Litteratur
1940
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LITTERATUR
LYRIK 1939
Av författaren fil. lic. KARL-GUSTAF HILDEBRAND, Uppsala
Under en diskussion om författarna och det allmänna krisläget,
som i höstas refererades i pressen, anfördes som tämligen berömvärt
ett engelskt förslag att diktens män borde befrias från värnplikt.
Man fann det rätt meningsfullt att på det viset åtminstone några
värdefulla personer räddades från krigets förstörelse.
Uttalandet i och för sig förtjänar ju ingen hågkomst; sannolikt
stod det väl också i sällskap med andra mera berättigade och förnuftiga uttalanden. Men taget för sig och utan alla polemiska avsikter kan det rätt väl illustrera en kulturgräns, en historisk vattendelare. Sådana saker kunde ännu sägas i Sverige före den 30 november 1939. Nu äro de icke tänkbara.
Före den anförda dagen kunde man ännu deklarera att kulturen
var någonting alldeles för sig, någonting som kunde leva på egen
hand och utan sammanhang med folkets och statens liv. Om staten
drogs in i krigets vidunderliga påfrestning, så var huvudsaken för
det andliga kulturlivets bärare att genom enkel subtraktion dra så
mycket som möjligt undan förstörelse. Detta tycktes rent av vara
en synnerligen ädel och berömvärd plikt mot mänskligheten.
Nu kan man icke längre förnöja sig med sådana räkneexempel.
Tidens ideal för diktare och filosofer kan icke längre ens för den
enfaldigaste vara den kulturella önskedrömmens ointresserade specialmänniska, i sitt folks nöd räddad tillsammans med de andra museiföremålen, och ingen vill väl längre betrakta det som ett fall av
missbrukad arbetskraft att Sokrates gjorde värnplikt och Gervantes
stred vid Lepanto.
Också dikten har sin vapentjänst. Det är icke på något vis mera
storartat att den uppfyller denna tjänst än att specerihandlare och
fastighetsägare i sina kallelser efter förmåga tjäna fosterlandet. Men
också för diktens del hänger yrkets stolthet och heder oskiljaktigt
samman med dess nationella plikt. Diktens samhällsfunktion är
dubbel: en direkt, att vara svärd och fälttecken i kampens omedelbara sammanhang, en indirekt, att bakom fronterna ge samling och
läkedom. Ingen av uppgifterna är oviktig, men den senare av dem
skulle vara fadd och oärlig utan den förra.
Därför må, inför denna inventering av fjolårets diktsamlingar, ett
ord sägas om det vidare sammanhang, där deRRa diktsamlingar stå.
Det viktigaste som denna vinter gett av lyrik är knappast det som
hunnit samlas i volymer utan snarare sådana ting som den stålhårda
klangen i Zilliacus’ »Finlands festspel» och allvaret i Silfverstolpes
124
Litteratur
nyårsdikt. Exemplen kunde mångfaldigas. Stundens allt annat överskyggande fråga, ödesgemenskapen på liv och död mellan Sverige
och Finland, har ofta av diktarna gestaltats med en uppriktighet och
en sammanpressad kraft som av olika skäl ibland haft svårt att
komma fram i andra uttrycksformer. Diktens uppgift har här ibland
varit förpostens.
Till sådana lyriska vittnesbörd sluter sig den bekännelse om en
hemkomst, en djup förnyelse, i vår litteratur som ett antal arbetarförfattare gett i skriften »Uppbåd». Deras upptäckt, i eldskenet från
Finlands brand, av fosterlandets heliga realitet, kan kanske betecknas som något av det viktigaste och mest gripande i nyare svensk
litteraturhistoria. Där framträder också med särskild intensitet ett
socialt faktum av livsavgörande vikt, den frambrytande nationella
förnyelsen inom svensk arbetarrörelse. – Till belysningen över diktens aktuella uppgift hör också sådana personliga diktarinsatser som
Sten Selanders för svensk allmänhet mycket betydelsefulla reportage från frivilligkåren, i vars led Olof Lagercrantz och Carl Erik
af Geijerstam, till det poetiska skråets heder, i olika uppgifter
deltaga.
Blott tillvaron och beståndet av en sådan bakgrund kan låta en
frimodigt glädjas över den andra sidan av diktens aktuella insats,
den inåtriktade, tidlöst fördjupande. I den samling Sv e n s k a
f o l k v i s o r, som Sverker Ek och Erik Blomberg gett ut, har modern publik fått en välbehövlig kontakt med mycket gamla och ibland
försummade källflöden. Folkvisans värld har – trots alla de svå-
righeter att helt tränga in i den och all den ovisshet i textförhållandena, varom professor Eks kommentarer vittna – också för oss nå-
got av den elementära och alltigenom nödvändiga diktens trollmakt.
Genom alla inslag av folklig eller litterär sentimentalitet och grella
effekter möta där både livets mörka väsentligheter och drömmens
oefterhärmliga magi med en ojämförlig, på en gång avslöjande och
befriande kraft. Och intet tonfall tränger så djupt in till det avgö-
rande, det omedelbart mänskliga, som den äkta folkvisans.
Magdalena går åt källeflod
– solen skiner över enen –
Herren Jesus för henne stod.
Allt under linden gröna.
Professor Ek har försett boken med en innehållsrik litteraturhistorisk kommentar. Kanske hade det varit en vinning om Erik Blomberg, utöver sitt kortfattade förord, också skrivit en mera allmän
vägledning, en introduktion i den rent litterära förståelsen av folkvisorna. De äro icke alltid lätt tillgängliga. Och den avgörande viktiga uppgiften att lära folk läsa klassisk lyrik blir så ofta försummad.
Två betydande diktare ha till hösten gett ut urval ur sin produktion. Hjalmar Gullbergs l OO d i k t e r – med sällsynt god rätt
belönade av Svenska akademien – markera hans ledarställning i
125
Litteratur
modern svensk dikt. Det hos honom, som först faller i ögonen,
respektlösheten, den sammansatta ironien, den nervöst känsliga
skriftningen mellan andakt och revolt, har kanske någon gång bländat och förbryllat så starkt att iakttagarna i ögonblicket knappt
hunnit skymta det ännu väsentligare, det som de 100 dikterna med
en särskild kraft klargöra, att han mitt i allt detta också är en klassisk, en i stränghet och djup allmänmänsklig oförgänglig diktare.
Hur virtuost han än rör sig på notisspråkets, rubrikernas och spexrimmens marker, är det därinnanför helt andra ting som hans lyrik
för i tankarna. Det finns där något av goethediktens under all spelande oro ändå orubbliga och monumentala beständighet. Också
lekmannen anar att dess särskilda art samtidigt måste ha ett tycke
av någonting annat, av det äkta grekiska, sådant det i verkligheten
var, utan senantik banalisering. En samlad bild av Gullbergs diktvärld kan ju inte här komma i fråga. Två intryck må betonas. Det
ena ett som gäller det innersta: urvalet gör ännu tydligare än det
förut varit hur central den religiösa brottningen varit för hela Gullbergs diktning; en del omarbetningar för den nya boken ha härvidlag låtit konsekvensen och klarheten träda starkare fram. Det andra
intrycket kan synas oviktigt men är det icke: den tragikomiska diktcykeln »Ensamstående bildad herre» framstår kanske först i detta
urval i hela sin betydelse, som en av den gullbergska diktens allra
mest egendomliga och lockande marker.
Bertil Malmbergs D i k t e r i u r v a l representera en trettioårig
författargärning. De spegla därmed också en personlig utvecklingslinje av stort allvar, väsentlighet och allmängiltig tyngd. Bertil
Malmbergs gestalt har alltid haft en särskild resning och man är glad
att den hör med till det väsentliga i nutida svensk litteratur. Det
är också nu, i den nöd som har kommit oss nära, tänkvärt och upplyftande att följa det monumentala draget i Malmbergs konst och
studera hans magistrala tolkningar av stora tidsproblem. Likväl
kan man just nu på ett särskilt vis dras till andra och mera obeaktade sidor i hans diktning. De stora paradnumren orkar man liksom inte med, men mera i skymundan finns hos Malmberg en helt
annan sida, en naiv, enkelt mänsklig, omedelbart mottagande. Hans
prosabok om »Åke och hans värld» är ju det mest kända uttrycket
för det draget hos honom. I hans lyrik finner man hela tiden svala
och stilla dikter, med en säregen lätt friskhet, till sin karaktär icke
olika den rena luften efter stora oväder:
efter stormen, efter bruset,
efter kvalet, törsten, svälten
– o, det klara ljuset,
o, de blåa fälten.
Sådana dikter, med en livsglädje som lärt känna döden och ofta också
med ett stilla ansvar som lärt känna de demoniska makterna, ha i
själva verket de större konflikterna hemlighetsfullt närvarande inom
sig: de äro vattendroppar, som spegla rymden. Och i deras form.
126
Litteratur
stillsamt allvarlig och direkt, kan Bertil Malmbergs visdom också nu
vara en omedelbart aktuell hjälp.
Mellan bitterhet och tröst spelar stämningsläget i höstens nya diktsamlingar. Bo Bergmans G a m l a g u d a r uttrycker ett både för
gudar och diktare vackert sätt att åldras: i vresig äkthet, med avsked
från de sommarlätta melodierna, uppgivande av alla utanverk, men
i det innersta obruten vilja och obruten tro. Förtvivlan och ensamhetskänsla skymta fram, men det viktiga är bekännelsen – en mans
bekännelse till oförgängliga humana värden. Ett par rader blevo
med skäl citerade och lästa mer än andra. Det var rader om martyriets segerkraft, om martyrernas oförytterliga resurs.
Det mörknar på världens arena.
En kväll, förtvivlat allena,
skall jag ropa i ditt bröst.
Johannes Edfelt driver med V i n t e r n ä r l å n g sin livspessimism till dess yttersta konsekvenser. Samlingen kommer att inför
framtiden vittna om allt det feberaktiga och kvalfulla i Europas atmosfär före det stora ovädret. Till sina grunddrag står den annars
Edfelts närmast föregående verk mycket nära; därmed är också sagt
att den är en betydande diktsamling. Ny mark har han knappast erövrat. Men själva den paradoxala häftighet med vilken han renodlar
vissa av sina tidigare motiv, särskilt de makabra, kan väl synas antyda att ett skede i hans konstnärskap har nått sin yttersta punkt
och att marken är beredd för nästa steg. Vad han nu faktiskt har
att säga om tillvarons sönderslitenhet och de goda makternas sällsynta, oförmedlat skakande under, har stundom en överväldigande
kraft, också en kraft att trösta:
Dödslängtan kvävdes. Frälst från kramp och skri,
blev Ordet kött, där idel kaos var,
– vid en förvandlingskonstnärs melodi,
moderligt strömmande, okuvligt klar!
