Arbetskraftens mobilisering
1939
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ARBETSKRAFTENS
MOBILISERING
Av redaktör HARALD WIGFORSS, Stockholm
NÅR detta skrives kan man icke veta, vilken Sveriges ställning
kommer att vara när det läses. Både den som är fast övertygad
om att läget kräver snar handling och den som hoppas på att
prövningen skall bli ytterligare uppskjuten borde dock kunna
enas om att varje åtgärd, som medför en intensifiering av våra
försvarsförberedelser, även ger ett tillskott av välbehövlig trygghet, i vilken situation vi än befinna oss. Och i den stund då det
åter gäller livet och friheten i Norden borde det icke vara svårt
att hitta tillbaka till de principer och ideal för det fosterländska
arbetet, som den nordiska traditionen själv anvisar. Det gamla
svenska samhället vann sin styrka genom den vilja till gemensamma insatser, som konungarna skapade hos folket. Under
Sveriges stormaktstid råddes också medborgarna att skicka sig
så, »att ingen drager sig undan utan alle göra ett».
Man kunde icke finna någon formel, som bättre täcker de krav,
vilka ställas på en beredskap inför det totala kriget. Det förslår
ej med att den svenske soldaten gör sin plikt, på sjön, i luften
och vid den Nordens gräns, där »vägen försvinner i vildmark».
Det räcker icke med att luftvärnskanoner och bevakningspunkter
bemannas. Varje man och kvinna måste vara beredd att göra·
sin insats på den post, militär eller civil, där denna insats bäst
behövs. Först då når Sverige, med de resurser som stå det till
buds, sin totala slagkraft.
Detta är i det väsentliga en fråga om det mest effektiva utnyttjandet av nationens samlade arbetskraft – ett problem av
aktualitet för krigsmakten likaväl som för näringslivet.
Man har under den tid, förstärkt försvarsberedskap varit anbefalld, hört klagomål över att principen »rätt man på rätt post»
678
Arbetskraftens mobilisering
icke skulle ha förverkligats för de inkallade värnpliktigas del.
Den bekanta framstöt, som viss tid efter krigsutbrottet gjordes
av Teknologföreningen, avsåg också att fästa uppmärksamheten
på denna fråga; militären borde över huvud, menade man, taga
det tekniska kunnandet mera i bruk än hittills. I detta sammanhang spårades ett allmänt missnöje över att arbetslösa bensinförsäljare endast fingo enrollera sig i ledighetskommitten, medan
män med mycket att göra i det civila, och ofta högt kvalificerade,
sattes att vakta ett järnvägsspår. Sedermera ha visserligen de
civila myndigheterna skruvat ned sina anspråk på militär bevakningspersonal, och armechefen har utarbetat ett förslag, som
avser att underlätta inkallandet av arbetslösa till den förstärkta
försvarsberedskapen; men problemets kärna har därmed icke nåtts.
Det säger sig eljest självt, att det i en modern krigsmakt, med
dess ofta långt drivna specialisering, måste vara angeläget att
så mycket som möjligt utnyttja den värnpliktiges egen tidigare
utbildning, hans särskilda fallenhet och eventuella kunskaper.
Blott ett förbehåll måste här omedelbart göras. Man får icke förledas att tro, att var och en som kan eller vet något särskilt
skulle vara berättigad att bli annat än exempelvis vanlig infanterist. Det vore ett farligt misstag, bottnande i en fullkomlig
missuppfattning om fotfolkets betydelse i en modern här. Infanteriet förblir huvudvapnet. Att först filtrera, skumma och separera bort (Gyllenkrok) alla dugliga pojkar och sedan låta den
enfaldiga resten utgöra gevärsinfanteriet skulle vara föga välbetänkt.
Redan nu tages givetvis hänsyn till de värnpliktigas egna förutsättningar, då utbildning och placering sker. Tjänstgöringen
är i många hänseenden rikt differentierad. En fullt ändamålsenlig uttagning kan dock endast erhållas, om den militära bokföringen fungerar oklanderligt. För att kunna ge varje karl
lämplig utbildning och rätt plats måste militären något så när
lära känna honom (vid inskrivningen) och sedermera kunna följa
honom på hans eventuella flyttning inom landet. Det är detta
som faktiskt ställer sig ganska svårt hos oss. Anledningen härtill är inte minst att söka i det nuvarande systemet för folkbokföringen, vars påtagliga brister även ofördelaktigt påverka
den militära redovisningen.
