Den svenska frivilligrörelsen
1940
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DEN SV.ENSKA
FRIVILLIGRÖRELSEN
Av j. pressattaclu!n i Ilelsingjors, doc. STIG JA.GERSKIÖLD, Stockholm
REDAN när trycket från öster på Finland under våren och sommaren 1939 påtagligt ökades och finska befästningsbyggen forcerades, tog sig känslan av samhörighet mellan Sveriges och Finlands folk uttryck i att ett mindre antal frivilliga önskade deltaga i dessa arbeten. Deras arbetskraft kunde dock av vissa skäl
aldrig utnyttjas. Sedan Sovjet öppet framfört sina krav mot
Finland, anmälde sig ett stigande antal svenskar villiga att vid
behov kämpa på Finlands sida. Tillströmningen av frivilliga tog
i slutet av november månad ökad fart. I samförstånd med finska
beskickningen i Stockholm beslöto då några av finska förhållanden särskilt intresserade att förbereda organiserandet av en svensk
frivilligkår. Redan samma dag Sovjet skred till anfall mot Finland, kunde en registreringsbyrå öppnas på Blasieholmstorg. Å ven
i Göteborg öppnades en dylik byrå.
Under krigets första dagar och fram till den 5 december hade
inemot 1,700 man låtit anmäla sig vid dessa byråer som villiga
att, om förutsättningar skapades, gå ut till kriget i Finland. Efter
vissa förberedelser bildades den 4 december en särskild Finlandskommitte för handhavande av de arbetsuppgifter av olika art,
som organiserandet av en frivillig svensk insats komme att ställa.
Denna ursprungliga Finlandskommitte, under ordförandeskap av
professor Andreas Lindblom och med överstelöjtnanterna M. Dyrssen, C. A. Ehrensvärd, V. Tamm, förste sekreterare S. Dahlman,
d:r G. Hallström, kapten N. Palme, bankdirektör E. von Stedingk
och kapten A. Winge som medlemmar, ansåg sina uppgifter närmast vara av organisatorisk och förvaltningsmässig art. Kommitten utvidgades och omorganiserades sedermera i olika repriser
för att slutligen i februari, sedan frivilligrörelsen vunnit allmänt
erkännande och stöd, kunna ombildas till en omfattande organisation av helt annan gestaltning och tyngd. Ordförande blev då
generaldiektör G. Malm.
165
.·
Stig Jägerskiöld
Den 3 och 4 december hade överstelöjtnanterna Dyrssen, Ehrensvärd och Tamm uppgjort en organisationsplan för en enhetlig
svensk frivilligkår i Finland med beräknad styrka av ungefär
7,600 man, uppdelad på tre stridsgrupper. Denna kår var planerad
såsom en fullständig operativ enhet, omfattande infanteri, artilleri, luftvärn, nödiga specialförband och flyg. Den var konstruerad så, att ytterligare stridsgrupper skulle kunna infogas i kåren.
Kåren var avsedd att insättas i Nordfinland, där de finska trupperna voro svaga och där sambandet mellan kårens uppgift och
Sveriges försvar var starkast. Att i svenska förband sammanhålla de svenska frivilliga ansågs som det avgjort bästa sättet
att organisera frivillighjälpen. – Inom kort tryggades, främst
genom svensk industris storartade offervilja, kårens ekonomiska
grund.
Vilka förutsättningar funnos vid denna tidpunkt i Sverige för
en frivilligrörelse1 Klart är, att åtskilliga allvarliga hämmande
moment funnos. På arbetarhåll hade länge efter 1918 misstron
mot det finska samhället dröjt kvar. De språkliga motsättningarna mellan svenskt och finskt hade hos mången skymt blicken
för mera väsentliga sidor av Finlandsfrågan. Betydelsen av Finlands självständighet för Sveriges och Nordens trygghet hade
aldrig klargjorts. Tron på möjligheten av Finlands försvar var
väl ej heller allmän. Under de senare åren, i synnerhet under den
allvarstyngda hösten 1939, hade dock en varm känsla för samhörighet mellan Sverige och Finland vuxit fram och en mer förståelsefull inställning till finska förhållanden skapats. Många
tecken tydde alltså redan vid den finsk-sovjetryska konfliktens
början på att ett spontant intresse och offervilja för Finlands sak
skulle växa fram. Den väldiga uppslutningen vid mötena i Audi- ·
torium den 6 och 8 december syntes giva ett övertygande bevis
härpå, åtminstone vad huvudstaden beträffar.