Helge Akerhjelm, som debuterade 1937, har med U r d e t t a h a v
skapat en diktsamling av stor lyrisk äkthet. Den är innerlig och
ibland visartat mjuk, i sin förening av ångest, ensamhet och tacksamt mottaget liv. En hård och sarkastisk, ibland dräpande, ton vid
sidan av vekheten antyder att i Åkerhjelms redan nu aktuellt orienterade dikt gömma sig förutsättningar för farlig och träffande kamplyrik.
I Einar Malms diktning beteckna hans P e j l i n g a r växt och
samling. Förmågan att se, hans särskilda gåva, finns oförminskad
kvar med vad den innebär av naturdiktsfriskhet och omedelbar impressionism. Men den mera specifika naturskyddslyriken har fått
rimligare proportioner, och det mänskliga allvaret i Malms dikt har
nu ett strävare drag, en fastare inriktning på väsentligheter. Om
127
Litteratur
den ensamma viljans samling under svårigheter har han klarare ord
än förr att ge. Hans diktsamling är, i den mörka tiden, en mans bok.
Svår att inordna under rubriker men sällsynt betydelsefull är Ebba
Lindqvists F i s k l ä g e. Några av dess korta och blåfrusna dikter
om bohuslänska fiskarhustrur och fiskarhem (den geniala cykeln
»Storm» eller »Men en båt dröjde») tillhöra det slags lyrik som står
över bestämningar och avgränsningar. Där talar den alltigenom nödvändiga konsten, universell i sin knapphet. Ebba Lindqvist har med
sina fyra tidigare samlingar vunnit en allt starkare uppskattning
för sin äkthet och sin ambition; efter denna femte bok torde ingen
längre kunna betvivla att hon står i främsta ledet bland våra yngre
lyriker. Med knappa medel tecknar hon de få väsentliga tingen.
Hennes uppriktiga och stränga konst har ett slags trolldom i sig, nå-
got av det
fina gift som strömmar
från den vita häggens blom.
Men där finns också saft av hemlighetsfulla läkedomsörter.
Hos Ebba Lindqvist talar, i tvivel och tro, en ensam och särpräglad
röst. Man kunde frestas att finna steget mycket stort till Nils Bolanders eggande och i vida kretsar inflytelserika kristna kampdikt.
Samtidigt har Bolander i S t o r m e n o c h t r ä d e t gett en sin hittills mest fördjupade och mest stillsamt personliga bild av inre uppgörelser innanför kampparollerna. At det lågande och kraftfullt aktiva i hans dikt ger denna allt rikare nyansering bakom aktiviteten
en fördjupad betydelse. »Stormen och trädet» är en kristen diktsamling av verklig vikt; från den troskamp och nitälskan som där tala
utgår en stark och rensande verkan. – Egendomlig, vildvuxen men
värd att lyssna till, är Carl Elof Svennings T o n f a l l g e n o m
t y s t n a d. Bakom dess ibland mycket svårtillgängliga form döljer
sig någonting som, både i upplevelse och i konstnärsskap, omisskännligt är dikt i första hand. En tacksam läsare vill betyga att Svennings dikt, om man på allvar ger sig i kast med den, har mycket att
ge. I extas och sökande är dess religiösa allvar betvingande.
ETT SPRÅKLIGT MÄSTERVERK
Av lektor GUSTAF JACOBSON, Stockholm
Till Svenska akademiens uppgifter hör enligt stadgarna »att utarbeta en svensk ordabok och grammatica samt att belöna avhandlingar, som bidraga kunna till stadga och befordran av god smak».
Denna sida av akademiens verksamhet har ju främst tillgodosetts genom dess ordboksarbete, som under årens lopp sysselsatt ett stort antal framstående språkmän och satt frukt i en rad volymer, präglade
128
Litteratur
av sällsynt grundlighet och gedigenhet. Den planerade grammatikan
blev verklighet halvsekelåret 1836, då akademiens ledamot professor
L. M. Enberg på dess uppdrag utgav en svensk språklära. Någon
större betydelse fick dock detta arbete icke, och även för de flesta
språkmän torde det sedan länge vara fullständigt okänt. Det skulle
dröja länge, innan akademien återupptog den plan, som för tillfället
förverkligats genom Enbergs arbete. Det skedde, då den 1924 åt sedermera professor Erik Wellander uppdrog att »till skolornas och allmänhetens tjänst utarbeta en handledning i svenska språkets vård».
Under de år, som gått sedan dess, har professor Wellander gjort sig
alltmer känd och uppskattad av den svenska allmänheten genom radioföredrag och andra föredrag, uppsatser i tidningar och tidskrifter,
vari han belyst drag i nutida svensk språkutveckling och verkat för
språkets rykt och ans. Den skärpa, fyndighet och sakkunskap, som
röjt sig i hans framställning, ha gjort det klart, att han var rätte
mannen för det uppdrag akademien givit honom, och i språkintresserade kretsar har man med allt större iver motsett fullbordandet av
hans stora verk.
Då detta nu framträtt såsom det omfångsrika arbetet R i k t i g
s v e n s k a\ må först som sist sägas ifrån, att förväntningarna icke
svikits utan överträffats. Prof. Wellander anser sig skyldig att framföra en ursäkt för det långa dröjsmålet. Redan en första överblick
av den omkring 800 sidor starka volymen gör läsaren villig att utan
vidare ge författaren absolution på den punkten. Vilket utomordentligt arbete måste det inte ha krävt att insamla detta väldiga material,
hämtat ur ämbetsverksskrivelser och förordningar, riksdagsskrivelser
och kommittebetänkanden, tidningar och böcker! Men icke nog med
det: urvalet, materialets genomarbetning och gruppering, uppläggningen av olika språkliga kategorier – allt detta är av den art, att
det endast kan växa fram som resultat av ett mångårigt, mödosamt
tankearbete. Men icke ens detta räcker till för att nå det resultat,.
som här föreligger. Därtill kräves först och sist personlig smak,
säkerhet och omdöme, sans och måtta, vid överblick, skärpa och klarhet i förening med vidsynthet och tolerans. Det är just dessa egenskaper, som framträda på varje sida i professor W ellanders framställning. »Överhuvud har jag», säger han, »ansett min uppgift vara
mindre att fälla smakomdömen om förekommande uttryckssätt än
fastmer bidraga till den allmänna språkkänslans skärpande och de
stilistiska anspråkens höjande genom att visa svagheterna hos
mindre goda uttryck och peka på andra uttrycksmöjligheter.»
Den som följt prof. Wellanders språkliga strävanden såväl tidigare
som i den nya boken, kan inte ta miste på att en av de för honom
mest motbjudande tendenserna i den sentida svenska språkutvecklingen är kanslispråkets våldsamma inkräktning på övriga stilarter.
I och för sig har han ingenting emot kanslispråket. På ett förträff- 1 R i k t i g s v e n s k a. En handledning i svenska språkets vård av Erik We!lander. Stockholm, Svenska Bokförlaget, 1939.
129·
Litteratur
ligt sätt karakteriserar han denna stilart, dess egenart och dess förtjänster, till vilka räknas dess strävan till lugn saklighet, logisk
skärpa och obetingad tydlighet. Redan då det användes på sitt egentliga område, kan det emellertid ibland utmana löjet, t. ex. då ordet
fartyg i en tullstadga förklaras betyda »varje transportmedel, som
framföres på eller i vattnet», eller då en radiomottagare i en förordning betecknas som en »anläggning eller annan anordning, avsedd
enbart för mottagning av utsändning från elektrisk anläggning för
telegrafering eller telefonering utan tråd».
Men en verklig fara blir kanslispråket, då det inte nöjer sig med
att vara den egentliga förvaltningens yrkesspråk utan med till synes oemotståndlig makt svämmar över allt flera områden av vårt
språk. Det är, säger W ellander, ingen överdrift att säga, att i denna
stund kanslispråket för flertalet svenskar ter sig som det språkliga
mönster, efter vilket den enskilde, åtminstone i varje för offentligheten avsedd framställning, bör så långt som möjligt rätta sig. Som
vanligt är det svagheterna som i främsta rummet imiteras. Därmed
följer, att kanslisvenskans invecklade meningar, tunga sammansättningar och ledsamma omskrivningar upphöjas till stilideal icke blott
för det skrivna ordet utan även för det offentliga talspråket. På
detta sätt att uttrycka sig ger förf. på sid. 151 ett exempel, som väl
må kallas klassiskt i sin kvicka parodiering och som bör anföras
in extenso:
Sintklämmen i ett skolbyggnadsförslag kan muntligt och även i ledigare
skriftspråk uttryckas t. ex. så: Ritningen är som sagt inte riktigt bra där,
man borde försöka få det ändrat. I skrift får denna tanke onekligen en annan
längd och tyngd, om den i stället får denna form: Den förevarande ritningen
framstår som icke fullt tillfredsställande i sagda avseendej de ovan anförda
skälen tala med bestämdhet för att man bör gå in för åstadkommande av en
förändring i nämnda hänseende. Betydelsen är densamma, men det är 32 ord
i stället för 14. Därmed synes ju åtskilligt vara vunnet, men mera kan åstadkommas.. Meningen kan göras både längre och krångligare utan något som
helst nytt tillskott till innehållet, exempelvis så här: Den under övervägande
varande 1″itningen synes med hänsyn till sagda förhållanden vara ägnad att i
förevarande avseende ingiva allvarliga betänkligheterj på grund av de i det
föregående anförda skälen framställer det sig därför som en bjudande nöd~
vändighet att gå in för ett yrkande med syftning att vederbörande går i författning om vidtagande av erforderliga åtgärder för åt,ägabringande av en
förändring av fö1·evarande ritning i nn antydd riktning.
