Varer svenske!
1939
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
VARER SVENSKE!
UNDER legislaturperioden 1933-1936 diskuterades mycket tanken på en undantagslagstiftning mot samhällsupplösande partier.
Vid denna tid hade det ena landet efter det andra reagerat mot
att tolerera politiska sammanslutningar, som öppet förklarade sig
eftersträva att omstörta samhällsordningen, till nöds med våldsamma medel. En alltför stor flathet mot revoltens predikare
kunde, ansågo många, uppfattas såsom en missriktad frihetssyn;
snarast borde det visa samhällets inre styrka, om den kompakta
majoritet, som hyllade ett folkligt styrelsesätt och tron på en av
folkmeningens förändringar betingad demokratiskt fredlig utveckling, resolut utsöndrade från politiska rättigheter de personer och grupper, vilkas idevärld var det revolutionära våldets.
Med stöd av en kommittentredning framlades vid 1936 års riksdag
motionsledes förslag till en lagstiftning mot samhällsfientlig verksamhet, vilken skulle ge domstolarna rätt att upplösa samhällsfientliga partier. Det är välbekant, att dessa förslag i första lagutskottet samlade alla de borgerliga rösterna – och de borgerliga
ägde ännu vid denna tid majoritet i bägge kamrarna -men att
socialdemokraterna och kommunisterna tack vare några bondeförhundares hjälp i andra kammaren sent en vårnatt och efter
en häftig debatt lyckades fälla dem. Majoritetens skäl voro de
kända och ofta upprepade: upplysning är bättre än (tvångs)upplösning; till demokratien hör obegränsad opinions- och föreningsrätt; kommunismen och nazismen i landet vore alltför puerila och
ofarliga för att behövas hedras med tvångslagar. Betecknande var,
att statsminister Hansson, som tidigare tycktes anse en beredskapslagstiftning mot den svenska nazismen måhända nödig, efter
dess snart uppenbarade fiasko fann en även kommunismen drabbande lagstiftning obehövlig.
Den dåvarande diskussionen rörde sig med begreppet samhällsfientlig verksamhet. För de borgerliga tedde det sig icke som
något med demokrati oförenligt att göra processen kort med antidemokratiska partier. Men många arbetare skulle, trots att kommunismen för dem ter sig som ett odrägligt samhällsont eller den
svenska nationalsocialismen som en vederstygglighet, lika ostri- 500
V arer svenske!
digt anse ett tvångsingripande mot dessa politiska organisationer
som ett avsteg från den demokratiska opinionsfrihetens väg. Begreppet samhällsfientlighet skulle, hävdades det särskilt, kunna
utläggas subjektivt: samtidens dom över en ny rörelse behövde
ej vara identisk med framtidens. Även de, som icke dela denna
uppfattning, måste besinna det faktum, att densamma sannolikt
är outrotlig hos det parti, som f. n. behärskar majoriteten i andra
kammaren och snart övertar majoriteten i första kammaren (när
vi säga blott sannolikt, tänka vi på den finska »arbetare- och
bonderegeringens» sedermera visserligen av domstolen avvisade
försök i december att med stöd av de s. k. Lappolagarna tvångslikvidera I. K. L.; det är tänkbart, att denna ansats kan vara
symptomatisk även för en begynnande sinnesändring hos andra
nordiska arbetarpartier).
Svensk opinion har funnit skränigheten, förljugenheten, pietetslösheten och manin att skapa social oro hos kommunismen vedervärdig. I tillämpliga delar kan detsamma sägas om reaktionen
mot den i all sin plagiering andefattiga svenska nazismen. Däremot har den omständigheten, att vederbörande grupper framträtt
med ultraradikala åsikter, icke primärt betingat reaktionen. Hö-
ger- och vänsterradikalism komma alltid att finnas och ingå som
ytterligheter i mentalitetsskalan. Nej, reaktionen har främst riktat sig mot skammen att i landet ha någon meningsriktning, som
genom hela sin verksamhet uppträder som ett annat lands lakejer.
