Kyrkobok eller kommunregister
1939
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
”KYRKOBOK”
ELLER ”KOMMUNREGISTER”?
Av kyrkoherden, teol. d:r ALGOT ANDERBERG, Kristianstad
l{YRKOLAGEN av år 1686 anbefaller prästerna att »hålla längder på alla sina åhörare, hus ifrån hus, gård ifrån gård». Samma
lag talar om »Kyrkoboken», där prästen skall anteckna ort och dag
»var och när ett barn varder fött». »Kyrkoboken» har i olika former existerat före 1686 års kyrkolag, som alltså lagfäster en redan
utbildad praxis. Kyrkobokföringen har i varje fall varit och är
ännu i stort sett den primära registreringen av rikets befolkning.
Den har varit och är en del – ofta en högst väsentlig sådan – av
det svenska prästerskapets åligganden.
Anordningen har för prästen fördelar och nackdelar. Den har givit
prästen betydelsefulla möjligheter för effektiv församlingsvård men
har i många fall blivit ett väsentligt hinder för honom att bruka sina
krafter för mera centrala arbetsuppgifter. För allmänhet och myndigheter torde den nuvarande ordningen i stort sett ha motsvarat
behov och berättigade anspråk. Den är emellertid. icke utan brister.
~F’råga om omläggning av nuvarande system har uärför tid. efter
annan framkommit.
Nu föreligger ett dylikt förslag till omorganisation av folkbokföringen, uppgjort av 1936 års uppbördskommitte. Förslaget innebär
i huvudsak att vid sidan av kyrkobokföringen en civil bokföring
skall införas, vilken skall övertaga den nuvarande kyrkobokföringens
icke-kyrkliga arbetsuppgifter. Denna civila folkbokföring skall anförtros dels centrala folkbokföringsmyndigheter, länsstyrelserna och .
statistiska centralbyrån, dels lokala folkbokföringsmyndigheter, s. k.
folkregisterförare. Som sådana lokala folkregisterförare föreslås i
princip prästerna, vilka i denna egenskap skola intaga ställningen
av civila tjänstemän.
De sakkunniga motivera sitt förslag med att kraven på fullständighet och riktighet i folkbokföringen framför allt genom samhällsverksamhetens utveckling och intensifiering blivit skärpta, medan
tillfredsställandet av dessa krav genom befolkningens tilltagande
rörlighet i allt högre grad försvårats.
Det nuvarande systemet svarar enligt ue sakkunniga icke mot beriittigadc krav. Det är otillfredsställande med. hänsyn till redovisningen av demografiska uppgifter, det lider av svårtillgänglighet
och bristande överskådlighet m. m. För att bota dessa brister och
248
»Kyrkobok» eller »kommunregister»?
i1stadkomma en bättre ordning föreslå de sakkunniga en rad åtgärder: den nuvarande »Kyrkobokens» utbytande mot kortregister, det
s. k. kommunregistret, annan form för födelseanmälan, flyttningsbetygens ersättande med s. k. huvudkort, som utan att komma i den
flyttandes händer sändas direkt från utflyttningsorten till inflyttningsorten, införande av medborgarkort m. m.
Har man anledning förmoda att de sakkunnigas förslag skall leda
till den större fullständighet och riktighet som därmed åsyftas~ Här
nedan skola några punkter i förslaget upptagas till granskning.
Urkunderna.
Det förhåller sig tvivelsutan så, att det nuvarande systemet med
församlingsböcker – fasta böcker – iir behäftat med vissa brister:
uppslag fullskrivas och nödvändiggöra överföringar som rubba ordningen i boken, personer bliva ej utstrukna och alltså dubbelförda,
siffror och andra anteckningar införas lätt å felaktiga rader m. m.
De sakkunniga anse att en stor del av dessa olägenheter kunna
bortelemineras om kortsystem införes. Detta är givetvis riktigt.
Kortsystemet innebär också en i många hänseenden påtaglig arbetsbesparing. överflyttningar av anteckningar och omskrivning behöva
icke ifrågakomma.
Fråga är emellertid om kortsystemet kan skapa stadga i folkbokföringen. Jijn felaktig anteckning i församlingsboken kan förvisso
vålla betydande svårigheter. Men svårigheterna bli icke mindre om
folkregisterföraren i en stor kommun med kanske flera tiotusental
huvudkort råkar placera ett kort fel. Han kan riskera att få ödsla
bort mycken tid och kraft på att återfinna det.
Anteckningarna i en församlingsbok äro enligt gällande ordning
ofta ur demografisk synpunkt ofullständiga. De kunna emellertid
utan större svårighet fullständigas. Och en församlingsbok lärer
icke gärna kunna »försvinna». Annorlunda förhåller det sig med
huvudkortet. Det innehåller visserligen fullständiga uppgifter. Men
om· det kommer på villovägar eller förstöres, synes det knappast
möjligt att åstadkomma kompletta anteckningar. Riksbokföringsmyndigheten skall enligt de sakkunnigas förslag utfärda duplett av
förkommet huvudkort. En del uppgifter kunna hämtas ur avgångsbok, alfabetskort och fasta urkunder. Men icke alla. Uppgifter om
ingånget eller upplöst äktenskap, om erkännande av barn u. ä. samt
överhuvudtaget flertalet av de anteckningar som f. n. skola införas
i församlingsbok kol. 14 torde i bästa· fall kunna anskaffas först efter
vidlyftig skriftväxling och torde i många fall icke alls kunna åstadkommas.
För den som sysslat med kyrkobokföring är det en icke ovanlig
företeelse att person som begär flyttningsbetyg för sig och sin familj glömmer att begära betyg för till hans hushåll hörande anhöriga, som flytta med honom. I dylikt fall är församlingsboken vederbörande kyrkobokförare till ovärderlig hjälv. Uppslaget i försam- 249
Hl- 3D28(i. Svens/; Tidskrift 19.’/D.
’+”1!1
.o. r
Algot Anderberg
lingsboken ger kyrkobokföraren en uppfattning av den flyttande
hushåll. Kortregistret kan icke i samma grad göra tjänst.
