Spelöppningen

SPELÖPPNINGEN
SrsTA skedet i de förhandlingar, vilka utmynnade i den katastrof, som nu drabbat mänskligheten, kan följas i sina huvuddrag
tack vare de publikationer, som redan företagits från några av
de intresserade makternas sida. Viktigast är den lilla dokumentsamling, som framlades för det engelska parlamentet redan lör- ·
dagen den 2 september, omedelbart efter det tyska anfallet på Polen. Från tysk sida följde en vit bok, vilken, att döma av hittills
i pressen synliga referat och utdrag, icke avviker från den engelska i fråga om själva fakta utan blott beträffande dessas tolkning. Den italienska regeringen har slutligen utsänt en redogö
relse för sina medlingsförsök under dagarna kring själva krigsutbrottet.
De omfattande publikationer på vetenskaplig grund, som följde
efter det förra världskrigets slut, lade i dagen, hur missledande
de »färgade böckerna» från 1914 hade varit på grund av stymp- .ningar, uteslutningar och andra tillrättalägganden av akterna. En
viss reservation måste därför från början göras, när det gäller att
draga slutsatser av det nu framlagda materialet från augusti och
september 1939. Dock synes överensstämmelsen i fråga om de
grundläggande fakta i de engelska och tyska publikationerna antyda, att förloppet denna gång ter sig klarare än 1914 och att de
framlagda akterna riktigare än då spegla dess huvudpunkter. År
denna uppfattning riktig, torde man också kunna våga säga, att
frågan om den omedelbara skulden till 1939 års krigsutbrott knappast kommer att lämna framtida hävdatecknare stoff till mycket
meningsutbyte utan ligger ganska klar. Om problemet fattas med
denna vittgående inskränkning, torde historiens domslut komma
ganska nära Neville Chamberlains omdöme: »Nu, då akterna i saken offentliggöras, skola vi stå inför historiens domarskrank med
vetskap om att ansvaret för denna fruktansvärda katastrof vilar
på en enda mans skuldror.»
Annorlunda ter sig naturligtvis skuldproblemet, om det ses på
längre sikt. Det blir då fråga om den polska Korridorens och den
fria staden Danzigs existensberättigande– spörsmål, som äro vida
427
Spelöppningen
mer invecklade, än både den tyska och den polska propagandan
hava framställt dem- om de försummade tillfällena till en fredlig
revision av Versaillesfreden, om utsikterna till en uppgörelse i godo
över hela linjen med Adolf Hitlers Tyskland såväl före som efter
Miinchen och om möjligheterna att efter mars 1939 över huvud
taget sätta tro till tyska löften. På flertalet av dessa frågor torde
slutgiltiga svar aldrig kunna givas. Här är det blott fråga om händelserna under de sista tio dagarna före Ragnarök.
Den 22 augusti riktade Neville Chamberlain en personlig skrivelse till Adolf Hitler. Orsaken till detta steg var dels Tysklands
allt mer omfattande militära förberedelser, dels det just tillkännagivna tysk-ryska avtalet, som i Berlin troddes skola medföra, att
västmakterna skulle lämna Polen åt sitt öde. Premiärministern
förklarade nu, att intet större misstag kunde göras än sistnämnda
antagande. Vad den tysk-ryska pakten än kunde visa sig innehålla,
skulle den icke ändra Englands förpliktelser mot Polen. Den engelska regeringen ville vidare icke, att det nu som 1914 skulle kunna
sägas, att en katastrof kunnat undvikas, om London gjort sin ställning klar. »Om fallet skulle uppstå, äro vi beslutna och redo att
ofördröjligen begagna alla styrkor, över vilka vi förfoga, och det är
omöjligt att förutse slutet på fientligheterna, sedan de en gång
börjat. Det skulle vara en farlig illusion att tro, att kriget, om
det en gång börjar, skall kunna bringas till ett hastigt slut, även
om en framgång uppnås på en av de fronter, på vilka det kommer att föras.» Utöver denna klara deklaration innehöll skrivelsen
en förklaring, att ingenting i den tysk-polska konflikten borde utesluta en fredlig lösning, om blott förtroendet återställdes och möjliggjorde lugna diskussioner. England ville bidraga härtill och
föreslog en vapenvila för all presspolemik och agitation. I så fall
kunde diskussioner föras kanske ej blott om Polen utan även om
övriga aktuella internationella problem. Emellertid vore för den
polska frågans del en lösning knappast möjlig, om den ej erhölle
internationell garanti.
