
våldsprocesserna. Boken kan därför närmast betecknas som en thriller om Europas framtid oeh som en sådan är den också försedd med
happy end.
De allmänmänskliga moraliska problemen, aktuella i varje tidsålder, frågorna om rätt och orätt, utgöra den patetiRka drivkraften
till Harald Bei.jers författarskap. I D y n a m i t varieras temat på
nytt. Här ställs rätten mot samhället, den abstrakta, mekaniska lagen
mot den sanna moralens, den vidsynta mlinniskokärlekens försvarslöshet. Berättelsen om den unge, enligt förf. jiimförelsevis oskuldsfulle dynamitarden, som kommer på b~ittre tankar och söker börja
ett nytt liv men blir förföljd av det igångsatta rättsmaskineriet och
går till spillo som samhiillsmedlem, kan emcllmtid inte s~igas vara
någon övertygande demonstration. Den brister i vsykologisk trovärdighet, man upptäcker tendensiösa felteckningar, viktiga led i själsskildringen slarvas bort och figurerna äro alltför tydligt tillrättalagda för tesen. Helt misslyckad är den parallellhandling, som tillfogats för att ytterligare visa, hur rättsförfarandet bryter ned en
ömsint och ädel människa. Beijer har sin styrka i ett äkta patos oeh
en frodig fahuleringslust, sin svaghet i den stilistiska utformningen
och den onyanserade l)Sykologien. I »Dynamit» iir det dessa negativa
sidor som dominera.
Den vanliga borgerliga svenska vardagsviiriden har naturligtvis
också haft sina skildrare under året. En rätt tyvisk representant för
sådan borgerlig realism lir Göstn Sjöberg, som med sin andra roman,
T r ä b l å s a r n a s ä t t a i n, med en halvt kollektivartad teknik låter
132
Litteratur
invånarna vid ett fingerat Karl XI:s ’l’org i Stockholm konfronteras
med varandra. Han får därmed tillfälle att skildra olika typer och
yrkesutövare från tjänstemanna- och tidningsvärlden till hantverkare och tjänstefolk, och det visar sig, att han känner dem väl allesamman. :F’örf. besitter vidare en blid humor och har ett varmt hjärta
för den tappra uthållighet, som vardagens människor ofta bli tvungna
att härda sig med. Men han har svårigheter med själva berättandet.
Han är mångordig och omständlig, han docerar och undervisar och
:-;tällcr sig ofta i vägen för sina diktade figurer, vilka först så små-
uingom tillåta:-; leva på egen hand.
Gertrud Liljas S å l e v a v i har också huvudhandlingen förlagd
till borgerlig miljö, en lektorsfamilj i en landsortsstad. Berättelsen,
som handlar om ett tiktenskap som går i kras, är en predikan om
pliktkiinslans och uthållighetens värden. Skildringen iir på sina ställen inte tillräckligt psykologiskt motiverad och ibland skymtar kon- :-;truktioncn alldcle:-; för tydligt fram. Men romanens betydelse ligger
inte i gestaltningen och intrigen utan i den livsvisdom, som Gcrh·nd
Lilja förmår ge. Här finns en moralisk värdering utan trånghet och
IJjnnk men biirkraftig och stark i sitt ansvarsfyllda allvar. Gertrud
Lilja är klarsynt nog att kunna lära och levnadsvis nog att kunna
trösta även i en roman, som inte hör till hennes mest fullödiga.
Flertalet av dc nu nämnda författarna har givetvis tagit starka
intryck av den moderna psykalogien och de psykoanalytiska lärorna.
Men dc begränsa sig inte till själsskildringen i och för sig. Det finns
emellertid en roman, som så gott som helt rör sig kring själslivets
fmbtilarc nyanser, ehuru fortfarande med borgerlig miljö och till det
yttre vardagliga händelser. Det är Walter Ljungquists R e s a n d e
m e d o k ii n t h a g a g c. Ljungquist iir romantiker både som naturskildrare och psykolog. Det iir betecknande, att romanen har en lång,
rekapitulerande avdelning, diir bokens jagperson söker analysera upp,
vad som dolde :-;ig bakom relativt vardagliga händelser och upplevelser under en föregående sommar. Förf. engagerar sig nämligen så
gott som helt i detta avlyssnande av stiimningsintryck, av halvmedvetna eller intuitiva reaktioner och nästan glömda minnen av förcgående känslor och aningar. Han söker tränga in till det allra irrationellaste i själslivet, till de instinktiva attraktionerna och repulsionerna människor emellan. N aturstämningen blir av samma art.
Halvdagrarna, mystiken, dc musikaliska intrycken dominera. För
att kunna få fram allt· detta har Ljungquist utbildat en stilkonst,
som iigcr sin förtjänst i det finstämda valörmåleriet men också lätt
blir överarbetad och alltför detaljrik. Hans förkärlek för ordbroderier gör också, att läsaren i fråga om själva händelserna hinner i
förviig och mycket tidigare iin avsett gissar sig till, vad som döljer
sig bakom den mystiska damen i boken och iir orsaken till hennes
levnads tragik. Det subtila riskerar i denna roman att slå över till
det utstuderade, den kan verka anspråksfull och skriven blott för
>the happy few>> men den visar också prov på en högt uppdriven
analytisk skicklighet.