Det är slutligen visserligen riktigt att en församlingsbok tynges
av anteckningar angående personer som för länge sedan utflyttat.
Dessa anteckningar ha emellertid sitt värde. Det är i många fall ur
olika synpunkter betydelsefullt att iiga tillgång till uppgift å dc personer som vid en viss tidpunkt bebott en fastighet. Delvis kan man:
erhålla dylika uppgifter ur mantalslängden. Men en person kan flytta
åtskilliga gånger under ett år och dylika flyttningar inregistreras
som bekant icke i mantalslängden. Från fattigvårds- och barnavårdsmyndigheternas sida är det ett besUimt önskemål att kunna erhålla
fullständiga uppgifter även bctriiffandc personer som icke längre äro
i kommunen bokförda. Detta är med nuvarande system möjligt. Det
vandrande huvudkortet gör det omöjligt.
Ovan anförda synpunkter på frågan om urkunderna för folkbokföring uppväcka betänkligheter mot det föreslagna systemet. Det vill
synas som om en lämplig kombination av församlingsbok och huvudkort skulle kunna skänka den stadga och planm~issighet åt bokföringen som varken det nuvarande eller det föreslagna systemet
kan giva.
Födelseanmiilan.
Enligt nu giillande bestämmelser insändes till vastursämbetet jämlikt k. k. 12 maj 1927 och 9 oktober 1931 inom tre dagar efter nedkomsten anmälan om barns födelse från barnmorska, som annorstädes än å barnbördshus, sjukhus, hospital m. m. biträtt vederbö-
rande moder vid nedkomsten.
Det nuvarande systemet har veterligen fungerat fullkomligt tillfredsställande.
Dc sakkunniga föreslå annan ordning. Anmälan om barns födelse
skall göras dels som födelseanmälan till registerföraren i den ort där
modern vid tiden för barnets födelse är kyrkobokförd dels som kontrollanmälan till länsstyrelsen i det län inom vilket barnet fötts.
Beträffande den förstnämnda, den s. k. födelseanmälan, föreslås
att sådan skall göras av fader till barn inom äktenskap, moder, vårdnadshavare och föreståndare för allmän inrättning, om modern vid
tiden för nedkomsten var där intagen. Födelscanmiilan skall göras
inom en månad efter födelsen.
Kontrollanmälan skall göras inom tre dagar av föreståndare för
allmän inrättning, av barnmorska som utanför inriittning biträtt
kvinna vid förlossning samt av läkare som utan biträde av barnmorska haft vård om kvinna vid förlossning annorstädes än å allmiin inrättning eller anstalt.
Vid granskning av de föreslagna bestämmelserna måste man fråga
sig av vad anledning barmnorska och läkare, som utanför anstalt
biträtt vid nedkomst, befriats från att göra födelseanmiilan. För dem
föreligger enligt förslaget skyldighet att göra endast kontrollanmiilan, d. v. s. inom tre dagar anmäla nedkomsten till liinsstyrelsen i
250
»Kyrkobok» eller >>kommunregister»?
det län inom vilket barnet fötts. Länsstyrelsen har emellertid i anledning- av ing-ång-en kontrollanmälan intet att företag-a förrän fö-
delseanmälan inkommer från vederbörande folkreg-isterförare. Då
nu födelseanmälan icke behöver g-öras förrän en månad efter nedkomsten blir konsekvensen av de föreslag-na bestämmelserna att
folkreg-isterföraren får vetskap om vissa barns födelser först efter
en månad. Och detta har i sin tur till följd att avisering- till barnavårdsnämnd i vissa fall ang-ående barn utom äktenskap kan fördröjas en månad, någ-ot som måste betecknas som synnerlig-en og-ynnsamt för barnavårdsnämndens arbete. De sakkunnig-as förslag- måste
i denna del betecknas som mindre planmässigt och mindre effektivt
än nu g-ällande ordning-.
Ej mindre betänksam blir man, då man g-ranskar förslag-et i vad
detsamma avser namng-ivning-en. Uppg-ift å barnets namn behöver
icke ske vid födelseanmiilan men skall lämnas inom en månad efter
födelsen. Födelseanmälan skall ingivas, d. v. s. personlig- inställelse
kräves. Namnuppgift kan insändas. Denna· ordning- torde med all
sannolikhet komma att vålla stora besvärlig-heter för alla parter.
Den som har någon förtrog-enhet med kyrkobokföring vet alltför väl
vilken ofta g-rotesk stavning- av namn som svenska folket kan prestera. Han vet också att han ofta får ing-ripa för att åstadkomma nö-
dig rättelse. Nu säg-a de sakkunniga: »Uppgives för barn, som icke
döpts inom svenska kyrkan, förnamn, som uppenbarligen kan väcka
anstöt eller allmänt åtlöje, må sådant förnamn icke införas i folkbokföring-surkund.» Hur skall denna prövning verkställas, då vederbörande icke behöva personligen inställa sig~ Skall folkregisterföraren meddela, att han icke kan införa föreslagna namn och anhålla
om andra eller en annan stavning av föreslagna namn eller skall
han börja förhandlingar per post med vederbörande~ Det enda rimliga är givetvis att föreskriva, att födelseanmälan må insändas men
att namnuppgift skall ingivas.
.Ännu en erinran. Folkregisterföraren har att så snart han erhållit
födelseanmälan översända denna anmälan till länsstyrelsen, som har
att upprätta huvudkort, alfabetskort och centralkort, varav de båda
första översändas till folkregisterföraren. Om barnet först senare
erhåller namn, skall alltså ytterlig-are en anmälan insändas till länsstyrelsen. I detta fall avg-ivas alltså icke mindre än fyra anmälningar
om samma barn: kontrollanmälan till länsstyrelsen, födelseanmälan
till reg-isterföraren, registerförarens födelseanmälan till länsstyrelsen,
registerförarens uppgift om barnets namn.
De sakkunnigas förslag rörande födelseanmälan förefaller icke vara
klart genomtänkt. Hela systemet med kontrollanmälan till länsstyrelsen förefaller för övrig-t vara alldeles onödig-t.