Denna allvarliga skrivelse besvarades av Hitler den 23 augusti.
Rikskanslern betonade sin önskan om en uppgörelse med England.
Tyskland hade emellertid vissa intressen, som det ej kunde uppgiva. »Dessa sträcka sig icke över gränsen för de nödvändigheter,
som skapats av äldre tysk historia och härröra från livsviktiga
ekonomiska behov» (pre-requisitcs). Dylika frågor vore Danzig och
428
Spelöppningen
Korridoren. Härpå gavs en framställning av den tysk-polska konfliktens utveckling, sedd från tysk ståndpunkt, varvid den engelska
garantin gjordes ansvarig för Polens påstådda omedgörlighet och
terrorism mot tyskarna i Korridoren och mot Danzig. Tyskland
kunde ej vidare finna sig i detta tillstånd. »Oberoende härav
måste och skola Danzig- och Korridorfrågorna lösas.» Englands
hållning föranledde ingen ändring i detta tyska beslut. »Frågan
om de europeiska problemens behandling på fredlig grundval är
icke ett avgörande, som åligger Tyskland utan i första rummet
dem, som alltsedan det brott, som begicks med Versaillesdiktatet,
envist och ihärdigt motsatt sig all fredlig revision.» Det engelska .
förslaget om en vapenvila i fråga om agitationen besvarades
icke.
Hitler inskränkte sig emellertid ej till denna not, utan den 25
augusti tillkom ett aktstycke, som är det utan jämförelse egendomligaste i hela samlingen. Det är ett meddela.nde från rikskanslern själv till Sir Nevile Henderson, avsett för Londonkabinettet.
Hitler förklarade sig vilja göra England ett anbud, lika avgörande
som det nyss till Ryssland riktade. Han avvisade allt tal om tyska
planer på världsherravälde med en hänvisning till Tysklands ytvidd, jämförd med det brittiska imperiets, Rysslands och U. S. A:s.
Efter denna kansko ej alldeles övertygande argumentation kom
själva anbudet: Tyskland vore beslutet att avskaffa »de makedoniska tillstånden» vid sin östgräns. Danzig- och Korridorfrågorna
måste lösas. I ett nytt världskrig behövde Tyskland ej längre
kämpa på två fronter, ty avtalet med Ryssland vore slutet på
lång sikt och säkerställde Tyskland ekonomiskt för hur långt
krig som helst. »Der Fiihrer förklarade, att det tysk-polska problemot måste lösas och kommer att lösas. Han är emellertid beredd
och besluten att efter denna frågas lösning närma sig England
än en gång med ett stort vittomfattande anbud. Han är en de
stora beslutens man, och även i detta fall skall han vara i stånd
att vara stor i sin handling. Han accepterar det engelska imperiet
och är redo att personligen gå i borgen för dess fortsatta existens
och ställa det tyska rikets malet till dess förfogande» på tre villkor:
l. Uppfyllandet av hans koloniala krav, vilket kan ske genom fredliga förhandlingar. 2. Orubbligheten av hans förpliktelser gentemot Italien liksom Englands mot Frankrike. 3. Tyskland vill
aldrig föra krig med Ryssland. Under dessa förutsättningar vore
han villig till en skälig rustningsbegränsning. »Der Fiihrer upp- 429
——————————–
Spelöppningen
repar, att han är en man av beslut ad infinitum, av vilka han själv
är bunden, och att detta är hans sista anbud.»
