Jordbrukets framtidsproblem
1939
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
JORDBRUKETs
FRAMTIDSPROBLEM
DET är nu snart tre år sedan jordbruksdepartementet kom i
bondeförbundets och hr Pehrsson-Bramstorps händer. Hans ämbetstid har sammanfallit med en utpräglad högkonjunktur. Även
jordbrukarna ha såtillvida gynnats därav, som prisnivån å deras
saluprodukter stigit; efter krisen har nämligen produktprisindex
enligt jordbruksnämndens beräkningar nu nått upp till cirka 96
och enligt Lantbrukssällskapets till cirka 90 procent av nivån under basperioden 1925/29. Samtidigt ha dock priserna på jordbrukets förnödenheter och arbetslöner samt – för rationaliseringsändamål – kapitalinvesteringen ökats, vilket räntekostnadernas
sänkning och den lejda arbetskraftens inskränkning med all sannolikhet icke ekvivalerat. Någon klarläggande undersökning av
jordbrukets genomsnittliga nettoinkomst nu och under 1920-talet
föreligger ännu ej, men det ingår i jordbruksutredningens uppdrag att prestera en dylik. Till dess kan man endast konstatera,
att jordbrukarklassen icke torde – och i vart fall ej själv anser
sig – ha fått sin andel av den allmänna välståndsstegringen.
Evident är att jordbrukets inkomstläge varit otillräckligt för att
lyfta lantarbetarna till industriarbetarnas sociala nivå, liksom att
skillnaden mellan lantarbetarnas löner och ortens byggnadsarbetares kommit talet om »de två nationerna» att åter höras. Lika
uppenbart är, att den nuvarande ledningen av jordbruksdepartementet så långt ifrån att ha tillvunnit sig jordbrukarnas tacksamhet och förtroende i stället alltmer fått röna bevis på deras missbelåtenhet och irritation; i vart fall har missnöjesresolutionernas
flod vällt nästan uppseendeväckande kraftigt fram på sistone.
Även om det är orättmätigt att ensidigt påbörda hr Bramstorp
skulden för den komplicerade jordbruksregleringens ofullkomlighet, ha lantmännen både inom och utanför bondeförbundet måst
konstatera, att ej ens förbundets ledare i sin roll som jordbrukets
räddare förde med sig någon trollgrep in i kanslihuset. De veta,
81
J ordbrukets framtidsproblem
att hr Brarnstorp i ett hänseende haft det enastående väl förspänt:
ensam av alla de sista decenniernas jordbruksministrar har han
haft en väldisciplinerad riksdagsmajoritet till sitt förfogande. Så
stora tjänster som hans parti gjort socialdemokraterna borde
han kunna få allt vad han pekat på; därför bero, tycka många,
jordbrukarnas besvärligheter på att hr Brarnstorp pekat för litet.
Inte heller kan jordbruksministern urskulda sig med en hänvisning till jordbruksutredningen och det förhållandet, att denna
ännu ej avslutat sitt arbete, ty då mötes han av frågan, varför
han trots uppmaningar dröjde så länge med tillsättandet av kornmitten.
Bortser man emellertid från det politiska dagsläget, kan man
konstatera, att förutsättningarna för jordbruksregleringen numera i hög grad förändrats sedan den tid, då statsingripandet på
experimentell väg undan för undan uppbyggdes. Regleringen,
absolut trängande för att nödtorftigt hjälpa jordbruket över krisen och förebygga landsbygdens utarmning, har såsom en övergångsform väl fyllt sin mission. Men i stället för att bli, vad
några en gång optimistiskt trodde, blott ett interimistiskt ingripande, har regleringen frammanat behov av nya stödåtgärder. En viss överproduktion har uppstått tack vare den tekniska
utvecklingens framsteg och rationalisering samt gjort det omöjligt att begränsa de statliga åtgärderna till ett gränsskydd,
bakom vilket en fri prisbildning finge råda. »Överproduktionen»
lir dock som bekant ej liktydig med att ett autarkiskt tillstånd
nåtts på det agrara området. Den har sin grund i betydande import främst av råvaror för rnargarinfrarnställning, foderkakor
och fodermedel, och den förutsätter dessutom att importerade
gödningsämnen och brännoljor stå jordbruket till buds. Och
exporten av livsmedelsprodukter tar ännu ej ut importen.
I korthet sagt finnes ett mindre produktionsöverskott å fläskoch äggrnarknaden. I fråga om kött och potatis uppväga konsumtion och produktion ungefär varandra. På grund av fjolårets
exceptionellt gynnsamrna skörd synes brödspannmålsöverskottet
vid konsumtionsårets slut motsvara ungefär en halv veteskörd;
i fråga om brödsäden har det m. a. o. visat sig, att det gamla inlösningsförfarandets utbytande 1936 mot stödköpssystemet – åtminstone så länge importerade fodermedel ej fördyrats – ej förrnått hindra uppkornsten av en överproduktion liknande den som
förekorn under animaliekrisens första år. I fråga om fettämnen
82
Jordbrukets framtidsproblem
tillverkades i fjol inom landet cirka 58,000 ton margarin och
cirka 80,000 ton mejerismör, varav ungefär 30,000 ton smör avsattes på exportmarknaderna. Vid sidan av importen av margarinets
råämnen uppvisar endast den inhemska fodermedelsproduktionen
ett större underskott.