Flyttnin.qsförfarandet.
Vad angår flyttning-sförfarandet förmena sakkunnig-a, att en förbättrad ordning skall åstadkommas därigenom att allmänheten i så
. 251
……
Algot Anderberg
stor utsträckning som möjligt befrias frän anmälningsplikt. De sakkunniga föreslå sålunda att anmälan om flyttning skall göras endast
i inflyttningsorten.
För närvarande gäller som bekant den ordningen att flyttningsbetyg kan rekvireras per post. Det får däremot icke insändas till
inflyttningsorten utan skall ingivas av den flyttande själv eller annan trovärdig person.
Innebär nu de sakkunnigas förslag en vinst för allmänheten~ För
folkregisterföraren blir den föreslagna ordningen allt annat än en
vinst. Det torde i många fall bliva omöjligt för honom att rätt
placera en person, på den av personen lämnade adressuppgiften. Jag
tänker t. ex. på förhållandena i min församling av vilken en del som
legal beteckning i församlingsboken har stadsägenummer 1-702.
Allmänheten känner föga till dessa. En person uppgiver sig inflytta
till Näsby n:r 9- som det av gammalt hette. Detta n:r 9 omfattar flera
hundra stadsägenummer. Det är i många fall fullkomligt omöjligt
att placera den inflyttande rätt på de legala fastighetsbeteckningarna,
utan ingående förfrågningar om husägare m. m. Detta kan nu i regel
ordnas ganska snabbt genom vederbörandes personliga inställelse.
Med visshet kan man emellertid förvänta att besvärliga komplikationer skola uppstå av det föreslagna systemet, då den skriftliga
anmälan ofta måste återsändas och kompletteras, kanske flera gånger.
Den som år efter år läser allmänhetens uppgifter till kyrkoskrivning
och mantalsskrivning har synnerligen ringa tilltro till de flyttandes
förmåga att lämna korrekta uppgifter och därmed till att det föreslagna systemet verkligen skall fungera. I det hela blir det ingen
vinst för allmänheten att den befrias från att ingiva flyttningsbetyg.
Och för folkbokföraren kommer systemet att medföra betydande svå-
righeter och väsentligt ökade skrivgöromål.
En granskning av själva flyttningsproceduren väcker stora betänkligheter genom procedurens invecklade beskaffenhet.
En flyttning mellan tvenne kommuner i olika län kommer – om
jag icke missförstått förslaget – att te sig på följande sätt. A. flyttar
från Bölvesborg till Kristianstad. Han sänder anmälan härom från
något postkontor, vilken anmälan befordras till folkregisterföraren i
Kristianstad. Folkregisterföraren i Kristianstad granskar anmälan
och finner att personen bör bokföras i Kristianstad. Han översänder
härefter anmälan till länsstyrelsen i Kristianstad. Länsstyrelsen i
Kristianstad upprättar med ledning av anmälan – alltså på den
flyttandes egna uppgifter – ett centralkort, ett alfabetskort och ett
rekvisitionskort. Centralkortet kvarstannar hos länsstyrelsen, alfabetskortet sändes till folkregisterföraren i Kristianstad och rekvisitionskortet till folkregisterföraren i Sölvesborg. Folkregisterföraren
i Bölvesborg uppsöker personen i sitt alfabetsregister, antecknar å
detta hans utflyttning till Kristianstad, överflyttar alfabetskortet till
avgångsregistret, sänder huvudkortet, sedan han i vissa delar avskrivit detsamma i avgångsboken, i rekommenderat brev till folkregisterföraren i Kristianstad och rekvisitionskortet till länsstyrel- 252
—————~~- —— —
»Kyrkobok» eller »kommunregister»?
sen i Karlskrona. Länsstyrelsen i Karlskrona uppsöker A:s centralkort, antecknar hans utflyttning, överför kortet till sitt utflyttningsregister och sänder rekvisitionskortet till länsstyrelsen i Kristianstad. Folkregisterföraren i Kristianstad har redan mottagit det av
länsstyrelsen för A. upprättade alfabetskortet. När A:s huvudkort
anländer från Bölvesborg antecknar han å detta inflyttningen, insätter det i kommunregistret, insätter alfabetskortet i alfabetsregistret
och inskriver personen i sin inflyttningslängd. Vid månadens slut
upptager han A. i den avskrift av inflyttningslängden som han har
att sända till länsstyrelsen i Kristianstad. Länsstyrelsen i Kristianstad som under tiden mottagit rekvisitionskortet från länsstyrelsen i
Karlskrona, uppsöker i sitt inflyttningsregister A:s centralkort, verkställer å detta anteckning om A:s inflyttning till Kristianstad och
översänder rekvisitionskortet till pensionsstyrelsen samt flyttningsanmälan till länsstyrelsen i Karlskrona.
Denna flyttninng kräver alltså minst 10 postförsändelser. Skulle
nu A:s uppgifter visa sig ofullständiga, svårigheter uppstå att identifiera honom m. m. blir skriftväxlingen givetvis än mer omfattande.
En av de sakkunniga herr Brehrendtz säger (sid. 380): »Med kommittens system kan icke undvikas att de skriftliga flyttningsanmälningarna i åtskilliga fall bliva felaktiga; erfarenheten från granskningen
av mantalsuppgifterna är icke uppmuntrande.» Må vara att den föreslagna ordningen åstadkommer stadga, den synes vara allt annat än
planmässig. Åstadkommer den effektiviteU Det förefaller som om
effektiviteten enligt det föreliggande förslaget vore lika beroende som
nu av den flyttandes förmåga att lämna korrekta uppgifter. Brister
vederbörande häri torde en situation skapas som med det nya systemet kan bliva vida mer kaotisk än med nuvarande system.
Man kan icke värja sig för en känsla av att det föreliggande förslaget uppgjorts utan att nödig hänsyn tagits till den faktiska verkligheten. Systemet ter sig sinnrikt, men är så pass invecklat att en
förenkling måste vara möjlig att åstadkomma.
