Statsåskådningen i tredje riket

STATSÅSKÅDNINGEN
I TREDJE RIKET
Av fil. lic. PER ENGDAHL, Malmö
DEN statsvetenskapliga forskningen har under de senaste årtiondena företrädesvis sysslat med det demokratiska statsskicket
och dess olika författningstyper. Den har därvidlag kunnat utgå
från en jämförelsevis enhetlig grundåskådning i de skilda länderna. Läran om människornas ursprungliga jämlikhet, om naturtillståndet, samhällsfördraget och härskarfördraget, om de
mänskliga fri- och rättigheterna, kort sagt hela den individualistiska samhällsbild, som växte fram ur 1700-talets statsfilosofiska
tänkande har så gott som överallt varit den typbildande myten,
där demokratiska statsskick tagit gestalt. Skilda historiska förutsättningar, olika nationalkaraktärer jämte inflytelser av geopolitisk natur ha sedan bidragit till utmejslingen av de författningstyper, som kommit att bli mönster i demokratisk utveckling. Den
moderna statsvetenskapen har lånat hela sin terminologi från
denna demokratiska idevärld. Den har inriktat hela sitt studium
på de demokratiska institutionernas sätt att fungera, på deras
förhållanden till politiska åskådningar, sociala motsättningar
eller personliga maktkonflikter.
Den autoritära statens framträdande har ställt statsvetenskapen inför helt nya uppgifter. Hela den gamla terminologien
passar inte in på det nya. Den gamla skillnaden mellan verkställande, lagstiftande och dömande makt existerar inte längre.
Motsättningen mellan stat och folk, mellan parlament och regering, mellan partier av olika färg har upphävts i dessa stater. Den
gamla statsvetenskapen har inför dessa fakta gjort halt. Man har
ibland t. o. m. fått höra, att när den sista demokratien likviderats,
skulle också den siste statsvetenskapsmannen bli arbetslös. Den
autoritära staten uppfattas här som ett enda stort förvaltningsmaskineri. Ett studium av den autoritära staten skulle bli det- 389
,_
Per Engdahl
samma som förvaltningskunskap jämte en viss insikt i den inom
staten härskande ideologien.
Denna uppfattning är emellertid oriktig. Den autoritära staten
har nämligen föga gemensamt med den förvaltningsstat, som en
gång behärskades av den absoluta furstemakten. En närmare
kontakt med den statsvetenskapliga diskussionen i det nationalsocialistiska Tyskland skall snart visa, att statsvetenskapen ingalunda anser sig ha blivit arbetslös, därför att demokratien brutit
samman. Men den har i viss mån skaffat sig nya utgångspunkter.
Den autoritära staten utgår från en nationalistisk åskådning.
Det nationalistiska draget är visserligen gemensamt för de autoritära staterna, men just denna gemenskap drar upp ofrånkomliga
skiljelinjer. Den autoritära staten sätter en ära i att utforma en
egen ideologi, betingad av nationens historia, kultur och kynne.
I demokratisk idehistoria spelar nationen föga roll. Den inträder
först i det ögonblick, då ideerna skola omsättas i praktiken och
man inte längre kan komma förbi den. I den autoritära statens
ideologi däremot utgör den nationella särarten själva utgångspunkten. Den skillnad i typ, som förekommer mellan autoritära
stater, är sålunda betingad redan genom skillnaden i nationell
åskådning.
Den vikt, som fascister och nationalsocialister fästa vid åskådningen, understryker ytterligare detta förhållande. statsmän och
forskare tävla om att visa, hur ideerna format de olika organen
och motiverat deras växelverkan inom statslivet. Man får intressanta belägg för denna uppfattning om ideernas makt att forma
praktiska uttryck för sitt liv och sitt egenvärde i den diskussion,
som föres mellan fascistiska och nationalsocialistiska författare
just i dessa dagar. På båda sidor Alperna betonar man givetvis
allt det gemensamma, men man är lika noga med att påpeka de
ofrånkomliga skillnaderna. Tyskland är icke Italien, och Italien
är icke Tyskland. Just denna diskussion ställer den tyska statsuppfattningens och det tyska statsskickets egenart i särskilt bjärt
belysning.
