Finland – den nordiska rättstankens förborg
1939
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
FINLANDDEN NORDISKA RÄTTSTANKENS FÖRBORG
Av fil. d:r EIRIK HORNBORG, Helsingfors
Eders Kungliga Högheter!
Mina damer och herrar!
DEN hjärtlighet, som här har mött mig<, vittnar om djupet och
värmen av den känsla, som har fört oss samman – känslan för
det nordiska kulturarvet, för mänsklighetens högsta ideal, sådana
vi fatta dem, och för Nordens gamla, kampvana gränsland mot
öster.
Porten till vindarnas håla har öppnats, alla stormar ha släppts
lösa, begrepp som humanitet, ridderlighet, sanning, rätt och heder
fejas undan likt vissna löv vid deras rasande framfart. Ett så-
dant väder prövar både hjärtan och lås. Stormen rycker i dörrarna. Skola de hålla stånd~ Skola Nordens riken mäkta stänga
ovädret ute, eller skall något av dem bli tvunget att trotsa det
för att söka frälsa, vad som är mera värt än liveU
Norden är varken en skarpt isolerad eller en i allo likartad politisk-kulturell enhet. Den sluter inom sig flera folkindividualiteter, envar med rikhaltigt skiftande drag men dock med så mycket gemensamt i lynne och världsåskådning, att de känna sig och
av främlingar anses bilda en kulturell enhet, och den utgör å andra
sidan en provins inom ett mycket vidare begrepp – Västerlandet.
Den tid är förbi, då vissa kunskaper, färdigheter och insikter
kunde betraktas såsom kännetecken på den västerländska kulturkretsens samhällen. Europas tekniska vinningar ha spritt sig
över världen. Och de ha i sådan måtto ställt sig i förstörelsens
tjänst, att det även av denna orsak bjuder emot att reservationslöst identifiera Västerlandet i högre bemärkelse med de tekniskt
framskridna länderna. Rent geografiskt är begreppet minst av
1 Anförande vid det av Samfundet Sverige-Pinland utlysta offentliga mötet för
Finland å Musikaliska Akademien i Stockholm den 17 okt. 1939.
504
Finland – den nordiska rättstankens förborg
allt. Dess gränser kunna skifta, dess karakteristiska drag tidvis
mista sin skärpa, men även om de i yttre måtto utplånas, skola
de leva i trogna hjärtan likt fröet i mullen för att en gång ånyo
spira upp och prägla en värld.
Men vilken är då kärnan i begreppet Västerlandet, sådan det
i våra dagar ter sig för sina trogna~ På vilket område skall man
söka det väsentliga – söka »Västerlandets själ»~ Jag svarar: det
verkliga, det väsentliga, det avgörande ligger i uppfattningen av
individen och i uppfattningen av rätten. Där individerna intet
annat äro än en hjord, en månghövdad, dresserad maskin, en
summa, representerande en viss kraft, en v}ss prestationsförmåga
– där är icke Västerlandet. Där rätten icke äger objektiv giltighet utan godtyckligt kan ändras eller skjutas åt sidan, där lagen icke går över allas huvuden lika utan kan göras till ett redskap för andra intressen än rättssäkerhetens, där all kontrollerande kritik av maktens utövning är tystad- där är icke Västerlandet. Men där ett gammalt, slitet och dock oslitbart slagord
äger tillämpning: där lagbunden frihet råder – där är Västerlandet.
Envar må bliva salig på sin tro. Människosjälen företer en
oändlig serie av skiftningar. Om ett folk uppställer andra ideal
än våra och formar sitt liv på annat sätt än vi, så må det vara
dess ensak, blott det icke förgriper sig på andra folk. Men för
oss är den västerländska rättskulturen dyrbar, för oss är den en
oumbärlig livsluft. Den är oss dyrbarare än livet, ty den är ett
arvgods, som vi äro förpliktade att lämna i kommande släktleds
hand och vård. Att schackra med den skatten är synd mot den
heliga ande, ty den är för oss den yppersta blomman på den mänskliga kulturens träd.