Detta förslag, till sin utformning väl ett av de egendomligaste,
som någonsin riktats till en engelsk regering, besvarades först den
28 augusti. Londons svar hade förut meddelats Paris och Warschau, innan det kl. 10,30 e. m. överlämnades i Berlin. Engelska regeringen förklarade sig redo att diskutera de tyska förslagen, om
meningsskiljaktigheterna mellan Tyskland och Polen bilades på
fredlig väg. Allt berodde på arten av och metoderna för denna
uppgörelse. På dessa punkter tege det tyska budskapet, och den
engelska regeringen hävdade därför, att samförstånd här vore behövligt för vidare diskussion. England ämnade hålla sina förpliktelser mot Polen och av inga fördelar för sin egen del förmås att
biträda en uppgörelse, som satte Polens oberoende i fara. Londonregeringen föreslog därför direkta tysk-polska diskussioner på en
basis, som tryggade Polens väsentliga intressen och ställde uppgö-
relsen under internationell garanti. Polen hade redan förklarat sig
redo att förhandla på en dylik basis. England vore villigt att bidraga till en lösning, som vore gynnsam för både Tyskland och
Polen. Noten innehöll slutligen en viktig antydan. Londonkabinettet trodde, »att om en fredlig lösning kan uppnås, kunde världens
bistånd med tillförsikt väntas för praktiska åtgärder i syfte att
låta övergången från krigsförberedelser till fredlig samfärdsel ske
säkert och utan rubbningar».
Denna skrivelse besvarades av Hitler den 29 kl. 7,15 e. m. Han
önskade alltjämt tysk-engelsk vänskap, men denna kunde ej köpas
genom uppgivande av tyska livsintressen och rättfärdighetskrav.
Härpå följde en ny upplaga av den tyska versionen av Danzigkonfliktens historia. Tyskland begärde Danzigs och Korridorens
återgång till Tyskland och tryggandet wo den tyska minoritetens
i Polen tillvaro. Det vore fråga om ett tillstånd, »för vars undanröjande ej längre dagar, än mindre veckor återstode, utan kanske
blott timmar». För att giva ett bevis på sin goda vilja vore Tyskland, trots sin egen skepsis, redo att förhandla med Polen och godtoge Englands bona officia för att utverka avsändarrdet till Berlin
av en polsk emissarie med fullmakter. Detta ombud skulle anlända
under loppet av den 30 augusti (noten överlämnades på kvällen
den 29). Beträffande villkoren förklarade sig Tyskland icke ämna
hota Polens livsintressen eller sätta dess oberoende i fråga. Förslag
till en lösning skulle uppgöras av den tyska regeringen och om
430
Spelöppningen
möjligt meddelas England före den polske underhandlarens ankomst. I den föreslagna internationella garantin krävde Hitler
Rysslands deltagande.
Som av referatet framgår, var detta tyska svar i realiteten ett
kortfristigt ultimatum med den viktiga nyansen, att själva kraven
icke meddelades. Den polske underhandlaren skulle komma till
Berlin – »dit andra rest före honom», som Chamberlain senare
yttrade med bister humor- med blancofullmakt att skriva under.
Oron i London växte. Under loppet av den 30 augusti begynte
Polen en allmän mobilisering, troligen icke utan Englands vetskap.
·Chamberlain sände en rad meddelanden till sin Berlinambassadör,
Det första, den 30 kl. 2 f. m., framhöll, att det vore orimligt att
vänta, att en polsk underhandlare skulle kunna hinna komma under loppet av denna dag. I nästa, kl. 2,45 e. m., utlovades svar
senare på eftermiddagen, meddelades, att man anmodat polackerna
~tt undvika alla gränsintermezzon och riktades samma maning till
tyskarna. Den upprepades i skärpt form kl. 5,30. En timme senare
sändes ännu ett nytt telegram. Kabinettet förklarade sig ur stånd
att råda Warschau att sända en underhandlare med fullmakt. Man
borde följa det normala förfaringssättet och överlämna de tyska
kraven till den polske ambassdören i Berlin.
Vid midnatt den 30 överlämnade Sir Nevile Englands slutliga
svar. England kunde icke offra Polen men ansåge Polens och Tysklands livsintressen icke omöjliga att förlika. En rysk garanti för
uppgörelsen hade alltid åsyftats av England. Beträffande de tyska
kraven reserverade sig Londonkabinettet, tills de bleve kända, och
förmodade, att de då skulle underkastas diskussion, så att det
kunde utrönas, i vad mån de vore förenliga med de av England
hävdade och av Tyskland godkända principerna, d. v. s. respekt
för Polens livsintJ,;essen och oberoende. Engelska regeringen hade
meddelat Warschau den tyska noten. Det vidare förhandlingssättet måste with all urgency fastställas av Tyskland och Polen, men
kontakt redan den 30 vore omöjlig. För att undvika komplikationer borde bägge parterna förbinda sig att under förhandlingarna
icke företaga militära angreppsrörelser. England trodde sig kunna
skaffa ett dylikt löfte från Polen, om Tyskland gåve ett. För Danzigs del borde en temporär modus vi’i•end·i skapas.