133
Litteratur
Bondelivet har givetvis också behandlats under året. Få genrer ha
en så fast tradition som bonderomanen, vilket utan tvivel hänger
samman med bygdelivets egen traditionsbundenhet. Men tiden förefaller nu snart mogen för en förnyelse av detta romanslag, eftersom
bondelivsskildringarna annars löpa risken att övergå till pastischer.
Berit Spong, som redan i sin lyriska debut bl. a. transponerade över
Karlfeldtska bygdestämningar till östgötsk miljö, har med Spe l e t
p å H ä r n e v i skapat ett bondeepos i typisk 90-talsstil. Till detta
hör, att handlingen förlagts bakåt i tiden (till 80- och 90-talen) och
att den kulturhistoriska redovisningen fått en bemärkt plats. Den
gamla goda tidens stämning råder i skildringen av årstidernas stilla
gång och de vana sysslornas regelbundna växling, och det är en
lyriker med påbrå från en stor tradition som för pennan vid beskrivningen av slåtter och skörd, av potatisupptagning och julstök, av
hela den mellansvenska atmosfären över den lantliga socknen pit
slätten med kyrka och prästgård i centrum och trygga bondgårdar
runt omkring – allt skildrat med stor förtrogenhet och varm hembygdskärlek Romanens tema: den unga bonddotterns konflikt mellan kärleken till en fattig soldatpojke och förpliktelserna mot gården, är också gammalt och beprövat. Berit Spong modulerar detta
tema i moll, bl. a. med inslag av Oidipussagans tragiska motiv, men
det är betecknande, att tragiken inte dominerar och inte heller griper
på allvar. Vardagsidyllen släpper inte taget. Personerna äro emellertid tydligt och trovärdigt skildrade och stilen är mjuk och lättglidande, en aning sirlig och polerad. »Spelet på Härnevi» pekar som
roman tillbaka, inte framåt, även om den kan betraktas som förf:s
bästa verk hittills.
Det är en helt annan resning över Irja Browallius E l i d a f r an
G å r d a r, fast inte heller den kan betecknas som en förnyelse av
själva genren. Irja Browallius har ett säkert grepp på sin mellansvenska bondebygd och det folk, som där har sin varelse. Hon har
t. o. m. vågat sig på att återge dialogen på folkmål. Men miljöskildringen är inte till för sin egen skull utan för att förklara de handlande personerna, ge rotfäste och relief åt deras känslor, tankar och
handlingar. Temat i romanen är inte originellt; det rör sig om samma
motiv som Frödings »I valet och kvalet», för att nämna ett känt
exempel. Det är i skildringen av torparflickan Elida, som romanen
har sin styrka. Hennes karaktär byggs upp och hennes handlingar
motiveras med en psykologisk konsekvens av ovanligt slag. Man kan
nästan tala om en fatalistisk följdriktighet i denna miinniskoskildring, så trovärdigt fogas episod till episod, så oblidkeligt drivs ödet
mot sin fullbordan. Endast det melodramatiska slutet verkar skrivbordsprodukt. Irja Browallius har med denna roman gått ytterligare
framåt och dokumenterat sig inte bara som kännare av en svensk bygd
utan som en verklig författare i stånd att skildra verkliga människor.
Den på sistone så populära historiska romanen har inte lockat
många av våra författare. Anna Lenah Elgströrtt, som tidigare skri- 134
Litteratur
vit en del historiska noveller, har emellertid tagit ut steget och författat en stor roman från franska revolutionstiden med den något
dunkla titeln F r å n å r n o l l t i l l t r e. Skildringen är mycket
detaljrik, och det vimlar av folk, känt, okänt och ökänt. Historiskt
sett finns det mycket att anmärka både på kronologien och personuppfattningen, men onekligen har förf. lyckats fånga något av
själva stämningen under denna upprörda tid. Närmast påminner
romanen om en historisk film. Mera återhållsam men också mera
gedigen och äkta är svensk-finländaren Harald Hornborgs prisroman
ö d e m a r k s p r ii s t e n, vars handling börjar i frihetstidens belåtna
Mellansverige och sedan förflyttas till en karg ödemarkssocken vid
ryska gricinsen. Visserligen finner man också här en del mystifikationer i gammal ’l’opelius-stil och visserligen går inte personskildringen på djupet, men den historiska tidsdoften iir äkta, och något
av 1700-talets vardag träder emot läsaren på ett naturligt, okonstlat
sätt. Särskilt levande och suggestiv är skildringen av obygden, där
endast hedendomen har anor och där folket, ständigt hotat av fiendehärjningar, timrats av vresigare och hårdare virke än annorstädes.
Det återstår att nämna ett par novellistiska arbeten. Harry Martinson har i M i d s o m m a r d a l e n samlat några skisser från sina
strövtåg i naturen. Det är bara vanliga svenska backsJäntor och
granskogar han denna gång håller sig till, men han visar alltjämt
sin förrnåga att se tingen på ett nytt, originellt och egendomligt
berikande sätt. Som »naturtänkare» iir han inte lika bra och hans
iver att uppfinna nya glosor och uttryck, att vara originell både i
synsätt och uttryckssätt, driver honom ibland till förkonstling och
ger läsaren mer prövning än behållning. l\ien en del av skisserna
äro sannskyldiga prosapoem, där säker iakttagelse och lyrisk känsla
åstadkommit något mycket friskt och mycket äkta. Eva Bergs S j u
s y s t r a r innehåller ett par mindre märkliga ting, men den hälft
av boken, som i två noveller skildrar fru Moden, den kompakta självgodhetens inkarnation, har formats till ett på en gång skoningslöst
och strålande porträtt och hör till det bästa denna sympatiska förf.
