Dagens frågor
1939
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRÅGOR
Den 16 december.
Svenska Arets Lucia kommer kanske i ett hänseende – när
samlingen. framtidens dom blir färdig – att räknas som en ljusbringerska. Den 13 december bildades, efter nästan ett par veckors
tidvis ovissa förhandlingar, vårt lands första parlamentariska samlingsregering i den meningen, att samtliga större partier ingingo i
denna med sina ledande män. Den Bildtska ministären, som i början
av 1888 efter den upphetsande tullstriden efterträdde den Themptanderska, var visserligen även den ett slags samlingsregering, bestående
av tullvänner och frihandlare till ungefär lika antal och förelagd
uppgiften att nå en avspänning vid »systemskiftet», men där voro
de bägge fronternas ledande män portförbjudna. Den Lundebergska
ministären 1905 hade starkare parlamentarisk anknytning än den
Bildtska men inrymde dock endast tre a fyra män, som då kunde
kallas ledande.
I denna tidskrift ha redan tidigt inför det annalkande ovädret flera
röster höjts till förmån för en samlingsregering. Vi vilja nu endast
tillfoga, att vi finna det vara ett gott tecken på partilivets sundhet,
att inrikespolitikens gamla skyttegravar utrymts och partierna såväl
som deras ledare visat sig redobogna för ett direkt och personligt
samarbete till avvärjande av lägets alla svårigheter. Förvisso ha ett
mera preciserat program än den offentliggjorda regeringsförklaringen lagts till grund för den tänkta allpartisamverkan. :B~ixerade
programpunkter kunna dock ha föga viirde i nuvarande ovissa tid,
och mer än någonsin tillförne torde regeringen till kompass tvingas
ta kort och gott tidslägets växlande krav.
Samlingsregeringens tillkomst var konstitutionellt märklig. Kompositionen var nämligen gjord redan innan den gamla ministären
inlämnat sin avskedsansökan. Förfarandet må kunna förklaras av
realpolitiska skäl, d. v. s. av önskan att i dessa tider besparas en
kanske långvarig regeringskris, och sannolikt medgav det parlamentariska läget ej någon annan lösning än den som statsministern
nu drev fram. Det måste dock i princip hävdas, att det praktiserade
förfaringssättet berövar den opartiska konungamakten möjligheten
till mera fria och förutsättningslösa sonderingar. Vid personvalet
ha partierna uppenbarligen haft ganska fria händer vid utseendet
av sina företrädare. Vissa ehuru lönlösa försök ha tydligen gjorts
att förvärva en framskjuten industriman såsom opolitisk regeringsledamot, men en utbredd opinion känner besvikelse över att det
opolitiska och obundna inslaget vid denna nationella kraftanspänning icke fått komma till markantare uttryck än genom blott hrr
Giinthers och Quensels ledamotskap.
Regeringens tills vidare stora fråga blir dess utrikespolitiska och
nordiska hållning. Hr Sandlers avgång var anmärkningsvärd redan
698
Dagens frågor
därför, att därmed veterligen för första gången ett socialdemokratiskt statsråd lämnat en ministär på grund av åsiktsschism. Den
var anmärkningsvärd även såtillvida, att hr Sandlers målmedvetna
aktiva nordiska politik – trots all oresonlig kampanj mot honom –
ägde stöd i vitt skilda folklager. Medan hr Sandlers namn var och
väl ännu är ett program, har efterträdaren – såsom redan anmärkts
i pressen -utvalts först sedan programmet fastställts. Exc. Giinthers
ställning till exc. Hansson synes bli ganska likartad med FersenGyldenstolpes 1904, när denne från sin gesandtpost i Petersburg hemkallades under unionsstriden som efterträdare åt den demissionerande Lagerheim, vars namn också var ett program, och förelades
uppgiften att exekvera Boströms politik. Man vill hoppas, att det
svenska diplomatiska nederlaget våren 1905 ej skall vara ominöst
för resultatet av den Hansson-Giintherska konstellationens blivande
politik. Den nya regeringens sammansättning borde dock borga
för att hr Sandlers avgång ej får tolkas som någon kursomläggning.
Hur står det till Under tjugo års tid har varje politiskt tänkande
i Ryssland? människa å ter och å ter måst fråga sig: Vad v i ll
Ryssland~ Vad k a n Ryssland1 Är denna stormakt – ty stormakt
förblev landet uppenbarligen med ett mycket kort uppehåll – vad
den i sekler varit och nu stundom öppet förklarade sig vara: ett
hot mot Europa~
Ryssarna sökte själva blanda bort korten. Världsrevolutionen
uppsköts på obestämd tid. Relationerna med Europa blevo formellt
allt fredligare. Men ett dåligt tecken var, att särskilt på sistone de
stora staterna formligen tävlade om Rysslands gunst. Frågan om
hur det stod till i Ryssland måste tydligen på välunderrättat och
högst intresserat håll ha bedömts som tämligen gynnsamt.
För den enkle iakttagaren i vilket europeiskt land som helst stod
ett överväldigande, ständigt flödande vittnesmaterial till förfogande. Till Ryssland foro arbetare och bönder, tekniker och militä-
rer, vetenskapsmän och politiker; de flesta naturligtvis som mer
eller mindre omhuldade nöjesresande men åtskilliga för allvarliga
studier eller verkligt arbete. Vad gingo de ut till att se1 Vad fingo
de se och höra~ Där foro troende kommunister och välsinnade radikaler, kritiska yrkesresenärer och misstrogna borgare. Deras uppgifter voro vid hemkomsten i regel precis lika motsägande som deras förhandsinställning. Man hörde dem berätta och läste intervjuer
till omväxling med stadiga stycken ur den enorma litteraturen.
I press av olika kulörer fingo vi ständigt läsa om och i bild se det
nya Ryssland: väldiga fabriker, bistra flygare, sportiga ungdomar;
bilar och traktorer i tusental, gruv- och industristäder just stampade ur marken, allt som hör till vår tids ))framsteg)).
Ej sällan kom det fram, även officiellt, vad denna kraftutveckling
betingade för vederlag i liv och lycka. stalinkanalen krävde 100,000
tvångsarbetare, sades det. Trävaruexporten i norr, sädesexporten i
söder kostade och kostar väl icke astronomiska tal, men kanske nå-
699
Dagens frågor
got sådant som hela folket i en ordinär småstat. Den vanliga europeiska betraktaren fick inga bestämda uppgifter.
Trött på alla dessa höga tal, jättelika mängder, enorma kvantiteter frågade han sig, på mången förekommen anledning, om produktens art. Duger det som göres i Ryssland1 Där kommo ju historier om
häpnadsväckande slarv, om maskindelar, som inte passade ihop, om
bilar, som fingo stå och förfalla utanför sammansättningshallen,
om material, som inte nådde fabrikerna, och fabrikat, som aldrig
nådde konsumenten; om traktorer, som inte kunde gå, skor som inte
höllo, kostymer, som ingen hade råd att köpa. Då och då sköts eller
förvisades folk för dylika ting. Det var officiellt. Följaktligen
måste man ock veta, att inte allt stod bra till i Ryssland.
Men kvantiteten kan ju ibland överskyla kvalitetens brister. Man
räknade med stora tal, med stora möjligheter i tillgångar och tålamod. Gick inte räkningen ihop1 Blev det inte mycket över ändå till
Rysslands favör~ Tåg och flyg kommo och gingo ju på bestämda
tider. Intourists kunder voro mätta och belåtna. Kort sagt, hur stod
det egentligen till i Ryssland1
Det fanns gott om folk, som alltid svarade med ljusblå optimism
på denna fråga. Men trodde de verkligen vad de sade1 De borde
väl göra det – ehuru den enkla omständigheten att så ytterligt få
av våra hemmabolsjeviker, vare sig arbetare eller s. k. intellektuella,
begåvo sig till det förlovade landet för att stanna där, talade sitt
ganska bestämda språk. Många av dem, som flitigast och mest troskyldigt förkunnat det »socialistiska uppbyggets» både vilja och
förmåga till framsteg och fred, ha nu kommit till klarhet. Det kanske är hårt att som ett exempel ur högen ta ut just en av dem,
som klarast och hederligast meddelat sin omvändelse. Men det bör
ske därför att hans ord belysa på ett alldeles speciellt sätt trovärdigheten av de utsagor vi till övermått fått höra. Vittnet är skalden
och vetenskapsmannen fil. lic. Ebbe Linde. Han tar till orda i de
tretton >>proletär»-författarnas nyss utkomna, minst sagt tänkvärda
lilla skrift Uppbåd. Han säger sig ha till helt nyss hoppats på Ryssland, men nu tar han avstånd; klart, utförligt och rejält. Ordalagen
förtjäna onekligen att begrundas, särskilt därför, att det här gäller
en man, som vet vad han talar om.
»Jag har aldrig varit i ett land», säger han, »där gemene man haft
så litet att säga till om, och där fackföreningar, tidningsmän, författare, konstnärer, de enskilda arbetarna, ja alla, levt under så mycket förtryck. Aldrig heller i ett land med så låg levnadsstandard.
Jag har ’av hänsyn’ småtegat med det hittills – men det finns gränser för politik och samvete, och härmed må det vara sagt.»