Då detta viktiga dokument överlämnades, svarade herr von Ribbentrop med att framtaga ett långt aktstycke, som han uppläste
)>på tyska med hög röst och högsta hastighet». (Sir Nevile förmodas
431
Spelöppningen
icke fullt behärska tysk konversation.) Det långa av von Ribbentrop
upplästa aktstycket tros vara identiskt med de följande dag offentliggjorda sexton punkterna. Då Sir Nevile i överensstämmelse med
det tyska svaret av 29 augusti begärde en avskrift, svarade Ribbentrop, att det numera vore för sent, eftersom det vore midnatt
och ingen polack kommit. Dokumentet blev således känt för engelska och polska regeringarna först genom radion följande kväll.
Vid samma samtal hade Sir Nevile föreslagit Ribbentrop att, när
de tyska förslagen vore färdiga, inbjuda den polske ambassadören
och överlämna dem till honom för vidare befordran. Den tyske
utrikesministern svarade »i de häftigaste ordalag», att han aldrig
skulle anmoda herr Lipslå att besöka sig.
Den 31 augusti telegraferade den polska regeringen till London,
att den vore redo att förbinda sig att under pågående underhandlingar icke kränka Tysklands gränser, om Berlin avgåve ett motsvarande löfte. Något tyskt svar på detta engelska förslag avgavs
ej. På kvällen samma dag besökte ambassadör Lipski den tyske
utrikesministern och förklarade, att Polen vore villigt att underhandla med Tyskland på en skälig basis. Något annat svar gavs.
icke än en fråga, om han hade don förut omtalade fullmakten.
Något senare (kl. 9 e. m.) offentliggjordes genom radion de förslag,
som enligt tyska regeringen skulle hava förelagts en polsk underhandlare, om en sådan kommit. Det förklarades samtidigt, att
dessa förslag nu betraktades som avvisade. De innehöllo 16 punkter, av vilka de viktigaste voro:
l. Danzig övergår omedelbart till ’ryska riket.
2. Korridoren ned till och med linjen Marienworder-Graudenz.
-Kulm-Bromberg-Schönlanke underkastas folkomröstning.
3. Röstberättigade äro alla tyskar, som bodde i detta område l
januari 1918 eller voro födda där före detta dqtum, samt alla polacker, kassuber etc., som fylla samma förutsättningar. Området
utrymmes av alla polska myndigheter och ställes under en internationell kommission, bestående av ombud för Italien, Ryssland,
Frankrike och England. (Som synes innehär denna punkt, att alla
barn till tyska funktionärer före 1918, som råkat födas i Korridoren, skulle äga rösträtt och alla efter 1917 inflyttade polacker skulle
sakna den.)
4. Gdynia förblir polskt.
5. Omröstningen äger rum först om 12 månader.
7. Enkel majoritet avgör saken.
432
Spelöppningen
8. Den förlorande parten erhåller en l km. bred trafikzon till
Danzig resp. Gdynia.
9. Om Korridoren blir tysk, skall ett visst befolkningsutbyte äga
rum.
11. Danzig och Gdynia demilitariseras.
12. Halvön Hela demilitariseras.
13. Alla av minoriteterna efter 1918 lidna skador gottgöras efter
beslut av en internationell kommitte.
14. Minoriteternas rätt till utveckling av sitt V olkstum och till
egna organisationer garanteras.
15. I händelse av överenskommelse på denna basis demobilisera·
bägge parterna omedelbart.