Vi här i Europas nord ha till uppgift och öde att vårda och
värna det stycke Västerland, som vi ha skapat och som vi hålla
för vår största skatt. Tusenåriga hävder tälja arbetets mödor,
motgångar och segrar. Stor är Sveriges ära, och stort är Sveriges
ansvar i hävdernas lugna ljus. Inom egna landamären har det
svenska folket rest den mäktiga rättsbyggnad, vars stolta och bjudande lösen är: land skall med lag byggas. Och hårdhänta korsfarare, vikingaättlingar med vikingasinne, planterade korsfanan
och sveakorrungens baner i österlandens vildskogar, flyttade Västerlandets gräns femtio mil åt öster och skapade det historiskkulturella begreppet Finland. Därmed byggde de en förborg för
505
Eirik Hornborg
själva Sverige, ett brohuvud öster om vattnet, och skapade ökad
trygghet för sina ätUingar.
Denna s. k. svenska erövring var utan motstycke i medeltidens
historia. Den ledde icke till blodiga fejder, till uppror och förtryck. Korstågstidens svenskar voro fria män, ovana att böja sig
för en härskande klass, och de voro ett bondefolk, genomträngt
av aktning för bondens rätt. De ägde ingen bördsstolt adel, redo
att sända ut sina yngre söner som de besegrades förtryckare. Varje
hedning, som lät döpa sig och lovade att leva fredligt, tillförsäkrades »gods och liv och frid att leva allt utan kiv», såsom Erikskrönikan framställer .det. Finlands allmoge delar med Sveriges
äran och lyckan att alltid ha varit fri.
Den svenska bebyggelse, som ägde rum under korstågstiden,
uppsökte öde kusttrakter, där ingen äldre bebyggelse undanträngdes. De finlandssvenska bygderna äro icke försvenskade finska
bygder utan i stort sett från begynnelsen svenska och uppkomna
i öde nejder. Och intet belyser så klart den häpnadsväckande karaktären av denna »erövring» som det av urkunder, tradition och
på sina ställen av alltjämt formellt bestående rättsförhållanden
bestyrkta faktum, att de finska inlandsborna bibehöllo sina ekonomiska rättigheter i de svenska bygdernas skärgårdsvatten. Svärdet röjde endast väg för rätt, ordning och kristendom; landet togs
snarare med kors och lag än med vapen.
J ag ber mina åhörare lägga märke till detta. Svensk dådkraft,
svensk framsynthet, svensk statsmannatanke och svensk rättskultur ha grundat Finland. Före Erik den heliges, Birger Jarls och
Tyrgils Knutssons dagar fanns det inget Finland, endast ett vidsträckt land med skogar och sjöar och spridda bygder, vilkas invånare icke bildade ett folk utan tvenne sinsemellan fientliga
stamgrupper. Den östra av dem var redan i stor utsträckning beroende av Novgorod. Men inom den del av laridet mellan Bottniska viken, Finska viken och Ladoga, som införlivades med Sveriges rike, växte de finska stammarna i hägnet av den svenska
kronans fridsvärnande makt ihop till det finska folket. Om icke
Sverige i tävlan och kamp med Novgorod hade lagt sin pansrade
arm kring österlanden, så hade i dag inget Finland varit till. Det
är, vid sidan av varjagernas stordåd och ingripandet i trettioåriga
kriget, svenskarnas största historiska bragd.
Det nyvunna gränslandet var icke genast ett färdigt stycke Västerland. Men långsamt trängde svensk rättskultur in i skogsbor- 506
Finland – den nordiska rättstankens förborg
nas föreställningsvärld. Kusternas svenska bygder bildade starka
band mellan rikets båda delar. Svenskar och finnar stodo och
föllo sida vid sida på Nordens, på Västerlandets gräns. De omtvistade ödeskogarna från Ladoga till Ule träsk togos med yxa
och årder och köptes med lidande och blod, men när helst gränsfejderna växte ut till krig, ryckte den västra riksdelens stridsmän
upp i linjen. Så gick det genom århundraden – med ett enda
ödesdigert undantag: det stora nordiska kriget –, tills år 1808
svenska fanor för sista gången fladdrade i Finland. Hoppet om
deras återkomst, länge i hemlighet närt, dog småningom bort med
den generation, som hade upplevat den sista striden.
