Dagens frågor
1939
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRÅGOR
Den 11 sept. 1939.
Nationalsocialismen Den 26 nov. 1936 undertecknades i Berlin det
.och bolsjevismen. första avtalet i den serie av fördrag, som till
sin upphovsman hade sedermera riksutrikesministern von Ribbentrop och som fått namnet Antikominternpakten. De båda fördragsslutande makterna voro Tyskland och Japan. I den samtidigt utfärdade tyska regeringskommuniken hette det bl. a.: »I detta avtal kommer det med all tydlighet till uttryck, att det blott rör sig om en
defensiv åtgärd. Ty det är icke de båda höga fördragsslutande makterna, som utmanat den Kommunistiska Internationalen, utan den
Kommunistiska Internationalen har genom en följd av provokationshandlingar, revolutionära upprorsförsök, anarkistiska omstörtningsrörelser och samvetslösa, folkförstörande upplösningstendenser försökt att på det allvarligaste oroa hela världen och störta denna i ett
kaos, vars konsekvenser ej kunna överblickas.»
Den 6 nov. 1937 undertecknades i Palazzo Chigi ett protokoll, enligt
vilket Italien anslöt sig till den tysk-japanska överenskommelsen;
som en hövlighetsåtbörd fick Italien rangen av ursprunglig signatärmakt, trots dess dröjsmål ett helt år med att ansluta sig till det tyskjapanska avtalet. I början av året 1939 förklarade sig även Ungern
genom utrikesminister Csaky berett att ansluta sig till pakten och
vedervågade därmed upprätthållandet av de diplomatiska förbindelserna med Sovjetunionen. Några dagar senare kom även Manschukuos accession, i samband varmed Japan i en officiell förklaring uttalade att Ungerns och Manschukuos anslutning föranleder till den
berättigade förhoppningen att andra stater å sin sida skola ansluta
sig. Senare kom även Franco-Spaniens anslutning, och i våras hoppades man i Tyskland, att flera stater – Portugal, Jugoslavien, Bulgarien m. fl. – skulle sluta upp vid axelmakternas och Japans sida.
.Ä_ven om dessa stater icke undertecknade avtalet, kunde de – enligt
,den andra av avtalets tre ganska intetsägande artiklar – inbjudas
att vidtaga åtgärder i avtalets anda och bilda ett sympatisörstaternas block.
Redan när man för ett par år sedan började höra talas om Antikominternpakten och dess idelogiska frontbildning, betecknades den
-icke minst av dess tillskyndare- såsom ett mellanfolkligt unicum.
Sedan Tyskland och Ryssland den 22 augusti slutit sitt måhända
mycket vittgående nonaggressionsavtal, har beteckningen fått en
verklig och levande realitet. Särskilt förbluffad och moraliskt indignerad över händelsernas oanat snabba vändning synes signatärmakten i Yttersta östern ha blivit och säkerligen förlorade Västerlandet
det mesta av den moraliska kredit, det tilläventyrs ännu åtnjöt i
österlandet.
479
Dagens frågor
På partidagen i Niirnberg 1936 talade riksminister Goebbels över
ämnet: Bolsjevismen i teori och praktik.
»Bolsjevismen —uppmobiliserar mot staten och dess bevarande
ideer den undre värld som finnes inom varje folk. I bolsjevismen
organiseras ett folks allra lägsta instinkter för att förgöra alla rasligt högvärdiga element. – –I intet annat land är prostitutionen
en så allmän företeelse som i Sovjetunionen. För att få bli kvar på
sina platser måste de arbetande kvinnorna villfara sina överordnades
alla skamliga förslag. I ’kvinnoparadiset’ är kvinnan i ordets egentliga betydelse blott ett villebråd, som utlämnas åt de judiska sovjetlymlarnas godtycke. – – – Och nu kommer det otroligaste: Trots
dessa uppenbara imperialistiska rustningar påstår ännu i dag bolsjevikpropagandan att Moskwa bedriver ’fredspolitik’! UdSSR, som på
intet vis hyser några som helst expansionsplaner, upphäver alltid
sin röst, då det gäller fredens bevarande! Med dessa ord ljuger
Litvinov viiriden rakt i ansiktet. – – – För att i de västeuropeiska
demokratiernas ögon framstå såsom harmlösa och borgerliga ha ’bolsjevikdiplomaterna’, hur svårt det än kan ha varit, antagit skepnaderna av anständiga människor. För oss, som känna bolsjevismen,
verkar det blott skrattretande att se hur många borgerliga statsmän,
vilka ha rykte om sig att vara kloka, tro att bolsjevismen har uppgivit sina aspirationer på en världsrevolution, emedan dess diplomatiska representanter uppträda i frack och vit halsduk. – –Detta
är den bolsjevikiska ateismens sanna ansikte, vilken i andra länder
förklarar sig beredd till kyrkligt samarbete. Bilden av de nunnelik,
som uppgrävts ur gravarna i Barcelona, är en symbol för bolsjevismens skändande av allt heligt. – – – Detta är bolsjevismen, vilken
såväl i teori som i praktik är en infernalisk världspest, som nödvändigtvis måste tillintetgöras och till vars utrotande varje ansvarskännande människa måste medverka.»
På rikspartidagen i Nii.rnberg 1937 talade riksminister Goebbels
över ämnet »Sanningen om Spanien».
»Folk, som slöto ögonen för den särskilt på sistone kusligt snabbt.
tilltagande faran från den internationella bolsjevismen, skola en dag
uppleva ett fruktansvärt uppvaknande ur denna narkos. Å ven den
omständigheten, att vi tyska nationalsocialister såsom de mest medvetna och kompromisslösa förkämpar för den antibolsjevikiska.
världsfronten ännu i dag äro dömda att spela rollen av predikare i
öknen, och predikare för döva öron, kan ej avhålla oss från att se
tingen sådana de äro och kalla dem vid deras rätta namn. Ty även
om den sig alltmer utbredande bolsjevikiska smittan i Europa skulle
anställa än större skada än hittills, bör dock åtminstone en .senare
tids historieskrivning kunna fastslå, att vi tyska nationalsocialister
icke hörde till dem, som i den allmänna begreppsförvirringen och
begreppsupplösningen läto sig vilseföras av en hela världen omtöcknande farlig politisk sjukdomspropaganda eller i minsta mån avvika
från den raka vägen. – – – Vi ha redan betonat, att iiktenskapet
mellan bolsjevismen och demokratien uppvisar helt oförklarliga, för
480
Dagens frågor
att inte säga perversa drag. – – – Om de ansvariga och framför
allt om folken skulle förstå den dödliga sjukdom, som är i antågande,
vore det intet tvivel underkastat att hela Europa som en man skulle
resa sig för att avvärja den smygande pesten. – – – Judendomen,
som erkänt och demaskerat sig som främsta bärare av den bolsjevikiska världsrevolutionen, utgör ett asocialt och parasitärt element
bland kulturfolken.— Oförskräckt vilja vi peka finger åt juden
som denna fruktansvärda katastrofs inspirator, verkställare och utnyttjare, ty han är världens fiende, kulturernas tillintetgörare, folkens parasit, kaos’ son, det ondas inkarnation, dekompositionens ferment, det mänskliga förfallets plastiska demon. – – – Att västerns
liberalism sluter ögonen för denna fara, är blott ett tecken på dess
nästan barnsliga naivitet. På den passar det goda tyska ordstävet
in att blott de allra dummaste kalvarna själva välja sina slaktare.
Det är sedan länge en demokratiens företrädesrättighet att överraskas
av tingen och ingenting märka, förrän katastroferna komma som
Guds gissel över folken. – – – Tyskland har vänt sig mot världsfienden, och det skall en gång lyckas det att slå denna till marken
slutgiltigt, det tro vi, det hoppas vi och det veta vi. Der Fiihrer har
stått upp som vår räddare. Om det efter 500 år ännu skrives historia,
skall hans namn lysa bland västerlandets store. Ty han har under
den fruktansvärdaste förlamning räddat Europa från den röda översvämningen. – – – Vi tacka vår Fiihrer, som kallat oss till sina
medkämpar i denna stora strid och först därmed gav vårt liv sitt
egentliga innehåll och mål.»
På partidagen i Niirnberg 1936 berörde rikskansler Hitler även bolsjevikfaran. Han förklarade att han icke ville komma i någon annan
närmare beröring med Ryssland än de givna politiska och ekonomiska internationella förbindelserna:
»Jag darrar för Europa vid tanken, vad det skall bli av vår gamla
människaöverfyllda kontinent, om den asiatiska destruktiva världsåskådningen, med sin förstörelse av alla hittillsvarande värden, skulle
bryta in och den bolsjevikiska revolutionens kaos skulle segra. J ag
framstår måhända för många europeiska statsmän som en fantastisk,
i varje fall en obekvHm varnare. Att jag i de bolsjevikisk-internationella världsundertryckarnas ögon gäller för att vara en av deras
största fiender är för mig blott en stor ära och rättfärdigar mitt
handlande inför eftervärlden. – – – J ag tror, att detta (bolsjevismens) fördärv skall hålla sitt intåg i samma ögonblick som statsledningen skulle göra sig själv till en förbunden åt denna destruktiva
lära. J ag ser ingen möjlighet att klargöra för den tyske arbetaren
den mig så djupt oroande faran av ett bolsjeviskt kaos i Tyskland
med dess olycka, om jag själv som nationens Fiihrer skulle bringa
mig i nära förbindelse med denna fara. – – – J ag tror icke, att en
närmare beröring med en världsåskådning, som för folket är fördärvlig, för statsmannen kan vara nyttig. Ingenting skall kunna
driva mig att gå en annan väg än den, som erfarenhet, insikt och
förutseende utstaka.»
481
Dagens frågor
Vid en senare partidag i Ntirnberg avgav rikskansler Hitler bragelöftet att aldrig paktera med bolsjevismen, som »utan varje inskränkning» framstod som dödsfienden. Motsättningarna mellan nationalsocialismen och bolsjevismen kunde ej överbryggas. »De representera
tvenne världar, som blott kunna fjärma sig från men aldrig närma
sig varandra. – – – Här får det ej vara tal om något pakterande,
ty den fara, som hotar Europa, är akut och kan plötsligt (iiber Nacht)
bryta in som den fruktansvärdaste olycka över alla civiliserade
nationer. – – – Man kan inte anta, att bolsjevismen ändrat sina
metoder. Den är och förblir vad den alltid varit, en propaganda- och
revolutionsapparat, som åsyftar Västerlandets medvetna förstörelse.
Bolsjevismen är alla nationers och religioners och varje mänsklig
kulturs förklarade fiende. – – – Den som pakterar med bolsjevismen,
är av denna dömd att gå under.»