Detta är icke att »tolka rediga tankar med korta, starka och sanna ord»,
som det förr hette. Den som nödgas läsa en dylik utdragen och innehållstom
framställning får förnimmelser av samma slag som gumman, som för första
gången blev bjuden på maräng och som, när den stora bakelsen i munnen
smälte ihop till ingenting, utbrast: Vart tog tugga’ vägen?
Typiska företeelser i det språkbarbari, som Wellander här hudflänger, äro benägenheten för abstraktioner (»Hans tjänstgöring har
varit lokaliserad till Serafimerlasarettet» i stället för »Han har tjänstgjort vid S.»), förkärleken för verbalsubstantiv i stället för sats
(»Briand framhåller omöjligheten för Frankrike av en rustnings- 130
Litteratur
minskning» i st. f. »att det för Frankrike är omöjligt att minska
rustningarna») samt användandet av överflödiga ord (»Förhöret blev
av kort varaktighet» i st. f. »kort»). Särskilt oblid är förf. mot vad
han kallar substantivsjukan. Den består enligt hans definition i att
man »ratar verbet, som ger liv och spänstighet åt satsen, och i stället
sammanpressar satsinnehållet i substantiviska block; som syntaktiskt
sammanbindande medel tjäna innehållstomma verb». Företeelsen
åskådliggöres genom utvecklingsserien: di bärgar höet – höet bärgas – höbärgningen verkställes – verkställandet av höbärgningen
äger rum.
Om hela denna stilriktning säger Weliander sant och riktigt, att
den icke är stilkonst utan förkonstling. »Den stora konsten är att
säga ovanliga saker med enkla ord.» Ju mindre man avlägsnar sig
från det naturliga men ändå vårdade talspråket, desto lättare har
man i regel att göra sig förstådd – och det är ju ändå huvudsaken!
Men förf. påtalar även en annan art av förkonstling, den som består i överdriven enkelhet och naturlighet. Det finns i tidningspressen och annorstädes en tendens att vilja lätt och lekande kåsera över
saker och ting i stället för att redbart berätta eller beskriva. Tillvägagångssättet påminner, anmärker Wellander kvickt, om forna tiders sed att tugga maten åt barnen för att lättare få den i dem. I
själva verket blir det en förolämpning mot läsaren, som förmenas
stå så lågt, att man inte kan tala till honom som till en förnuftig
fullvuxen människa. Om detta pratiga och larviga uttryckssätt är
influerat av det vårdslösa talspråket, så finns det, menar förf., också
en fara, som hotar från det poetiska språket. Det är den onödiga
utsmyckningen med nötta stilistiska prydnader av typen våra vita
kol, Mälardrottningen, den eviga ungdomens stad, Nordens fransmän,
hjältekonungen, den övermodige korsikanen. De voro kanske bra en
gång, men nu ha vi hört dem så ofta, att vi inte vilja höra dem mera.
På denna punkt kan man möjligen för ovanlighetens skull tycka, att
förf. är väl sträng. Det kan väl inte nekas, att uttrycket hjältekonungen för mången äger en särskild associationshalt; gäller det
.Karl XII, kan det vara minnen från Tegners »Kung Karl den unga
hjälte», och gäller det Gustav II Adolf, kan det återuppliva den
andäktiga stämningen från 6 november-hyllningen i Odinslund, då
sångarna uppstämde Hjältar som bedjen. Men självklart böra dessa
stilistiska utsmyckningar användas med måtta och urskillning och
just med hänsyn till deras associationshalt hos dem man vänder
sig till.
Jämte beivrandet av kanslispråkets oroväckande expansion är,
skulle man kanske kunna säga, kampen mot det svenska språkets
utarmning, dess avtagande nativitet det mest utpräglade draget i
prof. Weilanders framställning. Denna hotande utarmning har flera
orsaker. En av dem är översvämningen av främmande ord. Prof.
Wellander är ingalunda någon principiell purist, han ser denna sak
liksom allt annat ur ändamålsenlighetens, klokhetens och konsekvensens synpunkt. Till olägenheterna med de främmande orden höra
131
lO- 4011 G. Sven.~lc Tidskrift 1940.
..
Litteratur
deras stavning och uttal, som vålla svårigheter och rentav ge upphov till en klasskillnad mitt i vår demokratiska tid. En annan olä-
genhet är de främmande ordens motsträvighet att foga sig i vårt
språks grammatiska vanor. Den största skadan vålla de dock inom
ordbildningen. Om svenskar i ledande ställning vänja sig att av
fåfänga eller lättja gå till främmande källor, så snart ett nytt begrepp kräver uttryck, måste svenskens egen ordbildning bli lidande..
Varje inlånat ord betyder förlusten av ett inhemskt, som skulle ha
kunnat ersätta det. Vi svenskar ha med tiden blivit alldeles för
rädda för nybildningar, vi ha nästan vant oss att betrakta vårt språks
ordförråd som färdigt.
En annan orsak till språkets utarmning är modeordens och slagordens överhandtagande, vilket är så mycket mer ödesdigert, som
dessa ofta äro av utländsk extraktion. Alla tiders (eller ännu bättre
alla tajders), jätte, gå in för, forma sig till, gestalta sig som, sportsbetonad, tjusig, flott, vårt avlånga land, skallbasen, övertänd, spolierad, demolerad, lat but not least, anno dazumal, filmfront och alla
andra fronter – vem känner icke alla dessa modeord, som plötsligt
dyka upp, intill leda upprepas, undantränga andra ord och skapa en
språklig ·likriktning, som verkar förtorkande. »Gå in för» har blivit en av de mest slitna klicheerna och äger i hög grad modeordens
mångtydighet – W ellander anför icke mindre än ett 20-tal olika betydelser hos denna trista anglicism. Barnens dag har åtföljts av
många andra »dagar», ända till dess Grönköpings Veckoblad, som
förf. här liksom ofta åberopar, ser sig nödsakat att skapa »Föreningen
för dag-främjandet, i dagligt tal kallad Dagfrämjandet». Det allvarligaste är, att dessa modeord och slagord hämma den språkliga utvecklingen och den därmed intimt sammanhängande begreppsbildningen och den andliga utvecklingen i det hela.
Mot den språklättja, som yttrar sig i de främmande ordens tanklösa anammande, ställer prof. W ellander sin inträngande maning att
söka utbilda vårt eget språks tillgångar, rikta dess ordförråd och
utveckla dess ordbildningssystem. Mot den språkliga och andliga
fattigdom, som visar sig i ett själlöst eftersägande av det sista modeordet, anbefaller han de enkla, okonstlade, osökta orden – de ha i
motsats till modeorden den stora dygden att icke åldras!
I det föregående ha endast berörts vissa drag i prof. WeHanders
framställning, vilka synas vara av särskilt stort allmänt intresse.
Huvudparten av hans arbete, som innehåller råd och förslag i särskilda fall, kunna vi här icke gå in på; vare det nog sagt, att där
döljer sig en fyndgruva av språkliga iakttagelser och omdömen, som
kommer att bli av oskattbart värde för språkmannen av facket och
kriarättaren, för journalisten och författaren, för ämbetsmannen och
advokaten, överhuvud taget för var och en, som begagnar sitt modersmål i tal och skrift. Självklart är, att förf. huvudsakligen sysselsätter sig med språkets mindre sköna drag. Men han är icke blott
en felfinnare; bakom påpekandet av felen ligger stri:ivandet att anvisa utvägar att undvika dem. Det är inte så mycket bockar i kan- 132
Litteratur
ten som råd och varningar förf. låter åtfölja sina språkprov. År
förf:s kritik alltså genomgående positiv, så framträder det positiva
draget särskilt starkt och givande i det ypperliga kapitlet om uttrycksfullhet. Här citeras Karlfeldts yttrande i ett direktörstal i
Svenska akademien 1919: »Det är en yrkesplikt att söka det sannå,
slående ordet, och det är en yrkesfröjd att finna det.» I en rad citat
alltifrån Gamla testamentet till Harry Blomberg ges konkreta exempel på märgfulla, verkningsfulla uttryck och belyses den stilistiska
innebörden av dessa.
Erik Wellanders arbete är ett språkvetenskapligt mästerverk, men
det är också en kulturell bragd, och det är en fosterländsk bragd,
för så vitt som vården om det som är »vår andes stämma i världen»
är en stor fosterländsk gärning icke minst i en tid, då dessa värden
hotas både inifrån och utifrån. Hans verk skall förvisso bestå, även
sedan de flesta av reklamens favoriter för länge sedan sjunkit till
botten av glömskans flod. Den titel han givit sin bok, R i k t i g
s v e n s k a, har en dubbel innebörd: förf. visar nämligen icke blott
genom utifrån tagna exempel utan även genom sitt eget sätt att
skriva, hur r i k t i g s v e n s k a är beskaffad.
NYA BÖCKER OM BIBELN
Av teol. lic. HELGE PERSSON, Uppsala
Den stort upplagda aktion för Bibeln som företogs för ett år sedan har inte avstannat. I sista numret av Svensk Tidskrift för år
1938 kunde John Cullberg anmäla »Bibeltjänsts skriftserie», som då
omfattade sju arbeten. Sedan dess har denna utvecklats på ett storartat sätt och kan inte minst genom nytillskotten betraktas som den
främsta i sitt slag på svenska.
Den viktigaste av alla bibelfrågor, den faktiska användningen av
boken, behandlas i Otto Centerwalls H u r s k o l a v i l ä s a v å r
B i b e n, och på ett stillsamt men inträngande sätt ges där god hjälp
och vägledning. Samma problem men i vidare omfattning var ämnet för det uppmärksammade radiosamtal om Bibeln, som hölls förra
vintern med inlägg av Yngve Brilioth, Alf Ahlberg, Johannes Lindblom och Torsten Ysander. Det föreligger nu i tryck, och i samman·
trängd form finns där förträffliga ting om nutidsmänniskan och Bibeln, Bibeln och den västerländska kulturhistorien, Bibeln från historisk synpunkt och Bibeln ur andaktens och själavårdens synpunkt.
Religionshistorikerna Tor Andrm och H. S. Nyberg dra upp de stora
perspektiven i B i b e l n o c h b ö c k e r n a; den förre tecknar Bibeln
som den stora folkboken, den senare jämför den med andra religioners heliga böcker. Bibelns världsomspännande inflytande och dess
absoluta karakti:ir få fullödiga uttryck i dessa båda uppsatser.