•Jag vet inte, om nutidens svenskar kunna göra sig en fullt riktig föreställning om den samhörighet, som intill 1808 knöt Sverige och Finland samman inom ramen av det politiska begreppet
Sverige. Jag vet inte, om ni, mina åhörare, förstå, att den svenska
historien från korstågstiden till början av 1800-talet även är vår
– med de modifikationer, som geografiska omständigheter betinga och som t. ex. göra Norrlands historia till något annat än
Skånes, Upplands till annat än Gotlands. Om Hornar och Flemingar höra även Sverige till, och det göra de, så voro Sveriges
alla stormän med rikets konungar i spetsen också Finlands. Den
störste bland dem alla, Gustav II Adolf, uppdrog Finlands nuvarande östgräns och lät i Ladogakarelens ödemarker resa den
sten, som bär inskriften:
Rikets yttersta gräns hiir satte Gustavus Adolphus,
svearnas kung. Med himmelens hjälp må verket bestå.
Och för intet åtnjöt icke Finland de oskattbara förmåner, som
föreningen med Sverige innebar. Tung var ofta den gemensamma
bördan, och icke sällan tyngre i Finland än i rikets huvuddel.
Ibland spändes krafterna till bristningsgränsen, någon gång
brusto de. Var stöt, som från öster riktades mot Sverige, har det
sagts, gick genom Finlands hjärta. Flöt svenskt blod för Finland
– och det flöt ymnigt -, så flöt också finländskt blod för det
egentliga Sverige. »Rygg mot rygg vi stodo, och varifrån än nornan kom, hon stötte på sköld.» Men mitt under prövningar och
lidanden trängde den svenska rättskulturens rötter allt djupare
ned i Finlands jord. Landet försvenskades ej i nationellt hänseende, men dess samhällsskick, dess rättsuppfattning oeh dess sociala anda blevo svenska.
507
38- 30608. Svensk Tidsk1·i[t 1939.
Eirik Hornborg
Tre gånger bröt österns svallvåg fram ända till kusterna av
Bottniska viken, innan den östra riksdelen omsider rycktes lös
från moderlandet. Men så stark var den nordisk-västerländska
samhällskulturen i det förlorade landet, att den även efter skilsmässan väckte aktning hos erövraren och likt ett skyddande pansar höljde den övergivna riksdelens bröst. Den överlevde, trots
svåra påfrestningar, etthundratio år av ryskt herravälde och utgick livskraftig, om också i viss mån förvirrad och förvildad, ur
de omstörtningar, vilka för föga mer än tjugu år sedan gåvo Finland en efterlängtad och icke oförtjänt självständighet. Det var
en logisk följd av historiskt grundade förhållanden, att det självständiga Finland upptogs i de skandinaviska staternas krets. Vart
hörde det väl, om icke dit – detta land, som grundats av Sverige
och som under mer än fyra femtedelar av sin historiska tid har
utgjort en integrerande del av det svenska riket, från år 1362 med
i allo samma rättigheter och skyldigheter som de gamla svenska
landskapen, och som slutligen vunnit sin frihet i de nordisk-västerländska samhällsidealens namn. Finlands hela historia genljuder i de ord Knut Posse- samme man som försvarade Stockholm
och svårt sårad segnade på Brunkeberg- i oktober 14J5 skrev till
Sten Sture från det belägrade gränsfästet Viborg: »När dem lyster
nu att storma härnäst, då råde Gud allsmäktig, huru med denna
staden går. Men vi vilja göra det bästa, så länge vi förmå.»
Finland av i dag företer ett i många hänseenden n.,vtt anlete.