Med utgångspunkt från denna diskussion kring de olika nationella ideologiernas särprägel går statsvetenskapen att karakterisera de nya staternas typologi. I allmänhet föreställer man sig
vetenskapen i de autoritära staterna som en lovsång till den
härskande regimen, en forskning utan problem, utan spännvidd
och utan egen gestaltningskraft. Vetenskapsmännen sägas ta di- 390
statsåskådningen i tredje riket
rektiv från politikerna och vara ledarnas servila redskap. En mera
ingående kontakt med statsvetenskaplig forskning exempelvis i
Tyskland ger emellertid en helt annan bild av dessa förhållanden.
Det råder visserligen ett intimt samspel mellan vetenskapsmän
och ideologer i de nya staterna. Ur denna synpunkt arbetar vetenskapen utan tvekan i regimens tjänst. Men den gör det knappast som ett osjälvständigt verktyg. statsvetenskapen erkänner
visserligen den gemensamma ideologiska utgångspunkten. Den
ser som sin uppgift att med utgångspunkt från denna bestämda
värdering tolka den aktuella verkligheten. Denna bundenhet vid
en värdering skapar emellertid ingen problemlöshet. I grund och
botten är liberal statsvetenskap lika bunden vid värdeföreställningar som den autoritära. Skillnaden ligger dels i värdeföreställningarnas olikhet och dels i den liberala vetenskapens benä-
genhet att formellt skjuta dessa värdeföreställningar i bakgrunden och drapera sig i den obefläckade objektivitetens täckmantel.
Det torde kunna ifrågasättas, om vetenskaplig diskussion över
huvud taget är möjlig utan vissa gemensamma värdenormer.
Diskussionen kräver i varje fall en gemensam terminologi. Men
redan ordvalet ger uttryck åt en viss inställning. Bakom ord och
termer döljer det sig en mer eller mindre klar uppfattning om
ordens innebörd, om verkligheten bakom terminologien. Låt oss
bara ta upp ett sådant uttryck som demokrati. Det kan visserligen sägas, att demokrati är den statsform, där statsledningen
utgår ur en allmän och lika omröstning med alla myndiga medborgare. Men bakom denna definition skymtar man ofta föreställningen om en folkvilja, som skall existera, och som i de allmänna
:valen funnit sitt bästa sätt att komma till uttryck. Båda dessa
föreställningar förekomma utan reservation i liberal statsvetenskaplig litteratur. Vi möta alltså först en rent mytisk uppfattning. Någon folkvilja i ortodox demokratisk mening hör i varje
fall inte till det vetenskapligt påvisbara. Vidare möta vi en ren
värdeföreställning, nämligen uppfattningen om att den mytiska
folkviljan kommer till uttryck i den demokratiska valproceduren.
Exemplet torde belysa svårigheten för att inte säga omöjligheten
att i vetenskaplig diskussion helt frigöra sig från gängse föreställningar och värderingar. Den autoritära statsvetenskapen erkänner detta obetingat och fastslår redan från början den härskande
värderingen som sin egen utgångspunkt vid försöken att ge en
tolkning av aktuell politisk verklighet.
391
Per Engdahl
Just i egenskap av författningstypologi äro den autoritära statsvetenskapens idkare i nuvarande stund inbegripna i en intensiv
diskussion. På denna punkt framträder särskilt starkt den vetenskapliga problematik, som trots den enhetliga utgångspunkten
skänker diskussionen färg och innehåll. Tolkningen av olika samtida företeelser, av olika organs ställning och samspel, av förhållandet mellan organisatoriska företeelser och motivbildande ideer
hör till det intressantaste i denna forskning.