Det ständiga lika utmanande som falska förhärligandet av Sovjetunionen, mottagandet av direktiv från Moskva, härbärgerandet
av diverse Ex R, uniformeringen en gång i tiden i ryska blusar o. s. v. – tolererandet av allt detta måste för alla dem som
oberoende av partiåskådning tänka och känna svenskt, te sig som
en eftergivenhet och förödmjukelse. Och en beklämmande ovisshetskänsla näres: hur många medlemmar av detta parti skola i
farans stund, särskilt i händelse av en motsättning mellan Sverige
och Sovjetunionen, känna större solidaritet med det egna landet
än med den främmande makten1 Arrangerandet av den kommunistiska segerfesten i Göteborg för några veckor sedan, då sovjetiseringen av stora delar av Polen glorifierades, var ett slag i ansiktet på svensk opinion- för att inte tala om brottet mot neutraliteten.
Om svenska nazistorganisationers män skulle ha underhållit
liknande förbindelser med Tyskland som kommunisterna med
501
’””
Varer svenske!
rådsrepubliken, blir domen över dem enahanda. Såvitt man kunnat förstå har dock det officiella Tyskland känt sig föga trakterat
av bekantskap med de svenska nazistkretsarna.
I stället för att som rekvisit för upplösningsdom uppställa samhällsfientlig verksamhet borde man överväga att uppställa ovärdiga och för landet skadliga internationella förbindelser. Det är
denna väg, det till hela sin mentalitet demokratiska Frankrike
under Daladiers regim gått, när det nyss – trots folkfronten! –
ställt de kommunistiska organisationerna utanför lagen. Det vore
med andra ord icke fråga om att kränka rätten att vara exempelvis ultraistisk radikal; de som på grundval av gamla demokratiska ideal ej kunna tänkas vilja medverka till att sätta åsiktsbildningen under majoritetens eller myndigheternas kontroll,
skulle följaktligen ej behöva råka i konflikt med sina demokratiska grundprinciper. Men även den i anden starkaste demokrat
måste vara harmsen över att konstitutionella rättigheter och laga
skydd skola åtnjutas av dem, vilka i sin verksamhet uppehålla
förbindelser med eller stå i beroende av en främmande stat. Att
komma till rätta med dem är intet problem om demokrati: det är
en fråga om försvarsberedskap, om samhällsmedlemmarnas neutralitet vid andra makters konflikter och om deras obrottsliga solidaritet, ifall Sverige skulle indragas i krig. Ur denna synpunkt
borde man icke behöva hysa större betänkligheter att samla den
nationella opinionen i alla partier kring en extrakonstitutionell
aktion, ju förr desto hellre, mot främmande makters filialer, antingen genom ett direkt riksdagsbeslut om upplösning av dem eller
genom att stifta en lag, som överlåter åt domstolarna att föreskriva upplösning. Det vore en renlighetsakt att just i dessa
orostider från riks- och kommunalpolitiska uppdrag avskilja medlemmar tillhörande onationella organisationer, liksom att göra sig
kvitt sådana anställda i offentlig tjänst, som bevisligen aktivt understött ett dylikt partis verksamhet. De ärliga och lojala elementen i en upplöst organisation skulle helt visst ändock snart finna
en plats i andra meningsriktningar.
Det är skillnad på internationellt och internationellt. En ideell
strävan att öka det kulturella utbytet med ett land vilket som
helst kan givetvis icke falla under lagens dom. Och den internationalism, som socialdemokratien idkat, kan sakligt bedömt icke
på något sätt utgöra ett prejudikat mot en tvångsaktion mot ett
sådant parti som rysskommunismen. Åven om enskildas uttalan- 502
Varer svenske!
den förr i tiden ibland varit tvetydiga och uppfattats som nationellt utmanande, har den socialdemokratiska internationalismen
aldrig varit förankrad i något visst land eller ännu mindre ställt
det svenska partiet under någon viss stats lydno; underlaget för
denna internationalism har varit både respekt för varje land och
en legitim strävan att förena arbetarmassorna i olika länder till
praktisk samverkan om gemensamma mål.
