Till Karl August Nicanders hundraårsminne

TILL KARL AUGUST NICANDERS
HUNDRAÅRSMINNE
Av fil. d:r FREDRIK VETTERLUND, Stockhobn
l AR för hundra år sedan gick skalden Karl August Nicander
hädan, och han har också alldeles nyligen fått ett monument,
d. v. s. en utförlig minnesteckning, en rikhaltig och välbalanserad
bok av den unge forskaren doktor Gunnar Lokrantz. Av sin samtid var juNicander i allmänhet överskattad och sammanställd med
de stora ursprungliga romantiska skalderna, medan hans mesta
poesi i verkligheten blott övertager ett blomsterspråk, som hos honom blir banalt och epigonromantiskt; dock låt oss skyndsamt tilllägga, att han har en liten handfull dikter, som alltid skola räknas bland vår sångskatts klenoder – visst inte bara den allmänt
erkända »Vågen».
På senare tid har man nog ensidigt dröjt vid hans slapphet
och svaghet och väl även något underskattat hans intellektuella
resurser. Ett skarpt huvud var han ju ingalunda, men att
kunna tillägna sig tyska och italienska språken så intimt, att man
diktar på dem obehindrat, visar ej på klen förståndsbegåvning.
Och man tänker ånyo på yttrandet av en stor man, som nog annars överskattade honom men för vars intuition angående poesi
man torde böra ha respekt: Nicander är inte så obetydlig som
herrarna tro.
D:r Gunnar Lokrantz ser med egna ögon, och hade än hans rent
poetiska analys bort var~ fylligare på sina ställen (t. ex. angående
de beundransvärda stroferna om Venedig), så ratar han klicheartade omdömen både i den ena och den andra riktningen. Han
ger över huvud en saklig teckning av den i det hela älskvärde
och av ödet missgynnade poeten.
Hans bok skall inte vidare avhandlas här, men jag vill utfylla.
en liten passus, som Lokrantz ej ansett ge anledning till vidare
kommentar. Den rör Nieanders sista år, då han medverkade som
textredaktör i planschverket »Pittoreskt Universum eller Tafle~r urhela den kända Verldem – svensk överflyttning av ett tyskt
380
Till Karl August Nieanders hundraårsminne
Meyers Universum, vars stålstick med fint förtonande luftrymder
skaffat det stor utbredning i Tyskland och annorstädes. »Texten
bearbetad», står det i den svenska upplagans första band, av K. A.
Nicander, sedermera med tillägget >>efter dess frånfälle av G. H.
Mellin m. fl.» – novellisten och poeten G. H. Mellin var en av Nicanders närmaste och bästa vänner.
Man vet att Nicander, trots sin betryckta ekonomiska ställning
dessa sina sista år, i början ej var vidare hågad att åtaga sig
arbetet i fråga: att skriva om de mer eller mindre berömda utsikter, landskap, historiska slott, kyrkor och exotiska orter o. s. v.
som stålsticken föreställde, särdeles icke ifall han skulle bindas av
originalets tyska text. »I de flesta fall», skriver Lokrantz, >>är
dock Nieanders arbete översättning eller tillrättaläggande av den
tyska texten för den svenska versionen. Men när det är fråga
om bildmaterial, som anknyter till platser, vilka Nicander själv
sett under sin resa genom Tyskland och Italien, underlåter han
i allmänhet icke att framlägga sina personliga intryck.>> Så mycken konst- och isynnerhet naturglädje hade han haft under denna
resa, att det snarast bör ha blivit honom en njutning att än en
gång uppleva intrycken därifrån.
Vad jag nu närmast vill framhålla är Nieanders sannolika författarskap även till några dikter, vilka stå som motton eller rentav
inflätade i prosatexten. Som de tillkommit sedan han utgav sin
sista diktsamling, kunna de ej finnas i någon hans bok, och eftervärlden har ej heller brytt sig om att identifiera dem.
