Genombrottet på Östvallen
1939
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
GENOMBROTTET
PÅ ÖSTVALLEN
NÄR det föregående världskriget år 1914 bröt ut, levde vi här i
Sverige under trycket av den ryska faran, vilken hängde som ett
åskmoln inpå knutarna och vilken intensivt debatterades både i
riksdag och i pressen. Mångas sympati för det dåtida Tyskland
härflöt i väsentlig grad från det faktum, att Tyskland stod i frontställning mot Ryssland och bildade spärr mot panslavismens flöde
mot väster. De som hunnit upp i medelåldern och därutöver erinra sig säkerligen de befriande känslor, som väcktes till liv vid
underrättelserna om Tannenberg och den ryska ångvältens debacle. När man som fallet är med Sverige i fyrahundra år brottats
med rysk utrikespolitik, har man hunnit göra många erfarenheter
om de ständigt latenta risker, som här ligga förborgade. Icke heller glömma vi svenskar, att vi en gång slogos vid Narva och Poltava och att vi icke prisgåvo vår historiska uppgift, förrän vi efter
ett tjugoettårigt krig stodo maktlösa.
Hur är läget i dag~ Den ryska offensiven mot väster är åter i
gång och nu är den dubbelt farligare därför att den representerar icke blott panslavism utan även bolsjevism. I detta ödesdigra
läge finnes ingen väktare för dörren. Västmakterna sökte under
sommarens förhandlingar trubba av de ryska anspråken och hejda
den ryska expansionen, som visade sig ha stark aggressiv karaktär. Det blev uppenbart för världen vad som länge varit uppenbart för Sverige, nämligen att Ryssland har en jättes aptit och
att föga gott är att vänta från panslavismen och dess ideologiska
stöttrupper. Trots att det låg frestande nära till hands för västmakterna att acceptera de ryska villkoren, ansågo de sig ej kunna
låna sig till den av ryssarna föreslagna bytesaffären utan drogo
sig tillbaka. I och för sig skulle detta icke ha betytt så mycket
för bevarandet av status quo i Östeuropa, ty Tyskland återstod
och det var mänskligt att döma predestinerat att hålla Ryssland
stången. Den nazistiska statsledningen hade ju år efter år predikat kamp mot den världsförhärjande bolsjevismen och den röde
tsaren och inga ord hade varit starka nog för att utmåla farorna
498
Genombrottet på östvallen
från det hållet. Denna frontställning mot bolsjevismen hade lockat över till nazismen även de kretsar i Tyskland, som stodo tveksamma inför vissa av rörelsens ideer men som funno Hitlers östeuropeiska politik vara historisk betingad och bäst stämma överens med Tysklands sanna intressen. Den tyska korstågstanken
möttes med sympati också i åtskilliga andra länder, icke minst i
Spanien, Italien och J apan. Å ven i Sverige sågo många i det nazistiska Tyskland ett värn mot de ryskbolsjevistiska expansionssträvandena och höllo Hitler räkning för att han så energiskt förfäktade Tysklands skyldigheter därvidlag.
Den tysk-ryska pakten den 23 augusti raserade med ett slag den
tyska utrikespolitikens hittillsvarande program och öppnade en
bred bräsch för de ryska framstötarna. Tyskland hade prisgivit
de värden, som det blivit satt att vårda, och detta utan ett svärdsslag. Denna gång behövdes det icke ett tjuguettårigt krig, innan
ryssarna nådde sina syften, det behövdes endast några kortvariga
förhandlingar, som från tysk sida tyvärr icke tyckas ha präglats
av lugn eftertänksamhet och icke tagit hänsyn till utvecklingen
på längre sikt. Tyskland synes ha sålt sin förstfödslorätt för en
grynvälling och slumpar nu som bäst bort sina politiska tillgodohavanden vid Östersjön. De ryska flott- och flygbaserna befinna
sig endast på kort avstånd till Königsberg, det tyska borgerskapet
i Balticum skall icke längre bevaka de tyska ekonomiska intressena längs den urgamla handelsleden vid Finska viken och i de
nordiska länderna har förtroendet för Tyskland i grund underminerats. Det ligger ur svensk synpunkt någonting djupt tragiskt
i händelseförloppet och situationen ter sig så mycket allvarligare,
som ingen vet vad morgondagen skall föra med sig. Skola ryssarna
göra halt och nöja sig med det redan vunna eller ämna de armbåga sig fram ytterligare mot väster~ I senare fallet, kunna de
hejdas och i så fall av vem eller vilka~ Ämnar Hitler även i fortsättningen gå i förbund med Stalin och i västra Östersjön söka
kompensation för vad han förlorat i det dess östra vatten~ På
dessa och liknande frågor kan ingen lämna besked men problemställningarna stå kvar med hela sin tyngande makt och i nuets
ovissa läge ha vi i Sverige endast att snarast möjligt göra oss
beredda på det värsta och att med lugnt mod bevaka såväl våra
närmare som fjärmare livsintressen. Som den ledande makten i
Norden ankommer det på oss att bilda ett fast ryggstöd för dem,
som äro bärare av den nordiska rättsordningen.
