Kring luftkrigshändelserna
1939
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
KRING LUFTKRIGSHÄNDELSERNA
Av majoren G. A. WESTRING, Djursholm
DE HÅNDELSER, som hittills utspelats i luften, fördela sig på
tre skilda operationsområden, vilka var för sig givit krigföringen
sin speciella karaktär, nämligen Polen, Nordsjön och västfronten.
Eftersom det polska fälttåget redan är ett avslutat helt, erbjuder
detta de rikaste erfarenheterna.
De tyska flygstridskrafter, som insattes mot Polen, bestodo av
två »luftflottor», vardera om minst 500 och högst 1,000 flygplan,
därav hälften a två tredjedelar bombplan. Förbanden voro mobiliserade i god tid samt koncentrerade till Pommern och Mähren.
Organisationen var – liksom genomgående inom tyska flygvapnet – modern och rationell, möjliggörande enhetlig ledning av
självständiga flygoperationer och stor rörlighet hos förbanden.
Det tyska flygvapnets ställning som en fristående försvarsgren
med särskilda uppgifter fastslogs oförbehållsamt redan från
början, då det nya flygvapnet återupprättades 1935.
Det polska flygvapnet åter var inriktat på direkt samverkan
med armen, huvudsakligen i form av spaning. Antalet flygplan i
1:a linjen kan uppskattas till 500, därav 50 tunga bombplan, 150
jaktplan och 300 spaningsplan, av vilka senare hälften kunde användas såsom lätta bombplan. Organisationen var icke inriktad
på central ledning av flygförbanden, vilka torde ha underordnats
olika chefer för lantstridskrafterna för understöd åt trupperna.
Någon luftkrigföring i egentlig bemärkelse hade man tydligen
icke avsett med detta flygvapen, som närmast kan jämställas
med ett vapenslag inom armen. Både personal och materiel voro
emellertid av god kvalitet.
Numeriskt sett var det tyska flygvapnet tre gånger starkare än
det polska. Jämför man eme,llertid de båda flygvapnens stridsvärde- en funktion av organisation och tillgång till slagkraftiga
förband – blir den tyska överlägsenheten vida större.
Det tyska flygvapnet användes först för att krossa det polska.
601
G. .A. Westring
Uppgiften löstes främst genom bombanfall på :flygbaser. Av allt
att döma ha polackerna i. åtskilliga fall sorglöst nog låtit sig ertappas i fredsförläggningarna, i stället för att helt flytta ut till
krigsmässiga flygplatser, där de kunnat vara mindre sårbara och
svårare att upptäcka. Efter blott några dagars operationer hade
det polska flygvapnet blivit en quantite negligeable. En förklaring till att överrumplingen så fullständigt lyckades kan vara,
att polackerna av politiska skäl uppskjutit mobiliseringen i det
längsta. Det är möjligt att flygförband, då fientligheterna den
1/9 öppnades, ännu befunno sig under utrustning och komplettering. Det förefaller som om sambandet mellan politik och strategi
icke fungerat tillfredsställande på denna punkt.
Den andra stora uppgiften för det tyska flygvapnet var bekämpning av polska armens förbindelser och ledning. Åven denna uppgift fullföljdes med stor snabbhet och kraft. Anfallen resulterade
ganska snart i att de polska järnvägskommunikationerna praktiskt taget sattes ur funktion. Samtidigt åstadkoms stor förvirring genom anfall på staber och högkvarter. Efter kort tid torde
– delvis på grund av flyganfallen – all samfälld ledning av de
polska stridskrafterna ha upphört. Åven polska regeringen förföljdes av de tyska bombplanen och dess högkvarter anfölls, vart
det än flyttade. Den tyska underrättelsetjänsten fungerade tydligen väl.
Sedan nämnda, mera självständiga uppgifter lösts, övergingo
de tyska flygstridskrafterna till direkt samverkan med trupperna
på marken i form av anfall mot truppkolonner på vägarna, förstöring av broar i syfte att spärra återtåget samt spaning, den
sistnämnda en nödvändig förutsättning för snabba, rörliga operationer. Mot slutet av kriget kunde tyskarna genom att bombardera lämpliga broar dirigera de återtågande polska truppernas
väg, så att dessa på önskat ställe kunde mötas av egna trupper.
På återvägen efter bombanfall brukade bombplanen tömma sina
kulsprutemagasin mot trupper på vägarna. Bl. a. fick det hästanspända artilleriet i många fall sina hästar skjutna och sattes
ur spelet. stundom torde kolonner av civila flyktingar ha beskjutits av misstag. – I åtskilliga fall har underhållstjänsten åt de
motoriserade trupperna ombesörjts genom lufttransporter.
Vid erövringen av hamnarna på östersjökusten medverkade
bombförband, som bland annat sänkte en jagare och en minkryssare.
602
Kring luftkrigshändelserna
Under striderna om Warschau användes bombförband dels mot
järnvägarna för att avskära reträtten ut ur staden, dels mot försvarsställningarna, vilka i slutskedet torde ha legat inne i staden.
Några avsiktliga anfall mot själva befolkningen synas icke ha
förekommit; däremot genomfördes av allt att döma anfallen mot
de militära anläggningarna och kommunikationerna utan hänsyn
till kringliggande bebyggelse, vilket föranlett stora förluster bland
nonkombattanter samt skador i byggnader.
Kontrasten mellan å ena sidan polska armen, överrumplad under en icke fullbordad mobilisering samt slagen blind och lam av
det tyska flygvapnet, å andra sidan den tyska, vars ledning tack ·
vare sitt spaningsflyg ständigt kunde vara orienterad om läget
och som understöddes av ett allestädes närvarande, förkrossande
överlägset bombflyg, är närmast skrämmande.
