Socialdemokratiens femtioårsjubileum
1939
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
SOCIALDEMOKRATIENS
FEMTIOÅRSJUBILEUM
SvERIGEs socialdemokratiska arbetarparti firade nyligen femtioårsjubileum. Det bildades i april 1889, under det s. k. åtalsraseriets tid, med de ganska glesa leden splittrade men med en
viss brådska för att förekomma det väntade försöket från den
radikala liberalismen att organisera arbetarrörelsen under borgerligt baner. Femtio år senare kunde socialdemokratien framträda
såsom det härskande partiet, vilket mer än äldre partier kan göra
anspråk på den moderna benämningen »statsparti»; dess ledare,
statsministern, kunde använda radion för sin för jubileet tillrättalagda, objektivt sett ganska ensidiga partihistoria, och Z. Höglunds tidning saknade icke i festnumret en stor jubileumsannons
ens från Marcus Wallenbergs bank. Det var en i livet framgångsrik, saturerad svensk femtioårings typiska kalas. De basunstötar,
som hördes, voro icke ämnade att komma några J erikos murar
att falla.
Socialdemokratiens femtioåriga verksamhet innesluter många
både vittberömda och namnlösa heroiska insatser från männen i
täten och leden under de dramatiska och laddade genombrottsåren.
Den har präglats av en storartad, med tiden oöverträffad organisatorisk kraft. Under senare årtionden har den sammanfallit
med en för landet mycket betydelsefull, i sin art skicklig och i
all sin djärva målmedvetenhet ej så litet imponerande regeringsledning. Utan ideellt patos och brinnande tro skulle motigheterna
och hindren ej ha kunnat övervinnas.
Dags dato framträder den svenska socialdemokratien som den
starkaste bland rörelsens organisationer i Europa – den sovjetryska kommunismen avföres givetvis från jämförelsen, trots dess
pretentioner på att i äkta och ädlaste form ha realiserat Marx’
intentioner. Det fanns på kongressen många »absent friends»,
många stolar, som vid en fest för tio år sedan skulle ha varit besatta av gäster för de nu upplösta socialistiska organisationerna i
diktaturstaterna. Leon Blum fick som Internationalens represen- 219
Socialdemokratiens femtioårsjubileum
tant tolka den lemlästade och lidande internationalismens nödläge.
Internationalens sönderfallande understryker genom kontrastverkan på sitt sätt den oerhörda styrkan hos det svenska arbetarpartiet just nu; det var dock samtidigt en påminnelse för festdeltagarna om även socialismens relativitet och dödlighet.
Det ingår i socialdemokratiska partiets regikonst att inge väljarna sken av att det nuvarande samhället och välståndet- trots
att socialdemokraterna ännu aldrig behärskat bägge kamrarnaäro en produkt av det socialistiska framstegsarbetet. Och regissö-
rerna veta härvid, att folk i allmänhet ännu så länge ej finner
förhållandena i det nuvarande samhället outhärdliga. Genom att
spela på dessa strängar kan diskussionen manövreras dithän, att
de som motsätta sig socialismen göras till reformfientliga. Genom
ett nytt steg i tankegången kan urgeras att de, som icke i egenskap av partivänner eller sympatisörer deltagit lekamligen eller
med sitt hjärta i hyllningarna och jubileidemonstrationerna, gjort
sig urarva i de senaste decenniernas sociala utvecklingsprocess.
Den socialistiska propagandan kan härigenom nå syftet att på-
dyvla borgerligheten ej blott nesan att ha besegrats av utvecklingen utan även ett slags självförlamande social skuldkänsla.
Otvivelaktigt ha många borgerliga känt sig villrådiga. Problemställningen leder fram till frågan, vad som återstår av socialismens gamla idevärld och vilka krafter som från dagens synläge
kunna sägas ha fått rätt i sina utvecklingsprognoser. Problemställningen omsluter egentligen vårt lands hela politiska historia
alltifrån 80-talet. Det säger sig självt, att här endast några skissartade synpunkter kunna ifrågakomma.
Innebär socialdemokratiens segertåg i Sverige också de socialis- ·
tiska ideernas ~ Anmärkningsvärt nog är man ännu icke i stånd
att ge ett klart besked härom. Det socialdemokratiska partiet
släpar nämligen ännu i programmet på den Axel Danielssonska
ingressen-apokalypsen från 1897 med dess marxistiska utsugningsoch utvecklingsschema. Och ostridigt är, att särskilt på sistone
tendenserna att låta statens arm gripa omkring sig fört oss in i
en etatistisk eller statssocialistisk period, som erinrar om merkantilismens regleringslusta. Men den äkta socialismen, med dess
förstatligande av naturtillgångar inklusive jorden och av produktionsmedlen, ha vi inte sett mycket av, varken i pappersplanerna
eller i verkligheten; ja, på de flesta områden tycks den vara
220
Socialdemokratiens femtioårsjubileum
längre borta nu än för 19 år sedan, då den första Brantingska
regeringen tillsatte sin ominösa socialiseringsnämnd. Den statssocialism, som nu florerar och som vad jordbruket beträffar socialdemokraterna voro de sista att acceptera, liksom den nu så dominerande kooperationen skulle av 80-talets rättrogna socialister f. ö.
