Litteratur

LITTERATIJR
DEN INDELTE SOLDATEN l:~DER FREDENS
ARHUNDRADE 1
Av docent ALLAN JANSSO~V, Uppsala
Under den europeiRka kriRen på hösten 1938 erinrade sig kanske en
eller annan kännare av vår 1800-talshistoria en episod från ett tidigare
tillEille, då vårt land befann sig mellan krig och fred.
Det var i mars 1855. Sedan ett år pågick Krimkriget mellan Ryssland och västmakterna. Den liberala och radikala oppositionspressen
tog deciderat parti för det parlamentariska England mot despotismen
i öster, och Ilå Jnåuga håll ÖnRkade man direkt svenskt deltagande i
kriget. Regeringens och de konservativas neutralitetspolitik kallades
ryssvänlighet I detta Hige publicerades 31 mars 1855 i den konservativa Svenska Tidningen, vars redaktör var översten J. A. Hazelius,
Artur Hazelius’ far, en ledare, som varnade för alla krigsplaner. Bl. a.
erinrades om »de många bristerna i åtskilliga föråldrade delar av vårt
krigsviisende, efter 40-årig fred, utan generalstab, utan tross, utan
fältläkare, utan tillriicklig sjukvård, utan armeorganisation för kriget,
utan ordnad beväring, vilken, ehuru egentligen ämnad till landets
försvar, dock naturligtvis ej kan undvaras, då armen sättes på fältfot; utan tillräcklig artilleriutrustning, utan kommissariat, utan tillräckligt befäl». Det väckte oerhörd och berättigad sensation, att en
hög officer ansett sig kunna i ett ömtåligt läge beteckna Sveriges
arme som krigsoduglig. Men bortsett från detta kan nog artikeln ge
anledning till efterhinksam jämförelse med våra dagars förhållanden.
Aven nu framtriiddc inför det hotande allvaret brister, som man kunnat blunda för i lugnare tider, men samtidigt kan icke ens den skar- ,paste kritiker av vår moderna försvarspolitik komma ifrån att vårt
försvar dock haft perioder av ett förfall, gentemot vilket vår nuvarande försvarsordning framstår i en oväntat gynnsam dager.
Hur befogad Hazelius’ varning i sak var, får man ett starkt intryck
av vid läsningen av den sjätte del, Kungl. Dalregementet 1815-1908,
varmed överstelöjtnant C. ]!’. Schenström just avslutat den regementshistoria, vars tidigare, av ett par andra dalaofficerare författade delar
i tre årtionden varit viirdcfulla och uppskattade hjälpmedel för krigshistorisk forskning. På ett helt annat sätt än förr kan man niimligen
där följa den svenska armens vardagsliv: med en nästan inspirerad
kärlek till även i och för sig obetydliga detaljer skildras icke blott
organisationen, manskapets sammansättning, utbildning och användning, utan även beklädnadens förändringar, musikinstrument, vapen,
1 C. F. flchenström, Kungl. Dalregementet 1815-1908 (Kungl. Dalregementets
historia VI) rppsnla, _,\ppclbergs Boktryckeriaktiebolag. 12 kronor.
61
Litteratur
i ross, mötesplats och byggnader. L’r denna mängd välordnade detaljer
stiger för läsarens öga ovanligt levande fram dalaknekten och hans
regemente. Men det blir oekså en bild av hela det indelta infanteriet:
c;om bakgrund till regementets utveckling stiillas genomgående föreskrifter och förhållanden inom armen i allmänhet.
En modern läsare kan emellertid knavpast undgå en fråga, som
fattas i Hazelius’ granskning av den svenska krigsmakten: var ens
den svenska armens manskap i egentlig mening krigsdugligt~ Beviiringen var endast en praktiskt taget outbildad krigsreserv, med
2-4 veckors sammanlagd utbildning. Värvade voro gardestrupperna
och artilleriet, men dessa voro en ganska obetydlig del av en arme,
vars kiirna utgjordes av de indelta soldaterna. Medan de europeiska
stormakterna hade yrkesarmeer eller värnplikt med lägst 2-3 års
tjänstgöring och alltså ständigt hade en ieke ringa styrka under val>Cn, voro i Sverige större delen av året soldaterna spridda landet runt,
var och en hemma på sitt torp eller i sin Rtuga.