Uppgifterna om det tyska flygvapnets förluster variera mellan
200 och 400 flygplan, motsvarande 10-20 Ofo på tre veckors operationer. Siffrorna måste i betraktande av det ringa motståndet i
luften anses vara höga. Orsaken är sannolikt att de tyska ·flygarna
i känslan av överlägsenhet alltför mycket nonchalerat hänsyn till
skyddet och uppträtt på olämpliga höjder, som givit luftvärnet
goda chanser.
De delar av polska flygvapnet, som överlevde de första dagarnas.
skärseld, synas ha utkämpat en delluftstrider och i några fall gått
till anfall mot de tyska trupperna. De – jämfört med svenska
förhållanden – ganska talrika jaktplanen ha icke kunnat märkbart hejda tyskarnas flygverksamhet. Bombförbanden däremot ha
vid något tillfälle lyckats åstadkomma god verkan mot tyska pan- . sarkolonner, dock utan avgörande betydelse.
Det tyska flygvapnet i Polen har sålunda haft utomordentlig,
måhända avgörande betydelse. Det har visat, att ett modernt stormaktsflygvapen är en fruktansvärd motståndare till lantstridskrafter, som tvingas till rörliga operationer, och till flygstridskrafter, som uppbyggts efter defensiva och osjälvständiga principer och som icke i tid intagit tillräcklig försvarsberedskap.
Luftkrigshändelserna i Nordsjön karakteriseras av en begynnande kamp mellan flotta och flyg. Luftkriget inleddes från
engelsk sida med ett anfall på fartygen i Wilhelmshaven och
Brunnshiittel- rakt i getingboet. Högst 20 flygplan deltogo. De
anföllo i två grupper, varvid den grupp, som kom först, lyckades.
G. .A. W estring
fälla sina bomber helt överraskande. Över träffresultatet äro uppgifterna dock motstridiga. Till följd av dåligt väder var höjden
mycket låg; ett flygplan lär till och med ha sprängts i luften av
krevaderna från det föregåendes bomber. Den senare gruppen
rönte hårt motstånd av det nu alarmerade luftförsvaret och led
svåra förluster, främst förorsakade av förföljande jaktplan. Ungefär hälften av den anfallande styrkan gick förlorad. Ytterligare
ett par raider av engelska flygplan mot Nordsjökusten ha förekommit.
Från tysk sida pågår sannolikt en noggrann övervakning luftledes av hela Nordsjön, dels såsom led i handelskriget, dels för att
uppsöka engelska örlogsfartyg. Vid flera tillfällen ha engelska
sjöstyrkor påträffats av flygspaning till sjöss, varefter bombförband utkallats och gått till angrepp. Vid ett av dessa tillfällen
uppge sig tyskarna ha sänkt ett hangarfartyg samt erhållit träffar
i andra fartyg, vid ett annat tillfälle skulle de ha erhållit träffar
i kryssare. Engelsmännen bestrida emellertid varje sådan skada.
»Respekten för fiendens kust», i modern sjöstrategi ofta omtalad
som typisk för sjökriget, har icke utmärkt det tyska flygvapnet.
Gång på gång ha spaningsplan flugit utefter Englands ostkust
och ända upp till Shetlandsöarna. Till och med örlogsbaserna
Rosyth i Skottland och Scapa Flow i Orkneyöarna ha nåtts av
tyska bombplan, som anfallit ankrade örlogsfartyg. Vissa skador
ha därvid uppkommit, men intet fartyg har sänkts. Vid ett tillfälle anfölls en stor konvoj av handelsfartyg utanför Yorkshires
kust av tyska flygplan, dock utan att något fartyg träffades.
Däremot ha vid flera tillfällen jaktförband, baserade invid kusten,
kunnat ingripa och tillfogat de tyska flygplanen allvarliga förluster. De anfallande förbanden ha i regel varit små, 10-20 flygplan. Anfallen mot fartyg ha oftast utförts under dykning – en ·
sorts störtbombfällning, även med tunga, tvåmotoriga flygplan.
För engelsmännen utgör den tyska flottan icke samma hinder
för en slutlig framgång i kriget som den engelska flottan för tyskarna. För dessa måste det vara oerhört frestande att söka bryta
Englands sjöherravälde genom anfallluftvägen gentemot engelska
örlogsfartyg och örlogsvarv. Vad som hittills förevarit kan betyda, att man känt sig för rörande samverkan mellan sjöspaning,
flygspaning, sjöstridskrafter och flygstridskrafter för att få fram
de bästa metoderna för ömsesidigt understöd vid sådana anfall,
ävensom att man prövat det engelska kustluftförsvarets effek- 604
·—-··–·~———-
K ring luftkrigshändelserna
tivitet. Undersökningen bör ha resulterat i att en samverkan mellan flotta och flyg väl kan genomföras och bereda fienden åtskilligt avbräck, varvid tyngden i anfallet härrör från bombförbanden. A andra sidan torde den även ha visat, att anfallen måste
utföras i stor skala för att leda till stora framgångar. Först genom anfall med många förband ungefärligen samtidigt blir luftförsvaret så bundet, att tillräcklig styrka kan nå målet med god
verkan. Det är den gamla principen om kraftsamling, som går
igen i luftkrigföringen-växelverkan mellan att binda och att slå.
De engelska jaktförbandens framgångar vid Nordsjökusten peka
dock på önskvärdheten av att medföra jaktförhand som eskort åt
bombförbanden. Från nuvarande tyskt område låter sig detta
icke göra, därtill är jaktplanens aktionsradie alltför kort. Från
baser i Belgien skulle däremot jaktförbanden kunna eskortera,
dock endast till södra England och icke till flottbaserna i norr.