Reflexionerna göra om någonsin sig själva. Möjligen vill man tilllägga, att det pakterande, som den 22 augusti i Kreml skedde mellan
Stalin och von Ribbentrop, riktade sig främst mot Polen, d. v. s. det
land som genom Pilsudskis seger över bolsjevikarmen vid Warschau
1920 hejdade den hotande röda flodvågen över Europa – en seger
som av många betecknats såsom lika betydelsefull för Västerlandet
som J an Sobieskis seger över turkarna vid Wien 1683.
Det icke minst betecknande för modern kabinettspolitik är att
Stalin – enligt de avslöjanden, som G. P. U.-agenten general Krivitski
gjort i våras i »Gringoire» och nu senast i Vecko-Journalen – alltsedan den 30 juni 1934 och efter den tillit till Hitlers kraft, han då
vann, målmedvetet eftersträvat förbund med Tyskland, därvid han
sökt nå denna vänskap genom Litvinovs »antifascistiska» N. F.-politik
och genom den ryska radions till för kort tid sedan notoriska hetsande
mot Tyskland. Mottot för den kaukasiske diktatorn i Kreml synes ha
varit »ju större fiendskap, desto fortare vänskap». Med hänsyn till
de förut så oöverbyggliga ideologiska motsättningarna ter sig den
tysk-ryska pakten som den hittills största triumfen för den hämningslösa statskonst, varsbegrundarevar florentinaren Nicolo Machiavelli.
Under De omfattande militära inkallelser, som skett i samband
fanorna. med den förstärkta försvarsberedskapen, ha utgjort det
första allvarliga eldprovet för icke blott vår nya försvarsordning
utan även för den nya försvarsvilja, som under de senaste åren vuxit
fram på alla inrikespolitiska fronter. Redan tidigare har man inom
ansvarskännande kretsar frågat sig: skall vårt ganska bortskämda
folk utan gnäll foga sig i de allvarliga förändringar av den dagliga
verksamheten, som en extra militärtjänstgöring medför~ Av vad man
hittills tror sig veta, förefaller det, som om de inkallade själva med
jämnmod och gott humör funnit sig i det oundvikliga, även om professionella kverulanter här liksom annorstädes städse låta sina missnöjda röster göra sig hörda.
482
Dagens frågor
Emellertid torde det nu liksom 1914 gå dithän, att de inkallade
– förutsatt att vi få leva i fred – småningom skaka av sig den allvarliga och förpliktande stämning, som den utrikespolitiska chocken
i förstone utlöst, och falla in i mer vardagliga betraktelser över den
militära tjänstgöringen och sina privata bekymmer. I samma mån
som den yttre spänningen avtager och tjänsten får en monoton gång
inträder en slags tomgång i maskineriet. Man känner sig avskuren
från de sina och liksom bortglömd av samhället, fritiden synes odrägligt lång och en viss apati insmyger sig. Risk föreligger att härur
kan uppstå ett missnöje, som från de inkallade sträcker sig även till
de hemmavarande, att med ett ord den allmänna försvarsviljan undermineras.
Det är alltså erforderligt att genom lämpliga åtgärder söka förebygga detta och med alla medel trygga det förtroende för försvaret,
som måste vara ryggraden i all värnkraft. Det gäller med ett ord
att bevara truppens goda moral och låta den stora allmänheten förstå
dels att de inkallades intressen böra bli tillvaratagna, dels att allmänheten själv har förpliktelser mot dem, som få offra sig i försvarets
tjänst. Åtskilliga av hithörande problem ha ventilerats i det betänkande, som i november 1938 avgavs av de sakkunniga rörande den
andliga vården inom försvarsväsendet. Med andlig vård ansägo de
sakkunniga icke allenast den religiösa omvårdnaden utan utsträckte
begreppet till att även omfatta en kulturell omvårdnad, sistnämnda
uttryck fattat med ganska mångsidig innebörd. Den kulturella vården skulle enligt de sakkunnigas mening »hava till uppgift att under
mobilisering och krig bidraga till att stärka personalens motståndskraft under de oerhörda påfrestningar, som därvid möta. Denna uppgift skall förverkligas genom att söka giva innehåll åt personalens
fritid medelst organiserad biblioteks- och föreläsningsverksamhet,
distribution av tidningar, anorduandet av lämpliga förströelser m. m.
samt genom att bistå och uppmuntra manskapet under personlig omvårdnad och vaket iakttagande av dess stämningar och förhållanden.
.Ävensom skola företrädarna för den kulturella vården utgöra ett på
förtroende grundat förbindelseled mellan manskap och befäl samt
genom lämplig propaganda stärka manskapets stridsduglighet och
fosterlandskärlek.»
Vad som här säges har varit ett välbekant faktum i stormakternas
armeer, diir man ej försummat att genom en mer eller mindre intensifierad verksamhet – icke minst på propagandans område – fostra
icke blott soldaterna utan även den stora allmänheten. Här i Sverige
har man icke på allvar konfronterats med problemet men i dessa
dagar tränger det sig obönhörligt även på oss. Det torde kunna
sägas, att jordmånen i vårt land för närvarande är mycket gynnsam
för en reglerad verksamhet på detta område. Ej blott hos de militära
myndigheterna och övriga statsorgan utan även bland allmänheten
själv kan man påriikna sympati för och ett kraftigt handtag åt dessa
strävanden. Försvaret och folket äro numera liktydiga begrepp och
medborgarandan tar sig frivilligt vackra uttryck, såsom när arbe- 483
Dagens frågor
tarna i en storindustri omedelbart vid igångsättandet av den förstärkta försvarsberedskapen enade sig att avstå en del av sin veckoavlöning till i krigstjänst inkallade kamrater.
Det är emellertid av största vikt, att detta arbete planlägges med
god takt och sunt omdöme, att man tar vederbörlig hänsyn till de
psykologiska faktorerna och att man låter de rätta personerna handha
verksamheten. stelbenta, byråkratiska former passa icke här, utan
här erfordras ett smidigt och naturligt förfarande med agerande personer, som ha hjärtat på rätta stället och förstå både den militära
tjänstens villkor och individens civila livsbehov. Få de inkallade
känslan av att de bli omvårdade och uppskattade, komma de att
känna en inre resning i sinnet och komma lättare att fördraga dagens
vedermödor. Den som ligger i militärtjänst har icke behov av pjunk
och pjolt men har ett berättigat krav på att icke bli försummad och
ställd utanför de vanliga välfärdsanordningarna.
Danzig och Av Versaillesfredens många diskutabla lösningar tillhör
Gdynia. skapandet av fristaten Danzig och den polska korridoren dem, om vilka det- oberoende av känslostämningar och politiska
ståndpunktstaganden – måste sägas att bakom låg ett allvarligt försök att verkligen lösa ett olösligt problem. Geopolitiska skäl talade
för att det nya Polen fick utlopp via Weichsel till havet. Etnopolitiska skäl talade i samma riktning, enär befolkningen i korridoren
utanför Danzigområdet torde till övervägande delen vara polsk (eller
kasjubisk). Historiskt hade Danzig alltifrån medeltiden varit anslutet
till Polen och vid dess sida tappert värjt sig mot preussarna, när
Polens andra delning genomfördes på 1790-talet och Danzig överfördes
till Danzig; vid denna tid torde folket språkligt ha varit ungefär
lika mycket polskt som tyskt med polska som folkspråket åtminstone
kring staden. Utan tillgång till havet och utan Danzig skulle det
genom världskriget befriade Polen ha avskurits från sin forna viktigaste förbindelseled, och säkerligen skulle fredsmakarna i Versailles
i så fall fått uppbära kritik för att de vid omredigeringen av Europas
karta underlåtit att garantera den nya polska staten dess livsmöjligheter. A andra sidan är det lika oomtvistligt, att Danzig sedan
1700-talet i utomordentligt hög grad germaniserats; med överväldigande majoritet motsatte sig dess befolkning 1919 lösgörelsen från
Tyskland och officiellt flaggades på halv stång, när de sista tyska
trupperna då avtågade. I detta hänseende har stämningen ej förändrats sedan Weimarrepublikens tid, fastän den rikstyska agitationen enormt intensifierats efter Hitlerrevolutionen i Tyskland och
nationalsocialismens seger i området. Danzigs och korridorens avträdande sprängde också genom att beröva det egentliga Tyskland
den direkta landförbindelsen med Ostpreussen en territoriellt sett
otymplig kil in genom det tyska riket.
Skapandet av fristaten Danzig var ett försök att tillgodose både
Polens vitala handelsintressen och samtidigt, genom fristatens vid- 484
Dagens frågor
sträckta autonomi, tillförsäkra den tyska folkmajoriteten ett skydd,
jämförligt med Ålands- och Memelbefolkningarnas och starkare än
övriga minoriteters i efterkrigsstaterna. När korridoren gjordes polsk
låg det med hänsyn till staden Danzigs behov av uppland i fristatens
eget intresse att den införlivades i det polska tullområdet; det kan
nämnas, att det var England, som på fredskonferensen i Versailles
motsatte sig det franska förslaget att utan någon fristatssställning
införliva Danzig med Polen. Allt sammantaget låg det ett slags bevis
för fristatskonstruktionens s. a. s. matematiska riktighet däri, att
ingen av de bägge om Weichselmynningen rivaliserande makterna,
ej ens Polen, kände sig nöjd med lösningen. Om dennas realpolitiska
hållfasthet vet all världen sedan länge besked. Fristatsskapelsen har
ej mäktat uthärda den politiska högspänningen och den tyska majoritetens fatalistiska känsla av att i Polen utgöra en nedtryckt minoritet. Här liksom annorstädes kan en utomstående näppeligen vara
i stånd att klart skilja på vilka av centralregeringens klandrade
gärningar, som kunna betecknas som övergrepp, och vilka som kunna
betecknas som nödvärn. Nationalitetskänslans sprängkraft har återigen visat sina förödande verkningar, och med svärdet skall nu den
gordiska knuten avhuggas. Vilken lösningen än må bli har det ännu
en gång besannats att de geopolitiska synpunkterna, d. v. s. ett reglerande av ekonomiska och handelspolitiska intressen efter rationalistiska principer, ohjälpligt fallit till föga för nationalitetens krav i
1930-talets Europa.
Danzigstaten och de särskilda fördragen mellan fristaten och
Polen ha nu fallit i spillror, sedan Förster proklamerat områdets införlivande i Stortyskland och den tyska riksdagen den 2 september
godkänt en lag härom. De rättsliga grundvalarna för den förra fristaten ha alltså fått blott historiskt intresse. Däremot kan det vara
skäl att dröja något vid rivaliteten mellan Danzig och Gdynia och
diskussionen om huruvida Danzig förlorat på eller gynnats av fristatsskapelsen.
Det obetydliga landområde, i allt ungefär 1,800 kvkm, som fristaten
omfattade, kunde omöjligt vara ett tillräckligt uppland för en stad
av Danzigs storlek. Sedan århundraden har stadens intressesfär
sträckt sig längs hela Weichsel, trots att denna före världskriget flöt
genom både tyskt och ryskt område. När det nya Polen skapades,
blev Weichsel praktiskt taget en polsk flod.