Inom få områden av den vetenskapliga forskningen skiljer sig den
nutida synen så skarpt från den gamla som inom bibelforskningen.
133
,.·
..
Litteratur.
I uppfattningen av Bibeln har något av en andlig revolution inträffat. Det gamla på läran om bokstavsinspirationen grundade betraktelsesättet har fått vika för ett s. k. historiskt. För många människor har detta inneburit antingen en hädelse eller en katastrof för
deras tro. Det är därför ett vitalt intresse för varje bibelaktion,
som bygger på den nya grundsynen, att klart och ärligt göra reda
för denna. Detta är syftet med Gustaf Ankars bok H i s t o r i s k
b i b e l s y n. Ordet historisk innebär enligt honom att »Bibeln avger
det grundläggande vittnesbördet om en särskild gudomlig uppenbarelsehistoria». Detta är vid första ögonkastet en ganska överraskande formulering. En helt annan definition ges i en av de ovannämnda skrifterna, i Joh. Lindbloms radioinlägg. Där uppfattas ordet
historisk som kännetecknet på en viss arbetsmetod, vilken innebär, >>att
vi med alla till buds stående hjälpmedel: språkliga, historiska, arkeologiska, psykologiska, men också rent personliga, fastställa de
enskilda fakta och ordna dem i ett sammanhang, som tillfredsställer
det historiska sinnet>>. Motsättningen mellan dessa båda författare
är dock endast skenbar och dikterad av deras olika utgångspunkter.
Ankar söker ge en totalsyn med utgångspunkt från en systematisk
uppfattning, medan Lindbloms intresse är helt och hållet historikerns.
Bådas sätt att se saken är nödvändig, även om den senare uttrycker
sig klarare och enklare.
Tre nya arbeten i serien ge direkt bibelutläggning. Jesu Bergspredikan tolkas av Johannes Ljungkoff i boken B e r g s p r e d i k a n.
Detta viktiga parti av evangelierna har uppfattats på mycket olika
sätt. Försöken att ur dessa ord konstruera en >>Jesu enkla lära>>, en
etisk och moralisk livsnorm äro lika talrika som ogenomförbara.
Bergspredikans mening och verkliga avsikt når man endast genom
att ställa dess krav in under den absoluta tillhörigheten till Jesus.
Sammanhanget med saligprisningarna visar detta. Ljunghoff ställer
Guds rike och tillhörigheten till detta som det avgörande och utreder så genom paralleller Bergspredikans olika bud och religiösa
grundbegrepp. Helhetssynpunkten kornmer härigenom mindre klart
fram; Bergspredikan som en flammande appell till den fullkornliga
avgörelsen får man mycket liten aning om, men dess innehåll fram- ·
ställes pedagogiskt och konsekvent.
En mycket genomgripande förändring har på senare tid inträtt i
uppfattningen av J ohannesevangeliet. Medan man tidigare tvivlade
på dess historiska värde och tolkade det med tillhjälp av religionshistoriska paralleller, söker man nu komma dess speciella egenart
på spåren och tillmäter det ett gott historiskt värde. Den anmälda
skriftserien har hedern att få publicera en av de allra modernaste
undersökningarna på området, Anton Fridricksens J o h a n n e se v a n g e l i e t. Hans mening om författaren är följande: Omkring
år 100 skrevs det fjärde evangeliet av en okänd evangelist, vars sagesman är evangeliernas s. k. älsklingslärjunge, boende i Efesus och
bärande hedersnamnet >>den gamle>>. Denne talar ännu direktare i
de två sista Johannesbreven och Uppenbarelseboken. Klart och be- 134
Litteratur
stämt gör Fridrichsen upp med den gamla synen om Joh:s bristande
historiska viirde. »Dels komma vi genom detta evangelium i kontakt
med den Kristusbild, som en personlig lärjunge till Jesus utformade
som lärare i den äldsta kyrkan, en bild, i vilken den historiska erinringen förbinder sig med den religiösa tron och erfarenheten; dels
ha vi här till vårt förfogande en tradition, som på flera punkter kompletterar och korrigerar den synoptiska.» Den klara och enkla stilen,
det fängslande innehållet och de nya och givande synpunkterna på
det viktiga ämnet göra :B~ridriehsens skrift till en dyrbar gåva för alla
religiöst intresserade.
I alla tider ha krig och katastrofer i världen åstadkommit en våg
av intresse för livet och tillvaron på andra sidan. Profetiorna ha
utforskats och man har mer eller mindre skarpsinnigt sökt utlägga
Uppenbarelsebokens syner och ord. Det är därför helt naturligt, att
Ake V. Ströms bok U p p e n b a r e l s e b o k e n o c h v å r t i d mottagits med glädje och tillfredsställelse. Den kom då den bäst behövdes, och den kan bättre än någon annan på svenska ge vägledning
i dessa svåra frågor. Ströms avsikt är att på grundval av den moderna forskningens resultat – och här kommer på ett fruktbart sätt
psykologien till anviindning – vinna en tillförlitlig bild av bokens
syfte och karaktär, för att därur kunna tolka den för vår tid. Det
värdefulla i det första avsnittet är redogörelsen för de olika lösningarna jämte försöket att komma författarens individualitet på
spåren genom en psykologisk analys. Möjligen skulle man här önskat
ett större hänsynstagande till andra tänkbara lösningar. Huvudintresset för Ström är dock att göra denna märkliga skrift fruktbar för
vår tid. Det är givet, att uppfattningen här i inte ringa grad måste
bli subjektiv; den enskilde forskarens urval och ställningstagande
blir utslagsgivande för vad som säges. Efter denna reservation kan
man med full rätt påstå, att det Ström har att säga om förhållandet
mellan kristendomen å ena sidan och staten och kulturen å den andra
är värdefullt och givande. Särskilt aktuell och intressant är parallellen mellan det romerska riket, »vilddjuret», och vår tids diktaturer.
Det viktigaste av allt är dock den grundintention, som går genom hela
framställningen: att hjälpa vår tid att i Uppenbarelseboken se den
tröstebok och kraftkälla som den var för dess första läsare.
Bibelns inflytande iir på intet sätt inskränkt till det direkta bruket
av den. Man får ett levande intryck av huru vitt den boken når genom en rad av Bibeltjänsts arbeten. Om B i b e l n i v å r h ö gm ä s s o g u d s t j ii n s t skriver Arthur Adell. Det är inte bara vid
läsningen av episteln och evangeliet som bibelordet kommer till användning i en svensk högmässa. Adell genomgår punkt för punkt
dess olika delar och menar sig – inte alltid övertygande – kunna
på samtliga stiillen påvisa antingen direkta bibelcitat eller uttryck
i Bibelns anda. Samma iir förhållandet med psalmboken. I Gunnar
Wikmarks bok Bibeln i vår psalmbok får man ett starkt
intryck av hur genomvävd psalmdiktningen är av bibliska motiv.
Detta kommer till synes främst i de s. k. parafraserna, d. v. s. psal- 135
,· –·~——
Litteratur
mer som endast utgöra en poetisk omskrivning av vissa bibelord. Inte
mindre än 96 dylika finner han i vår psalmbok. Men också på annat
sätt användes bibelordet, t. ex. som omkväde.
Ett mycket väsentligt problem upptar John Cullberg till behandling i B i b e l n o c h t r o s b e k ä n n e l s e n. Man har från visst
håll satt de två storheterna i absolut motsats till varandra och menat, att den formulerade trosbekännelsen innehåller ett »dogma» om
Kristus som inte har stöd i Bibeln, att alltså den viktiga del i gudstjänsten, som den apostoliska trosbekännelsen utgör, ~ir en förfalskning av det verkliga evangeliet. På ett stilistiskt förnämligt sätt och
med en knivskarp logik gör nu Cullberg rent hus med alla dylika
föreställningar. Han kan uppvisa, att trosbekännelsen i de allra flesta
fall har verkligt bibliskt underlag, men viktigare iir att han genom
en undersökning av dess väsen finner »att det är här i egentligaste
mening fråga om ett trosvittnesbörd, en personlig bekännelse till den
Gud, som på ett så oförlikneligt sätt uppenbarat sig i Kristus, oss
till frälsning och salighet». Precis detsamma är förhållandet med
Bibeln själv. Den är till sin innersta mening ett vittnesbörd och därigenom en trosbekännelse. Kristus-bekännelsen utgör vieisenskärnan
i de nytestamentliga skrifterna. Och så kan linjen mellan Bibeln och
bekännelsen dragas. De två stämma inte bara överens till ordalydelsen, de ha samma syfte och äro burna av samma ande.
Den bok, som syftar vidast och har utsikt att mottagas med den
största förståelse av också andra än kristet intresserade, är KarlGustaf Hildebrands B i b e l n i n u t i d a s v e n s k l y r i k. Det har
visat sig vara ett inte bara intressant utan också utomordentligt
givande studium att på en bestämd punkt av vår kultur efterspåra
det bibliska inflytandet. Hildebrand gör den iakttagelsen, att de bibliska bilderna och tankarna genomgående utgöra en väsentlig del av
den moderna diktens motivval. Man behöver i detta sammanhang
bara tänka på Fröding och Karlfeldt för att inse dettas riktighet.
Det framgår vidare, att de skalder, för vilka Bibeln haft denna mera
ytliga och mekaniska användning, oftast nyttjat dess historiska och
konkreta material. Det ur kristen synpunkt glädjande och stora är
emellertid, att Hildebrand lyckats uppvisa att Bibeln tydligt fått ett
allt större rum i de allra senaste årens diktning, och – vad mera
är – att denna lyrik inte bara upptar bibliska bilder och motiv utan
mer och mer närmar sig Bibelns eget innehåll, så att dess centralgestalt och Herre själv blir en verklighet i dikten. Det är framför
allt hos Johannes Edfelt och Hjalmar Gullberg som detta är fallet.
Hildebrands litterära sakkunskap har här ingått förening med ett
flitigt och värdefullt bibelstudium, och resultatet har blivit en utmärkt tillgång för både bibel- och litteraturstudiet.
Genom alla dessa arbeten går som en stark ström kärleken till
Bibeln och insikten om dess betydelse också för nutidsmänniskan.
Varken vårt folk i stort eller den enskilde har råd att avstå från de
omistliga värden den rymmer. I nödens och farans tid är det samlingstecknet och den kraftkällan nödvändigare i:in eljest.