Oändligt mycket viktigare än dessa ord äro emellertid de kalla
fakta, som nu avslöjas i krigets acid test. Där ställes icke en mot
tio utan en mot fyrtio. Det som i praktiken är en hel världsdel med
de rikaste resurser i råvaror står mot ett litet, kargt, mineralfattigt
land. Men hittills har det varit kvaliteten, som fällt utslaget. Icke
bara finländarnas oförlikneliga mod, viljestyrka, klokhet, fysiska
700
Dagens frågor
spänst och tekniska färdighet utan även ryssarnas nu uppenbarade
allmänna och genomgripande undermålighet. De ha, till all lycka, visat sig ännu sämre än man vid sitt bedömande vågat antaga eller
rättare sagt hoppas.
Slarvet, oredan, okunnigheten – icke okända ryska egenskaper i
det förgångna! – ha visat sig väl bibehållna. Kanske ha de t. o. m.
ökats genom den negativa urvalsprocess, som den ryska revolutionen enligt vår främste ärftlighetsforskare utgör. Inte ens som
propagandalögnare synes den ryska ledningen denna gång ha utmärkt sig. Endast i seg, ond vilja ha ryssarna visat sig fullt i nivå
med tidens krav.
Som en funktion av denna onda vilja och folkets överväldigande
stora antal kan man ock räkna deras främsta möjlighet: absolut
hänsynslöshet med människamaterialet – sitt eget och motståndarens.
Det sagda är naturligtvis ingen profetia om utgången av kampen
mellan det lilla Finland och dess jättelika granne. Frågan om hur
det står till i Ryssland är alltjämt icke möjlig att besvara. Så mycket är dock klart, att tillståndet inte är prima. Det är mycket sämre
än litet var trodde, och helt visst sämre än man räknade med i
storstaterna, då deras sändebud i somras kappades till Kreml.
Häri ligger åtminstone ett hopp. Den onda viljan, det asiatiska
hotet mot Västerlandet skulle, som viiriden nu är beskaffad, säkerligen icke ensamt kunna förmå Europas stater till samverkan. Men
då det visat sig att viljan icke paras med motsvarande förmåga –
även om förmågan alltjämt är stor – skall man måhända få se några
västerländska stater ena sig om att hjälpa Finland och därmed sig
själva och oss alla.
Fram- När den Hanssonska koalitionsregeringen lämnade plats
synthet. för den Hanssonska samlingsregeringen, föll den icke på
grund av några parlamentariska svårigheter. Vad den under sina
tre år och två månader uträttat för landet på de ekonomiska, kulturella och sociala områdena har i uppbrottsögonblicket glömts
t. o. m. så mycket, att ej ens oppositionens tidningar med utgångspunkt från sina synpunkter ansett sig ha tid till nekrologer. Det
för ögonblicket starkaste intrycket av dess regemente har varit underskattningen trots många varningstecken av de våldsamma krafter, som till sist utlöst sig i det nu pågående europeiska kriget,
och – trots berömvärda ansatser fr. o. m. våren 1938 – underlåtenheten att i tid dra de enda och rätta slutsatserna därav med avseende å vår försvarsberedskap, den rent militära såväl som den
ekonomiska. Andock fick regeringen fatalierna tursamt förlängda
ett år, därigenom att Miinchenkrisen löstes utan krig; först därefter torde det effektivaste beredskapsarbetet ha utförts. I vad mån
regeringen i konflikten Ryssland-Finland diplomatiskt tillvaratagit alla resurser torde först framtidens klarläggande publikationer
ge upplysning om. Bristen på förutseende får svenska folket göra sig
701
Dagens frågor
närmare förtroget med genom sådana skattestegringar, vilka ha sitt
upphov i de ökade kostnader, som den nu i hast anskaffade materielen
under krisen betingar. – – –
I 1936 års försvarsdebatt yttrade hr Akerberg, ordföranden i det
socialdemokratiska partiets förstakammargrupp, bl. a.: »Av herr
Bohemans utrikespolitiska, i och för sig mycket intressanta expose,
framgår det, att i Europa finnas vissa kraftlinjer, kring vilka det
bränns och kring vilka det slår gnistor, men det framgår också
ganska tydligt, att vårt land icke tangeras av några av dessa kraftlinjer…. Man måste säga, att det krigsfall, varmed kommissionen
och utskottet räkna, under överskådlig framtid icke kan tänkas inträffa. Och det är ju inte för århundraden vi besluta en försvarsorganisation i dessa den tekniska lavinens tider…. Och man kan
väl heller inte tänka sig, att t. ex. Ryssland i ett krig med stormakter skulle så där i förbigående skicka trupper in över vår norra
gräns för att skaffa sig några försänkningar där…. Ja, man kan
lika gärna fråga, om herr Hamrin kommer att delta i ett beslut
av liknande innehåll [148-miljonersförsvaret] om tre år. Det är
inte alls säkert, att han kommer att göra det. Det är inte
omöjligt, att han då kommer att anse, att den linje, som socialdemokraterna nu följa [130-miljonersförsvaret], är den riktiga.»
Om allt detta är blott att säga, att särskild befälhavare nu ansetts
behöva förordnas just i Norrland och att de tre årens prövotid nu
är tilländalupen. – – –
I debatten i andra kammaren våren 1936 angående lagstiftning
mot samhällsfientlig verksamhet yttrade hr Z. Höglund bl. a.: »Är
det styrkt, är det visat att denna nya skärpta lagstiftning eller
’beredskap’, som man talar om, verkligen är av behovet påkallad~
J ag trotsar herr Nilsson i Antnäs att på något sätt eller någon
punkt ha styrkt nödvändigheten av denna lagstiftning. Ha vi inte
nog med lagar förut, tillräckliga för denna sak~ … Av denna lagstiftning kommer intet gott. Den är onödig, den är skadlig, den är
utmanande, den är söndrande och den skulle försvaga nationen i
stället för att ena den.» . . . Den 11 dec. 1939 skriver Social-Demokraten, hr Z. Höglunds organ, på ledande plats bl. a.: »Man vill även
hoppas, att myndigheterna få en smula mera kraft i kampen mot
en pest, värre och farligare än andra farsoter…. Äro emellertid
lagarna i vårt land så dåliga, att samhället icke kan värja sig mot
sådana element som nazister och nazikommunister, så böra dessa
lagar snabbast möjligt skärpas. Den snart sammanträdande lagtima riksdagen bör ovillkorligen tillse att erforderliga lagar mot
nationens fiender inom landet komma till stånd.» – – –
Ungefär samtidigt med att Helsingfors bombarderades läto några
skalder och författare, som samtidigt bekände sig till den avgångna
koalitionsregeringens folkhemside, utsända ett upprop, vari det
hette att nu borde försvaret stärkas. Varför tego de under tidigare
år, när deras röst kunnat betyda något och det velat mod till att
höja den~ Varför skola så många av våra skalder och författare
702
Dagens frågor
behöva blotta sin brist på den viktigaste fallenheten för yrket, nämligen visionens gudagåva~
Sovjets väg mot Stor uppmärksamhet har tilldragit sig en den
Turkiet och Balkan. 6 december publicerad artikel i tidskriften
l>Komunistitsjeskij International)) och signerad A. Stjepanov om
Rysslands avsikter mot Rumänien och Turkiet. Typiskt är att av
dess innehåll Renters Bureau återgivit hotelserna mot och kraven på
Rumänien, medan den tyska nyhetsbyrån lagt tyngdpunkten på dess
andra, mot ’l’urkiet riktade udd och gjort långt gående reflexioner
om ett nytt Alexandertåg till Indien under Stalins egid, en tanke som
märkligt nog dagen före, den 5 december, framfördes av Völkiseher
Beobachter. Nu bör kanske icke alltför stor vikt läggas vid Stjepanovs artikel. Troligtvis kan man icke identifiera dess synpunkter
med ryska regeringens, som också bemödade sig att omedelbart klart
och tydligt ta avstånd från artikeln. Hur som helst kan den dock
mycket väl ha varit en försöksballong, varigenom man i Moskva ville
fastställa hur världen – och särskilt de bägge hotade länderna –
reagerade utan att behöva ta något ansvar eller få någon skuld för
det sagda. Men Stjepanovs artikel utgör blott ett bland många vittnesbörd om att något är i görningen; talrika andra ha lämnats av
Pravda, Tass och Moskvaradion, vilkas inspirerades karaktär icke
kan förnekas. Att tyska ambassadens i Ankara presstjänst medelst
flygblad låtit sprida en av de hätskaste Pravdaartiklarna i turkisk
översättning har naturligtvis icke gjort saken bättre, och det är föga
förvånande att stämningen under de senaste dagarna närmat sig
kokpunkten både i Bukarest och Ankara. Varken i Rumänien eller i
Turkiet ämnar man låta skrämma sig utan bemöta ett ryskt angrepp
med samma fasta beslutsamhet som Finland.
