Litteratur

LITTERATUR
SVENSK IDEALISM
Av professor HUGO ODEBERG, Lund
Det har funnits en tid, då religion och kultur voro på väg att ingå
en syntes i vårt land: det var den svenska idealismens tid. Den
kännetecknades av, att kristendomen med sina källflöden befruktade
bildningen och bildningen i sin tur gjorde kristendomen, åtminstone
delvis, tillgänglig för tanke, hjärta och fantasi. Men utvecklingen
bröts: bildningen blev materialistisk, och kristendomens källsprång
tillstängdes av en rationalistisk teologi. Idealismen hör nu det förflutna till. På frågan »finns det en svensk idealism» måste, såsom
Algot Werin1 säger, svaret bliva: »det har i varje fall funnits». Men
om än den svenska idealismen tillhör en redan svunnen tid, är det
icke så säkert, att dess tid är förbi. Den hade ett för djupt grepp icke
blott om den svenska bildningen utan även i den svenska folksjälen
för att dess verkningar ännu skulle vara uttömda. Det gives tecken:
man kan icke misstaga sig på det intresse, som en kongenial framställ.ning av idealismen väcker, ej heller på den omedelbara aktning
och tillgivenhet, som en människa inger, vilken bär idealistens kännem~irke i nutiden. En sådan kan visserligen icke inordnas i den nutida viirderangordningen, han kommer på något sätt utanför, men
han står dock, i likhet med den fattige konstnären eller diktaren, över
både penningfursten, kyrkofursten och statsmannen.
Werin ger sig icke in på någon kulturkritik, avger inga värdeomdömen om den tid som avlöste den svenska idealismens. Hans bok är
välgörande fri från all polemik. Författaren har helt koncentrerat
sig på att skildra några av idealismens förgrundsgestalter. Man
skulle kunnat om hans författarskap använda ordet inlevelse, om
icke i detta ord låge tanken på en möda att försätta sig ifrån en livssfär till en annan. Någon sådan möda synes icke föreligga för författaren. Han lever redan i den livssfär, som han vill skildra. Därför
verkar det, som om det icke berett honom någon möda att träffa det
väsentliga, och att uppdraga de stora linjerna.
Den av bokens tolv uppsatser som kanske mest koncentrerat och
åskådligt återger författarens syn på den svenska idealismens insats är den, vars titel hämtats från Tegners bevingade ord: »Nu står
parnassen i den kristna kyrkan» (sid. 102-131). Författaren låter
här den svenska idealismen ha sin rot i det möte mellan antiken och
kristendomen, som ägde rum redan vid kristendomens första framträdande. På grund av detta möte mellan antik och kristendom hade
1 Algot Werin: Svensk idealism. C. W. K. Gleerup.
527
Litteratur
den västerländska bildningen blivit klassisk på samma gång som
kristen. »Vårt högre skolväsen vilade på den förutsättningen att antik och kristendom läte sig förenas till en enhetlig åskådning. Grekiska och latinska auktorer lästes jämte de kristna, de voro erkända
på ett annat sätt än vanliga profanförfattare. Det är inte underligt,
att de genomsyrade kulturen och att sålunda det hellenistiska inflytande som redan den äldsta kristendomen var utsatt för fortsatte genom tiderna … Aktuellt var problemet särskilt för generationer som
sett antika ideal upplivade av nyhumanismen och kristna av nyromantiken. Särskilt starkt levde det för de tre stora diktare Tegner,
Runeberg och Rydberg, som alla hade den klassiska bildningen i
blodet.»
Det är alltså i den klassiska bildningen, i den bildning, som fotar på
antiken, som den svenska idealismen vill söka en syntes med kristendomen. Detta kan till en början synas vara en ganska självklar sak,
men den kan icke nog betonas: genom antiken, på vilken den västerländska kulturen vilar, skulle kristendomen göras tillgiinglig, den
klassiska bildningen skulle vara bärare av kristendomen till den moderna människan. Detta är ju i själva verket raka motsatsen till en
senare tids program för förening av kultur och religion: kristendomen, sådan den framträder i kyrkalärorna är förvanskad genom mö-
tet med antiken, eller som man gärna oegentligt säger: hellenismen.
Kristendomen skall frigörås från de former den antagit i den hellenistiska kulturen och antaga former som passa modern åskådning
oeh modernt vetande.