Den nationalsocialistiska statsuppfattningen bottnar i Hitlers
ständigt upprepade tes om staten som ett medel och icke som ett
självändamål. Udden är här riktad mot den statsförgudning, som
i Regel har sin främste förespråkare. Staten är icke något egenvärde. Staten är ett redskap i folkets tjänst. Folket, icke staten
är utgångspunkten för all nationalsocialistisk uppfattning. Folket är en levande organisk enhet genom tiderna, sammansvetsad
av gemensamt blod och bunden vid gemensam bygd. Föregångsmän på detta område är den redan före kriget verksamme
Greifswaldfilosofen J ohannes Rehmke och den tidigt bortgångne
Miinchentänkaren Paul Krannhals. I äldre nationalsocialistisk
litteratur spelar även wienarenOthmar Spann en stor roll. Spann
ser i hela världen ett organiskt helt, i vilket de olika delarna
växa fram som bladen på ett träd. Mänskligheten förgrenar sig
i kulturkretsar, nationer, stånd och individer. Allt har emellertid
sitt ursprung och sin mening i det kollektiva. Denna åskådning,
som Spann kallat universalismen, är ytterst rotfäst i den världsomspännande katolicismens politiska ideologi. Spann utdömes
därför av Alfred Rosenberg i hans kända verk, »Mythus des 20.
Jahrhunderts». Spanns lära om den nya ståndsstaten bekämpas
också av yngre nationalsocialistiska teoretiker, för vilka stånd,
yrken och korporationer äro utflöden ur statens och den statsbe- ·
härskande rörelsens skaparkraft och därför icke kunna tillmätas
det egenvärde, som tillkommer dem i Spanns skriftställarskap.
Universalismen har emellertid av Krannhals omformats på ett
sätt, som gjort den fullt acceptabel för nationalsocialismen.
Krannhals ser i folket den enda levande gemenskapen. Han skiljer starkt mellan gemenskaper och vad han kallar intressesammanslutningar (Zweckverbände). Samhället med dess olika organisationsformer är ett typiskt uttryck för det intressebetonade,
det ändamålsbestämda. Folket däremot har intet av människan
uppställt mål. Det finns där som något av naturen själv skapat.
392
statsåskådningen i tredje riket
Det ändamålsbestämda, det intressebetonade, har sitt berättigande, endast om det ställes i tjänst åt gemenskapen, åt folket.
Och sammalunda är det med individen. Den enskilde har sin
mening i folkets stora sammanhang genom tide’rna. Hans personliga frihet är berättigad endast i den mån den gör honom mera
skickad att tjäna folket.
Krannhals’ ideer utgöra en nationalsocialistisk utformning av
den filosofi, som i Rehmke haft sin främste företrädare. För
Rehmke är mänskligheten ett knippe av vad han kallar »beroendekedjor». De fogas· måhända samman någonstans i en urgrå
forntid i den man, som är mänsklighetens stamfader. Men denna
beröringspunkt mellan alla människor ligger så långt bort, att
den helt förlorat sin möjlighet att verka sammansvetsande. De
olika kedjorna ha förlorat den levande kontakten med varandra,
men de fortleva som stammar och folk. Varje individ har mottagit sina intryck och sitt arv från en tidigare generation. Han
är till hela sin varelse beroende av den äldre generationens arv
och miljö. Han är och förblir en länk i sin kedja och kan aldrig
helt slita sig loss ur beroendet av de livslinjer, som behärska den.
Som synes framträder den för nationalsocialismen så typiska
rastanken redan hos Rehmke. Hos Krannhals är den medvetet
utvecklad, och från Krannhals har den i sin nya universalistiska
form förts in i den aktuella diskussionen av den nuvarande rikspresschefen Otto Dietrich, en av de ur ideologisk synpunkt mest
betydande personligheterna i det nya Tyskland.
Ett något annat perspektiv på det nationellas problem träffar
man på hos Rosenberg. Hos honom träder det spekulativa hos
Krannhals och Dietrich i någon mån tillbaka för det historiskt
betingade i folkets och rasens problem. Denna perspektiviska förskjutning innebär emellertid ingen ideologisk motsättning. Rosenberg söker i konkreta fakta fånga, vad Krannhals och Dietrich
sökt systematisera i abstrakta resonemang. I detta perspektiv
möta vi också ett av de stora och ännu olösta problemen i den
nationalsocialistiska diskussionen. Rosenberg utvecklar den tanke,
som Hitler med sådan etsande skärpa framhävt i Min kamp, nämligen uppfattningen om en rasernas hierarki, i vilken den nordiska rasen skulle inneha den översta rangplatsen. Den tyska
nationen har enligt denna uppfattning skapats av nordrasiga germanska stammar, som ursprungligen befolkat det tyska området.