I Sydosteuropa är läget ännu ganska oklart och labilt. Det beramade neutrala sydosteuropeiska blocket har i varje fall ännu icke
kommit till stånd och utsikterna därtill synas nu föga ljusare än
för en månad sedan. På dess tillkomst synes Rumänien i främsta
rummet men även Turkiet alltjämt arbeta, medan svårigheterna fortfarande vållas av Ungerns och Bulgariens i nuvarande läge minst
sagt okloka revisionskrav.
’l’yskland, som tidigare – liksom då också Ryssland – föregav sig
hälsa bildandet av ett sydosteuropeiskt block med glädje, har på senare tid förhållit sig kyligare om icke rent avvisande därtill, sedan
det blivit uppenbart att blocket, om det komme till stånd, lika ogärna
skulle underordna sig tysk som rysk ledning. Förutom hos västmakterna har tanken haft sitt främsta stöd hos Italien. Om detta lanrl
blott velat och kunnat förmå sin skyddsling Ungern att avstå från
revisionskraven, skulle blocket antagligen nu redan vara ett fullbordat faktum. Men den italienska politiken har, trots upprepade och
högröstade deklarationer om att Italien till varje pris vill bevara
sin position på Balkan och med makt kommer att motsätta sig varje
ryskt framträngande där, icke kunnat ådagalägga nog klarsyn för
703
Dagens frågor
att jämna vägen för blockbildningen och i sitt stora utrikespolitiska
tal den 16 dec. lät greve Ciano tanken helt falla.
Så mycket fastare är i stället den politiska konstellationen i Främre
Orienten, till vilken Sydosteuropa bildar övergången från Mellaneuropa, en övergång som fått ett formellt uttryck i Turkiets medlemskap i å ena sidan Balkanförbundet och å andra sidan Saadabadförbundet. Saadabadpakten slöts 1937 mellan Turkiet, Iran, Irak och
Afghanistan. Redan dessförinnan, år 1936, hade en allians slutits
mellan Irak och Saudi-Arabien, till vilken Yemen anslöt sig följande år, då Egypten även ingick förbund med Turkiet. A andra
sidan äro Irak och Egypten tämligen starkt beroende av England och
bägge ha förklarat Tyskland krig, medan Turkiet sedan denna vår
står i ett mycket fast alliansförhållande till båda västmakterna. Slutligen kan man ej förbise att den arabiska världen som moralisk enhet otvetydigt deklarerat sin uppslutning bakom det Brittiska Riket.
Till och med Englands hittills hätskaste fiende, stormuftin i Jerusalem, som kort före krigsutbrottet flytt från Palestina via Syrien till
Irak, har oförbehållsamt ställt sig på Englands sida och åtminstone
för tillfället nedlagt stridsyxan.
England har sålunda ganska väl sörjt fÖr lugn och trygghet i
Främre Orienten. Detta är av största betydelse för Imperiet, som
där har sin utan tvivel mest sårbara punkt.
Så mycket naturligare är därför Tysklands strävan att rikta ett
slag mot Storbritannien just i detta område, varom förhoppningar
väcktes när den tysk-ryska vänskapen ingicks. Det var därför en
stor framgång för västmaktsdiplomatien, då den lyckades knyta
Turkiet till Englands och Frankrikes sak – även om det innebar en
god portion av självöverskattning, när den turkiska utrikesministern
Sarajoglu efter sin återkomst från Moskva i parlamentet i. Ankara
betecknade pakten som en av de viktigaste händelserna i världshistorien (!). Om det pris, västmakterna måste betala till Turkiet, är
föga bekant utöver att Frankrike avstod sandsjaket Alexandrette i
Syrien och löften sannolikt gåvos om de italienska öarna i Egeiska
Havet – pakten hade ursprungligen sin spets riktad mot Italien. Var
detta allt, så var priset billigt. Men priset synes icke osannolikt, ty
Turkiet hade mindre att frukta av västmakterna än från tyskt och
ryskt håll.
Skulle en turkisk konflikt med Ryssland bryta ut, trots den gamla
rysk-turkiska vänskapen, emotser man i England nog utvecklingen
med största lugn. Den nya turkiska nationalarmen, vars krigsstyrka
uppskattas till 1,5 miljon man, är synnerligen modernt utrustad –
särskilt efter den allra senaste tidens forcerade krigsmaterielleveranser från västmakterna – och i fråga om manskapets kvalitet anses
den kunna jämställas med de allra främsta av världens armeer, t. ex.
den finska och den jugoslaviska, åtminstone i vad rör krigföring av
jämförelsevis primitiv art och under svåra klimatiska och terrängförhållanden i det kaukasisk-armeniska gränsområdets vilda alptrakter. Essener Nationalzeitung uppger för övrigt att avtalet mellan
704
Dagens frågor
Turkiet och Västmakterna skall innehålla en hemlig klausul enligt
vilken de senare skola ställa 480,000 man till Turkiets disposition, men
som också stipulerar, att den gemensamma hären skall stå under
franskt överbefäl.
På Svarta Havet torde bägge parterna vara ungefär jämställda;
varken ryssar eller turkar ha rykte om sig för gott sjömanskap, och materiellt torde resurserna vara likvärdiga. Ryssarnas
enda »capital ship», Parisjslwja Komuna (f. d. Sevastopol, byggt 1911)
torde dock icke kunna mäta sig med turkarnas Sultan Jawuz Selim
(den forna tyska slagkryssaren Goeben). Därtill har Ryssland en
6,000-tons kryssare från 1916 och 3 gamla, lätta kryssare från 1902-
1915 och turkarna två föråldrade lätta kryssare. Mot 6 gamla jagare
och en nyare torpedbåt hos ryssarna kan Turkiet uppställa 6 helt
nya jagare. I fråga om undervattensbåtar äro de förra däremot överlägsna med 30 fartyg mot turkarnas 6, vilka senare dock äro hypermoderna. Men i alla händelser torde man kunna räkna med att Turkiet genom Dardanellerna får brittisk-franska, kanske även italienska
förstärkningar, så att ryssarna inom kort bli utslagna i ,;jökriget. I
fråga om luftvapnet lär Turkiet disponera över ett halvt tusental,
till större delen moderna jakt-, spanings- och bombplan. Men Sovjet
kan koncentrera vida starkare luftstridskrafter mot Turkiet, som därför kan bli beroende av undsättning västerifrån för att uppnå jämvikt eller överlägsenhet i luften.
Från sina förbundsvänner inom Saadabadgruppen (Afghanistan,
Iran och Irak) kan Turkiet väl knappast motse någon militär insats
av större värde, men givet är att betydande ryska truppförband bleve
bundna vid gränserna till Iran och Afghanistan, där för ryssarna
besvärliga guerillastrider sannolikt skulle uppstå. Och att en intensiv
underjordisk verksamhet i ryska Centralasiens stora muselmanska
område bleve följden torde Moskva knappast kunna förebygga.
Bolsjevismen synes visserligen ganska oförbehållsamt ha anammats
av den därvarande befolkningens yngre element, men bland de äldre
råder utan tvivel en ganska stark om också tyst och passiv opposition mot sovjets samhällslära, en religiöst färgad opposition som sannolikt snabbt skulle få näring och växa sig stark vid en väpnad konflikt mellan Ryssland och dess muselmanska grannländer.
En rysk aktion mot Turkiet kan emellertid knappast tänkas isolerad – vilket man uppenbarligen helst skulle se i Tyskland, av omtanke om de rumänska oljefälten och regelbundna leveranser därifrån. Man måste räkna med att även Rumänien indrages. Utsikterna
för ryssarna att vinna framgång genom ett blixtkrig torde emellertid vara föga gynnsammare på detta håll. Rumänien lär i krigstid
kunna uppställa över 2 miljoner man och har i varje fall hälften
därav under vapen redan nu. Visserligen har den rumänska armens
moraliska kvalifikationer och krigsduglighet aldrig varit högt skattade. En högre standard än vad ryssarna visat i Finland har den
kanske icke, men säkerligen icke heller en lägre – utbildningstiden
är dock över 2 år, den längsta i Europa. Och i materiellt hänseende
705
Dagens frågor
torde den rumänska armen med säkerhet vara jämställd med, sannolikt överlägsen den ryska.
Att döma av allt som framkommit i pressen skulle aktivt italienskt
ingripande troligen icke låta länge vänta på sig, om Sovjet ginge till
aktion över sin sydgräns. Det italienska ingripandet finge väl närmast formen av ett bistånd i fråga om flyg som kunde utbalansera
ryssarnas eventuella överlägsenhet i luften, men kanske också genom
en insats av första klassens mekaniserade truppförband och genom
krigsrnaterielleveranser.
På det hela taget förefaller en krigisk aktion mot grannarna i söder
innebära så utomordentliga risker för Ryssland och vara förbunden
med så enorma svårigheter, att vinsten knappast kan stå i proportion
därtill. Man kan väl i Moskva icke heller blunda för det faktum,
att de ryska oljefältens alltjämt viktigaste produktionsdistrikt ligger omkring Baku, helt nära den turkiska gränsen. Baku utgör ett
vida mer sårbart mål för bombflygarna än något som ryssarna kunna
finna i Turkiet: det skulle säkerligen icke behövas många brandbomber för att hela oljedistriktet skulle stå i lågor, vilket i sin tur kunde
få de ödesdigraste konsekvenser för den ryska krigsberedskapen och
folkhushållningen. Skulle makthavarna i Moskva icke desto mindre
ge sig ut i äventyret, torde det knappast innebära den risk för Indien
och det brittiska väldet, som Sovjets tyska vänner hoppas på, men
kanske en avsevärd risk för Ryssland självt, och i varje fall för
sovjetregimen. För Finland däremot skulle aktionen betyda en mycket välkommen avlastning.