Vid ända upp till trettio års ålder antogs soldaten för att sedan
tjiina i tvä till tre årtionden, och armen bestod alltså huvudsakligen
av miin rätt långt upp i medelåldern. J<jfter ett rekrytmiite, som vid
fredsperiodens början utgjorde tio dagar oeh efter 1857 var sex veckor,
förenades rekryten med sitt kompani till ett årligt regementsmöte om
två a tre veckor. Dessemellan var han jordbrukare eller jordbruksarbetare. Befiilet fiek visserligen en något grundligare första utbildning, men sedan utgjordes dess trupptjänstgöring av ett årligt befälsrnöte om 10-20 dagar och det nyssniimnda regementsmötet. För
iivrigt iignade sig officeren och underoffieeren åt lantbruk på sitt
boställe, så Hinge sådana funnos, eller ät någon annan borgerlig nä-
ring. I utbildningen spelade skjutning och tillämpningsövningar en
försvinnande liten roll vid sidan av vad som kan kallas exercis i
iuskriinkt mening, beväringsslangens »harvning». Men i detta avseende skilde sig nog den svenska armen föga från sina samtida i övriga
europeiska länder.
Av detta får man ju intrycket, att den indelte soldaten bör ha varit
föga krigsduglig. Vi:,;serligen ha både ;;ven;;ka oeh utländska iakttagare ofta uttalat sig berömmande, men detta har doek gällt prestationerna under fredsförhållanden, då än mer iin senare skilda från krigets
krav, vilket hetar omdömena en del av deras kraft. Ett närmare
studium av Sehenströms arbete ger emellertid en i viss mån annan
färg åt tavlan. Först erinras man om att indelt trupp ofta var hopdragen för andra syften iin militär övning. Vid Götakanalbygget
sysselsattes under ett par årtionden myeket stora styrkor av indelta
armen under militärt befäl, likaså, ehuru i mindre skala, vid andra
liknande arbeten. I tur oeh ordning kommenderades mindre styrkor
till bevakning vid de som fiingelser använda fäc;tningarna. Vid dessa
och liknande kommenderingar voro truppavdelningar samlade längre
tider i följd än vid mötena, oeh tiden gick icke helt utan militär övning. Kompaniernas indelning följde soekenindelningen, de Boldater,
som stodo vid varandras sida i ledet, voro hemma varandras grannar.
62
Pressen och neutraliteten under världskriget
sen, i den mån densamma varit mig i översättning tillgänglig,
har jag i flera tidningar funnit tämligen saftiga skildringar av
den svenska pressens partiskhet, skildringar, som emellertid upprepade gånger korrigerats av vår minister, general Brändström,
eller av i Ryssland boende svenskar. Någon större uppmärksamhet synes emellertid knappast ha ägnats den svenska pressens
hållning. Vad den tyska pressen angår, kunde under krigets
första veckor konstateras åtskillig nervositet över de rikt flö-
dande belgiska, engelska och franska telegrammens kvantitativa
överlägsenhet över de ännu mera tunnsådda tyska. Under senare
tid har jag ej sett några klagomål över den svenska pressen (men
väl över den norska) men däremot ett flitigt avtryckande av för
Tyskland förmånliga uttalanden ur svenska tidningar och brev.