ha betraktats som alltför Lasalleanska och därför som en grov
reaktionär försyndelse mot läran; statssocialismen uppfattade de
inte ens som »Mittel zum zweck» utan som ett stort hinder för
slutmålet. Vad äganderätten beträffar, står denna nu icke i lägre
kurs hos socialdemokratiska småbrukare, villaägare eller tipsvinnare än hos tvättäkta kapitalister. För tillfället är man på socialdemokratiskt håll uppenbarligen rent av angelägen att icke genom
att rubba äganderätten rumstera om i samhället – förhandlingarna om det statliga samarbetet med industrin skola ju föras på
grundval av äganderättens fulla erkännande, en uppfattning som
det säkerligen icke kostat de socialdemokratiska regeringsledamöterna någon större självövervinnelse att hylla. Spörsmålet om
statens förhållande till näringslivet har m. a. o. just nu ingått i
det diskussionsstadium, då statens ingripande eller kontroll ej
bedömes med utgångspunkt från någon socialistisk överide utan
betraktas främst ur synpunkten av lämplighet och ändamålsenlighet i mån av ändrade tidsförhållanden. I detta hänseende vore
det oriktigt att föreställa sig att den borgerliga kritik, som med
principiella eller praktiska motiv då och då reses mot det etatistiska experimenterandet, skulle till fundament ha en doktrinär tro
på den ekonomiska liberalismen såsom ett för alla tidsförhållanden användbart rättesnöre; tvärtom har den gamla konservatismen aldrig vägrat sin hyllning åt Gustaf Vasas och Karl XI:s
reduktioner eller i sin länge nedärvda vördnad för ståndssamhället kunnat helt förneka det sociala värdet av sådana kollektiva
företeelser som skråväsendet eller »bondekommunismem. Man
skulle på denna punkt kunna resolvera, att det klassiska socialistiska produktionsprogrammet sedan länge stått bisatt utan att
ännu ha jordats; från borgerligheten skiljer sig socialdemokratiens nuvarande ekonomiska politik genom den nästan maniakaliska lusten till statsingripanden och sin sangviniska tro på dessas
riskfrihet för den av alla eftersträvade produktions- och välståndsstegringen.
Sedan det dogmatiska socialistiska bråtet förts åsido, har socialdemokratien lagt tyngdpunkten på det sociala .reformarbetet,
221
Socialdemokratiens femtioårsjubileum
d. v. s. på den utjämning mellan samhällsklasserna och ökade
trygghet i tillvaron, som äro varje socialpolitiks mål. F. n. åsyfta
de egna rökelserna sålunda allra mest »välfärdspolitiken». På·
detta område har partiet otvivelaktigt varit »pacemaker». Men
har partiet varit ensamt härom~ Det kan fastslås, att de programpunkter, som partiet från början uppställde, hur långtgående de
då än tedde sig, icke i och för sig framkallade någon bitter opposition eller möttes av oförståelse. Tvärtom hade alla partier genom sina män i den 1884 tillsatta berömda arbetarförsäkringskommitten i princip accepterat både socialpolitik och de viktigaste
åtgärder, som då voro på tal (olycksförsäkring, ålderdomspensionering, arbetarskydd, sjukkasselagstiftning o. s. v.). Den sålunda
utstakade socialpolitiken fullföljdes även av de Akerhielmska och
Boströmska ministärerna, ehuru utan samma framgång för regeringen som i andra frågor. Det är sant, att dessa reformansatser
så småningom under den växände sociala motsättningen kommo
dröjande och tvekande, liksom att den svenska högern för ett par
decennier sedan föga vidmakthöll den äldre konservatismens sociala traditioner. Men när reformerna kommo skedde det visserligen ej alltid men i regel med alla partiers medverkan och i vart
fall voro de ej möjliga utan borgerligt stöd. Och det bör observeras, att likartade reformer genomförts ej blott i ett land som vårt,
där socialismen varit stark, utan även i andra jämförliga västerländska stater, där socialismen haft en mycket svagare ställning.
Vad som socialt uppbyggts har m. a. o. ej varit något till själva
anslaget särdeles originellt eller just för socialismen karakteristiskt. Trots Värner Rydens bekanta imfama slagord från ryska
revolutionens tid var Sverige ej ens under förstakammarhögerns
maktkulmen »Europas yttersta svanskota». I verkligheten har reformdiskussionen i mycket stått mest om tidpunkt och modaliteter. Den konservativa riktningen har ängslats för att grunden för
reformarbetet vore för bräcklig och därigenom varit pessimistisk;
socialdemokratien har betonat hjälpbehovet och genom sitt allmänna underskattande av de ekonomiska faktorernas vikt företrätt utvecklingsoptimismen. När man läser t. ex. om att Axel
Danielsson redan 1888 föreslog »en för samhällsbehoven motsvarande normalarbetsdag, för närvarande 8 timmar», och dessutom nu vet att Frankrike är på väg att utarma sig självt genom sin olycksaliga 40-timmarsvecka, kan man tryggt våga påstå-
endet, att det icke varit till ohägn för vårt lands ekonomiska upp- 222
Socialdemokratiens femtioårsjubileum
marsch och arbetarnas egen levnadsstandard, att varsamhetens
och dristighetens krafter på angivet sätt balanserat varandra.