Efter de första svåra efterkrigsåren, då Polen också förde sitt eget
krig med bolsjevikerna och då nöden i Polen icke var mindre än i
Danzig, började ett tydligt uppsving för Polens hamnstad. Polen
gjorde allt för att driva upp sin export. En oväntad hjälp kom med
den stora kolarbetarstrejken i England 1926. På en gång fick Polen
nya marknader för sitt kol, och den· sammanlagda exporten för alla
varor över Danzig steg från 2 mill. ton 1925 till 5,6 mill. 1926. De sammanlagda in- och utförselsiffrorna över Danzig för alla varor visa
motsvarande stegringar. Ar 1924 voro de 2,3 mill. ton, medan de 1928
485
36- 39576. Svensk Tidskrift 1939.
~–
Dagens frågor
voro uppe i 8,6 mill. Dessa och efterföljande år användes också för
betydande utbyggningar av Danzigs hamn. Under den polska tiden
har sålunda kajlängden vidgats med ungefär 50 procent; de mekaniska omlastningsanordningarna ha i hög grad ökats, likaså medelvattendjupet vid kajerna; hamnmagasinens yta har ungefär fördubblats och järnvägsspårens längd nära tiodubblats.
Men år 1928 betecknar också höjdpunkten för denna utveckling.
Redan 1929 hade siffrorna för handeln över Danzig sjunkit till 8,5 mill.
ton för att 1933 vara nere i 5,1 mill. Orsaken var icke blott den ekonomiska världsdepressionen utan även att Polens handel på utlandet
hade minskats. Nu hade den nya hamnen i Gdynia börjat nyttjas.
Gdynias existens var sannolikt icke känd för fredsstiftarna i Versailles. Det var också helt naturligt. Gdingen, som det hette på tyska,
var som bekant ett litet fiskläge strax norr om fristaten Danzigs
gräns, inom det relativt smala område, där Polen självt via korridoren når havet. Gdynia och dess hamn är, kan man säga, en konstgjord produkt och hamnbygget ett resultat av en högt utvecklad
ingenjörskonst. De naturliga förutsättningarna för anläggandet av
en hamn av Gdynias storlek på denna plats voro obetydliga. Kostnaderna blevo också därefter. Det är i allmänhet mindre känt att
det var med hjälp av franskt kapital, som Gdynia byggdes, och sannolikt äro stora summor fortfarande investerade där. Ett med Stortyskland inkorporerat Danzig, och ännu mera om därtill lägges polska
korridoren med Gdynia, kommer att betyda ej blott en politisk utan
även en ekonomisk förlust för Frankrike.
Flera orsaker samverkade, då Polen beslöt bygga sin nya hamn vid
Östersjön. En sådan var, att det ju förut icke fanns någon polsk
hamn, eftersom Danzig var »fristat». Detta innebar, enligt Versaillesfördraget, att där icke fick finnas någon örlogshamn. överhuvud
får, enligt samma numera bortglömda bestämmelser, fristaten Danzig
icke vara befäst, något som kan vara intressant att erinra sig just i
dessa dagar. Gdynia blev bas för den polska flottan, som visserligen
är obetydlig och redan oskadliggjorts, men som i alla fall ville vara
ett synligt bevis på Polens önskan att vara en östersjömakt. En annan orsak var säkerligen, att fortvaron av protysk agitation i fri-.
statsgebitet och den framtida ovissheten rörande dess politiska öde
gjorde det till ett vitalt intresse för Polen att i tid söka tillförsäkra
sig en reserv för Danzigs handelshamn.
Verkningarna för Danzig av Gdynias tillkomst och uppblomstring
visade sig snart. Hamnen i Gdynia började byggas 1924. De första
åren visa blott obetydliga siffror. Sammanlagda summan av in- och
utförda varor var 1926 endast 0,4 mill. ton. Efter två år, 1928, då siffrorna i Danzig nådde sitt maximum, hade Gdynia 1,o mill. ton. Med
undantag av krisåret 1932 ha dessa siffror sedermera befunnit sig i
ständigt stigande. 1933 voro de uppe i 6,1 mill. och 1938 i 9,1 mill.
Samtidigt sjönko motsvarande siffror för Danzigs del. Sedan de 1928
varit uppe i 8,6 mill. ton kommo de 1933 ned i 5,1 mill. för att 1938
åter ha stigit till 7,1 mill. För båda hamnarna äro siffrorna för expor- 486
Dagens frågor
ten betydligt högre än för importen. Endast i fråga om antalet utgå-
ende fartyg har Danzig alltsedan 1933, då Gdynia låg något före, överflyglat den senare hamnen; 1938 gingo således 13,186 fartyg in i Danzigs hamn och 12,990 i Gdynias. Men nettoregistertontalet var 9,3 mill.
resp. 12,9 mill. Gdynia hade alltså definitivt gått om Danzig.
stegringen i siffrorna för Danzig efter 1933 har tillkommit efter
direkta ingripanden från myndigheternas sida i Danzig. Redan 1930
framställde Danzigs regering klagomål hos Nationernas förbunds
kommissarie i Danzig. Staden ansåg sig genom fredsfördraget ha
fått rätt till att dess hamn skulle fullständigt utnyttjas av den polska
staten. Något resultat medförde emellertid denna klagan icke, och
siffrorna för Danzigs hamn sjönko mot sitt ovan anförda minimum
1933. Detta år fick Danzig sin nationalsocialistiska regering. Denna
inledde direkta förhandlingar med Polen. Mot att Danzig avstod från
sin juridiska rätt till anspråk på polska varor för sin transitohandel,
tillförsäkrade polska staten Danzig rätt till samma tilldelning av den
polska in- och utförseln som Gdynia. Denna överenskommelse ingicks
i augusti 1933 och kompletterades genom en ny traktat av den 5 januari 1937. Dessa traktater syftade till att ge Danzig och Gdynia
varor av samma kvantitet och kvalitet. Efter överenskommelsen 1933
har, som de ovan anförda siffrorna visat, en förbättring också inträtt
för Danzigs del. Visserligen klagade staden fortfarande över, att
Gdynia hade en större procent av handeln än Danzig. Men än starkare voro klagomålen över att värdet av dessa varor och deras typ
var olika. 1938 års siffror voro sålunda: Av det sammanlagda värdet
av Polens utrikeshandel 1938 gick mer än 62% över de båda hamnarna Danzig och Gdynia. Men medan 47,6 % gick över den senare
staden, utgjorde Danzigs andel däri 15,1 %. .Även varornas typ betyder mycket, och mera än man i första ögonblicket lägger märke
till, detta icke minst för det rationella utnyttjandet av magasin och
andra anläggningar i en hamn. Omsättningen i en hamn är icke
blott beroende av storleken av in- och utgående tonnage, utan också
av vad detta tonnage förmedlar. De varor, som ge de största inkomsterna för hamnen, är styckegodset. Detta leddes i stor utsträck- .ning över Gdynia. Medan styckegodset i Gdynia upptog 47 % av hela
omsättningen i hamnen, var samma siffra för Danzig endast 21 %
(år 1938). Som exempel kan nämnas, att införseln över Danzigs hamn
1938 steg till 1,5 mill. ton, men av dessa voro något över l mill. malm
och svavelkis, alltså varor av förhållandevis mindre värde; deras
lossning sker övervägande på maskinell väg, arbetarna bli obetydligt
utnyttjade, och magasin och andra hamnbyggnader komma icke till
användning.
En kompensation för hamnens minskade användning kunde Danzig
tänkas ha fått i flodtrafiken på W eichsel. Denna har dock åtminstone
delvis uteblivit. Tyskarna ha som bekant alltid så långt som möjligt
utnyttjat sina floder som trafikmedel, icke minst för att på dem
transportera tyngre gods. Polen däremot har understött sina järnvägar, och det polska järnvägsnätet har utvecklats, säkerligen till en
487
36*- 39576.
Dagens frågor
del på bekostnad av de forna vattenvägarna. Det viktigaste ledet
härvid när det gällt östersjöområdet har varit byggandet av den nya
järnvägen genom polska korridoren till Gdynia, som förr hade sin
enda järnvägsförbindelse över Danzig. .Även härigenom kan Polen
sägas ha velat gardera sig för Danzigs övergång till Tyskland.
En annan fråga är, om Danzig i jämförelse med de rikstyska hamnarna vunnit eller förlorat på Polens frigörelse. Det bör härvid
erinras om att Danzig efter Polens delning gick starkt tillbaka som
sjöfarts- och handelsstad. När världshandeln vid slutet av 1800-talet
började starkt växa, kunde Danzig ej hålla jämna steg med en annan
jämförlig tysk östersjöhamn, Stettin. Medan varnomsättningen omkring 1880 varit ungefär lika stor i de bägge hamnarna, steg den 1880
-1913 till inemot det femdubbla i Stettin men hade ej ens fördubblats
i Danzig. Om jämförelser göras mellan åren före världskriget och
1937, visar det sig att ökningen av omsättningen i Hamburgs och
Bremens hamnar höll sig omkring 10 procent och i Stettins hamn
omkring 50 procent, medan densamma i Danzig betydligt översteg
200 procent. (Omsättningen i Danzig 1913 var 2,1 mill. ton.) Denna
uppblomstring i Danzig bekräftas även av yrkesstatistikens siffror
om stegringen av antalet industriellt och merkantilt anställda, liksom av den starka stegringen av antalet registrerade firmor och
bolag. Medan de tyska hamnarna lidit av de allbekanta svårigheterna
för Tysklands utrikeshandel, har Danzig – trots Gdynias konkurrens – ostridigt profiterat av det ekonomiska uppsving, som kännetecknat det nya Polen och som säkerligen skulle ytterligare ha tilltagit, om kriget ej satt stopp för industrialiseringsplanerna. I detta
hänseende har utvecklingen varit densamma i Danzig som i Memel,
där hamnen och det gamla fristatsgebitet gynnades av litauernas
aktiviserade utrikeshandel.
Turkiet efter När Atatlirk den 10 november 1938 gick ur tiden emotAtatiirks död. sågs valet av hans efterträdare med stor spänning
både inom och utom Turkiet. En ganska allmän uppfattning var att
armechefen, general Fevzi Qakmak närmast skulle komma i fråga,
och det väckte därför ett visst uppseende när det i stället blev Ismet
Inönli, den tidigare konseljpresidenten. Denne hade varit Atatlirks
högra hand under uppbyggnadsarbetet, han hade stridit tillsamman
med honom mot grekerna under frihetskriget, och det var han som
med stor framgång lett den turkiska delegationens arbete under fredsförhandlingarna i Lausanne. Han hade alltså alla kvalifikationer
för sin post. Mellan 1923-37 var han konseljpresident. Att han det
sistnämnda året demissionerade, för att efterträdas av Celal Bayar,
har tillskrivits personliga meningsskiljaktigheter mellan honom och
Atatlirk, som väl dock knappast inverkade allvarligare på det goda
förhållande, som alltid rått mellan de båda vapenbröderna. Ismet
Inönu har i varje fall icke efter det att han tillträtt presidentposten
på något sätt låtit undfalla sig något, som kan tydas i den riktningen.