De franska tidningarna ha av naturliga skäl kommit oss ganska
oregelbundet tillhanda, och deras i allmänhet ofantligt reducerade format tillåter dem endast i jämförelsevis ringa grad syssla
med våra förhållanden. Men jag har alltifrån början av krisen
i dem funnit – för övrigt som regel i hovsam form avfattade
och mot det officiella Sveriges korrekt neutrala hållning erkännsamma men icke dess mindre enständiga – klagomål över att den
svenska pressen skänkte de tyska underrättelserna större tilltro
och en mera framskjuten plats än de från motparten härrörande
och i allmänhet läte sitt omdöme alltför mycket ledas av tyska
synpunkter. I allmänhet utgöras dessa uttalanden av korrespondenser från de nordiska huvudstäderna; i några fall synas de gå
tillbaka på meddelanden från franska utrikesministeriet. I Journal des Debats förekom under senare hälften av augusti en från
dansk-fransk hand härstammande längre, ganska väldokumenterad artikel i ämnet, vilken emellertid redan följande dag på ett
ganska fyndigt sätt gendrevs från svensk sida. I förbigående vill
jag tillägga, att en rad svenska tidningsuttalanden, vari den
svenska pressens opartiska hållning tog sig uttryck, återgivits i
franska pressen. De flesta och kraftigast hållna klagomålen över
den svenska journalistikens partiskhet ha emellertid varit synliga
i engelska tidningar. Jag inskränker mig till att därvidlag erinra
om en synnerligen överdriven artikel i Morning Post för den 10
dennes, vilken två dagar senare från svensk sida gendrevs i
samma tidning och senare varit föremål för skarpa och viiiskrivna
gensagor i svenska tidningar. Men bredvid denna artikel ha
varit synliga andra och mera vederhäftiga, i vilka en del i svenska
93
Torvald Höjer
tidningar återgivna meddelanden om engelska förhållanden med
fog kritiseras. I en mängd fall härröra de engelska tidningsinläggen .från engelsmän med svenska förbindelser, vilka med mer
eller mindre kraftiga kommentarer till sina organ delgivit de uttalanden i svenska tidningar, som berört dem särskilt obehagligt.
Den engelska pressens anmärkningar ha huvudsakligen gått ut
därpå, dels att de tyska meddelandena i svenska tidningar förekommit i oproportionerlig mängd, dels att man genom rubriker
och typografisk utstyrsel i övrigt framhävt desamma på bekostnad av underrättelserna från de allierade. Det förtjänar må-
hända att anmärkas, att även den norska pressen, vilken icke kan
beskyllas för någon överdriven tyskvänlighet, blivit föremål för
skarpa angrepp i engelska tidningar.
Större beaktande än de i den utländska pressen framkomna
klagomålen, vilka i vissa avseenden innehållit tänkvärda på-
pekanden men också ej sällan bära ovederhäftighetens eller i
varje fall överdriftens stämpel, förtjäna otvivelaktigt de upplysningar rörande uppfattningen i de olika länderna, som ingått
från därstädes verkande och vistande svenskar. Jag har själv
haft tillfälle genomgå en hel rad dylika uttalanden, och efter vad
jag vet, ha också olika svenska tidningar mottagit avsevärda
mängder av dylika brev. Nu vill jag på intet sätt förneka, att
åtskilliga av våra landsmän därute, och det gäller både dem, som
bo i Tyskland, och dem, som bo i ententeländerna, kanske äro alltför benägna att identifiera sig med adoptivlandets åskådningar
och tillika alltför mycket sakna den överblick över läget i dess
helhet, som man kan ha från ett neutralt land, för att deras uttalanden skulle få tagas alltför mycket efter bokstaven och utan
vidare gälla såsom kungsord. Som stämningsbarometer förtjäna
de likväl allt möjligt beaktande. Av deras meddelanden framgår
dock ostridigt – och däri, vill jag tillägga, samstämma våra
officiella representanters rapporter – att i de olika länderna,
England och Frankrike såväl som Tyskland, olika svenska tidningars sätt att behandla krigsnyheterna i en del fall väckt
ganska mycken misstämning både i ledande kretsar och hos tidningspubliken. Under de första krigsveckorna fingo, enligt vad
från tillförlitligt håll meddelats, svenska tidningar ej införas och
spridas i Tyskland, därför att vederbörande ansågo dem för ensidigt matade med belgiska, engelska och franska krigsnyheter.