Redan en sådan företeelse som att i »bok över obefintliga» upptagna unga män stundom ej inställa sig för inskrivning och för- 679
Harald Wigforss
gäves sökas av polisen, varigenom de undgå militärtjänstgöring,
är ju anmärkningsvärd·· i ett modernt samhälle. Den värnpliktiges kyrkobokföringsort är avgörande för hans tillhörighet till
truppförband, men då det ingalunda är säkert, bl. a. med hänsyn
till den redan nämnda specialiseringen, att i en viss landsända
befintliga truppslags och truppförbands behov motsvaras av tillgången på värnpliktiga där, måste stundom en rätt betydande
överflyttning ske från andra områden. överhuvud taget är det
av stor vikt för de militära instanserna att så noggrant som möjligt känna befolkningsläget i respektive områden. Det är av
samma skäl nödvändigt att kunna erhålla aktuella adress- och
yrkesuppgifter. På dessa punkter klickar icke sällan den nuvarande kyrkobokföringen. Och mönstringen, komplementet till
de av kyrkobokföringen lämnade uppgifterna, bygger på de värnpliktigas självverksamhet och är ej effektiv. För att kunna modernisera och rationalisera den militära bokföringen kräves därför icke minst en omläggning av den civila. Härom avgavs för
något år sedan ett till sina grundtankar säkerligen beaktansvärt
förslag av de s. k. uppbördssakkunniga.
En militär expert skulle måhända här tillfoga ett och annat
även rörande vårt inskrivningsförfarande, liksom rörande de
rent tekniska metoderna för själva rullföringen. Säkert är att
man på militärt håll har sin uppmärksamhet riktad på saken.
Vad även lekmannen kan förstå är, att det måste betecknas som
ett viktigt försvarsintresse, att sådana reformer på den civila
och militära bokföringens område icke fördröjas, genom vilka det
kan bli möjligt att erhålla en bättre överblick över de värnpliktiga och ett fullt rationellt utnyttjande av folkmaterialet i dess
olika skiftningar.
Det är också karakteristiskt, att om en folkbokföringsreform
genomförts, det icke skulle ha erbjudit några svårigheter att
snabbt upprätta ett tillförlitligt anställnings- och yrkesregister.
Ett sådant erfordras för att tjänstepliktslagen, varom en proposition nu omsider avgivits, skall kunna effektivt tillämpas. Den
fråga som härmed beröres – arbetskraftens tillvaratagande och
fördelning i krigstid – är av så stor räckvidd och så mångsidigt
innehåll, att den icke kan avfärdas blott med en hänvisning till
det formella lagbeslutet. Här gäller det i sanning att åväga- 680
Arbetskraftens mobilisering
bringa den organisation av nationens alla krafter, med vilken
det totala kriget skall kunna mötas.
Inför offentligheten blev denna fråga första gången mera sakkunnigt behandlad i en högermotion till 1939 års riksdag. Vid
mobilisering, så hette det i motionen, ryckes en stor del av den
manliga arbetskraften bort från sin fredstida sysselsättning och
kallas under fanorna. »Verksamheten i hemorten får dock därför icke minskas. Ä ven om så kan och måste ske inom vissa
företag och yrkesgrenar, är det i stället andra som tvingas arbeta med ökad intensitet. Härtill kommer det civila luftskyddets
krav på personal. En genomgripande omplacering av arbetskraften blir följden. Får denna ske på måfå och oreglerad blir det
lätt farliga luckor i samhällsmaskineriet. Det är av utomordentlig vikt, att rätt person kommer på rätt plats och att alla krafter
koncentreras och tillvaratagas till sådana arbeten, som ha betydelse för krigets förande och nationens liv under krigstillståndet.»
Enligt nuvarande bestämmelser tillgodoses industriens, kommunikationernas och administrationens behov av personal genom att vissa värnpliktiga vid mobilisering erhålla s. k. uppskov med sin militärtjänstgöring samt genom undantagsbestämmelser i luftskyddets förfoganderättslag. Men det säger sig ju
självt, att uppskovsförfarandet omöjligen kan tillämpas i så stor
utsträckning, att hela frågan om arbetskraftens fördelning i en
krigssituation därmed löses. Nationens vapenföra män skola
sköta den aktiva krigföringen – deras plats är vid fronten.
Tapperhet och mannakraft utkrävas i övermått av en liten nation, som sannerligen inte har råd att låta sin värnpliktshär och
dess befälskadrer decimeras av a:f\nat än ofrånkomlig manspillan
i striden. A andra sidan måste ovillkorligen de livsviktiga civila behoven tillgodoses. Man behöver endast tänka på jordbruket, med dess redan under fred stora svårigheter att få arbetskraft, för att förstå att hjälpen här icke kan ligga i >>Uppskov»
för lantbrukare och lantarbetare — då dessa icke kunna ersättas
vid fronten, måste de kunna ersättas hemma på fältet. En sådan
ersättning kommer att i ett stort antal fall ställa sig mycket
besvärlig. Man bör kunna komma åtminstone ett stycke på väg
genom att för tillfället i fråga suspendera lantarbetstidslagen för
att på så sätt låta den i jordbruket kvarstannande arbetskraften
genom ökad arbetsprestation bidra till ersättningen av den för- 681
llarald ~igforss
lorade. Men förslår gör ju detta icke. överhuvud taget blir det
naturligtvis nödvändigt att organisera en överföring av arbetskraft från andra områden till jordbruket – därvid även vissa
evakuerade böra kunna utnyttjas – så att krigsarens skördar
kunna bärgas i ladorna och jordbrukets produktion upprätthållas. Det torde sedan närmast bli jordbrukarorganisationernas
sak att gripa in kollektivt vid administration och översyn i de
fall, där själva den ledande handen ryckts bort.