488
Dagens frågor
Turkiet har under den korta tid som Ismet Inönii suttit vid styret
genom världshändelsernas spel kommit i centrum för det allmänna
intresset och delvis kommit att intaga en nyckelposition i utrikespolitiskt avseende. En översikt av händelserna kan kanske därför
vara av intresse.
Inrikespolitiskt sett voro knappast några större överraskningar att
vänta. Ismet Inönii, som under femton år troget stött Atatiirks reformpolitik, skulle ganska självfallet också fortsätta den. En del omplaceringar på de högre posterna följde ganska snart efter Ismet
Inöniis val till president. Celal Bayar avgick som ministerpresident
i januari 1939 och efterföljdes av Refik Saydam. Vid valen till den
nya nationalförsamlingen i mars 1939 återvaldes 294 av de tidigare
399 deputerade. Detta betyder en ganska kraftig utrensning inom
nationalförsamlingen, men denna utrensning följer icke partipolitiska
linjer, då Turkiet officiellt endast har ett parti, det republikanska
folkpartiet. Snarare ha personliga hänsyn inverkat. Många av de
politiska strebrar, som begagnat sig av Atatiirks svagheter under
senare delen av hans levnad, ha fått se sin politiska karriär stäckt
efter valen i mars.
En viktig tendens i det turkiska inre-politiska livet är att anteckna.
Som förut nämnts regeras Turkiet av det republikanska folkpartiet,
vars president är republikens president. Atatiirk önskade en så intim
kontakt som möjligt mellan staten och partiet. För tre år sedan beslöts därför att inrikesministern skulle vara generalsekreterare och
att guvernörerna i provinserna skulle vara distriktschefer i partiet.
Denna ordning syftade åt att samordna stat och parti i största möjliga utsträckning. I juli i år har emellertid denna förordning åter
upphävts. Det räcker nu för generalsekreteraren, att han är medlem
av partiet. Denna förändring anses vara ett steg mot en parlamentarisk demokrati, liksom att folkpartiet ungefär samtidigt har tillåtit
uppkomsten av ett nytt självständigt politiskt parti (med oppositionell inställning). Närmare uppgifter om detta föreligga dock ej ännu.
Atatiirk företog 1930 ett steg i samma riktning, då han tillät bildandet av ett oppositionellt parti. Detta blev dock av mycket kort varaktighet, eftersom häftiga inrepolitiska strider följde. Det återstår
nu att se, om Turkiet, i runt tal tio år senare, är moget för denna
politiska frihet.
Ett av de stora slagorden i Atatiirks Turkiet var etatismen, principen om att statens intressen skulle gå före alla individuella intressen,
om de nu företräddes av privatpersoner, bolag eller sammanslutningar av annan art. Utvecklingen under Ismet Inönii tenderar tydligen till ett uppmjukande av denna princip. I en artikel i den stora
Ankara-tidningen Ulus framfördes nyligen i en ledare den åsikten,
att etatismen aldrig var avsedd att vara något instrument för ett undertryckande av den privata företagsamheten. Den kom till under
Atatiirk, därför att han insåg, att Turkiets ekonomiska intressen icke
tillräckligt kunde tillvaratagas av privat initiativ. Detta i sin tur
berodde till en del därpå, att de grekiska och armeniska affärsmännen
489
Dagens frågor
under och efter frihetskriget i stor utsträckning lämnade landet eller
sågo sin verksamhet inför den nya nationalismen inskränkt. Vidare
låg en stor del av handeln och industrien tidigare i händerna på utländska syndikat. Vid avvecklingen av dessa funnos inga privata
turkiska firmor, som voro kompetenta att övertaga rörelsen. staten
måste alltså träda in. Nu kungör skribenten i Ulus, att den ekonomiska företagsamheten i landet i huvudsak vilar på privatintressets
grund. Staten kommer i andra hand. För var dag som går skall det
privata intresset i jordbruk, industri, handel och transportväsen bli
allt starkare. Etatismen kommer att verka som en övervakare –
som tillförne – men den skall icke längre stå i förgrunden.
Denna utveckling jämte den tidigare berörda uppmjukningen i det
parlamentariska livet ger vissa riktlinjer för utvecklingen i det kommande. Frågan är om icke Ismet Inönii redan nu har visat sig vara
betydligt mera radikal än vad Atatiirk någonsin vågade vara.
I utrikespolitiskt avseende har ’l’urkiet på kort tid kommit att intaga en nyckelposition.
Det är inget tvivel om att Tyskland har lidit ett a.vsevärt nederlag
i sin politik gent emot Turkiet. Trots att Atatiirk från första början
aldrig hade några sympatier för Tyskland, insåg han dock den roll
tyska tekniker och ingenjörer kunde spela vid uppbyggandet av landet, och från första början kom Tyskland in ganska väl på den turkiska marknaden. Därifrån var dock steget långt till ett politiskt inflytande i Turkiet. Efter Hitlers seger i Tyskland började dock så
småningom de tyska strävandena efter politisk och ekonomisk hegemoni att via Östeuropa nå Turkiet. Goda propaganda-instrument
hade man härvidlag bl. a. i de talrika turkiska studenter, som studerade vid tyska universitet och högskolor. Deras roll är i allmänhet
underskattad. Från 1935 var Tysklands inflytande oerhört starkt på
den turkiska marknaden, men samtidigt iakttogo dock turkarna en
synnerligen försiktig hållning i politiskt avseende. Våren 1938 godtogs sålunda icke von Papen som sändebud i Ankara (han mottogs
dock i maj 1939). Han hade icke bästa anseende i Turkiet efter sin
mission i Österrike. Ockupationen av Tjeckoslovakien och det tyska
handelsultimatum till Rumänien parat med den starka utbyggnaden
av axeln Berlin-Rom lade grunden till det engelsk-turkiska avtalet
av den 12 maj 1939, vari Turkiet stängde dörren för den tyska expansionen – politiskt och efter hand även ekonomiskt. Det som påskyndade avtalet var utan tvivel den italienska ockupationen av Albanien
på långfredagen, då Turkiet kände sig ha sin störste fiende in på
portarna. Italiens närhet var redan förut hotande, i synnerhet på de
välbefästa Tolvöarna utanför den turkiska västkusten.
Det engelsk-turkiska avtalet innebär att de brittiska och turkiska
regeringarna i händelse av en angreppshandling, som leder till krig
i Medelhavsområdet, äro beredda att samarbeta och ge varandra all
hjälp och allt bistånd. Det var samtidigt en god förberedelse till det
rysk-engelska avtal, som den engelsk-franska politiken eftersträvade,
då Turkiet och Ryssland sedan länge stodo på bästa fot med var- 490
Dagens frågor
andra och hade sina ömsesidiga förhållanden uppordnade genom fördragen i Paris av 1925 och 1935. Turkiets ställning var vidare stark i
Främre Orienten, där det skamfilade engelska anseendet behövde förbättras. Turkiet är nämligen den ledande makten i den s. k. Saabadpakten av 1937, som dessutom innefattar Iran, Iraq och Afghanistan.
Därmed har England i händelse av krig säkrat en kedja av välsinnade, eller i varje fall passiva, stater från Medelhavet till Indien.
Passagen till Indien torde därigenom vara fri över land, även om
Suez-kanalen skulle stängas. Slutligen lämnar fördraget engelska
och franska flottan fri passage till Svarta havet och därmed möjlighet för England att uppfylla sina garantier till Rumänien i händelse
av krig. Dess betydelse för engelsk hjälp åt Polen över Rumänien bör
naturligtvis ej heller underskattas.
England var tidigare icke någon särskilt gynnad nation i Turkiet.
Tvärtom – många turkar erinrade sig ännu den engelska flottans besök i Konstantinopel 1918 och att England deltagit i uppdeJandet av
Turkiet efter världskriget. Men inför de fördelar, som erbjudit sig
genom pakten med England, är allt sådant glömt. Turkiska studiedelegationer ha redan besökt England och vice versa. I augusti besökte övcrbefiilhavaren för engelska Medelhavsflottan Sir Andrew
Cunningham Ankara och för tillfället hålla engelska och turkiska
militärer på med överläggningar om gemensamma försvarsproblem.
Turkiet gick självfallet icke med på den engelska pakten utan löften om belöningar. Den första kom ganska snart och den var basis
för den turkisk-franska pakt, som måste följa på den engelsk-turkiska: Hatay-områdets införlivande med Turkiet. Detta var ett franskt
mandatområde i norra Syrien, som Turkiet sedan länge önskat tillbaka, då befolkningen till största delen bestod av turkar och då inom
Hatay låg en av östra Medelhavets bästa hamnar, Alexandrette, som
nu håller på att utbyggas till en stark örlogsbas. Det fransk-turkiska
avtalet är daterat den 23 juni. Den 22 juli marscherade de sista franska trupperna ut och Hatay var turkiskt. Mandatområdet överlämnades utan någon som helst konferens i N. F., vilket missförhållande
skarpt påtalas i syriska kretsar, självfallet utan resultat.
Hatay var det synliga priset för den fransk-turkisk-engelska vänskapen. Det torde inte vara alltför djärvt att gissa att ytterligare
landavträdelser äro obligatoriska i händelse av ett lyckligt krig med
Italien. Tolvöarna jämte andra öar in på den turkiska kusten, som
nu tillhöra Italien, kunna med säkerhet anses ha varit nämnda under
förhandlingarna. Tanken på att uppnå den s. k. Eufratgränsen har
säkerligen aldrig helt uppgivits av Turkiet och detta skulle eventuellt
i framtiden medföra att l<’rankrike finge avstå ytterligare en del
områden i Nordsyrien. I en för England kritisk situation skulle det
vidare ej alls vara ägnat att förvåna, om Mosulfrågan på nytt toges
upp till prövning. Den löstes 1926 till Englands förmån, men turkarna
ha aldrig upphört att betrakta denna lösning som en orättvisa.
Sedan ovanstående skrivits har den rysk-tyska nonaggressionspakten ingåtts och de engelsk-fransk-ryska förhandlingarna i Moskva
491
Dagens frågor
definitivt strandat. Den 2 september mottog Ismet Inönii den brittiske
ambassadören i Ankara, som överlämnade ett personligt budskap från
konungen av England, vari denne »med djup tillfredsställelse konstaterar vänskapsbanden mellan de turkiska och engelska folken». Inönli
framförde liknande synpunkter och enligt uppgift erhöll ambassadören även försäkringar om att Turkiet kommer att förbli »fredsfronten» troget och fortfarande stå vid Englands och Frankrikes sida.
Den närmaste utvecklingen får utvisa om detta kommer att ha någon
inverkan på den rysk-turkiska vänskapen. ·
492
Den 11 sept. 1939.
