Dagens frågor
1939
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENSFRÅGOR
Den 25 juli 1939.
Tjugufemårs- I dessa dagar upplever världen tjugufemårsminnet
minnet. av världskrigets utbrott. Endast de folk, som genom
kriget vunno nationell frihet och ännu bevara denna, kunna vilja
fira minnet i en feststämning; för dem kan våldet som förlossare
betraktas med samma känslor som jugoslaverna helga minnet av de
sammansvurna i Sarajevo eller som det nya Tyskland ärar minnet
av Dollfuss’ mördare.
Preludierna till minnesdagen under sommarmånaderna ha plagierat.
förspelet till världskriget. Kriget i Spanien har visserligen avslutats;
en avspänning har likaledes inträtt i Palestina, och endast i Yttersta
östern rasar ett öppet krig. Men under hela sommaren har »nervkriget» pågått och förts med en intensitet, som i många avseenden
överträffar den diplomatiska aktiviteten efter Sarajevomordet fram
till Englands inträde i världskriget. Men medan krigshotet för tjugufem år sedan framträdde så plötsligt, att ledande politiker, för att
icke tala om folkens breda massa, vägrade tro på allvaret, har allvaret nu under mer än ett års tid varit så uppenbart för alla att folk
till sist ej orkar reagera utan liksom bedövats. Människorna ha på-
tvingats en känsla av att stå hjälplösa och utan makt att hindra en
ny världskatastrof; liksom 1914 ha de en allmän förnimmelse av att
händelseutvecklingen ej ligger i deras utan i vissa styrandes hand och
i de tillfälligheter, som mitt uppe i alla välsmidda planer kunna föra
till avgörande urladdningar.
Det paradoxala nu mer än 1914 är, att folken omöjligen ens i diktaturstaterna kunna tänkas önska ett nytt världskrig. Det får väl även
förutsättas, att icke heller de ledande kunna vilja kriget – hur högt
ideerna om kraft, makt, elan etc. än stå i kurs i den officiella propagandan. Så fruktansvärt och till sina yttre och inre följder så ovisst
som ett modernt krig kan väntas bli, måste varje ledare vara medveten om att ett krig kan vara farligast för hans egen ställning.
Länge trodde man, att insikten härom skulle göra de stater, vilkas
öde lagts i en enda ledares hand, till fredsvänliga och därigenom
stärka fredsfaktorerna i världen. Den illusionen finnes icke längre.
Axelmakterna vilja genomföra omregleringen av fredsdiktaten vid
världskrigets slut och omskiktningen av staternas allianssystem utan
dröjsmål, i klart medvetande om och trots riskerna för ett nytt krigsutbrott. De stimuleras därtill av de ekonomiska intressen, som svå-
righeterna i de egna landen upprullat, och de eftersträva av allt att
döma att effektuera sina önskningsmål innan motsidan hunnit upprusta. De följa maximen, att en fet process är bättre än en mager
förlikning. Och deras självtillit har stärkts i samma mån som de
hittills undan för undan vunnit idel framgångar. Såsom alltid före
stora krig och liksom makterna före världskrigets utbrott väga de
icke de åtrådda fördelarna mot riskerna vid ett våldsavgörande. De
409
……
..~
Dagens frågor
följa blott sin egen känsla av lidna oförrätter från de makter, på
vilka ansvaret för världsfrederna vilar.
Det mest tragiska i nuvarande situation är frånvaron av en »förhandlingsordning». Efter 1914 sades det ofta, att världskriget ej skulle
ha utbrutit, om det funnits ett instrument eller en institution för en
samfälld konferens mellan de intresserade makterna. Folkförbundet
skulle ha kunnat utgöra ett dylikt instrument men har ohjälpligt diskrediterats. De fyras möte i Miinchen var åtminstone ett försök till
att låta förnuftet komma till uttryck, men efter Böhmen-Mährens
ockupation dröjer det säkerligen, innan västmakterna inlåta sig på
repriser. Den primitiva diplomatien är åter satt i högsätet – och
detta i ett århundrade, som eljest pockar på att kallas organisationens.
Under de senaste månaderna har läget också nästan förstelnat.
Tyskland har genom allehanda åtgärder knutit Danzig närmare till
sig, utan att Polen givit upp sin föresats att icke utan strid släppa
suveräniteten över fristaten vid Weichsels mynning. England har
skänkt finansiellt stöd åt Polens mobilisering och sänt militära experter till Warszawa. Tyskland har uppenbarligen betydande svårigheter att övervinna i Böhmen-Mähren vid behandlingen av dess underkuvade, fientligt inställda befolkning. England och Frankrike ha
fortfarande icke funnit någon lösning på förhandlingarna om allians med Sovjet-Ryssland, s.om tydligen endast så dyrt som möjligt
vill sälja sin högst betydelsefulla militära assistens åt västmakterna.
Det intima engelsk-franska samarbetet har manifesterats i bombplansarmadornas demonstrativa överflygningar av det allierade landets territorium. Genom sin numera allt vanligare – och kanske
också ofrånkomligare – eftergiftspolitik har England utjämnat sitt
mellanhavande med Japan i Tientsinkonflikten, måhända för att därmed – på Kinas bekostnad – kunna koncentrera sina krafter på
Europa. Roosevelts ideologiska aktivism har lidit ett nederlag, då behandlingen av den nya neutralitetslagen trots alla hans och hans
hustrus ansträngningar uppsköts. Den fransk-italienska tvisten om
Tunis har t. v. bordlagts men har förvisso dryftats vid de ömsesidiga
spansk-italienska visiterna och försöken att låsa det nya ehuru ännu
föga konsoliderade Spanien fast i axelmakternas allianssystem. Tyd-.
ligen har Danzig satts först på axelmakternas föredragningslista;
även om denna fråga skulle kunna vinna en fredlig lösning, skola
förvisso nya tvistefrågor omedelbart matas fram från de stater, som
just nu företräda dynamiken. Hudsons trevare att genom lån åt tyskarna hejda dessa i Danzig – samtidigt som Böhmen-Mähren skulle
återvinna sin frihet och en rustningsbegränsning inledas – har icke
fått Chamberlains auktorisation utan tett sig som ett nytt bevis på
den engelska regeringspolitikens oenhetlighet. Icke ens detta svaga
fredshopp fick överleva den l augusti, som nu skall begås av vår
världsdel väpnad till tänderna och i ständig beredskap.
Det hette en gång i en proklamation av general Haig under världskrigets slutakt, att »våra hems trygghet och mänsklighetens frihet
bero på hur var och en av oss uppför sig i denna stund». At Arne- 410
Dagens frågor
rikas ingripande i kriget förlänades, icke minst genom Wilsons fjorton punkter, karaktären av ett korståg till mänsklighetens frälsning.
Tjugufem år efter krigsutbrottet kunna vi blott konstatera, att mänskligheten är längre bort från målet än någonsin tillförene. Tekniska,
materiella och sociala framsteg av oanade dimensioner ha visserligen
gjorts under det senaste kvartseklet men den mänskliga kulturen,
sedd i de humana livsvärdenas aspekter, genomlider nödår. Rasstrider, folkdeportationer och flyktingeströmmar, undertryckandet av
tanke- och trosfrihet, koncentrerandet av alla ansträngningar på militära rustningar, föraktet för människoliv, rättsstatens underminering, sabotaget och terrorn som makt- och påtryckningsmedel – allt
detta förintar tron på utvecklingen såsom alltid positiv eller framåtriktad och har gjort offren av världskrigets miljoner fallna till någonting meningslöst. Det är de stupades röster, som på minnesdagen
borde få ropa besinningens maningsord till mänskligheten.
Riksdagskvinnorna På senaste tiden har det nya ordet »hemvård»
och hemfrågorna. och vad däri innefattas blivit ett allt slagkraftigare, programmatiskt uttryck. I föredrag och radio propageras
därför, och internationella kongresser i ämnet hållas. Doktor Hanna
Rydh, med sin numera lediggjorda energi, har i Fredrika-Bremerförbundet och radio satt pricken över i:et och förordat inrättandet
av ett särskilt hemdepartement -taget då i helt annan betydelse än
det engelska Home Office, inrikesdepartementet, och avsett att bli ett
centrum för alla frågor rörande hem och familj; hennes bidrag till
departementalreformen synes dock mera välmenande än rationellt,
eftersom hela socialvården därigenom tvärtemot alla erfarnas reformkrav skulle än mer sönderbrytas. Men all denna diskussion kring
hemfrågorna ger dock ett vid handen, nämligen att befolkningskommissionen gick för snävt fram, när den trodde sig lösa sina familjeproblem blott därmed, att den endels uppställde familjeetiska
normer, endels framlade en del förslag till materiell hjälp åt familjer, endels krävde förbud mot avskedande av gifta kvinnor, vilket
·sistnämnda hur berättigat det än i sig självt må vara dock minst av
allt torde främja nativiteten.
Utan tvivel kräves det härutöver, som ett led i strävan att bygga
upp och stärka hemmen, att kvinnorna göras rustade att motsvara de
krav, som nya sociala reformer, den moderna tekniken och ändrade
samhälleliga betingelser resa. Dessa krav ställas på dem, oavsett om
de äro blott s. k. hemkvinnor eller ha förvärvsarbete. Trots allt vad
som hittills åtgjorts från samhällets sida genom kurser, praktisk undervisning i skolorna o. s. v., kan det icke sägas, att allt har gjorts
som kunnat göras för att tillgodose dessa syftemål. Framför allt har
ämnet hemvård- vad däri ligger av hushållskunskap och hushållsekonomi, insikt i bostadsvård och hemkultur, elementära kunskaper
om hygien, barnavård och samhällsetik m. m. – aldrig behandlats i
ett sammanhang och såsom den enhet ämnet utgör. Det ligger i öppen
dag, att flickorna i den skolpliktiga åldern äro för unga för att till- 411
Dagens frågor
ägna sig det intresse för och skaffa sig den behållning av undervisning i detta ämne, som en genomgång av någon lämplig kurs vid
senare år (t. ex. 18-20 år) bör kunna skänka. Då hemmen icke i
samma utsträckning som tidigare ha möjlighet att meddela insikter
och färdigheter åt de uppväxande flickorna, måste det ofrånkomligt
vara ett samhällsintresse att denna utbildning främjas av och i möjligaste mån organiseras genom det allmänna. Och enär det givetvis
skulle ställa sig alltför dyrbart att – såsom frisinnade motionärer
vid årets riksdag uppenbarligen tänkte sig – inkoppla denna utbildning i ett !”lags frivillig samhällstjänst vid särskilda läger och dessutom då med all sannolikhet skulle komma blott ett begränsat fåtal
till godo, kan man ej föreställa sig annat än att denna utbildning
lämpligast och effektivast bör ske genom en utvidgning och intensifiering av den hittillsvarande frivilliga kursverksamheten, vid vilken
kursdeltagarna ej behöva avbryta sitt förviirvsarbete; först på så
sätt torde det ges utsikter att få så många flickor som möjligt med
i kurserna. Icke minst torde det vara nödvändigt att bättre än hittills söka stödja denna kursverksamhet på landsbygden, ty landskommunernas statsbidrag torde f. n. vara otillrtickliga för att stimulera
till någon livligare kursverksamhet.