Frågan om att förse jordbruket med arbetskraft i krigstid är
så stor, så allvarligt betydelsefull, att intet får lämnas åt slumpen och improvisationen; den jordbruksarbetande manliga befolkningen utgör en övervägande del av de värnpliktiga. Samma
problem, fast icke av lika omfattande och svårlöst natur, mö-
ter även på andra områden av näringslivet. De många uppskovsansökningarna kunna säkerligen upplysa om fall, då företag av
obestridligt betydelsefull verksamhet i krigstid genom inkallelser och mobilisering få sin arbetskraft starkt minskad och kanske
t. o. m. härigenom helt lamslås. Man får icke heller glömma
de många offentliga tjänster, som måste hållas besatta om allt
skall gå i lås. Särskilt viktigt är att det finns kvalificerade krafter i beredskap för de poster, som oundgängligen kräva dylik arbetskraft.
Hela denna fråga kan icke lösas enbart genom att tjänsteplikt
påbjudes. Man måste icke blott kunna tvinga människor att
utföra ett visst arbete, man måste också veta, var det går att
få tag på personer, som överhuvud kunna utföra detta arbete, och
som icke äro upptagna av andra, lika viktiga sysslor. Man kan
med ganska stor visshet förutsäga, att en sådan väldig omfördelning av arbetskraften, som landets indragande i kriget nöd-.
vändiggör, skulle överstiga den statliga administrationens förmåga, därest icke vissa väsentliga förberedelser i tid vidtagits.
Svårigheterna ha icke förbisetts av den kommitte, vilken utarbetat förslaget till lag om tjänsteplikt. Kommitten har sökt dra
upp konturerna till en arbetsmarknadsreglering, byggd på principen att tvång skulle tillgripas endast i sista hand, sedan möjligheterna att på frivillighetens väg smidigt sörja för omflyttningen uttömts. Man har tänkt sig, att de första svårigheterna
på arbetsmarknaden skulle mötas genom en effektiviserad arbetsförmedling och tjänsteplikten gradvis påbjudas, först då denna
åtgärd ej längre visade sig tillräcklig. Arbetsgivare skulle kunna
682
Arbetskraftens mobilisering
förbjudas att anställa arbetstagare »annorledes än enligt anvisning av offentlig arbetsförmedling eller eljest med dess medgivande». Då det bleve fråga om att gå längre skulle tjänstepliktiga uttagas i följande ordning: a) de som frivilligt anmäla sig
till uttagning; b) de som genom tjänstepliktens fullgörande uppenbarligen icke komma att vidkännas minskning i arbetsinkomst; samt c) övriga tjänstepliktiga.
Den tanke som ligger bakom detta förslag är säkerligen riktig. Arbetsförmedlingen har redan visat, att den så länge allmän
mobilisering icke anbefallts har stora förutsättningar att leda arbetsmarknadens anpassning genom normala metoder. Månatligen uppsamlas också numera rapporter från företagarvärlden
över behovet av arbetskraft, rapporter som sedermera bearbetas
i socialstyrelsen. Men det vore för mycket begärt, att arbetsförmedlingen också utan vidare skulle lyckas bemästra de växande
svårigheterna under en mobilisering, då efterhand ett stort behov av arbetskraft måste komma att göra sig gällande på flera
livsviktiga områden. Härför kräves framför allt en i förväg vidtagen registrering av de medborgare, som i händelse av krig
skulle vara lämpliga och eventuellt villiga att gripa in i den ena
eller andra sysslan. Det är fråga om en civil mobilisering. Men
för att kunna utföra denna måste man naturligtvis veta, vilka
som skola »inkallas». Som ett andra led följer utbildning i de fall,
där registreringen visar att kompetenta ersättare saknas.