136
LYRIK 1939
Av författaren fil. lic. KARL-GUSTAF HILDEBRAND, Uppsala
Under en diskussion om författarna och det allmänna krisläget,
som i höstas refererades i pressen, anfördes som tämligen berömvärt
ett engelskt förslag att diktens män borde befrias från värnplikt.
Man fann det rätt meningsfullt att på det viset åtminstone några
värdefulla personer räddades från krigets förstörelse.
Uttalandet i och för sig förtjänar ju ingen hågkomst; sannolikt
stod det väl också i sällskap med andra mera berättigade och förnuftiga uttalanden. Men taget för sig och utan alla polemiska avsikter kan det rätt väl illustrera en kulturgräns, en historisk vattendelare. Sådana saker kunde ännu sägas i Sverige före den 30 november 1939. Nu äro de icke tänkbara.
Före den anförda dagen kunde man ännu deklarera att kulturen
var någonting alldeles för sig, någonting som kunde leva på egen
hand och utan sammanhang med folkets och statens liv. Om staten
drogs in i krigets vidunderliga påfrestning, så var huvudsaken för
det andliga kulturlivets bärare att genom enkel subtraktion dra så
mycket som möjligt undan förstörelse. Detta tycktes rent av vara
en synnerligen ädel och berömvärd plikt mot mänskligheten.
Nu kan man icke längre förnöja sig med sådana räkneexempel.
Tidens ideal för diktare och filosofer kan icke längre ens för den
enfaldigaste vara den kulturella önskedrömmens ointresserade specialmänniska, i sitt folks nöd räddad tillsammans med de andra museiföremålen, och ingen vill väl längre betrakta det som ett fall av
missbrukad arbetskraft att Sokrates gjorde värnplikt och Gervantes
stred vid Lepanto.
Också dikten har sin vapentjänst. Det är icke på något vis mera
storartat att den uppfyller denna tjänst än att specerihandlare och
fastighetsägare i sina kallelser efter förmåga tjäna fosterlandet. Men
också för diktens del hänger yrkets stolthet och heder oskiljaktigt
samman med dess nationella plikt. Diktens samhällsfunktion är
dubbel: en direkt, att vara svärd och fälttecken i kampens omedelbara sammanhang, en indirekt, att bakom fronterna ge samling och
läkedom. Ingen av uppgifterna är oviktig, men den senare av dem
skulle vara fadd och oärlig utan den förra.
Därför må, inför denna inventering av fjolårets diktsamlingar, ett
ord sägas om det vidare sammanhang, där deRRa diktsamlingar stå.
Det viktigaste som denna vinter gett av lyrik är knappast det som
hunnit samlas i volymer utan snarare sådana ting som den stålhårda
klangen i Zilliacus’ »Finlands festspel» och allvaret i Silfverstolpes
124
Litteratur
nyårsdikt. Exemplen kunde mångfaldigas. Stundens allt annat överskyggande fråga, ödesgemenskapen på liv och död mellan Sverige
och Finland, har ofta av diktarna gestaltats med en uppriktighet och
en sammanpressad kraft som av olika skäl ibland haft svårt att
komma fram i andra uttrycksformer. Diktens uppgift har här ibland
varit förpostens.
Till sådana lyriska vittnesbörd sluter sig den bekännelse om en
hemkomst, en djup förnyelse, i vår litteratur som ett antal arbetarförfattare gett i skriften »Uppbåd». Deras upptäckt, i eldskenet från
Finlands brand, av fosterlandets heliga realitet, kan kanske betecknas som något av det viktigaste och mest gripande i nyare svensk
litteraturhistoria. Där framträder också med särskild intensitet ett
socialt faktum av livsavgörande vikt, den frambrytande nationella
förnyelsen inom svensk arbetarrörelse. – Till belysningen över diktens aktuella uppgift hör också sådana personliga diktarinsatser som
Sten Selanders för svensk allmänhet mycket betydelsefulla reportage från frivilligkåren, i vars led Olof Lagercrantz och Carl Erik
af Geijerstam, till det poetiska skråets heder, i olika uppgifter
deltaga.
Blott tillvaron och beståndet av en sådan bakgrund kan låta en
frimodigt glädjas över den andra sidan av diktens aktuella insats,
den inåtriktade, tidlöst fördjupande. I den samling Sv e n s k a
f o l k v i s o r, som Sverker Ek och Erik Blomberg gett ut, har modern publik fått en välbehövlig kontakt med mycket gamla och ibland
försummade källflöden. Folkvisans värld har – trots alla de svå-
righeter att helt tränga in i den och all den ovisshet i textförhållandena, varom professor Eks kommentarer vittna – också för oss nå-
got av den elementära och alltigenom nödvändiga diktens trollmakt.
Genom alla inslag av folklig eller litterär sentimentalitet och grella
effekter möta där både livets mörka väsentligheter och drömmens
oefterhärmliga magi med en ojämförlig, på en gång avslöjande och
befriande kraft. Och intet tonfall tränger så djupt in till det avgö-
rande, det omedelbart mänskliga, som den äkta folkvisans.
Magdalena går åt källeflod
– solen skiner över enen –
Herren Jesus för henne stod.
Allt under linden gröna.
Professor Ek har försett boken med en innehållsrik litteraturhistorisk kommentar. Kanske hade det varit en vinning om Erik Blomberg, utöver sitt kortfattade förord, också skrivit en mera allmän
vägledning, en introduktion i den rent litterära förståelsen av folkvisorna. De äro icke alltid lätt tillgängliga. Och den avgörande viktiga uppgiften att lära folk läsa klassisk lyrik blir så ofta försummad.
Två betydande diktare ha till hösten gett ut urval ur sin produktion. Hjalmar Gullbergs l OO d i k t e r – med sällsynt god rätt
belönade av Svenska akademien – markera hans ledarställning i
125
Litteratur
modern svensk dikt. Det hos honom, som först faller i ögonen,
respektlösheten, den sammansatta ironien, den nervöst känsliga
skriftningen mellan andakt och revolt, har kanske någon gång bländat och förbryllat så starkt att iakttagarna i ögonblicket knappt
hunnit skymta det ännu väsentligare, det som de 100 dikterna med
en särskild kraft klargöra, att han mitt i allt detta också är en klassisk, en i stränghet och djup allmänmänsklig oförgänglig diktare.
Hur virtuost han än rör sig på notisspråkets, rubrikernas och spexrimmens marker, är det därinnanför helt andra ting som hans lyrik
för i tankarna. Det finns där något av goethediktens under all spelande oro ändå orubbliga och monumentala beständighet. Också
lekmannen anar att dess särskilda art samtidigt måste ha ett tycke
av någonting annat, av det äkta grekiska, sådant det i verkligheten
var, utan senantik banalisering. En samlad bild av Gullbergs diktvärld kan ju inte här komma i fråga. Två intryck må betonas. Det
ena ett som gäller det innersta: urvalet gör ännu tydligare än det
förut varit hur central den religiösa brottningen varit för hela Gullbergs diktning; en del omarbetningar för den nya boken ha härvidlag låtit konsekvensen och klarheten träda starkare fram. Det andra
intrycket kan synas oviktigt men är det icke: den tragikomiska diktcykeln »Ensamstående bildad herre» framstår kanske först i detta
urval i hela sin betydelse, som en av den gullbergska diktens allra
mest egendomliga och lockande marker.
Bertil Malmbergs D i k t e r i u r v a l representera en trettioårig
författargärning. De spegla därmed också en personlig utvecklingslinje av stort allvar, väsentlighet och allmängiltig tyngd. Bertil
Malmbergs gestalt har alltid haft en särskild resning och man är glad
att den hör med till det väsentliga i nutida svensk litteratur. Det
är också nu, i den nöd som har kommit oss nära, tänkvärt och upplyftande att följa det monumentala draget i Malmbergs konst och
studera hans magistrala tolkningar av stora tidsproblem. Likväl
kan man just nu på ett särskilt vis dras till andra och mera obeaktade sidor i hans diktning. De stora paradnumren orkar man liksom inte med, men mera i skymundan finns hos Malmberg en helt
annan sida, en naiv, enkelt mänsklig, omedelbart mottagande. Hans
prosabok om »Åke och hans värld» är ju det mest kända uttrycket
för det draget hos honom. I hans lyrik finner man hela tiden svala
och stilla dikter, med en säregen lätt friskhet, till sin karaktär icke
olika den rena luften efter stora oväder:
efter stormen, efter bruset,
efter kvalet, törsten, svälten
– o, det klara ljuset,
o, de blåa fälten.
Sådana dikter, med en livsglädje som lärt känna döden och ofta också
med ett stilla ansvar som lärt känna de demoniska makterna, ha i
själva verket de större konflikterna hemlighetsfullt närvarande inom
sig: de äro vattendroppar, som spegla rymden. Och i deras form.
126
Litteratur
stillsamt allvarlig och direkt, kan Bertil Malmbergs visdom också nu
vara en omedelbart aktuell hjälp.
Mellan bitterhet och tröst spelar stämningsläget i höstens nya diktsamlingar. Bo Bergmans G a m l a g u d a r uttrycker ett både för
gudar och diktare vackert sätt att åldras: i vresig äkthet, med avsked
från de sommarlätta melodierna, uppgivande av alla utanverk, men
i det innersta obruten vilja och obruten tro. Förtvivlan och ensamhetskänsla skymta fram, men det viktiga är bekännelsen – en mans
bekännelse till oförgängliga humana värden. Ett par rader blevo
med skäl citerade och lästa mer än andra. Det var rader om martyriets segerkraft, om martyrernas oförytterliga resurs.
Det mörknar på världens arena.
En kväll, förtvivlat allena,
skall jag ropa i ditt bröst.
Johannes Edfelt driver med V i n t e r n ä r l å n g sin livspessimism till dess yttersta konsekvenser. Samlingen kommer att inför
framtiden vittna om allt det feberaktiga och kvalfulla i Europas atmosfär före det stora ovädret. Till sina grunddrag står den annars
Edfelts närmast föregående verk mycket nära; därmed är också sagt
att den är en betydande diktsamling. Ny mark har han knappast erövrat. Men själva den paradoxala häftighet med vilken han renodlar
vissa av sina tidigare motiv, särskilt de makabra, kan väl synas antyda att ett skede i hans konstnärskap har nått sin yttersta punkt
och att marken är beredd för nästa steg. Vad han nu faktiskt har
att säga om tillvarons sönderslitenhet och de goda makternas sällsynta, oförmedlat skakande under, har stundom en överväldigande
kraft, också en kraft att trösta:
Dödslängtan kvävdes. Frälst från kramp och skri,
blev Ordet kött, där idel kaos var,
– vid en förvandlingskonstnärs melodi,
moderligt strömmande, okuvligt klar!