Det stod givetvis från början klart för Finlandskommitten, att
en frivilligrörelse icke kunde skapas och en frivilligkår icke
uppsättas utan vissa statliga medgivanden. Tillstånd för värnpliktiga att lämna landet måste lämnas, officerare måste få rätt
till avsked och återinträde i tjänst, utrustning av frivilliga måste
ordnas med svenska statens medverkan, enär dylik utrustning
icke fanns att tillgå i Finland och ju icke kunde köpas i fria
marknaden. Dessavoro de frågor om samverkan mellan statsmakterna och frivilligrörelsens ledning, som främst anmälde sig.
166
..-·
Den svenska frivilligrörelsen
Den 5 december uppvaktade en delegation från Finlandskommitten statsrådet Sköld och överlämnade till honom dels den ovannämnda organisationsplanen för frivilligkåren, dels ock en promemoria i 4 punkter om grundbetingelserna för en svensk frivilligkårs uppsättande. Såsom punkt 1 hade upptagits rätt för
svenska officerare och fast anställd personal att erhålla avsked
för inträde i finska armen med utfästelse att sedermera återinträda i svenska armen. Punkt 2 upptog rätt för svenska värnpliktiga att erhålla tillstånd att vistas utom riket samt för till
krigstjänst inkallade värnpliktiga att dessförinnan hemförlovas.
Punkterna 3 och 4 berörde utrustningsfrågorna: (p. 3) möjlighet
för finska staten att ur svenska kronans förråd inköpa för frivilligkåren nödig utrustning och materiel, (p. 4) svenska statens
stöd åt Finlandskommitten vid inköp utomlands av sådan materiel, som ej fanns att få i Sverige.
Det kom emellertid att dröja, förrän något svar erhölls på
denna hemställan. Regeringskris hade redan utbrutit. Frågor
rörande Sveriges hållning till det finsk-ryska kriget hörde till
dem, kring vilka det var svårast att uppnå samförstånd mellan
partierna i den planerade samlingsregeringen. Frivilligfrågan
hörde till dc mera omstridda. När statsministern hävdat, att den
gamla regeringen icke kunde fatta beslut i denna fråga, utan att
den nya regeringens färdigbildande måste inväntas, så förbiser
han, att just frivilligfrågan var en av dem, kring vilka strid
rådde. Det synes icke orimligt antaga, att ett förhandsbesked
tidigare kunnat lämnas, för så vitt ledningen för de i den gamla
regeringen företrädda partierna verkligen varit positivt inställda
till frågan, i synnerhet om man betänker, att högern, enligt vad
man visste, icke intog en avvisande hållning. Det var påtagligen
till största delen tack vare högerpartiets ståndpunktstagande under regeringskrisen, som det bland förutsättningarna för den nya
regeringens politik kom att ingå ett beviljande av större delen av
de önskemål, som ingingo i Finlandskommittens ovannämnda
promemoria, ehuru man icke får glömma, att även i övriga partier, främst socialdemokratien, bestämda röster höjdes till frivilligrörelsens förmån.
Det av Finlandskommitten begärda beskedet lämnades först
den 12 december, alltså efter en dyrbar veckas dröjsmål, vilket
skedde i form av ett muntligt meddelande från statsministern till
representanter för kommitten. Något mera formellt besked er- 167
Stig Jägerskiöld
hölls aldrig och innehållet i de regeringsbeslut den 15 december,
som fastställde normerna för statsmakternas förhållande till frivilligsaken, blev endast på omvägar känt för Finlandskommitten.
Att märka är, att när regeringen tog ställning till Finlandskommittens ovannämnda framställning, antalet värnpliktiga, för vilka
rätt att resa ur riket skulle beviljas och för vilka utrustning
skulle tillställas finska staten, godtyckligt begränsades till 4,000
man. I fråga om officerare och annan fast anställd personal fastställdes vid detta tillfälle siffran 200. Sedermera – ett stycke in
i januari och i början av februari- medgavs successivt ökningen
av dessa kvoter, redan innan de voro fyllda. Samtycke till att
låta flyg ingå i den planerade frivilligkåren lämnades först efter
ett betydande motstånd, varvid bl. a. högerpartiets regeringsmedlemmar återigen framträdde till frivilligrörelsens stöd.