Sverige var ännu vid sekelskiftet ett fattigt och grått land, och
även om dåtidens arbetare ej kunde förunnas nutidens förmåner
och rättigheter, byggde de dock genom sina försakelser grunden
för den nya generationen, såsom ett äldre släktled alltid måst så
för det efterkommandes skördar.
Först på sistone, d. v. s. sedan socialdemokraterna genom sitt
långliga maktinnehav måst besinna sitt ansvar, ha de börjat i
konkret politik intressera sig för produktionens stegring. Tidigare
var det i stort sett de borgerliga förbehållet att hägna värdeskapandet, medan socialdemokraterna koncentrerade sig på frågan
om fördelningen av de skapade värdena. Den ena uppgiften var
ej mindre angelägen än den andra. Men för den egentliga välfärdspolitiken, d. v. s. välståndsstegringen, var värdeskapandet
även för arbetarna av fundamental betydelse. Det må inskjutas,
att arbetarnas reallönekurva enligt Myrdals index före socialismens framträdande visar samma stegringstempo som efteråt sedan
fackföreningarna börjat få makt. »Griinder»-tiden kunde förvisso, mätt med ögonblicksmått, vara socialt utmanande och framträda som en social orättfärdighet. Men endast tack vare den
kunde de risktagningar ske och det industriella pionjärarbete
utföras, som voro nödvändiga för att ge utkomst och relativt god
utkomst åt vårt lands söner och döttrar inom landets egna gränser. Säkerligen äro de jubilerande socialdemokraterna beredda
att trots allt gratulera vårt land till att under denna för vår välståndsstegring nödvändiga genombrottstid ha förskonats från att
bli offer för en dogmatisk, omogen och friheten klavbindande ekonomisk socialism. Det aktuella problemet är, om icke den nuvarande benägenheten för statsingripanden, i förening med exportmarknadens ökade slutenhet och en hård skattepolitik, lagt en
hämsko på den industriella oförvägenheten och viljan till risktagning, allt ägnat att försvåra en fortsatt produktionsökning och
därigenom accentuerande den föga sangviniska uppfattning om
framtiden, som yngre nationalekonomer givit uttryck åt i befolkningskommissionens slutbetänkande.
Genom sin tvillingorganisation, fackföreningsrörelsen, har socialdemokratien i Sverige brutit ned patriarkalismen i näringslivet och därigenom banat väg för vårt starkt regelbundna organisationsväsende. På detta område kom socialismen i en helt an- 223
Socialdemokratiens femtioårsjubileum
nan utsträckning än i fråga om socialpolitiken med något nytt
och för dåtidens härskande tänkesätt revolutionärt. solidaritetsmoralen fanns visserligen i den gamla skråvärlden men omvandlades nu till att bli en murbräcka i kampen mellan kapital och
arbete. Den stötte företagarna för pannan och orsakade decenniers upprörande och förödande strider. Så länge socialismen rasade mot äganderätten, förde arbetsgivarna sin strid med oförsonlig skärpa; om man bortser från Sundsvallsstrejken 1879 tilltogo
striderna också i hetsighet, när socialdemokraterna vunno överhand i fackföreningarna. Arbetarna förde striden i klasskampens
tecken och med förnekande av den liberala fackföreningsrörelsens
socialharmoniska teser. Det erfordrades flera decenniers för bägge
parterna plågsamma strider, innan en större ömsesidig förståelse
kunde åvägabringas och klasskampsideerna omvärderas. Den förkättrade och förhånade socialharmonien togs åter till nåder, kanske icke så mycket i fagra ord eller yttre åthävor som desto mera
i nyktra gärningar. Den Liibeckska arbetsfredskonferensen sammanföll i tid nära med partiets 40-årsjubileum och saltsjöbadsavtalet med 50-årsjubileet. Ingen ansvarig förnekar nu samhörigheten eller »ödesgemenskapen» mellan företag och anställda;
ingen ansvarig arbetarledare ser längre framtidens kungsväg i att
upptända massorna till klasskampens blinda lidelser.
Det skall här icke diskuteras, huruvida det finnes historiskt fog
för att ge »martyrtidem allt det skimmer av social förföljelse,
som partiets historieskrivning ivrigt velat skänka den. Mycket
av vad myndigheterna på 80- och 90-talen gjorde, ter sig även för
en historisk syn svårbegripligt och provocerande. Men i regel
förbiser man totalt, att myndigheterna och pressens aktioner mot
socialismen egentligen aldrig riktades mot det radikala social- .
politiska program, som utgör det väsentliga bestående i de ursprungliga trossatserna. Radikal samhällskritik hade redan länge
både hörts och fått framföras. Nej, aktionerna vände sig mot vissa
utslag av socialistisk förkunnelse. Många socialister, som då funnos, förlästa på Strindberg och de tyska auktoriteterna, älskade
att chockera med sin gudlöshetskampanj och utilism, sina angrepp
på äktenskap och äganderätt, sin till fosterlandslöshet tenderande
internationalism, sitt vanvördiga förakt för myndigheter och
institutioner. Och de tvekade till en tid att bekänna klar färg i
frågan om revolution eller evolution, våld eller fredliga medel.