För övrigt äro skärmytslingar mellan engelska och tyska spaningsplan vanliga i Nordsjön. Att även spaningsplan utan tvekan
gå till anfall i luftstrid tyder på att man på ömse håll vill åsamka
fienden förluster beträffande den i fredstid utbildade, relativt
skickliga och följaktligen dyrbara personalen.
Krigsskådeplatsen i Nordsjön har sålunda hittills endast gett
antydningar om vad som kan vara att vänta. Det förefaller som
om tyskarna vore hågade för att inom kort söka svaret på den
sedan åtskilliga år aktuella frågan om flygets verkningsförmåga
gentemot flottan. Tillsvidare har man emellertid endast kunnat
konstatera, att den erforderliga räckvidden finns- avståndet mellan tyska baser och Orkneyöarna är 900 km. – och att ett välordnat försvar icke kan övervinnas utan förluster.
Västfronten har hittills haft föga nytt att förtälja. Bakom
fronten torde på ömse sidor ligga huvuddelen av de kämpandes
operativa flygstridskrafter, tillsvidare återhållna av politiska skäl,
måhända i hoppet om en fredlig lösning av konflikten. Tiden har
fördrivits med spaning över fiendens linjer, som numera torde
vara noggrant avfotograferade. De allierades flygspaning har
också konstaterat starka truppkoncentrationer bakom gränsen till
Holland och Belgien samt mycket talrika flygförband inom samma
område. Kanske är orsaken härtill endast att ifrågavarande
.styrkor behöva utrymme samt kunna få plats och skydd just i dessa
trakter. Ingendera sidan synes ha kunnat hindra fienden från att
605
45- 397Gl. Svensk Tidskrift 1939.
G. A. W estring
skaffa sig den insyn han sökt; moderna snabbgående spaningsplan synas med god framgång kunna genomföra sina uppdrag på
mycket hög eller mycket låg höjd. Förluster ha dock helt naturligt förekommit. Jaktförband ha varit i gång för att hindra fiendens och trygga egen flygspaning. Under luftstriderna synas lotterna ha utfallit tämligen lika; dock synas de allierades jaktplan
möjligen ha varit de tyska överlägsna, om på grund av att erfarnare personal använts eller att materielen varit bättre är svårt
att avgöra.
De styrkor i luften, som stå emot varandra få anses tämligen
likvärdiga, en viss kvantitativ överlägsenhet på tyska sidan torde
uppvägas av genomsnittligt erfarnare personal och större resurser på lång sikt hos västmakterna (Amerika!).
Luftkrigföringen mot hemorten, vare sig mot försörjningen,
befolkningen eller krigsindustrien låter vänta på sig. Det är lönlöst att spekulera över frågan, om och när det oinskränkta luftkriget skall släppas löst eller om flygvapnen främst skola användas i anslutning till en offensiv till lands med uppgifter i likhet
med det tyska flygvapnets i Polen. Säkert är emellertid, att ingendera sidan kan emotse en snabb och lättköpt seger, därtill äro
stridskrafterna alltför jämbördiga i styrka och kvalitet. Krigföringen »på djupet» har hittills inskränkt sig till nattliga
engelska långflygningar över tyskt område, oftast kombinerade
-måhända något naivt- med propagandabrevutkastning. Företagen har emellertid givit god flygträning och ha icke kunnat
hindras av tyskarna, trots deras starka »Luftverteidigungszone
West».
Frågan om Hollands och Belgiens neutralitet har intresse i detta
sammanhang. Skulle luftkrigsoperationerna huvudsakligen anknytas till ett lantkrig vid nuvarande fransk-tyska gränsen, är
faran för neutralitetskränkning icke så stor. Annorlunda blir fallet i händelse av en oinskränkt luftkrigföring. För engelska bombförband vore det av största värde att kunna ta genvägen över
Belgien eller Holland vid flygning till och från t. ex. Ruhr, medan
tyska bombförband skulle vinna avsevärt i verkningsförmåga
gentemot södra och västra England om anfallen kunde utgå från
baser i Belgien. Det beror på den politiska utvecklingen, om de
militära önskemålen i dessa avseenden komma att tillgodoses.
Både holländare och belgare ha tydligt och aktivt demonstrerat
sin vilja att försvara neutraliteten, bl. a. med resultat att »oavsikt- 606
Kring luftkrigshändelserna
liga» överflygningar, som i krigets början voro dagligt bröd, numera äro sällsynta. (Liknande erfarenheter ha f. ö. gjorts i vårt
eget land.)
Den stundande vintern med kortare dygn och sämre väder talar
mot att igångsätta en luftkrigföring i större skala. Både
engelsmän och tyskar ha emellertid visat sig vara framstående
långdistans- och mörkerflygare, varför enbart årstiden knappast
kan verka återhållande nog.
Teorierna om luftkrigföringens natur, som sysselsatt många militära skriftställare och organisatörer, ha ännu icke fått annat än
sparsam belysning. »Douhctismen» eller läran om flygvapnets förmåga som en självständigt avgörande faktor har diskuterats i tio
år och delvis satt spår i organisationerna. Enligt denna lära, nå-
got modifierad, skola flygstridskrafterna genom bombanfall i stor
skala kastas in i vågskålen på det område av krigföringen
där de bäst behövas, mot fiendens arme, flotta eller flygvapen
eller mot hemorten direkt. Helt i överensstämmelse med denna
ide avgjordes Polens öde. Därnäst synes man överväga att pröva
dess hållbarhet gentemot Englands sjömakt. Kommer man- från
någondera sidan – att våga försöket att med stöd av flygvapnet
genombryta de väl befästa ställningarna i väster~ Här är lufthavet i högsta grad omstritt. Flygvapnets medverkan i anfallet
eller försvaret på marken måste därför ske parallellt med en
sannolikt långvarig kamp om överlägsenheten i luften. Under tiden skulle striderna på marken kräva oerhörda förluster. År man
beredd till dylika offer eller vill man först pröva den hittills icke
alls försökta utvägen att använda flygvapnet, nämligen bombanfall mot hemorten – med full vetskap om att svaret blir omedelbara repressalier mot den egna hemorten~ Ingendera alternativet
är hoppfullt för Europas framtid. Inför detta perspektiv kanske
man vågar söka förklaringen till det nuvarande stilleståndet däri
att båda parterna i grund och botten helst vilja dra sig ur spelet,
ehuru med bibehållen prestige. Krigets mål är ju trots allt en
dräglig fred och utsikterna till en sådan skulle nog bli små, om
en ömsesidig luftkrigföring i stor skala gentemot näringslivet
skulle släppas lös.