Nationalsocialismen Den 26 nov. 1936 undertecknades i Berlin det
.och bolsjevismen. första avtalet i den serie av fördrag, som till
sin upphovsman hade sedermera riksutrikesministern von Ribbentrop och som fått namnet Antikominternpakten. De båda fördragsslutande makterna voro Tyskland och Japan. I den samtidigt utfärdade tyska regeringskommuniken hette det bl. a.: »I detta avtal kommer det med all tydlighet till uttryck, att det blott rör sig om en
defensiv åtgärd. Ty det är icke de båda höga fördragsslutande makterna, som utmanat den Kommunistiska Internationalen, utan den
Kommunistiska Internationalen har genom en följd av provokationshandlingar, revolutionära upprorsförsök, anarkistiska omstörtningsrörelser och samvetslösa, folkförstörande upplösningstendenser försökt att på det allvarligaste oroa hela världen och störta denna i ett
kaos, vars konsekvenser ej kunna överblickas.»
Den 6 nov. 1937 undertecknades i Palazzo Chigi ett protokoll, enligt
vilket Italien anslöt sig till den tysk-japanska överenskommelsen;
som en hövlighetsåtbörd fick Italien rangen av ursprunglig signatärmakt, trots dess dröjsmål ett helt år med att ansluta sig till det tyskjapanska avtalet. I början av året 1939 förklarade sig även Ungern
genom utrikesminister Csaky berett att ansluta sig till pakten och
vedervågade därmed upprätthållandet av de diplomatiska förbindelserna med Sovjetunionen. Några dagar senare kom även Manschukuos accession, i samband varmed Japan i en officiell förklaring uttalade att Ungerns och Manschukuos anslutning föranleder till den
berättigade förhoppningen att andra stater å sin sida skola ansluta
sig. Senare kom även Franco-Spaniens anslutning, och i våras hoppades man i Tyskland, att flera stater – Portugal, Jugoslavien, Bulgarien m. fl. – skulle sluta upp vid axelmakternas och Japans sida.
.Ä_ven om dessa stater icke undertecknade avtalet, kunde de – enligt
,den andra av avtalets tre ganska intetsägande artiklar – inbjudas
att vidtaga åtgärder i avtalets anda och bilda ett sympatisörstaternas block.
Redan när man för ett par år sedan började höra talas om Antikominternpakten och dess idelogiska frontbildning, betecknades den
-icke minst av dess tillskyndare- såsom ett mellanfolkligt unicum.
Sedan Tyskland och Ryssland den 22 augusti slutit sitt måhända
mycket vittgående nonaggressionsavtal, har beteckningen fått en
verklig och levande realitet. Särskilt förbluffad och moraliskt indignerad över händelsernas oanat snabba vändning synes signatärmakten i Yttersta östern ha blivit och säkerligen förlorade Västerlandet
det mesta av den moraliska kredit, det tilläventyrs ännu åtnjöt i
österlandet.
479
Dagens frågor
På partidagen i Niirnberg 1936 talade riksminister Goebbels över
ämnet: Bolsjevismen i teori och praktik.
»Bolsjevismen —uppmobiliserar mot staten och dess bevarande
ideer den undre värld som finnes inom varje folk. I bolsjevismen
organiseras ett folks allra lägsta instinkter för att förgöra alla rasligt högvärdiga element. – –I intet annat land är prostitutionen
en så allmän företeelse som i Sovjetunionen. För att få bli kvar på
sina platser måste de arbetande kvinnorna villfara sina överordnades
alla skamliga förslag. I ’kvinnoparadiset’ är kvinnan i ordets egentliga betydelse blott ett villebråd, som utlämnas åt de judiska sovjetlymlarnas godtycke. – – – Och nu kommer det otroligaste: Trots
dessa uppenbara imperialistiska rustningar påstår ännu i dag bolsjevikpropagandan att Moskwa bedriver ’fredspolitik’! UdSSR, som på
intet vis hyser några som helst expansionsplaner, upphäver alltid
sin röst, då det gäller fredens bevarande! Med dessa ord ljuger
Litvinov viiriden rakt i ansiktet. – – – För att i de västeuropeiska
demokratiernas ögon framstå såsom harmlösa och borgerliga ha ’bolsjevikdiplomaterna’, hur svårt det än kan ha varit, antagit skepnaderna av anständiga människor. För oss, som känna bolsjevismen,
verkar det blott skrattretande att se hur många borgerliga statsmän,
vilka ha rykte om sig att vara kloka, tro att bolsjevismen har uppgivit sina aspirationer på en världsrevolution, emedan dess diplomatiska representanter uppträda i frack och vit halsduk. – –Detta
är den bolsjevikiska ateismens sanna ansikte, vilken i andra länder
förklarar sig beredd till kyrkligt samarbete. Bilden av de nunnelik,
som uppgrävts ur gravarna i Barcelona, är en symbol för bolsjevismens skändande av allt heligt. – – – Detta är bolsjevismen, vilken
såväl i teori som i praktik är en infernalisk världspest, som nödvändigtvis måste tillintetgöras och till vars utrotande varje ansvarskännande människa måste medverka.»
På rikspartidagen i Nii.rnberg 1937 talade riksminister Goebbels
över ämnet »Sanningen om Spanien».
»Folk, som slöto ögonen för den särskilt på sistone kusligt snabbt.
tilltagande faran från den internationella bolsjevismen, skola en dag
uppleva ett fruktansvärt uppvaknande ur denna narkos. Å ven den
omständigheten, att vi tyska nationalsocialister såsom de mest medvetna och kompromisslösa förkämpar för den antibolsjevikiska.
världsfronten ännu i dag äro dömda att spela rollen av predikare i
öknen, och predikare för döva öron, kan ej avhålla oss från att se
tingen sådana de äro och kalla dem vid deras rätta namn. Ty även
om den sig alltmer utbredande bolsjevikiska smittan i Europa skulle
anställa än större skada än hittills, bör dock åtminstone en .senare
tids historieskrivning kunna fastslå, att vi tyska nationalsocialister
icke hörde till dem, som i den allmänna begreppsförvirringen och
begreppsupplösningen läto sig vilseföras av en hela världen omtöcknande farlig politisk sjukdomspropaganda eller i minsta mån avvika
från den raka vägen. – – – Vi ha redan betonat, att iiktenskapet
mellan bolsjevismen och demokratien uppvisar helt oförklarliga, för
480
Dagens frågor
att inte säga perversa drag. – – – Om de ansvariga och framför
allt om folken skulle förstå den dödliga sjukdom, som är i antågande,
vore det intet tvivel underkastat att hela Europa som en man skulle
resa sig för att avvärja den smygande pesten. – – – Judendomen,
som erkänt och demaskerat sig som främsta bärare av den bolsjevikiska världsrevolutionen, utgör ett asocialt och parasitärt element
bland kulturfolken.— Oförskräckt vilja vi peka finger åt juden
som denna fruktansvärda katastrofs inspirator, verkställare och utnyttjare, ty han är världens fiende, kulturernas tillintetgörare, folkens parasit, kaos’ son, det ondas inkarnation, dekompositionens ferment, det mänskliga förfallets plastiska demon. – – – Att västerns
liberalism sluter ögonen för denna fara, är blott ett tecken på dess
nästan barnsliga naivitet. På den passar det goda tyska ordstävet
in att blott de allra dummaste kalvarna själva välja sina slaktare.
Det är sedan länge en demokratiens företrädesrättighet att överraskas
av tingen och ingenting märka, förrän katastroferna komma som
Guds gissel över folken. – – – Tyskland har vänt sig mot världsfienden, och det skall en gång lyckas det att slå denna till marken
slutgiltigt, det tro vi, det hoppas vi och det veta vi. Der Fiihrer har
stått upp som vår räddare. Om det efter 500 år ännu skrives historia,
skall hans namn lysa bland västerlandets store. Ty han har under
den fruktansvärdaste förlamning räddat Europa från den röda översvämningen. – – – Vi tacka vår Fiihrer, som kallat oss till sina
medkämpar i denna stora strid och först därmed gav vårt liv sitt
egentliga innehåll och mål.»
På partidagen i Niirnberg 1936 berörde rikskansler Hitler även bolsjevikfaran. Han förklarade att han icke ville komma i någon annan
närmare beröring med Ryssland än de givna politiska och ekonomiska internationella förbindelserna:
»Jag darrar för Europa vid tanken, vad det skall bli av vår gamla
människaöverfyllda kontinent, om den asiatiska destruktiva världsåskådningen, med sin förstörelse av alla hittillsvarande värden, skulle
bryta in och den bolsjevikiska revolutionens kaos skulle segra. J ag
framstår måhända för många europeiska statsmän som en fantastisk,
i varje fall en obekvHm varnare. Att jag i de bolsjevikisk-internationella världsundertryckarnas ögon gäller för att vara en av deras
största fiender är för mig blott en stor ära och rättfärdigar mitt
handlande inför eftervärlden. – – – J ag tror, att detta (bolsjevismens) fördärv skall hålla sitt intåg i samma ögonblick som statsledningen skulle göra sig själv till en förbunden åt denna destruktiva
lära. J ag ser ingen möjlighet att klargöra för den tyske arbetaren
den mig så djupt oroande faran av ett bolsjeviskt kaos i Tyskland
med dess olycka, om jag själv som nationens Fiihrer skulle bringa
mig i nära förbindelse med denna fara. – – – J ag tror icke, att en
närmare beröring med en världsåskådning, som för folket är fördärvlig, för statsmannen kan vara nyttig. Ingenting skall kunna
driva mig att gå en annan väg än den, som erfarenhet, insikt och
förutseende utstaka.»
481
Dagens frågor
Vid en senare partidag i Ntirnberg avgav rikskansler Hitler bragelöftet att aldrig paktera med bolsjevismen, som »utan varje inskränkning» framstod som dödsfienden. Motsättningarna mellan nationalsocialismen och bolsjevismen kunde ej överbryggas. »De representera
tvenne världar, som blott kunna fjärma sig från men aldrig närma
sig varandra. – – – Här får det ej vara tal om något pakterande,
ty den fara, som hotar Europa, är akut och kan plötsligt (iiber Nacht)
bryta in som den fruktansvärdaste olycka över alla civiliserade
nationer. – – – Man kan inte anta, att bolsjevismen ändrat sina
metoder. Den är och förblir vad den alltid varit, en propaganda- och
revolutionsapparat, som åsyftar Västerlandets medvetna förstörelse.
Bolsjevismen är alla nationers och religioners och varje mänsklig
kulturs förklarade fiende. – – – Den som pakterar med bolsjevismen,
är av denna dömd att gå under.»