Men detsamma gäller även våra dagars Sverige. Tidens hästar
ha löpt snabbt, och mycket har raserats och mycket byggts upp
under de tvenne senaste mansåldrarna. I vissa avseenden har Finland fjärmat sig från Sverige. Det forna riksspråket intar icke
längre samma ställning som ännu för några tiotal år sedan. Den
nationella majoriteten har i växande måtto satt sin språkliga prä-
gel på landet. Men alltjämt är svenskan ett levande språk där
borta. Än äro vi i Finland trehundrafemtiotusen människor, som
tala svenska, som nämna oss svenskar, som älska våra fäders språk
och kulturarv, men i Finland se vårt fosterland, vars öde är vårt
och för vars räddning vi äro redo att göra vår plikt till det yttersta. Men även om så ej vore, även om den sista svenska stämman hade tystnat öster om vattnet, hörde Finland i viss bemärkelse
Norden till, så länge dess samhällsanda förbleve nordisk, förbleve
svensk. Vad än nationalitet och språk betyda – och deras betydelse är oberäkneligt stor – så betyder dock andan mer. Och intet
508
Finland – den nordiska rättstankens förborg
kan bryta de gångna ödenas gemensamhet – lika litet som något
kan ändra det faktum, att Sverige och Finland ligga kust mot
kust på var sin sida om Ålands hav och Bottniska viken, nu som
i forntid och i framtid bildande fästning och förborg, åtskilda av
on vattengrav.
Livet är farligare och hårdare i förborgen. Vaksamheten är
skarpare, faran närmare. Men livet där borta har för envar, som
ser och känner historiskt, också i vardagslag över sig något av
historiens ödesmiittado storhet. Där lever och kämpar en kvarlJliven, lösbruten bit av det forna svenska östersjöväldet – ett
stycke svensk historia i finländsk fortsättning. Vi hålla alltjämt
den förpostställning, som de svenska korstågen skapade. Vår
historia löpor i obruten räcka genom fredliga och krigiska skiften
från Tyrgils Knutssons tid till innevarande stund, ty vi stannade
kvar på en stormad vall, niir Sverige uppgav kampen, resignerade
och drog sig tillbaka bakom sitt skyddande hav. Men det är
svensk statstanke, som kiimpar där borta, vare sig den uppbäres
av finnar eller svenskar. Och nu som förr är det Sveriges förborg,
som ligger där öster om Yattnet, blickande ödet i vitögat och berodd på allt.
Jag har i dag den äran och den gUldjon att i mina fäders rikshuvudstad, vars befolkning ännu för föga mer än hundra år sen
till betydlig del var bördig från Finland, inför en talrik svensk
menighet, som inom sig sluter representanter för Sveriges konungahus och många av landets ledande män, få biira vittne om
obrytbarheten av do band, som i forntid och nutid bundit och
binda Sverige och Finland samman. Världen våndas i en ödesstund, mycket, som synts oss väsentligt, ter sig som oväsentligt,
verkligheten får on ny och skarp belysning med mörka skuggor
och klara dagrar. I denna belysning framstår Finlands samhö-
righet med Sverige, och genom Sverige med Norden, klarare än
i vardagens lugn. Hyroden är full av dån, och ingen vet vad morgondagen bringar. Bryter solen genom molnen, så hälsa vi .den
med glädje; slår blixten ner, så möta vi den. Sveriges och Finlands gemensamma historiska minnen mana: folket i förborgen
vill söka vara de största bland dem värdigt.
•Jag har sett mitt folk inför världsstormens hot, och jag tror
mig våga säga, att det är redo att manligt möta vilken prövning
som helst. I en allvarlig stund bör man undvika överord; jag
säger därför icke, att jag är stolt över mitt folk, men jag är djupt
509
Eirik Hornborg
till freds med vad jag sett. Mitt folk har uppträtt så, som det
borde och måste. Det nordiska lynnet är lugnt och tyst; däri ligger icke någonting i och för sig berömvärt. Men det känns dock
gott och tryggt att mötas av lugn och tystnad i den stund, då man
väntar på klangen av ödets klockor. Och det är upplyftande att
förnimma en förtröstan, som når långt bortom stundens hotfulla
möjligheter. Vad vi ställa högst skall icke falla med oss, om en
gång vår timma slår. Den lagbundna frihetens ide skall leva lika
länge som mänskligheten. Vad Sverige kämpat och strävat för
med Finland vid sin sida skall icke gå under i viirldsstormen. Norden skall icke dö. Västerlandet skall icke dö. Må det vara den
hälsning jag bringar er från Finland. Och jag tillägger: vi vilja
göra det bästa, så länge vi förmå.