.Är det då någon avgörande skillnad mellan dessa bägge program:
den idealistiska syntesen av antik och kristendom, och den materialistiska syntesen av kristendom och teknik~ Man skulle kunna säga,
att den ena syftade till en religion för tänkande människor, den
andra villleverera en moral för teknikens människor. Den avgörande
skillnaden ligger nog djupare. För idealismen betecknade antiken –
särskilt i dess störste tänkare och skalder – den högsta nivå av andlig kultur, till vilken mänskligheten kommit i sin historia. Denna
kultur var inriktad på skådandet av det högsta, det gudomliga. Det
var följaktligen den kultur, som bäst var ägnad, hade de bästa förut7
sättningarna av alla mänskliga kulturer att uppfatta och mottaga det
gudomliga uppenbarelseinnehållet i kristendomen. Man skulle troligen icke alltför mycket förvanska idealismens åskådning om man
på denna punkt karakteriserade den sålunda: vägen till det bestående
sanningsinnehållet eller den levande kärnan i kristendomen går genom den klassiska bildningen. Men detta innebär icke – och just här
är den avgörande skillnaden – att endast det i kristendomen kunde
accepteras, som redan finnes i antiken, eller som stämmer med dess
åskådning. Det finnes hos idealismen både principiellt och faktiskt
plats för den paulinska satsen om den korsfäste Kristus, som även
för greken är en dårskap, men som dock är gudomlig sanning. För
det senare kulturprogrammet blir i praktiken det som i varje tid är
modern åskådning också den högsta hittills nådda sanningen. Kris- 528
Litteratur
tendom kan icke äga någon från denna åskådning skild sanning,
utan det som skiljer den från samtidens härskande åskådning kan
endast vara vidskepliga rester av en gången tids mindre framskridna
vetande. Kristendomen måste bli ett med tidsandan, kan icke ha nå-
got budskap till den, kan icke bilda ett korrektiv, kan icke frälsa människor ur de svårigheter, den nöd, i vilken tidsandan försatt dem:
annorlunda än genom illusioner, som ju måste framstå såsom tvivelaktiga medel till fdilsning.
Idealismen för människan upp på antikens höjd för att hon därifrån skall kunna rikta blicken uppåt och skåda kristendomen i dess
högsta för henne åtkomliga renhet. Men denna renhet är dock nå-
got annat än blott antikens åskådning. Klart kommer detta till synes i den skildring Werin ger av Tegners utveckling och inre spänning, illustrerad av Epilogen 1920: »Parnassens tinnar haven I bestigit, de solbegUinsta mänsklighetens höjder … Förr stod parnassen
i en hednisk värld, och kring dess dubbla toppar dansade i evigt solsken ungdomsfriska gudar … nu står parnassen i den kristna kyrkan,
men vigd och helgad, renad och förädlad … ty lammets vita fana
överskygger med änglavingar gamla gudaberget.»
På ett inlysande sätt skildrar JVerin den spänning som kunde uppstå mellan det antika idealet och kristendomens och att det visst icke
kom till en syntes blott genom utsuddandet av motsättningarna.
Werin framhåller, hurusom försoningen för Tegner var något mer än
en vanlig trossats. »Den kom att stå i religionens eller religionernas
centrum, han grubblade mer över den än över något annat teologiskt
spörsmål.» Men just den kristna försoningsiden var för Tegner både
något som skilde kristendomen från antiken – som alltså hörde till
kristendomens egenart – och samtidigt den yppersta uppenbarelsen
av sanningen. Det var alltså icke därför att den stämde med antikens
åskådning, som han accepterade den, utan därför att han utifrån antikens ståndpunkt såg, att här förelåg någonting, som var högre än
antiken. Men visserligen kunde han också finna, att den ortodoxa
kyrkoläran var lägre än kristendomens äkta, liksom Rydberg hävdade att den ortodoxa kristologin var av lägre valör än bibelns lära
om Kristus. Den svenska idealismens sätt att behandla kristendomen
är tydligen väsensskild från den syntessträvans, vilken avfärdar både
försoning och kristologi som hellenistisk vidskepelse.
Det är helt naturligt att Werin i en bok som bär titeln Svensk idealism ägnar stort utrymme åt Tegner och Rydberg. Det är också i behandlingen av dessa diktare och tänkare, som författaren låter de
träffsäkra analyserna av den svenska idealismens grundsyn få sin
plats, analyser, som äro träffsäkra icke minst därför att de umbära
all självsäkerhet i omdömen och slutsatser. Därför saknas också hos
författaren varje klavbindande eller exklusiv definition av ämnet.
Om man skulle fråga författaren, såsom han framträder i boken,
vad han menar med svensk idealism, så kunde boken ge svar genom
hänvisning till vilka diktare och tänkare som där sammanställts:
det är, förutom Tegner och Rydberg: Vitalis, Fröding. Selma Lager- 529
Litteratur
löf, Hans Larson, Pär Lagerkvist, Arnold Norlind, Albert Nilsson.