åstadkommit. Den lugnt och lidelsefritt relaterande tonen endast fördubblar satirens slagkraft. Slutligen har Albert En_qström även 1938
glatt sin trogna publik med en traditionell julbok. Den heter L ä s eb o k f ö r s v e n s k a f o l k e t, en titel som nog få andra författare
torde känna sig beriittigade att använda. Men Albert Engström har
den riitten. Det iir förvånande, hur mycket denne förf. alltjämt har
kvar att berätta om, från Småland och Roslagen, från konstnärskretsar och resor. Som ingen annan sitter han inne med konsten att uppleva, avlyssna och minnas. Memoartonen dominerar nu på äldre dar
och det finns något av försonlighet och aftonglans över tillbakablickarna, men stilen är lika frisk som förr, berättarhumöret lika
frodigt och skildringskonsten lika personlig. Albert Engström är den
levande klassikern i 1938 års bokflod.
135
SVENSK PROSADIKTNING 1938
Av .fil. d:r ELOF EHNMARK, Uppsala
Det världshistoriska året 1938 gjorde inte mycket väsen av sig inom
svensk prosadiktning. Det var ett alltigenom lugnt, traditionellt och
tämligen färglöst år, vars enda oroväckande tecken var en kvantitativ
ökning av produktionen utan märkbar kompensation på det kvalitativa området. BL a. har en avsevärd mängd debutanter släppts fram,
men knappast någon torde kunna göra anspråk på högre vitsord än
betyget lovande talang, och en god del tycks enbart ha förläggarskråets välgörenhetsverksamhet att tacka för sina alsters offentliggörande. Arets verkliga bokhandelssucces har å andra sidan inhöstats av Ludvig Nordström, som emellertid denna gång inte hållit sig
till litteraturens utan den »rena» verklighetens värld, även om hans
vedersakare anse, att L o r t-Sv e r i g e innehåller mera dikt och
fabulering än hela hans övriga produktion.
Att 1938 års romanskörd mera ger intryck av tradition än förnyelse
beror inte minst på att så många författare skrivit fortsättningar av
föregående verk. Mest stillastående bland dem verkar Agnes von
Krusenstjernas I l i v e t s v å r, där förf. låter ett nytt år passera
i Viveka von Lagercronas cursus vitae et miseriae. Det är inte mycket, som händer Viveka i denna romandel, vare sig i yttre eller inre
bemärkelse. Agnes von Krusenstjerna har kvar all sin gamla hätskhet, hon dryper som förr sitt gift och är alltjämt besatt av tvånget
att se allt det fula och förvridna, det hotfulla och förpestade i tillvaron. »I livets vår» är en ironisk titel. Det är betecknande, att slutkapitlet har rubriken »En frusen värld». Där är Agnes von Krusenstjerna hemma, liksom i tvångstankarnas, drifternas och ångestens
spökaktiga skymningsrike. Förgäves söker hon befrielse genom en
sorts mystisk hängivelse åt det vegeterande livet, vars poesi hon
skildrar med sin stilkonsts mest utsökta medel. Den unga Jaquette
i romanen, som sugs ner i självmordets gungfly, exemplifierar den
negativa lösning, som synes vara den enda Agnes von Krusenstjerna
kan ge. »I livets vår» är en variation på gamla teman, men den är
gjord med oförminskad intensitet och med samma intuitiva förmåga
som tidigare att. blicka in i själslivets fördolda hemligheter.
En författartyp av alldeles motsatt slag är Waldemar Hammenhög.
Fabuleringsgåvan och den journalistiska iakttagelseförmågan ha
från början varit hans styrka. Men han är ytlig, har alltid bråttom
och han saknar stil. Under året har han hunnit med två böcker.
Novellsamlingen U p p v a k t n i n g e n visar, att han inte riktigt
127
10- 39105. Svensk Tidskrift 1939.
Litteratur
passar för det mindre formatet. Han förmår inte skyla över konstruktionerna. Något mer än söndagsunderhållning och julsentimentalitet finner man bara i novellen Mikael, som demonstrerar, hur ett
lyte kan snöra samman och förtriinga ett mänskligt själsliv. Denna
historia pekar fram mot en välbehövlig fördjupning i Rammenhögs
konst. Förväntningarna komma emellertid på skam i romanen D e t
ä r b a r a o v a n a n, d a m e n, som fortslitter skildringen av Anna
Sevardt, den unga kvinnan vilken från småborgerlig hiirkomst arbetat sig upp till en chefspost i en modefirma. Homanens vroblem iir:
kan en kvinna icke gå helt upp i samhälleligt arbete, bli helt en
yrkesmiinniska utan att offra det väsentligaste’? Får hon inte strafflöst bryta mot tusenåriga traditioner, eller är det »bara ovanan, damen», när Anna står rolös mitt i det kall, som hon med sådan energi
kiimpat sig fram till~ Hammenhög ger inte något svar. Han viker
av från det psykologiska komplex, som han är skyldig att reda ut,
och kastar sig i stiillet in i en detaljerad skildring av det stm;a modehuset, frossar i yrkesprat om dessouer och silkesstrumpor, försäljningsteknik och byggnadsplaner med en gammaldags naturalists hela
entusiastiska iver. Romanen står stilla, problemen bli olösta och lä-
saren får vänta -med en stilla undran, om förf. tagit sig vatten över
huvudet.