E. L.
Utöarna i Då Tyrgils Knutssons farkoster för sex och ett halvt
Finska viken. århundrade sedan styrde in på Karelens farvatten och
föreningen av Finlands sydöstra hörn med det övriga Finland och
med västerländsk kultur begynte, införlivades även utöarna i Finska
viken med sin redan då uråldriga finska fiskarbefolkning i det
svensk-finska väldet.
Dessa utöar – Hogland (Suursaari), Tytterskär (Tytärsaari), Lövskär, tidigare Löfsalö (Lavansaari) och Seitskär (Seiskari) – hörde
till Wiborgs slottslän, Stranda härad, därav de tre förstnämnda till
Veckelaks (Vehkalahti), den sistnämnda till Björkö (Koivisto) socknar. Under fyra århundraden kunde öborna njuta av de fördelar,
som tillkomma medborgare i en västerländsk rättsstat. Men då den
svensk-finska stormakten störtades, måste utöarna- liksom hela det
övriga »Gamla Finland», såsom Wiborgs län under det ryska styret
kallades – avträdas till segrarna. Redan före fredsslutet började
tsar Peter skänka sina tjänare gods och marker i de erövrade områ-
dena. Bland de första av dessa donationer voro utöarna i Finska
viken, som år 1718 skänktes till den spanskfödda ceremonimästaren
vid kejserliga hovet, J ohan da Costa. Peter åtrade sig dock snart –
kanske voro erövringsplanerna då ännu blygsammare – och återtog
år 1720 alla donationer väster om landsvägen från Viborg till Kex- 706
Dagens frågor
holm. Men sedan gränsen i Nystadsfreden 1721 blivit fastställd, förnyades flere av de tidigare donationerna. Och bland dem, som återfingo sina, befann sig da Costa, som den 16 november 1721 erhöll utöarna till »evig och ärftlig besittning». Men sedan ceremonimästarens
änka dött någon gång i mitten av århundradet, återgick förläningen
till kronan, och öborna återfingo sin ställning som kronobönder, så
vida de inte, såsom t. ex. seitskärbon Johan Eriksson Herra, hade
löst sina hemman till skatte. Då Alexander I sedermera år 1812 återförenade Wiborgs län med det övriga Finland och Stolbovafredens
råmärken åter kommo att betyda inte blott en kulturell utan även en
politisk gräns, blevo också öborna på Finska vikens utöar delaktiga
av frukterna av den generöse monarkens handlingssätt. Sålunda
fingo de i kyrkligt hänseende en större självständighet än tidigare.
Efter Finlands frihetskamp uppgingo öarna i det fria Finland.
H o g l a n d är den största, ståtligaste och till namnet mest bekanta
av utöarna i Finska viken. Norr därom utkämpades den 17 juli 1788
det namnkunniga slaget vid Hogland, då båda flottorna, både den av
hertig Karl av Södermanland förda svensk-finska och den ryska
kommenderad av amiral Greigh, retirerade till sina baser för att fira
segern med Te Deum. Hagland ligger i den bredaste delen av Finska
viken. Därifrån är det 40 km. till Kotka och 55 km. till närmaste
punkt på den estniska kusten. Dess areal är närmare 21 kvadratkm.,
dess längd 11 km. och bredden varierar från 1,5 till 3 km. För varje
seglare i Finska vikens östligare farvatten är dess ståtliga silhuett,
med höjderna Pohjoiskorkia (106m.), Mäkiinpäällys (126m.), Haukkavuori (142 m.) och Lounatkorkia (158 m.), bekant. Invånarantalet är
enligt 1938 års mantalslängd 760 personer. Dessa ha bott i två byar,
Suurkylä med en god av vågbrytare skyddad hamn, och Kiiskinkylä,
båda belägna på den östra stranden.
T y t t e r s k ä r med det därtill hörande obebodda Lill-Tytterskär
eller Säyvö, är Finlands sydligaste kommun. Avståndet till Hoglands
sydspets är 18,5 km., och till Kotka 75 km. Ön är nästan rund till
formen, med en radie av 3-3,5 km. Stränderna äro låga. Arealen är
8,3 kvadratkm., varav största delen består av jämn sandmo. I nordost
utsträcker sig sandjordmånen ända till stranden och bildar en mäktig dyn, som av höststormarna tränges in mot land, dödande på sin
väg skog och växtlighet. Invånarantalet är jämförelsevis högt, 465
mantalsskrivna personer år 1938 men har gått tillbaka sedan 1920-
talet. Bosättningen har varit koncentrerad i en enda by belägen vid
södra stranden, där öns enda hamn ligger, skyddad av en anspråkslös
vågbrytare men tillgänglig endast för smärre farkoster.
L ö v s k ä r och därtill hörande små öar ligga på omkring 30 km.
avstånd från den ingermanländska kusten. Till finska fastlandet är
avståndet 70 km. Huvudön består av själva Lövskär jämte den öster
därom liggande Suisaari, som förenas med den förstnämnda av ett
lågt sandnäs. Till arealen är den näst största av dessa utöar, d. v. s.
över 15 kvadratkm., och till invånarantalet den absolut största: 1,223
personer enligt 1938 års mantalslängder. Ä ven här bildar flygsanden
707
52- 3DS39. Svensk Tidskrift 1939.
Dagens frågor
dyner, som ännu snabbare än på Tytterskär »vandra» in mot land
och döda den svaga skogsvegetationen.
S e i t s k ä r s låga öar stiga ur havet 35 km. från Ingermanlands
kust. Huvudön är 4 km. lång och 1,5 km. bred, arealen något över
4 kvadratkm. Invånarantalet år 1938 var 729, varav en del frånvarande, d. v. s. sjömän på långfärder. I varje fall betyder detta att
Seitskär har varit Finlands tätast bebodda kommun med 180 innevå-
nare per kvadratkm. För ett tiotal år sedan var befolkningen något
talrikare, enligt kyrkoböckerna år 1921 848 personer. Naturförhållandena äro liknande dem på Lövskär, d. v. s. huvudsakligast sand,
moräner och dyner. På öns västra del har bosättningen koncentrerat
sig i tre byar. Dessa ha, liksom byarna på de tre övriga utöarna, varit mycket tätt bebyggda med smala, pittoreska gränder mellan husen.
Utöarnas befolkning har huvudsakligast livnärt sig på fiske och
sjöfart; som ovan sagts ha naturförhållandena lagt hinder i vägen
för något nämnvärt jordbruk. Särskilt på Bogland har på senare år
turisttrafiken under somrarna blivit en inkomstkälla. Invånarna på
Tytterskär ha delvis levt på att uppehålla sjötrafik mellan Finland
och Estland med egna, oftast mycket små men starkt byggda, numera
oftast motorförsedda jakter. Lövskärsborna ägde före världskriget
ett åttiotal större segelfartyg i fraktfart mellan östersjöhamnarna
och dessutom ett trettiotal jakter (»jalov»), som seglade mellan Petersburg, Viborg och Narva. Efter världskriget ha de ej haft samma betingelser som förut för denna fraktfart, men ända in på sista tiden
hade lövskärsborna ett flertal skutor på sjön. Aven Seitskärsborna,
som även äro kända för sin mångkunnighet i hemslöjd, ha idkat
fraktfart med sina »galjaser», slättoppade skonare vilkas smäckra
eleganta former säkerligen bevara traditioner från Chapmans tid på
Sveaborg. Seitskärsborna ha bl. a. seglat med ved till Sverige. Vintertiden är Seitskär samlingsplatsen för fiskarna i hela den Finska
vikens östra botten, och där kan då samlas en tillfällig befolkning
av hundratals män från alla omkringliggande öar och kuster. Eljest
har fisket på öarna delvis försvårats av norpatfredens bestämmelser.
Vid de ultimativa förhandlingarna i oktober och november mellan
Sovjet och Finland hade Finland för att nå en överenskommelse uppgivit utöarna med undantag för Hogland. Obefästa som de voro ha
de nu erövrats av ryssarna. Men deras befolkning – sammanlagt
3,500 – har av allt att döma i förväg överförts till det finländska
fastlandet. Kriget och våldet avgör, om de skola kunna återföras till
Finland. Kanhända skall den idoga befolkning, som sedan den grå
forntiden under svårigheter och kamp haft sin utkomst där, aldrig
mer få återse sina öar, och kanhända skall dessas finska kultur hastigt
och brutalt utplånas av dittransporterade ryssar~ Kanske äro dessa
omtyckta sommaröar, med deras storslagna natur och gästvänliga
folk, för alltid stängda för fastlandsbefolkningen~ Åven i Sverige
bör man erinra sig dessa öar, som en gång tillhört det svenska väldet, men som nu stå inför hotet att föras bortom den västerländska
kulturgränsen. E. O.