Först med stöd av ett tjänstepliktsregister kan tjänsteplikten
sålunda effektivt användas. Om en folkbokföringsreform hade
genomförts, skulle det ha varit en lätt sak att fälla ut det register- ordnat efter yrke, företag och kön – som skulle ha kunnat
ligga till grund för arbetsmarknadsregleringen. Nu måste ett så-
dant register improviseras inom krisförvaltningen. Men det är
uppenbart, att denna registrering måste kompletteras med ett
planmässigt insamlande av uppgifter – något av en folkräkning
för civila beredskapssysslor. Det är först härigenom som man
kan få en god överblick över olika medborgares villighet att
gripa in på poster, till vilka de skulle duga, d. v. s. över omfattningen av den kategori – »frivilliga» – som förutsättes först
skola beröras av en uttagning enligt tjänstepliktslagen. Det är
också först härigenom, som tjänstepliktsregistret får ett levande
innehåll och kan möjliggöra en på en gång smidig och effektiv
uttagning. De sakkunniga rörande tjänsteplikten ha utgått från
683
Harald Wigforss
att tvång borde tillgripas, först sedan frivilligheten försökts. Det
vore ännu riktigare att säga, att om icke frivilligheten först utnyttjats, skulle man vid en tvångsreglering stå inför en så svår
uppgift, att man kanske toge sig vatten över huvudet.
Ett sådant registreringsarbete skulle även ge ett praktiskt utlopp åt den vilja att var och en på sitt håll hjälpa till, som den
svenska allmänheten tidigare icke i nämnvärd grad lagt i dagen
men som nu, under hotet om riksnöd och ofärd, allt starkare börjar göra sig gällande. Hur många finnas icke, som – då deras
ansvarskänsla blivit väckt – skulle vara självskrivna vid en
sådan registrering! De svenska kvinnorna ha redan föregått med
ett lovvärt och säkerligen i många stycken lärorikt exempel genom den registrering, som verkställts av kvinnornas beredskapskommitte. De ha härigenom faktiskt skaffat sig ett försprång,
som det borde vara en hederssak för alla icke värnpliktiga män
att snarast inhämta. Det återstår att nu främst kartlägga förhållandena på tre andra fronter: pensionstagarna, ungdomen och
sådana grupper, vilka under krig med siikerhet icke komma att
utföra sitt vanliga arbete (t. ex. icke krigstjänstskyldiga lärare
vid evakuerade skolor). Här väntar ett rikt arbetsfält. Endast
gruppen pensionstagare eller f. d. yrkesutövare torde utgöra en
icke ringa del av hela antalet yrkesutövare, och även om många
av dem kunna direkt vända sig till något särskilt företag eller
verk, där de tidigare arbetat, återstå säkerligen många, för vilkas
utnyttjande en registrering enligt redan nämnda riktlinjer vore
den bästa lösningen. Men även en annan huvuduppgift måste utföras: kartläggningen av de behov av arbetskraft, som kunna väntas uppstå.
Vad som nu främst är av vikt är, att man för detta registreringsarbete får en auktoritativ men ändå smidig organisation,
som skulle kunna naturligt knyta an till tillgängliga statistiska
uppgifter, koordinera sitt arbete med den kvinnliga beredskapskommittens verksamhet och med de fackliga organisationernas
samt på ett effektivt sätt vädja till allmänhetens vilja att var
och en göra sitt för rikets värnande och folkets försörjning.
Denna organisation måste också kunna ge allmänheten uppgifter
om vilka sysslor, som tarva ersättare, för att på så sätt verkligen bli effektiv som frågebyrå och som uppsamlingsplats för
intresset. Det förefaller som om en sådan organisation skulle
kunna skapas i och knytas till den offentliga arbetsförmed- 684
Arbetskraftens mobilisering
!ingen, där sakkunnigt folk skulle med sig kunna adjungera
utomstående intresserade lekmän. Visserligen förutsättes i lagen inrättandet av särskilda myndigheter för administrationen
av tjänsteplikten, men möjligen är det olämpligt och onödigt
att tillsätta dessa organ, innan själva lagen skall bringas i tilllämpning. Ingenting hindrar emellertid, att den kommitte, som
utarbetat tjänstepliktslagen, får i uppdrag att göra upp riktlinjerna för registreringsarbetet och dess organisation. Om den
goda viljan finns, behöver det ej dröja länge förrän dessa förberedelser äro avslutade och uppgiftsinsamlandet kan börja.