”
607
G. A. Westring
Det ligger nära till hands att försöka tillämpa luftkrigets lärdomar hittills på vårt eget läge och behov av försvarskrafter.
Polenkrigets främsta lärdom beträffande flygvapnet torde vara
att detta oundgängligen behöver ett i fredstid utbyggt bassystem
med tillräckligt många flygfält – krigsflygbaser – för att verkligen kunna undgå en förödande flygbasbekämpning och bibehålla
operationsfriheten. Försvarskommissionen uppmärksammade mycket riktigt flygbasbekämpningen, men drog icke ut konsekvenserna i form av tillräckliga anslag. Bristen håller emellertid nu
på att täckas för medel beviljade av 1939 års lagtima riksdag.
Flygledningen och statsmakterna ha i detta fall tydligen varit
förutseende. Arbetet måste emellertid fullföljas och utvidgas för
ökad trygghet.
Flygbasbekämpningen, som enligt försvarskommissionen var en
av vårt eget flygvapens viktigaste uppgifter, har i senare militär
diskussion varit omstridd. Kriget synes ha visat flygbasbekämpningens värde och har endast bestyrkt riktigheten av att den bör
tillämpas gentemot framskjutna flygplatser på Östersjöns kuster
och öar, där överraskning i allmänhet är möjlig.
I övrigt har polska kriget endast bestyrkt riktigheten av de
principer, som legat till grund för vårt nuvarande flygvapens
uppgifter och sammansättning. Vår operativa enhet, flygeskadern,
har vid fullt genomförd organisation en styrka, som ingalunda är
negligerbar vid försvar gentemot en invasion sjöviigen eller landvägen. Den behöver dock kompletteras med spanings- och jaktförband för att bli fullt operationsduglig. Åtgärder i denna riktning äro redan i gång. Krigserfarenheterna synas beträffande invasionsfaran närmast visa, att vårt flygvapen bör kunna göra
god verkan vid försvaret av landgränsen i norr. De torde också
peka på att en sådan invasion över sjögränsen måste hindras,
som kan leda till rörliga operationer till lands under vilka våra
försvarande trupper utsättas för det fientliga flygvapnets och
pansarvapnets förenade tryck. Försvaret bör upptagas utanför
kusten och senast vid stranden. Därvid har vårt flygvapen stora
uppgifter.
Överhuvud taget är vårt militärgeografiska läge långt fördelaktigare än Polens. Fientlig överlägsenhet i luften har svårare
att göra sig gällande och vårt eget flygvapen har större möjligheter att verka.
Händelserna i Nordsjön visa oss huvudsakligen det moderna
608
K ring luftkrigshändelserna
bombplanets oerhörda räckvidd ävensom möjligheterna att ordna
en god samverkan mellan flotta och flyg – men också hotet från
luften mot våra egna sjöstridskrafter.
Den »totala» luftkrigföringens uteblivande slutligen är enbart
tillfredsställande ur en liten stats synvinkel. Hemortskriget är
kanske den betvingelsemetod, som det är svårast att försvara sig
emot. Skulle man dra sig för att tillämpa den även gentemot oss,
blir vårt läge närmast gynnsammare än vad försvarskommissionen på sin tid bedömde. Någon garanti härför är emellertid icke
att påräkna.
Intet vapen kan, om det verkligen skall användas, undvika för-·
luster. Flygvapnets förluster måste kunna täckas med hjälp av
rikliga personal- och materielreserver. Det räcker icke med att
lita till personal, som i krig börjar sin utbildning, och till flygindustriens leveranser under krig. Reserverna blevo icke väl tillgodosedda 1936, men en viss komplettering av försvarsordningen
på denna punld är redan i gång för medel beviljade av årets båda
riksdagar.
Randstatsbarriärens fall innebär naturligen en försämring av
vårt läge så till vida, att vi kommit inom räckhåll för ännu ett
stormaktsflygvapen. situationen kan emellertid knappast innebära någon överraskning. De strategiska överväganden, som legat till grund för försvarsordningen, måste rimligtvis ha räknat
med en sådan eventualitet, t. o. m. som mycket sannolik. Flygvapnets utsikter att kunna upptaga försvaret i nuvarande militärgeografiska läge böra icke anses ogynnsamma. Helt annorlunda
ställer det sig, om 1809-1917 års situation skulle återställas –
något som ingen vill tro.
I rådande utrikesläge behöver ju nödvändigheten av att förstärka försvaret icke diskuteras. För flygvapnets del gäller det
att forcera utbyggnaden till hastigare tempo och fylla en del luckor i pansaret, som 1936 i sparsamhetssyfte lämnades öppna. Spanings- och jaktförbanden måste svälla ut och hela organisationen
erhålla ökat djup. Denna förstärkning, som påbörjades redan
långt före krigsutbrottet, har utsikter att någorlunda snabbt
kunna genomföras, om blott medel beviljas.
