Invasionsfaran – några strategiska reflexioner
1939
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
INVASIONSFARAN
NÅGRA STRATEGISKA REFLEXIONER
Av överstelöjtnanten 1\1A G N U S D Y RSSE N, Stocklzolm
INFöR det hotande internationella läget och den våldsamma utveckling av krigsapparaten, som pågår inom de stora europeiska
staterna, med därav följande ökade möjligheter att effektivisera
och variera de strategiska anfallsmetoderna, ha samtliga Europas
småstater tvingats att sHirka sina försvarssystem. Nödvändigheten av snabb förstärkning har medfört åtgärder, som i större
eller mindre grad falla utanför eller måhända snarare betona
vissa moment i gällande försvarsordningar. Delvis på grund
härav har bl. a. i vårt land en viss osäkerhet gjort sig gällande
beträffande riktigheten av de principer, på vilka försvarssystemet uppgjorts. Det är svårt att se klart, att skilja mellan väsentligt och oväsentligt. Denna uppsats vill söka belysa vissa av våra
militära försvarsproblem med avsikt att lämna ett bidrag till
ökad förståelse för sambandet mellan försvarspolitiskt läge och
försvarsorganisation.
Den europeiska maktkonstellationen börjar allt mer likna den
omedelbart före världskriget rådande, framför allt med hänsyn
till dess återverkan på vårt land. Vi befinna oss åter på förbindelselinjen mellan »ententens» västliga och östliga halvor och
utanför norra flanken av motstående maktgrupp, centralmakterna. Det innebär otvivelaktigt risker men även vissa fördelar.
Dessa sonare sammanhänga främst med det förhållandet, att de
Sverige omgivande vattnen komma att vid krig behärskas av
olika maktgrupper på samma sätt som under världskriget. Den
ständigt växande tyska flottan kommer nämligen med säkerhet
att kunna behärska Östersjön.
Då det ju är ytterst osannolikt, att vi samtidigt i påtryckningssyfte utsiittas för blockad från båda de motstående maktgruppernas sida, är följden den, att vi kunna räkna med tämligen fria
förbindelser utåt antingen över Östersjön eller över Atlanten. Att
227
Magnus Dyrssen
omläggningen av trafiken vållar svårigheter är uppenbart, men
det är även sannolikt att främst på grund av vårt innehav av under krig för båda parterna mycket begärliga exportartiklar, export
i sådan utsträckning kan upprätthållas att det nödvändiga importbehovet säkras. Blockad från endera maktgruppens sida blir
därför sannolikt verkningslös, i varje fall blir verkan icke så stor,
att det finnes någon anledning att frukta, att en svensk regering
skulle behöva böja sig för sådan påtryckning. Motsatt uppfattning synes innebära ett underkännande av svenska folkets motståndskraft. Då syftet med en blockad, att tvinga Sverige till
eftergift, sålunda icke kan beräknas komma att nås, är det uppenbarligen meningslöst att tillgripa denna påtryckningsmetod. Detta
förhållande utgör ett plusvärde i vårt strategiska läge, vilket bör
beaktas.
Sveriges luftstrategiska läge torde nu kunna karakteriseras som
relativt gynnsamt. Det jämförelsevis undandragna läget, landets
i regel glesa befolkning samt det ringa antalet stora städer
minskar verkan av terrorkrig med bombplan. Industriens spridda
gruppering och den tunga industriens relativt skyddade läge samt
den sammanknytning, som skett av vårt kraftnät, gör en effektiv
bekämpning av försörjningen svårgenomförbar. Möjligheterna
att motstå luftkriget stegras i väsentlig mån genom effektivt luftförsvar. Som bekant pågår anskaffningen av luftvärnspjäser i
hastigt tempo; omfattande personalutbildning är även i gång.
Läget torde redan nu vara sådant, att våra viktigaste befolkningscentra hava godtagbart skydd; läget förbättras snabbt.
Allt detta gör att verkan av ett luftkrig mot Sverige icke kan
beräknas bryta .folkets motståndskraft. I varje fall fordras för
ernående av resultat insats av sådan styrka under så lång tid,
att ingen stormakt torde våga binda sina flygstridskrafter i denna
perifera riktning. starka skäl tala sålunda för att luftkriget som
enbart påtryckningsmedel icke kommer att användas mot vårt land.
Då sålunda sannolikheten av blockad eller hemortskrigföring
som fristående påtryckningsmetoder mot vårt land kan bedömas
vara relativt ringa, träder invasionen även som påtryckningsmedel i förgrunden. Men invasionen kan även tjäna mera vittgående
operativa syften.