Och under den senaste tiden föreligga vittnesbörd och iakttagel- 94
Litteratur
Inom kompaniets område skulle helst kompanichef och kompaniadjutant vara bosatta, ofta iiven annat befäl, och vid kompaniexpeditionen skulle året om en officer tjiinstgöra. Vissa söndagar samlades
manskapet till kyrkan för mönstring och någon exercis, dc s. k. kyrkvaradcrna. För att vistas utom kompaniområdet måste soldaten ha
tillstånd av kompanichefen, likaså exempelvis för att gifta sig. Ä ven
officerarna voro på olika sätt bundna vid regementet, när de icke
tjiinstgjorde.
Dessa och andra hand av mångahanda art knöto samman kompaniet
och regementet till en enhet, även då det icke var samlat till tjänstgöring, och trots minimala övningstider hade diirför de indelta förbanden säkerligen i mycket hög grad den inre sammanhållning, som
danar en trupp. Ur både fysisk och moralisk synpunkt representerade
också de indelta soldaterna ett urval av helt annat slag än värvade,
och det förakt, som soldatyrket så ofta i äldre tid ådragit sig, har
knappast gällt den indelte sohlatcn. Denna det indelta regementets
andliga enhet framstår hos Schenström med ovanlig styrka och har
säkerlig<~n givit den indelte soldaten en helt annan krigsduglighet än
man i förstone skulle tänka sig. Ett problem är dock, om den kunnat
fullt uppväga tle tekniska bristerna i utrustning och utbildning, även
om man måste erinra sig, att 1800-talskriget ställde vida mindre tekniska krav Hn våra daga1·s. J’vicn kraven i detta avseende växte under
seklets lopp, och om den indelta armen kanske icke från början var
krigsoduglig, blev den det med tiden och var med det nya seklets
början mogen för avveckling.•Jämsides med den hade då sakta, mycket sakta, den värnplikt utvecklat sig, som skulle ge crsiittningcn.
En arme av män, som var vå sin plats äro i oskiljaktig förening
soldater och fredliga niiringsidkare, måste få en ovanligt stark kontakt med samhällslivets allmänna utveckling. För den kulturhistoriska aspekt, som en skildring av ett indelt regemente därför hör få,
har ~chenström öppet öga, och hans arbete blir i mycket hög grad
ett bidrag till Dalarnas och Sveriges kulturhistoria under 1800-talet.
~kildringen av hur ett regemente anskaffade en ny uppsättning uniformer blir exempelvis en ovanligt talande kulturbild från tiden före
den moderna storindustrins genombrott.
Författaren av denna regementshistoria har också tagit på sig en
börda, som man utanför akademiska kretsar oftast brukar undandraga sig: redovisningen av källorna i källförteckning och noter är
till gagn för kommande forskning gjord med den noggrannhet och
utförlighet, som eljest plägar anses utmärkande för akademiska avhandlingar. Men detta hindrar icke, att framställningen har den personliga touche, som endast det självupplevda kan få. Skildringen av
Dalregementets historia har avslutats på ett sätt, som ur en heder
både för regementet och den 78-årige författaren.
63
.”j- 30~1. Svens?: Tidskrift 1DJ9.
Litteratur
HÖGA VEDERBÖRANDE
Av docent C/lRL ARviD IIESSLER, Göteborg
Litteraturen om våra ämbetsverk har aldrig flödat överviildigamle
rikt. Pompösa och delvis värdefulla monografier ha emellanåt sett
dagen i samband med något jubileums firande. Kompendieartade
översikter ha även skrivits till den studerande ungdomens uppbyggelse. Men rätt märkligt är, att ingen förrän nu känt sig manad att
skriva en populärt hållen bok om hela den svenska förvaltningsapparaten. Förklaringen är måhända att så få uppgifter IJ<t det området
stå sig mer än en kort tid. Man iir där ständigt på gli el mot något nytt.