708
Den 16 december.
Svenska Arets Lucia kommer kanske i ett hänseende – när
samlingen. framtidens dom blir färdig – att räknas som en ljusbringerska. Den 13 december bildades, efter nästan ett par veckors
tidvis ovissa förhandlingar, vårt lands första parlamentariska samlingsregering i den meningen, att samtliga större partier ingingo i
denna med sina ledande män. Den Bildtska ministären, som i början
av 1888 efter den upphetsande tullstriden efterträdde den Themptanderska, var visserligen även den ett slags samlingsregering, bestående
av tullvänner och frihandlare till ungefär lika antal och förelagd
uppgiften att nå en avspänning vid »systemskiftet», men där voro
de bägge fronternas ledande män portförbjudna. Den Lundebergska
ministären 1905 hade starkare parlamentarisk anknytning än den
Bildtska men inrymde dock endast tre a fyra män, som då kunde
kallas ledande.
I denna tidskrift ha redan tidigt inför det annalkande ovädret flera
röster höjts till förmån för en samlingsregering. Vi vilja nu endast
tillfoga, att vi finna det vara ett gott tecken på partilivets sundhet,
att inrikespolitikens gamla skyttegravar utrymts och partierna såväl
som deras ledare visat sig redobogna för ett direkt och personligt
samarbete till avvärjande av lägets alla svårigheter. Förvisso ha ett
mera preciserat program än den offentliggjorda regeringsförklaringen lagts till grund för den tänkta allpartisamverkan. :B~ixerade
programpunkter kunna dock ha föga viirde i nuvarande ovissa tid,
och mer än någonsin tillförne torde regeringen till kompass tvingas
ta kort och gott tidslägets växlande krav.
Samlingsregeringens tillkomst var konstitutionellt märklig. Kompositionen var nämligen gjord redan innan den gamla ministären
inlämnat sin avskedsansökan. Förfarandet må kunna förklaras av
realpolitiska skäl, d. v. s. av önskan att i dessa tider besparas en
kanske långvarig regeringskris, och sannolikt medgav det parlamentariska läget ej någon annan lösning än den som statsministern
nu drev fram. Det måste dock i princip hävdas, att det praktiserade
förfaringssättet berövar den opartiska konungamakten möjligheten
till mera fria och förutsättningslösa sonderingar. Vid personvalet
ha partierna uppenbarligen haft ganska fria händer vid utseendet
av sina företrädare. Vissa ehuru lönlösa försök ha tydligen gjorts
att förvärva en framskjuten industriman såsom opolitisk regeringsledamot, men en utbredd opinion känner besvikelse över att det
opolitiska och obundna inslaget vid denna nationella kraftanspänning icke fått komma till markantare uttryck än genom blott hrr
Giinthers och Quensels ledamotskap.
Regeringens tills vidare stora fråga blir dess utrikespolitiska och
nordiska hållning. Hr Sandlers avgång var anmärkningsvärd redan
698
Dagens frågor
därför, att därmed veterligen för första gången ett socialdemokratiskt statsråd lämnat en ministär på grund av åsiktsschism. Den
var anmärkningsvärd även såtillvida, att hr Sandlers målmedvetna
aktiva nordiska politik – trots all oresonlig kampanj mot honom –
ägde stöd i vitt skilda folklager. Medan hr Sandlers namn var och
väl ännu är ett program, har efterträdaren – såsom redan anmärkts
i pressen -utvalts först sedan programmet fastställts. Exc. Giinthers
ställning till exc. Hansson synes bli ganska likartad med FersenGyldenstolpes 1904, när denne från sin gesandtpost i Petersburg hemkallades under unionsstriden som efterträdare åt den demissionerande Lagerheim, vars namn också var ett program, och förelades
uppgiften att exekvera Boströms politik. Man vill hoppas, att det
svenska diplomatiska nederlaget våren 1905 ej skall vara ominöst
för resultatet av den Hansson-Giintherska konstellationens blivande
politik. Den nya regeringens sammansättning borde dock borga
för att hr Sandlers avgång ej får tolkas som någon kursomläggning.
Hur står det till Under tjugo års tid har varje politiskt tänkande
i Ryssland? människa å ter och å ter måst fråga sig: Vad v i ll
Ryssland~ Vad k a n Ryssland1 Är denna stormakt – ty stormakt
förblev landet uppenbarligen med ett mycket kort uppehåll – vad
den i sekler varit och nu stundom öppet förklarade sig vara: ett
hot mot Europa~
Ryssarna sökte själva blanda bort korten. Världsrevolutionen
uppsköts på obestämd tid. Relationerna med Europa blevo formellt
allt fredligare. Men ett dåligt tecken var, att särskilt på sistone de
stora staterna formligen tävlade om Rysslands gunst. Frågan om
hur det stod till i Ryssland måste tydligen på välunderrättat och
högst intresserat håll ha bedömts som tämligen gynnsamt.
För den enkle iakttagaren i vilket europeiskt land som helst stod
ett överväldigande, ständigt flödande vittnesmaterial till förfogande. Till Ryssland foro arbetare och bönder, tekniker och militä-
rer, vetenskapsmän och politiker; de flesta naturligtvis som mer
eller mindre omhuldade nöjesresande men åtskilliga för allvarliga
studier eller verkligt arbete. Vad gingo de ut till att se1 Vad fingo
de se och höra~ Där foro troende kommunister och välsinnade radikaler, kritiska yrkesresenärer och misstrogna borgare. Deras uppgifter voro vid hemkomsten i regel precis lika motsägande som deras förhandsinställning. Man hörde dem berätta och läste intervjuer
till omväxling med stadiga stycken ur den enorma litteraturen.
I press av olika kulörer fingo vi ständigt läsa om och i bild se det
nya Ryssland: väldiga fabriker, bistra flygare, sportiga ungdomar;
bilar och traktorer i tusental, gruv- och industristäder just stampade ur marken, allt som hör till vår tids ))framsteg)).
Ej sällan kom det fram, även officiellt, vad denna kraftutveckling
betingade för vederlag i liv och lycka. stalinkanalen krävde 100,000
tvångsarbetare, sades det. Trävaruexporten i norr, sädesexporten i
söder kostade och kostar väl icke astronomiska tal, men kanske nå-
699
Dagens frågor
got sådant som hela folket i en ordinär småstat. Den vanliga europeiska betraktaren fick inga bestämda uppgifter.
Trött på alla dessa höga tal, jättelika mängder, enorma kvantiteter frågade han sig, på mången förekommen anledning, om produktens art. Duger det som göres i Ryssland1 Där kommo ju historier om
häpnadsväckande slarv, om maskindelar, som inte passade ihop, om
bilar, som fingo stå och förfalla utanför sammansättningshallen,
om material, som inte nådde fabrikerna, och fabrikat, som aldrig
nådde konsumenten; om traktorer, som inte kunde gå, skor som inte
höllo, kostymer, som ingen hade råd att köpa. Då och då sköts eller
förvisades folk för dylika ting. Det var officiellt. Följaktligen
måste man ock veta, att inte allt stod bra till i Ryssland.
Men kvantiteten kan ju ibland överskyla kvalitetens brister. Man
räknade med stora tal, med stora möjligheter i tillgångar och tålamod. Gick inte räkningen ihop1 Blev det inte mycket över ändå till
Rysslands favör~ Tåg och flyg kommo och gingo ju på bestämda
tider. Intourists kunder voro mätta och belåtna. Kort sagt, hur stod
det egentligen till i Ryssland1
Det fanns gott om folk, som alltid svarade med ljusblå optimism
på denna fråga. Men trodde de verkligen vad de sade1 De borde
väl göra det – ehuru den enkla omständigheten att så ytterligt få
av våra hemmabolsjeviker, vare sig arbetare eller s. k. intellektuella,
begåvo sig till det förlovade landet för att stanna där, talade sitt
ganska bestämda språk. Många av dem, som flitigast och mest troskyldigt förkunnat det »socialistiska uppbyggets» både vilja och
förmåga till framsteg och fred, ha nu kommit till klarhet. Det kanske är hårt att som ett exempel ur högen ta ut just en av dem,
som klarast och hederligast meddelat sin omvändelse. Men det bör
ske därför att hans ord belysa på ett alldeles speciellt sätt trovärdigheten av de utsagor vi till övermått fått höra. Vittnet är skalden
och vetenskapsmannen fil. lic. Ebbe Linde. Han tar till orda i de
tretton >>proletär»-författarnas nyss utkomna, minst sagt tänkvärda
lilla skrift Uppbåd. Han säger sig ha till helt nyss hoppats på Ryssland, men nu tar han avstånd; klart, utförligt och rejält. Ordalagen
förtjäna onekligen att begrundas, särskilt därför, att det här gäller
en man, som vet vad han talar om.
»Jag har aldrig varit i ett land», säger han, »där gemene man haft
så litet att säga till om, och där fackföreningar, tidningsmän, författare, konstnärer, de enskilda arbetarna, ja alla, levt under så mycket förtryck. Aldrig heller i ett land med så låg levnadsstandard.
Jag har ’av hänsyn’ småtegat med det hittills – men det finns gränser för politik och samvete, och härmed må det vara sagt.»