Under det dröjsmål i frivilligfrågans behandling, som sålunda
förorsakats, hade arbetet på rekrytering m. m. måst inställas. Det
var givetsvis ogörligt att sprida upplysning om en sak, vars
grundförutsättningar icke voro fastställda. Emellertid planerades
nu åtskilliga av de åtgärder till frivilligrörelsens främjande, som
sedermera vidtogos. Sedan regeringens beslut i frivilligfrågan
meddelats Finlandskommitten, igångsattes med all energi organisations- och upplysningsarbetet.
För själva registreringen av de frivilliga upprättades landet
runt frivilligbyråer, underordnade en central personalbyrå i Stockholm. Efter ett par veckor hade ett femtiotal frivilligbyråer upprättats. Den 7 januari var antalet mer än hundra. Vid sidan av
byråerna organiserades lokalkommitteer för omhänderhavandet
av bl. a. sociala uppgifter i samband med frivilligrörelsen.
Vid byråernas och kommitteernas upprättande eftersträvades
bredast möjliga underlag å orten för frivilligrörelsen. Tämligen
oundvikligt var dock, att vissa lokala motsättningar och personfrågor, vilka icke läto sig överblickas från Stockholm, understundom kommo att påverka frivilligrörelsens utveckling på orterna. Man må ock betänka, att byråerna måste upprättas med
största skyndsamhet. I stort sett fungerade emellertid systemet
tillfredsställande, och ett hängivet och intresserat arbete nedlades på många orter. Efter bildandet av byråerna och kommitteerna vid deras sida organiserades de för frivilligrörelsens utvidgning säkerligen högst betydelsefulla rusthållen. Det första
var östgöta rusthåll, bildat i början av januari 1940.
168
Den svenska frivilligrörelsen
Finlandskommitten inledde vidare en energisk upplysningsverksamhet, främst genom möten och föredrag. Kontakt söktes med
de olika politiska ungdomsorganisationerna. Särskilt må nämnas,
att värdefullt stöd tidigt lämnades av medlemmar i Sverges Socialdemokratiska Ungdomsförbund, vilka visade ett varmt intresse
för saken. Bl. a. reste ett antal förbundsmedlemmar omkring i
landsorten såsom medhjälpare vid organiserandet av frivilligbyråer. Förbundet såsom sådant ansåg sig emellertid länge, efter
att ha undersökt saken hos den högsta partiledningen, icke kunna
engagera sig för frivilligrörelsen. Detta klart hämmande inflytande på förbundets verksamhet torde länge hava gjort sig gällande, varvid bl. a. hänvisades till den ringa anslutning frivilligrörelsen sades hava fått. På olika vägar sökte Finlandskommitten ävenledes vinna Landsorganisationens stöd. Ett välvilligt och
helhjärtat intresse visades härvid personligen från L.O.-ledningens sida, men beklagligtvis såg denna sig, av liknande skäl som
ungdomsförbundet, icke i tillfälle att offentligen manifestera en
dylik inställning. Den 26 februari hade utvecklingen dock hunnit
så långt, att Landsorganisationens rekommendation av frivilligrörelsen till Sveriges arbetare öppet kunde lämnas. Ett mycket
gott samarbete uppnåddes på ett tidigt stadium med högerns ungdomsrörelse och från detta håll kommo ett icke obetydligt antal
frivilliga. Det socialistiska partiets ungdom lämnade ävenledes
sin medverkan till rörelsens utveckling och många frivilliga.
Finlandskommitten torde sålunda kunna med gott samvete fritaga sig från beskyllningar att icke i tid ha sökt anknytning till
de stora folkliga organisationerna. Från kommittens sida torde
kunna hävdas, att den från första stund sökt att skapa det bredast
möjliga underlag för frivilligrörelsen.
Det måste betraktas som fullständigt missvisande, när hr Sköld
i sitt anförande i andra kammaren den l april såsom exempel på
att en viss misstro hos arbetarungdomen framkallats från frivilligrörelsens egen sida anför den i och för sig beklagliga episoden,
att en förutvarande Spanienkämpe, som anmält sig på en frivilligbyrå, där tillfrågats om han numera ändrat sinnelag, eftersom
han nu ville strida mot bolsjevikerna. Detta av en underordnad
arbetskraft begångna misstag, som man från Finlandskommittens
sida gjorde allt för att snarast ställa till rätta, torde lyckligtvis
icke haft några skadliga konsekvenser, något som väl ock framgår därav, att just ifrågavarande f. d. Spanienkämpe fortsätt- 169
13- 40206. Svensk Tidskrift 1940.