Allan Ingelson, till professionen journal ist, har valt en spaltrubrik
som titel på sin bok.1 Den heter »Officiellt». Titeln säger ifrån att
boken icke endast handlar om styrelser och verk. Den redogör iiven
för överrätter och departement, i viss mån också för den lokala förvaltningsorganisationen.
Den omständigheten att förf. är journalist bör ju vara en viss horgen
för ett populärt skrivsätt. Och de många små kapitlen ha alla en nog
så journalistisk upptakt. Förf. för nämligen Hisaren till ort och ställe
och låter honom först ta iimbetslokalerna i betraktande. I det n:ya.
kanslihuset får man till och med nöjet att gå regelriitt husesyn me!l
en av arkitekterna som ciceron. Att på det sättet 1)lacera höga vederbörande i deras jordiska miljö är onekligen ett ganska fyndigt grepp
på uppgiften. Ingelson öppnar också en smula tidsperspektiv genom_
små historiska återblickar, som i allmänhet äro högst välgjorda.
Sedan har det gi:illt att informera om arbetsuppgifterna. Ingelson
har till en början haft instruktioner och dylikt att hålla sig till, och i
några fall har det fått stanna vid en enkel transkription. Men även
härvid är ett visst journalistiskt handlag en tillgång, vilket icke minst
spörjs i de tämligen få fall, då det svikit förf. Då ha instruktionerna
kommit att behärska Ingelson i stället för tvärtom. Som ett exempel
kan man peka på kapitlet om pensionsstyrelsen, som i sin kompakthet har blivit tämligen ogenomträngligt. Men i stort sett har förf.
gått mycket bra i land med sin uppgift att ge klara och konkreta föreställningar om arbetet i statsmaskineriet. Och till det goda resultatet
har naturligtvis också bidragit att förf. haft förmånen få intervjua
chefer och tjänstemän. Han har på det siittet kommit i besittning av
intressanta upplysningar både om ärendenas natur och kvantitet.
Sifiror spela över huvud en icke obetydlig och ganska li:irorik roll i
Ingelsons framsti:illning. För att taga ett exempel ur högen: av domarna i de mål, som fullföljas hos Svea hovrätt, bli omkring 33 procent
ändrade i hovrätten. Till denna upplysning är att lägga ännu en av
största intresse: »Sedan muntligt förhör efter en lagiindring år 1936
införts i hovri:itten har arbetet där i hög grad ökats, men att denmt
’ Allan Ingclson: Officiellt. X atur oeh Kultur, 1D:l8.
64
Litteratur
muntliga procedur varit synnerligen nyttig framgår bl. a. därav att
hovrätten efter dylika förhör med parterna ändrat underrätternas
utslag i cirka 75 procent av fallen.»
Någon gång är Ingelsons siffermaterial mindre upplysande än det
hade behövt vara. Han berättar t. ex. om de mål, som ingått till arbetsdomstolen. Till en början voro ju parterna ganska skeptiska mot
den nya inrättningen, och under de första tre åren avgjordes endast
331 mål. Men efterhand övervann man sina betänkligheter och målen
blevo allt flera. För denna ökning har Ingelson endast angivit totalsiffror. Han kunde med lätthet ha kompletterat dem med siffror, som
visat parternas olika grad av intresse för domstolen. Under åren 1929
-35 instämdes sålunda 238 mål från arbetsgivarsidan, 1,026 från arbetarsidan och 8 från parterna gemensamt. Siffrorna äro ju särskilt anmärkningsvärda, om man erinrar sig omständigheterna kring domstolens tillkomst. Det var ju icke att ta miste på vilken part som den
gången anmiilde den starkaste misstron.