Helge Akerhjelm, som debuterade 1937, har med U r d e t t a h a v
skapat en diktsamling av stor lyrisk äkthet. Den är innerlig och
ibland visartat mjuk, i sin förening av ångest, ensamhet och tacksamt mottaget liv. En hård och sarkastisk, ibland dräpande, ton vid
sidan av vekheten antyder att i Åkerhjelms redan nu aktuellt orienterade dikt gömma sig förutsättningar för farlig och träffande kamplyrik.
I Einar Malms diktning beteckna hans P e j l i n g a r växt och
samling. Förmågan att se, hans särskilda gåva, finns oförminskad
kvar med vad den innebär av naturdiktsfriskhet och omedelbar impressionism. Men den mera specifika naturskyddslyriken har fått
rimligare proportioner, och det mänskliga allvaret i Malms dikt har
nu ett strävare drag, en fastare inriktning på väsentligheter. Om
127
Litteratur
den ensamma viljans samling under svårigheter har han klarare ord
än förr att ge. Hans diktsamling är, i den mörka tiden, en mans bok.
Svår att inordna under rubriker men sällsynt betydelsefull är Ebba
Lindqvists F i s k l ä g e. Några av dess korta och blåfrusna dikter
om bohuslänska fiskarhustrur och fiskarhem (den geniala cykeln
»Storm» eller »Men en båt dröjde») tillhöra det slags lyrik som står
över bestämningar och avgränsningar. Där talar den alltigenom nödvändiga konsten, universell i sin knapphet. Ebba Lindqvist har med
sina fyra tidigare samlingar vunnit en allt starkare uppskattning
för sin äkthet och sin ambition; efter denna femte bok torde ingen
längre kunna betvivla att hon står i främsta ledet bland våra yngre
lyriker. Med knappa medel tecknar hon de få väsentliga tingen.
Hennes uppriktiga och stränga konst har ett slags trolldom i sig, nå-
got av det
fina gift som strömmar
från den vita häggens blom.
Men där finns också saft av hemlighetsfulla läkedomsörter.
Hos Ebba Lindqvist talar, i tvivel och tro, en ensam och särpräglad
röst. Man kunde frestas att finna steget mycket stort till Nils Bolanders eggande och i vida kretsar inflytelserika kristna kampdikt.
Samtidigt har Bolander i S t o r m e n o c h t r ä d e t gett en sin hittills mest fördjupade och mest stillsamt personliga bild av inre uppgörelser innanför kampparollerna. At det lågande och kraftfullt aktiva i hans dikt ger denna allt rikare nyansering bakom aktiviteten
en fördjupad betydelse. »Stormen och trädet» är en kristen diktsamling av verklig vikt; från den troskamp och nitälskan som där tala
utgår en stark och rensande verkan. – Egendomlig, vildvuxen men
värd att lyssna till, är Carl Elof Svennings T o n f a l l g e n o m
t y s t n a d. Bakom dess ibland mycket svårtillgängliga form döljer
sig någonting som, både i upplevelse och i konstnärsskap, omisskännligt är dikt i första hand. En tacksam läsare vill betyga att Svennings dikt, om man på allvar ger sig i kast med den, har mycket att
ge. I extas och sökande är dess religiösa allvar betvingande.
ETT SPRÅKLIGT MÄSTERVERK
Av lektor GUSTAF JACOBSON, Stockholm
Till Svenska akademiens uppgifter hör enligt stadgarna »att utarbeta en svensk ordabok och grammatica samt att belöna avhandlingar, som bidraga kunna till stadga och befordran av god smak».
Denna sida av akademiens verksamhet har ju främst tillgodosetts genom dess ordboksarbete, som under årens lopp sysselsatt ett stort antal framstående språkmän och satt frukt i en rad volymer, präglade
128
Litteratur
av sällsynt grundlighet och gedigenhet. Den planerade grammatikan
blev verklighet halvsekelåret 1836, då akademiens ledamot professor
L. M. Enberg på dess uppdrag utgav en svensk språklära. Någon
större betydelse fick dock detta arbete icke, och även för de flesta
språkmän torde det sedan länge vara fullständigt okänt. Det skulle
dröja länge, innan akademien återupptog den plan, som för tillfället
förverkligats genom Enbergs arbete. Det skedde, då den 1924 åt sedermera professor Erik Wellander uppdrog att »till skolornas och allmänhetens tjänst utarbeta en handledning i svenska språkets vård».
Under de år, som gått sedan dess, har professor Wellander gjort sig
alltmer känd och uppskattad av den svenska allmänheten genom radioföredrag och andra föredrag, uppsatser i tidningar och tidskrifter,
vari han belyst drag i nutida svensk språkutveckling och verkat för
språkets rykt och ans. Den skärpa, fyndighet och sakkunskap, som
röjt sig i hans framställning, ha gjort det klart, att han var rätte
mannen för det uppdrag akademien givit honom, och i språkintresserade kretsar har man med allt större iver motsett fullbordandet av
hans stora verk.
Då detta nu framträtt såsom det omfångsrika arbetet R i k t i g
s v e n s k a\ må först som sist sägas ifrån, att förväntningarna icke
svikits utan överträffats. Prof. Wellander anser sig skyldig att framföra en ursäkt för det långa dröjsmålet. Redan en första överblick
av den omkring 800 sidor starka volymen gör läsaren villig att utan
vidare ge författaren absolution på den punkten. Vilket utomordentligt arbete måste det inte ha krävt att insamla detta väldiga material,
hämtat ur ämbetsverksskrivelser och förordningar, riksdagsskrivelser
och kommittebetänkanden, tidningar och böcker! Men icke nog med
det: urvalet, materialets genomarbetning och gruppering, uppläggningen av olika språkliga kategorier – allt detta är av den art, att
det endast kan växa fram som resultat av ett mångårigt, mödosamt
tankearbete. Men icke ens detta räcker till för att nå det resultat,.
som här föreligger. Därtill kräves först och sist personlig smak,
säkerhet och omdöme, sans och måtta, vid överblick, skärpa och klarhet i förening med vidsynthet och tolerans. Det är just dessa egenskaper, som framträda på varje sida i professor W ellanders framställning. »Överhuvud har jag», säger han, »ansett min uppgift vara
mindre att fälla smakomdömen om förekommande uttryckssätt än
fastmer bidraga till den allmänna språkkänslans skärpande och de
stilistiska anspråkens höjande genom att visa svagheterna hos
mindre goda uttryck och peka på andra uttrycksmöjligheter.»
Den som följt prof. Wellanders språkliga strävanden såväl tidigare
som i den nya boken, kan inte ta miste på att en av de för honom
mest motbjudande tendenserna i den sentida svenska språkutvecklingen är kanslispråkets våldsamma inkräktning på övriga stilarter.
I och för sig har han ingenting emot kanslispråket. På ett förträff- 1 R i k t i g s v e n s k a. En handledning i svenska språkets vård av Erik We!lander. Stockholm, Svenska Bokförlaget, 1939.
129·
Litteratur
ligt sätt karakteriserar han denna stilart, dess egenart och dess förtjänster, till vilka räknas dess strävan till lugn saklighet, logisk
skärpa och obetingad tydlighet. Redan då det användes på sitt egentliga område, kan det emellertid ibland utmana löjet, t. ex. då ordet
fartyg i en tullstadga förklaras betyda »varje transportmedel, som
framföres på eller i vattnet», eller då en radiomottagare i en förordning betecknas som en »anläggning eller annan anordning, avsedd
enbart för mottagning av utsändning från elektrisk anläggning för
telegrafering eller telefonering utan tråd».
Men en verklig fara blir kanslispråket, då det inte nöjer sig med
att vara den egentliga förvaltningens yrkesspråk utan med till synes oemotståndlig makt svämmar över allt flera områden av vårt
språk. Det är, säger W ellander, ingen överdrift att säga, att i denna
stund kanslispråket för flertalet svenskar ter sig som det språkliga
mönster, efter vilket den enskilde, åtminstone i varje för offentligheten avsedd framställning, bör så långt som möjligt rätta sig. Som
vanligt är det svagheterna som i främsta rummet imiteras. Därmed
följer, att kanslisvenskans invecklade meningar, tunga sammansättningar och ledsamma omskrivningar upphöjas till stilideal icke blott
för det skrivna ordet utan även för det offentliga talspråket. På
detta sätt att uttrycka sig ger förf. på sid. 151 ett exempel, som väl
må kallas klassiskt i sin kvicka parodiering och som bör anföras
in extenso:
Sintklämmen i ett skolbyggnadsförslag kan muntligt och även i ledigare
skriftspråk uttryckas t. ex. så: Ritningen är som sagt inte riktigt bra där,
man borde försöka få det ändrat. I skrift får denna tanke onekligen en annan
längd och tyngd, om den i stället får denna form: Den förevarande ritningen
framstår som icke fullt tillfredsställande i sagda avseendej de ovan anförda
skälen tala med bestämdhet för att man bör gå in för åstadkommande av en
förändring i nämnda hänseende. Betydelsen är densamma, men det är 32 ord
i stället för 14. Därmed synes ju åtskilligt vara vunnet, men mera kan åstadkommas.. Meningen kan göras både längre och krångligare utan något som
helst nytt tillskott till innehållet, exempelvis så här: Den under övervägande
varande 1″itningen synes med hänsyn till sagda förhållanden vara ägnad att i
förevarande avseende ingiva allvarliga betänkligheterj på grund av de i det
föregående anförda skälen framställer det sig därför som en bjudande nöd~
vändighet att gå in för ett yrkande med syftning att vederbörande går i författning om vidtagande av erforderliga åtgärder för åt,ägabringande av en
förändring av fö1·evarande ritning i nn antydd riktning.