Såväl i fjol som i år väckte högern i riksdagen en motion, utmynnande i begäran om utredning angående förbättrad undervisning i
hemvård. I fjol bifölls motionen av första kammaren men avslogs
av andra kammaren – det bör tillfogas, för att ingen orätt skall
vederfaras befolkningskommissionen, att dess ordförande, hr Wohlin,
i förstakammardebatten varmt förordade motionen. Och praktiskt
taget alla hörda myndigheter och organisationer tillstyrkte igångsättandet av en utredning, dock icke Socialdemokratiska Kvinnoförbundet. I år upprepades samma procedur, men fortfarande satte sig
andrakammarmajoriteten på tvären. Man kunde icke längre hänga
upp sig på det i och för sig förklarliga uttalande, som motionärerna
i fjol gjorde men i år motståndarna till behag låtit justera, nämligen
att det borde bli den begärda utredningens sak att undersöka, i vad en
hemvårdsutbildning borde göras obligatorisk eller icke. Man staplade i år i stället upp en del formella skäl, och främst ville man.
avvakta vad hr Engberg ämnade göra med det förslag om obligatorisk skolköksundervisning i folkskolan, varom 1936 års riksdag
skrev och som skolöverstyrelsen i fjol framlade.
Två ting äro härvid anmärkningsvärda.
Införandet av obligatorisk skolköksundervisning är visserligen
ingen billig affiir men tanken härpå torde omfattas med så stort intresse i alla folklager, att dess genomförande ej lärer avskräcka
riksdagen. Denna praktiska utbildning i folkskaleåren står givetvis
ej i någon motsatsställning till en frivillig hemvårdsutbildning i
mognare år utan bör tvärtom vara grunden för denna. Mitt uppe i all
den reformlusta, som präglat den nuvarande ecklesiastikministerns
verksamhet, har ifrågavarande praktiska utbildningsproblem icke
blivit fält för hans beprisade friska initiativlust utan lagts i träda.
412
Dagens frågor
Hans dröjsmål med att framlägga förslag rörande obligatorisk skolköksundervisning påtalades med skärpa i en interpellation i år, helst
som denna reform är mycket efterlängtad i de skoldistrikt, där undervisning i detta ämne nu icke alls förekommer, och icke kan vara
mindre trängande iin andra undervisningsnyheter. Trots att hr Engberg eljest ej brukar dra sig för att yttra sig i debatter om utredningsförslag, har han förhållit sig passiv så fort motioner rörande
hemvård o. dyl. kommit före; möjligen föredrar han att själv vid
något uppmärksammat tillfälle ta saken i egen hand, något som ej
skulle strida mot den underordnade roll, som den nuvarande ministä-
ren tillägger folkrepresentationen. Eftersom hr Engbergs förhalande
av skolköksreformen nu kunde tas till förevändning för andrakammarmajoriteten att avslå förslaget om hemvårdsutredning och eftersom han icke gjorde någon invändning däremot, måste även han
anses ha sin andel i riksdagens negativa inställning till hemvården.
Motståndet i andra kammaren mot hemvårdsmotionen var så gott
som uteslutande tillfinnandes hos socialdemokraterna. En »partivän», Motalaprosten Hoppe, talade visserligen mycket mångordigt
och varmt för densamma men han åtnjuter icke den ställningen, att
hans ståndpunktstagande gör intryck på meningsfränderna. Bland
de mest energiska motståndarna voro till allmän förvåning ett par
relativt nykomna socialdemokratiska riksdagskvinnor; även fru Glivia Nordgren röstade emot men förklarade sig vara i grund och
botten ganska odeciderad i frågan. Då det här endast är fråga om
frivilliga kurser, som icke behöva kollidera med den speciella yrkesutbildningen, och om insikter, som varje kvinna bör ha allt intresse av att tillägna sig oavsett sitt yrke och civilstånd, måste de
socialdemokratiska riksdagskvinnornas hållning te sig synnerligen
anmärkningsvärd. Debatten karakteriseras kanske bäst av att fru
Nordgren ansåg sig behöva fritaga sig från misstanken att ha velat
hävda, att motioniirernas förslag och uttalanden skulle vara en
förolämpning mot kvinnorna! Icke förty syntes ett par kvinnliga
riksdagsmän vilja betrakta hemvårdsfrågan icke såsom ett socialt
utbildnings- och hemproblem, vilket det självfallet är, utan såsom en
kvinnosaksfråga. Att anlägga en dylik synpunkt måste dock vara
ytterst ofruktbart. Det torde icke heller ha förståtts på håll, som
eljest bruka betraktas som speciellt kvinnobetonade. Nyligen underströk sålunda landshövdingskan Marja Eden angelägenheten av att
hemvårdsutbildningens problem snarast kunde vinna en positiv
lösning.
En parallell erbjuder i viss mån de socialdemokratiska kvinnornas
ståndpunktstagande till frågan om frivillig samhällstjänst. Hr
Gustaf Tamm och fröken Ebon Andersson hade väckt motioner om
utredning angående liiillJ)ligaste sättet att stödja en frivillig samhällstjänst, huvudsakligen avsett för kvinnliga studerande, kontorister och liknande grnpper och åsyftande liimpligt praktiskt, socialt
eller försvarsarbete. En likartad motion, med knapphändigare motivering och oklarare syften, hade v~ickts från folkpartihåll av hr
413
Dagens frågor
Olin m. fl. Här var ej fråga om någon tvångsuttagning efter diktaturmönster utan om frivillig tjänst, på lämpligt och produktivt sätt
organiserad, ungefär som i det demokratiska Schweiz och ett par
andra länder av samma ideologiska struktur. Det var ett återupplivande av den gamla tanken att låta främst en del flickor i städerna
en tid i ungdomen komma ut i praktiskt arbete eller träda i direkt
kontakt med landsbygdens sociala förhållanden. Det var, ehuru i vida
mindre drastiska former, en omskrivning av den eljest på socialdemokratiskt håll så förgudade Fabian Månssons plan att sätta alla
flickor i diknings- eller mjölkningslära, något som på sin tid alls icke
uppfattades såsom en akt av diktaturkult – de moderna diktaturerna voro då f. ö. knappast ens uppfunna. Att ett opolitiskt intresse för en frivillig samhällstjänst finnes framgår bl. a. därav, att
iden tagits om hand bland kvinnlig ungdom, liksom av att en särskild riksorganisation bildades efter det att motionerna väckts. Särskilt på bondeförbundshåll vinnlade man sig om att visa sitt intresse
för iden, när riksorganisationen kom till stånd. Man skulle kunna
tycka, att icke minst de radikala kvinnorna, som ju alltid vänt sig
mot föraktet för kroppsarbete och sagt sig eftersträva en intimare
kontakt mellan olika samhällsskikt, med viirme skulle acceptera förslaget att genom· någon lämplig form av statligt stöd realisera dessa
ideer. Från de socialdemokratiska riksdagskvinnorna avhördes dock
intet positivt i saken, och en av den gamla kvinnliga radikalismens
Bourboner, fröken Elisabeth Tamm, gav i en artikelserie i Dag. Nyh.
sitt utomordentliga misshag till känna, kvarlevande som hon är i sin
naiva förkrigsindividualism. Det kan visserligen sägas, att riksdagen i motiveringen till sitt avslagsbeslut ej ställde sig direkt avvisande till den i motionerna utvecklade tankegårigen utan sade sig
vilja bida tiden. Något mera levande positivt intresse kunde dock ej
utläsas ur det mjukt byråkratiskt avfattade utskottsutlåtandet; när
det gäller hjärteangelägenheter, brukar majoriteten eljest sannerligen
icke vänta och se. Att döma av det hittills visade intresset för frivillig samhällstjänst kommer utvecklingen antagligen snart att ge
vid handen, att riksdagsmajoriteten i detta sociala uppfostringsspörsmål är efter ungdomen och därför efter sin tid.
Man skulle kunna fortstitta med att fråga, varför icke någon riksdagskvinna lät höra sina bekymmer, niir hrr Wistrand-Andrens motion om utredning av ungdomsbrottslighetens orsaker och botemedel
avslogs i andra kammaren. Den av fångvårdsstyrelsen presterade
statistiska utredningen hade dock visat, att även de unga flickornas
brottslighet var i anmärkningsvärt och oroväckande stigande.
För att återgå till den egentliga frågan – ingen vill i och för sig
föreställa sig, att de socialdemokratiska riksdagskvinnorna skulle
innerst inne kunna misskänna behovet av en god allmänutbildning i
hemvård för det uppväxande kvinnliga släktet. Det vore ganska otroligt. Men man förundrar sig över de fullständigt negativa, för att ej
säga motspjärnande uttryck, som detta intresse fått. På den tid, då
kvinnorna stredo för sin rösträtt, hette det esomoftast, att kvinnor- 414
Dagens frågor
nas inträde i det politiska livet skulle låta det mänskliga, över partierna stående bättre komma till sin rätt; ävenså skulle hemmets och
familjens dittills ofta förbisedda spörsmål, liksom frågan om fostran
av barn och ungdom, på ett helt annat sätt än tidigare bli föremål
för intresse och omsorg i riksdagen. De exempel, som här ovan valts,
bekräfta näppeligen riktigheten av dessa förmodanden. Utan överdrift kan det påstås, att ett förslag sådant som om förbättrad hemvårdsutbildning tvenne gånger fallit, emot en mycket utbredd opinion
bland kvinnorna – för att ej tala om bland männen – just på de
socialdemokratiska kvinnornas avvisande ställningstagande. Man
skulle vilja vägra att tro, att riksdagskvinnor – tvärtemot de vackra
utfästelserna vid rösträttsreformens genomförande – låta partipolitiska synpunkter gå före sakliga hem- och familjeintressen.
statsrådens Det socialdemokratiska partiets förstakammarledare,
reträttposter. redaktör Harald Akerberg, gjorde sig för några veckor sedan skyldig till ett förfluget ord. Han ville göra gällande, att
de socialdemokratiska statsråden trots allt slit och släp för det allmänna riskerade att på ålderdomen ställas på bar backe. I pressen
har redaktör Åkerbergs dystra uttalande uppvisats vara tämligen
verklighetsfrämmande: de uttjänta socialdemokratiska statsråden
kunna näppeligen sägas ha blivit lottlösa utan äro tvärtom i regel
ganska väl situerade, evad det gäller ämbeten eller pensioner. Den
Akerbergska sucken är emellertid av intresse såtillvida, som uppmärksamheten därigenom mera principiellt kommit att riktas på
frågan om statsrådens reträttposter. Man frågar sig sålunda, om nå-
gon ny praxis utgestaltat sig på sistone i den ena eller andra riktningen. Skiljer sig det nuvarande systemet med reträttplatser från
vad som tidigare varit skick och bruk~ Givetvis har man härvid
främst eller blott i åtanke de politiskt betonade statsråden utan föregående statstjänst, icke de domare, militärer, högre departementstjänstemän eller andra ämbetsmän, vilka – oavsett om de varit politiskt prononcerade eller ej – en tid suttit i statsrådet men vilka med
all sannolikhet även eljest skulle ha avancerat.
Efterföljande randanteckningar begränsa sig till tiden fr. o. m.
Karl Staaffs första ministär 1905-1906, alltså fr. o. m. den tid, då de
politiska partierna började ta hand om regeringsmakten i de tidigare
halvt ämbetsmannamässiga, halvt politiska ministärernas ställe. Om
tiden före kan det generellt sägas, att ministärerna till övervägande
del voro sammansatta av ämbetsmän, antingen politiska eller ej, som
regelmässigt avancerade, och att även övriga statsråd så gott som
alltid kunde påräkna en förnämlig reträttpost, så framt de önskade
en dylik.