Redan i den tyska förebilden, som jag inte sett, hade kanske
varje uppsats något motto, ett ordspråk, ett uttalande, ett verscitat från någon känd poet o. s. v., och ett antal av dem har Nicander sannolikt då behållit. De finnas på flera språk, tyska,
franska, engelska, italienska, spanska, latin och grekiska – även
på svenska; men dem måste ju den svenske bearbetaren ha tillsatt, verser av Tegner, Geijer, Vitalis m. fl. och en mystisk pseudonym Anonymus. Bland utlänningar favoriseras Byron så mycket,
att man härvidlag vill räkna med Nieanders personliga betagenhet
av honom och hans poesi. Till bilder av Cordova, av Gibraltar, icke
minst av borgar utmed Rhen anföras mycket vackra strofer från
Chiide Harold, som torde ha tillhört Nieanders favoritläsning. En
gång brukar vår svenske poet ett stycke av sin egen tidigare översättning ur Chiide Harolds Rhenfärd men skriver här endast >>efter
Byron>>:
381
Fredrik Vetterlund
Du stolta Rhen, mildt gungande och klara,
Välsignade och vördnadsvärda flod,
Hvars stränder skulle evigt sköna vara,
Om icke menskan, i sitt öfvermod,
Befläckat dem med aska och med blod.
Sig himlen sjelf till jorden stilla sänker
Och på din rena spegel vaggad blänker. –
Du renar allt, der du din gördel drar;
Men Minnets dystra dröm – den sköljer du ej klar.
Strofen är här sammansatt ur tvenne. Nicander ger också motton ur annan Byronspoesi, och inne i texterna anspelar han ibland
på den fascinerande engelske lorden. Något härav kan ju ha funnits hos Meyer men i det hela synes det ha en personlig not.
Några gånger, som motto eller inne i texten, anför Nicander
strofer ur Schillers ballad Ritter Toggenburg i egen tolkning utan
att nämna sig som tolk; en gång gör han uttryckligen ett citat ur
»Nicanders Hesperider».
Men den mystiska ·pseudonym jag nämnde, som kallas Anonymus, tror jag är han själv. Den förekommer å’ tre mottostrofer.
Den första gäller en bild av »Kejserliga Sommar-Palatset vid
~anking i China» och lyder:
– – chinesen, i sin sköna graf,
.Är lefvande ännu; – en stelnad bildnings slaf
Kan aldrig tidens friska frukter smaka. –
Han är den samme nu, som för tretusen år,
Och hvilar så förnöjd. Om någon gång han går,
Så går han ej framåt – men väl tillbaka.
Mot konventionella historiska klicheer utvecklade Nicander
ingen skepsis, och den relativa sanning, som kan finnas i talesättet om Kinas tretusen-åriga oföränderlighet, ter sig här som
absolut. Åven slutradernas naivt tvärsäkra påstående synes mig
teckna honom. Ingenting motsäger att strofen kan vara av honom
ehuru den ej finnes i hans utgivna dikter.
Nästa Anonymusmotto gäller staden Innsbruck och lyder:
382
Högt i vilda Alpens bygder
Herden lefver frisk och säll.
Flit och fromhet, stilla dygder
Hägna skönt hans låga tjäll.
Jägaren, på fjellens spetsar,
Ilar, full af kraft och mod,
Följer örnens stolta kretsar,
Fäller honom med sitt lod:
Till Karl August Nieanders hundraårsminne
Hornet re’n från klippan klingar:
Och ur dalen tärnans röst
Sig till jägarns möte svingar: –
Snart hon hvilar vid hans bröst.
Verserna äro ju helt slätstrukna som så många nicanderska
verser, deras innehåll de allmänna »poetiska» talesätten om konventionella herdars lugna och jägares bragdfulla liv. Nicander
hade själv aldrig besökt Innsbruck eller över huvud Tyrolen; hans
resa till Italien hade gått genom Schweiz och hans resa därifrån
över Triest till Wien. Men herdar och jägare har han mött i
Schweiz, och den anförda strofen äger intet som ej kunde vara
hämtat ifrån detta land – eller rättare från vilket kulisslandskap som helst, föreställande ett Schweiz eller ett Tyrolen med
operettjägare och operettherdar.