Oändligt mycket viktigare än dessa ord äro emellertid de kalla
fakta, som nu avslöjas i krigets acid test. Där ställes icke en mot
tio utan en mot fyrtio. Det som i praktiken är en hel världsdel med
de rikaste resurser i råvaror står mot ett litet, kargt, mineralfattigt
land. Men hittills har det varit kvaliteten, som fällt utslaget. Icke
bara finländarnas oförlikneliga mod, viljestyrka, klokhet, fysiska
700
Dagens frågor
spänst och tekniska färdighet utan även ryssarnas nu uppenbarade
allmänna och genomgripande undermålighet. De ha, till all lycka, visat sig ännu sämre än man vid sitt bedömande vågat antaga eller
rättare sagt hoppas.
Slarvet, oredan, okunnigheten – icke okända ryska egenskaper i
det förgångna! – ha visat sig väl bibehållna. Kanske ha de t. o. m.
ökats genom den negativa urvalsprocess, som den ryska revolutionen enligt vår främste ärftlighetsforskare utgör. Inte ens som
propagandalögnare synes den ryska ledningen denna gång ha utmärkt sig. Endast i seg, ond vilja ha ryssarna visat sig fullt i nivå
med tidens krav.
Som en funktion av denna onda vilja och folkets överväldigande
stora antal kan man ock räkna deras främsta möjlighet: absolut
hänsynslöshet med människamaterialet – sitt eget och motståndarens.
Det sagda är naturligtvis ingen profetia om utgången av kampen
mellan det lilla Finland och dess jättelika granne. Frågan om hur
det står till i Ryssland är alltjämt icke möjlig att besvara. Så mycket är dock klart, att tillståndet inte är prima. Det är mycket sämre
än litet var trodde, och helt visst sämre än man räknade med i
storstaterna, då deras sändebud i somras kappades till Kreml.
Häri ligger åtminstone ett hopp. Den onda viljan, det asiatiska
hotet mot Västerlandet skulle, som viiriden nu är beskaffad, säkerligen icke ensamt kunna förmå Europas stater till samverkan. Men
då det visat sig att viljan icke paras med motsvarande förmåga –
även om förmågan alltjämt är stor – skall man måhända få se några
västerländska stater ena sig om att hjälpa Finland och därmed sig
själva och oss alla.
Fram- När den Hanssonska koalitionsregeringen lämnade plats
synthet. för den Hanssonska samlingsregeringen, föll den icke på
grund av några parlamentariska svårigheter. Vad den under sina
tre år och två månader uträttat för landet på de ekonomiska, kulturella och sociala områdena har i uppbrottsögonblicket glömts
t. o. m. så mycket, att ej ens oppositionens tidningar med utgångspunkt från sina synpunkter ansett sig ha tid till nekrologer. Det
för ögonblicket starkaste intrycket av dess regemente har varit underskattningen trots många varningstecken av de våldsamma krafter, som till sist utlöst sig i det nu pågående europeiska kriget,
och – trots berömvärda ansatser fr. o. m. våren 1938 – underlåtenheten att i tid dra de enda och rätta slutsatserna därav med avseende å vår försvarsberedskap, den rent militära såväl som den
ekonomiska. Andock fick regeringen fatalierna tursamt förlängda
ett år, därigenom att Miinchenkrisen löstes utan krig; först därefter torde det effektivaste beredskapsarbetet ha utförts. I vad mån
regeringen i konflikten Ryssland-Finland diplomatiskt tillvaratagit alla resurser torde först framtidens klarläggande publikationer
ge upplysning om. Bristen på förutseende får svenska folket göra sig
701
Dagens frågor
närmare förtroget med genom sådana skattestegringar, vilka ha sitt
upphov i de ökade kostnader, som den nu i hast anskaffade materielen
under krisen betingar. – – –
I 1936 års försvarsdebatt yttrade hr Akerberg, ordföranden i det
socialdemokratiska partiets förstakammargrupp, bl. a.: »Av herr
Bohemans utrikespolitiska, i och för sig mycket intressanta expose,
framgår det, att i Europa finnas vissa kraftlinjer, kring vilka det
bränns och kring vilka det slår gnistor, men det framgår också
ganska tydligt, att vårt land icke tangeras av några av dessa kraftlinjer…. Man måste säga, att det krigsfall, varmed kommissionen
och utskottet räkna, under överskådlig framtid icke kan tänkas inträffa. Och det är ju inte för århundraden vi besluta en försvarsorganisation i dessa den tekniska lavinens tider…. Och man kan
väl heller inte tänka sig, att t. ex. Ryssland i ett krig med stormakter skulle så där i förbigående skicka trupper in över vår norra
gräns för att skaffa sig några försänkningar där…. Ja, man kan
lika gärna fråga, om herr Hamrin kommer att delta i ett beslut
av liknande innehåll [148-miljonersförsvaret] om tre år. Det är
inte alls säkert, att han kommer att göra det. Det är inte
omöjligt, att han då kommer att anse, att den linje, som socialdemokraterna nu följa [130-miljonersförsvaret], är den riktiga.»
Om allt detta är blott att säga, att särskild befälhavare nu ansetts
behöva förordnas just i Norrland och att de tre årens prövotid nu
är tilländalupen. – – –
I debatten i andra kammaren våren 1936 angående lagstiftning
mot samhällsfientlig verksamhet yttrade hr Z. Höglund bl. a.: »Är
det styrkt, är det visat att denna nya skärpta lagstiftning eller
’beredskap’, som man talar om, verkligen är av behovet påkallad~
J ag trotsar herr Nilsson i Antnäs att på något sätt eller någon
punkt ha styrkt nödvändigheten av denna lagstiftning. Ha vi inte
nog med lagar förut, tillräckliga för denna sak~ … Av denna lagstiftning kommer intet gott. Den är onödig, den är skadlig, den är
utmanande, den är söndrande och den skulle försvaga nationen i
stället för att ena den.» . . . Den 11 dec. 1939 skriver Social-Demokraten, hr Z. Höglunds organ, på ledande plats bl. a.: »Man vill även
hoppas, att myndigheterna få en smula mera kraft i kampen mot
en pest, värre och farligare än andra farsoter…. Äro emellertid
lagarna i vårt land så dåliga, att samhället icke kan värja sig mot
sådana element som nazister och nazikommunister, så böra dessa
lagar snabbast möjligt skärpas. Den snart sammanträdande lagtima riksdagen bör ovillkorligen tillse att erforderliga lagar mot
nationens fiender inom landet komma till stånd.» – – –
Ungefär samtidigt med att Helsingfors bombarderades läto några
skalder och författare, som samtidigt bekände sig till den avgångna
koalitionsregeringens folkhemside, utsända ett upprop, vari det
hette att nu borde försvaret stärkas. Varför tego de under tidigare
år, när deras röst kunnat betyda något och det velat mod till att
höja den~ Varför skola så många av våra skalder och författare
702
Dagens frågor
behöva blotta sin brist på den viktigaste fallenheten för yrket, nämligen visionens gudagåva~
Sovjets väg mot Stor uppmärksamhet har tilldragit sig en den
Turkiet och Balkan. 6 december publicerad artikel i tidskriften
l>Komunistitsjeskij International)) och signerad A. Stjepanov om
Rysslands avsikter mot Rumänien och Turkiet. Typiskt är att av
dess innehåll Renters Bureau återgivit hotelserna mot och kraven på
Rumänien, medan den tyska nyhetsbyrån lagt tyngdpunkten på dess
andra, mot ’l’urkiet riktade udd och gjort långt gående reflexioner
om ett nytt Alexandertåg till Indien under Stalins egid, en tanke som
märkligt nog dagen före, den 5 december, framfördes av Völkiseher
Beobachter. Nu bör kanske icke alltför stor vikt läggas vid Stjepanovs artikel. Troligtvis kan man icke identifiera dess synpunkter
med ryska regeringens, som också bemödade sig att omedelbart klart
och tydligt ta avstånd från artikeln. Hur som helst kan den dock
mycket väl ha varit en försöksballong, varigenom man i Moskva ville
fastställa hur världen – och särskilt de bägge hotade länderna –
reagerade utan att behöva ta något ansvar eller få någon skuld för
det sagda. Men Stjepanovs artikel utgör blott ett bland många vittnesbörd om att något är i görningen; talrika andra ha lämnats av
Pravda, Tass och Moskvaradion, vilkas inspirerades karaktär icke
kan förnekas. Att tyska ambassadens i Ankara presstjänst medelst
flygblad låtit sprida en av de hätskaste Pravdaartiklarna i turkisk
översättning har naturligtvis icke gjort saken bättre, och det är föga
förvånande att stämningen under de senaste dagarna närmat sig
kokpunkten både i Bukarest och Ankara. Varken i Rumänien eller i
Turkiet ämnar man låta skrämma sig utan bemöta ett ryskt angrepp
med samma fasta beslutsamhet som Finland.