Sociala och psykologiska problem finner man i stället utredda i
andra serieromaner av andra författare. Det psykologiska intresset
dominerar hos Olle Hedberg, som också slagit sig på den cykliska
romanskrivningen och nu fullbordat andra delen av den serie, som
började med »Grop åt andra». Med det sinne för livets ironi, vilket
är Hedbergs eget, har han i den nya volymen, sorn heter M o t a O l l e
i g r i n d, ställt två unga män i kontrast mot varandra. Mårten blir
nödsakad att gifta sig men vill inte, Karsten vill ingenting hellre
än gifta sig men får inte. Det finns inte ett uns av sentimentalitet
men inte heller så mycket av ironi i skildringen av hur Kan;ten möter
Olle i grind, d. v. s. söker schacka ödets eventuella angrepp genom
att i förväg träna sig i försakelsens konst. Att Hedberg vet, vad han
talar om, framgår av den nästan infernaliska analysen av hur Karsten känner det, när han börjar avvänja sig från nikotinlasten.
Karsten framhärdar emellertid i vetskapen om att den där försakar,
han får – åtminstone till slut – befrielse från begiiren. Men samtidigt inser han, att det är kärleken, som hela tiden håller det hela
igång. Och vart den kan föra en människa, det vet man inte. Därför
måste också Olle Hedberg fortsätta berättelsen oeh i en ny volym
meditera över ett nytt ordstäv. >>Mota Olle i grind» har mellansatsens
karaktär i en välbyggd komposition. Den ger nya belägg på Hedbergs egenskaper: den strama och trimmade stilen, skärpan i realismen, den ironiska livssynen, den illusionslösa blicken på de varelser,
som ävlas en stund på detta löjliga klot. Men hiir finns också en
träffsäker syn på unga människors reaktion inför tillvaron, på deras
överdrifter i stridsberedskapen, deras tomhänthet och försvarslöshet
men också på deras latenta kraftresurser och viljestyrka.
128
Litteratur
Både miinniskokunskap och socialt intresse förenas i Elin Wägners
H e m l i g h e t s f u l l, en fortsättning på hennes G e n o m s k å d a d.
I den föregående volymen genomskådades Agnes Stenås’ falska position som borgmästarfru. Världen kunde döma henne. Men ingen
kunde ana, vilka hemlighetsfulla krafter, som till slut skulle lösgöras
inom henne, när hon tvingas inse, att hennes mest instinktiva och
ursprungliga käm;la, kärleken till en man, aldrig kan få utlopp och
levandegöra henne. ]’ör att hävda sitt människovärde drivs hon att
dämma upp förbindelsen mellan sitt instinktiva och sitt reflekterande
jag. Först så småningom vinner hon sin seger. Det är, när hon når
fram till vad Elin Wägner en gång kallat »den befriade kärleken>>,
d. v. s. niir hon finner möjlighet att helt ge sig hän och kan siitta in
hela sin personlighet i striden för nya ideal, vilka bli identiska med
förf:s egna, kvinnosaken och fredssaken. I denna psykologiska utvecklingshistoria fliitas skildringar in av det sociala läget under
krigs- och efterkrigsåren. Agnes Stenås får sin särskilda sociala inriktning av ingen mindre än Ellen Key, som porträtteras med eu
överdådig humör, på en gång avslöjande realistiskt och förståelsefullt sympatiskt. ]’rån Ellen Key går Agnes väg till de många och
intrigerande kongressernas Schweiz och via Ruhrockupationens
Tyskland tillbaka till den skenbara idyllens Sverige. Det är för henne
en sorts Damaskusvandring, som leder henne fram till klarhet och
gör henne mogen att ta upp den strid, som gäller hennes och Elin
Wägners drömda sarnhällsideal, matriarkatets tusenårsrike. »Genomskådad» rymmer mer av samtidsdebatt och socialt reportage än av
skapande dikt, men den är fylld av det Wiignerska temperamentet,
den är stridbar och ironisk, präglad både av intelligent skepsis och
idealistisk tro och kryddad av det hiiltwsamma attiska salt, som aldrig
saknas hos denna kvicka och kloka författarinna.
Jämte det sociala inslaget finns åtskilligt sjtilvbiografiRkt stoff i
Elin vVägners roman. Ännu tydligare förenas desRa ingredienser i
Gustaf Hellströms D e t v a r e n t j u Ra n d e i d y l l, säsongens
mest uppmärksammade svenska roman. Hellström fortsätter här sin
krönika om stollan PetreuR och skildrar dennes enda Stockholmsår.