Man kan i det sammanhanget tänka på en annan institution, vars
objektivitet inför samhällsfrågorna stundom satts i fråga. Det har
anmärkts, att lagrådets opinionsyttringar i stort sett endast komme
en viss politisk riktning till godo, lagrådet skulle tjäna högerns intressen. Nu är det en ganska omdiskuterad sak, ur vilka synpunkter
lagrådet skall granska de dit hänskjutna lagförslagen. Men hur man
principiellt än uppfattar saken har det dock i nutida praxis iakttagits
en bestämd tendens hos lagrådet att lägga huvudvikten vid ett juridiskt bedömande. Att draga en skarp gräns mellan juridiska och sakliga synpunkter låter sig väl sällan göra. Men lagrådet söker koncentrera sig till de synpunkter, som dess ledamöter kunna framföra
med anspråk på full sakkunskap. Det betraktas också numera som ett
faktum, att regering och riksdag endast önska juridisk ledning från
lagrådet. I detta stycke blir man emellertid rätt bristfälligt informerad av Ingelson, som skriver: »Granskningen går ut på att tillse
inte blott att bestämmelserna äro klara och tydliga samt överensstämma sinsemellan och med andra lagar och allmänna rättsgrundsatser, utan också att de äro praktiska och lämpliga.» Om detta skall
återge rådande statsrättslig uppfattning är det missvisande. Om det
skall återge rådande praxis är det oriktigt.
Men på andra punkter är Ingelson i tillfälle att modernisera gängse
föreställningar. I litteraturen brukar man t. ex. inhämta, att det är
andre kanslisekreterare, som för sina respektive departement sköta
protokollen i konseljen. Utvecklingen har emellertid gått i den riktningen, anmärker Ingelson, att amanuenser numera vanligen få svara
för protokollföringen. Ingelson är i allmänhet mycket mån om att
vara fullt up to date i sina uppgifter. I samband med departementens,
särskilt socialdepartementets arbetsbörda berättar han om de ansatser
som gjorts att reformera departementsindelningen, och han omnämner
motionen vid 1938 års riksdag om ett hälsovårdsdepartement. Den
viktigaste händelsen på området har Ingelson dock icke fått med. Intressantare än motionens framläggande var, att förra riksdagen beslöt
65
Litteratur
hemställa om en förutsättningslös utredning av frågan om en departementalreform. Den utredningen skall bl. a. omfatta frågan, om icke
socialdepartementet borde omdanas till ett departement, som sysslade
med endast rent sociala ärenden. Lantregeringsärendena skulle därvid antingen kunna överflyttas till justitiedepartementet eller också
skulle för dem och närbesläktade ärenden kunna inrättas ett särskilt
inrikesdepartement. Riksdagen önskade också se den frågan tagen
under omprövning, om vissa ärenden skulle kunna avskiljas från avgörande i statsrådet. Där kommer man in på problemet om ministerstyrelse. Och om detta iir att säga, att det i Ingelsons framställning
icke rönt den uppmärksamhet det förtHinar. Man kan tillägga, att
förf. icke heller med nog styrka framhävt säregenheten i de svenska
ämbetsverkens shillning i förhållande till regeringen. En jämförelse
med exempelvis det franska systemet kunde ha varit ganska upplysande.
Svenskarna lära ha rykte om sig fiir en viss byråkratism. Och när
den långa raden av stora och små verk och myndigheter passerar revy
i Ingelsons bok, rinner det en nog i minnet, vad Sven Heurlin yttrade
till sina ståndsbröder vid 1859-60 års riksdag. Han manade dem väl
taga sig till vara för att skapa nya ämbctsmiin, »helst känt iir att
intet land i viiriden är så översvämmat som vårt land». Men nya lägen
skapa nya krav – under de sista åren har det kanske främst varit
den utrikespolitiska situationen, som givit u]Jphov till organisatoriska
nybildningar. Genom 1936 års försvarsbeslut tillkom bl. a. försvarsstaben, som i fredstid skall svara för krigsförberedelsearbete och som
i händelse av krig skall utgöra kärnan i den högsta militära ledningen.