I detta sammanhang bör Sydsveriges läge beaktas. Detta område äger vid europeisk konflikt ett betydande värde, främst må-
hända för varje mot centralmakterna uppträdande koalition som
228
Invasionsfaran
Yiktigt basområde för operationer mot Tyskland och som ett
nyckelområde till Östersjön. Områdets betydelse som flygbasområde har stigit i och med det förbättrade tyska flygläget mot sydöst. Ur detta komplex kan det uppstå operationer för områdets
besittningstagande, resp. för att hindra annan makt utnyttja området. Då dessa strävanden sammanhänga med önskemålet att
skaffa ett gynnsamt utgångsläge vid allmän konflikt och då strä-
van att komma före motståndaren spelar en viktig roll, är det
icke omöjligt, att en sådan operation kan ske i ett tidigt läge, må-
hända som inledning till allmän konflikt. Anfall kan komma
överraskande dels på grund av möjligheten för dess igångsättande
innan allmänt krig utbrutit, dels på grund av att förberedelserna
kunna döljas, något som företaget mot Albanien synes visa.
Någon tidsfrist för försvarsorganisationens kvalitativa stärkande
står för den försvarande icke till buds.
Det ideala försvaret mot sådant företag vore uppenbarligen, om
det fientliga företaget till havs kunde avvärjas av flotta och flyg.
Vår nuvarande försvarsorganisation är emellertid uppbyggd på
bl. a. den åsikten, att svenska flottan ej effektivt kan ingripa i
södra Östersjön. Sedan dess har en avsevärd förskjutning till
Sveriges nackdel skett i styrkeförhållandet mellan vår och berörda stormakters sjömakt. Det är i naturlig konsekvens härmed,
som försvarsstabschefen i sitt uttalande om flottans fartygstyper
nödgats fastslå, att flottan icke kan förhindra invasion mot vår
södra kust. Ytterst beror denna omständighet sannolikt på det förhållandet, att artillerifartyg icke anses kunna operera väster de
lätt spärrade farvattnen vid Bornholm. Det är tydligt, att samma
förhållande gäller vid försvaret av Skånes nordvästra kust och
Öresundskusten. Med avseende på den senare är att märka, att
även den i ett tidigt skede kan utsättas för anfall från Själland,
där försvaret inför kraftigt stormaktsanfall sannolikt kan brytas
på mycket kort tid. Vad flygvapnet beträffar torde det icke ha
möjlighet att förhindra ett företag av denna typ. Skälen härför
äro främst vapnets i förhållande till motståndarens flyg ringa
kvantitet, som under sista åren inför stormakternas upprustning
förskjutits i ogynnsam riktning, dess svårighet att ingripa under
mörker samt målens säkerligen starka luftvärn. Det förhållandet,
att starka krafter kunna överföras på stridsfartyg på sätt som
skedde vid operationen mot Albanien, försvårar ytterligare flygets
ingripande.
229
–
•.L.'”’··illll·- · · · ·
Magnus Dyrssen
Flottan och flygvapnet kunna sålunda icke skapa erforderlig
säkerhet; denna måste åstadkommas med lantstridskrafterna.
Härvid är ytterligare en sak att beakta. Under de sista åren har
ett mycket effektivt nytt stridsmedel infogats i stormaktsarmeerna, nämligen fallskärmstrupper. Sådana förband av sannolikt
betydande styrka finnas nu, rekryterade av särskilt uttagen personal, vilket gör att dessa truppenheter måste betraktas som elitförband. Insatta i betydande styrka mot t. ex. ett flygfält, där
sedan med infanteri lastade transportplan landa, kunna de operera relativt självständigt. För att avvärja detta hot måste lättrörliga lantstridskrafter, helst motoriserade, finnas till hands.
Något annat försvarsmedel finnes icke.
På grund av det snabba, överraskande förlopp en invasion kan
få, är det tydligt att lantstridskrafter i erforderlig utsträckning,
en beredskap, måste finnas till hands. Det är vidare tydligt, att
denna ständigt tillgängliga beredskap av många skäl måste bliva
relativt svag. Dess motståndskraft bör i möjligaste mån stärkas.
I de flesta länder hava i detta syfte vid sjö- eller landgränser befästningsanordningar anlagts, varigenom levande försvarskraft
kunnat sparas. Systemet bör vinna efterföljd även hos oss inom
viktiga kustområden. Därigenom kunna beredskapsförbanden
vinna väsentligt ökad motståndskraft. Det är likväl klart, att
absolut säkerhet aldrig kan vinnas. Kustförsvaret kan brytas.