Hela resonemanget om att folkbokföringen skall bli effektivare om
flyttningsförfarandet underlättas för allmänheten är enligt min mening verklighetsfrämmande. Hela systemet kommer att fungera på
ett helt annat sätt därest nu gällande krav på personlig inställelse
vid inflyttning får stå kvar.
Medborgarkort och prästbevis.
Enligt de sakkunnigas förslag skall s. k. medborgarkort utfärdas
obligatoriskt för person som fyllt 21 år och på begäran för den som
fyllt 15 år. Detta kort skall innehålla diverse uppgifter och kommer
att äga karaktär av personlig identitetshandling.
Beträffande detta medborgarkort säga de sakkunniga (sid. 336):
»medborgarkort eller avskrift därav för besörjande varav särskilda
blanketter böra tillhandahållas allmänheten, synes vara tillfyllest i
åtskilliga fall, då nu åldersbetyg eller arbetsbetyg fordras. Införan- 253
Algot Anderberg
det av medborgarkort kan därför förväntas medföra en väsentlig
minskning av behovet av sådana folkbokföringsbevis, vilka för närvarande förekomma i stor utsträckning, och därmed en minskning
av folkbokföringsmyndigheternas arbetsbörda.))
Frågar man sig nu emellertid angående åldersbetygets uppgift är
det visserligen riktigt att det avser att giva besked om en persons
ålder, men det har en minst lika betydelsefull uppgift – det skall
giva besked om personens aktuella kyrkoskrivningsort. Denna uppgift framgår icke av medborgarkortet sådant detta tänkts av de sakkunniga. Och därmed faller de sakkunnigas resonemang om att medborgarkortet väsentligen skall minska folkbokföringsmyndigheternas
arbetsbörda. Däremot torde det förhålla sig så, att medborgarkortet
i många fall kommer att bereda möjlighet för försumliga personer
att ytterligare vårdslösa sin kyrkoskrivning. Behovet av åldersbetyg
och liknande prästbevis är faktiskt en utomordentligt god hjälp för
vederbörande pastor att nödga de försumliga att ordna sin kyrkaskrivning. Som bekant gäller för närvarande den bestämmelsen att
en till bok över obefintliga överförd person icke kan erhålla åldershetyg eller andra prästbevis. Och denna bestämmelse har i många
fall berett vederbörande pastor möjlighet att få en persons kyrkaskrivning ordnad.
De sakkunnigas förslag angående medborgarkort kan icke accepteras. En av de sakkunniga, herr Brnhrendtz, har för övrigt anmält
avvikande mening. De av honom framförda synpunkterna avseende
medborgarkortens utbyggande till medborgarböcker synas i hög grad
vara förtjänta av beaktande.
Frågan om medborgarkortet bör upptagas till förnyad granskning,
varvid förslaget om medborgarbok, som synes angiva den väg på
vilken det föreliggande spörsmålet kan bringas till tillfredsställande
lösning, bör prövas.
Förslaget ur församlingsverksamhetens synpunkt.
Det kan icke vara ur vägen att till sist granska det föreliggande
förslaget med hänsyn till församlingsverksamheten överhuvud. .
Enligt förslaget skall prästerskapet såsom hittills svara för folkregistreringen. Man kan i detta sammanhang icke undgå att fråga
sig varför i så fall den gamla benämningen pastorsexpedition skall
ersättas med folkregisterförareexpedition el. dyl.
Kyrkobokföringen är för prästerskapets vidkommande ett åliggande både på ont och gott. Det kan icke förnekas att expeditionsarbetet i många fall till den grad lagt beslag på prästens arbetskraft
att den egentliga pastorala uppgiften eftersatts. Ett vårdslösande av
denna senare ådrager ju i regel icke vederbörande disciplinärt ingripande från överordnade så som vårdslösat expeditionsarbete. Det
skall också erkännas att expeditionsarbetet i många fall innebär en
frestelse för en präst att låta det rent ämbetsmannamässiga dominera
i prästgärningen.
254
»Kyrkobok>> eller »lwmmunregister»?
A andra sidan gör expeditionsarbetet enligt nuvarande ordning så-
vHl prtisten som församlingsmedlemmarna goda tjänster. Den personliga inställelsen på pastorsexpeditionen bereder möjlighet till personlig kontakt. Ett besök å pastorsexpeditionen giver ej stillan församlingsmedlemmen den anledning han behöver för att lägga· fram
sina bekymmer av olika slag. Och för prästen innebära dylika tillHilien en naturlig utgångspunkt för åtgärder till den enskildes hjälp
i olika avseenden.
Skall den nuvarande ordningen ur synpunkten av församlingsverksamhetens hedrivande jämföras med den av dc sakkunniga förcslagna måste den förra, även om den är behiiftad med påvisbara
svagheter, tillerkiinnas företräde. Den föreslagna ordningen må i
vissa fall vara den nuvarande överliigsen i fråga om effektivitet, då
det gäller sjiilva registreringen, men fråga är om det skall vara nödvändigt för samhället att för denna effektivisering av arbetet ikläda
Hig ej blott viiscntligt utökade kostnader utan även uppoffra de
imponderabilia som en personlig kontakt mellan prästen-folkbokföraren och den enHkilde församlingsmedlemmen faktiskt innebär.
Dc sakkunnigas förslag kommer att förvandla pastorsexpeditionen
till folkregisterförareexpedition, där vederhörande präst allt mindre
får att göra med miinniskor och allt mer upptages av papper, kort
och register. Arbetet kommer att bliva allt mer mekaniskt och för
prästens egentliga kall friimmande.
Skall de sakkunnigas förslag i föreliggande skick upphöjas till lag,
förefaller det mig vara riktigast, att prästerskapet avkopplas från
den rent civila bokföringen och att alltså denna blir en rent borgerlig
angelägenhet att »kyrkoboken» försvinner och »konnnunregistret» blir
dess arvtagare.
Jag har dock svårt att tro, att anordningen skall bli till verklig
vinst för någon part. I varje fall blir den det icke, om den skall
genomföras enligt det här föreliggande förslaget, som i väsentliga
punkter brister i stadga och planmässighet och på grund härav ingalunda hirer kunna åstadkomma den avsedda effektiviteten i folkregistreringen.