510
Av fil. d:r EIRIK HORNBORG, Helsingfors
Eders Kungliga Högheter!
Mina damer och herrar!
DEN hjärtlighet, som här har mött mig<, vittnar om djupet och
värmen av den känsla, som har fört oss samman – känslan för
det nordiska kulturarvet, för mänsklighetens högsta ideal, sådana
vi fatta dem, och för Nordens gamla, kampvana gränsland mot
öster.
Porten till vindarnas håla har öppnats, alla stormar ha släppts
lösa, begrepp som humanitet, ridderlighet, sanning, rätt och heder
fejas undan likt vissna löv vid deras rasande framfart. Ett så-
dant väder prövar både hjärtan och lås. Stormen rycker i dörrarna. Skola de hålla stånd~ Skola Nordens riken mäkta stänga
ovädret ute, eller skall något av dem bli tvunget att trotsa det
för att söka frälsa, vad som är mera värt än liveU
Norden är varken en skarpt isolerad eller en i allo likartad politisk-kulturell enhet. Den sluter inom sig flera folkindividualiteter, envar med rikhaltigt skiftande drag men dock med så mycket gemensamt i lynne och världsåskådning, att de känna sig och
av främlingar anses bilda en kulturell enhet, och den utgör å andra
sidan en provins inom ett mycket vidare begrepp – Västerlandet.
Den tid är förbi, då vissa kunskaper, färdigheter och insikter
kunde betraktas såsom kännetecken på den västerländska kulturkretsens samhällen. Europas tekniska vinningar ha spritt sig
över världen. Och de ha i sådan måtto ställt sig i förstörelsens
tjänst, att det även av denna orsak bjuder emot att reservationslöst identifiera Västerlandet i högre bemärkelse med de tekniskt
framskridna länderna. Rent geografiskt är begreppet minst av
1 Anförande vid det av Samfundet Sverige-Pinland utlysta offentliga mötet för
Finland å Musikaliska Akademien i Stockholm den 17 okt. 1939.
504
Finland – den nordiska rättstankens förborg
allt. Dess gränser kunna skifta, dess karakteristiska drag tidvis
mista sin skärpa, men även om de i yttre måtto utplånas, skola
de leva i trogna hjärtan likt fröet i mullen för att en gång ånyo
spira upp och prägla en värld.
Men vilken är då kärnan i begreppet Västerlandet, sådan det
i våra dagar ter sig för sina trogna~ På vilket område skall man
söka det väsentliga – söka »Västerlandets själ»~ Jag svarar: det
verkliga, det väsentliga, det avgörande ligger i uppfattningen av
individen och i uppfattningen av rätten. Där individerna intet
annat äro än en hjord, en månghövdad, dresserad maskin, en
summa, representerande en viss kraft, en v}ss prestationsförmåga
– där är icke Västerlandet. Där rätten icke äger objektiv giltighet utan godtyckligt kan ändras eller skjutas åt sidan, där lagen icke går över allas huvuden lika utan kan göras till ett redskap för andra intressen än rättssäkerhetens, där all kontrollerande kritik av maktens utövning är tystad- där är icke Västerlandet. Men där ett gammalt, slitet och dock oslitbart slagord
äger tillämpning: där lagbunden frihet råder – där är Västerlandet.
Envar må bliva salig på sin tro. Människosjälen företer en
oändlig serie av skiftningar. Om ett folk uppställer andra ideal
än våra och formar sitt liv på annat sätt än vi, så må det vara
dess ensak, blott det icke förgriper sig på andra folk. Men för
oss är den västerländska rättskulturen dyrbar, för oss är den en
oumbärlig livsluft. Den är oss dyrbarare än livet, ty den är ett
arvgods, som vi äro förpliktade att lämna i kommande släktleds
hand och vård. Att schackra med den skatten är synd mot den
heliga ande, ty den är för oss den yppersta blomman på den mänskliga kulturens träd.
