Kyrkklockornas klämtning

KYRKKLOCKORNAs KLÄMTNING
OCH KUNGÖRANUET AV ÖVERHETENs BUD
Av docenten ERIK FAIJLBECK, Djursholm
ENLIGT meddelande i pressen klämtade kyrkklockorna lördagsmorgonen den 2 september i åtskilliga landsorter, förkunnande inryckning till den av Kungl. Maj :t anbefallda förstärkta försvarsberedskapen. Man har härvidlag följt värnpliktslagens bestämmelser om verkställarrdet av inkallelse då rikets försvar eller sä-
kerhet så kräver. Och kyrkklockorna ljödo litet varstans i vårt
långa land. Ej att undra på, att gott folk på sina håll trodde att
kriget även för vår del brutit ut.
Ty ringning med kyrkklockor på extra ordinarie tid leder ovillkorligen tanken till allvarliga ting. Begravningsringningen stämmer oss till en, åtminstone kortvarig, erinran om timlighetens
gränser. Och när klämtning sker på sätt som anger, att fråga
icke är om en medmänniskas sista färd, ana alla att något ovanligt, något av särskild betydelse, sannolikt av olycksbådande art,
är å färde. Men vad~ Malmen ljuder över våra boningar, över
skog och fält med förseglad tunga. Envar söker oroligt av grannar och vänner erhålla besked om vad som står på. Rykten hinna
uppstå, växa och växla, innan vetskap erhållits om vad kyrkklockornas budskap verkligen innebär.
Besked härom kan, för att fortfarande hålla oss till den nu aktuella värnpliktslagen, erhållas genom offentliga anslag av kungö-
relsen i fråga å lämpliga platser, genom uppläsning av densamma
från predikstolen i kyrkan samt genom införanden i »ortens tidningar». Lagen har genom dessa olika publikationssätt sökt giva
största möjliga effektivitet åt den delgivning till allmänheten och
särskilt de värnpliktiga, vilken sålunda erhållit formen av ett
offentUgt kungörande. I vissa fall skall dessutom inkallelse ske
genom personlig order, och åtskilliga ha i dessa dagar genom rekommenderade försändelser per post eller helt enkelt per telefon
och telegraf personligen delgivits respektive militära order.
470
Kyrkklockornas klämtning
Dessa olika sätt för myndigheternas meddelande av bud och befallningar till medborgarna exemplifiera de två huvudformer,
vilka härvidlag kommit till användning. A ena sidan märkes det
personliga beskedet, riktat direkt till den det vederbör, varvid bevis av denne kan erhållas att han verkligen emottagit budskapet
i fråga. Detta är givetvis det både effektivaste och från rättssä-
kerhetens synpunkt tryggaste sättet att delgiva medborgaren myndighetens bud. Mon i många fall kan icke den direktpersonliga
delgivningen tillgripas. Myndigheterna – eller också enskilda,
när saken t. ex. giiller stämning eller kallelser av olika slag –
vet icke var don, man vill nå, befinner sig; eller budskapet är avsett för en »menighet», en kommun eller annan likartad samfiillighot, eller också för ett stort, eventuellt obegränsat antal medborgare. I dessa fall har man tillgripit det offentliga kungärandet
såsom en sorts surrogat för den personliga delgivningen. Genom
offentligt kungörande avses ju att snabbt och effektivt nå så många
som möjligt, helst alla som vederbör. Någon verklig garanti för
att så blir förhållandet – såsom vid direktpersonlig delgivning
– finnes naturligen dock icke.
Från rättslig synpunkt grundlägger delgivningen- den direkta
såväl som den indirekta genom offentligt kungörande – förpliktelse för den åsyftade medborgaren att ställa sig budskapet,
befallningen o. s. v. till efterrättelse. Ingen kan rimligtvis vara
pliktig att utföra något eller efterkomma en befallning utan att
på något vis ha erhållit besked härom, d. v. s. ha blivit delgiven.