609
Av majoren G. A. WESTRING, Djursholm
DE HÅNDELSER, som hittills utspelats i luften, fördela sig på
tre skilda operationsområden, vilka var för sig givit krigföringen
sin speciella karaktär, nämligen Polen, Nordsjön och västfronten.
Eftersom det polska fälttåget redan är ett avslutat helt, erbjuder
detta de rikaste erfarenheterna.
De tyska flygstridskrafter, som insattes mot Polen, bestodo av
två »luftflottor», vardera om minst 500 och högst 1,000 flygplan,
därav hälften a två tredjedelar bombplan. Förbanden voro mobiliserade i god tid samt koncentrerade till Pommern och Mähren.
Organisationen var – liksom genomgående inom tyska flygvapnet – modern och rationell, möjliggörande enhetlig ledning av
självständiga flygoperationer och stor rörlighet hos förbanden.
Det tyska flygvapnets ställning som en fristående försvarsgren
med särskilda uppgifter fastslogs oförbehållsamt redan från
början, då det nya flygvapnet återupprättades 1935.
Det polska flygvapnet åter var inriktat på direkt samverkan
med armen, huvudsakligen i form av spaning. Antalet flygplan i
1:a linjen kan uppskattas till 500, därav 50 tunga bombplan, 150
jaktplan och 300 spaningsplan, av vilka senare hälften kunde användas såsom lätta bombplan. Organisationen var icke inriktad
på central ledning av flygförbanden, vilka torde ha underordnats
olika chefer för lantstridskrafterna för understöd åt trupperna.
Någon luftkrigföring i egentlig bemärkelse hade man tydligen
icke avsett med detta flygvapen, som närmast kan jämställas
med ett vapenslag inom armen. Både personal och materiel voro
emellertid av god kvalitet.
Numeriskt sett var det tyska flygvapnet tre gånger starkare än
det polska. Jämför man eme,llertid de båda flygvapnens stridsvärde- en funktion av organisation och tillgång till slagkraftiga
förband – blir den tyska överlägsenheten vida större.
Det tyska flygvapnet användes först för att krossa det polska.
601
G. .A. Westring
Uppgiften löstes främst genom bombanfall på :flygbaser. Av allt
att döma ha polackerna i. åtskilliga fall sorglöst nog låtit sig ertappas i fredsförläggningarna, i stället för att helt flytta ut till
krigsmässiga flygplatser, där de kunnat vara mindre sårbara och
svårare att upptäcka. Efter blott några dagars operationer hade
det polska flygvapnet blivit en quantite negligeable. En förklaring till att överrumplingen så fullständigt lyckades kan vara,
att polackerna av politiska skäl uppskjutit mobiliseringen i det
längsta. Det är möjligt att flygförband, då fientligheterna den
1/9 öppnades, ännu befunno sig under utrustning och komplettering. Det förefaller som om sambandet mellan politik och strategi
icke fungerat tillfredsställande på denna punkt.
Den andra stora uppgiften för det tyska flygvapnet var bekämpning av polska armens förbindelser och ledning. Åven denna uppgift fullföljdes med stor snabbhet och kraft. Anfallen resulterade
ganska snart i att de polska järnvägskommunikationerna praktiskt taget sattes ur funktion. Samtidigt åstadkoms stor förvirring genom anfall på staber och högkvarter. Efter kort tid torde
– delvis på grund av flyganfallen – all samfälld ledning av de
polska stridskrafterna ha upphört. Åven polska regeringen förföljdes av de tyska bombplanen och dess högkvarter anfölls, vart
det än flyttade. Den tyska underrättelsetjänsten fungerade tydligen väl.
Sedan nämnda, mera självständiga uppgifter lösts, övergingo
de tyska flygstridskrafterna till direkt samverkan med trupperna
på marken i form av anfall mot truppkolonner på vägarna, förstöring av broar i syfte att spärra återtåget samt spaning, den
sistnämnda en nödvändig förutsättning för snabba, rörliga operationer. Mot slutet av kriget kunde tyskarna genom att bombardera lämpliga broar dirigera de återtågande polska truppernas
väg, så att dessa på önskat ställe kunde mötas av egna trupper.
På återvägen efter bombanfall brukade bombplanen tömma sina
kulsprutemagasin mot trupper på vägarna. Bl. a. fick det hästanspända artilleriet i många fall sina hästar skjutna och sattes
ur spelet. stundom torde kolonner av civila flyktingar ha beskjutits av misstag. – I åtskilliga fall har underhållstjänsten åt de
motoriserade trupperna ombesörjts genom lufttransporter.
Vid erövringen av hamnarna på östersjökusten medverkade
bombförband, som bland annat sänkte en jagare och en minkryssare.
602
Kring luftkrigshändelserna
Under striderna om Warschau användes bombförband dels mot
järnvägarna för att avskära reträtten ut ur staden, dels mot försvarsställningarna, vilka i slutskedet torde ha legat inne i staden.
Några avsiktliga anfall mot själva befolkningen synas icke ha
förekommit; däremot genomfördes av allt att döma anfallen mot
de militära anläggningarna och kommunikationerna utan hänsyn
till kringliggande bebyggelse, vilket föranlett stora förluster bland
nonkombattanter samt skador i byggnader.
Kontrasten mellan å ena sidan polska armen, överrumplad under en icke fullbordad mobilisering samt slagen blind och lam av
det tyska flygvapnet, å andra sidan den tyska, vars ledning tack ·
vare sitt spaningsflyg ständigt kunde vara orienterad om läget
och som understöddes av ett allestädes närvarande, förkrossande
överlägset bombflyg, är närmast skrämmande.