255
-···~–
ELLER ”KOMMUNREGISTER”?
Av kyrkoherden, teol. d:r ALGOT ANDERBERG, Kristianstad
l{YRKOLAGEN av år 1686 anbefaller prästerna att »hålla längder på alla sina åhörare, hus ifrån hus, gård ifrån gård». Samma
lag talar om »Kyrkoboken», där prästen skall anteckna ort och dag
»var och när ett barn varder fött». »Kyrkoboken» har i olika former existerat före 1686 års kyrkolag, som alltså lagfäster en redan
utbildad praxis. Kyrkobokföringen har i varje fall varit och är
ännu i stort sett den primära registreringen av rikets befolkning.
Den har varit och är en del – ofta en högst väsentlig sådan – av
det svenska prästerskapets åligganden.
Anordningen har för prästen fördelar och nackdelar. Den har givit
prästen betydelsefulla möjligheter för effektiv församlingsvård men
har i många fall blivit ett väsentligt hinder för honom att bruka sina
krafter för mera centrala arbetsuppgifter. För allmänhet och myndigheter torde den nuvarande ordningen i stort sett ha motsvarat
behov och berättigade anspråk. Den är emellertid. icke utan brister.
~F’råga om omläggning av nuvarande system har uärför tid. efter
annan framkommit.
Nu föreligger ett dylikt förslag till omorganisation av folkbokföringen, uppgjort av 1936 års uppbördskommitte. Förslaget innebär
i huvudsak att vid sidan av kyrkobokföringen en civil bokföring
skall införas, vilken skall övertaga den nuvarande kyrkobokföringens
icke-kyrkliga arbetsuppgifter. Denna civila folkbokföring skall anförtros dels centrala folkbokföringsmyndigheter, länsstyrelserna och .
statistiska centralbyrån, dels lokala folkbokföringsmyndigheter, s. k.
folkregisterförare. Som sådana lokala folkregisterförare föreslås i
princip prästerna, vilka i denna egenskap skola intaga ställningen
av civila tjänstemän.
De sakkunniga motivera sitt förslag med att kraven på fullständighet och riktighet i folkbokföringen framför allt genom samhällsverksamhetens utveckling och intensifiering blivit skärpta, medan
tillfredsställandet av dessa krav genom befolkningens tilltagande
rörlighet i allt högre grad försvårats.
Det nuvarande systemet svarar enligt ue sakkunniga icke mot beriittigadc krav. Det är otillfredsställande med. hänsyn till redovisningen av demografiska uppgifter, det lider av svårtillgänglighet
och bristande överskådlighet m. m. För att bota dessa brister och
248
»Kyrkobok» eller »kommunregister»?
i1stadkomma en bättre ordning föreslå de sakkunniga en rad åtgärder: den nuvarande »Kyrkobokens» utbytande mot kortregister, det
s. k. kommunregistret, annan form för födelseanmälan, flyttningsbetygens ersättande med s. k. huvudkort, som utan att komma i den
flyttandes händer sändas direkt från utflyttningsorten till inflyttningsorten, införande av medborgarkort m. m.
Har man anledning förmoda att de sakkunnigas förslag skall leda
till den större fullständighet och riktighet som därmed åsyftas~ Här
nedan skola några punkter i förslaget upptagas till granskning.
Urkunderna.
Det förhåller sig tvivelsutan så, att det nuvarande systemet med
församlingsböcker – fasta böcker – iir behäftat med vissa brister:
uppslag fullskrivas och nödvändiggöra överföringar som rubba ordningen i boken, personer bliva ej utstrukna och alltså dubbelförda,
siffror och andra anteckningar införas lätt å felaktiga rader m. m.
De sakkunniga anse att en stor del av dessa olägenheter kunna
bortelemineras om kortsystem införes. Detta är givetvis riktigt.
Kortsystemet innebär också en i många hänseenden påtaglig arbetsbesparing. överflyttningar av anteckningar och omskrivning behöva
icke ifrågakomma.
Fråga är emellertid om kortsystemet kan skapa stadga i folkbokföringen. Jijn felaktig anteckning i församlingsboken kan förvisso
vålla betydande svårigheter. Men svårigheterna bli icke mindre om
folkregisterföraren i en stor kommun med kanske flera tiotusental
huvudkort råkar placera ett kort fel. Han kan riskera att få ödsla
bort mycken tid och kraft på att återfinna det.
Anteckningarna i en församlingsbok äro enligt gällande ordning
ofta ur demografisk synpunkt ofullständiga. De kunna emellertid
utan större svårighet fullständigas. Och en församlingsbok lärer
icke gärna kunna »försvinna». Annorlunda förhåller det sig med
huvudkortet. Det innehåller visserligen fullständiga uppgifter. Men
om· det kommer på villovägar eller förstöres, synes det knappast
möjligt att åstadkomma kompletta anteckningar. Riksbokföringsmyndigheten skall enligt de sakkunnigas förslag utfärda duplett av
förkommet huvudkort. En del uppgifter kunna hämtas ur avgångsbok, alfabetskort och fasta urkunder. Men icke alla. Uppgifter om
ingånget eller upplöst äktenskap, om erkännande av barn u. ä. samt
överhuvudtaget flertalet av de anteckningar som f. n. skola införas
i församlingsbok kol. 14 torde i bästa· fall kunna anskaffas först efter
vidlyftig skriftväxling och torde i många fall icke alls kunna åstadkommas.
För den som sysslat med kyrkobokföring är det en icke ovanlig
företeelse att person som begär flyttningsbetyg för sig och sin familj glömmer att begära betyg för till hans hushåll hörande anhöriga, som flytta med honom. I dylikt fall är församlingsboken vederbörande kyrkobokförare till ovärderlig hjälv. Uppslaget i försam- 249
Hl- 3D28(i. Svens/; Tidskrift 19.’/D.
’+”1!1
.o. r
Algot Anderberg
lingsboken ger kyrkobokföraren en uppfattning av den flyttande
hushåll. Kortregistret kan icke i samma grad göra tjänst.