Detta är icke att »tolka rediga tankar med korta, starka och sanna ord»,
som det förr hette. Den som nödgas läsa en dylik utdragen och innehållstom
framställning får förnimmelser av samma slag som gumman, som för första
gången blev bjuden på maräng och som, när den stora bakelsen i munnen
smälte ihop till ingenting, utbrast: Vart tog tugga’ vägen?
Typiska företeelser i det språkbarbari, som Wellander här hudflänger, äro benägenheten för abstraktioner (»Hans tjänstgöring har
varit lokaliserad till Serafimerlasarettet» i stället för »Han har tjänstgjort vid S.»), förkärleken för verbalsubstantiv i stället för sats
(»Briand framhåller omöjligheten för Frankrike av en rustnings- 130
Litteratur
minskning» i st. f. »att det för Frankrike är omöjligt att minska
rustningarna») samt användandet av överflödiga ord (»Förhöret blev
av kort varaktighet» i st. f. »kort»). Särskilt oblid är förf. mot vad
han kallar substantivsjukan. Den består enligt hans definition i att
man »ratar verbet, som ger liv och spänstighet åt satsen, och i stället
sammanpressar satsinnehållet i substantiviska block; som syntaktiskt
sammanbindande medel tjäna innehållstomma verb». Företeelsen
åskådliggöres genom utvecklingsserien: di bärgar höet – höet bärgas – höbärgningen verkställes – verkställandet av höbärgningen
äger rum.
Om hela denna stilriktning säger Weliander sant och riktigt, att
den icke är stilkonst utan förkonstling. »Den stora konsten är att
säga ovanliga saker med enkla ord.» Ju mindre man avlägsnar sig
från det naturliga men ändå vårdade talspråket, desto lättare har
man i regel att göra sig förstådd – och det är ju ändå huvudsaken!
Men förf. påtalar även en annan art av förkonstling, den som består i överdriven enkelhet och naturlighet. Det finns i tidningspressen och annorstädes en tendens att vilja lätt och lekande kåsera över
saker och ting i stället för att redbart berätta eller beskriva. Tillvägagångssättet påminner, anmärker Wellander kvickt, om forna tiders sed att tugga maten åt barnen för att lättare få den i dem. I
själva verket blir det en förolämpning mot läsaren, som förmenas
stå så lågt, att man inte kan tala till honom som till en förnuftig
fullvuxen människa. Om detta pratiga och larviga uttryckssätt är
influerat av det vårdslösa talspråket, så finns det, menar förf., också
en fara, som hotar från det poetiska språket. Det är den onödiga
utsmyckningen med nötta stilistiska prydnader av typen våra vita
kol, Mälardrottningen, den eviga ungdomens stad, Nordens fransmän,
hjältekonungen, den övermodige korsikanen. De voro kanske bra en
gång, men nu ha vi hört dem så ofta, att vi inte vilja höra dem mera.
På denna punkt kan man möjligen för ovanlighetens skull tycka, att
förf. är väl sträng. Det kan väl inte nekas, att uttrycket hjältekonungen för mången äger en särskild associationshalt; gäller det
.Karl XII, kan det vara minnen från Tegners »Kung Karl den unga
hjälte», och gäller det Gustav II Adolf, kan det återuppliva den
andäktiga stämningen från 6 november-hyllningen i Odinslund, då
sångarna uppstämde Hjältar som bedjen. Men självklart böra dessa
stilistiska utsmyckningar användas med måtta och urskillning och
just med hänsyn till deras associationshalt hos dem man vänder
sig till.
Jämte beivrandet av kanslispråkets oroväckande expansion är,
skulle man kanske kunna säga, kampen mot det svenska språkets
utarmning, dess avtagande nativitet det mest utpräglade draget i
prof. Weilanders framställning. Denna hotande utarmning har flera
orsaker. En av dem är översvämningen av främmande ord. Prof.
Wellander är ingalunda någon principiell purist, han ser denna sak
liksom allt annat ur ändamålsenlighetens, klokhetens och konsekvensens synpunkt. Till olägenheterna med de främmande orden höra
131
lO- 4011 G. Sven.~lc Tidskrift 1940.
..
Litteratur
deras stavning och uttal, som vålla svårigheter och rentav ge upphov till en klasskillnad mitt i vår demokratiska tid. En annan olä-
genhet är de främmande ordens motsträvighet att foga sig i vårt
språks grammatiska vanor. Den största skadan vålla de dock inom
ordbildningen. Om svenskar i ledande ställning vänja sig att av
fåfänga eller lättja gå till främmande källor, så snart ett nytt begrepp kräver uttryck, måste svenskens egen ordbildning bli lidande..
Varje inlånat ord betyder förlusten av ett inhemskt, som skulle ha
kunnat ersätta det. Vi svenskar ha med tiden blivit alldeles för
rädda för nybildningar, vi ha nästan vant oss att betrakta vårt språks
ordförråd som färdigt.
En annan orsak till språkets utarmning är modeordens och slagordens överhandtagande, vilket är så mycket mer ödesdigert, som
dessa ofta äro av utländsk extraktion. Alla tiders (eller ännu bättre
alla tajders), jätte, gå in för, forma sig till, gestalta sig som, sportsbetonad, tjusig, flott, vårt avlånga land, skallbasen, övertänd, spolierad, demolerad, lat but not least, anno dazumal, filmfront och alla
andra fronter – vem känner icke alla dessa modeord, som plötsligt
dyka upp, intill leda upprepas, undantränga andra ord och skapa en
språklig ·likriktning, som verkar förtorkande. »Gå in för» har blivit en av de mest slitna klicheerna och äger i hög grad modeordens
mångtydighet – W ellander anför icke mindre än ett 20-tal olika betydelser hos denna trista anglicism. Barnens dag har åtföljts av
många andra »dagar», ända till dess Grönköpings Veckoblad, som
förf. här liksom ofta åberopar, ser sig nödsakat att skapa »Föreningen
för dag-främjandet, i dagligt tal kallad Dagfrämjandet». Det allvarligaste är, att dessa modeord och slagord hämma den språkliga utvecklingen och den därmed intimt sammanhängande begreppsbildningen och den andliga utvecklingen i det hela.
Mot den språklättja, som yttrar sig i de främmande ordens tanklösa anammande, ställer prof. W ellander sin inträngande maning att
söka utbilda vårt eget språks tillgångar, rikta dess ordförråd och
utveckla dess ordbildningssystem. Mot den språkliga och andliga
fattigdom, som visar sig i ett själlöst eftersägande av det sista modeordet, anbefaller han de enkla, okonstlade, osökta orden – de ha i
motsats till modeorden den stora dygden att icke åldras!
I det föregående ha endast berörts vissa drag i prof. WeHanders
framställning, vilka synas vara av särskilt stort allmänt intresse.
Huvudparten av hans arbete, som innehåller råd och förslag i särskilda fall, kunna vi här icke gå in på; vare det nog sagt, att där
döljer sig en fyndgruva av språkliga iakttagelser och omdömen, som
kommer att bli av oskattbart värde för språkmannen av facket och
kriarättaren, för journalisten och författaren, för ämbetsmannen och
advokaten, överhuvud taget för var och en, som begagnar sitt modersmål i tal och skrift. Självklart är, att förf. huvudsakligen sysselsätter sig med språkets mindre sköna drag. Men han är icke blott
en felfinnare; bakom påpekandet av felen ligger stri:ivandet att anvisa utvägar att undvika dem. Det är inte så mycket bockar i kan- 132
Litteratur
ten som råd och varningar förf. låter åtfölja sina språkprov. År
förf:s kritik alltså genomgående positiv, så framträder det positiva
draget särskilt starkt och givande i det ypperliga kapitlet om uttrycksfullhet. Här citeras Karlfeldts yttrande i ett direktörstal i
Svenska akademien 1919: »Det är en yrkesplikt att söka det sannå,
slående ordet, och det är en yrkesfröjd att finna det.» I en rad citat
alltifrån Gamla testamentet till Harry Blomberg ges konkreta exempel på märgfulla, verkningsfulla uttryck och belyses den stilistiska
innebörden av dessa.
Erik Wellanders arbete är ett språkvetenskapligt mästerverk, men
det är också en kulturell bragd, och det är en fosterländsk bragd,
för så vitt som vården om det som är »vår andes stämma i världen»
är en stor fosterländsk gärning icke minst i en tid, då dessa värden
hotas både inifrån och utifrån. Hans verk skall förvisso bestå, även
sedan de flesta av reklamens favoriter för länge sedan sjunkit till
botten av glömskans flod. Den titel han givit sin bok, R i k t i g
s v e n s k a, har en dubbel innebörd: förf. visar nämligen icke blott
genom utifrån tagna exempel utan även genom sitt eget sätt att
skriva, hur r i k t i g s v e n s k a är beskaffad.
NYA BÖCKER OM BIBELN
Av teol. lic. HELGE PERSSON, Uppsala
Den stort upplagda aktion för Bibeln som företogs för ett år sedan har inte avstannat. I sista numret av Svensk Tidskrift för år
1938 kunde John Cullberg anmäla »Bibeltjänsts skriftserie», som då
omfattade sju arbeten. Sedan dess har denna utvecklats på ett storartat sätt och kan inte minst genom nytillskotten betraktas som den
främsta i sitt slag på svenska.
Den viktigaste av alla bibelfrågor, den faktiska användningen av
boken, behandlas i Otto Centerwalls H u r s k o l a v i l ä s a v å r
B i b e n, och på ett stillsamt men inträngande sätt ges där god hjälp
och vägledning. Samma problem men i vidare omfattning var ämnet för det uppmärksammade radiosamtal om Bibeln, som hölls förra
vintern med inlägg av Yngve Brilioth, Alf Ahlberg, Johannes Lindblom och Torsten Ysander. Det föreligger nu i tryck, och i samman·
trängd form finns där förträffliga ting om nutidsmänniskan och Bibeln, Bibeln och den västerländska kulturhistorien, Bibeln från historisk synpunkt och Bibeln ur andaktens och själavårdens synpunkt.
Religionshistorikerna Tor Andrm och H. S. Nyberg dra upp de stora
perspektiven i B i b e l n o c h b ö c k e r n a; den förre tecknar Bibeln
som den stora folkboken, den senare jämför den med andra religioners heliga böcker. Bibelns världsomspännande inflytande och dess
absoluta karakti:ir få fullödiga uttryck i dessa båda uppsatser.