499
PÅ ÖSTVALLEN
NÄR det föregående världskriget år 1914 bröt ut, levde vi här i
Sverige under trycket av den ryska faran, vilken hängde som ett
åskmoln inpå knutarna och vilken intensivt debatterades både i
riksdag och i pressen. Mångas sympati för det dåtida Tyskland
härflöt i väsentlig grad från det faktum, att Tyskland stod i frontställning mot Ryssland och bildade spärr mot panslavismens flöde
mot väster. De som hunnit upp i medelåldern och därutöver erinra sig säkerligen de befriande känslor, som väcktes till liv vid
underrättelserna om Tannenberg och den ryska ångvältens debacle. När man som fallet är med Sverige i fyrahundra år brottats
med rysk utrikespolitik, har man hunnit göra många erfarenheter
om de ständigt latenta risker, som här ligga förborgade. Icke heller glömma vi svenskar, att vi en gång slogos vid Narva och Poltava och att vi icke prisgåvo vår historiska uppgift, förrän vi efter
ett tjugoettårigt krig stodo maktlösa.
Hur är läget i dag~ Den ryska offensiven mot väster är åter i
gång och nu är den dubbelt farligare därför att den representerar icke blott panslavism utan även bolsjevism. I detta ödesdigra
läge finnes ingen väktare för dörren. Västmakterna sökte under
sommarens förhandlingar trubba av de ryska anspråken och hejda
den ryska expansionen, som visade sig ha stark aggressiv karaktär. Det blev uppenbart för världen vad som länge varit uppenbart för Sverige, nämligen att Ryssland har en jättes aptit och
att föga gott är att vänta från panslavismen och dess ideologiska
stöttrupper. Trots att det låg frestande nära till hands för västmakterna att acceptera de ryska villkoren, ansågo de sig ej kunna
låna sig till den av ryssarna föreslagna bytesaffären utan drogo
sig tillbaka. I och för sig skulle detta icke ha betytt så mycket
för bevarandet av status quo i Östeuropa, ty Tyskland återstod
och det var mänskligt att döma predestinerat att hålla Ryssland
stången. Den nazistiska statsledningen hade ju år efter år predikat kamp mot den världsförhärjande bolsjevismen och den röde
tsaren och inga ord hade varit starka nog för att utmåla farorna
498
Genombrottet på östvallen
från det hållet. Denna frontställning mot bolsjevismen hade lockat över till nazismen även de kretsar i Tyskland, som stodo tveksamma inför vissa av rörelsens ideer men som funno Hitlers östeuropeiska politik vara historisk betingad och bäst stämma överens med Tysklands sanna intressen. Den tyska korstågstanken
möttes med sympati också i åtskilliga andra länder, icke minst i
Spanien, Italien och J apan. Å ven i Sverige sågo många i det nazistiska Tyskland ett värn mot de ryskbolsjevistiska expansionssträvandena och höllo Hitler räkning för att han så energiskt förfäktade Tysklands skyldigheter därvidlag.
Den tysk-ryska pakten den 23 augusti raserade med ett slag den
tyska utrikespolitikens hittillsvarande program och öppnade en
bred bräsch för de ryska framstötarna. Tyskland hade prisgivit
de värden, som det blivit satt att vårda, och detta utan ett svärdsslag. Denna gång behövdes det icke ett tjuguettårigt krig, innan
ryssarna nådde sina syften, det behövdes endast några kortvariga
förhandlingar, som från tysk sida tyvärr icke tyckas ha präglats
av lugn eftertänksamhet och icke tagit hänsyn till utvecklingen
på längre sikt. Tyskland synes ha sålt sin förstfödslorätt för en
grynvälling och slumpar nu som bäst bort sina politiska tillgodohavanden vid Östersjön. De ryska flott- och flygbaserna befinna
sig endast på kort avstånd till Königsberg, det tyska borgerskapet
i Balticum skall icke längre bevaka de tyska ekonomiska intressena längs den urgamla handelsleden vid Finska viken och i de
nordiska länderna har förtroendet för Tyskland i grund underminerats. Det ligger ur svensk synpunkt någonting djupt tragiskt
i händelseförloppet och situationen ter sig så mycket allvarligare,
som ingen vet vad morgondagen skall föra med sig. Skola ryssarna
göra halt och nöja sig med det redan vunna eller ämna de armbåga sig fram ytterligare mot väster~ I senare fallet, kunna de
hejdas och i så fall av vem eller vilka~ Ämnar Hitler även i fortsättningen gå i förbund med Stalin och i västra Östersjön söka
kompensation för vad han förlorat i det dess östra vatten~ På
dessa och liknande frågor kan ingen lämna besked men problemställningarna stå kvar med hela sin tyngande makt och i nuets
ovissa läge ha vi i Sverige endast att snarast möjligt göra oss
beredda på det värsta och att med lugnt mod bevaka såväl våra
närmare som fjärmare livsintressen. Som den ledande makten i
Norden ankommer det på oss att bilda ett fast ryggstöd för dem,
som äro bärare av den nordiska rättsordningen.
499