Det bekymmersamma i läget inskränker sig emellertid ej enbart till den aktuella »överproduktionen». Inga tecken tyda på
att jordbrukets tekniska förbättring och därav uppkomna större
avkastningsförmåga under eljest oförändrade omständigheter nått
sin kulmen. Med all sannolikhet kan det svenska jordbruket snart
tillgodose hela landets livsmedelsbehov – härvid bortses då från
om viss export alltjämt upprätthålles i gengäld mot viss import
– och om ett visst antal år har jordbrukets produktionskapacitet
kanske ökats med 30 a 40 procent. Med hänsyn till befolkningsutvecklingen kan man endast i begränsad utsträckning vänta sig,
att konsumtionen ökas i samma mån. Då en motsvarande intensifiering av jordbruket pågår i andra länder och då befolkningstalen i de stora närliggande importländerna uppenbarligen ej
komma att växa i högre grad, torde konkurrensen om jordbrukets
exportmarknader framdeles ej bli mindre än nu och följaktligen
kunna ej heller priserna väntas bli stort förbättrade. Inom beräknelig framtid måste Sveriges jordbruk m. a. o. i främsta rummet förlita sig till den inhemska marknaden. Det svenska jordbrukets kapacitet kan- frestas man säga- komma att motsvara
en konsumerande befolkning av den storlek, som skulle vara för
handen, därest en folkavtappning vid emigrationen i slutet av förra
seklet ej framtvingats på grmid av vår kapitalfattigdom eller
bristande ekonomiska initiativkraft eller av båda omständigheterna i förening. Utvecklingen har i vart fall blivit rakt motsatt den av MaHhus förutspådda: ej befolkningens utan livsmedlens progression har blivit den större.
Tvärtemot denna troliga långtidsutveckling kunde man rent
teoretiskt uppställa industrialiseringen av Sverige såsom det ekonomiskt förmånligaste. Livsmedel kunna ju nästan överallt –
t. ex. i östersjöstaterna – köpas till dumpingpriser och i utbyte
mot dessa skulle Sverige kunna avtala om att sälja sina högkvalificerade och dyra industriprodukter. På så sätt skulle svenska
folket enligt tidsandans bud kunna få packa ihop sig i städer och
samhällen, medan det överlämnades åt andra folk att »slava» i
det tunga och smutsiga arbetet på åkrarna. Emellertid kan man
83
J
.~
.
.
J ordbrukets framtidsproblem
blott spekulera över, icke i sådana fina affärer. Den universella
utvecklingen anvisar den enda tänkbara vägen för Sverige. J ordbruksbefolkningen kan ej plötsligt göras till några kringflyttande
tattare, och balans mellan landsbygd och städer måste ofrånkomligen vidmakthållas. Det moderna kriget gör det nödvändigt för
varje stat,- och icke minst för en liten stat, som vill bevara och
värna sin neutralitet – att trygga livsmedelstillgången vid avspärrning. Livsmedelsproduktionen torde åtminstone relativt sett
i allt högre grad komma att undandras handelsutbytet mellan
staterna. En återgång till en agrar självförsörjning blir allt tydligare inom alla de länder, där förutsättningar därför finnas. Av
alla autarkiska strävanden måste denna också vara den naturligaste; även om den från gammal frihandelsståndpunkt ej skulle
innebära det mest ekonomiska utbytet, kan den- med tanke på
de bägge senaste svåra kriserna – ytterligare försvaras såsom ett
led i strävan att minska landets beroende av de internationella
krisvågorna därigenom att även jordbruket inrangeras bland de
mera konstanta och okänsliga produktionsfaktorerna.
Den statliga jordbrukspolitiken måste därför — det är enligt
vår mening självklart – för den närmaste framtiden inriktas på
att ge jordbruksnäringen allt det stöd, som kräves för att dess
utövare skola komma i paritet med andra jämförliga samhällsgrupper. A andra sidan få de fortsatta och nya hjälpåtgärderna
ej på längre sikt hindra jordbruksnäringens egen anpassning
efter nya förhållanden och en i framtiden påräknelig konsumtionskrets. Vare sig man vill kalla det för planhushållning eller
icke, måste statsmakterna ta till utgångspunkt för sitt handlande,
att större förändringar än under sekler förestå eller åtminstone
kunna förestå inom jordbruket och på landsbygden. De måste för
sig uppställa olika tänkbara framtidsperspektiv och inrätta sig
därefter. Jordbruks- och landsbygdspolitik måste drivas på
många linjer och efter olika strategiska förändringar. Och de
måste drivas parallellt och i samklang med varandra.
Endast några skissartade synpunkter på framtidsutvecklingen
kunna här anföras, med förbigående av problemen om jordbrukets
interna prisutjämning inom regleringens ram och med dess tillhjälp.
Den första linjen är, att jordbrukets troliga successiva produktionsstegring ej nödvändigtvis behöver baseras uteslutande på
hittillsvarande tillverkningar eller förutsättningar. Ingen kan
84
– ’
Jordbrukets framtidsproblem
ännu med säkerhet förutsäga, vad som kommer ut ur de särskilt
i Tyskland långt drivna experimenten med användning av mjölk
och halm för industriella ändamål. De kanske revolutionerande
uppfinningarna rörande träets användbarhet för framställning av
kläder, socker m. m. kunna med tiden göra övergång till skogsbruk lönande, särskilt då på mer avlägset belägna jordbruk. Ytterligare kan vårt jordbruk mer än hittills utnyttjas för fåravel, på
det sätt som skisserats i en vid årets riksdag av hr Swartling m. fl.
väckt motion; särskilt i Norrland borde fåravel kunna bedrivas
på lämpliga marker, med hjordar och herdar. Syftet vore att
fylla den inhemska textilindustriens ullbehov och bleve sålunda
ett led i vår ekonomiska försvarsberedskap. En fåravel i dylik
stor skala skulle kunna bringa jordbrukarna åtskilliga tiotal miljoner kronor i inkomst. slutligen kunna jordbrukarna överhuvud
taget mer än hittills inrikta sig på framställning av vissa högre
förädlade, mera näringsrika produkter; en sådan »kvalitativ»
framryckning har också nyligen diskuterats i fackpressen.