Dessa stammar ha satt sin prägel på tyskt kynne och tysk kul- 393
–
Per Engdahl
tur; de ha format det tyska folkets känslovärden och satt sin färg
på dess stämningslägen. Ingen nationalsocialist söker emellertid
bestr:ida det faktum, att Tyskland i dag icke är enbart nordiskt.
östbaltiska stammar ha trängt in över Preussen och Pommern,
alpiner ha strömmat ned utför Alpsluttningarna till södra och
mellersta Tyskland, livliga mediterraner sätta sin prägel på det
glättiga Rhenlandet och musikälskande, pittoreska dinarer ha givit mycket av det folkegna i Bayern och Österrike. Här hotar
folkgemenskapenatt sprängas sönder i ett raskaos eller att stelna
i ett rasbundet kastsamhälle. Ingendera utvägen kan tilltala en
nationalsocialist. Hitler har därför sett det som rörelsens uppgift
att förhindra en vidare invasion av icke nordiska element, att
befordra de nordiska folkdelarnas tillväxt, att föra nordiska människor till ledande poster i rörelsen och i staten och därmed
trygga den tyska kulturens nordiska prägel. Detta urval sker
emellertid inte genom skallemätningar eller undersökningar av
ögon- och hårfärg på folk, som skola intagas i partiet. När jag
sände ut mina första paroller, säger Hitler i ett av sina Niirnbergtal, lystrade de nordiska människorna runt hela Tyskland.
Den nationalsocialistiska rörelsen blev den nordiska rasens revolt
mot de krafter, som höllo på att helt förändra det tyska kynnets
och den tyska kulturens prägel. Hitler utgår här från den uppfattningen, att varje ras har sin andliga stil. Om man ropar på
ett språk, får man svar från dem, som förstå språket. Nationalsocialistisk livsåskådning är nordisk tro. Därför lystra människor
av nordisk ras till den nationalsocialistiska förkunnelsen.
Här skall icke diskuteras riktigheten i denna uppfattning. Den
har blott anförts för att visa det sätt, på vilket den nordiska rasens supremati genomförts utan att direkt rubba folkgemenskaps-.
tankens krav på fri tävlan mellan alla tyskar. Man erkänner
denna fria tävlan. Man sätter icke upp några hinder, försåvitt
det verkligen gäller tyskar, dit personer av judisk börd givetvis
inte räknas. Man utgår då ifrån att de nordiska människorna
genom sin överlägsenhet komma att flyta upp i konkurrensen
med andra, rasligt mindre begåvade människor. Det är på så sätt
man anser, att den nationalsocialistiska rörelsen är bärare av den
nordiska rastanken och därmed ett uttryck för urgamla tyska
folkinstinkter.
Det är också denna åskådning, som förklarar den egendomliga
statsbyggnaden i det nuvarande Tyskland. Staten är ett medel
394
statsåskådningen i tredje riket
att befordra folkets rasliga förkovran och utgöra dess fasta organisation. staten är folkets vapen i kampen för tillvaron. staten
får därför aldrig förvandlas till en steril förvaltningsmekanism
utan verkligt rotfäste i det levande folket. staten måste tvärtom
stå i en ständig kontakt med folket, mottaga impulser ur dess
skapande liv, anpassas efter dess skiftande behov för att därigenom kunna ge uttryck åt dess känslor och dess vilja. Denna folkvilja är emellertid något helt annat än den demokratiska. Den är
en i folkorganismen inneboende instinkt, som kommer till medvetet uttryck i det fåtal, som utgör folkets ledande elit. Denna
elit utgöres av den nationalsocialistiska rörelsen. Det var denna
rörelse, som i en tid av tysk förnedring insåg olyckornas hela
räckvidd och fattade, var vägen ur dessa olyckor var att söka.