Det är 1907, ett år då två skeden avlösa varandra. Den Oscariska eran
går i graven och nya samhällsfrågor börja allt ivrigare pocka på
allmänhetens intreRse och myndigheternas tillsyn. Vidare beteckna
Levm·tins död och Bergsonismens svenska import, att 90-talet äntligen
fått dödsstöten. Det iir detta och åtskilligt annat som Stellan Petrens
får uppleva i Hotel Rydbergs och KungstriidgårdspromenadernaR
idylliska Stockholm. Niir han beslutar sig för att ge borgerligheten
på båten och etablera sig som fri författare, lär han sig se tillvaron
på ett nytt sätt. Han får själv sviilta och iiven blicka in i andras
sociala elände, och han tvingaR sätta sig in i pantlånesökarens siiregna livsfilosofi, vars elementa Hellström på ett rent praktfullt sätt
ger en liten propedevtisk framställning av. När Stellan Petrens till
slut får anställning som utlandskorrespondent och lämnar Sverige,
är han rustad på ett annat sätt, än han kunnat ana. Hans öde är
129
…
j
·~
.
.
.
.
–~- – -~~——..:.,_ _______
Litteratur
avgjort: att bli endels journalist och endels diktare men ingendera
helt. Omdömet kan tillämpas också på Hellströms nya roman. Den
iir skriven av en förf., som letar sig fram till »det levande förflutna»
och ger det diktens förnyade aktualitet och som därvid har tillgång
till en tränad journalists yppersta egenskaper: snabb och säker iakttagelse, psykologisk och folkpsykologisk blick, klokt omdöme, förmåga att både skildra intima scener och skänka överblickar. Men
däremot är det något bundet och förbehållsamt över Stellan Petrens
själv. Förf. synes ha engagerat sig för mycket i hans problem för
att kunna ställa honom alldeles fri och levande för läsaren. Man
intresserar sig mer för hans omgivning, och det blir inte den rätta
kraften över det försvar, som förf. vill ge, för allvaret och problemkampen hos sin ungdoms generation. Den saken gjordes med en helt
annan pondus av polismästaren Malmros i Hellströms förra roman.
Men som tidsdokument är »Det var en tjusande idyll» betydande och
ger gott vittnesbörd om Hellströms sanningskärlek och saklighet, om
hans allvar, vederhäftighet och förmåga att ge liv åt det framfarna.
Ärets mest typiska memoar-roman är Moa Martinsons K y r kb r ö l l o p, som direkt forts~itter M o r g i f t e r s i g och alltså berättar vidare om den unga proletärflickan Mias liv i Norrköpings
slumkvarter och kringliggande statarmiljöer under seklets första år.
Moa Martinson hör till dem, som ha direkt tillgång till outnyttjat
litteriirt stoff, samtidigt som hon besitter en naturlig berättarförmåga. Hon prutar inte av på sin radikala och kritiska samhiillssyn,
vartill hennes stoff ju inte heller ger anledning, och hon äger ett eldHingt temperament, men det är mindre av hiitskhet, mer av den
realism, som sanningsenligt fördelar mörker och ljus, i denna roman
iin den föregående. Man tror utan vidare på dessa skildringar och
vå dessa människor, på deras sätt att känna och reagera, tänka och
tala, och man tycker sig lära känna dem i grunden, den tappra,
osentimentala modern likaväl som den slarvige styvfadern och den
gammaldags farmodern; Mia, berätterskan själv, är ett barnporträtt
av rang. »Kyrkbröllop», med dess viixlande scener och dess ständiga
brytningar mellan skugga och solsken, iir siikert Moa Martinsons
bästa bok hittills.
Det sociala intresset, vilket präglar de senast niimnda romanerna,
får en speciell inriktning i några verk, som behandla särskilda yrken.
Genren, som aktualiserats genom Hugo Swcnssons bekanta skolromaner, fick under 1938 sin mest typiska representant i G. Olsons T å g
u t och Jan Fri.degårds A r a n o c h h j ii l t a r n a. Den egentliga
huvudpersonen i G. Olsons roman är Sunderstad-Högåsens enskilda
järnväg. Människoskildringen är så gott som helt begränsad till
järnvägsmännen i deras egenskap av yrkesutövare. Samtidigt är
boken en sorts cavalcadc, i det den skildrar de skickelsedigra åren
från världskriget över högkonjunktur och depression fram till 1930-
talet. Trots att det är en både prövad och jäktad kår, som här får
ordet i litteriir form, är det inte slitet och utsugeriet, som främst
130
Litteratur
betonas, ehuru de ingalunda undanskymmas – lika litet som förf:s
sympatier för järnvägsväsendets fulla förstatligande – utan arbetets
glädje och tjusning, romantiken i detta fartens och den sjungande
rytmens yrke. Något litterärt mästerstycke är »Tåg ut» med sin
mångordighet och sina upprepningar inte, men ett gott stycke arbete
av både intresse och dokumentariskt värde. Jan Fridegårds skildring
av de stamanställdas tillvaro är raka motsatsen till Olsons bok. Den
behandlar visserligen kasernlivet under åren kring världskriget, men
även om förhållandena då voro andra än nu, har Fridegård givit en
så onyanserad svartmålning, att man inte på något sätt kan betrakta
boken som dokumentarisk. Enligt Fridegård finns egentligen ingenting bakom den ståtliga uniformen annat än den värsta förnedring:
pennalism, kadaverdisciplin, sadism och en sexuell inställning av
vedervärdigaste slag. Blott i förbigående får man reda på att sådana
ting som yrkesambition och kamratskap ändå existerar. Fridegård
hör nu till dem, som inte förmå se det ljusa i tillvaron. Hans stående
tema är mänsklighetens förnedring, och att militärlivet denna gång
råkat ut för hans fördömande betyder därför i och för sig inte så
mycket. Sin styrka har han i förmågan att analysera de förkrympta,
förvridna, undanskuffade och förslappade. I kontrast mot det urledvridna människolivet ställer han naturens upphöjda ro. Det är hans
romantik – naturens egen grymhet drar han sig för att avslöja. Det
själsliga och kroppsliga elände, som är Fridegårds stående tema, beskriver han emellertid på en svenska, som i behärskad stramhet och
konstnärlig kraft söker sin like. Hans böcker få en alldeles egenartad
verkan genom denna förening av innehållets fulhet och språkets
skönhet.