Den andra linjen är, att jordbrukarna förmås inrikta sig på att
genom egen odling minska eller helt onödiggöra den hittillsvarande importen av råvaror och förnödenheter. Ur flera synpunkter har den medgivna stora fodermedelsimporten under senare år tett sig föga rationell, och den av jordbruksutredningen
nu föreslagna höjningen av fodermedelsavgifterna framstår synnerligen starkt motiverad; sedan utredningen samtidigt föreslagit ’
en differentiering av mjölkpriset till förmån för de små jordbrulmrna, för vilka fördyrade inköp av fodermedel varit ovälkomna, bör uppdämmandet av fodermedelsimporten icke behöva
stöta på samma politiska motstånd som tidigare. Höjningen av
fodermedelsavgifterna måste stimulera inhemsk odling av äggvitehaltiga foderväxter; endast genom en omläggning av odlingen i denna riktning, i förening med en viss utjämning av inlösningspriserna mellan råg och vete inbördes samt mellan dessa
sädesslag och foderväxterna, synes en inskränkning av veteöverproduktionen på frivillig väg vara möjlig. Om försöken med odling i Sverige av raps och sojabönor torde det ännu vara tidigt
att yttra sig, i vart fall om försöken med sojabönor.
Den just nu mest brännande frågan rör spänningen mellan margarin och smör. Jordbruket har här sin naturliga intressesfär. Trots
de restriktiva åtgärder, som vidtagits först 1932, då inblandning
av smör i margarin förbjöds, och senare .genom accisbeläggning
85
j
J
J ordbrukets framtidsproblem
och prisfördyring, har margarinet vunnit ökad utbredning. Under de sista fem åren har nämligen förbrukningen stegrats från
cirka 52,000 ton till cirka 58,000 ton, och ökningen skulle ha varit
än större, om ej jordbrukarna genom återtagning av smör från
mejerierna motat margarinet från sina domäner. På grund av
bristande statistiska uppgifter om det s. k. lantsmöret kan det ej
med bestämdhet utrönas, om margarinet totalt sett vunnit terräng på smörets bekostnad – även den inhemska smörkonsumtionen har något stegrats sedan 1934 – men ofrånkomligt är att
resultatet av statsmakternas hittillsvarande åtgärder att stödja
smöret på margarinets .bekostnad lämnat fullständigt negativt
resultat. Samtidigt därmed registrerar man, att avsättningen av
smör i Tyskland och England visserligen givit successivt förbättrade priser men med hänsyn till det undan för undan stegrade inhemska smörpriset alltjämt betingar stora exporttillägg.
För 1938 har smörexporten (c:a 30,000 ton) i pristillägg sålunda
betingat ungefar 25 milj. kronor eller ungefär samma belopp som
margarinaccisen (av vars maximum 60 ’öre per kg. 45 öre f. n.
uttagas) tillfört mjölkregleringen. I den mån smörtillverkningen
såsom troligt ytterligare kommer att stiga, försvåras än mer möjligheten att avsätta smöret till ett lönsamt pris på jordbrukarnas
·viktigaste saluprodukt, mjölken. I detta läge äro skärpta stödåtgärder nödtvungna. Olika vägar äro tänkbara, varvid utgångspunkten är att – såsom siffrorna ange – viss margarintillverkning ännu så länge är nödvändig för att utfylla fettämnesbehovet
i landet.
För det första har man härvid ifrågasatt importreglering av
margarinets råvaror i och för begränsning av margarintillverkningen; ingen har emellertid kunnat anvisa en väg att rättvist
och utan det mest kristidsbetonade ransoneringssystem fördela
rätten till inköp av det margarin, som får tillverkas. För det
andra har man ifrågasatt ytterligare höjning av margarinaccisen, kanske därhän att margarinpriset förhölle sig till smörpriset
som 2: 3; ökningen av margarinaccismedlen skulle visserligen
möjliggöra en sänkning av smörpriset utan rubbandet av produktmjölkpriset men likväl icke erbjuda absolut garanti för ökad
smöravsättning och dessutom framkalla krav på vittomfattande
prislättnader för mindre bemedlade. För det tredje har frågan
om inblandning av smör i margarin (eller vice versa) åter förts
på tal. Denna tanke avvisades som bekant av 1934 års s. k. marga- 86
____________________….____.. –..
Jordbrukets framtidsproblem
rinutredning (dock ej av margarinindustrins representant) såsom
en alltför drastisk och tvivelaktig åtgärd, helst som man i dåvarande läge ej hade samma stora smöröverskott att räkna med
som nu och utvecklingen på exportmarknaderna ännu var högeligen oviss. I innevarande stund är läget ett annat. När smörexporten slukar hela accissumman, måste man fråga sig, om det
längre är välbetänkt att fördyra margarinet för våra konsumenter blott för att till utlänningarnas förmån från den svenska
smörmarknaden avlasta överskottet. Man skulle lika väl – förslagsvis genom en samorganisation av margarinindustrien och
Svenska mejeriernas riksförening – kunna förbinda margarinindustrin att avsätta smöröverskottet samt i förhållande därtill
inskränka sin produktion. Förutsättningen härvid vore, att man
kunde räkna med att offentliga institutioner, sjukhus, restauranger, bättre situerade och jordbrukare fortfarande använde
smör i en viss konstant omfattning. Vid blandningen av smöret
och margarinet skulle olikastandardtyper (t. ex. 10, 25 och 50 procents smörinblandning) åstadkommas. Under antagande att ingen
eller ingen kraftigare margarinaccis uttoges, skulle 25 procents
smörinblandning betinga ett pris i närheten av det nuvarande
accisbelagda margarinpriset och 50 procents inblandning något
över 2 kr. Vi lämna härvid därhän, om hela smöröverskottet
borde eller kunde avsättas på den svenska marknaden, likaså om
det skulle vara möjligt att utan åtminstone en låg margarinaccis
hålla produktmjölkpriset uppe vid skälig höjd. I nuvarande läge
måste det vara värt omprövning att på denna prissänkningens
väg och genom samverkan mellan margarinindustrin och mejeriorganisationen söka vidga den inhemska smöravsättningen. Man
måste i vart fall anse denna väg som den minst radikala, och
många omständigheter göra det troligt att de stora breda konsumentlagren skulle stanna för höggradiga smörblandningar. Genom de olika standardtyperna skulle dessutom åstadkommas prisdifferentieringar, som skulle kunna överflödiggöra mycket i diskuterade rabattsystem till förmån för mindre bemedlade, vare sig
dessa system avse smör eller margarin. Vilken lösningen av margarinfrågan än må bli, kan den ej ske efter den strikta nationalekonomiens lagar utan efter vad som med hänsyn till jordbruksbefolkningen är socialt nödvändigt.