Ingen kan bestrida – hur mycket det än går emot det ytterlighetspräglade svenska frihetsbegreppet — att krigsläget ställer
hittills oanade krav i fråga om disciplin hos medborgarna och
precision i samhällsmaskineriet. När andra ordna med »Wehrwirtschaft», måste vi göra detsamma. Detta gäller också beträffande dispositionen av människomaterialet. Den berömda svenska organisationsförmågan har här en stor uppgift att lösa. Den
spontana och frivilliga solidaritet, som folkstyrda stater bruka
vara stolta över, är en utmärkt sak, men om den icke organiseras,
blir dess slagkraft i en kritisk tid ändock underlägsen den diktaturmässigt styrda urverksstatens. En engelsk historiker anmärkte en gång om Roms organisatoriska verksamhet i ett England, där religionens kraft starkt avtagit: »en fast organisation
kan överleva perioder av likgiltighet». År det icke nu på tiden
för oss att inse, att nöden måste tvinga fram både andan och
organisatiorrenf
685
MOBILISERING
Av redaktör HARALD WIGFORSS, Stockholm
NÅR detta skrives kan man icke veta, vilken Sveriges ställning
kommer att vara när det läses. Både den som är fast övertygad
om att läget kräver snar handling och den som hoppas på att
prövningen skall bli ytterligare uppskjuten borde dock kunna
enas om att varje åtgärd, som medför en intensifiering av våra
försvarsförberedelser, även ger ett tillskott av välbehövlig trygghet, i vilken situation vi än befinna oss. Och i den stund då det
åter gäller livet och friheten i Norden borde det icke vara svårt
att hitta tillbaka till de principer och ideal för det fosterländska
arbetet, som den nordiska traditionen själv anvisar. Det gamla
svenska samhället vann sin styrka genom den vilja till gemensamma insatser, som konungarna skapade hos folket. Under
Sveriges stormaktstid råddes också medborgarna att skicka sig
så, »att ingen drager sig undan utan alle göra ett».
Man kunde icke finna någon formel, som bättre täcker de krav,
vilka ställas på en beredskap inför det totala kriget. Det förslår
ej med att den svenske soldaten gör sin plikt, på sjön, i luften
och vid den Nordens gräns, där »vägen försvinner i vildmark».
Det räcker icke med att luftvärnskanoner och bevakningspunkter
bemannas. Varje man och kvinna måste vara beredd att göra·
sin insats på den post, militär eller civil, där denna insats bäst
behövs. Först då når Sverige, med de resurser som stå det till
buds, sin totala slagkraft.
Detta är i det väsentliga en fråga om det mest effektiva utnyttjandet av nationens samlade arbetskraft – ett problem av
aktualitet för krigsmakten likaväl som för näringslivet.
Man har under den tid, förstärkt försvarsberedskap varit anbefalld, hört klagomål över att principen »rätt man på rätt post»
678
Arbetskraftens mobilisering
icke skulle ha förverkligats för de inkallade värnpliktigas del.
Den bekanta framstöt, som viss tid efter krigsutbrottet gjordes
av Teknologföreningen, avsåg också att fästa uppmärksamheten
på denna fråga; militären borde över huvud, menade man, taga
det tekniska kunnandet mera i bruk än hittills. I detta sammanhang spårades ett allmänt missnöje över att arbetslösa bensinförsäljare endast fingo enrollera sig i ledighetskommitten, medan
män med mycket att göra i det civila, och ofta högt kvalificerade,
sattes att vakta ett järnvägsspår. Sedermera ha visserligen de
civila myndigheterna skruvat ned sina anspråk på militär bevakningspersonal, och armechefen har utarbetat ett förslag, som
avser att underlätta inkallandet av arbetslösa till den förstärkta
försvarsberedskapen; men problemets kärna har därmed icke nåtts.
Det säger sig eljest självt, att det i en modern krigsmakt, med
dess ofta långt drivna specialisering, måste vara angeläget att
så mycket som möjligt utnyttja den värnpliktiges egen tidigare
utbildning, hans särskilda fallenhet och eventuella kunskaper.
Blott ett förbehåll måste här omedelbart göras. Man får icke förledas att tro, att var och en som kan eller vet något särskilt
skulle vara berättigad att bli annat än exempelvis vanlig infanterist. Det vore ett farligt misstag, bottnande i en fullkomlig
missuppfattning om fotfolkets betydelse i en modern här. Infanteriet förblir huvudvapnet. Att först filtrera, skumma och separera bort (Gyllenkrok) alla dugliga pojkar och sedan låta den
enfaldiga resten utgöra gevärsinfanteriet skulle vara föga välbetänkt.
Redan nu tages givetvis hänsyn till de värnpliktigas egna förutsättningar, då utbildning och placering sker. Tjänstgöringen
är i många hänseenden rikt differentierad. En fullt ändamålsenlig uttagning kan dock endast erhållas, om den militära bokföringen fungerar oklanderligt. För att kunna ge varje karl
lämplig utbildning och rätt plats måste militären något så när
lära känna honom (vid inskrivningen) och sedermera kunna följa
honom på hans eventuella flyttning inom landet. Det är detta
som faktiskt ställer sig ganska svårt hos oss. Anledningen härtill är inte minst att söka i det nuvarande systemet för folkbokföringen, vars påtagliga brister även ofördelaktigt påverka
den militära redovisningen.