Vi här i Europas nord ha till uppgift och öde att vårda och
värna det stycke Västerland, som vi ha skapat och som vi hålla
för vår största skatt. Tusenåriga hävder tälja arbetets mödor,
motgångar och segrar. Stor är Sveriges ära, och stort är Sveriges
ansvar i hävdernas lugna ljus. Inom egna landamären har det
svenska folket rest den mäktiga rättsbyggnad, vars stolta och bjudande lösen är: land skall med lag byggas. Och hårdhänta korsfarare, vikingaättlingar med vikingasinne, planterade korsfanan
och sveakorrungens baner i österlandens vildskogar, flyttade Västerlandets gräns femtio mil åt öster och skapade det historiskkulturella begreppet Finland. Därmed byggde de en förborg för
505
Eirik Hornborg
själva Sverige, ett brohuvud öster om vattnet, och skapade ökad
trygghet för sina ätUingar.
Denna s. k. svenska erövring var utan motstycke i medeltidens
historia. Den ledde icke till blodiga fejder, till uppror och förtryck. Korstågstidens svenskar voro fria män, ovana att böja sig
för en härskande klass, och de voro ett bondefolk, genomträngt
av aktning för bondens rätt. De ägde ingen bördsstolt adel, redo
att sända ut sina yngre söner som de besegrades förtryckare. Varje
hedning, som lät döpa sig och lovade att leva fredligt, tillförsäkrades »gods och liv och frid att leva allt utan kiv», såsom Erikskrönikan framställer .det. Finlands allmoge delar med Sveriges
äran och lyckan att alltid ha varit fri.
Den svenska bebyggelse, som ägde rum under korstågstiden,
uppsökte öde kusttrakter, där ingen äldre bebyggelse undanträngdes. De finlandssvenska bygderna äro icke försvenskade finska
bygder utan i stort sett från begynnelsen svenska och uppkomna
i öde nejder. Och intet belyser så klart den häpnadsväckande karaktären av denna »erövring» som det av urkunder, tradition och
på sina ställen av alltjämt formellt bestående rättsförhållanden
bestyrkta faktum, att de finska inlandsborna bibehöllo sina ekonomiska rättigheter i de svenska bygdernas skärgårdsvatten. Svärdet röjde endast väg för rätt, ordning och kristendom; landet togs
snarare med kors och lag än med vapen.
J ag ber mina åhörare lägga märke till detta. Svensk dådkraft,
svensk framsynthet, svensk statsmannatanke och svensk rättskultur ha grundat Finland. Före Erik den heliges, Birger Jarls och
Tyrgils Knutssons dagar fanns det inget Finland, endast ett vidsträckt land med skogar och sjöar och spridda bygder, vilkas invånare icke bildade ett folk utan tvenne sinsemellan fientliga
stamgrupper. Den östra av dem var redan i stor utsträckning beroende av Novgorod. Men inom den del av laridet mellan Bottniska viken, Finska viken och Ladoga, som införlivades med Sveriges rike, växte de finska stammarna i hägnet av den svenska
kronans fridsvärnande makt ihop till det finska folket. Om icke
Sverige i tävlan och kamp med Novgorod hade lagt sin pansrade
arm kring österlanden, så hade i dag inget Finland varit till. Det
är, vid sidan av varjagernas stordåd och ingripandet i trettioåriga
kriget, svenskarnas största historiska bragd.
Det nyvunna gränslandet var icke genast ett färdigt stycke Västerland. Men långsamt trängde svensk rättskultur in i skogsbor- 506
Finland – den nordiska rättstankens förborg
nas föreställningsvärld. Kusternas svenska bygder bildade starka
band mellan rikets båda delar. Svenskar och finnar stodo och
föllo sida vid sida på Nordens, på Västerlandets gräns. De omtvistade ödeskogarna från Ladoga till Ule träsk togos med yxa
och årder och köptes med lidande och blod, men när helst gränsfejderna växte ut till krig, ryckte den västra riksdelens stridsmän
upp i linjen. Så gick det genom århundraden – med ett enda
ödesdigert undantag: det stora nordiska kriget –, tills år 1808
svenska fanor för sista gången fladdrade i Finland. Hoppet om
deras återkomst, länge i hemlighet närt, dog småningom bort med
den generation, som hade upplevat den sista striden.