Av verklig skönhet är däremot »Anonymus»-strofen om Trident,
det ryktbara kyrkomötets stad, där mellan 1545 och 1563 den katolska kyrkan en gång samlat sina krafter för att slå ned reformationen. Strofen synes mig ha en positivt nicandersk klang sådan
denna är när den är bäst, både i anslagets åskdigert hotfulla ståtlighet och än mer i slutradernas betagenhet av naturen~ ro som
glasklart klingar ut i stor stilla harmoni. Har Nicander icke skrivit denna strof, är »Anonymus» sannerligen en hans nära andlige
frände. Se här strofen:
Fordom kyrkans höga fäder höllo,
Inom dessa murar, stränga råd.
Bannets heta blixtar öfverföllo
Menskoandens frihet, utan nåd.
Skingrad nu är fanatismens villa,
Brutet tankens ok och känslans band.
Lifvets klara bölja klingar stilla
Mot naturens blomsterstrand.
Pseudonymen förekommer blott i verkets första band. I de senare.
som utgivits efter Nieanders död, är den borta.
Men utom dessa mottodikter innehåller Pittoreskt Universum
också dikter inne i själva texten, som torde vara av Nicander,
ehuru de ej upptagits i hans samlade verk.
Samma skildring av ett par borgar vid Rhen, Liebenstein och
Sternfels, som Nicander försett med ovan anförda egenhändigt
översatta Byronstrof, avslutas med dessa prosarader och detta
långa poem:
383
Fredrik Vetterlund
»Må det nu tillåtas oss att, okonstladt och anspråkslöst, förtälja
en i dessa trakter gängse Saga, hvilken här får gälla för en beskrifning på de eljest obeskrifliga slottsruinerna:
De två
Liebenstein en herre ägde,
Tvenne söner ock dertill; –
Fosterdottern öfvervägde
Allt hvad dikten nämna vill.
Alla älskades men skämdes
Icke bort i modrens famn.
Rudolf äldre sonen nämndes;
Albrecht var den andres namn.
»Tvenne bröder- det är vådligt –
Begge älska henne ju. –
En skall vinna- säg, hvad rådligt
Är- säg ut! hvad tycker du1 …»
Borgherrn talte till sin maka; –
Borgfrun svarade så här:
»Låt oss allas väl bevaka:
En af dem är henne kär.»
Flickan kallades Elisa –
Skön hon var som Söderns vår. –
Tvenne bröst hon ej kan lisa:
Hon om bådas hjertan rår.
}\Ien den äldre brodern sade
Till sin yngre bror, en qväll:
»Broder! låt oss vara glade!
Du har rätt att vara säll.
J ag har sett hur dina blickar
Mötte jemt Elisas blick:
Jag har sett hur mildt hon nickar,
Då du kom, och när jag gick.» –
. Och han lemnar fadersborgen,-
(Det är tungt att lemna den)
Irrar kring. Allena sorgen
Följde honom som en vän.
Kärleks rena, milda dager
Re’n för honom slocknad är;
Nu han söker ärans lager,
Ställer sig i Kejsarns här.
384
Bröderna.
Menskan handlar ofta galet,
Då hon tror sig göra bäst.
Flickan, fast än brydd för valet,
Älskade den äldre mest.
Det blev hemskt på slottet. Ingen
Glädje mer förspörjes der.
Bruten är familjeringen,
Ty dess prydnad borta är.
En förlofning dock här firas –
Grannt men dystert firas han;
Uti kransarna, som viras,
Ingen blomma trifvas kan.
Fadern byggde upp ett fäste,
Der de unga skulle bo:
Snart det blef dock örnars näste;
Menskor fingo der ej ro.
Sternfels han det slottet kallar,
Stjernors granne ock det var.
Doft i hvalfven echo skallar –
Minnenas orakelsvar.
Korsets ljusa fana blänker,
Och vår brudgum ser dess glans,
Han på helga grafven tänker
Mer än på sin bröllopskrans.
Också han tar svärd i handen,
Kysser, lugn, sin sköna brud,
Vandrar hän till österlanden
Att försona sig med Gud.
Gamle fadern såg med smärta
Sista stödet flykta bort:
Sorgset brast hans trogna hjertaMakan följde inom kort.