Uppgifterna om det tyska flygvapnets förluster variera mellan
200 och 400 flygplan, motsvarande 10-20 Ofo på tre veckors operationer. Siffrorna måste i betraktande av det ringa motståndet i
luften anses vara höga. Orsaken är sannolikt att de tyska ·flygarna
i känslan av överlägsenhet alltför mycket nonchalerat hänsyn till
skyddet och uppträtt på olämpliga höjder, som givit luftvärnet
goda chanser.
De delar av polska flygvapnet, som överlevde de första dagarnas.
skärseld, synas ha utkämpat en delluftstrider och i några fall gått
till anfall mot de tyska trupperna. De – jämfört med svenska
förhållanden – ganska talrika jaktplanen ha icke kunnat märkbart hejda tyskarnas flygverksamhet. Bombförbanden däremot ha
vid något tillfälle lyckats åstadkomma god verkan mot tyska pan- . sarkolonner, dock utan avgörande betydelse.
Det tyska flygvapnet i Polen har sålunda haft utomordentlig,
måhända avgörande betydelse. Det har visat, att ett modernt stormaktsflygvapen är en fruktansvärd motståndare till lantstridskrafter, som tvingas till rörliga operationer, och till flygstridskrafter, som uppbyggts efter defensiva och osjälvständiga principer och som icke i tid intagit tillräcklig försvarsberedskap.
Luftkrigshändelserna i Nordsjön karakteriseras av en begynnande kamp mellan flotta och flyg. Luftkriget inleddes från
engelsk sida med ett anfall på fartygen i Wilhelmshaven och
Brunnshiittel- rakt i getingboet. Högst 20 flygplan deltogo. De
anföllo i två grupper, varvid den grupp, som kom först, lyckades.
G. .A. W estring
fälla sina bomber helt överraskande. Över träffresultatet äro uppgifterna dock motstridiga. Till följd av dåligt väder var höjden
mycket låg; ett flygplan lär till och med ha sprängts i luften av
krevaderna från det föregåendes bomber. Den senare gruppen
rönte hårt motstånd av det nu alarmerade luftförsvaret och led
svåra förluster, främst förorsakade av förföljande jaktplan. Ungefär hälften av den anfallande styrkan gick förlorad. Ytterligare
ett par raider av engelska flygplan mot Nordsjökusten ha förekommit.
Från tysk sida pågår sannolikt en noggrann övervakning luftledes av hela Nordsjön, dels såsom led i handelskriget, dels för att
uppsöka engelska örlogsfartyg. Vid flera tillfällen ha engelska
sjöstyrkor påträffats av flygspaning till sjöss, varefter bombförband utkallats och gått till angrepp. Vid ett av dessa tillfällen
uppge sig tyskarna ha sänkt ett hangarfartyg samt erhållit träffar
i andra fartyg, vid ett annat tillfälle skulle de ha erhållit träffar
i kryssare. Engelsmännen bestrida emellertid varje sådan skada.
»Respekten för fiendens kust», i modern sjöstrategi ofta omtalad
som typisk för sjökriget, har icke utmärkt det tyska flygvapnet.
Gång på gång ha spaningsplan flugit utefter Englands ostkust
och ända upp till Shetlandsöarna. Till och med örlogsbaserna
Rosyth i Skottland och Scapa Flow i Orkneyöarna ha nåtts av
tyska bombplan, som anfallit ankrade örlogsfartyg. Vissa skador
ha därvid uppkommit, men intet fartyg har sänkts. Vid ett tillfälle anfölls en stor konvoj av handelsfartyg utanför Yorkshires
kust av tyska flygplan, dock utan att något fartyg träffades.
Däremot ha vid flera tillfällen jaktförband, baserade invid kusten,
kunnat ingripa och tillfogat de tyska flygplanen allvarliga förluster. De anfallande förbanden ha i regel varit små, 10-20 flygplan. Anfallen mot fartyg ha oftast utförts under dykning – en ·
sorts störtbombfällning, även med tunga, tvåmotoriga flygplan.
För engelsmännen utgör den tyska flottan icke samma hinder
för en slutlig framgång i kriget som den engelska flottan för tyskarna. För dessa måste det vara oerhört frestande att söka bryta
Englands sjöherravälde genom anfallluftvägen gentemot engelska
örlogsfartyg och örlogsvarv. Vad som hittills förevarit kan betyda, att man känt sig för rörande samverkan mellan sjöspaning,
flygspaning, sjöstridskrafter och flygstridskrafter för att få fram
de bästa metoderna för ömsesidigt understöd vid sådana anfall,
ävensom att man prövat det engelska kustluftförsvarets effek- 604
·—-··–·~———-
K ring luftkrigshändelserna
tivitet. Undersökningen bör ha resulterat i att en samverkan mellan flotta och flyg väl kan genomföras och bereda fienden åtskilligt avbräck, varvid tyngden i anfallet härrör från bombförbanden. A andra sidan torde den även ha visat, att anfallen måste
utföras i stor skala för att leda till stora framgångar. Först genom anfall med många förband ungefärligen samtidigt blir luftförsvaret så bundet, att tillräcklig styrka kan nå målet med god
verkan. Det är den gamla principen om kraftsamling, som går
igen i luftkrigföringen-växelverkan mellan att binda och att slå.
De engelska jaktförbandens framgångar vid Nordsjökusten peka
dock på önskvärdheten av att medföra jaktförhand som eskort åt
bombförbanden. Från nuvarande tyskt område låter sig detta
icke göra, därtill är jaktplanens aktionsradie alltför kort. Från
baser i Belgien skulle däremot jaktförbanden kunna eskortera,
dock endast till södra England och icke till flottbaserna i norr.