Av medlemmarna i Karl Staaffs första ministär fick endast en icke
statstjänare av den Lindmanska ministären en reträttpost; det var
statsminister Lindmans kusin hr David Bergström, som utnämndes
till generalkonsul i Helsingfors. Staaff själv, Biesert, Fr. Berg och
Gösta Tamm blevo ohulpna, och landssekreterare Axel Schotte erhöll
415
Dagens frågor
ännu så länge intet landshövdingeförordnande. Av den första Lindmanska ministärens medlemmar blev civilminister Juhlin vid sin avgång 1907 av sina förra kolleger utnämnd till generalpostdirektör;
däremot fick Alfred Peterson i Påboda vid den uppseendeväckande
schismen 1909 icke den landshövdingestol i Växjö, varom det talades,
och hans kamrat vid demissionen, landssekreterare Roos, fick först
1912 av den Staaffska ministären landshövdingeposten i Visby. Av
övriga ledamöter blevo – utom regeringschefen och Carl Swartz –
de jämförelsevis gamla Hugo Hammarskjöld och S. O. Nylander utan
reträttposter; Kristian von Sydow fick stanna i sin domsaga, och
P. E. Lindström fick återta sin kanslirådsbefattning i ecklesiastikdepartementet, tills han 1917 förordnades som chef för postsparbanken.
Av ledamöterna i Staaffs andra ministär hugnades David Bergström och Schotte av efterträdarna med poster som generalkonsul och
envoye resp. landshövding. Utom statsministern blevo Sandström,
Jacob Larsson, Adelswärd, Fr. Berg och Peterson i Påboda utan reträttposter, och Bror Petren blev blott häradshövding. Av den Hammarskjöldska ministärens medlemmar reste väl Knut Wallenberg och
Dan Broström inga anspråk, och hrr Vennersten, Westman samt
Beck-Friis fingo återgå till sina tidigare ställningar. Den Swartzska
ministären bestod till övervägande del av ämbetsmän och militärer;
hr Conrad Carleson, som kom från näringslivet, återvände dit, och
rådman Knut Dahlberg måste 1921/22 göra en ny statsrådstjänstgö-
ring, innan han fick en domsaga. Den Swartzska ministären transporterade dessutom sin civilminister, Oscar von Sydow, från landshövdingeposten i Luleå till samma post i Göteborg, när han efter ett
par månader lämnade regeringen. Av den Edenska ministärens medlemmar fingo Alfred Peterson i Påboda och Nils Eden efter regeringsskiftet i mars 1920 i tur och ordning landshövdingeposten
i Stockholms län. Erik Palmstierna blev, sedan han i ministären
Branting I varit utrikesminister, av den De Geerska ministären
nämnd till sändebud i London, och Värner Ryden blev, efter några
års karantän med anledning av Svensk-Import-affären, av den tredje
socialdemokratiska ministären utnämnd till generalkrigskommissarie. Utan reträttposter blevo Eliel Löfgren, E. A. Nilson, Branting,
Thorsson och Olof Olsson, liksom konsulterna Bror Petren och Under
Efter denna tid kan man lämpligen behandla ministärerna par
vis. Man kan härvid hasta förbi den huvudsakligen av högre ämbet.,
män sammansatta De Geer-von Sydowska ämbetsmannaregeringen
1920/21, blott tilläggandes att direktör H. S. Tamm och prof. Nils Hansson återgingo till sina tidigare befattningar samt att Jacob Beskow
först efter sin andra finansministerperiod utnämndes till domänsty
relsens chef.
De två högerbetonade Tryggerska och Lindmanska ministärerna
voro till stor del rekryterade av ämbetsmän. Den enda reträttposten
till en icke ämbetsman i den förra var J. Beskows generaldirektörskap; hrr Petterson i Bjälbo och W ohlin – liksom Sam Clason, ifall
denne verkligen skulle ha velat lämna sin riksarkivarietjänst –
416
———- …._____________
Dagens frågor
blevo utan. Av den Lindmanska regeringens medlemmar fick endast
en en reträttpost, nämligen hr Wohlin, som efter sitt isolerade utträde sedermera av sina gamla kolleger förordnades till generaltulldirektör. Av de övriga voro hrr Bissmark, Dahl, som kort efteråt
avled, Boreli och Lindskog relativt gamla; de lika litet som hrr J. B.
J ohansson i Fredrikslund och Lundvik hugnades med några reträttposter.
Av de två Ekmanska ministärernas män blev regeringschefen utan
reträttplats, men torde dock av den Lindmanska ministären. ha varit
erbjuden landshövdingetjänst. Av den första Ekmansregeringens
ledamöter förordnade den Lindmanska regeringen hr Lyberg till direktör i Vin- och Spritcentralen och hr Meurling till regeringsråd, och
den andra Ekmanska regeringen förordnade hr Rosen till landshöv- .
ding och hr Almkvist till något så relativt blygsamt som undervisningsråd. Hr Eliel Löfgren, den redan pensionerade Thyren, den
ålderstigne Jacob Petterson i Södertälje, von stockenström och –
tills vidare – Hamrin blevo utan. Av den andra Ekmanska (Hamrinska) regeringens ledamöter förordnades efteråt Hamrin, Hansen
och Jeppson till landshövdingar, den sistnämnde visserligen sent omsider och uppenbarligen först sedan Gotlandslänet offererats till flera
andra. Hr Sam Larsson blev först överdirektör och därefter generaldirektör, och även hr Torsten Peterssons utnämning till generaldirektör för lotsstyrelsen torde ej uteslutande ha varit ett reguljärt ämbetsmannaavancemang. Hrr Rundqvist resp. Holmbäck återgingo till
sin domsaga resp. professur. Hr Österberg fick nöja sig med sin
byrådirektörstjänst, dock förgylld med kommerserådstiteln. Jämte
den sistnämnde har endast hr von stockenström stannat på de lottlösas karta.
Den Bramstorpska semesterministärens saga var väl kort för att
kvalificera dess många nya regeringsledamöter till reträttposter.
Fem av ledamöterna ha f. ö. sedermera övergått till den andra Hanssonska ministären. Ofta ha namn från denna ministär nämnts i samband med landshövdingevakanser, men anmärkningsvärt nog har det
stannat vid kannstöpandet. En ledamot har dock hugnats med en
reträttpost, som han utan sina statsrådssporrar med all sannolikhet
1-ldrig skulle ha fått, nämligen hr Centerwall, som av den nuvarande
·:geringsmajoriteten valts till M. O. Och ministärens liberale justitie- -~inister hr Bergqvist har nyligen blivit socialstyrelsens chef, visserligen först sedan regeringens ursprunglige kandidat avböjt men sä-
kerligen mindre på grund av sina insatser som statsråd än på grund
av sina allmänna förtjänster. Övriga ledamöter ha dessutom av den
~fterträdande regeringen genom olika uppdrag på allt sätt hållits
skadeslösa».
Beträffande de socialdemokratiska regeringarnas ledamöter kan
man anta, att personer som Branting och Thorsson, P. Alb. Hansson,
Gustav Möller, Wigforss och Sköld – ungefär såsom hrr Trygger,
Lindman, Swartz, C. G. Ekman m. fl.- icke önskat några poster, som
skulle ha bundit deras politiska rörelsefrihet, åtminstone icke så
417
31- 3D4Gl. Svensk Tidskrift 1939.
Dagens frågor
länge de ännu befunno eller befinna sig i full politisk aktivitet. Om
vi här lämna gamla ämbetsmän som Assar Åkerman, William Linder, Nothin, Schlyter och Levinson åsido – och de ha i vart fall icke
förlorat på sina statsrådstjänstgöringar – och likaledes bortse från
de i tjänst nu varande, kan följande sammanställning göras. Hrr
Palmstierna och Ryden äro redan nämnda. Sven Linders var redan
domänintendent, när han första gången blev statsråd, och återgick
till denna tjänst. C. E. Svensson förordnades av den Tryggerska
ministären till överdirektör för kontrollstyrelsen och var vid sin död
av staten förordnad bankdirektör. Hr Örne förordnades av den tredje
socialdemokratiska ministären till generalpostdirektör. Hr Sandler
förordnades av den första Ekmanska ministären till överdirektör.
Hrr Viktor Larson och Sköld ha bägge varit andre deputerade i riksbanken, varmed rätt till pension är förknippad. Hr Bernhard Eriksson, som dock fick vänta länge, utnämndes av andra Ekmanska regeringen till landshövding. Hr Leo förordnades av den andra Hanssonska ministären till generaldirektör och hr Vennerström till landshövding. Hr Unden fick på förslag av samma regering arvode såsom
universitetskansler, när han valdes till denna post. Och anmärkas
må, att hrr Nothin och Levinson utnämndes under sin tid som regeringsledamöter till sina nuvarande poster, ett system som eljest efter
1905 tycktes på väg att försvinna. Utom Branting, Thorsson och Herman Lindqvist ha sålunda endast Olof Nilsson i Tånga, Olof Olsson
och Fritiof Ekman icke resp. icke ännu erhållit några statliga reträttposter; härvid må tilläggas, att hr Herman Lindqvist var i 60-årsåldern och redan pensionerad av L. 0., när han var socialminister,
och att Olof Olsson såsom läroverkslärare åtnjuter pension. Måhända
förklarar den särställning, hrr Olsson och Ekman nu inta i fråga om
reträttplatser, att just de då och då gå till offensiven mot regeringsförslag.
Det bör framhållas, att ovanstående förteckning blott ger upplysning om faktiskt skedda utnämningar. Givetvis måste man räkna
med möjligheten, att några av de ovannämnda »obefordrade» kunna
ha erbjudits tjänster men avböjt. Åtskilliga av dem ha nog varit
fullt tillfredsställda med att få återvända till sina näringsföretag,
sina vetenskapliga sysslor eller sitt fria partiarbete. I ett par andra
fall ha vederbörande fått kompensation genom uppdrag i enskild
tjänst eller också betrotts med fullmäktige-, styrelse- eller kommitteuppdrag. Och givetvis skola här inga omdömen fällas, huruvida sakligt grundade och rättmätiga skäl förelegat för alla de ovannämnda
förordnandena eller de ovannämnda förbigåendena. Ej heller skall
det diskuteras, i vad mån regeringarna vid vissa utnämningar mindre vägletts av omsorg om den befordrades bästa än av önskemålet
att kringskära dennes politiska handlingsfrihet.
Vill man summera, måste det framstå såsom oemotsägligt att de
politiska befordringarna, så långt fråga är om förutvarande statsråd,
på sista tiden tilltagit i antal. Tendensen är ganska klar. Särskilt
den sista frisinnade regeringens ledamöter och de socialdemokratiska
418
Dagens frågor
statsråden ha kunnat glädja sig åt mycket gynnsamma befordringsmöjligheter. Ett par decennier efter 1905 var praxis eljest uppenbarligen ganska restriktiv, något som säkerligen sammanhängde med att
efterträdareregeringen i regel då representerade en helt annan politisk kulör än den avgående och därför var mindre mån om att gynna
motsidans män. Sedan regeringsmakten på sistone blivit mera permanent förankrad hos ett parti, har detta hämmande moment bortfallit. I samma riktning har givetvis också verkat, att många av de
nuvarande politikerna i motsats till äldre generationers blott arbetat
med och levt på politik samt därför icke ha samma enskilda position
att falla tillbaka på som dessa. Ur denna synpunkt är det icke att
förvåna sig, om nutidens framskjutna yrkespolitiker på gamla dar
önska erhålla en trygg ställning. Hur befogade många politiska utnämningar än kunna vara med hänsyn till den befordrades skicklighet
och förtjänst, torde ingen dock å andra sidan vilja bestrida, att förvaltningens politisering är ett ömtåligt kapitel. Men detta skall ej
denna gång dryftas. Här skall blott fastslås, att den nuvarande regimens ledande män ej – såsom hr Åkerberg tycktes vilja göra –
synas behöva ängslas för brödfödan och ålderdomen.