Ånnu 1892 hette det i en kongressresolution, att partiet såsom
224
Socialdemokratiens femtioårsjubileum
revolutionärt »måste taga i betraktande möjligheten av att det
organiserade våldet kan bli det lidande proletariatets slutliga förlossare», ehuru partiet dock förordade lagliga medel; samma år lancerades också tanken på en folkbeväpning, d. v. s. ett slags väpnad
kår ej utan släkttycke med general Muncks. Det bör observeras,
att Branting vid den första kongressen stödde förslaget att partiet
skulle förklara sig ateistiskt, ehuru han sedan av opportunitetsskäl accepterade tesen om religionen som privatsak; det var också
betecknande, att Axel Danielssons mor – säkerligen en god representant för en oskrymtad folkmening – vädjade till sin son att
låta religionen vara i fred. Det är evident att de borgerligas
starka indignation fick sin näring just och främst av denna grova
pietetslöshet och storordiga revolutionsjargong. Man kan lugnt
säga, att socialismens kulturkritik för femtio år sedan förfasade
dåtidens maktägande ungefär som bolsjevikernas framträdande
och »kulturella» yttringar på 1920-talet förfasade de flesta socialdemokrater. I denna sin förgrovade omstörtningshets företrädde
socialdemokraterna under de första åren varken någon utbredd
folkmening eller någon positiv framtidslinje. Eftervärlden måste
därför ha synnerligen svårt att delta i glorifieringen av deras
hädelse- och smädelsekampanj, även om denna förde ledarna till
fängelset; att de härvid icke förde folkets talan framgår bäst
därav, att de själva snart övergåvo denna kulturbolsjevism och
att partiets medlemstal först då började tillta. Numera ha socialdemokraterna alltmer vuxit in i samhället, med dess statskyrka,
monarki, pietet, hembygdskänsla och allt vad som konstituerat vår
nedärvda kultur. Tron på gagnet av att profanera, häckla och
riva ner har nog förlorat sin styrka. Även socialdemokraterna ha
i helg och söcken blivit i mångt och mycket traditionalister i stället för omstörtningsmän och frukta säkerligen mest av allt en
kulturkamp.
Enahanda gäller om socialdemokraternas inställning till försvaret. Visserligen ha de ledande aldrig negerat försvarstanken.
Men det fanns i deras inställning till fosterlandets begrepp länge
en halvhet, som tog sig uttryck än i ljumhet vid försvarsfrågans
behandling, än i en sådan- rent ut sagt- beklämmande diskussion som om rätten för turistande svenska ungdomsklubbister att
på Liitzens slagfält sjunga nationalsången, än i åratals vägran att
låta den svenska flaggan föras med i demonstrationstågen vid den
röda fanans sida. Det har velat diktaturernas uppkomst till för
225
Socialdemokratiens femtioårsjubileum
att socialdemokraterna helt och fullt samt utan blygsel skola ha
blivit både varmt försvarsvänliga och öppet patriotiska. Även
socialdemokraterna ha alltså efter lång tvekan måst ställa sig på
nationalitetens grund. Det svenska blodet har i längden visat sig
tjockare än proletärinternationalismens vatten.
I internationella orostider har socialdemokratien firat sin minnesfest. statsministern framhöll i sitt tal, hurusom de politiska
inrikesfejderna särskilt därigenom men även eljest dämpats och
·diskussionerna mellan partierna pacificerats. Det som enar och
är gemensamt förnimmes äntligen starkare än det som skiljer.
Å ven de, som stå utanför socialdemokratiens idevärld, behöva icke
hålla inne på erkännande åt det jubilerande partiets historiska insats att lyfta in arbetarklassen i det traditionsbundna svenska
samhället. Men all historisk utveckling är en process, där olika
.samhällsgrupper och rörelser lämna sina tributer. Varje program
har från sin utgångspunkt ett visst berättigande. Att sammanjämka partiernas bäriga strävanden till en fruktbar statsvilja har
varit och förblir städse politikens uppgift. De korta antydningarna här ovan äro aktuella vid socialdemokratiens minnesfest.
Dels ha de gjorts för att påvisa för klentrogna borgerliga att so- -cialdemokratiens största originalitet, dess ekonomiska program,
för partiet varit mer en mytos än ett som uppnåeligt uppställt
mål. Dels äro de på sin plats för att rehabilitera borgerligheten,
som trots alla försummelser dock förmått bevara den gamla samhällsgrunden oförkränkt mot den en gång hotande socialistiska
revolutionära anstormningen och vars bästa idevärden till slut
även anammats av socialismen och dess anhängare.