Då kräves att bakom detta finnas lantstridskrafter av betydande
styrka, vilka snabbt kunna mobiliseras och vilka äro i stånd att
omedelbart gå till anfall mot fienden. Någon tidsfrist för komplettering av utbildningen kan icke påräknas. Fredsutbildningens
längd måste med nödvändighet tillmätas med hänsyn till att
skapa omedelbart operationsdugliga trupper.
Det synes sålunda, som om de sista årens utveckling varit ägnad
att understryka armens grundläggande betydelse för riksförsvaret. För att armen skall kunna fylla sin uppgift måste följande
krav fyllas: höjning av stridskrafternas kvalitet genom efterutbildning av äldre årsklasser och förlängd utbildningstid med
syfte att göra förbanden omedelbart anfallsdugliga vid mobilisering, effektiv organisation av ständig beredskap samt snabb mobilisering av armens huvudkrafter. Med en sådan armeorganisation kan försvaret mot invasion organiskt uppbyggas på försvarsgrenarnas samverkan, sålunda:
Det aktningsbjudande försvaret i land och medvetandet om att
230
Invasionsfaran
förluster under överskeppningen kunna väntas genom försvararens
flotta och flyg, nödvändiggör för den anfallande en kraftinsats av
den storleksordningen, att resultatet måhända ej bedömes uppväga insatsen, varför man tvingas avstå från företaget. Försvaret har då fyllt sin uppgift. Sker anfallet trots allt, måste det på
grund av det väntade starka motståndet i land givas betydande
omfattning; apparaten blir därför tyngre och långsammare.
Därigenom givas försvarsflyg och försvarsflotta ökad möjlighet
att tillfoga fienden förluster. Lyckas trots allt fiendens landstigning, skall flyget och flottan genom ingripande mot fiendens förbindelser uppehålla honom, göra hans framryckning och styrketillväxt långsammare och sålunda skapa tid för lantstridskrafterna att samlas och anfalla för att kasta fienden i havet.
Först med en effektiv armeorganisation kunna försvarsgrenarna.
bilda den sammanhängande kedja, som riksförsvaret kräver.
231
NÅGRA STRATEGISKA REFLEXIONER
Av överstelöjtnanten 1\1A G N U S D Y RSSE N, Stocklzolm
INFöR det hotande internationella läget och den våldsamma utveckling av krigsapparaten, som pågår inom de stora europeiska
staterna, med därav följande ökade möjligheter att effektivisera
och variera de strategiska anfallsmetoderna, ha samtliga Europas
småstater tvingats att sHirka sina försvarssystem. Nödvändigheten av snabb förstärkning har medfört åtgärder, som i större
eller mindre grad falla utanför eller måhända snarare betona
vissa moment i gällande försvarsordningar. Delvis på grund
härav har bl. a. i vårt land en viss osäkerhet gjort sig gällande
beträffande riktigheten av de principer, på vilka försvarssystemet uppgjorts. Det är svårt att se klart, att skilja mellan väsentligt och oväsentligt. Denna uppsats vill söka belysa vissa av våra
militära försvarsproblem med avsikt att lämna ett bidrag till
ökad förståelse för sambandet mellan försvarspolitiskt läge och
försvarsorganisation.
Den europeiska maktkonstellationen börjar allt mer likna den
omedelbart före världskriget rådande, framför allt med hänsyn
till dess återverkan på vårt land. Vi befinna oss åter på förbindelselinjen mellan »ententens» västliga och östliga halvor och
utanför norra flanken av motstående maktgrupp, centralmakterna. Det innebär otvivelaktigt risker men även vissa fördelar.
Dessa sonare sammanhänga främst med det förhållandet, att de
Sverige omgivande vattnen komma att vid krig behärskas av
olika maktgrupper på samma sätt som under världskriget. Den
ständigt växande tyska flottan kommer nämligen med säkerhet
att kunna behärska Östersjön.