Det var också denna rörelse, som i järnhård disciplin och i verklighetstrogen klarsyn förmådde lyfta folket upp ur förnedringen
och återgiva det ställningen som en världsmakt. Den nationalsocialistiska rörelsen har i sina gärningar bevisat sin karaktär av
det tyska folkets ledarskikt. Rörelsen har erövrat staten, givit
staten en nationalsocialistisk ledning och uppfyllt dess förvaltning med nationalsocialistisk anda. Det är inte staten som
befaller oss, utan vi som befalla staten, yttrade Hitler en gång.
Med utgångspunkt från dylika uppfattningar kommer man fram
till den dualism mellan staten och rörelsen, som faktiskt möter en
överallt i det nya Tyskland. Rörelsen är inte som i Italien ett
statsorgan. Rörelsen är sidoordnad staten. Vissa författare tala
t. o. m. om rörelsens företräde framför staten. Det finns också
vissa tecken, som tyda på att denna uppfattning är mera allmänt
utbredd än man skulle kunna tro. I den tredje tillämpningsförordningen till riksborgarlagen av år 1935 tillerkännas partiets
distriktsledare rätt att pröva de beslut, som fattats av myndigheterna i fråga om föreskriven utmärkning av judiska butiker
och företag. Ett partiorgan blir här skiljedomare vid eventuella
konflikter mellan allmänheten och myndigheterna.
En rad författare anse, att balanssystemet parti och stat är det
karakteristiska för det nationalsocialistiska Tyskland. Hit hör
främst Otto Koellreutter, som tillhör de med partiet nära förbundna bland äldre tyska statsvetenskapsmän. Sin mest klara utformning har uppfattningen emellertid fått i ett arbete av Gottfried Nesse, en av de mera kända medlemmarna av den s. k.
Stab Hess.
395
–
Per Engdahl
Gentemot Koellreutter och Nesse har emellertid Carl Schmitt,
den internationellt mest kände representanten för ny tysk statsvetenskap, uppställt sin doktrin om den tregrenade staten. Han
talar om staten, rörelsen och folket. staten är då förvaltningsapparaten, domstolarna och försvarsmakten. Den är nationens
fasta, organisatoriska stomme. Rörelsen är det dynamiska i folket, bäraren av den typbildande nationalsocialistiska världsåskådningen, medan folket i denna trängre mening utgör det i skuggan
av stat och rörelse växande, opolitiska samhällslivet i dess kommunala och korporativa utgestaltning. Schmitt har angripits för
oklarheten i terminologien, och här ha angreppen måhända haft
en del fog för sig. Schmitt nödgas nämligen använda såväl uttrycket stat som folk i två olika betydelser. Dels menar han med
stat folkets totala organisation och dels menar han blott förvaltningen. Likaså måste han med folk dels förstå den folkorganism,
ur vilken all organisation är sprungen, men dels måste han också
mena de självförvaltande kommunerna och korporationerna. Det
bör emellertid understrykas, att denna terminologiska oklarhet är
typisk för hela den nuvarande nationalsocialistiska vetenskapen.
Den bottnar framför allt i den dualism mellan parti och stat, som
ställt alla tidigare statsrättsliga begrepp på huvudet, och som
kräver en delvis fullkomligt ny utgestaltning av gängse uttryck.
Det har icke saknats försök att i denna i två hierarkier kluvna
organisation se uttrycket för en ny konstitutionalism, där staten
utgör den verkställande och partiet den lagstiftande makten. Uttrycket lagstiftning får här givetvis en annan innebörd än i det
gamla montesquieuska schemat. Men partiets ställning som den
normgivande faktorn i folkets liv, dess partiella kontrollrätt över
staten, påminner i viss mån om legislaturen i en konstitutionell.
demokrati. Maktfördelningsprincipen har emellertid redan från
början övergivits, och enheten mellan stat och parti har åvägabragts genom personalunioner mellan ledande partiorgan och ledande statsämbeten. Tanken går osökt till den demokratiska parlamentarism, som skapar enhet mellan exekutiv och legislatur
genom att förena regeringschefens ämbete med posten som parlamentsmajoritetens ledare.