’226
FEMTIOÅRSJUBILEUM
SvERIGEs socialdemokratiska arbetarparti firade nyligen femtioårsjubileum. Det bildades i april 1889, under det s. k. åtalsraseriets tid, med de ganska glesa leden splittrade men med en
viss brådska för att förekomma det väntade försöket från den
radikala liberalismen att organisera arbetarrörelsen under borgerligt baner. Femtio år senare kunde socialdemokratien framträda
såsom det härskande partiet, vilket mer än äldre partier kan göra
anspråk på den moderna benämningen »statsparti»; dess ledare,
statsministern, kunde använda radion för sin för jubileet tillrättalagda, objektivt sett ganska ensidiga partihistoria, och Z. Höglunds tidning saknade icke i festnumret en stor jubileumsannons
ens från Marcus Wallenbergs bank. Det var en i livet framgångsrik, saturerad svensk femtioårings typiska kalas. De basunstötar,
som hördes, voro icke ämnade att komma några J erikos murar
att falla.
Socialdemokratiens femtioåriga verksamhet innesluter många
både vittberömda och namnlösa heroiska insatser från männen i
täten och leden under de dramatiska och laddade genombrottsåren.
Den har präglats av en storartad, med tiden oöverträffad organisatorisk kraft. Under senare årtionden har den sammanfallit
med en för landet mycket betydelsefull, i sin art skicklig och i
all sin djärva målmedvetenhet ej så litet imponerande regeringsledning. Utan ideellt patos och brinnande tro skulle motigheterna
och hindren ej ha kunnat övervinnas.
Dags dato framträder den svenska socialdemokratien som den
starkaste bland rörelsens organisationer i Europa – den sovjetryska kommunismen avföres givetvis från jämförelsen, trots dess
pretentioner på att i äkta och ädlaste form ha realiserat Marx’
intentioner. Det fanns på kongressen många »absent friends»,
många stolar, som vid en fest för tio år sedan skulle ha varit besatta av gäster för de nu upplösta socialistiska organisationerna i
diktaturstaterna. Leon Blum fick som Internationalens represen- 219
Socialdemokratiens femtioårsjubileum
tant tolka den lemlästade och lidande internationalismens nödläge.
Internationalens sönderfallande understryker genom kontrastverkan på sitt sätt den oerhörda styrkan hos det svenska arbetarpartiet just nu; det var dock samtidigt en påminnelse för festdeltagarna om även socialismens relativitet och dödlighet.
Det ingår i socialdemokratiska partiets regikonst att inge väljarna sken av att det nuvarande samhället och välståndet- trots
att socialdemokraterna ännu aldrig behärskat bägge kamrarnaäro en produkt av det socialistiska framstegsarbetet. Och regissö-
rerna veta härvid, att folk i allmänhet ännu så länge ej finner
förhållandena i det nuvarande samhället outhärdliga. Genom att
spela på dessa strängar kan diskussionen manövreras dithän, att
de som motsätta sig socialismen göras till reformfientliga. Genom
ett nytt steg i tankegången kan urgeras att de, som icke i egenskap av partivänner eller sympatisörer deltagit lekamligen eller
med sitt hjärta i hyllningarna och jubileidemonstrationerna, gjort
sig urarva i de senaste decenniernas sociala utvecklingsprocess.
Den socialistiska propagandan kan härigenom nå syftet att på-
dyvla borgerligheten ej blott nesan att ha besegrats av utvecklingen utan även ett slags självförlamande social skuldkänsla.
Otvivelaktigt ha många borgerliga känt sig villrådiga. Problemställningen leder fram till frågan, vad som återstår av socialismens gamla idevärld och vilka krafter som från dagens synläge
kunna sägas ha fått rätt i sina utvecklingsprognoser. Problemställningen omsluter egentligen vårt lands hela politiska historia
alltifrån 80-talet. Det säger sig självt, att här endast några skissartade synpunkter kunna ifrågakomma.
Innebär socialdemokratiens segertåg i Sverige också de socialis- ·
tiska ideernas ~ Anmärkningsvärt nog är man ännu icke i stånd
att ge ett klart besked härom. Det socialdemokratiska partiet
släpar nämligen ännu i programmet på den Axel Danielssonska
ingressen-apokalypsen från 1897 med dess marxistiska utsugningsoch utvecklingsschema. Och ostridigt är, att särskilt på sistone
tendenserna att låta statens arm gripa omkring sig fört oss in i
en etatistisk eller statssocialistisk period, som erinrar om merkantilismens regleringslusta. Men den äkta socialismen, med dess
förstatligande av naturtillgångar inklusive jorden och av produktionsmedlen, ha vi inte sett mycket av, varken i pappersplanerna
eller i verkligheten; ja, på de flesta områden tycks den vara
220
Socialdemokratiens femtioårsjubileum
längre borta nu än för 19 år sedan, då den första Brantingska
regeringen tillsatte sin ominösa socialiseringsnämnd. Den statssocialism, som nu florerar och som vad jordbruket beträffar socialdemokraterna voro de sista att acceptera, liksom den nu så dominerande kooperationen skulle av 80-talets rättrogna socialister f. ö.