Givetvis kan det möta svårigheter att fastställa, vad som är
att anse som ovärdiga och för landet skadliga internationella förbindelser. Framför allt kan så bli fallet, om ett upplöst parti –
på det sätt, som nu skett i Frankrike – ömsar skinn, d. v. s. försöker uppträda i ett nytt namns förklädnad. Detta problem kan
dock icke behöva vara stort svårare än att i andra fall dra gränsen mellan laglighet och olaglighet; och svårigheten att genomföra hygieniska bud kan ej få utgöra ett hinder för påbjudandet
av hygieniska åtgärder. Intet parti, som har rent mjöl i påsen,
behöver i våra dagars Sverige frukta lagen.
Det synes mycket väl görligt att genomföra ett dylikt ingripande
utan att appellera till strafflagen. Aktionen borde kunna inskränkas till att diskvalificera personerna, i den mån de inneha offentliga uppdrag eller offentliga tjänster, liksom till förbud för
partiet att utge tidningar, hålla möten och demonstrationer
o. s. v. Sannolikt skulle detta vara tillräckligt för att göra deras
verksamhet betydelselös, även om denna ännu någon tid skulle
bedrivas underjordiskt. Man skulle därigenom slippa kriminalisera deras hittillsvarande politiska verksamhet och befrias från
några martyrer. Huvudmotivet vore blott att politiskt sterilisera
dem. Endast i den mån deras anhängare beträddes med rent landsförrädiska handlingar eller trots mot lagarna skulle de – i vanlig ordning – behöva dragas inför domstol.
Man kan vara förvissad om att eftervärlden kommer att finna
våra rysskommunisters eller andras knekttjänst för ett främmande
land lika fördömlig som vi se vissa frihetstida politikers soldnertjänst åt främmande beskickningar. Eftervärlden kommer säkerligen icke att begripa, varför vår tid visade hemmabolsjevikerna
och deras vederlikar så stort överseende och så mycken genant
flathet. Ingen önskar i dessa tider en strid om tanke- och opinionsfrihet. Ingen kan vilja önska en majoritetens åsiktsdiktatur. Men
i ett hänseende kräver tiden obönhörligen en likriktning – alla
partier måste vara nationella och svenska!
503
UNDER legislaturperioden 1933-1936 diskuterades mycket tanken på en undantagslagstiftning mot samhällsupplösande partier.
Vid denna tid hade det ena landet efter det andra reagerat mot
att tolerera politiska sammanslutningar, som öppet förklarade sig
eftersträva att omstörta samhällsordningen, till nöds med våldsamma medel. En alltför stor flathet mot revoltens predikare
kunde, ansågo många, uppfattas såsom en missriktad frihetssyn;
snarast borde det visa samhällets inre styrka, om den kompakta
majoritet, som hyllade ett folkligt styrelsesätt och tron på en av
folkmeningens förändringar betingad demokratiskt fredlig utveckling, resolut utsöndrade från politiska rättigheter de personer och grupper, vilkas idevärld var det revolutionära våldets.
Med stöd av en kommittentredning framlades vid 1936 års riksdag
motionsledes förslag till en lagstiftning mot samhällsfientlig verksamhet, vilken skulle ge domstolarna rätt att upplösa samhällsfientliga partier. Det är välbekant, att dessa förslag i första lagutskottet samlade alla de borgerliga rösterna – och de borgerliga
ägde ännu vid denna tid majoritet i bägge kamrarna -men att
socialdemokraterna och kommunisterna tack vare några bondeförhundares hjälp i andra kammaren sent en vårnatt och efter
en häftig debatt lyckades fälla dem. Majoritetens skäl voro de
kända och ofta upprepade: upplysning är bättre än (tvångs)upplösning; till demokratien hör obegränsad opinions- och föreningsrätt; kommunismen och nazismen i landet vore alltför puerila och
ofarliga för att behövas hedras med tvångslagar. Betecknande var,
att statsminister Hansson, som tidigare tycktes anse en beredskapslagstiftning mot den svenska nazismen måhända nödig, efter
dess snart uppenbarade fiasko fann en även kommunismen drabbande lagstiftning obehövlig.