I Sydosteuropa är läget ännu ganska oklart och labilt. Det beramade neutrala sydosteuropeiska blocket har i varje fall ännu icke
kommit till stånd och utsikterna därtill synas nu föga ljusare än
för en månad sedan. På dess tillkomst synes Rumänien i främsta
rummet men även Turkiet alltjämt arbeta, medan svårigheterna fortfarande vållas av Ungerns och Bulgariens i nuvarande läge minst
sagt okloka revisionskrav.
’l’yskland, som tidigare – liksom då också Ryssland – föregav sig
hälsa bildandet av ett sydosteuropeiskt block med glädje, har på senare tid förhållit sig kyligare om icke rent avvisande därtill, sedan
det blivit uppenbart att blocket, om det komme till stånd, lika ogärna
skulle underordna sig tysk som rysk ledning. Förutom hos västmakterna har tanken haft sitt främsta stöd hos Italien. Om detta lanrl
blott velat och kunnat förmå sin skyddsling Ungern att avstå från
revisionskraven, skulle blocket antagligen nu redan vara ett fullbordat faktum. Men den italienska politiken har, trots upprepade och
högröstade deklarationer om att Italien till varje pris vill bevara
sin position på Balkan och med makt kommer att motsätta sig varje
ryskt framträngande där, icke kunnat ådagalägga nog klarsyn för
703
Dagens frågor
att jämna vägen för blockbildningen och i sitt stora utrikespolitiska
tal den 16 dec. lät greve Ciano tanken helt falla.
Så mycket fastare är i stället den politiska konstellationen i Främre
Orienten, till vilken Sydosteuropa bildar övergången från Mellaneuropa, en övergång som fått ett formellt uttryck i Turkiets medlemskap i å ena sidan Balkanförbundet och å andra sidan Saadabadförbundet. Saadabadpakten slöts 1937 mellan Turkiet, Iran, Irak och
Afghanistan. Redan dessförinnan, år 1936, hade en allians slutits
mellan Irak och Saudi-Arabien, till vilken Yemen anslöt sig följande år, då Egypten även ingick förbund med Turkiet. A andra
sidan äro Irak och Egypten tämligen starkt beroende av England och
bägge ha förklarat Tyskland krig, medan Turkiet sedan denna vår
står i ett mycket fast alliansförhållande till båda västmakterna. Slutligen kan man ej förbise att den arabiska världen som moralisk enhet otvetydigt deklarerat sin uppslutning bakom det Brittiska Riket.
Till och med Englands hittills hätskaste fiende, stormuftin i Jerusalem, som kort före krigsutbrottet flytt från Palestina via Syrien till
Irak, har oförbehållsamt ställt sig på Englands sida och åtminstone
för tillfället nedlagt stridsyxan.
England har sålunda ganska väl sörjt fÖr lugn och trygghet i
Främre Orienten. Detta är av största betydelse för Imperiet, som
där har sin utan tvivel mest sårbara punkt.
Så mycket naturligare är därför Tysklands strävan att rikta ett
slag mot Storbritannien just i detta område, varom förhoppningar
väcktes när den tysk-ryska vänskapen ingicks. Det var därför en
stor framgång för västmaktsdiplomatien, då den lyckades knyta
Turkiet till Englands och Frankrikes sak – även om det innebar en
god portion av självöverskattning, när den turkiska utrikesministern
Sarajoglu efter sin återkomst från Moskva i parlamentet i. Ankara
betecknade pakten som en av de viktigaste händelserna i världshistorien (!). Om det pris, västmakterna måste betala till Turkiet, är
föga bekant utöver att Frankrike avstod sandsjaket Alexandrette i
Syrien och löften sannolikt gåvos om de italienska öarna i Egeiska
Havet – pakten hade ursprungligen sin spets riktad mot Italien. Var
detta allt, så var priset billigt. Men priset synes icke osannolikt, ty
Turkiet hade mindre att frukta av västmakterna än från tyskt och
ryskt håll.
Skulle en turkisk konflikt med Ryssland bryta ut, trots den gamla
rysk-turkiska vänskapen, emotser man i England nog utvecklingen
med största lugn. Den nya turkiska nationalarmen, vars krigsstyrka
uppskattas till 1,5 miljon man, är synnerligen modernt utrustad –
särskilt efter den allra senaste tidens forcerade krigsmaterielleveranser från västmakterna – och i fråga om manskapets kvalitet anses
den kunna jämställas med de allra främsta av världens armeer, t. ex.
den finska och den jugoslaviska, åtminstone i vad rör krigföring av
jämförelsevis primitiv art och under svåra klimatiska och terrängförhållanden i det kaukasisk-armeniska gränsområdets vilda alptrakter. Essener Nationalzeitung uppger för övrigt att avtalet mellan
704
Dagens frågor
Turkiet och Västmakterna skall innehålla en hemlig klausul enligt
vilken de senare skola ställa 480,000 man till Turkiets disposition, men
som också stipulerar, att den gemensamma hären skall stå under
franskt överbefäl.
På Svarta Havet torde bägge parterna vara ungefär jämställda;
varken ryssar eller turkar ha rykte om sig för gott sjömanskap, och materiellt torde resurserna vara likvärdiga. Ryssarnas
enda »capital ship», Parisjslwja Komuna (f. d. Sevastopol, byggt 1911)
torde dock icke kunna mäta sig med turkarnas Sultan Jawuz Selim
(den forna tyska slagkryssaren Goeben). Därtill har Ryssland en
6,000-tons kryssare från 1916 och 3 gamla, lätta kryssare från 1902-
1915 och turkarna två föråldrade lätta kryssare. Mot 6 gamla jagare
och en nyare torpedbåt hos ryssarna kan Turkiet uppställa 6 helt
nya jagare. I fråga om undervattensbåtar äro de förra däremot överlägsna med 30 fartyg mot turkarnas 6, vilka senare dock äro hypermoderna. Men i alla händelser torde man kunna räkna med att Turkiet genom Dardanellerna får brittisk-franska, kanske även italienska
förstärkningar, så att ryssarna inom kort bli utslagna i ,;jökriget. I
fråga om luftvapnet lär Turkiet disponera över ett halvt tusental,
till större delen moderna jakt-, spanings- och bombplan. Men Sovjet
kan koncentrera vida starkare luftstridskrafter mot Turkiet, som därför kan bli beroende av undsättning västerifrån för att uppnå jämvikt eller överlägsenhet i luften.
Från sina förbundsvänner inom Saadabadgruppen (Afghanistan,
Iran och Irak) kan Turkiet väl knappast motse någon militär insats
av större värde, men givet är att betydande ryska truppförband bleve
bundna vid gränserna till Iran och Afghanistan, där för ryssarna
besvärliga guerillastrider sannolikt skulle uppstå. Och att en intensiv
underjordisk verksamhet i ryska Centralasiens stora muselmanska
område bleve följden torde Moskva knappast kunna förebygga.
Bolsjevismen synes visserligen ganska oförbehållsamt ha anammats
av den därvarande befolkningens yngre element, men bland de äldre
råder utan tvivel en ganska stark om också tyst och passiv opposition mot sovjets samhällslära, en religiöst färgad opposition som sannolikt snabbt skulle få näring och växa sig stark vid en väpnad konflikt mellan Ryssland och dess muselmanska grannländer.
En rysk aktion mot Turkiet kan emellertid knappast tänkas isolerad – vilket man uppenbarligen helst skulle se i Tyskland, av omtanke om de rumänska oljefälten och regelbundna leveranser därifrån. Man måste räkna med att även Rumänien indrages. Utsikterna
för ryssarna att vinna framgång genom ett blixtkrig torde emellertid vara föga gynnsammare på detta håll. Rumänien lär i krigstid
kunna uppställa över 2 miljoner man och har i varje fall hälften
därav under vapen redan nu. Visserligen har den rumänska armens
moraliska kvalifikationer och krigsduglighet aldrig varit högt skattade. En högre standard än vad ryssarna visat i Finland har den
kanske icke, men säkerligen icke heller en lägre – utbildningstiden
är dock över 2 år, den längsta i Europa. Och i materiellt hänseende
705
Dagens frågor
torde den rumänska armen med säkerhet vara jämställd med, sannolikt överlägsen den ryska.
Att döma av allt som framkommit i pressen skulle aktivt italienskt
ingripande troligen icke låta länge vänta på sig, om Sovjet ginge till
aktion över sin sydgräns. Det italienska ingripandet finge väl närmast formen av ett bistånd i fråga om flyg som kunde utbalansera
ryssarnas eventuella överlägsenhet i luften, men kanske också genom
en insats av första klassens mekaniserade truppförband och genom
krigsrnaterielleveranser.
På det hela taget förefaller en krigisk aktion mot grannarna i söder
innebära så utomordentliga risker för Ryssland och vara förbunden
med så enorma svårigheter, att vinsten knappast kan stå i proportion
därtill. Man kan väl i Moskva icke heller blunda för det faktum,
att de ryska oljefältens alltjämt viktigaste produktionsdistrikt ligger omkring Baku, helt nära den turkiska gränsen. Baku utgör ett
vida mer sårbart mål för bombflygarna än något som ryssarna kunna
finna i Turkiet: det skulle säkerligen icke behövas många brandbomber för att hela oljedistriktet skulle stå i lågor, vilket i sin tur kunde
få de ödesdigraste konsekvenser för den ryska krigsberedskapen och
folkhushållningen. Skulle makthavarna i Moskva icke desto mindre
ge sig ut i äventyret, torde det knappast innebära den risk för Indien
och det brittiska väldet, som Sovjets tyska vänner hoppas på, men
kanske en avsevärd risk för Ryssland självt, och i varje fall för
sovjetregimen. För Finland däremot skulle aktionen betyda en mycket välkommen avlastning.