När så skett och en förpliktelse alltså rättsligen grundats, är den
förpliktade å andra sidan skyldig att ställa sig denna till efterrättelse vid äventyr av rättsförluster eller påföljder av olika slag.
I det fall, som ovan berörts, nämligen militär inkallelse, innehåller också kungörelserna erinran om den allvarliga påföljden
av försummelse att efterkomma inkallelsen: värnpliktig, som utan
laga förfall underlåter att inställa sig, anses såsom rymmare och
straffas enligt strafflag för krigsmakten. Särskilt i orostider måste
regering och myndigheter ha kraftigt verkande tvångsmedel till
förfogande för försumliga medborgare.
Såsom av ovanstående kortfattade antydningar torde framgå ~ir
av stor vikt, såväl för det allmänna som för den enskilde, att formen för ifrågakommande moddelandens överbringande till den
eller dem det vederbör, m. a. o. delgivningen, blir så hetryggande
och samtidigt effektiv som möjligt. Att i detta avseende allt icke
471
Erik Fahlbeck
är välbeställt enligt gällande svensk rätt har länge insetts. Särskilt har man riktat sig mot det fortfarande flerstädes i lagstiftningen stadgade offentliga kungärandet genom uppläsning från
predikstolen i kyrka. Detta hävdvunna kungörande stammar ju
från svunna epoker långt före vår moderna tid, då kyrkan utgjorde samlingsplatsen för församlingens vuxna befolkning. Kyrkomenigheten erhöll då en direkt muntlig delgivning av vad överheten påbjöd. Allbokanta förhållanden hava ju Hingesedan modfört, att allenast en bråkdel av befolkningen på detta vis nås av
kungörelserna i fråga, vilka skola uppläsas efter gudstjänsten.
Icke minst från kyrkligt håll ha önskemål framförts om avskaffande av detta världsliga kungörande, vilket ofta kan verka stö-
rande på det kyrkliga rummets helgd och dessutom utgör en extra
börda för prästen.
Man har därför också, såsom av värnpliktslagens bestämmelser
framgår, j~imsides med det hävdvunna kyrkokungörandet från predikstol och genom klockringning, infört modernare och effektivare
sätt för delgivning: anslag och publicering i »ortens tidningar».
Tack vare en extensiv tolkning – föranledd även av justitie- och
militieombudsmännens åtgöranden- räknas såsom ortstidning numera de pressorgan, vilka hava allmän spridning på platsen. Att
kungörande på detta vis med nutida utveckling av pressen och tidningsläsandet är en lämplig form för offentliga meddelanden till
allmänheten är obestridligt. Anmärkas bör dock härvidlag, att
fråga är om meddelanden rned rättslig verkan enligt vad ovan
anförts- alltså icke nyhetsförmedling helt enkelt. Så mycket viktigare är då, att de tidningar, som innehålla kungörelserna i fråga,
äro allmänt spridda och lästa.
När i lagstiftningen talas om »allmänna tidningarna» – i mot~
sats till ortstidning! – avses, som bekant, en alldeles särskild publikation, vars egenskap av »allmän» uteslutande består i införandet av legala kungörelser och annonser, nämligen Post- och Inrikos Tidningar. Såsom allmän lektyr lämpar sig ju icke »Postgummans» nyhetsmaterial, och dess »läsekrets» består av ett speciellt
urval av offentliga tjänstemän, advokater, ombudsmän o. s. v.
När Kungl. Maj :ts »Öppna brev och påbud» om urtima riksdag
lördagen den 2 sept. på rättsligt bindande sätt delgavs svenska
folket genom publicering i Svensk författningssamling (att uppläsas från predikstolen) samt i Post- och Inrikes Tidningar är
därför sannolikt, att flertalet av hrr riksdagsmän levde i okunnig- 472
Kyrkklockornas klämtning
het om vad som sålunda i strikt byråkratisk form delgivits dem,
till dess nyhetsförmedlare av helt annan storleksordning omedelbart sörjde för allmängörandet av det riksviktiga påbudet. Likartat är förhållandet med nya lagar och förordningar. I fråga
om lagstiftning (lagar, k. förordningar, k. kungörelser, k. stadgar
o. s. v.) sker nämligen delgivning med allmänheten genom publicering i Svensk författningssamling. Detta delgivningssätt, vilket
ju har en utpräglat fiktiv karaktär, hör samman med sättet för
lagstiftningens ikraftträdande, vilken akt, som bekant, anknutits
till publiceringen i författningssamlingen (lagen den 1 /o 1894). Och
denna utgör förvisso icke någon Läsning för alla. Ibland skall uppläsning av författningsmaterialet ske från predikstolen, men även
denna form för bekantgörande ~ir ju numera skäligen meningslös.