Vad är det som är g·emensamt för diktare som dessa~ Det är mindre
en bestämd åskådning än en viss stämning, en viss inställning till tillvaron och dess gåtor och dunkla krafter: ödmjukheten inför livet,
medkänslan med det mänskliga, äktheten, detta att ha skådat något
som på samma gång tänder längtan efter en ljusare värld och gör
blicken skarpare för den närmaste verkligheten. Så kan författaren
såsom karakteristiskt för Pär Lagerkvist citera: »Vi stackars djur
med vår ofullkomliga hjärna och med våra drifter, all vår låghet –
och så ändå med detta osläckliga begär att mäkta det omöjliga, att
famna det allra högsta, denna gnista som bränner inom oss men inte
är stark nog till att lysa upp … Nej, ingenting kan vara mer patetiskt än denna mänsklighetens ständiga hopplösa kamp, vanmäktig
och evig i sin längtan. Gud, om han funnes så som man tiinker sig
honom, fullkomlig, i oföränderligt majestät, skulle vara ringa i jämförelse med henne.» Detta är väl icke idealism, men det står idealismen så nära som publikanen i templet stod kristendomen. Hos Selma
Lagerlöf är det bl. a. följande drag som Werin särskilt betonar: sinnet för det som är åldrat och rotfäst, det som alltså hör det inre, sjä-
lens djup till, i motsats mot det ytliga sammanhanget, de elementärt
mänskliga motiven, förankringen i kärleken, som icke väjer för de
förfallna och brottsliga. År det den idealistiska ådran som skapat
Kejsaren av Portugallien? »Banalare och ointressantare» säger Werin, »kan en historia icke gärna vara. Men allt blir nytt och friskt,
då Selma Lagerlöf rör vid det. Med sin välberäknade komposition och
sin fina själsanalys hör denna berättelse till det mest beundransvärda
i hennes produktion … Mildhet och styrka, svärmeri och klokhet äro
egenskaper som utmärka Selma Lagerlöfs diktning» liksom de gestalter, som hon älskar att skildra. »Det finns en typ av kvinnor som
Selma Lagerlöf älskar att framställa. De äro milda, mjuka och anspråkslösa, de göra inte det minsta väsen av sig, och man behöver
ofta tid på sig för att se vad de äro värda, se att de inte äro som fjun
för vinden. De äro helgjutna, de ha fin instinkt och en liten fast
hand, som i kritiska lägen snabbt tar ledningen. De äro milda och
dock starka, svärmiska och rådiga.» Det är fråga om en förankring i
tillvarons djupskikt, som skapar ödmjukhet och säkerhet, anspråkslöshet och himlastormeri. Sådan skildras pater Henrik i Viktor Rydbergs Singoalla: »Anspråkslös till sin natur har han avslagit de högre
värdigheter som erbjudits honom och stannar kvar i sitt småländska
kloster, där han som en sann humanist ägnar sig åt studier och avskrifter av de romerska författare som han älskade, ehuru de varit
hedningar.» Denne pater Henrik återger sitt intryck av läsningen av
Ovidius, Vergilius och Augustinus med de orden: »Det är en högtidsstund för mig, min son, då vid din sida jag får genomvandra den
helga stad av tusenårig ålder, vars utanverk är denna pärm … vars
byggnader i ädelt majestät på säker grundval resa sig mot höjden,
så luftiga och dock mot tiden trygga, ty deras kolonnader äro tankar, och varje ’Valv är spänt av himmelsk längtan.»
530
Litteratur
Det är otvivelaktigt att den syntes av kristendom och kultur som
idealismen eftersträvade och även framskapade icke är identisk med
urkristendomen. Det är därför obefogat, när man förebrått en nutida forskning, ofta kallad lundateologin, för att den velat betona
kristendomens egenart gent emot den kristna idealismen. Ett sådant
framhävande av kristendomens egenart innebär intet angrepp på
idealismen. Tvärtom. Den kan tjäna att framhäva idealismens verkliga företräden och dess förtjänster om kristendom och mänskligheL
Ty man kan fråga sig, om icke idealismen såsom åskådning och
själsstämning är den som kommer kristendomen närmast. Man kan
fråga sig om icke ett sökande efter den gestalt, som kommer den
ideale kristne närmast, just träffar på den kristne idealisten. Ty den
kristne idealisten har något, som mycket väl kan saknas hos den än
så rättrogne konfessionisten, moralisten och kyrkamannen: tron på
en de andliga orsakernas värld bakom fenomenvärlden. För den till
en materialistisk tidsanda anpassade kyrkamannen bli kristendomens
grundtankar och grundstämning oftast endast en munnens bekännelse: han r~iknar i grunden icke med kristendomen annat än som en
yttre moralisk faktor i den mänskliga samlevnaden, diir den icke rent
av blir blott en vehikel för hans egen karriär. Anspråkslösheten .blir
meningslös, ty endast det som kan göra sig gällande i det yttre kan
där ha någon verkan. Idealismen kan mycket bättre förstå eller åtminstone ana – den är gärna för ödmjuk för att mena sig förstå –
att Gud kan uppenbara sig i den stilla susningen »the still, small
voice» snarare än i jordbävningen, elden och stormen.
Det må än en gång betonas, att TVerins bok ingalunda framhäver
idealismen genom att angripa dess belackare. På ett försynt sätt utan
alla later får den svenska idealismens stora gestalter och diktverk
framträda och tala för sig själva, till den verkan det kan hava på
läsarens sjiil och fantasi. Det längsta W erin kan sträcka sig till i
fråga om apologi, iir följande stillsamma påpekande: »Hur man än
numera må döma – från skilda håll – om den kristna humanism
som på svensk botten representeras av Tegner, Runeberg och Rydperg, säkert är att den har manifesterat sig i litterära verk som bestå
oberoende av åskådningar.»
531