Den dåvarande diskussionen rörde sig med begreppet samhällsfientlig verksamhet. För de borgerliga tedde det sig icke som
något med demokrati oförenligt att göra processen kort med antidemokratiska partier. Men många arbetare skulle, trots att kommunismen för dem ter sig som ett odrägligt samhällsont eller den
svenska nationalsocialismen som en vederstygglighet, lika ostri- 500
V arer svenske!
digt anse ett tvångsingripande mot dessa politiska organisationer
som ett avsteg från den demokratiska opinionsfrihetens väg. Begreppet samhällsfientlighet skulle, hävdades det särskilt, kunna
utläggas subjektivt: samtidens dom över en ny rörelse behövde
ej vara identisk med framtidens. Även de, som icke dela denna
uppfattning, måste besinna det faktum, att densamma sannolikt
är outrotlig hos det parti, som f. n. behärskar majoriteten i andra
kammaren och snart övertar majoriteten i första kammaren (när
vi säga blott sannolikt, tänka vi på den finska »arbetare- och
bonderegeringens» sedermera visserligen av domstolen avvisade
försök i december att med stöd av de s. k. Lappolagarna tvångslikvidera I. K. L.; det är tänkbart, att denna ansats kan vara
symptomatisk även för en begynnande sinnesändring hos andra
nordiska arbetarpartier).
Svensk opinion har funnit skränigheten, förljugenheten, pietetslösheten och manin att skapa social oro hos kommunismen vedervärdig. I tillämpliga delar kan detsamma sägas om reaktionen
mot den i all sin plagiering andefattiga svenska nazismen. Däremot har den omständigheten, att vederbörande grupper framträtt
med ultraradikala åsikter, icke primärt betingat reaktionen. Hö-
ger- och vänsterradikalism komma alltid att finnas och ingå som
ytterligheter i mentalitetsskalan. Nej, reaktionen har främst riktat sig mot skammen att i landet ha någon meningsriktning, som
genom hela sin verksamhet uppträder som ett annat lands lakejer.
Det ständiga lika utmanande som falska förhärligandet av Sovjetunionen, mottagandet av direktiv från Moskva, härbärgerandet
av diverse Ex R, uniformeringen en gång i tiden i ryska blusar o. s. v. – tolererandet av allt detta måste för alla dem som
oberoende av partiåskådning tänka och känna svenskt, te sig som
en eftergivenhet och förödmjukelse. Och en beklämmande ovisshetskänsla näres: hur många medlemmar av detta parti skola i
farans stund, särskilt i händelse av en motsättning mellan Sverige
och Sovjetunionen, känna större solidaritet med det egna landet
än med den främmande makten1 Arrangerandet av den kommunistiska segerfesten i Göteborg för några veckor sedan, då sovjetiseringen av stora delar av Polen glorifierades, var ett slag i ansiktet på svensk opinion- för att inte tala om brottet mot neutraliteten.
Om svenska nazistorganisationers män skulle ha underhållit
liknande förbindelser med Tyskland som kommunisterna med
501
’””
Varer svenske!
rådsrepubliken, blir domen över dem enahanda. Såvitt man kunnat förstå har dock det officiella Tyskland känt sig föga trakterat
av bekantskap med de svenska nazistkretsarna.