Reflexionerna göra om någonsin sig själva. Möjligen vill man tilllägga, att det pakterande, som den 22 augusti i Kreml skedde mellan
Stalin och von Ribbentrop, riktade sig främst mot Polen, d. v. s. det
land som genom Pilsudskis seger över bolsjevikarmen vid Warschau
1920 hejdade den hotande röda flodvågen över Europa – en seger
som av många betecknats såsom lika betydelsefull för Västerlandet
som J an Sobieskis seger över turkarna vid Wien 1683.
Det icke minst betecknande för modern kabinettspolitik är att
Stalin – enligt de avslöjanden, som G. P. U.-agenten general Krivitski
gjort i våras i »Gringoire» och nu senast i Vecko-Journalen – alltsedan den 30 juni 1934 och efter den tillit till Hitlers kraft, han då
vann, målmedvetet eftersträvat förbund med Tyskland, därvid han
sökt nå denna vänskap genom Litvinovs »antifascistiska» N. F.-politik
och genom den ryska radions till för kort tid sedan notoriska hetsande
mot Tyskland. Mottot för den kaukasiske diktatorn i Kreml synes ha
varit »ju större fiendskap, desto fortare vänskap». Med hänsyn till
de förut så oöverbyggliga ideologiska motsättningarna ter sig den
tysk-ryska pakten som den hittills största triumfen för den hämningslösa statskonst, varsbegrundarevar florentinaren Nicolo Machiavelli.
Under De omfattande militära inkallelser, som skett i samband
fanorna. med den förstärkta försvarsberedskapen, ha utgjort det
första allvarliga eldprovet för icke blott vår nya försvarsordning
utan även för den nya försvarsvilja, som under de senaste åren vuxit
fram på alla inrikespolitiska fronter. Redan tidigare har man inom
ansvarskännande kretsar frågat sig: skall vårt ganska bortskämda
folk utan gnäll foga sig i de allvarliga förändringar av den dagliga
verksamheten, som en extra militärtjänstgöring medför~ Av vad man
hittills tror sig veta, förefaller det, som om de inkallade själva med
jämnmod och gott humör funnit sig i det oundvikliga, även om professionella kverulanter här liksom annorstädes städse låta sina missnöjda röster göra sig hörda.
482
Dagens frågor
Emellertid torde det nu liksom 1914 gå dithän, att de inkallade
– förutsatt att vi få leva i fred – småningom skaka av sig den allvarliga och förpliktande stämning, som den utrikespolitiska chocken
i förstone utlöst, och falla in i mer vardagliga betraktelser över den
militära tjänstgöringen och sina privata bekymmer. I samma mån
som den yttre spänningen avtager och tjänsten får en monoton gång
inträder en slags tomgång i maskineriet. Man känner sig avskuren
från de sina och liksom bortglömd av samhället, fritiden synes odrägligt lång och en viss apati insmyger sig. Risk föreligger att härur
kan uppstå ett missnöje, som från de inkallade sträcker sig även till
de hemmavarande, att med ett ord den allmänna försvarsviljan undermineras.
Det är alltså erforderligt att genom lämpliga åtgärder söka förebygga detta och med alla medel trygga det förtroende för försvaret,
som måste vara ryggraden i all värnkraft. Det gäller med ett ord
att bevara truppens goda moral och låta den stora allmänheten förstå
dels att de inkallades intressen böra bli tillvaratagna, dels att allmänheten själv har förpliktelser mot dem, som få offra sig i försvarets
tjänst. Åtskilliga av hithörande problem ha ventilerats i det betänkande, som i november 1938 avgavs av de sakkunniga rörande den
andliga vården inom försvarsväsendet. Med andlig vård ansägo de
sakkunniga icke allenast den religiösa omvårdnaden utan utsträckte
begreppet till att även omfatta en kulturell omvårdnad, sistnämnda
uttryck fattat med ganska mångsidig innebörd. Den kulturella vården skulle enligt de sakkunnigas mening »hava till uppgift att under
mobilisering och krig bidraga till att stärka personalens motståndskraft under de oerhörda påfrestningar, som därvid möta. Denna uppgift skall förverkligas genom att söka giva innehåll åt personalens
fritid medelst organiserad biblioteks- och föreläsningsverksamhet,
distribution av tidningar, anorduandet av lämpliga förströelser m. m.
samt genom att bistå och uppmuntra manskapet under personlig omvårdnad och vaket iakttagande av dess stämningar och förhållanden.
.Ävensom skola företrädarna för den kulturella vården utgöra ett på
förtroende grundat förbindelseled mellan manskap och befäl samt
genom lämplig propaganda stärka manskapets stridsduglighet och
fosterlandskärlek.»
Vad som här säges har varit ett välbekant faktum i stormakternas
armeer, diir man ej försummat att genom en mer eller mindre intensifierad verksamhet – icke minst på propagandans område – fostra
icke blott soldaterna utan även den stora allmänheten. Här i Sverige
har man icke på allvar konfronterats med problemet men i dessa
dagar tränger det sig obönhörligt även på oss. Det torde kunna
sägas, att jordmånen i vårt land för närvarande är mycket gynnsam
för en reglerad verksamhet på detta område. Ej blott hos de militära
myndigheterna och övriga statsorgan utan även bland allmänheten
själv kan man påriikna sympati för och ett kraftigt handtag åt dessa
strävanden. Försvaret och folket äro numera liktydiga begrepp och
medborgarandan tar sig frivilligt vackra uttryck, såsom när arbe- 483
Dagens frågor
tarna i en storindustri omedelbart vid igångsättandet av den förstärkta försvarsberedskapen enade sig att avstå en del av sin veckoavlöning till i krigstjänst inkallade kamrater.
Det är emellertid av största vikt, att detta arbete planlägges med
god takt och sunt omdöme, att man tar vederbörlig hänsyn till de
psykologiska faktorerna och att man låter de rätta personerna handha
verksamheten. stelbenta, byråkratiska former passa icke här, utan
här erfordras ett smidigt och naturligt förfarande med agerande personer, som ha hjärtat på rätta stället och förstå både den militära
tjänstens villkor och individens civila livsbehov. Få de inkallade
känslan av att de bli omvårdade och uppskattade, komma de att
känna en inre resning i sinnet och komma lättare att fördraga dagens
vedermödor. Den som ligger i militärtjänst har icke behov av pjunk
och pjolt men har ett berättigat krav på att icke bli försummad och
ställd utanför de vanliga välfärdsanordningarna.
Danzig och Av Versaillesfredens många diskutabla lösningar tillhör
Gdynia. skapandet av fristaten Danzig och den polska korridoren dem, om vilka det- oberoende av känslostämningar och politiska
ståndpunktstaganden – måste sägas att bakom låg ett allvarligt försök att verkligen lösa ett olösligt problem. Geopolitiska skäl talade
för att det nya Polen fick utlopp via Weichsel till havet. Etnopolitiska skäl talade i samma riktning, enär befolkningen i korridoren
utanför Danzigområdet torde till övervägande delen vara polsk (eller
kasjubisk). Historiskt hade Danzig alltifrån medeltiden varit anslutet
till Polen och vid dess sida tappert värjt sig mot preussarna, när
Polens andra delning genomfördes på 1790-talet och Danzig överfördes
till Danzig; vid denna tid torde folket språkligt ha varit ungefär
lika mycket polskt som tyskt med polska som folkspråket åtminstone
kring staden. Utan tillgång till havet och utan Danzig skulle det
genom världskriget befriade Polen ha avskurits från sin forna viktigaste förbindelseled, och säkerligen skulle fredsmakarna i Versailles
i så fall fått uppbära kritik för att de vid omredigeringen av Europas
karta underlåtit att garantera den nya polska staten dess livsmöjligheter. A andra sidan är det lika oomtvistligt, att Danzig sedan
1700-talet i utomordentligt hög grad germaniserats; med överväldigande majoritet motsatte sig dess befolkning 1919 lösgörelsen från
Tyskland och officiellt flaggades på halv stång, när de sista tyska
trupperna då avtågade. I detta hänseende har stämningen ej förändrats sedan Weimarrepublikens tid, fastän den rikstyska agitationen enormt intensifierats efter Hitlerrevolutionen i Tyskland och
nationalsocialismens seger i området. Danzigs och korridorens avträdande sprängde också genom att beröva det egentliga Tyskland
den direkta landförbindelsen med Ostpreussen en territoriellt sett
otymplig kil in genom det tyska riket.
Skapandet av fristaten Danzig var ett försök att tillgodose både
Polens vitala handelsintressen och samtidigt, genom fristatens vid- 484
Dagens frågor
sträckta autonomi, tillförsäkra den tyska folkmajoriteten ett skydd,
jämförligt med Ålands- och Memelbefolkningarnas och starkare än
övriga minoriteters i efterkrigsstaterna. När korridoren gjordes polsk
låg det med hänsyn till staden Danzigs behov av uppland i fristatens
eget intresse att den införlivades i det polska tullområdet; det kan
nämnas, att det var England, som på fredskonferensen i Versailles
motsatte sig det franska förslaget att utan någon fristatssställning
införliva Danzig med Polen. Allt sammantaget låg det ett slags bevis
för fristatskonstruktionens s. a. s. matematiska riktighet däri, att
ingen av de bägge om Weichselmynningen rivaliserande makterna,
ej ens Polen, kände sig nöjd med lösningen. Om dennas realpolitiska
hållfasthet vet all världen sedan länge besked. Fristatsskapelsen har
ej mäktat uthärda den politiska högspänningen och den tyska majoritetens fatalistiska känsla av att i Polen utgöra en nedtryckt minoritet. Här liksom annorstädes kan en utomstående näppeligen vara
i stånd att klart skilja på vilka av centralregeringens klandrade
gärningar, som kunna betecknas som övergrepp, och vilka som kunna
betecknas som nödvärn. Nationalitetskänslans sprängkraft har återigen visat sina förödande verkningar, och med svärdet skall nu den
gordiska knuten avhuggas. Vilken lösningen än må bli har det ännu
en gång besannats att de geopolitiska synpunkterna, d. v. s. ett reglerande av ekonomiska och handelspolitiska intressen efter rationalistiska principer, ohjälpligt fallit till föga för nationalitetens krav i
1930-talets Europa.
Danzigstaten och de särskilda fördragen mellan fristaten och
Polen ha nu fallit i spillror, sedan Förster proklamerat områdets införlivande i Stortyskland och den tyska riksdagen den 2 september
godkänt en lag härom. De rättsliga grundvalarna för den förra fristaten ha alltså fått blott historiskt intresse. Däremot kan det vara
skäl att dröja något vid rivaliteten mellan Danzig och Gdynia och
diskussionen om huruvida Danzig förlorat på eller gynnats av fristatsskapelsen.
Det obetydliga landområde, i allt ungefär 1,800 kvkm, som fristaten
omfattade, kunde omöjligt vara ett tillräckligt uppland för en stad
av Danzigs storlek. Sedan århundraden har stadens intressesfär
sträckt sig längs hela Weichsel, trots att denna före världskriget flöt
genom både tyskt och ryskt område. När det nya Polen skapades,
blev Weichsel praktiskt taget en polsk flod.