En tredje linje vid förbättringen av jordbrukets utkomstmöjligheter är att planmässigt söka befordra konsumtionens stegring.
87
J ordbrukets framtidsproblem
Det är den väg, befolkningskommissionen anvisat i sina förslag
rörande skolfrukostar och barnrika familjer. Åven om prof. Myrdal skulle ha lancerat iden för att göra sin socialpolitik aptitligare
för jordbrukarna, kan den ej avvisas. Men de kvantitativa verkningarna av dylika åtgärder få ej överskattas. Och de böra
kunna realiseras i vida mindre generella former än de föreslagna
och utan att några alltför vidlyftiga kommissionssystem tillskapas.
En fjärde linje, med sikte på att utjämna förhållandet mellan
jordbrukarklassen och övriga grupper, är att genom fortsatt
rationalisering öka jordbrukets avkastning per varje dess brukare och anställd. På programmet stå härvid förbättringar inom
jordbrukets byggnader, men hr Bramstorp synes ännu ej ha nalkats handlingens stadium, när det gäller att få bukt med de motverkande krafterna och få rätsida på de avita förhållandena rö-
rande byggnadskostnaderna. Ånnu viktigare är måhända, att
jordbrukets brukningsdelar i möjligaste mån anpassas efter nutida produktionsbetingelser. Detta måste vara av ojämförligt
större vikt än att tillskapa nya jordbruksegnahem av kanske tvivelaktig bärighet, såsom kanslirådet Curt Rohtlieb närmare utvecklade i en uppsats i förra häftet; en statsunderstö.dd nyodling
kan numera blott i särskilda fall rekommenderas, exempelvis till
förbättring av ofullständiga jordbruk eller av .»kulturpolitiska»
skäl i övre Norrland. Framtidsmålet måste bli att skapa bärkraftiga, efter teknikens utveckling avpassade typer av självständiga
jordbruk, vilka ge brukare och anställda de förhållandevis största
inkomsterna. Arbetet härpå måste kräva många år, men det måste
planläggas i tid och får ej kollidera med egnahemspolitiken. Det
kan medföra en vittgående strukturförändring på landsbygden,
därvid den gamla jordromantiken ohjälpligen kommer i strid
med men får vika för modern jordbruksrealism.
Den femte linjen kan kallas en allmän positiv landsbygdspolitik
Befolkningskommissionen har i sitt betänkande om flykten från
landsbygden fördomsfritt samlat sig kring programmet: jordbrukets avfolkning genom rationalisering må ej hindras, men landsbygdens avfolkning må motverkas genom olika åtgärder och
främst genom att ingjuta annat produktivt liv i kommunerna för
att vidmakthålla dessas välmåga och möjliggöra en med städerna
jämbördig standard. Ingen har veterligen bestritt vare sig klokheten eller rättvisan i en sådan positiv landsbygdspolitik, men
88
Jordbrukets framtidsproblem
ingen har i år sett någon mera målmedveten regeringsinsats så-
som ingress till realiserandet av detta program. En sådan landsbygdspolitik måste ha två led. Det ena, det positiva, innebär att
statsmakterna i de fall, där detta är möjligt, ej sätter landsbygdsbefolkningen i sämre klass än städernas invånare, t. ex. rörande
sjukvårdskostnader, fortbildning, kommunikationer och skatter;
även för jordbruksbefolkningen innebure detta en viss ekonomisk
utjämning. Det andra ledet, det negativa, innebär att statsmakterna ej förhasta sig till dyrbara och vittsvävande sociala åtgärder utan hänsynstagande till sannolika strukturförändringar; när
riksdagsman Martin Skoglund i vårt förra häfte varnade mot en
panik i landsbygdens bostadsfråga och uppvisade angelägenheten
av varsamhet vid vrakande av gamla och uppförande av nya hus,
var detta ett talande exempel på nödvändigheten att tyda tidens
tecken. Och sist men icke minst måste man understryka enskilda
organisationers – i första hand byggnadsfackföreningarnas –
ansvar för att den positiva landsbygdspolitiken ej går i baklås,
med risk att jämvikten mellan land och stad rubbas och jordbruksbefolkningen bolsjeviseras eller nazifieras.
Aldrig någonsin har det funnits ett så rikt arbetsfält för en
konstruktiv jordbruksminister som i nuvarande brytning mellan
gammal och ny tid. Att döma av valresultatet i höstas tyckas
t. o. m. gamla bondeförbundare tvivla på att hr Bramstorp är
ackurat den man som tiden ropar efter.