•Jag vet inte, om nutidens svenskar kunna göra sig en fullt riktig föreställning om den samhörighet, som intill 1808 knöt Sverige och Finland samman inom ramen av det politiska begreppet
Sverige. Jag vet inte, om ni, mina åhörare, förstå, att den svenska
historien från korstågstiden till början av 1800-talet även är vår
– med de modifikationer, som geografiska omständigheter betinga och som t. ex. göra Norrlands historia till något annat än
Skånes, Upplands till annat än Gotlands. Om Hornar och Flemingar höra även Sverige till, och det göra de, så voro Sveriges
alla stormän med rikets konungar i spetsen också Finlands. Den
störste bland dem alla, Gustav II Adolf, uppdrog Finlands nuvarande östgräns och lät i Ladogakarelens ödemarker resa den
sten, som bär inskriften:
Rikets yttersta gräns hiir satte Gustavus Adolphus,
svearnas kung. Med himmelens hjälp må verket bestå.
Och för intet åtnjöt icke Finland de oskattbara förmåner, som
föreningen med Sverige innebar. Tung var ofta den gemensamma
bördan, och icke sällan tyngre i Finland än i rikets huvuddel.
Ibland spändes krafterna till bristningsgränsen, någon gång
brusto de. Var stöt, som från öster riktades mot Sverige, har det
sagts, gick genom Finlands hjärta. Flöt svenskt blod för Finland
– och det flöt ymnigt -, så flöt också finländskt blod för det
egentliga Sverige. »Rygg mot rygg vi stodo, och varifrån än nornan kom, hon stötte på sköld.» Men mitt under prövningar och
lidanden trängde den svenska rättskulturens rötter allt djupare
ned i Finlands jord. Landet försvenskades ej i nationellt hänseende, men dess samhällsskick, dess rättsuppfattning oeh dess sociala anda blevo svenska.
507
38- 30608. Svensk Tidsk1·i[t 1939.
Eirik Hornborg
Tre gånger bröt österns svallvåg fram ända till kusterna av
Bottniska viken, innan den östra riksdelen omsider rycktes lös
från moderlandet. Men så stark var den nordisk-västerländska
samhällskulturen i det förlorade landet, att den även efter skilsmässan väckte aktning hos erövraren och likt ett skyddande pansar höljde den övergivna riksdelens bröst. Den överlevde, trots
svåra påfrestningar, etthundratio år av ryskt herravälde och utgick livskraftig, om också i viss mån förvirrad och förvildad, ur
de omstörtningar, vilka för föga mer än tjugu år sedan gåvo Finland en efterlängtad och icke oförtjänt självständighet. Det var
en logisk följd av historiskt grundade förhållanden, att det självständiga Finland upptogs i de skandinaviska staternas krets. Vart
hörde det väl, om icke dit – detta land, som grundats av Sverige
och som under mer än fyra femtedelar av sin historiska tid har
utgjort en integrerande del av det svenska riket, från år 1362 med
i allo samma rättigheter och skyldigheter som de gamla svenska
landskapen, och som slutligen vunnit sin frihet i de nordisk-västerländska samhällsidealens namn. Finlands hela historia genljuder i de ord Knut Posse- samme man som försvarade Stockholm
och svårt sårad segnade på Brunkeberg- i oktober 14J5 skrev till
Sten Sture från det belägrade gränsfästet Viborg: »När dem lyster
nu att storma härnäst, då råde Gud allsmäktig, huru med denna
staden går. Men vi vilja göra det bästa, så länge vi förmå.»
Finland av i dag företer ett i många hänseenden n.,vtt anlete.