Rudolf Värnlund har oftast hämtat materialet till sina böcker från
arbetarklassen. Det är till stor del också fallet i M a n b y g g e r
e t t h u s, en social och psykologisk roman av den kollektiva typen,
vars mittpunkt ~ir ett husbygge på Söder. Byggherren, kontorspersonalen och arbetarstammen bilda de grupper, som konfronteras med
varandra. Bäst lyckas Värnlund alltjämt med att skildra arbetarna,
både som kollektiv och som individer. Han känner till deras jargong,
deras yrkesvanor, deras mycket realistiska inställning och taktik,
samtidigt som han låter individerna vara individer med evigt mänskliga och evigt särartade problem. Romanen saknar inte en del
schablonartade inslag och den farsartade skildringen av taklagsölet,
som avslutar berättelsen, har väl mycket av karikatyrens överdrift,
men boken ger en god bild av den ständiga kampen om pengar, vari
Värnlund också vill se kampen för individuell säkerhet och trygghet.
Den enda av årets romaner, som direkt tar ställning till de hotande
tilldragelser, som främst gåvo färg åt 1938, var Eyvind Johnsons
N a t t ö v n i n g. Sedan den tid, då proletärynglingen Olof i Johnsons
senaste romansvit gick och väntade på den stora världsrevolutionen,
har Europa blivit hugnat med ett överflöd av omstörtningar, men
tusenårsriket förefaller bara fjärmare än någonsin. Eyvind Johnson,
som förut icke saknat ett visst asocialt drag, har tvingats att fatta
131
’
j
~
’
.
….__~————-~– . –~~ -~
Litteratur
position. Från sin socialistiska utgångspunkt sluter han sig till den
v~i.pnade demokratiens vapendragare, beredd till skoningslös strid mot
diktatur och tvångstänkande. Han har ~intligen fått sin barrikad att
kämpa vid. Artistiskt sett ger romanen utslag av tidens nervtillständ
inför det ständigt lurande hotet. 1<-,örf. visar också prov både på sin
satiriska talang och sin förmåga att analysera s.Hilstillstånd, men
den dubbelbottnade kompositionen ger ofta ett suddigt intryck och
det människomaterial, som samlats, ofta sjaskiga och småskurna typer med ett obotligt begär att trassla in sig i allsköns härvor av
futtigaste beskaffenhet, är inte av det re}>rescntativa slag eller det
intresse, som man väntar sig i en bok av demm läggning.
Tidslägets beskaffenhet har även lockat till framtidsskildringar.
En sådan är Birger Beckmans Häradshövdingen blir dikt a t o r, som friskt fabulerar om den kommande världRbranden och
om den svenske Mussolinis framträdande, ,;torhet och fall. Förf.,
som sett fascismen på niira håll, har viil s~in;kilt velat skildra den
J)Sykologiska förvandlingsprocess, som försiggår hos en miinniska,
vilken lika mycket genom händelsernas ingripande som egen förmåga
att hålla sig framme tillvällar sig den absoluta makten och i allt
högre grad drivs att identifiera sin egen ställning med rikets v~ilfiird.
I detta har dock förf. inte förmått gå särdeles J>å djupet och det har
tydligen roat honom mera att med journalistiRk fart skildra de Rtora
våldsprocesserna. Boken kan därför närmast betecknas som en thriller om Europas framtid oeh som en sådan är den också försedd med
happy end.
De allmänmänskliga moraliska problemen, aktuella i varje tidsålder, frågorna om rätt och orätt, utgöra den patetiRka drivkraften
till Harald Bei.jers författarskap. I D y n a m i t varieras temat på
nytt. Här ställs rätten mot samhället, den abstrakta, mekaniska lagen
mot den sanna moralens, den vidsynta mlinniskokärlekens försvarslöshet. Berättelsen om den unge, enligt förf. jiimförelsevis oskuldsfulle dynamitarden, som kommer på b~ittre tankar och söker börja
ett nytt liv men blir förföljd av det igångsatta rättsmaskineriet och
går till spillo som samhiillsmedlem, kan emcllmtid inte s~igas vara
någon övertygande demonstration. Den brister i vsykologisk trovärdighet, man upptäcker tendensiösa felteckningar, viktiga led i själsskildringen slarvas bort och figurerna äro alltför tydligt tillrättalagda för tesen. Helt misslyckad är den parallellhandling, som tillfogats för att ytterligare visa, hur rättsförfarandet bryter ned en
ömsint och ädel människa. Beijer har sin styrka i ett äkta patos oeh
en frodig fahuleringslust, sin svaghet i den stilistiska utformningen
och den onyanserade l)Sykologien. I »Dynamit» iir det dessa negativa
sidor som dominera.