,; ..
Stig Jägerskiöld
ningsvis energiskt arbetade för frivilligrörelsen och själv såsom
frivillig avreste med en av de första kontingenterna till Finland.
Vidare måste framhållas, att rörelsens ledning städse sökt hålla
rörelsen fri från påverkan från såväl det diktaturvänliga partiet
längst till vänster som från det längst till höger. Demokratiens
försvar ter sig ju såsom något av det väsentliga i Finlands strid.
Finlandskommittens verksamhet var emellertid från början
starkt beroende av den publicitet, som kunde skapas kring frivilligrörelsen. Det var oundgängligen nödvändigt att offentligen
klargöra, att frivilligrörelsen icke var någon mot statsmakterna
illojal, för rikets säkerhet vådlig rörelse, utan godkänd och i
princip stödd av regeringen. Vidare måste allmänheten få uppgifter om t. ex. de ekonomiska förmånerna för de frivilliga, om
försäkringsvillkor, om organisations- och befälsförhållanden m. m.
I pressen måste meddelas, var registreringsbyråerna funnos. Det
förhållandet, att värnpliktiga,. även inkallade, kunde gå ut som
frivilliga, måste bekantgöras.
Publicitetsfrågan, som från frivilligrörelsens början var aktuell,
visade sig emellertid mycket svårlöst. Under krigets första dagar
hade de frivilliga visserligen några gånger omnämnts i press och
radio. Men snart inträdde nära nog fullständig tystnad. »Frivillig» borde icke få nämnas i svensk press. Tremannanämnden
för statlig informationsverksamhet (informationsstyrelsens föregångare) utsände t. ex. den 8 december genom T. T. också en uppmaning till alla svenska tidningsredaktioner att icke omnämna
frivilligrörelsen. Ett motsvarande förbud infördes på svensk begäran även i Finland.
De beslut, som svenska regeringen den 12 december fattat angå-
ende grundförutsättningarna för frivilligrörelsen, kunde sålunda
icke meddelas allmänheten. I första hand var emellertid en ännu
mera elementär fråga aktuell: spörsmålet, huru frivilligbyråerna
i pressen skulle kunna bekantgöra sin existens.
Efter erhållet medgivande från Utrikesdepartementet vågade
Finlandskommitten i stockholmstidningarna för den 13 december
införa en föga framträdande annons, i vilken endast stod »Finland» samt därunder »Frivilligbyrå», med angiven adress och
telefonnummer, och »Upplysningsbyrå» med enahanda uppgift.
Som ett bevis på effektiviteten av det ovannämnda publiceringsförbudet i frivilligsaken kan anföras, att några tidningar icke
utan att först hört sig för i Utrikesdepartementet ansågo sig
170
Den svenska frivilligrörelsen
kunna jnföra nämnda annons. Den 16 december tillfogade Finlandskommitten i annonsen följande ord: »Frivilliga kunna anmäla sig.» Detta tillägg ansågs av regeringen så farligt, att Utrikesdepartementet samma dag ålades meddela Finlandskommitten, att en dylik annons icke kunde tolereras. På en förfrågan,
vad som kunde bli följden av dess fortsatta införande, svarade
vederbörande, att han icke erhållit instruktioner därom, men att
man torde kunna räkna med att regeringen kunde se sig nödsakad att taga sina redan fattade beslut i frivilligfrågan under
omprövning. Finlandskommitten ändrade då annonsen därhän,
att den fick följande lydelse: »Finlands sak är vår», samt därunder de nyss nämnda adressuppgifterna. Att denna erfarenhet
länge verkade i hög grad hämmande på Finlandskommittens upplysnjngsverksamhet, är ju klart.