Då det ju är ytterst osannolikt, att vi samtidigt i påtryckningssyfte utsiittas för blockad från båda de motstående maktgruppernas sida, är följden den, att vi kunna räkna med tämligen fria
förbindelser utåt antingen över Östersjön eller över Atlanten. Att
227
Magnus Dyrssen
omläggningen av trafiken vållar svårigheter är uppenbart, men
det är även sannolikt att främst på grund av vårt innehav av under krig för båda parterna mycket begärliga exportartiklar, export
i sådan utsträckning kan upprätthållas att det nödvändiga importbehovet säkras. Blockad från endera maktgruppens sida blir
därför sannolikt verkningslös, i varje fall blir verkan icke så stor,
att det finnes någon anledning att frukta, att en svensk regering
skulle behöva böja sig för sådan påtryckning. Motsatt uppfattning synes innebära ett underkännande av svenska folkets motståndskraft. Då syftet med en blockad, att tvinga Sverige till
eftergift, sålunda icke kan beräknas komma att nås, är det uppenbarligen meningslöst att tillgripa denna påtryckningsmetod. Detta
förhållande utgör ett plusvärde i vårt strategiska läge, vilket bör
beaktas.
Sveriges luftstrategiska läge torde nu kunna karakteriseras som
relativt gynnsamt. Det jämförelsevis undandragna läget, landets
i regel glesa befolkning samt det ringa antalet stora städer
minskar verkan av terrorkrig med bombplan. Industriens spridda
gruppering och den tunga industriens relativt skyddade läge samt
den sammanknytning, som skett av vårt kraftnät, gör en effektiv
bekämpning av försörjningen svårgenomförbar. Möjligheterna
att motstå luftkriget stegras i väsentlig mån genom effektivt luftförsvar. Som bekant pågår anskaffningen av luftvärnspjäser i
hastigt tempo; omfattande personalutbildning är även i gång.
Läget torde redan nu vara sådant, att våra viktigaste befolkningscentra hava godtagbart skydd; läget förbättras snabbt.
Allt detta gör att verkan av ett luftkrig mot Sverige icke kan
beräknas bryta .folkets motståndskraft. I varje fall fordras för
ernående av resultat insats av sådan styrka under så lång tid,
att ingen stormakt torde våga binda sina flygstridskrafter i denna
perifera riktning. starka skäl tala sålunda för att luftkriget som
enbart påtryckningsmedel icke kommer att användas mot vårt land.
Då sålunda sannolikheten av blockad eller hemortskrigföring
som fristående påtryckningsmetoder mot vårt land kan bedömas
vara relativt ringa, träder invasionen även som påtryckningsmedel i förgrunden. Men invasionen kan även tjäna mera vittgående
operativa syften.
I detta sammanhang bör Sydsveriges läge beaktas. Detta område äger vid europeisk konflikt ett betydande värde, främst må-
hända för varje mot centralmakterna uppträdande koalition som
228
Invasionsfaran
Yiktigt basområde för operationer mot Tyskland och som ett
nyckelområde till Östersjön. Områdets betydelse som flygbasområde har stigit i och med det förbättrade tyska flygläget mot sydöst. Ur detta komplex kan det uppstå operationer för områdets
besittningstagande, resp. för att hindra annan makt utnyttja området. Då dessa strävanden sammanhänga med önskemålet att
skaffa ett gynnsamt utgångsläge vid allmän konflikt och då strä-
van att komma före motståndaren spelar en viktig roll, är det
icke omöjligt, att en sådan operation kan ske i ett tidigt läge, må-
hända som inledning till allmän konflikt. Anfall kan komma
överraskande dels på grund av möjligheten för dess igångsättande
innan allmänt krig utbrutit, dels på grund av att förberedelserna
kunna döljas, något som företaget mot Albanien synes visa.
Någon tidsfrist för försvarsorganisationens kvalitativa stärkande
står för den försvarande icke till buds.
Det ideala försvaret mot sådant företag vore uppenbarligen, om
det fientliga företaget till havs kunde avvärjas av flotta och flyg.
Vår nuvarande försvarsorganisation är emellertid uppbyggd på
bl. a. den åsikten, att svenska flottan ej effektivt kan ingripa i
södra Östersjön. Sedan dess har en avsevärd förskjutning till
Sveriges nackdel skett i styrkeförhållandet mellan vår och berörda stormakters sjömakt. Det är i naturlig konsekvens härmed,
som försvarsstabschefen i sitt uttalande om flottans fartygstyper
nödgats fastslå, att flottan icke kan förhindra invasion mot vår
södra kust. Ytterst beror denna omständighet sannolikt på det förhållandet, att artillerifartyg icke anses kunna operera väster de
lätt spärrade farvattnen vid Bornholm. Det är tydligt, att samma
förhållande gäller vid försvaret av Skånes nordvästra kust och
Öresundskusten. Med avseende på den senare är att märka, att
även den i ett tidigt skede kan utsättas för anfall från Själland,
där försvaret inför kraftigt stormaktsanfall sannolikt kan brytas
på mycket kort tid. Vad flygvapnet beträffar torde det icke ha
möjlighet att förhindra ett företag av denna typ. Skälen härför
äro främst vapnets i förhållande till motståndarens flyg ringa
kvantitet, som under sista åren inför stormakternas upprustning
förskjutits i ogynnsam riktning, dess svårighet att ingripa under
mörker samt målens säkerligen starka luftvärn. Det förhållandet,
att starka krafter kunna överföras på stridsfartyg på sätt som
skedde vid operationen mot Albanien, försvårar ytterligare flygets
ingripande.