89
FRAMTIDSPROBLEM
DET är nu snart tre år sedan jordbruksdepartementet kom i
bondeförbundets och hr Pehrsson-Bramstorps händer. Hans ämbetstid har sammanfallit med en utpräglad högkonjunktur. Även
jordbrukarna ha såtillvida gynnats därav, som prisnivån å deras
saluprodukter stigit; efter krisen har nämligen produktprisindex
enligt jordbruksnämndens beräkningar nu nått upp till cirka 96
och enligt Lantbrukssällskapets till cirka 90 procent av nivån under basperioden 1925/29. Samtidigt ha dock priserna på jordbrukets förnödenheter och arbetslöner samt – för rationaliseringsändamål – kapitalinvesteringen ökats, vilket räntekostnadernas
sänkning och den lejda arbetskraftens inskränkning med all sannolikhet icke ekvivalerat. Någon klarläggande undersökning av
jordbrukets genomsnittliga nettoinkomst nu och under 1920-talet
föreligger ännu ej, men det ingår i jordbruksutredningens uppdrag att prestera en dylik. Till dess kan man endast konstatera,
att jordbrukarklassen icke torde – och i vart fall ej själv anser
sig – ha fått sin andel av den allmänna välståndsstegringen.
Evident är att jordbrukets inkomstläge varit otillräckligt för att
lyfta lantarbetarna till industriarbetarnas sociala nivå, liksom att
skillnaden mellan lantarbetarnas löner och ortens byggnadsarbetares kommit talet om »de två nationerna» att åter höras. Lika
uppenbart är, att den nuvarande ledningen av jordbruksdepartementet så långt ifrån att ha tillvunnit sig jordbrukarnas tacksamhet och förtroende i stället alltmer fått röna bevis på deras missbelåtenhet och irritation; i vart fall har missnöjesresolutionernas
flod vällt nästan uppseendeväckande kraftigt fram på sistone.
Även om det är orättmätigt att ensidigt påbörda hr Bramstorp
skulden för den komplicerade jordbruksregleringens ofullkomlighet, ha lantmännen både inom och utanför bondeförbundet måst
konstatera, att ej ens förbundets ledare i sin roll som jordbrukets
räddare förde med sig någon trollgrep in i kanslihuset. De veta,
81
J ordbrukets framtidsproblem
att hr Brarnstorp i ett hänseende haft det enastående väl förspänt:
ensam av alla de sista decenniernas jordbruksministrar har han
haft en väldisciplinerad riksdagsmajoritet till sitt förfogande. Så
stora tjänster som hans parti gjort socialdemokraterna borde
han kunna få allt vad han pekat på; därför bero, tycka många,
jordbrukarnas besvärligheter på att hr Brarnstorp pekat för litet.
Inte heller kan jordbruksministern urskulda sig med en hänvisning till jordbruksutredningen och det förhållandet, att denna
ännu ej avslutat sitt arbete, ty då mötes han av frågan, varför
han trots uppmaningar dröjde så länge med tillsättandet av kornmitten.
Bortser man emellertid från det politiska dagsläget, kan man
konstatera, att förutsättningarna för jordbruksregleringen numera i hög grad förändrats sedan den tid, då statsingripandet på
experimentell väg undan för undan uppbyggdes. Regleringen,
absolut trängande för att nödtorftigt hjälpa jordbruket över krisen och förebygga landsbygdens utarmning, har såsom en övergångsform väl fyllt sin mission. Men i stället för att bli, vad
några en gång optimistiskt trodde, blott ett interimistiskt ingripande, har regleringen frammanat behov av nya stödåtgärder. En viss överproduktion har uppstått tack vare den tekniska
utvecklingens framsteg och rationalisering samt gjort det omöjligt att begränsa de statliga åtgärderna till ett gränsskydd,
bakom vilket en fri prisbildning finge råda. »Överproduktionen»
lir dock som bekant ej liktydig med att ett autarkiskt tillstånd
nåtts på det agrara området. Den har sin grund i betydande import främst av råvaror för rnargarinfrarnställning, foderkakor
och fodermedel, och den förutsätter dessutom att importerade
gödningsämnen och brännoljor stå jordbruket till buds. Och
exporten av livsmedelsprodukter tar ännu ej ut importen.
I korthet sagt finnes ett mindre produktionsöverskott å fläskoch äggrnarknaden. I fråga om kött och potatis uppväga konsumtion och produktion ungefär varandra. På grund av fjolårets
exceptionellt gynnsamrna skörd synes brödspannmålsöverskottet
vid konsumtionsårets slut motsvara ungefär en halv veteskörd;
i fråga om brödsäden har det m. a. o. visat sig, att det gamla inlösningsförfarandets utbytande 1936 mot stödköpssystemet – åtminstone så länge importerade fodermedel ej fördyrats – ej förrnått hindra uppkornsten av en överproduktion liknande den som
förekorn under animaliekrisens första år. I fråga om fettämnen
82
Jordbrukets framtidsproblem
tillverkades i fjol inom landet cirka 58,000 ton margarin och
cirka 80,000 ton mejerismör, varav ungefär 30,000 ton smör avsattes på exportmarknaderna. Vid sidan av importen av margarinets
råämnen uppvisar endast den inhemska fodermedelsproduktionen
ett större underskott.