Inom tysk statsvetenskap gör man i regel gällande, att maktfördelningen är ett övervunnet stadium, som framför allt står i
strid med ledarprincipen. Helt allenarådande är emellertid inte
denna uppfattning. Somliga författare hävda, att den gamla
396
statsåskådningen i tredje riket
maktfördelningen ersatts med en fördelning av arbetsuppgifterna,
som på sätt och vis är besläktad med maktfördelningstanken.
Men medan de olika organen i demokratien, i varje fall i dess
konstitutionella form, skola balansera varandra, har den nationalsocialistiska staten i ledarens ämbete skapat en institution, som
förenar och förenhetligar de olika organen med deras skilda kompetensområden till ett samverkande helt.
Ett studium av förhållandet mellan stat och parti är emellertid
icke tillfyllest för att ge en bild av det nuvarande Tyskland ur
författningspolitisk synpunkt. Den nuvarande organisationen, så-
dan den faktiskt gestaltar sig, skall enligt undertecknads mening
ge vid handen, att Schmitt oavsett termfrågor kommit den aktuella verkligheten närmast.
I spetsen för det tyska riket står ledaren och rikskanslern.
Under honom sortera två organ, riksregeringen samt riksledningen
för NSDAP. Dessa båda organ äro förenade dels genom personalunion mellan olika stats- och partiämbeten, och dels genom den
förut omnämnda Stab Hess. Hess är som bekant ledarens ställföreträdare inom partiet och i denna egenskap även riksminister
utan portfölj. Han har en vittförgrenad stab till sitt förfogande,
inom vilken sakkunskapen på olika områden är företrädd. Hess
utgör nu regeringens store konsult. Alla lagfrågor, som komma
upp, skola omedelbart underställas Hess. Dennes stab bearbetar
frågorna, samtidigt som de behandlas i ministerierna. Det förekommer en intim växelverkan mellan ministerierna och staben,
en växelverkan, som tycks försiggå inom ytterst gemytliga former. Riksregering och partiledning ha olika uppgifter. Stab Hess
är garanten för att dessa verksamhetsområden regleras efter enhetliga riktlinjer.
Partiet och förvaltningen stå sedan som samhällets två hörnpelare, men under dem möta vi de självförvaltande kommunerna
liksom de ävenledes självförvaltande ekonomiska sammanslutningarna. Med självförvaltning menar man i Tyskland, att de
uppifrån utsedda ledarna skola utses inom den organisation, som
han skall leda, och att han icke behöver tillhöra partiet. Tysk
självförvaltning är sålunda något helt annat än svensk självstyrelse.
Såväl kommuner som korporationer äro principiellt självständiga i förhållande till staten och partiet. Men tvärs igenom dem
löpa dock som en nervtråd och en benstomme partiets celler och
397
Per Engdahl
statens förvaltningsorgan. Den främsta korporativa sammanslutningen är den Tyska arbetsfronten, i vilken en rad olika yrkesorganisationer och intressesammanslutningar ingå som kollektiva
medlemmar. Inom arbetsfronten som sådan liksom i de flesta
underavdelningar stöter man sedan på en trängre rent nationalsocialistisk organisation, en partiansluten kärna, om man så vill,
som har till uppgift att genomsyra sammanslutningen med nationalsocialistisk anda. De till arbetsfronten anslutna riksgrupperna
för olika näringsgrenar liksom det agrara riksförsörjningsståndet
och de intellektuella yrkesförbanden äro dessutom medlemmar av
den statliga riksekonomikammaren, där även arbetsfronten som
sådan är representerad.
På samma sätt finner man, att inom kommunerna förvaltningen
företrädes av de uppifrån utsedda borgmästarna och byfogdarna,
medan partiet kommer med i det kommunalråd, där de högsta
partifunktionärerna äro självskrivna. Till dessa råd höra emellertid också representanter för opolitiska korporativa eller andra
intressegrupper, vilka icke behöva vara partianslutna.