Den engelska propa- Den senaste tidens händelser på världspoligandan i U. S. A. tikens fält ha som bekant bl. a. inneburit,
att Förenta staternas inställning gentemot de europeiska nationella
diktaturerna, enkannerligen Tyskland, undergått en betydlig skärpning. President Roosevelt lär ha deklarerat – och sedan dementerat denna uppgift – att Amerikas gräns i krig går i Frankrike.
Frågan är, om denna avoghet blott beror av vad som skett i Tyskland
under de senaste åren eller om den är ett eko av stämningen under
världskriget. De aktuella händelserna få en intressant belysning av
en artikel, som 1937 var införd i American Political Science Review
och vilken har som rubrik British Influence on the American Press,
1914-17. Denna artikel stöder sig på källor, vilkas autenticitet ibland
förefaller högeligen tvivelaktig. Dess författare, H. C. Peterson (University of Oklahoma) kan knappast heller göra anspråk på full opartiskhet, eftersom hans önskan att ställa den engelska politiken i sämsta
möjliga ljus på varje punkt framträder. Uppenbarligen är han ej
heller främmande för tanken att ställa sin penna i Hearstpressens
tjänst. Likväl förtjänar uppsatsen att beaktas, såsom ett belägg för
huru denna opinionsbildning uppfattades på tyskvänligt håll i U. S. A.
Inledningsvis förklarar författaren, att den antityska stämningen i
amerikansk press var resultatet av en propagandakampanj. Den hade
inte uppkommit genom en slump och den berodde inte heller på att
skulden till kriget ansågs vila blott på Tyskland. I fortsättningen berättar författaren, hur denna propagandakampanj organiserades och
genomfördes. Vi lämna här ett kort referat av framställningen.
Den 5 augusti 1914 förstörde engelsmännen telegrafkabeln mellan
Tyskland och Nordamerika, och som ett resultat härav undertrycktes
de tyska nyheterna vid den mest kritiska tidpunkten av kriget – de
419
Dagens frågor
första intryckens tid, då den allmänna opm10nen skapades. Även
sedan man sent på hösten fått en trådlös förbindelse i kabelns ställe
voro de tyska nyheterna senare än de engelska, så att även de engelska kommentarer, som följde efter nyheterna, i den amerikanska pressen fingo större journalistiskt värde än kommunikeerna från Tyskland. Den brittiska tolkningen av händelserna blev alltså den version, som amerikanska tidningar accepterade.
Det andra steget i propagandans tjänst var censuren över engelsk
press. Ar 1913 hade i Storbritannien tillsatts en kommitte för att i
händelse av krig planlägga presscensuren, och denna kommitte ersattes i augusti 1914 av Press Bureau, som hade till uppgift att övervaka nyheterna till och i pressen. I själva verket var denna Press
Bureau endast en skylt för de militära censorer, som arbetade under
direkt kommando från Admiralty och War Office. Som en engelsman
uttryckte saken var den »fantasidepartementet, som snyggar upp nyheterna för att presentera dem för allmänheten». För Förenta staterna blev censuren av betydelse, emedan nyheterna trycktes i amerikansk press i den version de fått, sedan de passerat genom Press
Bureau. Då kabeln till Tyskland var förstörd, fick Amerikas press
ta sina nyheter där de kunde få dem- och det var i England. Även
meddelanden från andra europeiska länder filtrerades genom den
brittiska censuren, och det var i själva verket de engelska nyheterna
som blevo amerikanska nyheter.
För att göra censuren av meddelandena från kriget mera smaklig
för de missnöjda korrespondenterna, utnämndes i september ett
»officiellt ögonvittne». Hans arbete gladde emellertid ingen, och i
mars och april 1915 började man i stället ta med brittiska korrespondenter på exkursioner till fronten. Genom att stationera journalisterna vid olika högkvarter och låta dem komma i personlig kontakt
med de ledande officerarna, som givetvis voro synnerligen älskvärda,
gjorde man dem samtidigt till försvarare av den brittiska saken. I
juni 1915 började man även formellt tillämpa denna propagandametod.
Ledarna för den brittiska propagandan hade ständigt de amerikanska journalisterna i tankarna, och något senare godkände de ett
förslag av en brittisk agent i Amerika, att amerikanska journalister
borde sändas till fronten och få se pågående strid. »Fransmännen ha
ytligt sett inte gjort något propagandaarbete», skrev propagandaministeriet – Wellington House – men de hade varit mycket hjärtliga mot amerikanska journalister, »och dessa korrespondenter ha
kommit tillbaka och skrivit de mest entusiastiska artiklar för
Frankrike.» Engelsmännen gingo emellertid ännu längre; alla personer av betydenhet inbjödos som gäster. »Tidningsmän, författare,
politiska experter, essayister, statsmän, universitetsrektorer och
andra framstående män på alla livets områden, särskilt från Förenta
staterna, inbjödos att resa till fronten. Ett slott uppläts och utrustades för dem, och köket var utmärkt, under det att ransoneringen blev
allt strängare i England under trycket av hotet från U-båtarna. De
420
Dagens frågor
fingo som sällskap uppmärksamma och diplomatiska reservofficerare,
som från Foreign Office försetts med data om varje besökares ställning och yrke, vilket gjorde en framgångsrik gästfrihet så mycket
lättare för värdarna», skriver en memoarförfattare, som själv varit
med.
På samma sätt sörjde den brittiska propagandan för korrespondenterna i London. John St. Loe Strachey hade varje vecka en mottagning för amerikanska journalister i sitt hem, där de fingo träffa
någon betydande person, t. ex. en medlem av kabinettet eller någon
hög militär. Genom denna personliga kontakt blev censuren mindre
motbjudande för korrespondenterna och det blev också svårare för
dem att ge något annat än en brittisk tolkning av händelserna –
även om de skulle fått den genom censuren. Liknande mottagningar
höllos av Times’ utrikesredaktör, och särskilt stora ansträngningar
gjordes för att komma i kontakt med och vinna sympatier hos ledarna för de stora nyhetsbyråerna. För att slutligen nå de små tidningar i Förenta staterna, som inte hade korrespondenter i Europa
eller abonnerade på nyhetsbyråernas material, försåg Sir Gilbert
Parkers amerikanska »Upplysningsdepartement» – en filial av Wellington House – 360 tidningar i amerikanska småstäder med en
engelsk tidning, som varje vecka gav en översikt av krigshändelserna jämte kommentarer.
Kontrollen över korrespondenterna i Europa skulle aldrig ha resulterat i en så enhällig opinion, om inte engelsmännen hade nedlagt
mycket arbete på att ge propagandanyheterna ett sken av trovärdighet, som kunde göra dem intellektuellt acceptabla, och om de inte
hade varierat dem för att passa läsarnas fördomar och förhoppningar. I detta syfte följde man uppmärksamt alla skiftningar i
den amerikanska opinionen. Varje vecka sände propagandaministeriets amerikanska avdelning över analyser av amerikansk press, där
man bl. a. rapporterade förekomsten av för opinionsbildningen betydelsefulla artiklar i tidningar och tidskrifter. En annan av »filialens»
uppgifter var att kommentera olika slags propaganda med hänsyn
till hur den mottogs i U. S. A. Rapporten av den 18 oktober 1916 meddelar sålunda, att Gertrude Atherton ger spridning åt en historia om
att tyskarna inympa tuberkulos på krigsfångar, som skola utväxlas.
I en annan rapport säges att meddelandena om ett visst slags tyska
skändligheter mottagits med intresse, och några veckor senare visa
rapporterna, att man intensifierat ansträngningarna att fullfölja
denna kampanj och att tidningarna fått mera material i detta speciella ämne. När en rapport ingått, i vilken det hette, att »den amerikanska folkmeningen visar tecken på att vara nästan övermätt på
gräsligheter», framgår det av nästa, att man flyttat över tonvikten
till Tysklands syften med kriget eller till den tyska sjökrigföringens
brutalitet och illegalitet.
En tidningsgrupp, som var en påle i köttet på Storbritannien, var
emellertid Hearstkoncernen. Den citerade amerikanske författaren sö-
ker göra gällande, att man här fann det enda betydande amerikanska
421
Dagens frågor
tidningsintresse, vilket ej stod under engelskt herravälde. Hearst lämnade ej krigsskuldspropagandan oemotsagd, icke heller meddelandena
om tyska skändligheter eller förhatliga syften. Hans tidningar innehöllo de brittiska nyheterna men läto också förstå, att denna version
endast representerade en del av sanningen. En dylik tolerans var ett
så farligt hot mot den brittiska kampanjen i Förenta staterna, att
antingen omedelbart undertryckande eller försoning var nödvändigt,
beträffande ej blott Hearst utan också det fåtal andra tidningar, som
ej gjorde reklam för England. Med tiden blev det mer och mer nödvändigt att inringa eller förgöra det Hearstska inflytandet, om Amerika skulle fortsätta sin neutralitetspolitik eller rent av kunna lockas
med i kriget. I mars 1916 vägrade en brittisk propagandist att skriva
något mer för Hearsts tidningar och samtidigt gjorde han en antydan om att Hearst gjorde klokt i att ändra åsikt, om han ville
undvika obehag. Detta framkallade ett brev från Hearst, i vilket
denne redogjorde för sin ståndpunkt beträffande krigsnyheterna.
Brevet, som adresserats till Hearsts londonrepresentant, hänsköts till
propagandaministeriet och gick därefter till brittiska kabinettet, som
emellertid ej tycks ha funnit det tillfredsställande. Hearst förvägrades fördelarna av brittiska pressbyrån och att använda engelska statens telegrafkablar. Därjämte förbjödos hans tidningar i Storbritannien med kolonier. Fastän denna aktion ledde till att Hearst blev
än mindre vänlig mot England, var den otvivelaktigt ett gott drag.
Det hade blivit högst modernt i U. S. A. att vara ententevänlig, och
den offentliga brännmärkningen av Hearst som tyskvän minskade
hans inflytande.
Inringningen av den amerikanska pressen var visserligen inte den
enda faktor, som formade allmänna opinionen i U. S. A. under kriget,
men den bidrog till att sympatierna för de allierade genomsyrade
hela nationen. Och efter två och ett halvt år av brittiskt inflytande
på Amerikas press var landets befolkning så genomdränkt med ententeideologi, att alla invändningar mot ett deltagande i kriget på
de allierades sida voro fruktlösa.
Så långt den amerikanske författaren. Ensidigheten i hans framställning är ju allom uppenbar, och det skulle utan tvivel vara all·
deles lika lätt att finna exempel på systematisk lögnpropaganda från
centralmakternas sida – ehuru ju denna, som bekant, i Förenta staterna hade en mycket ringa effekt. Ej heller är det ur denna synpunkt som problemet främst intresserar. Vad som här framgår är,
att propagandatekniken på ömse håll hade nått en hög grad av fullkomlighet redan för tjugo år sedan, och att dr. Goebbels ministerium
har haft sina förebilder i både det demokratiska England och kejsartidens Tyskland. Opinionsfrihetens begränsning är under moderna
förhållanden ganska snäv, och detta är ett faktum som vi alla skulle
göra klokt att hålla i minnet.