Inom få områden av den vetenskapliga forskningen skiljer sig den
nutida synen så skarpt från den gamla som inom bibelforskningen.
133
,.·
..
Litteratur.
I uppfattningen av Bibeln har något av en andlig revolution inträffat. Det gamla på läran om bokstavsinspirationen grundade betraktelsesättet har fått vika för ett s. k. historiskt. För många människor har detta inneburit antingen en hädelse eller en katastrof för
deras tro. Det är därför ett vitalt intresse för varje bibelaktion,
som bygger på den nya grundsynen, att klart och ärligt göra reda
för denna. Detta är syftet med Gustaf Ankars bok H i s t o r i s k
b i b e l s y n. Ordet historisk innebär enligt honom att »Bibeln avger
det grundläggande vittnesbördet om en särskild gudomlig uppenbarelsehistoria». Detta är vid första ögonkastet en ganska överraskande formulering. En helt annan definition ges i en av de ovannämnda skrifterna, i Joh. Lindbloms radioinlägg. Där uppfattas ordet
historisk som kännetecknet på en viss arbetsmetod, vilken innebär, >>att
vi med alla till buds stående hjälpmedel: språkliga, historiska, arkeologiska, psykologiska, men också rent personliga, fastställa de
enskilda fakta och ordna dem i ett sammanhang, som tillfredsställer
det historiska sinnet>>. Motsättningen mellan dessa båda författare
är dock endast skenbar och dikterad av deras olika utgångspunkter.
Ankar söker ge en totalsyn med utgångspunkt från en systematisk
uppfattning, medan Lindbloms intresse är helt och hållet historikerns.
Bådas sätt att se saken är nödvändig, även om den senare uttrycker
sig klarare och enklare.
Tre nya arbeten i serien ge direkt bibelutläggning. Jesu Bergspredikan tolkas av Johannes Ljungkoff i boken B e r g s p r e d i k a n.
Detta viktiga parti av evangelierna har uppfattats på mycket olika
sätt. Försöken att ur dessa ord konstruera en >>Jesu enkla lära>>, en
etisk och moralisk livsnorm äro lika talrika som ogenomförbara.
Bergspredikans mening och verkliga avsikt når man endast genom
att ställa dess krav in under den absoluta tillhörigheten till Jesus.
Sammanhanget med saligprisningarna visar detta. Ljunghoff ställer
Guds rike och tillhörigheten till detta som det avgörande och utreder så genom paralleller Bergspredikans olika bud och religiösa
grundbegrepp. Helhetssynpunkten kornmer härigenom mindre klart
fram; Bergspredikan som en flammande appell till den fullkornliga
avgörelsen får man mycket liten aning om, men dess innehåll fram- ·
ställes pedagogiskt och konsekvent.
En mycket genomgripande förändring har på senare tid inträtt i
uppfattningen av J ohannesevangeliet. Medan man tidigare tvivlade
på dess historiska värde och tolkade det med tillhjälp av religionshistoriska paralleller, söker man nu komma dess speciella egenart
på spåren och tillmäter det ett gott historiskt värde. Den anmälda
skriftserien har hedern att få publicera en av de allra modernaste
undersökningarna på området, Anton Fridricksens J o h a n n e se v a n g e l i e t. Hans mening om författaren är följande: Omkring
år 100 skrevs det fjärde evangeliet av en okänd evangelist, vars sagesman är evangeliernas s. k. älsklingslärjunge, boende i Efesus och
bärande hedersnamnet >>den gamle>>. Denne talar ännu direktare i
de två sista Johannesbreven och Uppenbarelseboken. Klart och be- 134
Litteratur
stämt gör Fridrichsen upp med den gamla synen om Joh:s bristande
historiska viirde. »Dels komma vi genom detta evangelium i kontakt
med den Kristusbild, som en personlig lärjunge till Jesus utformade
som lärare i den äldsta kyrkan, en bild, i vilken den historiska erinringen förbinder sig med den religiösa tron och erfarenheten; dels
ha vi här till vårt förfogande en tradition, som på flera punkter kompletterar och korrigerar den synoptiska.» Den klara och enkla stilen,
det fängslande innehållet och de nya och givande synpunkterna på
det viktiga ämnet göra :B~ridriehsens skrift till en dyrbar gåva för alla
religiöst intresserade.
I alla tider ha krig och katastrofer i världen åstadkommit en våg
av intresse för livet och tillvaron på andra sidan. Profetiorna ha
utforskats och man har mer eller mindre skarpsinnigt sökt utlägga
Uppenbarelsebokens syner och ord. Det är därför helt naturligt, att
Ake V. Ströms bok U p p e n b a r e l s e b o k e n o c h v å r t i d mottagits med glädje och tillfredsställelse. Den kom då den bäst behövdes, och den kan bättre än någon annan på svenska ge vägledning
i dessa svåra frågor. Ströms avsikt är att på grundval av den moderna forskningens resultat – och här kommer på ett fruktbart sätt
psykologien till anviindning – vinna en tillförlitlig bild av bokens
syfte och karaktär, för att därur kunna tolka den för vår tid. Det
värdefulla i det första avsnittet är redogörelsen för de olika lösningarna jämte försöket att komma författarens individualitet på
spåren genom en psykologisk analys. Möjligen skulle man här önskat
ett större hänsynstagande till andra tänkbara lösningar. Huvudintresset för Ström är dock att göra denna märkliga skrift fruktbar för
vår tid. Det är givet, att uppfattningen här i inte ringa grad måste
bli subjektiv; den enskilde forskarens urval och ställningstagande
blir utslagsgivande för vad som säges. Efter denna reservation kan
man med full rätt påstå, att det Ström har att säga om förhållandet
mellan kristendomen å ena sidan och staten och kulturen å den andra
är värdefullt och givande. Särskilt aktuell och intressant är parallellen mellan det romerska riket, »vilddjuret», och vår tids diktaturer.
Det viktigaste av allt är dock den grundintention, som går genom hela
framställningen: att hjälpa vår tid att i Uppenbarelseboken se den
tröstebok och kraftkälla som den var för dess första läsare.
Bibelns inflytande iir på intet sätt inskränkt till det direkta bruket
av den. Man får ett levande intryck av huru vitt den boken når genom en rad av Bibeltjänsts arbeten. Om B i b e l n i v å r h ö gm ä s s o g u d s t j ii n s t skriver Arthur Adell. Det är inte bara vid
läsningen av episteln och evangeliet som bibelordet kommer till användning i en svensk högmässa. Adell genomgår punkt för punkt
dess olika delar och menar sig – inte alltid övertygande – kunna
på samtliga stiillen påvisa antingen direkta bibelcitat eller uttryck
i Bibelns anda. Samma iir förhållandet med psalmboken. I Gunnar
Wikmarks bok Bibeln i vår psalmbok får man ett starkt
intryck av hur genomvävd psalmdiktningen är av bibliska motiv.
Detta kommer till synes främst i de s. k. parafraserna, d. v. s. psal- 135
,· –·~——
Litteratur
mer som endast utgöra en poetisk omskrivning av vissa bibelord. Inte
mindre än 96 dylika finner han i vår psalmbok. Men också på annat
sätt användes bibelordet, t. ex. som omkväde.
Ett mycket väsentligt problem upptar John Cullberg till behandling i B i b e l n o c h t r o s b e k ä n n e l s e n. Man har från visst
håll satt de två storheterna i absolut motsats till varandra och menat, att den formulerade trosbekännelsen innehåller ett »dogma» om
Kristus som inte har stöd i Bibeln, att alltså den viktiga del i gudstjänsten, som den apostoliska trosbekännelsen utgör, ~ir en förfalskning av det verkliga evangeliet. På ett stilistiskt förnämligt sätt och
med en knivskarp logik gör nu Cullberg rent hus med alla dylika
föreställningar. Han kan uppvisa, att trosbekännelsen i de allra flesta
fall har verkligt bibliskt underlag, men viktigare iir att han genom
en undersökning av dess väsen finner »att det är här i egentligaste
mening fråga om ett trosvittnesbörd, en personlig bekännelse till den
Gud, som på ett så oförlikneligt sätt uppenbarat sig i Kristus, oss
till frälsning och salighet». Precis detsamma är förhållandet med
Bibeln själv. Den är till sin innersta mening ett vittnesbörd och därigenom en trosbekännelse. Kristus-bekännelsen utgör vieisenskärnan
i de nytestamentliga skrifterna. Och så kan linjen mellan Bibeln och
bekännelsen dragas. De två stämma inte bara överens till ordalydelsen, de ha samma syfte och äro burna av samma ande.
Den bok, som syftar vidast och har utsikt att mottagas med den
största förståelse av också andra än kristet intresserade, är KarlGustaf Hildebrands B i b e l n i n u t i d a s v e n s k l y r i k. Det har
visat sig vara ett inte bara intressant utan också utomordentligt
givande studium att på en bestämd punkt av vår kultur efterspåra
det bibliska inflytandet. Hildebrand gör den iakttagelsen, att de bibliska bilderna och tankarna genomgående utgöra en väsentlig del av
den moderna diktens motivval. Man behöver i detta sammanhang
bara tänka på Fröding och Karlfeldt för att inse dettas riktighet.
Det framgår vidare, att de skalder, för vilka Bibeln haft denna mera
ytliga och mekaniska användning, oftast nyttjat dess historiska och
konkreta material. Det ur kristen synpunkt glädjande och stora är
emellertid, att Hildebrand lyckats uppvisa att Bibeln tydligt fått ett
allt större rum i de allra senaste årens diktning, och – vad mera
är – att denna lyrik inte bara upptar bibliska bilder och motiv utan
mer och mer närmar sig Bibelns eget innehåll, så att dess centralgestalt och Herre själv blir en verklighet i dikten. Det är framför
allt hos Johannes Edfelt och Hjalmar Gullberg som detta är fallet.
Hildebrands litterära sakkunskap har här ingått förening med ett
flitigt och värdefullt bibelstudium, och resultatet har blivit en utmärkt tillgång för både bibel- och litteraturstudiet.
Genom alla dessa arbeten går som en stark ström kärleken till
Bibeln och insikten om dess betydelse också för nutidsmänniskan.
Varken vårt folk i stort eller den enskilde har råd att avstå från de
omistliga värden den rymmer. I nödens och farans tid är det samlingstecknet och den kraftkällan nödvändigare i:in eljest.
136