I stället för att som rekvisit för upplösningsdom uppställa samhällsfientlig verksamhet borde man överväga att uppställa ovärdiga och för landet skadliga internationella förbindelser. Det är
denna väg, det till hela sin mentalitet demokratiska Frankrike
under Daladiers regim gått, när det nyss – trots folkfronten! –
ställt de kommunistiska organisationerna utanför lagen. Det vore
med andra ord icke fråga om att kränka rätten att vara exempelvis ultraistisk radikal; de som på grundval av gamla demokratiska ideal ej kunna tänkas vilja medverka till att sätta åsiktsbildningen under majoritetens eller myndigheternas kontroll,
skulle följaktligen ej behöva råka i konflikt med sina demokratiska grundprinciper. Men även den i anden starkaste demokrat
måste vara harmsen över att konstitutionella rättigheter och laga
skydd skola åtnjutas av dem, vilka i sin verksamhet uppehålla
förbindelser med eller stå i beroende av en främmande stat. Att
komma till rätta med dem är intet problem om demokrati: det är
en fråga om försvarsberedskap, om samhällsmedlemmarnas neutralitet vid andra makters konflikter och om deras obrottsliga solidaritet, ifall Sverige skulle indragas i krig. Ur denna synpunkt
borde man icke behöva hysa större betänkligheter att samla den
nationella opinionen i alla partier kring en extrakonstitutionell
aktion, ju förr desto hellre, mot främmande makters filialer, antingen genom ett direkt riksdagsbeslut om upplösning av dem eller
genom att stifta en lag, som överlåter åt domstolarna att föreskriva upplösning. Det vore en renlighetsakt att just i dessa
orostider från riks- och kommunalpolitiska uppdrag avskilja medlemmar tillhörande onationella organisationer, liksom att göra sig
kvitt sådana anställda i offentlig tjänst, som bevisligen aktivt understött ett dylikt partis verksamhet. De ärliga och lojala elementen i en upplöst organisation skulle helt visst ändock snart finna
en plats i andra meningsriktningar.
Det är skillnad på internationellt och internationellt. En ideell
strävan att öka det kulturella utbytet med ett land vilket som
helst kan givetvis icke falla under lagens dom. Och den internationalism, som socialdemokratien idkat, kan sakligt bedömt icke
på något sätt utgöra ett prejudikat mot en tvångsaktion mot ett
sådant parti som rysskommunismen. Åven om enskildas uttalan- 502
Varer svenske!
den förr i tiden ibland varit tvetydiga och uppfattats som nationellt utmanande, har den socialdemokratiska internationalismen
aldrig varit förankrad i något visst land eller ännu mindre ställt
det svenska partiet under någon viss stats lydno; underlaget för
denna internationalism har varit både respekt för varje land och
en legitim strävan att förena arbetarmassorna i olika länder till
praktisk samverkan om gemensamma mål.
Givetvis kan det möta svårigheter att fastställa, vad som är
att anse som ovärdiga och för landet skadliga internationella förbindelser. Framför allt kan så bli fallet, om ett upplöst parti –
på det sätt, som nu skett i Frankrike – ömsar skinn, d. v. s. försöker uppträda i ett nytt namns förklädnad. Detta problem kan
dock icke behöva vara stort svårare än att i andra fall dra gränsen mellan laglighet och olaglighet; och svårigheten att genomföra hygieniska bud kan ej få utgöra ett hinder för påbjudandet
av hygieniska åtgärder. Intet parti, som har rent mjöl i påsen,
behöver i våra dagars Sverige frukta lagen.
Det synes mycket väl görligt att genomföra ett dylikt ingripande
utan att appellera till strafflagen. Aktionen borde kunna inskränkas till att diskvalificera personerna, i den mån de inneha offentliga uppdrag eller offentliga tjänster, liksom till förbud för
partiet att utge tidningar, hålla möten och demonstrationer
o. s. v. Sannolikt skulle detta vara tillräckligt för att göra deras
verksamhet betydelselös, även om denna ännu någon tid skulle
bedrivas underjordiskt. Man skulle därigenom slippa kriminalisera deras hittillsvarande politiska verksamhet och befrias från
några martyrer. Huvudmotivet vore blott att politiskt sterilisera
dem. Endast i den mån deras anhängare beträddes med rent landsförrädiska handlingar eller trots mot lagarna skulle de – i vanlig ordning – behöva dragas inför domstol.
Man kan vara förvissad om att eftervärlden kommer att finna
våra rysskommunisters eller andras knekttjänst för ett främmande
land lika fördömlig som vi se vissa frihetstida politikers soldnertjänst åt främmande beskickningar. Eftervärlden kommer säkerligen icke att begripa, varför vår tid visade hemmabolsjevikerna
och deras vederlikar så stort överseende och så mycken genant
flathet. Ingen önskar i dessa tider en strid om tanke- och opinionsfrihet. Ingen kan vilja önska en majoritetens åsiktsdiktatur. Men
i ett hänseende kräver tiden obönhörligen en likriktning – alla
partier måste vara nationella och svenska!
503