Det bekymmersamma i läget inskränker sig emellertid ej enbart till den aktuella »överproduktionen». Inga tecken tyda på
att jordbrukets tekniska förbättring och därav uppkomna större
avkastningsförmåga under eljest oförändrade omständigheter nått
sin kulmen. Med all sannolikhet kan det svenska jordbruket snart
tillgodose hela landets livsmedelsbehov – härvid bortses då från
om viss export alltjämt upprätthålles i gengäld mot viss import
– och om ett visst antal år har jordbrukets produktionskapacitet
kanske ökats med 30 a 40 procent. Med hänsyn till befolkningsutvecklingen kan man endast i begränsad utsträckning vänta sig,
att konsumtionen ökas i samma mån. Då en motsvarande intensifiering av jordbruket pågår i andra länder och då befolkningstalen i de stora närliggande importländerna uppenbarligen ej
komma att växa i högre grad, torde konkurrensen om jordbrukets
exportmarknader framdeles ej bli mindre än nu och följaktligen
kunna ej heller priserna väntas bli stort förbättrade. Inom beräknelig framtid måste Sveriges jordbruk m. a. o. i främsta rummet förlita sig till den inhemska marknaden. Det svenska jordbrukets kapacitet kan- frestas man säga- komma att motsvara
en konsumerande befolkning av den storlek, som skulle vara för
handen, därest en folkavtappning vid emigrationen i slutet av förra
seklet ej framtvingats på grmid av vår kapitalfattigdom eller
bristande ekonomiska initiativkraft eller av båda omständigheterna i förening. Utvecklingen har i vart fall blivit rakt motsatt den av MaHhus förutspådda: ej befolkningens utan livsmedlens progression har blivit den större.
Tvärtemot denna troliga långtidsutveckling kunde man rent
teoretiskt uppställa industrialiseringen av Sverige såsom det ekonomiskt förmånligaste. Livsmedel kunna ju nästan överallt –
t. ex. i östersjöstaterna – köpas till dumpingpriser och i utbyte
mot dessa skulle Sverige kunna avtala om att sälja sina högkvalificerade och dyra industriprodukter. På så sätt skulle svenska
folket enligt tidsandans bud kunna få packa ihop sig i städer och
samhällen, medan det överlämnades åt andra folk att »slava» i
det tunga och smutsiga arbetet på åkrarna. Emellertid kan man
83
J
.~
.
.
J ordbrukets framtidsproblem
blott spekulera över, icke i sådana fina affärer. Den universella
utvecklingen anvisar den enda tänkbara vägen för Sverige. J ordbruksbefolkningen kan ej plötsligt göras till några kringflyttande
tattare, och balans mellan landsbygd och städer måste ofrånkomligen vidmakthållas. Det moderna kriget gör det nödvändigt för
varje stat,- och icke minst för en liten stat, som vill bevara och
värna sin neutralitet – att trygga livsmedelstillgången vid avspärrning. Livsmedelsproduktionen torde åtminstone relativt sett
i allt högre grad komma att undandras handelsutbytet mellan
staterna. En återgång till en agrar självförsörjning blir allt tydligare inom alla de länder, där förutsättningar därför finnas. Av
alla autarkiska strävanden måste denna också vara den naturligaste; även om den från gammal frihandelsståndpunkt ej skulle
innebära det mest ekonomiska utbytet, kan den- med tanke på
de bägge senaste svåra kriserna – ytterligare försvaras såsom ett
led i strävan att minska landets beroende av de internationella
krisvågorna därigenom att även jordbruket inrangeras bland de
mera konstanta och okänsliga produktionsfaktorerna.
Den statliga jordbrukspolitiken måste därför — det är enligt
vår mening självklart – för den närmaste framtiden inriktas på
att ge jordbruksnäringen allt det stöd, som kräves för att dess
utövare skola komma i paritet med andra jämförliga samhällsgrupper. A andra sidan få de fortsatta och nya hjälpåtgärderna
ej på längre sikt hindra jordbruksnäringens egen anpassning
efter nya förhållanden och en i framtiden påräknelig konsumtionskrets. Vare sig man vill kalla det för planhushållning eller
icke, måste statsmakterna ta till utgångspunkt för sitt handlande,
att större förändringar än under sekler förestå eller åtminstone
kunna förestå inom jordbruket och på landsbygden. De måste för
sig uppställa olika tänkbara framtidsperspektiv och inrätta sig
därefter. Jordbruks- och landsbygdspolitik måste drivas på
många linjer och efter olika strategiska förändringar. Och de
måste drivas parallellt och i samklang med varandra.
Endast några skissartade synpunkter på framtidsutvecklingen
kunna här anföras, med förbigående av problemen om jordbrukets
interna prisutjämning inom regleringens ram och med dess tillhjälp.
Den första linjen är, att jordbrukets troliga successiva produktionsstegring ej nödvändigtvis behöver baseras uteslutande på
hittillsvarande tillverkningar eller förutsättningar. Ingen kan
84
– ’
Jordbrukets framtidsproblem
ännu med säkerhet förutsäga, vad som kommer ut ur de särskilt
i Tyskland långt drivna experimenten med användning av mjölk
och halm för industriella ändamål. De kanske revolutionerande
uppfinningarna rörande träets användbarhet för framställning av
kläder, socker m. m. kunna med tiden göra övergång till skogsbruk lönande, särskilt då på mer avlägset belägna jordbruk. Ytterligare kan vårt jordbruk mer än hittills utnyttjas för fåravel, på
det sätt som skisserats i en vid årets riksdag av hr Swartling m. fl.
väckt motion; särskilt i Norrland borde fåravel kunna bedrivas
på lämpliga marker, med hjordar och herdar. Syftet vore att
fylla den inhemska textilindustriens ullbehov och bleve sålunda
ett led i vår ekonomiska försvarsberedskap. En fåravel i dylik
stor skala skulle kunna bringa jordbrukarna åtskilliga tiotal miljoner kronor i inkomst. slutligen kunna jordbrukarna överhuvud
taget mer än hittills inrikta sig på framställning av vissa högre
förädlade, mera näringsrika produkter; en sådan »kvalitativ»
framryckning har också nyligen diskuterats i fackpressen.