ha betraktats som alltför Lasalleanska och därför som en grov
reaktionär försyndelse mot läran; statssocialismen uppfattade de
inte ens som »Mittel zum zweck» utan som ett stort hinder för
slutmålet. Vad äganderätten beträffar, står denna nu icke i lägre
kurs hos socialdemokratiska småbrukare, villaägare eller tipsvinnare än hos tvättäkta kapitalister. För tillfället är man på socialdemokratiskt håll uppenbarligen rent av angelägen att icke genom
att rubba äganderätten rumstera om i samhället – förhandlingarna om det statliga samarbetet med industrin skola ju föras på
grundval av äganderättens fulla erkännande, en uppfattning som
det säkerligen icke kostat de socialdemokratiska regeringsledamöterna någon större självövervinnelse att hylla. Spörsmålet om
statens förhållande till näringslivet har m. a. o. just nu ingått i
det diskussionsstadium, då statens ingripande eller kontroll ej
bedömes med utgångspunkt från någon socialistisk överide utan
betraktas främst ur synpunkten av lämplighet och ändamålsenlighet i mån av ändrade tidsförhållanden. I detta hänseende vore
det oriktigt att föreställa sig att den borgerliga kritik, som med
principiella eller praktiska motiv då och då reses mot det etatistiska experimenterandet, skulle till fundament ha en doktrinär tro
på den ekonomiska liberalismen såsom ett för alla tidsförhållanden användbart rättesnöre; tvärtom har den gamla konservatismen aldrig vägrat sin hyllning åt Gustaf Vasas och Karl XI:s
reduktioner eller i sin länge nedärvda vördnad för ståndssamhället kunnat helt förneka det sociala värdet av sådana kollektiva
företeelser som skråväsendet eller »bondekommunismem. Man
skulle på denna punkt kunna resolvera, att det klassiska socialistiska produktionsprogrammet sedan länge stått bisatt utan att
ännu ha jordats; från borgerligheten skiljer sig socialdemokratiens nuvarande ekonomiska politik genom den nästan maniakaliska lusten till statsingripanden och sin sangviniska tro på dessas
riskfrihet för den av alla eftersträvade produktions- och välståndsstegringen.
Sedan det dogmatiska socialistiska bråtet förts åsido, har socialdemokratien lagt tyngdpunkten på det sociala .reformarbetet,
221
Socialdemokratiens femtioårsjubileum
d. v. s. på den utjämning mellan samhällsklasserna och ökade
trygghet i tillvaron, som äro varje socialpolitiks mål. F. n. åsyfta
de egna rökelserna sålunda allra mest »välfärdspolitiken». På·
detta område har partiet otvivelaktigt varit »pacemaker». Men
har partiet varit ensamt härom~ Det kan fastslås, att de programpunkter, som partiet från början uppställde, hur långtgående de
då än tedde sig, icke i och för sig framkallade någon bitter opposition eller möttes av oförståelse. Tvärtom hade alla partier genom sina män i den 1884 tillsatta berömda arbetarförsäkringskommitten i princip accepterat både socialpolitik och de viktigaste
åtgärder, som då voro på tal (olycksförsäkring, ålderdomspensionering, arbetarskydd, sjukkasselagstiftning o. s. v.). Den sålunda
utstakade socialpolitiken fullföljdes även av de Akerhielmska och
Boströmska ministärerna, ehuru utan samma framgång för regeringen som i andra frågor. Det är sant, att dessa reformansatser
så småningom under den växände sociala motsättningen kommo
dröjande och tvekande, liksom att den svenska högern för ett par
decennier sedan föga vidmakthöll den äldre konservatismens sociala traditioner. Men när reformerna kommo skedde det visserligen ej alltid men i regel med alla partiers medverkan och i vart
fall voro de ej möjliga utan borgerligt stöd. Och det bör observeras, att likartade reformer genomförts ej blott i ett land som vårt,
där socialismen varit stark, utan även i andra jämförliga västerländska stater, där socialismen haft en mycket svagare ställning.
Vad som socialt uppbyggts har m. a. o. ej varit något till själva
anslaget särdeles originellt eller just för socialismen karakteristiskt. Trots Värner Rydens bekanta imfama slagord från ryska
revolutionens tid var Sverige ej ens under förstakammarhögerns
maktkulmen »Europas yttersta svanskota». I verkligheten har reformdiskussionen i mycket stått mest om tidpunkt och modaliteter. Den konservativa riktningen har ängslats för att grunden för
reformarbetet vore för bräcklig och därigenom varit pessimistisk;
socialdemokratien har betonat hjälpbehovet och genom sitt allmänna underskattande av de ekonomiska faktorernas vikt företrätt utvecklingsoptimismen. När man läser t. ex. om att Axel
Danielsson redan 1888 föreslog »en för samhällsbehoven motsvarande normalarbetsdag, för närvarande 8 timmar», och dessutom nu vet att Frankrike är på väg att utarma sig självt genom sin olycksaliga 40-timmarsvecka, kan man tryggt våga påstå-
endet, att det icke varit till ohägn för vårt lands ekonomiska upp- 222
Socialdemokratiens femtioårsjubileum
marsch och arbetarnas egen levnadsstandard, att varsamhetens
och dristighetens krafter på angivet sätt balanserat varandra.