Men detsamma gäller även våra dagars Sverige. Tidens hästar
ha löpt snabbt, och mycket har raserats och mycket byggts upp
under de tvenne senaste mansåldrarna. I vissa avseenden har Finland fjärmat sig från Sverige. Det forna riksspråket intar icke
längre samma ställning som ännu för några tiotal år sedan. Den
nationella majoriteten har i växande måtto satt sin språkliga prä-
gel på landet. Men alltjämt är svenskan ett levande språk där
borta. Än äro vi i Finland trehundrafemtiotusen människor, som
tala svenska, som nämna oss svenskar, som älska våra fäders språk
och kulturarv, men i Finland se vårt fosterland, vars öde är vårt
och för vars räddning vi äro redo att göra vår plikt till det yttersta. Men även om så ej vore, även om den sista svenska stämman hade tystnat öster om vattnet, hörde Finland i viss bemärkelse
Norden till, så länge dess samhällsanda förbleve nordisk, förbleve
svensk. Vad än nationalitet och språk betyda – och deras betydelse är oberäkneligt stor – så betyder dock andan mer. Och intet
508
Finland – den nordiska rättstankens förborg
kan bryta de gångna ödenas gemensamhet – lika litet som något
kan ändra det faktum, att Sverige och Finland ligga kust mot
kust på var sin sida om Ålands hav och Bottniska viken, nu som
i forntid och i framtid bildande fästning och förborg, åtskilda av
on vattengrav.
Livet är farligare och hårdare i förborgen. Vaksamheten är
skarpare, faran närmare. Men livet där borta har för envar, som
ser och känner historiskt, också i vardagslag över sig något av
historiens ödesmiittado storhet. Där lever och kämpar en kvarlJliven, lösbruten bit av det forna svenska östersjöväldet – ett
stycke svensk historia i finländsk fortsättning. Vi hålla alltjämt
den förpostställning, som de svenska korstågen skapade. Vår
historia löpor i obruten räcka genom fredliga och krigiska skiften
från Tyrgils Knutssons tid till innevarande stund, ty vi stannade
kvar på en stormad vall, niir Sverige uppgav kampen, resignerade
och drog sig tillbaka bakom sitt skyddande hav. Men det är
svensk statstanke, som kiimpar där borta, vare sig den uppbäres
av finnar eller svenskar. Och nu som förr är det Sveriges förborg,
som ligger där öster om Yattnet, blickande ödet i vitögat och berodd på allt.
Jag har i dag den äran och den gUldjon att i mina fäders rikshuvudstad, vars befolkning ännu för föga mer än hundra år sen
till betydlig del var bördig från Finland, inför en talrik svensk
menighet, som inom sig sluter representanter för Sveriges konungahus och många av landets ledande män, få biira vittne om
obrytbarheten av do band, som i forntid och nutid bundit och
binda Sverige och Finland samman. Världen våndas i en ödesstund, mycket, som synts oss väsentligt, ter sig som oväsentligt,
verkligheten får on ny och skarp belysning med mörka skuggor
och klara dagrar. I denna belysning framstår Finlands samhö-
righet med Sverige, och genom Sverige med Norden, klarare än
i vardagens lugn. Hyroden är full av dån, och ingen vet vad morgondagen bringar. Bryter solen genom molnen, så hälsa vi .den
med glädje; slår blixten ner, så möta vi den. Sveriges och Finlands gemensamma historiska minnen mana: folket i förborgen
vill söka vara de största bland dem värdigt.
•Jag har sett mitt folk inför världsstormens hot, och jag tror
mig våga säga, att det är redo att manligt möta vilken prövning
som helst. I en allvarlig stund bör man undvika överord; jag
säger därför icke, att jag är stolt över mitt folk, men jag är djupt
509
Eirik Hornborg
till freds med vad jag sett. Mitt folk har uppträtt så, som det
borde och måste. Det nordiska lynnet är lugnt och tyst; däri ligger icke någonting i och för sig berömvärt. Men det känns dock
gott och tryggt att mötas av lugn och tystnad i den stund, då man
väntar på klangen av ödets klockor. Och det är upplyftande att
förnimma en förtröstan, som når långt bortom stundens hotfulla
möjligheter. Vad vi ställa högst skall icke falla med oss, om en
gång vår timma slår. Den lagbundna frihetens ide skall leva lika
länge som mänskligheten. Vad Sverige kämpat och strävat för
med Finland vid sin sida skall icke gå under i viirldsstormen. Norden skall icke dö. Västerlandet skall icke dö. Må det vara den
hälsning jag bringar er från Finland. Och jag tillägger: vi vilja
göra det bästa, så länge vi förmå.
510