Den andra linjen är, att jordbrukarna förmås inrikta sig på att
genom egen odling minska eller helt onödiggöra den hittillsvarande importen av råvaror och förnödenheter. Ur flera synpunkter har den medgivna stora fodermedelsimporten under senare år tett sig föga rationell, och den av jordbruksutredningen
nu föreslagna höjningen av fodermedelsavgifterna framstår synnerligen starkt motiverad; sedan utredningen samtidigt föreslagit ’
en differentiering av mjölkpriset till förmån för de små jordbrulmrna, för vilka fördyrade inköp av fodermedel varit ovälkomna, bör uppdämmandet av fodermedelsimporten icke behöva
stöta på samma politiska motstånd som tidigare. Höjningen av
fodermedelsavgifterna måste stimulera inhemsk odling av äggvitehaltiga foderväxter; endast genom en omläggning av odlingen i denna riktning, i förening med en viss utjämning av inlösningspriserna mellan råg och vete inbördes samt mellan dessa
sädesslag och foderväxterna, synes en inskränkning av veteöverproduktionen på frivillig väg vara möjlig. Om försöken med odling i Sverige av raps och sojabönor torde det ännu vara tidigt
att yttra sig, i vart fall om försöken med sojabönor.
Den just nu mest brännande frågan rör spänningen mellan margarin och smör. Jordbruket har här sin naturliga intressesfär. Trots
de restriktiva åtgärder, som vidtagits först 1932, då inblandning
av smör i margarin förbjöds, och senare .genom accisbeläggning
85
j
J
J ordbrukets framtidsproblem
och prisfördyring, har margarinet vunnit ökad utbredning. Under de sista fem åren har nämligen förbrukningen stegrats från
cirka 52,000 ton till cirka 58,000 ton, och ökningen skulle ha varit
än större, om ej jordbrukarna genom återtagning av smör från
mejerierna motat margarinet från sina domäner. På grund av
bristande statistiska uppgifter om det s. k. lantsmöret kan det ej
med bestämdhet utrönas, om margarinet totalt sett vunnit terräng på smörets bekostnad – även den inhemska smörkonsumtionen har något stegrats sedan 1934 – men ofrånkomligt är att
resultatet av statsmakternas hittillsvarande åtgärder att stödja
smöret på margarinets .bekostnad lämnat fullständigt negativt
resultat. Samtidigt därmed registrerar man, att avsättningen av
smör i Tyskland och England visserligen givit successivt förbättrade priser men med hänsyn till det undan för undan stegrade inhemska smörpriset alltjämt betingar stora exporttillägg.
För 1938 har smörexporten (c:a 30,000 ton) i pristillägg sålunda
betingat ungefar 25 milj. kronor eller ungefär samma belopp som
margarinaccisen (av vars maximum 60 ’öre per kg. 45 öre f. n.
uttagas) tillfört mjölkregleringen. I den mån smörtillverkningen
såsom troligt ytterligare kommer att stiga, försvåras än mer möjligheten att avsätta smöret till ett lönsamt pris på jordbrukarnas
·viktigaste saluprodukt, mjölken. I detta läge äro skärpta stödåtgärder nödtvungna. Olika vägar äro tänkbara, varvid utgångspunkten är att – såsom siffrorna ange – viss margarintillverkning ännu så länge är nödvändig för att utfylla fettämnesbehovet
i landet.
För det första har man härvid ifrågasatt importreglering av
margarinets råvaror i och för begränsning av margarintillverkningen; ingen har emellertid kunnat anvisa en väg att rättvist
och utan det mest kristidsbetonade ransoneringssystem fördela
rätten till inköp av det margarin, som får tillverkas. För det
andra har man ifrågasatt ytterligare höjning av margarinaccisen, kanske därhän att margarinpriset förhölle sig till smörpriset
som 2: 3; ökningen av margarinaccismedlen skulle visserligen
möjliggöra en sänkning av smörpriset utan rubbandet av produktmjölkpriset men likväl icke erbjuda absolut garanti för ökad
smöravsättning och dessutom framkalla krav på vittomfattande
prislättnader för mindre bemedlade. För det tredje har frågan
om inblandning av smör i margarin (eller vice versa) åter förts
på tal. Denna tanke avvisades som bekant av 1934 års s. k. marga- 86
____________________….____.. –..
Jordbrukets framtidsproblem
rinutredning (dock ej av margarinindustrins representant) såsom
en alltför drastisk och tvivelaktig åtgärd, helst som man i dåvarande läge ej hade samma stora smöröverskott att räkna med
som nu och utvecklingen på exportmarknaderna ännu var högeligen oviss. I innevarande stund är läget ett annat. När smörexporten slukar hela accissumman, måste man fråga sig, om det
längre är välbetänkt att fördyra margarinet för våra konsumenter blott för att till utlänningarnas förmån från den svenska
smörmarknaden avlasta överskottet. Man skulle lika väl – förslagsvis genom en samorganisation av margarinindustrien och
Svenska mejeriernas riksförening – kunna förbinda margarinindustrin att avsätta smöröverskottet samt i förhållande därtill
inskränka sin produktion. Förutsättningen härvid vore, att man
kunde räkna med att offentliga institutioner, sjukhus, restauranger, bättre situerade och jordbrukare fortfarande använde
smör i en viss konstant omfattning. Vid blandningen av smöret
och margarinet skulle olikastandardtyper (t. ex. 10, 25 och 50 procents smörinblandning) åstadkommas. Under antagande att ingen
eller ingen kraftigare margarinaccis uttoges, skulle 25 procents
smörinblandning betinga ett pris i närheten av det nuvarande
accisbelagda margarinpriset och 50 procents inblandning något
över 2 kr. Vi lämna härvid därhän, om hela smöröverskottet
borde eller kunde avsättas på den svenska marknaden, likaså om
det skulle vara möjligt att utan åtminstone en låg margarinaccis
hålla produktmjölkpriset uppe vid skälig höjd. I nuvarande läge
måste det vara värt omprövning att på denna prissänkningens
väg och genom samverkan mellan margarinindustrin och mejeriorganisationen söka vidga den inhemska smöravsättningen. Man
måste i vart fall anse denna väg som den minst radikala, och
många omständigheter göra det troligt att de stora breda konsumentlagren skulle stanna för höggradiga smörblandningar. Genom de olika standardtyperna skulle dessutom åstadkommas prisdifferentieringar, som skulle kunna överflödiggöra mycket i diskuterade rabattsystem till förmån för mindre bemedlade, vare sig
dessa system avse smör eller margarin. Vilken lösningen av margarinfrågan än må bli, kan den ej ske efter den strikta nationalekonomiens lagar utan efter vad som med hänsyn till jordbruksbefolkningen är socialt nödvändigt.