Redan en sådan företeelse som att i »bok över obefintliga» upptagna unga män stundom ej inställa sig för inskrivning och för- 679
Harald Wigforss
gäves sökas av polisen, varigenom de undgå militärtjänstgöring,
är ju anmärkningsvärd·· i ett modernt samhälle. Den värnpliktiges kyrkobokföringsort är avgörande för hans tillhörighet till
truppförband, men då det ingalunda är säkert, bl. a. med hänsyn
till den redan nämnda specialiseringen, att i en viss landsända
befintliga truppslags och truppförbands behov motsvaras av tillgången på värnpliktiga där, måste stundom en rätt betydande
överflyttning ske från andra områden. överhuvud taget är det
av stor vikt för de militära instanserna att så noggrant som möjligt känna befolkningsläget i respektive områden. Det är av
samma skäl nödvändigt att kunna erhålla aktuella adress- och
yrkesuppgifter. På dessa punkter klickar icke sällan den nuvarande kyrkobokföringen. Och mönstringen, komplementet till
de av kyrkobokföringen lämnade uppgifterna, bygger på de värnpliktigas självverksamhet och är ej effektiv. För att kunna modernisera och rationalisera den militära bokföringen kräves därför icke minst en omläggning av den civila. Härom avgavs för
något år sedan ett till sina grundtankar säkerligen beaktansvärt
förslag av de s. k. uppbördssakkunniga.
En militär expert skulle måhända här tillfoga ett och annat
även rörande vårt inskrivningsförfarande, liksom rörande de
rent tekniska metoderna för själva rullföringen. Säkert är att
man på militärt håll har sin uppmärksamhet riktad på saken.
Vad även lekmannen kan förstå är, att det måste betecknas som
ett viktigt försvarsintresse, att sådana reformer på den civila
och militära bokföringens område icke fördröjas, genom vilka det
kan bli möjligt att erhålla en bättre överblick över de värnpliktiga och ett fullt rationellt utnyttjande av folkmaterialet i dess
olika skiftningar.
Det är också karakteristiskt, att om en folkbokföringsreform
genomförts, det icke skulle ha erbjudit några svårigheter att
snabbt upprätta ett tillförlitligt anställnings- och yrkesregister.
Ett sådant erfordras för att tjänstepliktslagen, varom en proposition nu omsider avgivits, skall kunna effektivt tillämpas. Den
fråga som härmed beröres – arbetskraftens tillvaratagande och
fördelning i krigstid – är av så stor räckvidd och så mångsidigt
innehåll, att den icke kan avfärdas blott med en hänvisning till
det formella lagbeslutet. Här gäller det i sanning att åväga- 680
Arbetskraftens mobilisering
bringa den organisation av nationens alla krafter, med vilken
det totala kriget skall kunna mötas.
Inför offentligheten blev denna fråga första gången mera sakkunnigt behandlad i en högermotion till 1939 års riksdag. Vid
mobilisering, så hette det i motionen, ryckes en stor del av den
manliga arbetskraften bort från sin fredstida sysselsättning och
kallas under fanorna. »Verksamheten i hemorten får dock därför icke minskas. Ä ven om så kan och måste ske inom vissa
företag och yrkesgrenar, är det i stället andra som tvingas arbeta med ökad intensitet. Härtill kommer det civila luftskyddets
krav på personal. En genomgripande omplacering av arbetskraften blir följden. Får denna ske på måfå och oreglerad blir det
lätt farliga luckor i samhällsmaskineriet. Det är av utomordentlig vikt, att rätt person kommer på rätt plats och att alla krafter
koncentreras och tillvaratagas till sådana arbeten, som ha betydelse för krigets förande och nationens liv under krigstillståndet.»
Enligt nuvarande bestämmelser tillgodoses industriens, kommunikationernas och administrationens behov av personal genom att vissa värnpliktiga vid mobilisering erhålla s. k. uppskov med sin militärtjänstgöring samt genom undantagsbestämmelser i luftskyddets förfoganderättslag. Men det säger sig ju
självt, att uppskovsförfarandet omöjligen kan tillämpas i så stor
utsträckning, att hela frågan om arbetskraftens fördelning i en
krigssituation därmed löses. Nationens vapenföra män skola
sköta den aktiva krigföringen – deras plats är vid fronten.
Tapperhet och mannakraft utkrävas i övermått av en liten nation, som sannerligen inte har råd att låta sin värnpliktshär och
dess befälskadrer decimeras av a:f\nat än ofrånkomlig manspillan
i striden. A andra sidan måste ovillkorligen de livsviktiga civila behoven tillgodoses. Man behöver endast tänka på jordbruket, med dess redan under fred stora svårigheter att få arbetskraft, för att förstå att hjälpen här icke kan ligga i >>Uppskov»
för lantbrukare och lantarbetare — då dessa icke kunna ersättas
vid fronten, måste de kunna ersättas hemma på fältet. En sådan
ersättning kommer att i ett stort antal fall ställa sig mycket
besvärlig. Man bör kunna komma åtminstone ett stycke på väg
genom att för tillfället i fråga suspendera lantarbetstidslagen för
att på så sätt låta den i jordbruket kvarstannande arbetskraften
genom ökad arbetsprestation bidra till ersättningen av den för- 681
llarald ~igforss
lorade. Men förslår gör ju detta icke. överhuvud taget blir det
naturligtvis nödvändigt att organisera en överföring av arbetskraft från andra områden till jordbruket – därvid även vissa
evakuerade böra kunna utnyttjas – så att krigsarens skördar
kunna bärgas i ladorna och jordbrukets produktion upprätthållas. Det torde sedan närmast bli jordbrukarorganisationernas
sak att gripa in kollektivt vid administration och översyn i de
fall, där själva den ledande handen ryckts bort.