Efter de första svåra efterkrigsåren, då Polen också förde sitt eget
krig med bolsjevikerna och då nöden i Polen icke var mindre än i
Danzig, började ett tydligt uppsving för Polens hamnstad. Polen
gjorde allt för att driva upp sin export. En oväntad hjälp kom med
den stora kolarbetarstrejken i England 1926. På en gång fick Polen
nya marknader för sitt kol, och den· sammanlagda exporten för alla
varor över Danzig steg från 2 mill. ton 1925 till 5,6 mill. 1926. De sammanlagda in- och utförselsiffrorna över Danzig för alla varor visa
motsvarande stegringar. Ar 1924 voro de 2,3 mill. ton, medan de 1928
485
36- 39576. Svensk Tidskrift 1939.
~–
Dagens frågor
voro uppe i 8,6 mill. Dessa och efterföljande år användes också för
betydande utbyggningar av Danzigs hamn. Under den polska tiden
har sålunda kajlängden vidgats med ungefär 50 procent; de mekaniska omlastningsanordningarna ha i hög grad ökats, likaså medelvattendjupet vid kajerna; hamnmagasinens yta har ungefär fördubblats och järnvägsspårens längd nära tiodubblats.
Men år 1928 betecknar också höjdpunkten för denna utveckling.
Redan 1929 hade siffrorna för handeln över Danzig sjunkit till 8,5 mill.
ton för att 1933 vara nere i 5,1 mill. Orsaken var icke blott den ekonomiska världsdepressionen utan även att Polens handel på utlandet
hade minskats. Nu hade den nya hamnen i Gdynia börjat nyttjas.
Gdynias existens var sannolikt icke känd för fredsstiftarna i Versailles. Det var också helt naturligt. Gdingen, som det hette på tyska,
var som bekant ett litet fiskläge strax norr om fristaten Danzigs
gräns, inom det relativt smala område, där Polen självt via korridoren når havet. Gdynia och dess hamn är, kan man säga, en konstgjord produkt och hamnbygget ett resultat av en högt utvecklad
ingenjörskonst. De naturliga förutsättningarna för anläggandet av
en hamn av Gdynias storlek på denna plats voro obetydliga. Kostnaderna blevo också därefter. Det är i allmänhet mindre känt att
det var med hjälp av franskt kapital, som Gdynia byggdes, och sannolikt äro stora summor fortfarande investerade där. Ett med Stortyskland inkorporerat Danzig, och ännu mera om därtill lägges polska
korridoren med Gdynia, kommer att betyda ej blott en politisk utan
även en ekonomisk förlust för Frankrike.
Flera orsaker samverkade, då Polen beslöt bygga sin nya hamn vid
Östersjön. En sådan var, att det ju förut icke fanns någon polsk
hamn, eftersom Danzig var »fristat». Detta innebar, enligt Versaillesfördraget, att där icke fick finnas någon örlogshamn. överhuvud
får, enligt samma numera bortglömda bestämmelser, fristaten Danzig
icke vara befäst, något som kan vara intressant att erinra sig just i
dessa dagar. Gdynia blev bas för den polska flottan, som visserligen
är obetydlig och redan oskadliggjorts, men som i alla fall ville vara
ett synligt bevis på Polens önskan att vara en östersjömakt. En annan orsak var säkerligen, att fortvaron av protysk agitation i fri-.
statsgebitet och den framtida ovissheten rörande dess politiska öde
gjorde det till ett vitalt intresse för Polen att i tid söka tillförsäkra
sig en reserv för Danzigs handelshamn.
Verkningarna för Danzig av Gdynias tillkomst och uppblomstring
visade sig snart. Hamnen i Gdynia började byggas 1924. De första
åren visa blott obetydliga siffror. Sammanlagda summan av in- och
utförda varor var 1926 endast 0,4 mill. ton. Efter två år, 1928, då siffrorna i Danzig nådde sitt maximum, hade Gdynia 1,o mill. ton. Med
undantag av krisåret 1932 ha dessa siffror sedermera befunnit sig i
ständigt stigande. 1933 voro de uppe i 6,1 mill. och 1938 i 9,1 mill.
Samtidigt sjönko motsvarande siffror för Danzigs del. Sedan de 1928
varit uppe i 8,6 mill. ton kommo de 1933 ned i 5,1 mill. för att 1938
åter ha stigit till 7,1 mill. För båda hamnarna äro siffrorna för expor- 486
Dagens frågor
ten betydligt högre än för importen. Endast i fråga om antalet utgå-
ende fartyg har Danzig alltsedan 1933, då Gdynia låg något före, överflyglat den senare hamnen; 1938 gingo således 13,186 fartyg in i Danzigs hamn och 12,990 i Gdynias. Men nettoregistertontalet var 9,3 mill.
resp. 12,9 mill. Gdynia hade alltså definitivt gått om Danzig.
stegringen i siffrorna för Danzig efter 1933 har tillkommit efter
direkta ingripanden från myndigheternas sida i Danzig. Redan 1930
framställde Danzigs regering klagomål hos Nationernas förbunds
kommissarie i Danzig. Staden ansåg sig genom fredsfördraget ha
fått rätt till att dess hamn skulle fullständigt utnyttjas av den polska
staten. Något resultat medförde emellertid denna klagan icke, och
siffrorna för Danzigs hamn sjönko mot sitt ovan anförda minimum
1933. Detta år fick Danzig sin nationalsocialistiska regering. Denna
inledde direkta förhandlingar med Polen. Mot att Danzig avstod från
sin juridiska rätt till anspråk på polska varor för sin transitohandel,
tillförsäkrade polska staten Danzig rätt till samma tilldelning av den
polska in- och utförseln som Gdynia. Denna överenskommelse ingicks
i augusti 1933 och kompletterades genom en ny traktat av den 5 januari 1937. Dessa traktater syftade till att ge Danzig och Gdynia
varor av samma kvantitet och kvalitet. Efter överenskommelsen 1933
har, som de ovan anförda siffrorna visat, en förbättring också inträtt
för Danzigs del. Visserligen klagade staden fortfarande över, att
Gdynia hade en större procent av handeln än Danzig. Men än starkare voro klagomålen över att värdet av dessa varor och deras typ
var olika. 1938 års siffror voro sålunda: Av det sammanlagda värdet
av Polens utrikeshandel 1938 gick mer än 62% över de båda hamnarna Danzig och Gdynia. Men medan 47,6 % gick över den senare
staden, utgjorde Danzigs andel däri 15,1 %. .Även varornas typ betyder mycket, och mera än man i första ögonblicket lägger märke
till, detta icke minst för det rationella utnyttjandet av magasin och
andra anläggningar i en hamn. Omsättningen i en hamn är icke
blott beroende av storleken av in- och utgående tonnage, utan också
av vad detta tonnage förmedlar. De varor, som ge de största inkomsterna för hamnen, är styckegodset. Detta leddes i stor utsträck- .ning över Gdynia. Medan styckegodset i Gdynia upptog 47 % av hela
omsättningen i hamnen, var samma siffra för Danzig endast 21 %
(år 1938). Som exempel kan nämnas, att införseln över Danzigs hamn
1938 steg till 1,5 mill. ton, men av dessa voro något över l mill. malm
och svavelkis, alltså varor av förhållandevis mindre värde; deras
lossning sker övervägande på maskinell väg, arbetarna bli obetydligt
utnyttjade, och magasin och andra hamnbyggnader komma icke till
användning.
En kompensation för hamnens minskade användning kunde Danzig
tänkas ha fått i flodtrafiken på W eichsel. Denna har dock åtminstone
delvis uteblivit. Tyskarna ha som bekant alltid så långt som möjligt
utnyttjat sina floder som trafikmedel, icke minst för att på dem
transportera tyngre gods. Polen däremot har understött sina järnvägar, och det polska järnvägsnätet har utvecklats, säkerligen till en
487
36*- 39576.
Dagens frågor
del på bekostnad av de forna vattenvägarna. Det viktigaste ledet
härvid när det gällt östersjöområdet har varit byggandet av den nya
järnvägen genom polska korridoren till Gdynia, som förr hade sin
enda järnvägsförbindelse över Danzig. .Även härigenom kan Polen
sägas ha velat gardera sig för Danzigs övergång till Tyskland.
En annan fråga är, om Danzig i jämförelse med de rikstyska hamnarna vunnit eller förlorat på Polens frigörelse. Det bör härvid
erinras om att Danzig efter Polens delning gick starkt tillbaka som
sjöfarts- och handelsstad. När världshandeln vid slutet av 1800-talet
började starkt växa, kunde Danzig ej hålla jämna steg med en annan
jämförlig tysk östersjöhamn, Stettin. Medan varnomsättningen omkring 1880 varit ungefär lika stor i de bägge hamnarna, steg den 1880
-1913 till inemot det femdubbla i Stettin men hade ej ens fördubblats
i Danzig. Om jämförelser göras mellan åren före världskriget och
1937, visar det sig att ökningen av omsättningen i Hamburgs och
Bremens hamnar höll sig omkring 10 procent och i Stettins hamn
omkring 50 procent, medan densamma i Danzig betydligt översteg
200 procent. (Omsättningen i Danzig 1913 var 2,1 mill. ton.) Denna
uppblomstring i Danzig bekräftas även av yrkesstatistikens siffror
om stegringen av antalet industriellt och merkantilt anställda, liksom av den starka stegringen av antalet registrerade firmor och
bolag. Medan de tyska hamnarna lidit av de allbekanta svårigheterna
för Tysklands utrikeshandel, har Danzig – trots Gdynias konkurrens – ostridigt profiterat av det ekonomiska uppsving, som kännetecknat det nya Polen och som säkerligen skulle ytterligare ha tilltagit, om kriget ej satt stopp för industrialiseringsplanerna. I detta
hänseende har utvecklingen varit densamma i Danzig som i Memel,
där hamnen och det gamla fristatsgebitet gynnades av litauernas
aktiviserade utrikeshandel.
Turkiet efter När Atatlirk den 10 november 1938 gick ur tiden emotAtatiirks död. sågs valet av hans efterträdare med stor spänning
både inom och utom Turkiet. En ganska allmän uppfattning var att
armechefen, general Fevzi Qakmak närmast skulle komma i fråga,
och det väckte därför ett visst uppseende när det i stället blev Ismet
Inönli, den tidigare konseljpresidenten. Denne hade varit Atatlirks
högra hand under uppbyggnadsarbetet, han hade stridit tillsamman
med honom mot grekerna under frihetskriget, och det var han som
med stor framgång lett den turkiska delegationens arbete under fredsförhandlingarna i Lausanne. Han hade alltså alla kvalifikationer
för sin post. Mellan 1923-37 var han konseljpresident. Att han det
sistnämnda året demissionerade, för att efterträdas av Celal Bayar,
har tillskrivits personliga meningsskiljaktigheter mellan honom och
Atatlirk, som väl dock knappast inverkade allvarligare på det goda
förhållande, som alltid rått mellan de båda vapenbröderna. Ismet
Inönu har i varje fall icke efter det att han tillträtt presidentposten
på något sätt låtit undfalla sig något, som kan tydas i den riktningen.