Det är slutligen visserligen riktigt att en församlingsbok tynges
av anteckningar angående personer som för länge sedan utflyttat.
Dessa anteckningar ha emellertid sitt värde. Det är i många fall ur
olika synpunkter betydelsefullt att iiga tillgång till uppgift å dc personer som vid en viss tidpunkt bebott en fastighet. Delvis kan man:
erhålla dylika uppgifter ur mantalslängden. Men en person kan flytta
åtskilliga gånger under ett år och dylika flyttningar inregistreras
som bekant icke i mantalslängden. Från fattigvårds- och barnavårdsmyndigheternas sida är det ett besUimt önskemål att kunna erhålla
fullständiga uppgifter även bctriiffandc personer som icke längre äro
i kommunen bokförda. Detta är med nuvarande system möjligt. Det
vandrande huvudkortet gör det omöjligt.
Ovan anförda synpunkter på frågan om urkunderna för folkbokföring uppväcka betänkligheter mot det föreslagna systemet. Det vill
synas som om en lämplig kombination av församlingsbok och huvudkort skulle kunna skänka den stadga och planm~issighet åt bokföringen som varken det nuvarande eller det föreslagna systemet
kan giva.
Födelseanmiilan.
Enligt nu giillande bestämmelser insändes till vastursämbetet jämlikt k. k. 12 maj 1927 och 9 oktober 1931 inom tre dagar efter nedkomsten anmälan om barns födelse från barnmorska, som annorstädes än å barnbördshus, sjukhus, hospital m. m. biträtt vederbö-
rande moder vid nedkomsten.
Det nuvarande systemet har veterligen fungerat fullkomligt tillfredsställande.
Dc sakkunniga föreslå annan ordning. Anmälan om barns födelse
skall göras dels som födelseanmälan till registerföraren i den ort där
modern vid tiden för barnets födelse är kyrkobokförd dels som kontrollanmälan till länsstyrelsen i det län inom vilket barnet fötts.
Beträffande den förstnämnda, den s. k. födelseanmälan, föreslås
att sådan skall göras av fader till barn inom äktenskap, moder, vårdnadshavare och föreståndare för allmän inrättning, om modern vid
tiden för nedkomsten var där intagen. Födelscanmiilan skall göras
inom en månad efter födelsen.
Kontrollanmälan skall göras inom tre dagar av föreståndare för
allmän inrättning, av barnmorska som utanför inriittning biträtt
kvinna vid förlossning samt av läkare som utan biträde av barnmorska haft vård om kvinna vid förlossning annorstädes än å allmiin inrättning eller anstalt.
Vid granskning av de föreslagna bestämmelserna måste man fråga
sig av vad anledning barmnorska och läkare, som utanför anstalt
biträtt vid nedkomst, befriats från att göra födelseanmiilan. För dem
föreligger enligt förslaget skyldighet att göra endast kontrollanmiilan, d. v. s. inom tre dagar anmäla nedkomsten till liinsstyrelsen i
250
»Kyrkobok» eller >>kommunregister»?
det län inom vilket barnet fötts. Länsstyrelsen har emellertid i anledning- av ing-ång-en kontrollanmälan intet att företag-a förrän fö-
delseanmälan inkommer från vederbörande folkreg-isterförare. Då
nu födelseanmälan icke behöver g-öras förrän en månad efter nedkomsten blir konsekvensen av de föreslag-na bestämmelserna att
folkreg-isterföraren får vetskap om vissa barns födelser först efter
en månad. Och detta har i sin tur till följd att avisering- till barnavårdsnämnd i vissa fall ang-ående barn utom äktenskap kan fördröjas en månad, någ-ot som måste betecknas som synnerlig-en og-ynnsamt för barnavårdsnämndens arbete. De sakkunnig-as förslag- måste
i denna del betecknas som mindre planmässigt och mindre effektivt
än nu g-ällande ordning-.
Ej mindre betänksam blir man, då man g-ranskar förslag-et i vad
detsamma avser namng-ivning-en. Uppg-ift å barnets namn behöver
icke ske vid födelseanmiilan men skall lämnas inom en månad efter
födelsen. Födelseanmälan skall ingivas, d. v. s. personlig- inställelse
kräves. Namnuppgift kan insändas. Denna· ordning- torde med all
sannolikhet komma att vålla stora besvärlig-heter för alla parter.
Den som har någon förtrog-enhet med kyrkobokföring vet alltför väl
vilken ofta g-rotesk stavning- av namn som svenska folket kan prestera. Han vet också att han ofta får ing-ripa för att åstadkomma nö-
dig rättelse. Nu säg-a de sakkunniga: »Uppgives för barn, som icke
döpts inom svenska kyrkan, förnamn, som uppenbarligen kan väcka
anstöt eller allmänt åtlöje, må sådant förnamn icke införas i folkbokföring-surkund.» Hur skall denna prövning verkställas, då vederbörande icke behöva personligen inställa sig~ Skall folkregisterföraren meddela, att han icke kan införa föreslagna namn och anhålla
om andra eller en annan stavning av föreslagna namn eller skall
han börja förhandlingar per post med vederbörande~ Det enda rimliga är givetvis att föreskriva, att födelseanmälan må insändas men
att namnuppgift skall ingivas.
.Ännu en erinran. Folkregisterföraren har att så snart han erhållit
födelseanmälan översända denna anmälan till länsstyrelsen, som har
att upprätta huvudkort, alfabetskort och centralkort, varav de båda
första översändas till folkregisterföraren. Om barnet först senare
erhåller namn, skall alltså ytterlig-are en anmälan insändas till länsstyrelsen. I detta fall avg-ivas alltså icke mindre än fyra anmälningar
om samma barn: kontrollanmälan till länsstyrelsen, födelseanmälan
till reg-isterföraren, registerförarens födelseanmälan till länsstyrelsen,
registerförarens uppgift om barnets namn.
De sakkunnigas förslag rörande födelseanmälan förefaller icke vara
klart genomtänkt. Hela systemet med kontrollanmälan till länsstyrelsen förefaller för övrig-t vara alldeles onödig-t.
Flyttnin.qsförfarandet.