Frågan om att förse jordbruket med arbetskraft i krigstid är
så stor, så allvarligt betydelsefull, att intet får lämnas åt slumpen och improvisationen; den jordbruksarbetande manliga befolkningen utgör en övervägande del av de värnpliktiga. Samma
problem, fast icke av lika omfattande och svårlöst natur, mö-
ter även på andra områden av näringslivet. De många uppskovsansökningarna kunna säkerligen upplysa om fall, då företag av
obestridligt betydelsefull verksamhet i krigstid genom inkallelser och mobilisering få sin arbetskraft starkt minskad och kanske
t. o. m. härigenom helt lamslås. Man får icke heller glömma
de många offentliga tjänster, som måste hållas besatta om allt
skall gå i lås. Särskilt viktigt är att det finns kvalificerade krafter i beredskap för de poster, som oundgängligen kräva dylik arbetskraft.
Hela denna fråga kan icke lösas enbart genom att tjänsteplikt
påbjudes. Man måste icke blott kunna tvinga människor att
utföra ett visst arbete, man måste också veta, var det går att
få tag på personer, som överhuvud kunna utföra detta arbete, och
som icke äro upptagna av andra, lika viktiga sysslor. Man kan
med ganska stor visshet förutsäga, att en sådan väldig omfördelning av arbetskraften, som landets indragande i kriget nöd-.
vändiggör, skulle överstiga den statliga administrationens förmåga, därest icke vissa väsentliga förberedelser i tid vidtagits.
Svårigheterna ha icke förbisetts av den kommitte, vilken utarbetat förslaget till lag om tjänsteplikt. Kommitten har sökt dra
upp konturerna till en arbetsmarknadsreglering, byggd på principen att tvång skulle tillgripas endast i sista hand, sedan möjligheterna att på frivillighetens väg smidigt sörja för omflyttningen uttömts. Man har tänkt sig, att de första svårigheterna
på arbetsmarknaden skulle mötas genom en effektiviserad arbetsförmedling och tjänsteplikten gradvis påbjudas, först då denna
åtgärd ej längre visade sig tillräcklig. Arbetsgivare skulle kunna
682
Arbetskraftens mobilisering
förbjudas att anställa arbetstagare »annorledes än enligt anvisning av offentlig arbetsförmedling eller eljest med dess medgivande». Då det bleve fråga om att gå längre skulle tjänstepliktiga uttagas i följande ordning: a) de som frivilligt anmäla sig
till uttagning; b) de som genom tjänstepliktens fullgörande uppenbarligen icke komma att vidkännas minskning i arbetsinkomst; samt c) övriga tjänstepliktiga.
Den tanke som ligger bakom detta förslag är säkerligen riktig. Arbetsförmedlingen har redan visat, att den så länge allmän
mobilisering icke anbefallts har stora förutsättningar att leda arbetsmarknadens anpassning genom normala metoder. Månatligen uppsamlas också numera rapporter från företagarvärlden
över behovet av arbetskraft, rapporter som sedermera bearbetas
i socialstyrelsen. Men det vore för mycket begärt, att arbetsförmedlingen också utan vidare skulle lyckas bemästra de växande
svårigheterna under en mobilisering, då efterhand ett stort behov av arbetskraft måste komma att göra sig gällande på flera
livsviktiga områden. Härför kräves framför allt en i förväg vidtagen registrering av de medborgare, som i händelse av krig
skulle vara lämpliga och eventuellt villiga att gripa in i den ena
eller andra sysslan. Det är fråga om en civil mobilisering. Men
för att kunna utföra denna måste man naturligtvis veta, vilka
som skola »inkallas». Som ett andra led följer utbildning i de fall,
där registreringen visar att kompetenta ersättare saknas.