E. L.
Utöarna i Då Tyrgils Knutssons farkoster för sex och ett halvt
Finska viken. århundrade sedan styrde in på Karelens farvatten och
föreningen av Finlands sydöstra hörn med det övriga Finland och
med västerländsk kultur begynte, införlivades även utöarna i Finska
viken med sin redan då uråldriga finska fiskarbefolkning i det
svensk-finska väldet.
Dessa utöar – Hogland (Suursaari), Tytterskär (Tytärsaari), Lövskär, tidigare Löfsalö (Lavansaari) och Seitskär (Seiskari) – hörde
till Wiborgs slottslän, Stranda härad, därav de tre förstnämnda till
Veckelaks (Vehkalahti), den sistnämnda till Björkö (Koivisto) socknar. Under fyra århundraden kunde öborna njuta av de fördelar,
som tillkomma medborgare i en västerländsk rättsstat. Men då den
svensk-finska stormakten störtades, måste utöarna- liksom hela det
övriga »Gamla Finland», såsom Wiborgs län under det ryska styret
kallades – avträdas till segrarna. Redan före fredsslutet började
tsar Peter skänka sina tjänare gods och marker i de erövrade områ-
dena. Bland de första av dessa donationer voro utöarna i Finska
viken, som år 1718 skänktes till den spanskfödda ceremonimästaren
vid kejserliga hovet, J ohan da Costa. Peter åtrade sig dock snart –
kanske voro erövringsplanerna då ännu blygsammare – och återtog
år 1720 alla donationer väster om landsvägen från Viborg till Kex- 706
Dagens frågor
holm. Men sedan gränsen i Nystadsfreden 1721 blivit fastställd, förnyades flere av de tidigare donationerna. Och bland dem, som återfingo sina, befann sig da Costa, som den 16 november 1721 erhöll utöarna till »evig och ärftlig besittning». Men sedan ceremonimästarens
änka dött någon gång i mitten av århundradet, återgick förläningen
till kronan, och öborna återfingo sin ställning som kronobönder, så
vida de inte, såsom t. ex. seitskärbon Johan Eriksson Herra, hade
löst sina hemman till skatte. Då Alexander I sedermera år 1812 återförenade Wiborgs län med det övriga Finland och Stolbovafredens
råmärken åter kommo att betyda inte blott en kulturell utan även en
politisk gräns, blevo också öborna på Finska vikens utöar delaktiga
av frukterna av den generöse monarkens handlingssätt. Sålunda
fingo de i kyrkligt hänseende en större självständighet än tidigare.
Efter Finlands frihetskamp uppgingo öarna i det fria Finland.
H o g l a n d är den största, ståtligaste och till namnet mest bekanta
av utöarna i Finska viken. Norr därom utkämpades den 17 juli 1788
det namnkunniga slaget vid Hogland, då båda flottorna, både den av
hertig Karl av Södermanland förda svensk-finska och den ryska
kommenderad av amiral Greigh, retirerade till sina baser för att fira
segern med Te Deum. Hagland ligger i den bredaste delen av Finska
viken. Därifrån är det 40 km. till Kotka och 55 km. till närmaste
punkt på den estniska kusten. Dess areal är närmare 21 kvadratkm.,
dess längd 11 km. och bredden varierar från 1,5 till 3 km. För varje
seglare i Finska vikens östligare farvatten är dess ståtliga silhuett,
med höjderna Pohjoiskorkia (106m.), Mäkiinpäällys (126m.), Haukkavuori (142 m.) och Lounatkorkia (158 m.), bekant. Invånarantalet är
enligt 1938 års mantalslängd 760 personer. Dessa ha bott i två byar,
Suurkylä med en god av vågbrytare skyddad hamn, och Kiiskinkylä,
båda belägna på den östra stranden.
T y t t e r s k ä r med det därtill hörande obebodda Lill-Tytterskär
eller Säyvö, är Finlands sydligaste kommun. Avståndet till Hoglands
sydspets är 18,5 km., och till Kotka 75 km. Ön är nästan rund till
formen, med en radie av 3-3,5 km. Stränderna äro låga. Arealen är
8,3 kvadratkm., varav största delen består av jämn sandmo. I nordost
utsträcker sig sandjordmånen ända till stranden och bildar en mäktig dyn, som av höststormarna tränges in mot land, dödande på sin
väg skog och växtlighet. Invånarantalet är jämförelsevis högt, 465
mantalsskrivna personer år 1938 men har gått tillbaka sedan 1920-
talet. Bosättningen har varit koncentrerad i en enda by belägen vid
södra stranden, där öns enda hamn ligger, skyddad av en anspråkslös
vågbrytare men tillgänglig endast för smärre farkoster.
L ö v s k ä r och därtill hörande små öar ligga på omkring 30 km.
avstånd från den ingermanländska kusten. Till finska fastlandet är
avståndet 70 km. Huvudön består av själva Lövskär jämte den öster
därom liggande Suisaari, som förenas med den förstnämnda av ett
lågt sandnäs. Till arealen är den näst största av dessa utöar, d. v. s.
över 15 kvadratkm., och till invånarantalet den absolut största: 1,223
personer enligt 1938 års mantalslängder. Ä ven här bildar flygsanden
707
52- 3DS39. Svensk Tidskrift 1939.
Dagens frågor
dyner, som ännu snabbare än på Tytterskär »vandra» in mot land
och döda den svaga skogsvegetationen.
S e i t s k ä r s låga öar stiga ur havet 35 km. från Ingermanlands
kust. Huvudön är 4 km. lång och 1,5 km. bred, arealen något över
4 kvadratkm. Invånarantalet år 1938 var 729, varav en del frånvarande, d. v. s. sjömän på långfärder. I varje fall betyder detta att
Seitskär har varit Finlands tätast bebodda kommun med 180 innevå-
nare per kvadratkm. För ett tiotal år sedan var befolkningen något
talrikare, enligt kyrkoböckerna år 1921 848 personer. Naturförhållandena äro liknande dem på Lövskär, d. v. s. huvudsakligast sand,
moräner och dyner. På öns västra del har bosättningen koncentrerat
sig i tre byar. Dessa ha, liksom byarna på de tre övriga utöarna, varit mycket tätt bebyggda med smala, pittoreska gränder mellan husen.
Utöarnas befolkning har huvudsakligast livnärt sig på fiske och
sjöfart; som ovan sagts ha naturförhållandena lagt hinder i vägen
för något nämnvärt jordbruk. Särskilt på Bogland har på senare år
turisttrafiken under somrarna blivit en inkomstkälla. Invånarna på
Tytterskär ha delvis levt på att uppehålla sjötrafik mellan Finland
och Estland med egna, oftast mycket små men starkt byggda, numera
oftast motorförsedda jakter. Lövskärsborna ägde före världskriget
ett åttiotal större segelfartyg i fraktfart mellan östersjöhamnarna
och dessutom ett trettiotal jakter (»jalov»), som seglade mellan Petersburg, Viborg och Narva. Efter världskriget ha de ej haft samma betingelser som förut för denna fraktfart, men ända in på sista tiden
hade lövskärsborna ett flertal skutor på sjön. Aven Seitskärsborna,
som även äro kända för sin mångkunnighet i hemslöjd, ha idkat
fraktfart med sina »galjaser», slättoppade skonare vilkas smäckra
eleganta former säkerligen bevara traditioner från Chapmans tid på
Sveaborg. Seitskärsborna ha bl. a. seglat med ved till Sverige. Vintertiden är Seitskär samlingsplatsen för fiskarna i hela den Finska
vikens östra botten, och där kan då samlas en tillfällig befolkning
av hundratals män från alla omkringliggande öar och kuster. Eljest
har fisket på öarna delvis försvårats av norpatfredens bestämmelser.
Vid de ultimativa förhandlingarna i oktober och november mellan
Sovjet och Finland hade Finland för att nå en överenskommelse uppgivit utöarna med undantag för Hogland. Obefästa som de voro ha
de nu erövrats av ryssarna. Men deras befolkning – sammanlagt
3,500 – har av allt att döma i förväg överförts till det finländska
fastlandet. Kriget och våldet avgör, om de skola kunna återföras till
Finland. Kanhända skall den idoga befolkning, som sedan den grå
forntiden under svårigheter och kamp haft sin utkomst där, aldrig
mer få återse sina öar, och kanhända skall dessas finska kultur hastigt
och brutalt utplånas av dittransporterade ryssar~ Kanske äro dessa
omtyckta sommaröar, med deras storslagna natur och gästvänliga
folk, för alltid stängda för fastlandsbefolkningen~ Åven i Sverige
bör man erinra sig dessa öar, som en gång tillhört det svenska väldet, men som nu stå inför hotet att föras bortom den västerländska
kulturgränsen. E. O.
708