Vad angår flyttning-sförfarandet förmena sakkunnig-a, att en förbättrad ordning skall åstadkommas därigenom att allmänheten i så
. 251
……
Algot Anderberg
stor utsträckning som möjligt befrias frän anmälningsplikt. De sakkunniga föreslå sålunda att anmälan om flyttning skall göras endast
i inflyttningsorten.
För närvarande gäller som bekant den ordningen att flyttningsbetyg kan rekvireras per post. Det får däremot icke insändas till
inflyttningsorten utan skall ingivas av den flyttande själv eller annan trovärdig person.
Innebär nu de sakkunnigas förslag en vinst för allmänheten~ För
folkregisterföraren blir den föreslagna ordningen allt annat än en
vinst. Det torde i många fall bliva omöjligt för honom att rätt
placera en person, på den av personen lämnade adressuppgiften. Jag
tänker t. ex. på förhållandena i min församling av vilken en del som
legal beteckning i församlingsboken har stadsägenummer 1-702.
Allmänheten känner föga till dessa. En person uppgiver sig inflytta
till Näsby n:r 9- som det av gammalt hette. Detta n:r 9 omfattar flera
hundra stadsägenummer. Det är i många fall fullkomligt omöjligt
att placera den inflyttande rätt på de legala fastighetsbeteckningarna,
utan ingående förfrågningar om husägare m. m. Detta kan nu i regel
ordnas ganska snabbt genom vederbörandes personliga inställelse.
Med visshet kan man emellertid förvänta att besvärliga komplikationer skola uppstå av det föreslagna systemet, då den skriftliga
anmälan ofta måste återsändas och kompletteras, kanske flera gånger.
Den som år efter år läser allmänhetens uppgifter till kyrkoskrivning
och mantalsskrivning har synnerligen ringa tilltro till de flyttandes
förmåga att lämna korrekta uppgifter och därmed till att det föreslagna systemet verkligen skall fungera. I det hela blir det ingen
vinst för allmänheten att den befrias från att ingiva flyttningsbetyg.
Och för folkbokföraren kommer systemet att medföra betydande svå-
righeter och väsentligt ökade skrivgöromål.
En granskning av själva flyttningsproceduren väcker stora betänkligheter genom procedurens invecklade beskaffenhet.
En flyttning mellan tvenne kommuner i olika län kommer – om
jag icke missförstått förslaget – att te sig på följande sätt. A. flyttar
från Bölvesborg till Kristianstad. Han sänder anmälan härom från
något postkontor, vilken anmälan befordras till folkregisterföraren i
Kristianstad. Folkregisterföraren i Kristianstad granskar anmälan
och finner att personen bör bokföras i Kristianstad. Han översänder
härefter anmälan till länsstyrelsen i Kristianstad. Länsstyrelsen i
Kristianstad upprättar med ledning av anmälan – alltså på den
flyttandes egna uppgifter – ett centralkort, ett alfabetskort och ett
rekvisitionskort. Centralkortet kvarstannar hos länsstyrelsen, alfabetskortet sändes till folkregisterföraren i Kristianstad och rekvisitionskortet till folkregisterföraren i Sölvesborg. Folkregisterföraren
i Bölvesborg uppsöker personen i sitt alfabetsregister, antecknar å
detta hans utflyttning till Kristianstad, överflyttar alfabetskortet till
avgångsregistret, sänder huvudkortet, sedan han i vissa delar avskrivit detsamma i avgångsboken, i rekommenderat brev till folkregisterföraren i Kristianstad och rekvisitionskortet till länsstyrel- 252
—————~~- —— —
»Kyrkobok» eller »kommunregister»?
sen i Karlskrona. Länsstyrelsen i Karlskrona uppsöker A:s centralkort, antecknar hans utflyttning, överför kortet till sitt utflyttningsregister och sänder rekvisitionskortet till länsstyrelsen i Kristianstad. Folkregisterföraren i Kristianstad har redan mottagit det av
länsstyrelsen för A. upprättade alfabetskortet. När A:s huvudkort
anländer från Bölvesborg antecknar han å detta inflyttningen, insätter det i kommunregistret, insätter alfabetskortet i alfabetsregistret
och inskriver personen i sin inflyttningslängd. Vid månadens slut
upptager han A. i den avskrift av inflyttningslängden som han har
att sända till länsstyrelsen i Kristianstad. Länsstyrelsen i Kristianstad som under tiden mottagit rekvisitionskortet från länsstyrelsen i
Karlskrona, uppsöker i sitt inflyttningsregister A:s centralkort, verkställer å detta anteckning om A:s inflyttning till Kristianstad och
översänder rekvisitionskortet till pensionsstyrelsen samt flyttningsanmälan till länsstyrelsen i Karlskrona.
Denna flyttninng kräver alltså minst 10 postförsändelser. Skulle
nu A:s uppgifter visa sig ofullständiga, svårigheter uppstå att identifiera honom m. m. blir skriftväxlingen givetvis än mer omfattande.
En av de sakkunniga herr Brehrendtz säger (sid. 380): »Med kommittens system kan icke undvikas att de skriftliga flyttningsanmälningarna i åtskilliga fall bliva felaktiga; erfarenheten från granskningen
av mantalsuppgifterna är icke uppmuntrande.» Må vara att den föreslagna ordningen åstadkommer stadga, den synes vara allt annat än
planmässig. Åstadkommer den effektiviteU Det förefaller som om
effektiviteten enligt det föreliggande förslaget vore lika beroende som
nu av den flyttandes förmåga att lämna korrekta uppgifter. Brister
vederbörande häri torde en situation skapas som med det nya systemet kan bliva vida mer kaotisk än med nuvarande system.
Man kan icke värja sig för en känsla av att det föreliggande förslaget uppgjorts utan att nödig hänsyn tagits till den faktiska verkligheten. Systemet ter sig sinnrikt, men är så pass invecklat att en
förenkling måste vara möjlig att åstadkomma.
Hela resonemanget om att folkbokföringen skall bli effektivare om
flyttningsförfarandet underlättas för allmänheten är enligt min mening verklighetsfrämmande. Hela systemet kommer att fungera på
ett helt annat sätt därest nu gällande krav på personlig inställelse
vid inflyttning får stå kvar.