422
Den 25 juli 1939.
Tjugufemårs- I dessa dagar upplever världen tjugufemårsminnet
minnet. av världskrigets utbrott. Endast de folk, som genom
kriget vunno nationell frihet och ännu bevara denna, kunna vilja
fira minnet i en feststämning; för dem kan våldet som förlossare
betraktas med samma känslor som jugoslaverna helga minnet av de
sammansvurna i Sarajevo eller som det nya Tyskland ärar minnet
av Dollfuss’ mördare.
Preludierna till minnesdagen under sommarmånaderna ha plagierat.
förspelet till världskriget. Kriget i Spanien har visserligen avslutats;
en avspänning har likaledes inträtt i Palestina, och endast i Yttersta
östern rasar ett öppet krig. Men under hela sommaren har »nervkriget» pågått och förts med en intensitet, som i många avseenden
överträffar den diplomatiska aktiviteten efter Sarajevomordet fram
till Englands inträde i världskriget. Men medan krigshotet för tjugufem år sedan framträdde så plötsligt, att ledande politiker, för att
icke tala om folkens breda massa, vägrade tro på allvaret, har allvaret nu under mer än ett års tid varit så uppenbart för alla att folk
till sist ej orkar reagera utan liksom bedövats. Människorna ha på-
tvingats en känsla av att stå hjälplösa och utan makt att hindra en
ny världskatastrof; liksom 1914 ha de en allmän förnimmelse av att
händelseutvecklingen ej ligger i deras utan i vissa styrandes hand och
i de tillfälligheter, som mitt uppe i alla välsmidda planer kunna föra
till avgörande urladdningar.
Det paradoxala nu mer än 1914 är, att folken omöjligen ens i diktaturstaterna kunna tänkas önska ett nytt världskrig. Det får väl även
förutsättas, att icke heller de ledande kunna vilja kriget – hur högt
ideerna om kraft, makt, elan etc. än stå i kurs i den officiella propagandan. Så fruktansvärt och till sina yttre och inre följder så ovisst
som ett modernt krig kan väntas bli, måste varje ledare vara medveten om att ett krig kan vara farligast för hans egen ställning.
Länge trodde man, att insikten härom skulle göra de stater, vilkas
öde lagts i en enda ledares hand, till fredsvänliga och därigenom
stärka fredsfaktorerna i världen. Den illusionen finnes icke längre.
Axelmakterna vilja genomföra omregleringen av fredsdiktaten vid
världskrigets slut och omskiktningen av staternas allianssystem utan
dröjsmål, i klart medvetande om och trots riskerna för ett nytt krigsutbrott. De stimuleras därtill av de ekonomiska intressen, som svå-
righeterna i de egna landen upprullat, och de eftersträva av allt att
döma att effektuera sina önskningsmål innan motsidan hunnit upprusta. De följa maximen, att en fet process är bättre än en mager
förlikning. Och deras självtillit har stärkts i samma mån som de
hittills undan för undan vunnit idel framgångar. Såsom alltid före
stora krig och liksom makterna före världskrigets utbrott väga de
icke de åtrådda fördelarna mot riskerna vid ett våldsavgörande. De
409
……
..~
Dagens frågor
följa blott sin egen känsla av lidna oförrätter från de makter, på
vilka ansvaret för världsfrederna vilar.
Det mest tragiska i nuvarande situation är frånvaron av en »förhandlingsordning». Efter 1914 sades det ofta, att världskriget ej skulle
ha utbrutit, om det funnits ett instrument eller en institution för en
samfälld konferens mellan de intresserade makterna. Folkförbundet
skulle ha kunnat utgöra ett dylikt instrument men har ohjälpligt diskrediterats. De fyras möte i Miinchen var åtminstone ett försök till
att låta förnuftet komma till uttryck, men efter Böhmen-Mährens
ockupation dröjer det säkerligen, innan västmakterna inlåta sig på
repriser. Den primitiva diplomatien är åter satt i högsätet – och
detta i ett århundrade, som eljest pockar på att kallas organisationens.
Under de senaste månaderna har läget också nästan förstelnat.
Tyskland har genom allehanda åtgärder knutit Danzig närmare till
sig, utan att Polen givit upp sin föresats att icke utan strid släppa
suveräniteten över fristaten vid Weichsels mynning. England har
skänkt finansiellt stöd åt Polens mobilisering och sänt militära experter till Warszawa. Tyskland har uppenbarligen betydande svårigheter att övervinna i Böhmen-Mähren vid behandlingen av dess underkuvade, fientligt inställda befolkning. England och Frankrike ha
fortfarande icke funnit någon lösning på förhandlingarna om allians med Sovjet-Ryssland, s.om tydligen endast så dyrt som möjligt
vill sälja sin högst betydelsefulla militära assistens åt västmakterna.
Det intima engelsk-franska samarbetet har manifesterats i bombplansarmadornas demonstrativa överflygningar av det allierade landets territorium. Genom sin numera allt vanligare – och kanske
också ofrånkomligare – eftergiftspolitik har England utjämnat sitt
mellanhavande med Japan i Tientsinkonflikten, måhända för att därmed – på Kinas bekostnad – kunna koncentrera sina krafter på
Europa. Roosevelts ideologiska aktivism har lidit ett nederlag, då behandlingen av den nya neutralitetslagen trots alla hans och hans
hustrus ansträngningar uppsköts. Den fransk-italienska tvisten om
Tunis har t. v. bordlagts men har förvisso dryftats vid de ömsesidiga
spansk-italienska visiterna och försöken att låsa det nya ehuru ännu
föga konsoliderade Spanien fast i axelmakternas allianssystem. Tyd-.
ligen har Danzig satts först på axelmakternas föredragningslista;
även om denna fråga skulle kunna vinna en fredlig lösning, skola
förvisso nya tvistefrågor omedelbart matas fram från de stater, som
just nu företräda dynamiken. Hudsons trevare att genom lån åt tyskarna hejda dessa i Danzig – samtidigt som Böhmen-Mähren skulle
återvinna sin frihet och en rustningsbegränsning inledas – har icke
fått Chamberlains auktorisation utan tett sig som ett nytt bevis på
den engelska regeringspolitikens oenhetlighet. Icke ens detta svaga
fredshopp fick överleva den l augusti, som nu skall begås av vår
världsdel väpnad till tänderna och i ständig beredskap.
Det hette en gång i en proklamation av general Haig under världskrigets slutakt, att »våra hems trygghet och mänsklighetens frihet
bero på hur var och en av oss uppför sig i denna stund». At Arne- 410
Dagens frågor
rikas ingripande i kriget förlänades, icke minst genom Wilsons fjorton punkter, karaktären av ett korståg till mänsklighetens frälsning.
Tjugufem år efter krigsutbrottet kunna vi blott konstatera, att mänskligheten är längre bort från målet än någonsin tillförene. Tekniska,
materiella och sociala framsteg av oanade dimensioner ha visserligen
gjorts under det senaste kvartseklet men den mänskliga kulturen,
sedd i de humana livsvärdenas aspekter, genomlider nödår. Rasstrider, folkdeportationer och flyktingeströmmar, undertryckandet av
tanke- och trosfrihet, koncentrerandet av alla ansträngningar på militära rustningar, föraktet för människoliv, rättsstatens underminering, sabotaget och terrorn som makt- och påtryckningsmedel – allt
detta förintar tron på utvecklingen såsom alltid positiv eller framåtriktad och har gjort offren av världskrigets miljoner fallna till någonting meningslöst. Det är de stupades röster, som på minnesdagen
borde få ropa besinningens maningsord till mänskligheten.
Riksdagskvinnorna På senaste tiden har det nya ordet »hemvård»
och hemfrågorna. och vad däri innefattas blivit ett allt slagkraftigare, programmatiskt uttryck. I föredrag och radio propageras
därför, och internationella kongresser i ämnet hållas. Doktor Hanna
Rydh, med sin numera lediggjorda energi, har i Fredrika-Bremerförbundet och radio satt pricken över i:et och förordat inrättandet
av ett särskilt hemdepartement -taget då i helt annan betydelse än
det engelska Home Office, inrikesdepartementet, och avsett att bli ett
centrum för alla frågor rörande hem och familj; hennes bidrag till
departementalreformen synes dock mera välmenande än rationellt,
eftersom hela socialvården därigenom tvärtemot alla erfarnas reformkrav skulle än mer sönderbrytas. Men all denna diskussion kring
hemfrågorna ger dock ett vid handen, nämligen att befolkningskommissionen gick för snävt fram, när den trodde sig lösa sina familjeproblem blott därmed, att den endels uppställde familjeetiska
normer, endels framlade en del förslag till materiell hjälp åt familjer, endels krävde förbud mot avskedande av gifta kvinnor, vilket
·sistnämnda hur berättigat det än i sig självt må vara dock minst av
allt torde främja nativiteten.
Utan tvivel kräves det härutöver, som ett led i strävan att bygga
upp och stärka hemmen, att kvinnorna göras rustade att motsvara de
krav, som nya sociala reformer, den moderna tekniken och ändrade
samhälleliga betingelser resa. Dessa krav ställas på dem, oavsett om
de äro blott s. k. hemkvinnor eller ha förvärvsarbete. Trots allt vad
som hittills åtgjorts från samhällets sida genom kurser, praktisk undervisning i skolorna o. s. v., kan det icke sägas, att allt har gjorts
som kunnat göras för att tillgodose dessa syftemål. Framför allt har
ämnet hemvård- vad däri ligger av hushållskunskap och hushållsekonomi, insikt i bostadsvård och hemkultur, elementära kunskaper
om hygien, barnavård och samhällsetik m. m. – aldrig behandlats i
ett sammanhang och såsom den enhet ämnet utgör. Det ligger i öppen
dag, att flickorna i den skolpliktiga åldern äro för unga för att till- 411
Dagens frågor
ägna sig det intresse för och skaffa sig den behållning av undervisning i detta ämne, som en genomgång av någon lämplig kurs vid
senare år (t. ex. 18-20 år) bör kunna skänka. Då hemmen icke i
samma utsträckning som tidigare ha möjlighet att meddela insikter
och färdigheter åt de uppväxande flickorna, måste det ofrånkomligt
vara ett samhällsintresse att denna utbildning främjas av och i möjligaste mån organiseras genom det allmänna. Och enär det givetvis
skulle ställa sig alltför dyrbart att – såsom frisinnade motionärer
vid årets riksdag uppenbarligen tänkte sig – inkoppla denna utbildning i ett !”lags frivillig samhällstjänst vid särskilda läger och dessutom då med all sannolikhet skulle komma blott ett begränsat fåtal
till godo, kan man ej föreställa sig annat än att denna utbildning
lämpligast och effektivast bör ske genom en utvidgning och intensifiering av den hittillsvarande frivilliga kursverksamheten, vid vilken
kursdeltagarna ej behöva avbryta sitt förviirvsarbete; först på så
sätt torde det ges utsikter att få så många flickor som möjligt med
i kurserna. Icke minst torde det vara nödvändigt att bättre än hittills söka stödja denna kursverksamhet på landsbygden, ty landskommunernas statsbidrag torde f. n. vara otillrtickliga för att stimulera
till någon livligare kursverksamhet.