Vid denna stab sysselsättas i fredstid ett 100-tal personer, de flesta
officerare. En i viss mån motsvarande uppgift på det ekonomiska
området har rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap, som
visserligen började sin verksamhet 1928 men fick sin nuvarande organisation så sent som 1937. Ett annat tidens tecken iir den luftskyddsinspektion, som började fungera i juli 1937. Diir arbeta ännu endast
ett 10-tal personer, men modern byråkrati brukar vid behov kunna
lägga i dagen en betydande elasticitet. Man kan erinra om arbetslöshctskommissionen, som snabbt kan bygga ut sitt kansli från ett
40-tal tjiinsternän till över 250.
Icke alltid har Ingelson kunnat undvika att komma en smula på
sidan av sin uppgift. Det må så vara att han exempelvis knyter an
några reflexioner om brottsligheten i landet, när han skriver om fångvården. Men under besöken på arkiv, bibliotek och museer kan han
ibland falla in i en reportagestil av väl okonstlat slag. En turistguide
kan möjligen behöva upplysa om hur många meter »den viixtätande
reptilen lguanodon» mäter i längd och höjd. Men med en skildring av
svensk administration ha notiser av den sorten ingenting att skaffa,
och som krydda på anrättningen iiro de förfelade. Här hade vissa
nedskärningar kunnat göras till förmån för andra och mera relevanta ting.
’ridningsspaltcn »Officiellt» handlar till betydande del om förord,
66
Litteratur
överklaganden, utnämningar o. dyl. Ingelson Hr en smula inne på
temat, då han berättar om vägen till departementen och till Högsta
domstolen. Men någon allmän utredning om befattningshavarnas
stiillning har han icke presterat. Han nämner ingenting om de allmänna kompetensvillkoren för statstjänst, ingenting om fullmakter
och konstitutorial, ingenting om entlediganden och förflyttning. Nu
är det ju så att 1938 års riksdag fattade vissa beslut, som berörde
dessa ting och som väckte till liv en mycket intressant principdiskussion. Men alldeles oavsett denna aktualitet borde problemet ha haft
sin givna plats i Ingelsons arbete.
’l’ill sist skulle man också vilja lägga ett ord för en avdelning litteraturanvisningar, niir Ingelson går att ordna med en nycdition av sin
bok. En sådan avdelning skulle säkerligen vara till nytta och glädje
för dem, som önska fördjupa sitt vetande. Och att en nyedition om
någon tid blir behövlig kan man lugnt utgå ifrån. Icke endast därför
att förvaltningsapparaten iindras i så snabb takt. Utan också därför
att Ingclsons instruktiva och välgjorda bok har en mission att fylla.
F~DER BRI.NNAI\DE KRIG
Av översten fri/z. C. TAUBE
Professor Anderssons nya bok om Kina1 är en diger volym med en
utmärkt lyckad vignctt av det brinnande Shanghai på titelbladet.
Den innehåller mycken och roande läsning, kanske litet för mycken,
kunde man siiga, eller rättare sagt behandlande allt för många olika
ämnen. Men förf. är ju en mångfrestare, och det iir därför måhända
ej förvånande, då han i boken vidrör så skilda saker som historier
om diverse arkeologiska utgriivningar, det pågående kriget i Kina,
storpolitiska funderingar och så till sist Sveriges försvarsfråga.
Det hela är en sanlling kåserier, skrivna under stundens ingivelse,
och i flera fall ytterst aktuella, men något lösligt hopfogade. Flera
av dem iiro emellertid byggda på samvetsgranna och ingående studier
av ämnet och diirigenom av bestående värde.