Efter en veckas erfarenhet av följderna av att grunderna fö·r
den svenska frivilligrörelsens verksamhet icke kunnat meddelas
allmänheten, såg sjg Finlandskommitten den 19 december föranlåten att i skrivelse till utrikesministern anhålla att få offentliggöra vissa elementära fakta, som att de frivilliga skulle få kämpa
under förutvarande svenskt befäl, att deras anställnings- och pensionsförhållanden voro ordnade, att värnpliktiga skulle få rätt
att hemförlovas och resa utom riket o. s. v. Följande dag meddelade utrikesministern, att regeringen medgivit detta. I samverkan med honom formulerades då en första kommunike, vilken
den 21 december offentliggjordes i den svenska pressen; i den
finska pressen fördröjdes dess offentliggörande på svenska regeringens begäran en längre tid. På många håll betraktades dock
vid denna tjdpunkt utfärdandet av kommuniken som ett ur utrikespolitisk synpunkt vådligt förehavande. Kring jul och dagarna efter följde så i ett icke alltför stort antal tidningar de
första tveksamma uttalanden om och rekommendationerna av
frivilligrörelsen. Sedan de första kontingenterna avrest till Torneå, begynte pressen även i reportage och meddelanden uppmärksamma frivimgrörelsens fortsatta utveckling, något som ingalunda alltid upptogs väl. Finlandskommitten strävade efter att
till pressen lämna så värdefullt och uttömmande material om sin
verksamhet som möjligt. Efter vad som uppfattades som en hemställan från utrikesministerns sida vid presskonferensen den 8
januari att iakttaga försiktighet vid omnämnandet av frivilligrörelsen, minskade publiciteten igen för en tid.
171
.-
Stig Jägerskiöld
Till sist kom pressen dock att lämna ett oreserverat stöd åt
frivilligrörelsen, framför allt sedan det genom händelserna i februari månad för alla blivit klart, att denna erbjöd en av de mera
betydelsefulla möjligheterna att lämna Finland stöd. Av intresse
är, att man påtagligen i anslutningen till Frivilligkåren i viss mån
kan avläsa pressens hållning å de olika orterna (Stockholm, Göteborg, Eskilstuna, Kalmar och Linköping kunna kanske nämnas
som särskilt aktivt intresserade jämte vissa Norrlandsstäder).
Att dessa många och långvariga inskränkningar i publiciteten
haft mycket stor betydelse är ju påtagligt.
Vid årsskiftet utarbetades inom Finlandskommitten den första
broschyren med uppgifter om möjligheterna för och villkoren vid
anslutning till Frivilligkåren. Efter inhämtat samtycke hos utrikesministern kunde denna utsändas i början av januari, varvid
politiska och opolitiska ungdomsorganisationer lämnade värdefull
medverkan. Sedermera följde allt fler och allt modernare redigerade propagandatryck och affischer.
Vid sidan av upplysningsverksamheten i pressen sökte Finlandskommitten i lokalmöten finna en form för stödjandet av
frivilligrörelsen. Till en början mötte härvidlag å såväl borgerligt som socialdemokratiskt håll i bygderna betydande svårigheter, enär statsministerns radiotal den 13 december uppfattats
som en maning att inställa all opinionsbildning i Finlandsfrågan.
Intrycket härav försvann emellertid med tiden och mötena visade
sig vara en synnerligen värdefull verksamhetsform, som till sist
under medverkan av socialdemokratiska och andra organisationer närmade sig fulländning. Mötesverksamheten utvecklade sig
till en verklig folkrörelse. Från Finlandskommittens sida söktes
under organiserandet av denna mötespropaganda å orterna städse
den närmaste kontakt med företrädarna för samhällets olika
grupper. Föredragen vid mötena voro givetvis begränsade till
sådan upplysning som om Finlands betydelse för Sverige och Norden, den verkliga gestaltningen av dess inre förhållanden m. m.
och ett framhållande av att en form för stöd av Finlands försvar
nu funnes i Svenska Frivilligkåren.
Finlandskommittens upplysningsverksamhet utformades alltså,
sedan den i den senare delen av december fått göra en försiktig
början, efter huvudsakligen följande linjer: Annonser i pressen,
smärre upplysningsskrifter, senare även affischer, möten och stöd
i allmänna uttalanden i pressen. Egentligen först vid slutet av
172
Den svenska frivilligrörelsen
kriget fick även radion begagnas. Även filmens möjligheter utnyttjades, dels genom förevisandet av några av finska filmmän
i Stockholm utarbetade filmer, dels genom framställandet av en
särskild propagandafilm för frivilligrörelsen.
Trots allt energiskt arbete var och måste denna upplysningsverksamhet vara alldeles för svag för att på den korta tid, som
stod till buds, giva frivilligrörelsen en verkligt stor anslutning.
Detta är ju klart redan med hänsyn till de allmänna, hämmande
moment, som funnos och inledningsvis angivits, samt med hänsyn
till de speciella problem, inför vilka frivilligrörelsen ställdes. För
skapandet av den allmänna uppfattning som skulle stödja frivilligrörelsen, nämligen att det var ett svenskt riksintresse att denna
snabbt utvecklades, kunde en organisation av Finlandskommittens karaktär och arbetande under de förhållanden, som ovan
antytts, endast göra en starkt begränsad insats.