Som synes är den tyska samhällsorganisationen utomordentligt
invecklad. Detta förklaras delvis av dess provisoriska karaktär.
}1-,rån ledande nationalsocialistiskt håll understryker man ständigt, att ingenting är färdigt, att allt ännu flyter mellan gammalt och nytt. Men i den brokiga mångfalden av varandra korsande organisatoriska enheter skymtar man dock klara principer.
Vi möta överallt partiet och staten som de båda normgivande
elementen, medan de utanför partiet stående samhällsgrupperna
genom arbetsfronten och andra korporativa sammanslutningar
bringas i kontakt med partiet. Den mäktiga arbetsfrontens funktionärer behöva icke vara partianslutna.
I det föregående har den tyska staten och dess problem främst
bedömts med utgångspunkt från de nuvarande praktiska organisationsformerna och deras verkningskrets. Det finns inom tysk
statsvetenskap en nyare strömning, som framförallt representeras
av den unge specialisten på stats- och polisrätt vid Berlins universitet, Reinhardt Höhn. Enligt denna uppfattning kunna de
förefintliga organen, deras karaktär och inbördes förhållanden,
aldrig förklaras, om man icke låter dem genomlysas av den nationalsocialistiska ideologien. Ledaren blir för Höhn varken statseller partiorgan. Han är helt enkelt förkroppsligandet av folkviljan. Liksom ur ett kamratgäng ofta en av pojkarna hävdar
398
statsåskådningen i tredje riket
sig och utan någon procedur kommer att inta platsen som de
andras ledare, därför att han helt enkelt konkret kan forma, vad
de andra instinktivt önska, så stiger folkets ledare fram som tolkaren av massornas instinktiva längtan. Ledaren är !;len bäste
bland de bästa. Dessa de bästa, de som förstå ledarens paroller
och syftemål, utgöra rörelsen. Ledaren är folket. Genom rörelsen
står han i kontakt med folket. Med staten förverkligar han dess
vilja. I samhället och dess olika yrken och institutioner skapar
han förutsättningarna för deras kulturella och ekonomiska skaparvilja. Höhn söker icke komma ifrån den tregrening, som Schmitt
konstaterat, men han ger den ett annat perspektiv; han ställer in
den under den nationalsocialistiska ledartankens allt annat överskuggande aspekt.
Skulle man ur denna överblick vilja draga några slutsatser, så
skulle man måhända kunna sammanfatta den nuvarande statsvetenskapliga och ideologiska diskussionens resultat i följande
satser: Nationalsocialismen ser i det genom tiderna levande folket
utgångspunkten för all nationell organisation. Folket anses förkroppsligat i ledarens person. Ledaren står i spetsen för rörelsen.
Denna betraktas som folkets politiska elit, bäraren av den livsåskådning, som utgör folkets myt. Rörelsen förmedlar alla de
impulser, som stiga från folkdjupen upp till folkets ledning, och
för ut de paroller, som folkets ledning ger ut, till de stora massorna. Ledaren förverkligar folkets vilja genom staten. De mål,
som uppställas av rörelsen, uppnås genom statens verksamhet.
statens ledande poster skola därför besättas av rörelsens ledande
män. Denna personunion skapar den nödvändiga enheten mellan
staten och rörelsen. Under stat och parti har samhällslivet i dess
regionala eller korporativa utgestaltning erhållit en delvis självständig organisation, som dock innerst inne genomandas och kontrolleras såväl av staten som av partiet. Den politiska totalorganisation, som skapats av det tyska folket, som har sin ryggrad i
staten och sin andliga drivfjäder i rörelsen, är riket. Inte minst
efter det sista årets utrikespolitiska händelser har ordet rike i
tysk statsvetenskap fått en särskild betydelse. Att undersöka hur
hela denna nya organisation fungerar, hur beslut fattas, hur sociala och ekonomiska motsättningar utjämnas och bringas ur
världen, hur urvalet av goda ledare säkerställes, och hur en i all
mänsklig samlevnad hotande förstelning motarbetas och förhindras är målet för dagens tyska statsvetenskap.
399