Rudolf, dyster, återvänder
Till sin faders öde borg,
Trycker stum Elisas händer:
Hon var trösten i hans sorg.
Till Karl August Nieanders hundraårsminne
Men det var blott syskonbandet,
Som förenade de två.
Fjerran hän till helga landet
Brudens tysta suckar gå:
»Skynda hem, min brudgum!
Många
strider har jag härdat ut.
Väntans stunder äro långa: –
Kanske sviker jag till slut.»
Albrecht kom; och en Grekinna
Följde med, hans maka re’n. –
Många brudar kan du finna
När du öfvergifvit en.
Rudolf hand på svärdet lade,
Kastade sin handske ner
Svärdet drog han – och han sade:
»Du är ej min broder mer.»
Men Elisa stilla träder
Som en engel mellan dem:
»Bioden icke mina kläder!
Veten, klostret är mitt hem!
Och den Gud, som sig förbarmar,
Vill ej skåda brödrablod.» –
Albrecht, i sin broders armar,
störtar med en tåreflod.
Thisbe med en älskling flydde; –
Hon, som Albrecht, hade fler.
Herrans bud Elisa lydde:
Henne ingen återser.
Bröderna gemensamt buro
Minnets gärd åt mor och far,
Och en ed högtidligt svuro. –
Kort, men kraftig eden var:
Rudolf, Albrecht lofva, svära
Att ej qvinnoanlet se:
Lefva blott för Herrans ära:
Gud! dertill din nåd oss ge!
Vålnadslika minnen logo
stundom genom molnen fram. –
Snart de tvenne bröder dogo
Som de siste av sin stam.
Ett tuppfjät till- och man vore inne i det spexparodiska. Om
denna klena romans är av Niearrder själv eller tilläventyrs översatt av honom efter något tyskt original vill jag ej avgöra, men
det första är det vida troligare. Släpigt utdragen, utan nerv och
patos, ett rent museum av slitna vändningar och motiv och knappast ett poetiskt ställe- det skulle vara att i Albrechts och Elisas
förlovningskransar ingen blomma kunde trivas – betecknar den
Nieanders yttersta nedgångsperiod och har lyckligen undgått att
komma med i skrifterna. Att den bygger på en i trakten gängse
sägen, betygar den själv, och det finnes en senare och åtskilligt
bättre svensk dikt efter samma sägen och från samma nejd i tidskriften Nu 1875 av en vida mindre känd skald än Nicander; en
dikt kallad »Hildegard» av Rolf Esbjörnsson – vem var deU Den
här ovan ur Pittoreskt Universum avtryckta dikten är tydligen
formad efter den på Nieanders tid gängse tyska romantiska balladpoesin. Jag tillägger blott att de besjungna Rhenborgarna Sternfels och Liebenstein höra till det i Pittoreskt Universum, som Nicander själv har sett och omtalat i sina reseminnen.
385
29- 39451. Svensk Tidskrift 1939.
Fredrik V etterlund
En uppsats om Korint har ett motto »efter Pindarus», vars försvenskning genom någon mellanhand jag ej vet om man bör tillskriva Nicander; däremot äro ett par avslutande strofer sannolikast av honom. J ag påminner om hans hänförelse för Grekland,
som nu sedan ett årtionde var fritt. I Korint hade man byggt en
fästning, kallad Akropolis, vilken, enligt bildens text, ansågs »näst
Nauplia som landets tillförlitligaste vapenplats». I anledning
därav sjunger den svenske poeten:
Man bygger fästen och man reser stoder,
Och snart förvandlas de till stoft och grus.
Men Aran, alla stora dygders moder,
Kan också bygga. Hon sig rest ett hus,
Som trotsar molnens blixt och jordens floder,
Ty det är bygdt af ljus – af idel ljus.
Inom dess murar tryggt de trogna samlas alla.
Det fästet står, fastän de andra falla.
O Hellas! Segerns land! – Europas ära
Och verldens stolthet – dina fästen glöm!
De mäkta ej din oväns makt förfära:
Men dina gamla fäders bragder göm!
Af dem ännu du mycket skönt kan lära:
De hämma säkrast orons vilda ström.
Tänk, Hellas’ nya folk! på dem med kraftfullt sinne!