Den förra delen innehåller skildringar från förf:s sista resa i Kina
åren 1936-38. De äro både fulla av humor oeh roande detaljer men
ge diirjämte ofta en skarp belysning av diverse förhållanden i Kina
och Fjtirran östern för övrigt. Boken Lir tillägnad »Vivian Christine
Dorf, min kunniga, plikttrogna och muntra arbetskamrat», och den
unga damens utmiirkta egenskaper på alla möjliga områden understrykas kraftigt. Som muniiiaren har nöjet av hennes personliga
bekantskar) kan han gott förstå och dela förf:s begeistring för
henne, men han kan dock icke underlåta att göra den reflexionen att
det flera gånger hade varit roligare att höra litet mer om J ohan Gunnar Andersson och hans arbete, och litet mindre om fröken Kerstin.
1 J. G. Andersson: ”Cndcr lJrinnando krig. Saxon & I.indström. HJ38.
67
Litteratur
Den senare delen av boken iir hållen mera allvarligt, och det av
helt naturliga skäl. Förf. behandlar här det pågående kriget i Kina
och något av dess förhistoria. Man får i dessa kapitel en mycket god
bild av Kinas renässans under de senaste åren och av det tragiska
slag, som nu för snart två år sedan med ens stoppade denna lyckliga
utveckling. Det hela är synnerligen aktuellt och behandlar krigshändelserna så långt fram som till Hankons fall i slutet av oktober
detta år.
Man bör vara förf. särskilt tacksam för att han i kapitlet om
»Chiang och de röda» – som man får hoppas en gång för alla, åtminstone för svensk publik – dödat den från japanskt håll emanerande föreställningen att Kinas regering är kommunistiskt anlagd
och att J apans krigsmål i Kina är i första hand utrotandet av kommunismen. Anmälaren instämmer av fullaste hjärta med förf., när
han säger att »Japanernas påstående att de bekämpa Chiang för att
utrota kommunismen i Kina är en av de ihåligaste bland alla de
vämjeliga propagandalögner vilka i vår tid förgifta samlevnaden
bland folken» (s. 340).
Förf. har även redogjort för de hemska våldsdåd som förövades
mot den kinesiska befolkningen av japanska soldater i Nanking efter
stadens fall. Han baserar sina uppgifter på en bok, utgiven av Mr.
Timperley, mångårig Kinakorrespondent till Manchester Guardian
och andra tidningar. För anmälaren, som själv varit i tillfiille att se
en del av dessa gräsligheter och även haft tillgång till andra fullt
trovärdiga förstahandskällor därom, förefaller det som om förf. härvidlag icke tillräckligt framhävt den hemska bestialiteten hos den
japanska soldatesken. Det är inte behagligt att i detalj skriva ner
sådana saker, det inser jag mer än väl, men historien fordrar i detta
fall hela sanningen. Det blir svårt, för att icke siiga omöjligt för
den ärorika japanska armen att avtvå den skamfläcken; det hjälper
inte att kejsaren personligen ingriper och hemkallar general Matsui,
ty vad som hände i Nanking och på många andra stiillen i Kina kommer icke· att glömmas av det kinesiska folket under generationer.
Förf:s storpolitiska funderingar om den framtida utvecklingen i
Fjärran Östern, särskilt med hänsyn tagen till Englands oeh Frankrikes kolonialvälden där, äro av stort intresse såsom utgående från
en man som både sett och hört och tänkt mycket över hithörande
frågor. Det är väl emellertid rätt vågat att försöka profetera om
dessa saker än så länge; de niirmaste månadernas hiindelser komrna
säkerligen att härvidlag betydligt klargöra situationen.
Under intrycket av kriget i Kina och av allt lidande och elände,
som förf. diirundcr sett, har han till sist vid hemkomsten icke kunnat underlåta att göra en del reflexioner om hur Sverige skulle reda
sig inför en liknande katastrof. Kapitlet borde med eftertanke läsas
av alla dem, som bära ansvaret för att »det iir som det är», och författaren tr~iffar huvudet på spiken, niir han säger att svenska folket
voterar 70 millioner till försvaret och reser sedan 11å sommarnöje,
troende sig ha gjort fullt tillräckligt.
68