Först med stöd av ett tjänstepliktsregister kan tjänsteplikten
sålunda effektivt användas. Om en folkbokföringsreform hade
genomförts, skulle det ha varit en lätt sak att fälla ut det register- ordnat efter yrke, företag och kön – som skulle ha kunnat
ligga till grund för arbetsmarknadsregleringen. Nu måste ett så-
dant register improviseras inom krisförvaltningen. Men det är
uppenbart, att denna registrering måste kompletteras med ett
planmässigt insamlande av uppgifter – något av en folkräkning
för civila beredskapssysslor. Det är först härigenom som man
kan få en god överblick över olika medborgares villighet att
gripa in på poster, till vilka de skulle duga, d. v. s. över omfattningen av den kategori – »frivilliga» – som förutsättes först
skola beröras av en uttagning enligt tjänstepliktslagen. Det är
också först härigenom, som tjänstepliktsregistret får ett levande
innehåll och kan möjliggöra en på en gång smidig och effektiv
uttagning. De sakkunniga rörande tjänsteplikten ha utgått från
683
Harald Wigforss
att tvång borde tillgripas, först sedan frivilligheten försökts. Det
vore ännu riktigare att säga, att om icke frivilligheten först utnyttjats, skulle man vid en tvångsreglering stå inför en så svår
uppgift, att man kanske toge sig vatten över huvudet.
Ett sådant registreringsarbete skulle även ge ett praktiskt utlopp åt den vilja att var och en på sitt håll hjälpa till, som den
svenska allmänheten tidigare icke i nämnvärd grad lagt i dagen
men som nu, under hotet om riksnöd och ofärd, allt starkare börjar göra sig gällande. Hur många finnas icke, som – då deras
ansvarskänsla blivit väckt – skulle vara självskrivna vid en
sådan registrering! De svenska kvinnorna ha redan föregått med
ett lovvärt och säkerligen i många stycken lärorikt exempel genom den registrering, som verkställts av kvinnornas beredskapskommitte. De ha härigenom faktiskt skaffat sig ett försprång,
som det borde vara en hederssak för alla icke värnpliktiga män
att snarast inhämta. Det återstår att nu främst kartlägga förhållandena på tre andra fronter: pensionstagarna, ungdomen och
sådana grupper, vilka under krig med siikerhet icke komma att
utföra sitt vanliga arbete (t. ex. icke krigstjänstskyldiga lärare
vid evakuerade skolor). Här väntar ett rikt arbetsfält. Endast
gruppen pensionstagare eller f. d. yrkesutövare torde utgöra en
icke ringa del av hela antalet yrkesutövare, och även om många
av dem kunna direkt vända sig till något särskilt företag eller
verk, där de tidigare arbetat, återstå säkerligen många, för vilkas
utnyttjande en registrering enligt redan nämnda riktlinjer vore
den bästa lösningen. Men även en annan huvuduppgift måste utföras: kartläggningen av de behov av arbetskraft, som kunna väntas uppstå.
Vad som nu främst är av vikt är, att man för detta registreringsarbete får en auktoritativ men ändå smidig organisation,
som skulle kunna naturligt knyta an till tillgängliga statistiska
uppgifter, koordinera sitt arbete med den kvinnliga beredskapskommittens verksamhet och med de fackliga organisationernas
samt på ett effektivt sätt vädja till allmänhetens vilja att var
och en göra sitt för rikets värnande och folkets försörjning.
Denna organisation måste också kunna ge allmänheten uppgifter
om vilka sysslor, som tarva ersättare, för att på så sätt verkligen bli effektiv som frågebyrå och som uppsamlingsplats för
intresset. Det förefaller som om en sådan organisation skulle
kunna skapas i och knytas till den offentliga arbetsförmed- 684
Arbetskraftens mobilisering
!ingen, där sakkunnigt folk skulle med sig kunna adjungera
utomstående intresserade lekmän. Visserligen förutsättes i lagen inrättandet av särskilda myndigheter för administrationen
av tjänsteplikten, men möjligen är det olämpligt och onödigt
att tillsätta dessa organ, innan själva lagen skall bringas i tilllämpning. Ingenting hindrar emellertid, att den kommitte, som
utarbetat tjänstepliktslagen, får i uppdrag att göra upp riktlinjerna för registreringsarbetet och dess organisation. Om den
goda viljan finns, behöver det ej dröja länge förrän dessa förberedelser äro avslutade och uppgiftsinsamlandet kan börja.
Ingen kan bestrida – hur mycket det än går emot det ytterlighetspräglade svenska frihetsbegreppet — att krigsläget ställer
hittills oanade krav i fråga om disciplin hos medborgarna och
precision i samhällsmaskineriet. När andra ordna med »Wehrwirtschaft», måste vi göra detsamma. Detta gäller också beträffande dispositionen av människomaterialet. Den berömda svenska organisationsförmågan har här en stor uppgift att lösa. Den
spontana och frivilliga solidaritet, som folkstyrda stater bruka
vara stolta över, är en utmärkt sak, men om den icke organiseras,
blir dess slagkraft i en kritisk tid ändock underlägsen den diktaturmässigt styrda urverksstatens. En engelsk historiker anmärkte en gång om Roms organisatoriska verksamhet i ett England, där religionens kraft starkt avtagit: »en fast organisation
kan överleva perioder av likgiltighet». År det icke nu på tiden
för oss att inse, att nöden måste tvinga fram både andan och
organisatiorrenf
685