Den vanliga borgerliga svenska vardagsviiriden har naturligtvis
också haft sina skildrare under året. En rätt tyvisk representant för
sådan borgerlig realism lir Göstn Sjöberg, som med sin andra roman,
T r ä b l å s a r n a s ä t t a i n, med en halvt kollektivartad teknik låter
132
Litteratur
invånarna vid ett fingerat Karl XI:s ’l’org i Stockholm konfronteras
med varandra. Han får därmed tillfälle att skildra olika typer och
yrkesutövare från tjänstemanna- och tidningsvärlden till hantverkare och tjänstefolk, och det visar sig, att han känner dem väl allesamman. :F’örf. besitter vidare en blid humor och har ett varmt hjärta
för den tappra uthållighet, som vardagens människor ofta bli tvungna
att härda sig med. Men han har svårigheter med själva berättandet.
Han är mångordig och omständlig, han docerar och undervisar och
:-;tällcr sig ofta i vägen för sina diktade figurer, vilka först så små-
uingom tillåta:-; leva på egen hand.
Gertrud Liljas S å l e v a v i har också huvudhandlingen förlagd
till borgerlig miljö, en lektorsfamilj i en landsortsstad. Berättelsen,
som handlar om ett tiktenskap som går i kras, är en predikan om
pliktkiinslans och uthållighetens värden. Skildringen iir på sina ställen inte tillräckligt psykologiskt motiverad och ibland skymtar kon- :-;truktioncn alldcle:-; för tydligt fram. Men romanens betydelse ligger
inte i gestaltningen och intrigen utan i den livsvisdom, som Gcrh·nd
Lilja förmår ge. Här finns en moralisk värdering utan trånghet och
IJjnnk men biirkraftig och stark i sitt ansvarsfyllda allvar. Gertrud
Lilja är klarsynt nog att kunna lära och levnadsvis nog att kunna
trösta även i en roman, som inte hör till hennes mest fullödiga.
Flertalet av dc nu nämnda författarna har givetvis tagit starka
intryck av den moderna psykalogien och de psykoanalytiska lärorna.
Men dc begränsa sig inte till själsskildringen i och för sig. Det finns
emellertid en roman, som så gott som helt rör sig kring själslivets
fmbtilarc nyanser, ehuru fortfarande med borgerlig miljö och till det
yttre vardagliga händelser. Det är Walter Ljungquists R e s a n d e
m e d o k ii n t h a g a g c. Ljungquist iir romantiker både som naturskildrare och psykolog. Det iir betecknande, att romanen har en lång,
rekapitulerande avdelning, diir bokens jagperson söker analysera upp,
vad som dolde :-;ig bakom relativt vardagliga händelser och upplevelser under en föregående sommar. Förf. engagerar sig nämligen så
gott som helt i detta avlyssnande av stiimningsintryck, av halvmedvetna eller intuitiva reaktioner och nästan glömda minnen av förcgående känslor och aningar. Han söker tränga in till det allra irrationellaste i själslivet, till de instinktiva attraktionerna och repulsionerna människor emellan. N aturstämningen blir av samma art.
Halvdagrarna, mystiken, dc musikaliska intrycken dominera. För
att kunna få fram allt· detta har Ljungquist utbildat en stilkonst,
som iigcr sin förtjänst i det finstämda valörmåleriet men också lätt
blir överarbetad och alltför detaljrik. Hans förkärlek för ordbroderier gör också, att läsaren i fråga om själva händelserna hinner i
förviig och mycket tidigare iin avsett gissar sig till, vad som döljer
sig bakom den mystiska damen i boken och iir orsaken till hennes
levnads tragik. Det subtila riskerar i denna roman att slå över till
det utstuderade, den kan verka anspråksfull och skriven blott för
>the happy few>> men den visar också prov på en högt uppdriven
analytisk skicklighet.
133
Litteratur
Bondelivet har givetvis också behandlats under året. Få genrer ha
en så fast tradition som bonderomanen, vilket utan tvivel hänger
samman med bygdelivets egen traditionsbundenhet. Men tiden förefaller nu snart mogen för en förnyelse av detta romanslag, eftersom
bondelivsskildringarna annars löpa risken att övergå till pastischer.
Berit Spong, som redan i sin lyriska debut bl. a. transponerade över
Karlfeldtska bygdestämningar till östgötsk miljö, har med Spe l e t
p å H ä r n e v i skapat ett bondeepos i typisk 90-talsstil. Till detta
hör, att handlingen förlagts bakåt i tiden (till 80- och 90-talen) och
att den kulturhistoriska redovisningen fått en bemärkt plats. Den
gamla goda tidens stämning råder i skildringen av årstidernas stilla
gång och de vana sysslornas regelbundna växling, och det är en
lyriker med påbrå från en stor tradition som för pennan vid beskrivningen av slåtter och skörd, av potatisupptagning och julstök, av
hela den mellansvenska atmosfären över den lantliga socknen pit
slätten med kyrka och prästgård i centrum och trygga bondgårdar
runt omkring – allt skildrat med stor förtrogenhet och varm hembygdskärlek Romanens tema: den unga bonddotterns konflikt mellan kärleken till en fattig soldatpojke och förpliktelserna mot gården, är också gammalt och beprövat. Berit Spong modulerar detta
tema i moll, bl. a. med inslag av Oidipussagans tragiska motiv, men
det är betecknande, att tragiken inte dominerar och inte heller griper
på allvar. Vardagsidyllen släpper inte taget. Personerna äro emellertid tydligt och trovärdigt skildrade och stilen är mjuk och lättglidande, en aning sirlig och polerad. »Spelet på Härnevi» pekar som
roman tillbaka, inte framåt, även om den kan betraktas som förf:s
bästa verk hittills.