229
–
•.L.'”’··illll·- · · · ·
Magnus Dyrssen
Flottan och flygvapnet kunna sålunda icke skapa erforderlig
säkerhet; denna måste åstadkommas med lantstridskrafterna.
Härvid är ytterligare en sak att beakta. Under de sista åren har
ett mycket effektivt nytt stridsmedel infogats i stormaktsarmeerna, nämligen fallskärmstrupper. Sådana förband av sannolikt
betydande styrka finnas nu, rekryterade av särskilt uttagen personal, vilket gör att dessa truppenheter måste betraktas som elitförband. Insatta i betydande styrka mot t. ex. ett flygfält, där
sedan med infanteri lastade transportplan landa, kunna de operera relativt självständigt. För att avvärja detta hot måste lättrörliga lantstridskrafter, helst motoriserade, finnas till hands.
Något annat försvarsmedel finnes icke.
På grund av det snabba, överraskande förlopp en invasion kan
få, är det tydligt att lantstridskrafter i erforderlig utsträckning,
en beredskap, måste finnas till hands. Det är vidare tydligt, att
denna ständigt tillgängliga beredskap av många skäl måste bliva
relativt svag. Dess motståndskraft bör i möjligaste mån stärkas.
I de flesta länder hava i detta syfte vid sjö- eller landgränser befästningsanordningar anlagts, varigenom levande försvarskraft
kunnat sparas. Systemet bör vinna efterföljd även hos oss inom
viktiga kustområden. Därigenom kunna beredskapsförbanden
vinna väsentligt ökad motståndskraft. Det är likväl klart, att
absolut säkerhet aldrig kan vinnas. Kustförsvaret kan brytas.
Då kräves att bakom detta finnas lantstridskrafter av betydande
styrka, vilka snabbt kunna mobiliseras och vilka äro i stånd att
omedelbart gå till anfall mot fienden. Någon tidsfrist för komplettering av utbildningen kan icke påräknas. Fredsutbildningens
längd måste med nödvändighet tillmätas med hänsyn till att
skapa omedelbart operationsdugliga trupper.
Det synes sålunda, som om de sista årens utveckling varit ägnad
att understryka armens grundläggande betydelse för riksförsvaret. För att armen skall kunna fylla sin uppgift måste följande
krav fyllas: höjning av stridskrafternas kvalitet genom efterutbildning av äldre årsklasser och förlängd utbildningstid med
syfte att göra förbanden omedelbart anfallsdugliga vid mobilisering, effektiv organisation av ständig beredskap samt snabb mobilisering av armens huvudkrafter. Med en sådan armeorganisation kan försvaret mot invasion organiskt uppbyggas på försvarsgrenarnas samverkan, sålunda:
Det aktningsbjudande försvaret i land och medvetandet om att
230
Invasionsfaran
förluster under överskeppningen kunna väntas genom försvararens
flotta och flyg, nödvändiggör för den anfallande en kraftinsats av
den storleksordningen, att resultatet måhända ej bedömes uppväga insatsen, varför man tvingas avstå från företaget. Försvaret har då fyllt sin uppgift. Sker anfallet trots allt, måste det på
grund av det väntade starka motståndet i land givas betydande
omfattning; apparaten blir därför tyngre och långsammare.
Därigenom givas försvarsflyg och försvarsflotta ökad möjlighet
att tillfoga fienden förluster. Lyckas trots allt fiendens landstigning, skall flyget och flottan genom ingripande mot fiendens förbindelser uppehålla honom, göra hans framryckning och styrketillväxt långsammare och sålunda skapa tid för lantstridskrafterna att samlas och anfalla för att kasta fienden i havet.
Först med en effektiv armeorganisation kunna försvarsgrenarna.
bilda den sammanhängande kedja, som riksförsvaret kräver.
231