Medborgarkort och prästbevis.
Enligt de sakkunnigas förslag skall s. k. medborgarkort utfärdas
obligatoriskt för person som fyllt 21 år och på begäran för den som
fyllt 15 år. Detta kort skall innehålla diverse uppgifter och kommer
att äga karaktär av personlig identitetshandling.
Beträffande detta medborgarkort säga de sakkunniga (sid. 336):
»medborgarkort eller avskrift därav för besörjande varav särskilda
blanketter böra tillhandahållas allmänheten, synes vara tillfyllest i
åtskilliga fall, då nu åldersbetyg eller arbetsbetyg fordras. Införan- 253
Algot Anderberg
det av medborgarkort kan därför förväntas medföra en väsentlig
minskning av behovet av sådana folkbokföringsbevis, vilka för närvarande förekomma i stor utsträckning, och därmed en minskning
av folkbokföringsmyndigheternas arbetsbörda.))
Frågar man sig nu emellertid angående åldersbetygets uppgift är
det visserligen riktigt att det avser att giva besked om en persons
ålder, men det har en minst lika betydelsefull uppgift – det skall
giva besked om personens aktuella kyrkoskrivningsort. Denna uppgift framgår icke av medborgarkortet sådant detta tänkts av de sakkunniga. Och därmed faller de sakkunnigas resonemang om att medborgarkortet väsentligen skall minska folkbokföringsmyndigheternas
arbetsbörda. Däremot torde det förhålla sig så, att medborgarkortet
i många fall kommer att bereda möjlighet för försumliga personer
att ytterligare vårdslösa sin kyrkoskrivning. Behovet av åldersbetyg
och liknande prästbevis är faktiskt en utomordentligt god hjälp för
vederbörande pastor att nödga de försumliga att ordna sin kyrkaskrivning. Som bekant gäller för närvarande den bestämmelsen att
en till bok över obefintliga överförd person icke kan erhålla åldershetyg eller andra prästbevis. Och denna bestämmelse har i många
fall berett vederbörande pastor möjlighet att få en persons kyrkaskrivning ordnad.
De sakkunnigas förslag angående medborgarkort kan icke accepteras. En av de sakkunniga, herr Brnhrendtz, har för övrigt anmält
avvikande mening. De av honom framförda synpunkterna avseende
medborgarkortens utbyggande till medborgarböcker synas i hög grad
vara förtjänta av beaktande.
Frågan om medborgarkortet bör upptagas till förnyad granskning,
varvid förslaget om medborgarbok, som synes angiva den väg på
vilken det föreliggande spörsmålet kan bringas till tillfredsställande
lösning, bör prövas.
Förslaget ur församlingsverksamhetens synpunkt.
Det kan icke vara ur vägen att till sist granska det föreliggande
förslaget med hänsyn till församlingsverksamheten överhuvud. .
Enligt förslaget skall prästerskapet såsom hittills svara för folkregistreringen. Man kan i detta sammanhang icke undgå att fråga
sig varför i så fall den gamla benämningen pastorsexpedition skall
ersättas med folkregisterförareexpedition el. dyl.
Kyrkobokföringen är för prästerskapets vidkommande ett åliggande både på ont och gott. Det kan icke förnekas att expeditionsarbetet i många fall till den grad lagt beslag på prästens arbetskraft
att den egentliga pastorala uppgiften eftersatts. Ett vårdslösande av
denna senare ådrager ju i regel icke vederbörande disciplinärt ingripande från överordnade så som vårdslösat expeditionsarbete. Det
skall också erkännas att expeditionsarbetet i många fall innebär en
frestelse för en präst att låta det rent ämbetsmannamässiga dominera
i prästgärningen.
254
»Kyrkobok>> eller »lwmmunregister»?
A andra sidan gör expeditionsarbetet enligt nuvarande ordning så-
vHl prtisten som församlingsmedlemmarna goda tjänster. Den personliga inställelsen på pastorsexpeditionen bereder möjlighet till personlig kontakt. Ett besök å pastorsexpeditionen giver ej stillan församlingsmedlemmen den anledning han behöver för att lägga· fram
sina bekymmer av olika slag. Och för prästen innebära dylika tillHilien en naturlig utgångspunkt för åtgärder till den enskildes hjälp
i olika avseenden.
Skall den nuvarande ordningen ur synpunkten av församlingsverksamhetens hedrivande jämföras med den av dc sakkunniga förcslagna måste den förra, även om den är behiiftad med påvisbara
svagheter, tillerkiinnas företräde. Den föreslagna ordningen må i
vissa fall vara den nuvarande överliigsen i fråga om effektivitet, då
det gäller sjiilva registreringen, men fråga är om det skall vara nödvändigt för samhället att för denna effektivisering av arbetet ikläda
Hig ej blott viiscntligt utökade kostnader utan även uppoffra de
imponderabilia som en personlig kontakt mellan prästen-folkbokföraren och den enHkilde församlingsmedlemmen faktiskt innebär.
Dc sakkunnigas förslag kommer att förvandla pastorsexpeditionen
till folkregisterförareexpedition, där vederhörande präst allt mindre
får att göra med miinniskor och allt mer upptages av papper, kort
och register. Arbetet kommer att bliva allt mer mekaniskt och för
prästens egentliga kall friimmande.
Skall de sakkunnigas förslag i föreliggande skick upphöjas till lag,
förefaller det mig vara riktigast, att prästerskapet avkopplas från
den rent civila bokföringen och att alltså denna blir en rent borgerlig
angelägenhet att »kyrkoboken» försvinner och »konnnunregistret» blir
dess arvtagare.
Jag har dock svårt att tro, att anordningen skall bli till verklig
vinst för någon part. I varje fall blir den det icke, om den skall
genomföras enligt det här föreliggande förslaget, som i väsentliga
punkter brister i stadga och planmässighet och på grund härav ingalunda hirer kunna åstadkomma den avsedda effektiviteten i folkregistreringen.
255
-···~–