Det råder intet tvivel om, att sättet för våra myndigheters meddelanden till enskilda eller allmänheten i flera avseenden lider av
en sorts byrttkratisk eftersläpning, om uttrycket tillåtes, vilken
kan utmana löjet, därest icke saken hade sin allvarliga sida. Ty
delgivningen grundlägger ju för medborgaren ett rättsförhållande
till det allmänna, och uraktlåtenheter härvidlag medföra riittsförluster och direkta påföljder. Då måste också krävas, att sättet
för delgivningen motsvarar sin tid och tager dess tekniska hjälpmedel i anspråk. I en vår närstående rättsordning som Finlands
har det antikverade kyrkokungörandet redan år 1925 ersatts med
anslag å kon~munala anslagstavlor. En legalisering av detta praktiska sätt för kungörande, varmed man i vårt östra grannland är
fullt tillfreds, skulle även väsentligt höja effekten av våra anslag,
vilka nu fästas å husväggar där det bäst passar sig.
Den senaste tidens tekniska utveckling har ju dock, som allbekant är, tillfört oss och hela världEm en nyhetsförmedlare av hittills oanad effektivitet: radimL Om dess insats genom föredrag,
musik o. s. v. i vår dagliga trevnad behöver icke ordas. Ä ven
myndigheterna begagna sig ju i viss utsträckning av denna vårt
hela land och rike nående megafon. Vi lyssna sålunda till meteorologiska anstaltens viiderleksutsändningar, u trikesdepartementets meddelanden om amerikaarv, polismyndigheternas efterlysningar o. s. v. Dagens hotfulla situation har f. ö. föranlett myndigheterna att i större utstriickning nyttja radions nyhetsförmedlingsmöjlighet. Men ännu har steget icke tagits ut att även tilllägga utsändningarna rättslig betydelse såsom delgivning. När
saken rör hela folket eller vissa grupper därinom över hela lan- 473
Erik Fahlbeck
det synes dock intet delgivningssätt bättre ägnat att snabbt, effektivt, billigt och dessutom säkert fullgöra sin uppgift, Antalet radiolicenser överstiger f. n. 1,300,000, vilket innebär att genomsnittligt var femte person i vårt land är licenstagare. När i betraktande tages att en avsevärd del av dessa utgöres av familjer kan
tryggt påstås, att riksradioutsändningarna samtidigt nå praktiskt
taget hela vårt folk.
Denna enstående nyhetsförmedlare har av undertecknad i en
vetenskaplig – och därför enligt sin natur undanskymd – framställning rekommenderats såsom lämplig form för viss delgivning
i rättslig mening. Genom utsändning viss bestämd dag – eller
varje dag – å bestämt klockslag skulle inom kort allmänheten
vänjas vid detta slag av nyheter, såsom är fallet med andra tidsbestämda utsändningar. Bevis om att utsändningen nått alla de
orter som avses kan lätteligen erhållas genom åläggande för t. ex.