Du lefver blott utaf ditt stora minne.
Man får ju hoppas att grekerna tagit Nieanders välvisa råd
ad notam.
Även de frejdade sulioterna beundrades av honom liksom av hela
samtiden för sin kamp mot turkarna, och i en uppsats om Suli
har han insatt ett stycke av sin tidigare stora dikt om sulioternas
hjälte Markos Botzaris utan att signera den som sin, vilket ju
ökar sannolikheten att även andra osignerade stycken äro av
honom.
Likaså är »Heliga grafven i Jerusalem» insatt osignerad ehuru
den bevisligen är hans, ty som »Korsets tro» finns den med få
ändringar i hans dikter, och Lokrantz analyserar den i sin bok.
En slutstrof i Pittoreskt Universum är emellertid inte med i
dikterna:
386
Så vandren fort, I trogne! bären stafven
Med tålamod, i stark fast tröttad hand!
Ert mål är stort, är högt. Den Helga Grafven
Är enda vägen till de sällas land.
Till Karl August Nieanders hundraårsminne
Det är ej nog att sträfva och arbeta
Och knäppa visdom ur ett hårdnadt skal;
Vi måste tro: den sanning fån I veta
I Josaphats profetiskt sköna dal.
Årgångens sista bild är en utsikt över Betlehem; den heliga
nattens stjärna lyser där. Uppsatsens sista ord äro:
»Då nu Julhelgen, alla Christnas högtid, är för handen, sluta vi
denna årgångs sista häfte med ett par verser, hvilka, utan anspråk författade, må gälla såsom enkel förklaring öfver planehen:
Stjernan öfver Bethlehem
Strålar ned i våra hjertan.
Lugnar stormen, dämpar smärtan,
Visar oss vårt rätta hem.
Hon har lyst i långa tider,
stiftat frid i många strider.
Hon förklarar stoftets jord,
Hon är evig som Guds ord.
Mörkrets furstar hon förgör,
Tröstar den, som ädelt klagar.
Hon förljufvar lifvets dagar
Och hugsvalar dem som dör.
Hvad gör det om sorger rubba
Några stunders lugn? En krubba –
Christi krubba – ser du den –
Kommer nog ditt lugn igen.»
Detta är givetvis av Nicander själv och verkligen så till vida
anspråkslöst, som det icke innehåller annat än vad som otaliga
gånger säges i religiös lyrik, ej heller säger det på något märkligt sätt. Men sin plats här på sitt ställe kan man ju hävda att
det försvarar.
I nästa band, det sista vari Niearrder deltog, finns en teckning
av Gripsholm, där vår skald inryckt sin gamla »runa» om Gripsholms tragiske kungafånge Erik XIV. Han kallar själv denna
dikt »troligen redan förgäten» (och nämner ej sig själv som författare). Men däri misstog han sig. »Erik Vasas runa» hör ju till
Nieanders allra bästa och minst »anonyma» poesi; den torde något
ha bidragit till svenska folkets gängse uppfattning av den olycklige fursten och är väl en av de få Nieanders dikter, som kunna
kallas direkt fascinerande.
Pittoreskt Universum ger även en bild av örbyhus slott, där
38.7
–
Fredrik V etterlund
Erik XIV dog, och även till den finnas anonyma verser. Deras
stil liknar emellertid ej Nicanders; de äro icke framstående men
ha en viss förståndig samling och lugn jämvikt, som ej utmärker
honom; å andra sidan tyckas de mig sakna den äkta poetens
känslodallrande nerv, som Nicander äger även i sin svagare produktion. De äro också bevisligen av G. H. Mellin, som vid vännens frånfälle övertog verkets textredaktion. De utgöra nämligen
slutet på en Erik den fjortonde-monolog, som återfinnes i Mellins
dikter.
Härmed har jag slutat redogörelsen för den anonyma poesi av
Nicander som jag tror mig ha funnit i Pittoreskt Universum. Med
undantag av den sköna strofen om Trident lägger den ingenting
till hans ära. Men den åsyftade ej heller annat än att blygsamt
försvinna i prosatexten till de vackra bilderna.
388