En tredje linje vid förbättringen av jordbrukets utkomstmöjligheter är att planmässigt söka befordra konsumtionens stegring.
87
J ordbrukets framtidsproblem
Det är den väg, befolkningskommissionen anvisat i sina förslag
rörande skolfrukostar och barnrika familjer. Åven om prof. Myrdal skulle ha lancerat iden för att göra sin socialpolitik aptitligare
för jordbrukarna, kan den ej avvisas. Men de kvantitativa verkningarna av dylika åtgärder få ej överskattas. Och de böra
kunna realiseras i vida mindre generella former än de föreslagna
och utan att några alltför vidlyftiga kommissionssystem tillskapas.
En fjärde linje, med sikte på att utjämna förhållandet mellan
jordbrukarklassen och övriga grupper, är att genom fortsatt
rationalisering öka jordbrukets avkastning per varje dess brukare och anställd. På programmet stå härvid förbättringar inom
jordbrukets byggnader, men hr Bramstorp synes ännu ej ha nalkats handlingens stadium, när det gäller att få bukt med de motverkande krafterna och få rätsida på de avita förhållandena rö-
rande byggnadskostnaderna. Ånnu viktigare är måhända, att
jordbrukets brukningsdelar i möjligaste mån anpassas efter nutida produktionsbetingelser. Detta måste vara av ojämförligt
större vikt än att tillskapa nya jordbruksegnahem av kanske tvivelaktig bärighet, såsom kanslirådet Curt Rohtlieb närmare utvecklade i en uppsats i förra häftet; en statsunderstö.dd nyodling
kan numera blott i särskilda fall rekommenderas, exempelvis till
förbättring av ofullständiga jordbruk eller av .»kulturpolitiska»
skäl i övre Norrland. Framtidsmålet måste bli att skapa bärkraftiga, efter teknikens utveckling avpassade typer av självständiga
jordbruk, vilka ge brukare och anställda de förhållandevis största
inkomsterna. Arbetet härpå måste kräva många år, men det måste
planläggas i tid och får ej kollidera med egnahemspolitiken. Det
kan medföra en vittgående strukturförändring på landsbygden,
därvid den gamla jordromantiken ohjälpligen kommer i strid
med men får vika för modern jordbruksrealism.
Den femte linjen kan kallas en allmän positiv landsbygdspolitik
Befolkningskommissionen har i sitt betänkande om flykten från
landsbygden fördomsfritt samlat sig kring programmet: jordbrukets avfolkning genom rationalisering må ej hindras, men landsbygdens avfolkning må motverkas genom olika åtgärder och
främst genom att ingjuta annat produktivt liv i kommunerna för
att vidmakthålla dessas välmåga och möjliggöra en med städerna
jämbördig standard. Ingen har veterligen bestritt vare sig klokheten eller rättvisan i en sådan positiv landsbygdspolitik, men
88
Jordbrukets framtidsproblem
ingen har i år sett någon mera målmedveten regeringsinsats så-
som ingress till realiserandet av detta program. En sådan landsbygdspolitik måste ha två led. Det ena, det positiva, innebär att
statsmakterna i de fall, där detta är möjligt, ej sätter landsbygdsbefolkningen i sämre klass än städernas invånare, t. ex. rörande
sjukvårdskostnader, fortbildning, kommunikationer och skatter;
även för jordbruksbefolkningen innebure detta en viss ekonomisk
utjämning. Det andra ledet, det negativa, innebär att statsmakterna ej förhasta sig till dyrbara och vittsvävande sociala åtgärder utan hänsynstagande till sannolika strukturförändringar; när
riksdagsman Martin Skoglund i vårt förra häfte varnade mot en
panik i landsbygdens bostadsfråga och uppvisade angelägenheten
av varsamhet vid vrakande av gamla och uppförande av nya hus,
var detta ett talande exempel på nödvändigheten att tyda tidens
tecken. Och sist men icke minst måste man understryka enskilda
organisationers – i första hand byggnadsfackföreningarnas –
ansvar för att den positiva landsbygdspolitiken ej går i baklås,
med risk att jämvikten mellan land och stad rubbas och jordbruksbefolkningen bolsjeviseras eller nazifieras.
Aldrig någonsin har det funnits ett så rikt arbetsfält för en
konstruktiv jordbruksminister som i nuvarande brytning mellan
gammal och ny tid. Att döma av valresultatet i höstas tyckas
t. o. m. gamla bondeförbundare tvivla på att hr Bramstorp är
ackurat den man som tiden ropar efter.
89