Klockan 11 på kvällen den 31 beordrades Sir Nevile Henderson
l. att meddela tyska regeringen, att polska regeringen sökte uppnå
kontakt med Berlin genom Lipski, samt 2. att fråga, om Tyskland
ginge med på en modus vivendi för Danzig, t. ex. genom folkförbundskommissarien Burckhardts bona o{ficia. Sir Nevile svarade
något senare, att det sistnämnda meddelandet framförts skriftligt
till Auswärtiges Amt. Om punkt l säges intet i hans telegram.
Omedelbart efter den tyska regeringens offentliggörande av de
sexton punkterna sökte Lipski nå kontakt med Warschau men misslyckades, emedan tyskarna avbrutit alla förbindelser mellan Tyskland och Polen. I gryningen den l september gick den tyska armen
över P?lens gränser, tyskt flyg bombarderade polska städer, Danzig förklarades införlivat med Tyskland, och Hitler utfärdade en
krigisk proklamation.
Den l september instruerades de engelska och franska ambassadörerna i Berlin att meddela den tyska regeringen, att England
och Frankrike utan tvekan skulle uppfylla sina förpliktelser mot
Polen, om ej tyska regeringen förklarade sig hava inställt alla
angrepp mot Polen och vara redo att utrymma polskt territorium.
Detta ultimatum var utan bestämd tidsfrist (skälen härtill framgå
här nedan), och något svar avgavs icke. Den tyska inmarschen
fortsatte. Emellertid vidtogo västmakterna inga åtgärder under
den 2 september, och den förklaring, som Chamberlain denna dag
avgav i underhuset, var ganska svävande. Det framgick, att Mussolini gjort medlingsförsök och att England ännu förhandlade med
Frankrike om en gemensam hållning. Stämningen i underhuset
blev mycket upprörd, och vid debattens slut uttryckte Chamberlain sig i vida bestämdare ordalag.
433
Spelöppningen
Mussolini hade i själva verket den 31 augusti meddelat makterna, att han kunde sammankalla en konferens den 5 september
i och för Versaillesfredens revision, om England, Frankrike och
Polen lovade deltaga. Det engelska och ännu mer det franska svaret voro gynnsamma men ingingo först den l september, alltså
efter det tyska angreppet på Polen. Den 2 september kl. 10 underrättade Mussolini Hitler om att det ännu funnes möjlighet att sammankalla en konferens, föregången av ett vapenstillestånd, för
att åstadkomma en fredlig lösning av den tysk-polska konflikten.
Hitler svarade, att han icke a priori avvisade varje möjlighet till
en konferens men i förväg ville hava kännedom om huruvida den
not, som överlämnades från engelskt och franskt håll i Berlin, hade
ultimativ karaktär, emedan i sådant fall varje förhandling skulle
vara till ingen nytta. Han önskade vidare ett uppskov på 24 timmar för att betänka förslaget.
Italienska regeringen, som ånyo satte sig i förbindelse med Paris
och London den 2 september kl. 2 e. m., underrättade dem om vad
Hitler begärt. Sent samma dag ingingo jakande svar från London och Paris på de två ovannämnda frågorna. Man tillade emellertid, att Frankrike och England till följd av det nya faktum, att
polskt territorium besatts av tyska styrkor mellan den 31 augusti
och den 2 september, som fundamentalt villkor för att deltaga i
konferensen uppställde, att de besatta områdena skulle utrymmas.
Italienska regeringen underrättade Hitler om detta villkor och tilllade, att den – med förbehåll för en motsatt uppfattning från
tyska regeringens sida – icke ansåge sig kunna fortsätta sin
aktion.
Den i tyska pressen förfäktade uppgiften, att Frankrike accepterat konferens med stillestånd ehuru utan utrymning men sedan
av England förmåtts ändra ståndpunkt, vinner knappast stöd i
den officiella italienska kommuniken men däremot i det meddelande, som enligt den tyska vita boken överlämnades i Berlin den
2 september av Italiens ambassadör.
Den 3 september kl. 9 f. m. upprepade England i Berlin sitt ultimatum, denna gång med två timmars frist. Klockan 11 hade den
tyska regeringen icke avgivit något svar. Klockan 12,30 e. m.
ställde den franske ambassadören samma ultimatum med tidsgräns
klockan 5. Efter detta klockslag befann sig sålunda även Frankrike i krig med Tyskland. Den länge fruktade katastrofen hade
brutit in över Västerlandet.
434