För övrigt äro skärmytslingar mellan engelska och tyska spaningsplan vanliga i Nordsjön. Att även spaningsplan utan tvekan
gå till anfall i luftstrid tyder på att man på ömse håll vill åsamka
fienden förluster beträffande den i fredstid utbildade, relativt
skickliga och följaktligen dyrbara personalen.
Krigsskådeplatsen i Nordsjön har sålunda hittills endast gett
antydningar om vad som kan vara att vänta. Det förefaller som
om tyskarna vore hågade för att inom kort söka svaret på den
sedan åtskilliga år aktuella frågan om flygets verkningsförmåga
gentemot flottan. Tillsvidare har man emellertid endast kunnat
konstatera, att den erforderliga räckvidden finns- avståndet mellan tyska baser och Orkneyöarna är 900 km. – och att ett välordnat försvar icke kan övervinnas utan förluster.
Västfronten har hittills haft föga nytt att förtälja. Bakom
fronten torde på ömse sidor ligga huvuddelen av de kämpandes
operativa flygstridskrafter, tillsvidare återhållna av politiska skäl,
måhända i hoppet om en fredlig lösning av konflikten. Tiden har
fördrivits med spaning över fiendens linjer, som numera torde
vara noggrant avfotograferade. De allierades flygspaning har
också konstaterat starka truppkoncentrationer bakom gränsen till
Holland och Belgien samt mycket talrika flygförband inom samma
område. Kanske är orsaken härtill endast att ifrågavarande
.styrkor behöva utrymme samt kunna få plats och skydd just i dessa
trakter. Ingendera sidan synes ha kunnat hindra fienden från att
605
45- 397Gl. Svensk Tidskrift 1939.
G. A. W estring
skaffa sig den insyn han sökt; moderna snabbgående spaningsplan synas med god framgång kunna genomföra sina uppdrag på
mycket hög eller mycket låg höjd. Förluster ha dock helt naturligt förekommit. Jaktförband ha varit i gång för att hindra fiendens och trygga egen flygspaning. Under luftstriderna synas lotterna ha utfallit tämligen lika; dock synas de allierades jaktplan
möjligen ha varit de tyska överlägsna, om på grund av att erfarnare personal använts eller att materielen varit bättre är svårt
att avgöra.
De styrkor i luften, som stå emot varandra få anses tämligen
likvärdiga, en viss kvantitativ överlägsenhet på tyska sidan torde
uppvägas av genomsnittligt erfarnare personal och större resurser på lång sikt hos västmakterna (Amerika!).
Luftkrigföringen mot hemorten, vare sig mot försörjningen,
befolkningen eller krigsindustrien låter vänta på sig. Det är lönlöst att spekulera över frågan, om och när det oinskränkta luftkriget skall släppas löst eller om flygvapnen främst skola användas i anslutning till en offensiv till lands med uppgifter i likhet
med det tyska flygvapnets i Polen. Säkert är emellertid, att ingendera sidan kan emotse en snabb och lättköpt seger, därtill äro
stridskrafterna alltför jämbördiga i styrka och kvalitet. Krigföringen »på djupet» har hittills inskränkt sig till nattliga
engelska långflygningar över tyskt område, oftast kombinerade
-måhända något naivt- med propagandabrevutkastning. Företagen har emellertid givit god flygträning och ha icke kunnat
hindras av tyskarna, trots deras starka »Luftverteidigungszone
West».
Frågan om Hollands och Belgiens neutralitet har intresse i detta
sammanhang. Skulle luftkrigsoperationerna huvudsakligen anknytas till ett lantkrig vid nuvarande fransk-tyska gränsen, är
faran för neutralitetskränkning icke så stor. Annorlunda blir fallet i händelse av en oinskränkt luftkrigföring. För engelska bombförband vore det av största värde att kunna ta genvägen över
Belgien eller Holland vid flygning till och från t. ex. Ruhr, medan
tyska bombförband skulle vinna avsevärt i verkningsförmåga
gentemot södra och västra England om anfallen kunde utgå från
baser i Belgien. Det beror på den politiska utvecklingen, om de
militära önskemålen i dessa avseenden komma att tillgodoses.
Både holländare och belgare ha tydligt och aktivt demonstrerat
sin vilja att försvara neutraliteten, bl. a. med resultat att »oavsikt- 606
Kring luftkrigshändelserna
liga» överflygningar, som i krigets början voro dagligt bröd, numera äro sällsynta. (Liknande erfarenheter ha f. ö. gjorts i vårt
eget land.)
Den stundande vintern med kortare dygn och sämre väder talar
mot att igångsätta en luftkrigföring i större skala. Både
engelsmän och tyskar ha emellertid visat sig vara framstående
långdistans- och mörkerflygare, varför enbart årstiden knappast
kan verka återhållande nog.
Teorierna om luftkrigföringens natur, som sysselsatt många militära skriftställare och organisatörer, ha ännu icke fått annat än
sparsam belysning. »Douhctismen» eller läran om flygvapnets förmåga som en självständigt avgörande faktor har diskuterats i tio
år och delvis satt spår i organisationerna. Enligt denna lära, nå-
got modifierad, skola flygstridskrafterna genom bombanfall i stor
skala kastas in i vågskålen på det område av krigföringen
där de bäst behövas, mot fiendens arme, flotta eller flygvapen
eller mot hemorten direkt. Helt i överensstämmelse med denna
ide avgjordes Polens öde. Därnäst synes man överväga att pröva
dess hållbarhet gentemot Englands sjömakt. Kommer man- från
någondera sidan – att våga försöket att med stöd av flygvapnet
genombryta de väl befästa ställningarna i väster~ Här är lufthavet i högsta grad omstritt. Flygvapnets medverkan i anfallet
eller försvaret på marken måste därför ske parallellt med en
sannolikt långvarig kamp om överlägsenheten i luften. Under tiden skulle striderna på marken kräva oerhörda förluster. År man
beredd till dylika offer eller vill man först pröva den hittills icke
alls försökta utvägen att använda flygvapnet, nämligen bombanfall mot hemorten – med full vetskap om att svaret blir omedelbara repressalier mot den egna hemorten~ Ingendera alternativet
är hoppfullt för Europas framtid. Inför detta perspektiv kanske
man vågar söka förklaringen till det nuvarande stilleståndet däri
att båda parterna i grund och botten helst vilja dra sig ur spelet,
ehuru med bibehållen prestige. Krigets mål är ju trots allt en
dräglig fred och utsikterna till en sådan skulle nog bli små, om
en ömsesidig luftkrigföring i stor skala gentemot näringslivet
skulle släppas lös.