polismyndighetens lokala befattningshavare att å ifrågavarande
tidpunkt avlyssna utsändningen, diarieföra den eller också, om den
någon gång av tekniska skäl uteblivit, omedelbart inrapportera
detta. Att alla de medborgare, vilka avses, verkligen erhållit del
av kungörelsen i fråga, kan visserligen icke styrkas – men så är
ju, som ovan nämnts, icke heller förhållandet med offentliga anslag eller tidningsmeddelanden. Ä ven härvidlag byggs på den
rättsliga fiktionen, att vederbörande genom kungörandet erhållit
direktpersonlig delgivning. Det är emellertid av både allmänt och
enskilt intresse, att det allt offentligt kungörande vidlådande fiktiva momentet i möjligaste mån elimineras. Ju effektivare kungö-
randet blir, desto bättre tillgodoses detta önskemål och därmed
rättssäkerhetssynpunkten. Delgivning genom radio innebär, kan
man säga, en utveckling i gigantiskt förstorad skala av den forna
direktmuntliga delgivningen från predikstolen i kyrka.
Här föreslagna olika sätt av tidsenlig art för delgivning genom
kungörande, vilka givetvis tänkas kombinerade med tidningspressens redan i anspråk tagna möjligheter, kräva förvisso noggrann
omprövning, innan de förverkligas. Förslag om rationalisering
av nuvarande kungörelseförfarande ha tidigare vid olika tillfällen
framförts samt även å tjänstens vägnar föranlett reformprojekt
år 1927, vilka alltjämt vila i vederbörande departements arkiv.
Det synes sannerligen vara på tiden, att något åtgöres i denna
försummade sak. De förordningar och bud, vilka i nuvarande allvarstyngda tid riktas till vårt folk, ha aktualiserat detta spörsmål.
474
~——– ~——–·
Kyrkklockornas klämtning
Såsom en handgriplig påminnelse härom framstår bensinkungö-
relsen den l sept., vilken med omedelbart ikraftträdande utkom
från trycket i Svensk författningssamling (nr 588) på e. m. samma
dag. Utan handelsministerns allmängörande i radio donna dag
hade kungörelsen icke kunnat efterlevas, ty förbudet för inköp
av bensin tillämpades ju redan vid midnatt den l sept., och efter
kl. 10 f. m. dagen därpå tillämpades körförbudet för privatbilar,
motorcyklar, motorbåtar och luftfartyg. På liknande sätt tillgick
med den kungörelse om inskränkning i lastbilstrafiken (nr 627),
vilken handelsministorn per radio den 6 sept. meddelade allmänheten, samt med kungörelsen (nr 639) om exportförbud å vissa varor, allmängjord av handelsministern i radio den 10 sept.
Låtom oss fortgå på denna väg, med den viktiga kompletteringen
dock, att detta allmängörande i radio tillägges rättslig verkan, så
att även ikraftträdandet anknytes till riksradiontsändningen, vilken då kommer att innebära verklig delgivning genom kungörande.
Publiceringen i Svensk författningssamling av lagar och förordningar måste självfallet fortbestå, men den starkt fiktiva karaktär, som detta delgivningssätt ensamt för sig innebär, skulle i vä-
sentlig grad mildras, om delgivningen därjämte anknötes till regelbundna radioutsändningar, vilka i mindre brådskande fall,
alltså såsom regel, endast behövde innehålla författningens namn
och nummer i författningssamlingen.
Ingen vill väl bestrida den suveräna överlägsenheten hos detta
kungörelsesätt över det fortfarande gällande, vilket stadgas bl. a.
i kungl. brevet 1808 (!), även av åtskilliga rättsbildade till men
för deras verksamhet förbisett, nämligen att »resolutioner och utslag som KB eller kollegierna meddela uti ekonomi- eller politimål, vilka röra antingen hela menigheter eller så många särskilda
personer, att en bestyrkt avskrift av samma beslut icke kan varje
person utan större kostnad eller besvär tillställas, skola genom
uppläsarrdet från vederbörande predikstolar kungöras», från vilken tidpunkt besvärstiden räknas. Kurialstilens tröttande längd
likaväl som kurrgörandets form böra otvivelaktigt få tillhöra den
»gamla goda tiden». Låt tidsenliga former för offentligt kungö-
rande ersätta förkunnelsen från predikstolen och kyrkklockornas
ringning, avsedda för det religiösa livets helgade ändamål!
475