Såväl i fjol som i år väckte högern i riksdagen en motion, utmynnande i begäran om utredning angående förbättrad undervisning i
hemvård. I fjol bifölls motionen av första kammaren men avslogs
av andra kammaren – det bör tillfogas, för att ingen orätt skall
vederfaras befolkningskommissionen, att dess ordförande, hr Wohlin,
i förstakammardebatten varmt förordade motionen. Och praktiskt
taget alla hörda myndigheter och organisationer tillstyrkte igångsättandet av en utredning, dock icke Socialdemokratiska Kvinnoförbundet. I år upprepades samma procedur, men fortfarande satte sig
andrakammarmajoriteten på tvären. Man kunde icke längre hänga
upp sig på det i och för sig förklarliga uttalande, som motionärerna
i fjol gjorde men i år motståndarna till behag låtit justera, nämligen
att det borde bli den begärda utredningens sak att undersöka, i vad en
hemvårdsutbildning borde göras obligatorisk eller icke. Man staplade i år i stället upp en del formella skäl, och främst ville man.
avvakta vad hr Engberg ämnade göra med det förslag om obligatorisk skolköksundervisning i folkskolan, varom 1936 års riksdag
skrev och som skolöverstyrelsen i fjol framlade.
Två ting äro härvid anmärkningsvärda.
Införandet av obligatorisk skolköksundervisning är visserligen
ingen billig affiir men tanken härpå torde omfattas med så stort intresse i alla folklager, att dess genomförande ej lärer avskräcka
riksdagen. Denna praktiska utbildning i folkskaleåren står givetvis
ej i någon motsatsställning till en frivillig hemvårdsutbildning i
mognare år utan bör tvärtom vara grunden för denna. Mitt uppe i all
den reformlusta, som präglat den nuvarande ecklesiastikministerns
verksamhet, har ifrågavarande praktiska utbildningsproblem icke
blivit fält för hans beprisade friska initiativlust utan lagts i träda.
412
Dagens frågor
Hans dröjsmål med att framlägga förslag rörande obligatorisk skolköksundervisning påtalades med skärpa i en interpellation i år, helst
som denna reform är mycket efterlängtad i de skoldistrikt, där undervisning i detta ämne nu icke alls förekommer, och icke kan vara
mindre trängande iin andra undervisningsnyheter. Trots att hr Engberg eljest ej brukar dra sig för att yttra sig i debatter om utredningsförslag, har han förhållit sig passiv så fort motioner rörande
hemvård o. dyl. kommit före; möjligen föredrar han att själv vid
något uppmärksammat tillfälle ta saken i egen hand, något som ej
skulle strida mot den underordnade roll, som den nuvarande ministä-
ren tillägger folkrepresentationen. Eftersom hr Engbergs förhalande
av skolköksreformen nu kunde tas till förevändning för andrakammarmajoriteten att avslå förslaget om hemvårdsutredning och eftersom han icke gjorde någon invändning däremot, måste även han
anses ha sin andel i riksdagens negativa inställning till hemvården.
Motståndet i andra kammaren mot hemvårdsmotionen var så gott
som uteslutande tillfinnandes hos socialdemokraterna. En »partivän», Motalaprosten Hoppe, talade visserligen mycket mångordigt
och varmt för densamma men han åtnjuter icke den ställningen, att
hans ståndpunktstagande gör intryck på meningsfränderna. Bland
de mest energiska motståndarna voro till allmän förvåning ett par
relativt nykomna socialdemokratiska riksdagskvinnor; även fru Glivia Nordgren röstade emot men förklarade sig vara i grund och
botten ganska odeciderad i frågan. Då det här endast är fråga om
frivilliga kurser, som icke behöva kollidera med den speciella yrkesutbildningen, och om insikter, som varje kvinna bör ha allt intresse av att tillägna sig oavsett sitt yrke och civilstånd, måste de
socialdemokratiska riksdagskvinnornas hållning te sig synnerligen
anmärkningsvärd. Debatten karakteriseras kanske bäst av att fru
Nordgren ansåg sig behöva fritaga sig från misstanken att ha velat
hävda, att motioniirernas förslag och uttalanden skulle vara en
förolämpning mot kvinnorna! Icke förty syntes ett par kvinnliga
riksdagsmän vilja betrakta hemvårdsfrågan icke såsom ett socialt
utbildnings- och hemproblem, vilket det självfallet är, utan såsom en
kvinnosaksfråga. Att anlägga en dylik synpunkt måste dock vara
ytterst ofruktbart. Det torde icke heller ha förståtts på håll, som
eljest bruka betraktas som speciellt kvinnobetonade. Nyligen underströk sålunda landshövdingskan Marja Eden angelägenheten av att
hemvårdsutbildningens problem snarast kunde vinna en positiv
lösning.
En parallell erbjuder i viss mån de socialdemokratiska kvinnornas
ståndpunktstagande till frågan om frivillig samhällstjänst. Hr
Gustaf Tamm och fröken Ebon Andersson hade väckt motioner om
utredning angående liiillJ)ligaste sättet att stödja en frivillig samhällstjänst, huvudsakligen avsett för kvinnliga studerande, kontorister och liknande grnpper och åsyftande liimpligt praktiskt, socialt
eller försvarsarbete. En likartad motion, med knapphändigare motivering och oklarare syften, hade v~ickts från folkpartihåll av hr
413
Dagens frågor
Olin m. fl. Här var ej fråga om någon tvångsuttagning efter diktaturmönster utan om frivillig tjänst, på lämpligt och produktivt sätt
organiserad, ungefär som i det demokratiska Schweiz och ett par
andra länder av samma ideologiska struktur. Det var ett återupplivande av den gamla tanken att låta främst en del flickor i städerna
en tid i ungdomen komma ut i praktiskt arbete eller träda i direkt
kontakt med landsbygdens sociala förhållanden. Det var, ehuru i vida
mindre drastiska former, en omskrivning av den eljest på socialdemokratiskt håll så förgudade Fabian Månssons plan att sätta alla
flickor i diknings- eller mjölkningslära, något som på sin tid alls icke
uppfattades såsom en akt av diktaturkult – de moderna diktaturerna voro då f. ö. knappast ens uppfunna. Att ett opolitiskt intresse för en frivillig samhällstjänst finnes framgår bl. a. därav, att
iden tagits om hand bland kvinnlig ungdom, liksom av att en särskild riksorganisation bildades efter det att motionerna väckts. Särskilt på bondeförbundshåll vinnlade man sig om att visa sitt intresse
för iden, när riksorganisationen kom till stånd. Man skulle kunna
tycka, att icke minst de radikala kvinnorna, som ju alltid vänt sig
mot föraktet för kroppsarbete och sagt sig eftersträva en intimare
kontakt mellan olika samhällsskikt, med viirme skulle acceptera förslaget att genom· någon lämplig form av statligt stöd realisera dessa
ideer. Från de socialdemokratiska riksdagskvinnorna avhördes dock
intet positivt i saken, och en av den gamla kvinnliga radikalismens
Bourboner, fröken Elisabeth Tamm, gav i en artikelserie i Dag. Nyh.
sitt utomordentliga misshag till känna, kvarlevande som hon är i sin
naiva förkrigsindividualism. Det kan visserligen sägas, att riksdagen i motiveringen till sitt avslagsbeslut ej ställde sig direkt avvisande till den i motionerna utvecklade tankegårigen utan sade sig
vilja bida tiden. Något mera levande positivt intresse kunde dock ej
utläsas ur det mjukt byråkratiskt avfattade utskottsutlåtandet; när
det gäller hjärteangelägenheter, brukar majoriteten eljest sannerligen
icke vänta och se. Att döma av det hittills visade intresset för frivillig samhällstjänst kommer utvecklingen antagligen snart att ge
vid handen, att riksdagsmajoriteten i detta sociala uppfostringsspörsmål är efter ungdomen och därför efter sin tid.
Man skulle kunna fortstitta med att fråga, varför icke någon riksdagskvinna lät höra sina bekymmer, niir hrr Wistrand-Andrens motion om utredning av ungdomsbrottslighetens orsaker och botemedel
avslogs i andra kammaren. Den av fångvårdsstyrelsen presterade
statistiska utredningen hade dock visat, att även de unga flickornas
brottslighet var i anmärkningsvärt och oroväckande stigande.
För att återgå till den egentliga frågan – ingen vill i och för sig
föreställa sig, att de socialdemokratiska riksdagskvinnorna skulle
innerst inne kunna misskänna behovet av en god allmänutbildning i
hemvård för det uppväxande kvinnliga släktet. Det vore ganska otroligt. Men man förundrar sig över de fullständigt negativa, för att ej
säga motspjärnande uttryck, som detta intresse fått. På den tid, då
kvinnorna stredo för sin rösträtt, hette det esomoftast, att kvinnor- 414
Dagens frågor
nas inträde i det politiska livet skulle låta det mänskliga, över partierna stående bättre komma till sin rätt; ävenså skulle hemmets och
familjens dittills ofta förbisedda spörsmål, liksom frågan om fostran
av barn och ungdom, på ett helt annat sätt än tidigare bli föremål
för intresse och omsorg i riksdagen. De exempel, som här ovan valts,
bekräfta näppeligen riktigheten av dessa förmodanden. Utan överdrift kan det påstås, att ett förslag sådant som om förbättrad hemvårdsutbildning tvenne gånger fallit, emot en mycket utbredd opinion
bland kvinnorna – för att ej tala om bland männen – just på de
socialdemokratiska kvinnornas avvisande ställningstagande. Man
skulle vilja vägra att tro, att riksdagskvinnor – tvärtemot de vackra
utfästelserna vid rösträttsreformens genomförande – låta partipolitiska synpunkter gå före sakliga hem- och familjeintressen.
statsrådens Det socialdemokratiska partiets förstakammarledare,
reträttposter. redaktör Harald Akerberg, gjorde sig för några veckor sedan skyldig till ett förfluget ord. Han ville göra gällande, att
de socialdemokratiska statsråden trots allt slit och släp för det allmänna riskerade att på ålderdomen ställas på bar backe. I pressen
har redaktör Åkerbergs dystra uttalande uppvisats vara tämligen
verklighetsfrämmande: de uttjänta socialdemokratiska statsråden
kunna näppeligen sägas ha blivit lottlösa utan äro tvärtom i regel
ganska väl situerade, evad det gäller ämbeten eller pensioner. Den
Akerbergska sucken är emellertid av intresse såtillvida, som uppmärksamheten därigenom mera principiellt kommit att riktas på
frågan om statsrådens reträttposter. Man frågar sig sålunda, om nå-
gon ny praxis utgestaltat sig på sistone i den ena eller andra riktningen. Skiljer sig det nuvarande systemet med reträttplatser från
vad som tidigare varit skick och bruk~ Givetvis har man härvid
främst eller blott i åtanke de politiskt betonade statsråden utan föregående statstjänst, icke de domare, militärer, högre departementstjänstemän eller andra ämbetsmän, vilka – oavsett om de varit politiskt prononcerade eller ej – en tid suttit i statsrådet men vilka med
all sannolikhet även eljest skulle ha avancerat.
Efterföljande randanteckningar begränsa sig till tiden fr. o. m.
Karl Staaffs första ministär 1905-1906, alltså fr. o. m. den tid, då de
politiska partierna började ta hand om regeringsmakten i de tidigare
halvt ämbetsmannamässiga, halvt politiska ministärernas ställe. Om
tiden före kan det generellt sägas, att ministärerna till övervägande
del voro sammansatta av ämbetsmän, antingen politiska eller ej, som
regelmässigt avancerade, och att även övriga statsråd så gott som
alltid kunde påräkna en förnämlig reträttpost, så framt de önskade
en dylik.