”
607
G. A. Westring
Det ligger nära till hands att försöka tillämpa luftkrigets lärdomar hittills på vårt eget läge och behov av försvarskrafter.
Polenkrigets främsta lärdom beträffande flygvapnet torde vara
att detta oundgängligen behöver ett i fredstid utbyggt bassystem
med tillräckligt många flygfält – krigsflygbaser – för att verkligen kunna undgå en förödande flygbasbekämpning och bibehålla
operationsfriheten. Försvarskommissionen uppmärksammade mycket riktigt flygbasbekämpningen, men drog icke ut konsekvenserna i form av tillräckliga anslag. Bristen håller emellertid nu
på att täckas för medel beviljade av 1939 års lagtima riksdag.
Flygledningen och statsmakterna ha i detta fall tydligen varit
förutseende. Arbetet måste emellertid fullföljas och utvidgas för
ökad trygghet.
Flygbasbekämpningen, som enligt försvarskommissionen var en
av vårt eget flygvapens viktigaste uppgifter, har i senare militär
diskussion varit omstridd. Kriget synes ha visat flygbasbekämpningens värde och har endast bestyrkt riktigheten av att den bör
tillämpas gentemot framskjutna flygplatser på Östersjöns kuster
och öar, där överraskning i allmänhet är möjlig.
I övrigt har polska kriget endast bestyrkt riktigheten av de
principer, som legat till grund för vårt nuvarande flygvapens
uppgifter och sammansättning. Vår operativa enhet, flygeskadern,
har vid fullt genomförd organisation en styrka, som ingalunda är
negligerbar vid försvar gentemot en invasion sjöviigen eller landvägen. Den behöver dock kompletteras med spanings- och jaktförband för att bli fullt operationsduglig. Åtgärder i denna riktning äro redan i gång. Krigserfarenheterna synas beträffande invasionsfaran närmast visa, att vårt flygvapen bör kunna göra
god verkan vid försvaret av landgränsen i norr. De torde också
peka på att en sådan invasion över sjögränsen måste hindras,
som kan leda till rörliga operationer till lands under vilka våra
försvarande trupper utsättas för det fientliga flygvapnets och
pansarvapnets förenade tryck. Försvaret bör upptagas utanför
kusten och senast vid stranden. Därvid har vårt flygvapen stora
uppgifter.
Överhuvud taget är vårt militärgeografiska läge långt fördelaktigare än Polens. Fientlig överlägsenhet i luften har svårare
att göra sig gällande och vårt eget flygvapen har större möjligheter att verka.
Händelserna i Nordsjön visa oss huvudsakligen det moderna
608
K ring luftkrigshändelserna
bombplanets oerhörda räckvidd ävensom möjligheterna att ordna
en god samverkan mellan flotta och flyg – men också hotet från
luften mot våra egna sjöstridskrafter.
Den »totala» luftkrigföringens uteblivande slutligen är enbart
tillfredsställande ur en liten stats synvinkel. Hemortskriget är
kanske den betvingelsemetod, som det är svårast att försvara sig
emot. Skulle man dra sig för att tillämpa den även gentemot oss,
blir vårt läge närmast gynnsammare än vad försvarskommissionen på sin tid bedömde. Någon garanti härför är emellertid icke
att påräkna.
Intet vapen kan, om det verkligen skall användas, undvika för-·
luster. Flygvapnets förluster måste kunna täckas med hjälp av
rikliga personal- och materielreserver. Det räcker icke med att
lita till personal, som i krig börjar sin utbildning, och till flygindustriens leveranser under krig. Reserverna blevo icke väl tillgodosedda 1936, men en viss komplettering av försvarsordningen
på denna punld är redan i gång för medel beviljade av årets båda
riksdagar.
Randstatsbarriärens fall innebär naturligen en försämring av
vårt läge så till vida, att vi kommit inom räckhåll för ännu ett
stormaktsflygvapen. situationen kan emellertid knappast innebära någon överraskning. De strategiska överväganden, som legat till grund för försvarsordningen, måste rimligtvis ha räknat
med en sådan eventualitet, t. o. m. som mycket sannolik. Flygvapnets utsikter att kunna upptaga försvaret i nuvarande militärgeografiska läge böra icke anses ogynnsamma. Helt annorlunda
ställer det sig, om 1809-1917 års situation skulle återställas –
något som ingen vill tro.
I rådande utrikesläge behöver ju nödvändigheten av att förstärka försvaret icke diskuteras. För flygvapnets del gäller det
att forcera utbyggnaden till hastigare tempo och fylla en del luckor i pansaret, som 1936 i sparsamhetssyfte lämnades öppna. Spanings- och jaktförbanden måste svälla ut och hela organisationen
erhålla ökat djup. Denna förstärkning, som påbörjades redan
långt före krigsutbrottet, har utsikter att någorlunda snabbt
kunna genomföras, om blott medel beviljas.
609