488
Dagens frågor
Turkiet har under den korta tid som Ismet Inönii suttit vid styret
genom världshändelsernas spel kommit i centrum för det allmänna
intresset och delvis kommit att intaga en nyckelposition i utrikespolitiskt avseende. En översikt av händelserna kan kanske därför
vara av intresse.
Inrikespolitiskt sett voro knappast några större överraskningar att
vänta. Ismet Inönii, som under femton år troget stött Atatiirks reformpolitik, skulle ganska självfallet också fortsätta den. En del omplaceringar på de högre posterna följde ganska snart efter Ismet
Inöniis val till president. Celal Bayar avgick som ministerpresident
i januari 1939 och efterföljdes av Refik Saydam. Vid valen till den
nya nationalförsamlingen i mars 1939 återvaldes 294 av de tidigare
399 deputerade. Detta betyder en ganska kraftig utrensning inom
nationalförsamlingen, men denna utrensning följer icke partipolitiska
linjer, då Turkiet officiellt endast har ett parti, det republikanska
folkpartiet. Snarare ha personliga hänsyn inverkat. Många av de
politiska strebrar, som begagnat sig av Atatiirks svagheter under
senare delen av hans levnad, ha fått se sin politiska karriär stäckt
efter valen i mars.
En viktig tendens i det turkiska inre-politiska livet är att anteckna.
Som förut nämnts regeras Turkiet av det republikanska folkpartiet,
vars president är republikens president. Atatiirk önskade en så intim
kontakt som möjligt mellan staten och partiet. För tre år sedan beslöts därför att inrikesministern skulle vara generalsekreterare och
att guvernörerna i provinserna skulle vara distriktschefer i partiet.
Denna ordning syftade åt att samordna stat och parti i största möjliga utsträckning. I juli i år har emellertid denna förordning åter
upphävts. Det räcker nu för generalsekreteraren, att han är medlem
av partiet. Denna förändring anses vara ett steg mot en parlamentarisk demokrati, liksom att folkpartiet ungefär samtidigt har tillåtit
uppkomsten av ett nytt självständigt politiskt parti (med oppositionell inställning). Närmare uppgifter om detta föreligga dock ej ännu.
Atatiirk företog 1930 ett steg i samma riktning, då han tillät bildandet av ett oppositionellt parti. Detta blev dock av mycket kort varaktighet, eftersom häftiga inrepolitiska strider följde. Det återstår
nu att se, om Turkiet, i runt tal tio år senare, är moget för denna
politiska frihet.
Ett av de stora slagorden i Atatiirks Turkiet var etatismen, principen om att statens intressen skulle gå före alla individuella intressen,
om de nu företräddes av privatpersoner, bolag eller sammanslutningar av annan art. Utvecklingen under Ismet Inönii tenderar tydligen till ett uppmjukande av denna princip. I en artikel i den stora
Ankara-tidningen Ulus framfördes nyligen i en ledare den åsikten,
att etatismen aldrig var avsedd att vara något instrument för ett undertryckande av den privata företagsamheten. Den kom till under
Atatiirk, därför att han insåg, att Turkiets ekonomiska intressen icke
tillräckligt kunde tillvaratagas av privat initiativ. Detta i sin tur
berodde till en del därpå, att de grekiska och armeniska affärsmännen
489
Dagens frågor
under och efter frihetskriget i stor utsträckning lämnade landet eller
sågo sin verksamhet inför den nya nationalismen inskränkt. Vidare
låg en stor del av handeln och industrien tidigare i händerna på utländska syndikat. Vid avvecklingen av dessa funnos inga privata
turkiska firmor, som voro kompetenta att övertaga rörelsen. staten
måste alltså träda in. Nu kungör skribenten i Ulus, att den ekonomiska företagsamheten i landet i huvudsak vilar på privatintressets
grund. Staten kommer i andra hand. För var dag som går skall det
privata intresset i jordbruk, industri, handel och transportväsen bli
allt starkare. Etatismen kommer att verka som en övervakare –
som tillförne – men den skall icke längre stå i förgrunden.
Denna utveckling jämte den tidigare berörda uppmjukningen i det
parlamentariska livet ger vissa riktlinjer för utvecklingen i det kommande. Frågan är om icke Ismet Inönii redan nu har visat sig vara
betydligt mera radikal än vad Atatiirk någonsin vågade vara.
I utrikespolitiskt avseende har ’l’urkiet på kort tid kommit att intaga en nyckelposition.
Det är inget tvivel om att Tyskland har lidit ett a.vsevärt nederlag
i sin politik gent emot Turkiet. Trots att Atatiirk från första början
aldrig hade några sympatier för Tyskland, insåg han dock den roll
tyska tekniker och ingenjörer kunde spela vid uppbyggandet av landet, och från första början kom Tyskland in ganska väl på den turkiska marknaden. Därifrån var dock steget långt till ett politiskt inflytande i Turkiet. Efter Hitlers seger i Tyskland började dock så
småningom de tyska strävandena efter politisk och ekonomisk hegemoni att via Östeuropa nå Turkiet. Goda propaganda-instrument
hade man härvidlag bl. a. i de talrika turkiska studenter, som studerade vid tyska universitet och högskolor. Deras roll är i allmänhet
underskattad. Från 1935 var Tysklands inflytande oerhört starkt på
den turkiska marknaden, men samtidigt iakttogo dock turkarna en
synnerligen försiktig hållning i politiskt avseende. Våren 1938 godtogs sålunda icke von Papen som sändebud i Ankara (han mottogs
dock i maj 1939). Han hade icke bästa anseende i Turkiet efter sin
mission i Österrike. Ockupationen av Tjeckoslovakien och det tyska
handelsultimatum till Rumänien parat med den starka utbyggnaden
av axeln Berlin-Rom lade grunden till det engelsk-turkiska avtalet
av den 12 maj 1939, vari Turkiet stängde dörren för den tyska expansionen – politiskt och efter hand även ekonomiskt. Det som påskyndade avtalet var utan tvivel den italienska ockupationen av Albanien
på långfredagen, då Turkiet kände sig ha sin störste fiende in på
portarna. Italiens närhet var redan förut hotande, i synnerhet på de
välbefästa Tolvöarna utanför den turkiska västkusten.
Det engelsk-turkiska avtalet innebär att de brittiska och turkiska
regeringarna i händelse av en angreppshandling, som leder till krig
i Medelhavsområdet, äro beredda att samarbeta och ge varandra all
hjälp och allt bistånd. Det var samtidigt en god förberedelse till det
rysk-engelska avtal, som den engelsk-franska politiken eftersträvade,
då Turkiet och Ryssland sedan länge stodo på bästa fot med var- 490
Dagens frågor
andra och hade sina ömsesidiga förhållanden uppordnade genom fördragen i Paris av 1925 och 1935. Turkiets ställning var vidare stark i
Främre Orienten, där det skamfilade engelska anseendet behövde förbättras. Turkiet är nämligen den ledande makten i den s. k. Saabadpakten av 1937, som dessutom innefattar Iran, Iraq och Afghanistan.
Därmed har England i händelse av krig säkrat en kedja av välsinnade, eller i varje fall passiva, stater från Medelhavet till Indien.
Passagen till Indien torde därigenom vara fri över land, även om
Suez-kanalen skulle stängas. Slutligen lämnar fördraget engelska
och franska flottan fri passage till Svarta havet och därmed möjlighet för England att uppfylla sina garantier till Rumänien i händelse
av krig. Dess betydelse för engelsk hjälp åt Polen över Rumänien bör
naturligtvis ej heller underskattas.
England var tidigare icke någon särskilt gynnad nation i Turkiet.
Tvärtom – många turkar erinrade sig ännu den engelska flottans besök i Konstantinopel 1918 och att England deltagit i uppdeJandet av
Turkiet efter världskriget. Men inför de fördelar, som erbjudit sig
genom pakten med England, är allt sådant glömt. Turkiska studiedelegationer ha redan besökt England och vice versa. I augusti besökte övcrbefiilhavaren för engelska Medelhavsflottan Sir Andrew
Cunningham Ankara och för tillfället hålla engelska och turkiska
militärer på med överläggningar om gemensamma försvarsproblem.
Turkiet gick självfallet icke med på den engelska pakten utan löften om belöningar. Den första kom ganska snart och den var basis
för den turkisk-franska pakt, som måste följa på den engelsk-turkiska: Hatay-områdets införlivande med Turkiet. Detta var ett franskt
mandatområde i norra Syrien, som Turkiet sedan länge önskat tillbaka, då befolkningen till största delen bestod av turkar och då inom
Hatay låg en av östra Medelhavets bästa hamnar, Alexandrette, som
nu håller på att utbyggas till en stark örlogsbas. Det fransk-turkiska
avtalet är daterat den 23 juni. Den 22 juli marscherade de sista franska trupperna ut och Hatay var turkiskt. Mandatområdet överlämnades utan någon som helst konferens i N. F., vilket missförhållande
skarpt påtalas i syriska kretsar, självfallet utan resultat.
Hatay var det synliga priset för den fransk-turkisk-engelska vänskapen. Det torde inte vara alltför djärvt att gissa att ytterligare
landavträdelser äro obligatoriska i händelse av ett lyckligt krig med
Italien. Tolvöarna jämte andra öar in på den turkiska kusten, som
nu tillhöra Italien, kunna med säkerhet anses ha varit nämnda under
förhandlingarna. Tanken på att uppnå den s. k. Eufratgränsen har
säkerligen aldrig helt uppgivits av Turkiet och detta skulle eventuellt
i framtiden medföra att l<’rankrike finge avstå ytterligare en del
områden i Nordsyrien. I en för England kritisk situation skulle det
vidare ej alls vara ägnat att förvåna, om Mosulfrågan på nytt toges
upp till prövning. Den löstes 1926 till Englands förmån, men turkarna
ha aldrig upphört att betrakta denna lösning som en orättvisa.
Sedan ovanstående skrivits har den rysk-tyska nonaggressionspakten ingåtts och de engelsk-fransk-ryska förhandlingarna i Moskva
491
Dagens frågor
definitivt strandat. Den 2 september mottog Ismet Inönii den brittiske
ambassadören i Ankara, som överlämnade ett personligt budskap från
konungen av England, vari denne »med djup tillfredsställelse konstaterar vänskapsbanden mellan de turkiska och engelska folken». Inönli
framförde liknande synpunkter och enligt uppgift erhöll ambassadören även försäkringar om att Turkiet kommer att förbli »fredsfronten» troget och fortfarande stå vid Englands och Frankrikes sida.
Den närmaste utvecklingen får utvisa om detta kommer att ha någon
inverkan på den rysk-turkiska vänskapen. ·
492