Det är en helt annan resning över Irja Browallius E l i d a f r an
G å r d a r, fast inte heller den kan betecknas som en förnyelse av
själva genren. Irja Browallius har ett säkert grepp på sin mellansvenska bondebygd och det folk, som där har sin varelse. Hon har
t. o. m. vågat sig på att återge dialogen på folkmål. Men miljöskildringen är inte till för sin egen skull utan för att förklara de handlande personerna, ge rotfäste och relief åt deras känslor, tankar och
handlingar. Temat i romanen är inte originellt; det rör sig om samma
motiv som Frödings »I valet och kvalet», för att nämna ett känt
exempel. Det är i skildringen av torparflickan Elida, som romanen
har sin styrka. Hennes karaktär byggs upp och hennes handlingar
motiveras med en psykologisk konsekvens av ovanligt slag. Man kan
nästan tala om en fatalistisk följdriktighet i denna miinniskoskildring, så trovärdigt fogas episod till episod, så oblidkeligt drivs ödet
mot sin fullbordan. Endast det melodramatiska slutet verkar skrivbordsprodukt. Irja Browallius har med denna roman gått ytterligare
framåt och dokumenterat sig inte bara som kännare av en svensk bygd
utan som en verklig författare i stånd att skildra verkliga människor.
Den på sistone så populära historiska romanen har inte lockat
många av våra författare. Anna Lenah Elgströrtt, som tidigare skri- 134
Litteratur
vit en del historiska noveller, har emellertid tagit ut steget och författat en stor roman från franska revolutionstiden med den något
dunkla titeln F r å n å r n o l l t i l l t r e. Skildringen är mycket
detaljrik, och det vimlar av folk, känt, okänt och ökänt. Historiskt
sett finns det mycket att anmärka både på kronologien och personuppfattningen, men onekligen har förf. lyckats fånga något av
själva stämningen under denna upprörda tid. Närmast påminner
romanen om en historisk film. Mera återhållsam men också mera
gedigen och äkta är svensk-finländaren Harald Hornborgs prisroman
ö d e m a r k s p r ii s t e n, vars handling börjar i frihetstidens belåtna
Mellansverige och sedan förflyttas till en karg ödemarkssocken vid
ryska gricinsen. Visserligen finner man också här en del mystifikationer i gammal ’l’opelius-stil och visserligen går inte personskildringen på djupet, men den historiska tidsdoften iir äkta, och något
av 1700-talets vardag träder emot läsaren på ett naturligt, okonstlat
sätt. Särskilt levande och suggestiv är skildringen av obygden, där
endast hedendomen har anor och där folket, ständigt hotat av fiendehärjningar, timrats av vresigare och hårdare virke än annorstädes.
Det återstår att nämna ett par novellistiska arbeten. Harry Martinson har i M i d s o m m a r d a l e n samlat några skisser från sina
strövtåg i naturen. Det är bara vanliga svenska backsJäntor och
granskogar han denna gång håller sig till, men han visar alltjämt
sin förrnåga att se tingen på ett nytt, originellt och egendomligt
berikande sätt. Som »naturtänkare» iir han inte lika bra och hans
iver att uppfinna nya glosor och uttryck, att vara originell både i
synsätt och uttryckssätt, driver honom ibland till förkonstling och
ger läsaren mer prövning än behållning. l\ien en del av skisserna
äro sannskyldiga prosapoem, där säker iakttagelse och lyrisk känsla
åstadkommit något mycket friskt och mycket äkta. Eva Bergs S j u
s y s t r a r innehåller ett par mindre märkliga ting, men den hälft
av boken, som i två noveller skildrar fru Moden, den kompakta självgodhetens inkarnation, har formats till ett på en gång skoningslöst
och strålande porträtt och hör till det bästa denna sympatiska förf.
åstadkommit. Den lugnt och lidelsefritt relaterande tonen endast fördubblar satirens slagkraft. Slutligen har Albert En_qström även 1938
glatt sin trogna publik med en traditionell julbok. Den heter L ä s eb o k f ö r s v e n s k a f o l k e t, en titel som nog få andra författare
torde känna sig beriittigade att använda. Men Albert Engström har
den riitten. Det iir förvånande, hur mycket denne förf. alltjämt har
kvar att berätta om, från Småland och Roslagen, från konstnärskretsar och resor. Som ingen annan sitter han inne med konsten att uppleva, avlyssna och minnas. Memoartonen dominerar nu på äldre dar
och det finns något av försonlighet och aftonglans över tillbakablickarna, men stilen är lika frisk som förr, berättarhumöret lika
frodigt och skildringskonsten lika personlig. Albert Engström är den
levande klassikern i 1938 års bokflod.
135