Av medlemmarna i Karl Staaffs första ministär fick endast en icke
statstjänare av den Lindmanska ministären en reträttpost; det var
statsminister Lindmans kusin hr David Bergström, som utnämndes
till generalkonsul i Helsingfors. Staaff själv, Biesert, Fr. Berg och
Gösta Tamm blevo ohulpna, och landssekreterare Axel Schotte erhöll
415
Dagens frågor
ännu så länge intet landshövdingeförordnande. Av den första Lindmanska ministärens medlemmar blev civilminister Juhlin vid sin avgång 1907 av sina förra kolleger utnämnd till generalpostdirektör;
däremot fick Alfred Peterson i Påboda vid den uppseendeväckande
schismen 1909 icke den landshövdingestol i Växjö, varom det talades,
och hans kamrat vid demissionen, landssekreterare Roos, fick först
1912 av den Staaffska ministären landshövdingeposten i Visby. Av
övriga ledamöter blevo – utom regeringschefen och Carl Swartz –
de jämförelsevis gamla Hugo Hammarskjöld och S. O. Nylander utan
reträttposter; Kristian von Sydow fick stanna i sin domsaga, och
P. E. Lindström fick återta sin kanslirådsbefattning i ecklesiastikdepartementet, tills han 1917 förordnades som chef för postsparbanken.
Av ledamöterna i Staaffs andra ministär hugnades David Bergström och Schotte av efterträdarna med poster som generalkonsul och
envoye resp. landshövding. Utom statsministern blevo Sandström,
Jacob Larsson, Adelswärd, Fr. Berg och Peterson i Påboda utan reträttposter, och Bror Petren blev blott häradshövding. Av den Hammarskjöldska ministärens medlemmar reste väl Knut Wallenberg och
Dan Broström inga anspråk, och hrr Vennersten, Westman samt
Beck-Friis fingo återgå till sina tidigare ställningar. Den Swartzska
ministären bestod till övervägande del av ämbetsmän och militärer;
hr Conrad Carleson, som kom från näringslivet, återvände dit, och
rådman Knut Dahlberg måste 1921/22 göra en ny statsrådstjänstgö-
ring, innan han fick en domsaga. Den Swartzska ministären transporterade dessutom sin civilminister, Oscar von Sydow, från landshövdingeposten i Luleå till samma post i Göteborg, när han efter ett
par månader lämnade regeringen. Av den Edenska ministärens medlemmar fingo Alfred Peterson i Påboda och Nils Eden efter regeringsskiftet i mars 1920 i tur och ordning landshövdingeposten
i Stockholms län. Erik Palmstierna blev, sedan han i ministären
Branting I varit utrikesminister, av den De Geerska ministären
nämnd till sändebud i London, och Värner Ryden blev, efter några
års karantän med anledning av Svensk-Import-affären, av den tredje
socialdemokratiska ministären utnämnd till generalkrigskommissarie. Utan reträttposter blevo Eliel Löfgren, E. A. Nilson, Branting,
Thorsson och Olof Olsson, liksom konsulterna Bror Petren och Under
Efter denna tid kan man lämpligen behandla ministärerna par
vis. Man kan härvid hasta förbi den huvudsakligen av högre ämbet.,
män sammansatta De Geer-von Sydowska ämbetsmannaregeringen
1920/21, blott tilläggandes att direktör H. S. Tamm och prof. Nils Hansson återgingo till sina tidigare befattningar samt att Jacob Beskow
först efter sin andra finansministerperiod utnämndes till domänsty
relsens chef.
De två högerbetonade Tryggerska och Lindmanska ministärerna
voro till stor del rekryterade av ämbetsmän. Den enda reträttposten
till en icke ämbetsman i den förra var J. Beskows generaldirektörskap; hrr Petterson i Bjälbo och W ohlin – liksom Sam Clason, ifall
denne verkligen skulle ha velat lämna sin riksarkivarietjänst –
416
———- …._____________
Dagens frågor
blevo utan. Av den Lindmanska regeringens medlemmar fick endast
en en reträttpost, nämligen hr Wohlin, som efter sitt isolerade utträde sedermera av sina gamla kolleger förordnades till generaltulldirektör. Av de övriga voro hrr Bissmark, Dahl, som kort efteråt
avled, Boreli och Lindskog relativt gamla; de lika litet som hrr J. B.
J ohansson i Fredrikslund och Lundvik hugnades med några reträttposter.
Av de två Ekmanska ministärernas män blev regeringschefen utan
reträttplats, men torde dock av den Lindmanska ministären. ha varit
erbjuden landshövdingetjänst. Av den första Ekmansregeringens
ledamöter förordnade den Lindmanska regeringen hr Lyberg till direktör i Vin- och Spritcentralen och hr Meurling till regeringsråd, och
den andra Ekmanska regeringen förordnade hr Rosen till landshöv- .
ding och hr Almkvist till något så relativt blygsamt som undervisningsråd. Hr Eliel Löfgren, den redan pensionerade Thyren, den
ålderstigne Jacob Petterson i Södertälje, von stockenström och –
tills vidare – Hamrin blevo utan. Av den andra Ekmanska (Hamrinska) regeringens ledamöter förordnades efteråt Hamrin, Hansen
och Jeppson till landshövdingar, den sistnämnde visserligen sent omsider och uppenbarligen först sedan Gotlandslänet offererats till flera
andra. Hr Sam Larsson blev först överdirektör och därefter generaldirektör, och även hr Torsten Peterssons utnämning till generaldirektör för lotsstyrelsen torde ej uteslutande ha varit ett reguljärt ämbetsmannaavancemang. Hrr Rundqvist resp. Holmbäck återgingo till
sin domsaga resp. professur. Hr Österberg fick nöja sig med sin
byrådirektörstjänst, dock förgylld med kommerserådstiteln. Jämte
den sistnämnde har endast hr von stockenström stannat på de lottlösas karta.
Den Bramstorpska semesterministärens saga var väl kort för att
kvalificera dess många nya regeringsledamöter till reträttposter.
Fem av ledamöterna ha f. ö. sedermera övergått till den andra Hanssonska ministären. Ofta ha namn från denna ministär nämnts i samband med landshövdingevakanser, men anmärkningsvärt nog har det
stannat vid kannstöpandet. En ledamot har dock hugnats med en
reträttpost, som han utan sina statsrådssporrar med all sannolikhet
1-ldrig skulle ha fått, nämligen hr Centerwall, som av den nuvarande
·:geringsmajoriteten valts till M. O. Och ministärens liberale justitie- -~inister hr Bergqvist har nyligen blivit socialstyrelsens chef, visserligen först sedan regeringens ursprunglige kandidat avböjt men sä-
kerligen mindre på grund av sina insatser som statsråd än på grund
av sina allmänna förtjänster. Övriga ledamöter ha dessutom av den
~fterträdande regeringen genom olika uppdrag på allt sätt hållits
skadeslösa».
Beträffande de socialdemokratiska regeringarnas ledamöter kan
man anta, att personer som Branting och Thorsson, P. Alb. Hansson,
Gustav Möller, Wigforss och Sköld – ungefär såsom hrr Trygger,
Lindman, Swartz, C. G. Ekman m. fl.- icke önskat några poster, som
skulle ha bundit deras politiska rörelsefrihet, åtminstone icke så
417
31- 3D4Gl. Svensk Tidskrift 1939.
Dagens frågor
länge de ännu befunno eller befinna sig i full politisk aktivitet. Om
vi här lämna gamla ämbetsmän som Assar Åkerman, William Linder, Nothin, Schlyter och Levinson åsido – och de ha i vart fall icke
förlorat på sina statsrådstjänstgöringar – och likaledes bortse från
de i tjänst nu varande, kan följande sammanställning göras. Hrr
Palmstierna och Ryden äro redan nämnda. Sven Linders var redan
domänintendent, när han första gången blev statsråd, och återgick
till denna tjänst. C. E. Svensson förordnades av den Tryggerska
ministären till överdirektör för kontrollstyrelsen och var vid sin död
av staten förordnad bankdirektör. Hr Örne förordnades av den tredje
socialdemokratiska ministären till generalpostdirektör. Hr Sandler
förordnades av den första Ekmanska ministären till överdirektör.
Hrr Viktor Larson och Sköld ha bägge varit andre deputerade i riksbanken, varmed rätt till pension är förknippad. Hr Bernhard Eriksson, som dock fick vänta länge, utnämndes av andra Ekmanska regeringen till landshövding. Hr Leo förordnades av den andra Hanssonska ministären till generaldirektör och hr Vennerström till landshövding. Hr Unden fick på förslag av samma regering arvode såsom
universitetskansler, när han valdes till denna post. Och anmärkas
må, att hrr Nothin och Levinson utnämndes under sin tid som regeringsledamöter till sina nuvarande poster, ett system som eljest efter
1905 tycktes på väg att försvinna. Utom Branting, Thorsson och Herman Lindqvist ha sålunda endast Olof Nilsson i Tånga, Olof Olsson
och Fritiof Ekman icke resp. icke ännu erhållit några statliga reträttposter; härvid må tilläggas, att hr Herman Lindqvist var i 60-årsåldern och redan pensionerad av L. 0., när han var socialminister,
och att Olof Olsson såsom läroverkslärare åtnjuter pension. Måhända
förklarar den särställning, hrr Olsson och Ekman nu inta i fråga om
reträttplatser, att just de då och då gå till offensiven mot regeringsförslag.
Det bör framhållas, att ovanstående förteckning blott ger upplysning om faktiskt skedda utnämningar. Givetvis måste man räkna
med möjligheten, att några av de ovannämnda »obefordrade» kunna
ha erbjudits tjänster men avböjt. Åtskilliga av dem ha nog varit
fullt tillfredsställda med att få återvända till sina näringsföretag,
sina vetenskapliga sysslor eller sitt fria partiarbete. I ett par andra
fall ha vederbörande fått kompensation genom uppdrag i enskild
tjänst eller också betrotts med fullmäktige-, styrelse- eller kommitteuppdrag. Och givetvis skola här inga omdömen fällas, huruvida sakligt grundade och rättmätiga skäl förelegat för alla de ovannämnda
förordnandena eller de ovannämnda förbigåendena. Ej heller skall
det diskuteras, i vad mån regeringarna vid vissa utnämningar mindre vägletts av omsorg om den befordrades bästa än av önskemålet
att kringskära dennes politiska handlingsfrihet.
Vill man summera, måste det framstå såsom oemotsägligt att de
politiska befordringarna, så långt fråga är om förutvarande statsråd,
på sista tiden tilltagit i antal. Tendensen är ganska klar. Särskilt
den sista frisinnade regeringens ledamöter och de socialdemokratiska
418
Dagens frågor
statsråden ha kunnat glädja sig åt mycket gynnsamma befordringsmöjligheter. Ett par decennier efter 1905 var praxis eljest uppenbarligen ganska restriktiv, något som säkerligen sammanhängde med att
efterträdareregeringen i regel då representerade en helt annan politisk kulör än den avgående och därför var mindre mån om att gynna
motsidans män. Sedan regeringsmakten på sistone blivit mera permanent förankrad hos ett parti, har detta hämmande moment bortfallit. I samma riktning har givetvis också verkat, att många av de
nuvarande politikerna i motsats till äldre generationers blott arbetat
med och levt på politik samt därför icke ha samma enskilda position
att falla tillbaka på som dessa. Ur denna synpunkt är det icke att
förvåna sig, om nutidens framskjutna yrkespolitiker på gamla dar
önska erhålla en trygg ställning. Hur befogade många politiska utnämningar än kunna vara med hänsyn till den befordrades skicklighet
och förtjänst, torde ingen dock å andra sidan vilja bestrida, att förvaltningens politisering är ett ömtåligt kapitel. Men detta skall ej
denna gång dryftas. Här skall blott fastslås, att den nuvarande regimens ledande män ej – såsom hr Åkerberg tycktes vilja göra –
synas behöva ängslas för brödfödan och ålderdomen.