Sverige var ännu vid sekelskiftet ett fattigt och grått land, och
även om dåtidens arbetare ej kunde förunnas nutidens förmåner
och rättigheter, byggde de dock genom sina försakelser grunden
för den nya generationen, såsom ett äldre släktled alltid måst så
för det efterkommandes skördar.
Först på sistone, d. v. s. sedan socialdemokraterna genom sitt
långliga maktinnehav måst besinna sitt ansvar, ha de börjat i
konkret politik intressera sig för produktionens stegring. Tidigare
var det i stort sett de borgerliga förbehållet att hägna värdeskapandet, medan socialdemokraterna koncentrerade sig på frågan
om fördelningen av de skapade värdena. Den ena uppgiften var
ej mindre angelägen än den andra. Men för den egentliga välfärdspolitiken, d. v. s. välståndsstegringen, var värdeskapandet
även för arbetarna av fundamental betydelse. Det må inskjutas,
att arbetarnas reallönekurva enligt Myrdals index före socialismens framträdande visar samma stegringstempo som efteråt sedan
fackföreningarna börjat få makt. »Griinder»-tiden kunde förvisso, mätt med ögonblicksmått, vara socialt utmanande och framträda som en social orättfärdighet. Men endast tack vare den
kunde de risktagningar ske och det industriella pionjärarbete
utföras, som voro nödvändiga för att ge utkomst och relativt god
utkomst åt vårt lands söner och döttrar inom landets egna gränser. Säkerligen äro de jubilerande socialdemokraterna beredda
att trots allt gratulera vårt land till att under denna för vår välståndsstegring nödvändiga genombrottstid ha förskonats från att
bli offer för en dogmatisk, omogen och friheten klavbindande ekonomisk socialism. Det aktuella problemet är, om icke den nuvarande benägenheten för statsingripanden, i förening med exportmarknadens ökade slutenhet och en hård skattepolitik, lagt en
hämsko på den industriella oförvägenheten och viljan till risktagning, allt ägnat att försvåra en fortsatt produktionsökning och
därigenom accentuerande den föga sangviniska uppfattning om
framtiden, som yngre nationalekonomer givit uttryck åt i befolkningskommissionens slutbetänkande.
Genom sin tvillingorganisation, fackföreningsrörelsen, har socialdemokratien i Sverige brutit ned patriarkalismen i näringslivet och därigenom banat väg för vårt starkt regelbundna organisationsväsende. På detta område kom socialismen i en helt an- 223
Socialdemokratiens femtioårsjubileum
nan utsträckning än i fråga om socialpolitiken med något nytt
och för dåtidens härskande tänkesätt revolutionärt. solidaritetsmoralen fanns visserligen i den gamla skråvärlden men omvandlades nu till att bli en murbräcka i kampen mellan kapital och
arbete. Den stötte företagarna för pannan och orsakade decenniers upprörande och förödande strider. Så länge socialismen rasade mot äganderätten, förde arbetsgivarna sin strid med oförsonlig skärpa; om man bortser från Sundsvallsstrejken 1879 tilltogo
striderna också i hetsighet, när socialdemokraterna vunno överhand i fackföreningarna. Arbetarna förde striden i klasskampens
tecken och med förnekande av den liberala fackföreningsrörelsens
socialharmoniska teser. Det erfordrades flera decenniers för bägge
parterna plågsamma strider, innan en större ömsesidig förståelse
kunde åvägabringas och klasskampsideerna omvärderas. Den förkättrade och förhånade socialharmonien togs åter till nåder, kanske icke så mycket i fagra ord eller yttre åthävor som desto mera
i nyktra gärningar. Den Liibeckska arbetsfredskonferensen sammanföll i tid nära med partiets 40-årsjubileum och saltsjöbadsavtalet med 50-årsjubileet. Ingen ansvarig förnekar nu samhörigheten eller »ödesgemenskapen» mellan företag och anställda;
ingen ansvarig arbetarledare ser längre framtidens kungsväg i att
upptända massorna till klasskampens blinda lidelser.
Det skall här icke diskuteras, huruvida det finnes historiskt fog
för att ge »martyrtidem allt det skimmer av social förföljelse,
som partiets historieskrivning ivrigt velat skänka den. Mycket
av vad myndigheterna på 80- och 90-talen gjorde, ter sig även för
en historisk syn svårbegripligt och provocerande. Men i regel
förbiser man totalt, att myndigheterna och pressens aktioner mot
socialismen egentligen aldrig riktades mot det radikala social- .
politiska program, som utgör det väsentliga bestående i de ursprungliga trossatserna. Radikal samhällskritik hade redan länge
både hörts och fått framföras. Nej, aktionerna vände sig mot vissa
utslag av socialistisk förkunnelse. Många socialister, som då funnos, förlästa på Strindberg och de tyska auktoriteterna, älskade
att chockera med sin gudlöshetskampanj och utilism, sina angrepp
på äktenskap och äganderätt, sin till fosterlandslöshet tenderande
internationalism, sitt vanvördiga förakt för myndigheter och
institutioner. Och de tvekade till en tid att bekänna klar färg i
frågan om revolution eller evolution, våld eller fredliga medel.