Den engelska propa- Den senaste tidens händelser på världspoligandan i U. S. A. tikens fält ha som bekant bl. a. inneburit,
att Förenta staternas inställning gentemot de europeiska nationella
diktaturerna, enkannerligen Tyskland, undergått en betydlig skärpning. President Roosevelt lär ha deklarerat – och sedan dementerat denna uppgift – att Amerikas gräns i krig går i Frankrike.
Frågan är, om denna avoghet blott beror av vad som skett i Tyskland
under de senaste åren eller om den är ett eko av stämningen under
världskriget. De aktuella händelserna få en intressant belysning av
en artikel, som 1937 var införd i American Political Science Review
och vilken har som rubrik British Influence on the American Press,
1914-17. Denna artikel stöder sig på källor, vilkas autenticitet ibland
förefaller högeligen tvivelaktig. Dess författare, H. C. Peterson (University of Oklahoma) kan knappast heller göra anspråk på full opartiskhet, eftersom hans önskan att ställa den engelska politiken i sämsta
möjliga ljus på varje punkt framträder. Uppenbarligen är han ej
heller främmande för tanken att ställa sin penna i Hearstpressens
tjänst. Likväl förtjänar uppsatsen att beaktas, såsom ett belägg för
huru denna opinionsbildning uppfattades på tyskvänligt håll i U. S. A.
Inledningsvis förklarar författaren, att den antityska stämningen i
amerikansk press var resultatet av en propagandakampanj. Den hade
inte uppkommit genom en slump och den berodde inte heller på att
skulden till kriget ansågs vila blott på Tyskland. I fortsättningen berättar författaren, hur denna propagandakampanj organiserades och
genomfördes. Vi lämna här ett kort referat av framställningen.
Den 5 augusti 1914 förstörde engelsmännen telegrafkabeln mellan
Tyskland och Nordamerika, och som ett resultat härav undertrycktes
de tyska nyheterna vid den mest kritiska tidpunkten av kriget – de
419
Dagens frågor
första intryckens tid, då den allmänna opm10nen skapades. Även
sedan man sent på hösten fått en trådlös förbindelse i kabelns ställe
voro de tyska nyheterna senare än de engelska, så att även de engelska kommentarer, som följde efter nyheterna, i den amerikanska pressen fingo större journalistiskt värde än kommunikeerna från Tyskland. Den brittiska tolkningen av händelserna blev alltså den version, som amerikanska tidningar accepterade.
Det andra steget i propagandans tjänst var censuren över engelsk
press. Ar 1913 hade i Storbritannien tillsatts en kommitte för att i
händelse av krig planlägga presscensuren, och denna kommitte ersattes i augusti 1914 av Press Bureau, som hade till uppgift att övervaka nyheterna till och i pressen. I själva verket var denna Press
Bureau endast en skylt för de militära censorer, som arbetade under
direkt kommando från Admiralty och War Office. Som en engelsman
uttryckte saken var den »fantasidepartementet, som snyggar upp nyheterna för att presentera dem för allmänheten». För Förenta staterna blev censuren av betydelse, emedan nyheterna trycktes i amerikansk press i den version de fått, sedan de passerat genom Press
Bureau. Då kabeln till Tyskland var förstörd, fick Amerikas press
ta sina nyheter där de kunde få dem- och det var i England. Även
meddelanden från andra europeiska länder filtrerades genom den
brittiska censuren, och det var i själva verket de engelska nyheterna
som blevo amerikanska nyheter.
För att göra censuren av meddelandena från kriget mera smaklig
för de missnöjda korrespondenterna, utnämndes i september ett
»officiellt ögonvittne». Hans arbete gladde emellertid ingen, och i
mars och april 1915 började man i stället ta med brittiska korrespondenter på exkursioner till fronten. Genom att stationera journalisterna vid olika högkvarter och låta dem komma i personlig kontakt
med de ledande officerarna, som givetvis voro synnerligen älskvärda,
gjorde man dem samtidigt till försvarare av den brittiska saken. I
juni 1915 började man även formellt tillämpa denna propagandametod.
Ledarna för den brittiska propagandan hade ständigt de amerikanska journalisterna i tankarna, och något senare godkände de ett
förslag av en brittisk agent i Amerika, att amerikanska journalister
borde sändas till fronten och få se pågående strid. »Fransmännen ha
ytligt sett inte gjort något propagandaarbete», skrev propagandaministeriet – Wellington House – men de hade varit mycket hjärtliga mot amerikanska journalister, »och dessa korrespondenter ha
kommit tillbaka och skrivit de mest entusiastiska artiklar för
Frankrike.» Engelsmännen gingo emellertid ännu längre; alla personer av betydenhet inbjödos som gäster. »Tidningsmän, författare,
politiska experter, essayister, statsmän, universitetsrektorer och
andra framstående män på alla livets områden, särskilt från Förenta
staterna, inbjödos att resa till fronten. Ett slott uppläts och utrustades för dem, och köket var utmärkt, under det att ransoneringen blev
allt strängare i England under trycket av hotet från U-båtarna. De
420
Dagens frågor
fingo som sällskap uppmärksamma och diplomatiska reservofficerare,
som från Foreign Office försetts med data om varje besökares ställning och yrke, vilket gjorde en framgångsrik gästfrihet så mycket
lättare för värdarna», skriver en memoarförfattare, som själv varit
med.
På samma sätt sörjde den brittiska propagandan för korrespondenterna i London. John St. Loe Strachey hade varje vecka en mottagning för amerikanska journalister i sitt hem, där de fingo träffa
någon betydande person, t. ex. en medlem av kabinettet eller någon
hög militär. Genom denna personliga kontakt blev censuren mindre
motbjudande för korrespondenterna och det blev också svårare för
dem att ge något annat än en brittisk tolkning av händelserna –
även om de skulle fått den genom censuren. Liknande mottagningar
höllos av Times’ utrikesredaktör, och särskilt stora ansträngningar
gjordes för att komma i kontakt med och vinna sympatier hos ledarna för de stora nyhetsbyråerna. För att slutligen nå de små tidningar i Förenta staterna, som inte hade korrespondenter i Europa
eller abonnerade på nyhetsbyråernas material, försåg Sir Gilbert
Parkers amerikanska »Upplysningsdepartement» – en filial av Wellington House – 360 tidningar i amerikanska småstäder med en
engelsk tidning, som varje vecka gav en översikt av krigshändelserna jämte kommentarer.
Kontrollen över korrespondenterna i Europa skulle aldrig ha resulterat i en så enhällig opinion, om inte engelsmännen hade nedlagt
mycket arbete på att ge propagandanyheterna ett sken av trovärdighet, som kunde göra dem intellektuellt acceptabla, och om de inte
hade varierat dem för att passa läsarnas fördomar och förhoppningar. I detta syfte följde man uppmärksamt alla skiftningar i
den amerikanska opinionen. Varje vecka sände propagandaministeriets amerikanska avdelning över analyser av amerikansk press, där
man bl. a. rapporterade förekomsten av för opinionsbildningen betydelsefulla artiklar i tidningar och tidskrifter. En annan av »filialens»
uppgifter var att kommentera olika slags propaganda med hänsyn
till hur den mottogs i U. S. A. Rapporten av den 18 oktober 1916 meddelar sålunda, att Gertrude Atherton ger spridning åt en historia om
att tyskarna inympa tuberkulos på krigsfångar, som skola utväxlas.
I en annan rapport säges att meddelandena om ett visst slags tyska
skändligheter mottagits med intresse, och några veckor senare visa
rapporterna, att man intensifierat ansträngningarna att fullfölja
denna kampanj och att tidningarna fått mera material i detta speciella ämne. När en rapport ingått, i vilken det hette, att »den amerikanska folkmeningen visar tecken på att vara nästan övermätt på
gräsligheter», framgår det av nästa, att man flyttat över tonvikten
till Tysklands syften med kriget eller till den tyska sjökrigföringens
brutalitet och illegalitet.
En tidningsgrupp, som var en påle i köttet på Storbritannien, var
emellertid Hearstkoncernen. Den citerade amerikanske författaren sö-
ker göra gällande, att man här fann det enda betydande amerikanska
421
Dagens frågor
tidningsintresse, vilket ej stod under engelskt herravälde. Hearst lämnade ej krigsskuldspropagandan oemotsagd, icke heller meddelandena
om tyska skändligheter eller förhatliga syften. Hans tidningar innehöllo de brittiska nyheterna men läto också förstå, att denna version
endast representerade en del av sanningen. En dylik tolerans var ett
så farligt hot mot den brittiska kampanjen i Förenta staterna, att
antingen omedelbart undertryckande eller försoning var nödvändigt,
beträffande ej blott Hearst utan också det fåtal andra tidningar, som
ej gjorde reklam för England. Med tiden blev det mer och mer nödvändigt att inringa eller förgöra det Hearstska inflytandet, om Amerika skulle fortsätta sin neutralitetspolitik eller rent av kunna lockas
med i kriget. I mars 1916 vägrade en brittisk propagandist att skriva
något mer för Hearsts tidningar och samtidigt gjorde han en antydan om att Hearst gjorde klokt i att ändra åsikt, om han ville
undvika obehag. Detta framkallade ett brev från Hearst, i vilket
denne redogjorde för sin ståndpunkt beträffande krigsnyheterna.
Brevet, som adresserats till Hearsts londonrepresentant, hänsköts till
propagandaministeriet och gick därefter till brittiska kabinettet, som
emellertid ej tycks ha funnit det tillfredsställande. Hearst förvägrades fördelarna av brittiska pressbyrån och att använda engelska statens telegrafkablar. Därjämte förbjödos hans tidningar i Storbritannien med kolonier. Fastän denna aktion ledde till att Hearst blev
än mindre vänlig mot England, var den otvivelaktigt ett gott drag.
Det hade blivit högst modernt i U. S. A. att vara ententevänlig, och
den offentliga brännmärkningen av Hearst som tyskvän minskade
hans inflytande.
Inringningen av den amerikanska pressen var visserligen inte den
enda faktor, som formade allmänna opinionen i U. S. A. under kriget,
men den bidrog till att sympatierna för de allierade genomsyrade
hela nationen. Och efter två och ett halvt år av brittiskt inflytande
på Amerikas press var landets befolkning så genomdränkt med ententeideologi, att alla invändningar mot ett deltagande i kriget på
de allierades sida voro fruktlösa.
Så långt den amerikanske författaren. Ensidigheten i hans framställning är ju allom uppenbar, och det skulle utan tvivel vara all·
deles lika lätt att finna exempel på systematisk lögnpropaganda från
centralmakternas sida – ehuru ju denna, som bekant, i Förenta staterna hade en mycket ringa effekt. Ej heller är det ur denna synpunkt som problemet främst intresserar. Vad som här framgår är,
att propagandatekniken på ömse håll hade nått en hög grad av fullkomlighet redan för tjugo år sedan, och att dr. Goebbels ministerium
har haft sina förebilder i både det demokratiska England och kejsartidens Tyskland. Opinionsfrihetens begränsning är under moderna
förhållanden ganska snäv, och detta är ett faktum som vi alla skulle
göra klokt att hålla i minnet.
422