Ånnu 1892 hette det i en kongressresolution, att partiet såsom
224
Socialdemokratiens femtioårsjubileum
revolutionärt »måste taga i betraktande möjligheten av att det
organiserade våldet kan bli det lidande proletariatets slutliga förlossare», ehuru partiet dock förordade lagliga medel; samma år lancerades också tanken på en folkbeväpning, d. v. s. ett slags väpnad
kår ej utan släkttycke med general Muncks. Det bör observeras,
att Branting vid den första kongressen stödde förslaget att partiet
skulle förklara sig ateistiskt, ehuru han sedan av opportunitetsskäl accepterade tesen om religionen som privatsak; det var också
betecknande, att Axel Danielssons mor – säkerligen en god representant för en oskrymtad folkmening – vädjade till sin son att
låta religionen vara i fred. Det är evident att de borgerligas
starka indignation fick sin näring just och främst av denna grova
pietetslöshet och storordiga revolutionsjargong. Man kan lugnt
säga, att socialismens kulturkritik för femtio år sedan förfasade
dåtidens maktägande ungefär som bolsjevikernas framträdande
och »kulturella» yttringar på 1920-talet förfasade de flesta socialdemokrater. I denna sin förgrovade omstörtningshets företrädde
socialdemokraterna under de första åren varken någon utbredd
folkmening eller någon positiv framtidslinje. Eftervärlden måste
därför ha synnerligen svårt att delta i glorifieringen av deras
hädelse- och smädelsekampanj, även om denna förde ledarna till
fängelset; att de härvid icke förde folkets talan framgår bäst
därav, att de själva snart övergåvo denna kulturbolsjevism och
att partiets medlemstal först då började tillta. Numera ha socialdemokraterna alltmer vuxit in i samhället, med dess statskyrka,
monarki, pietet, hembygdskänsla och allt vad som konstituerat vår
nedärvda kultur. Tron på gagnet av att profanera, häckla och
riva ner har nog förlorat sin styrka. Även socialdemokraterna ha
i helg och söcken blivit i mångt och mycket traditionalister i stället för omstörtningsmän och frukta säkerligen mest av allt en
kulturkamp.
Enahanda gäller om socialdemokraternas inställning till försvaret. Visserligen ha de ledande aldrig negerat försvarstanken.
Men det fanns i deras inställning till fosterlandets begrepp länge
en halvhet, som tog sig uttryck än i ljumhet vid försvarsfrågans
behandling, än i en sådan- rent ut sagt- beklämmande diskussion som om rätten för turistande svenska ungdomsklubbister att
på Liitzens slagfält sjunga nationalsången, än i åratals vägran att
låta den svenska flaggan föras med i demonstrationstågen vid den
röda fanans sida. Det har velat diktaturernas uppkomst till för
225
Socialdemokratiens femtioårsjubileum
att socialdemokraterna helt och fullt samt utan blygsel skola ha
blivit både varmt försvarsvänliga och öppet patriotiska. Även
socialdemokraterna ha alltså efter lång tvekan måst ställa sig på
nationalitetens grund. Det svenska blodet har i längden visat sig
tjockare än proletärinternationalismens vatten.
I internationella orostider har socialdemokratien firat sin minnesfest. statsministern framhöll i sitt tal, hurusom de politiska
inrikesfejderna särskilt därigenom men även eljest dämpats och
·diskussionerna mellan partierna pacificerats. Det som enar och
är gemensamt förnimmes äntligen starkare än det som skiljer.
Å ven de, som stå utanför socialdemokratiens idevärld, behöva icke
hålla inne på erkännande åt det jubilerande partiets historiska insats att lyfta in arbetarklassen i det traditionsbundna svenska
samhället. Men all historisk utveckling är en process, där olika
.samhällsgrupper och rörelser lämna sina tributer. Varje program
har från sin utgångspunkt ett visst berättigande. Att sammanjämka partiernas bäriga strävanden till en fruktbar statsvilja har
varit och förblir städse politikens uppgift. De korta antydningarna här ovan äro aktuella vid socialdemokratiens minnesfest.
Dels ha de gjorts för att påvisa för klentrogna borgerliga att so- -cialdemokratiens största originalitet, dess ekonomiska program,
för partiet varit mer en mytos än ett som uppnåeligt uppställt
mål. Dels äro de på sin plats för att rehabilitera borgerligheten,
som trots alla försummelser dock förmått bevara den gamla samhällsgrunden oförkränkt mot den en gång hotande socialistiska
revolutionära anstormningen och vars bästa idevärden till slut
även anammats av socialismen och dess anhängare.
’226