Man måste nu fråga sig, som Finlandskommitten ofta gjorde,
om icke den utvägen stått öppen, att svenska regeringen genom
de många organisationer, som mer eller mindre direkt stå till dess
förfogande, på ett tidigt stadium kunnat låta parollen gå ut:
Stöd frivilligrörelsen! Som känt är har även från finskt håll förvåning uttryckts över att så icke skedde. De frivilliga hade väl
ingalunda, såsom statsministern sökt göra gällande i sitt påsktal
i radio, därför fattat sitt beslut mindre frivilligt. De hade blott
haft klarare utgångspunkter för bedömandet av sitt handlande.
Vidare måste i detta sammanhang ytterligare en synpunkt
framhållas. Hr Vougt har i en ledande artikel i Arbetet i frivilligrörelsens början hävdat, att endast de, som själva gingo ut
som frivilliga, kunde uppmana andra därtill. Otvivelaktigt finnes det fog för denna synpunkt. ·Men den är beklagligtvis mycket
svår att förena med skapandet av en välorganiserad frivilligrö-
relse. För såväl Finlandskommitten som frivilligbyråerna ställde
denna fråga svåra problem. Organisationerna togo ofta skada,
när personalen övergick till Frivilligkåren. Svårigheterna för de
enskilda individerna att verka för en anslutning till kåren ligga
ju ock i öppen dag. Helt annorlunda är förhållandet, om de stora
organisationerna, som var i sin stad åtnjuta vidsträckt förtroende,
stödja en frivilligrörelse.
Finlandskommitten tvivlade aldrig på att frivilligtanken med
tiden skulle vinna den största anslutning. Så blev ock fallet. Hur
mycket snabbare hade utvecklingen icke kunnat gå, om arbetet
173
Stig Jägerskiöld
för spridandet av den uppfattning, som låg bakom frivilligrörelsen, icke enbart åvilat en grupp enskilda män, utan i de former,
som väl dock ändå stått till buds, stötts av riksledningen.
Jag har hittills huvudsakligen uppehållit mig vid frivilligrö-
relsens utveckling bland de till militärtjänst icke inkallade. En
ytterst intressant och omdiskuterad fråga är frivilligrekryteringen
bland de inkallade värnpliktiga. Frivilligkårens ledning var givetvis från början av den uppfattningen, att det allra värdefullaste soldatmaterialet funnes att få i de redan uppsatta svenska
förbanden. Med stor tillfredsställelse hälsades därför meddelandet, att ett icke obetydligt antal värnpliktiga från förbanden i
Norrland skulle beredas tillfälle att övergå till kåren. Den 21
december erhöllos genom generalorder vissa direktiv för truppförbandscheferna beträffande formerna för behandling av mobiliserade värnpliktigas ansökan om hemförlovning och rätt att vistas
utom riket, avsedda att underlätta denna rekrytering. Men så
mycket är ju också klart, att enbart härmed icke mycket var vunnet, om icke samtidigt sådana förhållanden skapades, som gjorde
det möjligt för frivilligtanken att vinna spridning hos trupperna.
Man måste framhålla följande psykologiska moment, som
givetvis påverkat förhållandena vad de värnpliktiga beträffar.
Sedan dessa inkallats, voro de praktiskt taget isolerade från den
hos folket i övrigt starkt framväxande stämningen för hjälp till
Finland. På en förläggning, i synnerhet en dylik i gränstraktens
primitiva förhållanden, absorberas intresset snart av dagens
praktiska göromål. Uppmärksamheten måste åter riktas mot den
händelseutveckling, som pågick i vårt östra grannland. Framför
allt måste uppgifter lämnas om omständigheterna vid och villkoren för en anslutning till Frivilligkåren. Detta kunde ju bäst ske
under positiv medverkan från befälets sida. Truppförbandschefernas förpliktelse att hålla förbanden vid föreskriven styrka och
högsta beredskap måste emellertid verka återhållande’ på en eventuell önskan att stödja frivilligrekryteringen. Den nämnda generalordern synes av många truppförbandschefer närmast ha uppfattats som en anvisning om formerna för ärendenas handläggning,
för den händelse några värnpliktiga skulle komma på tanken att
gå ut som frivilliga. Truppförbandscheferna torde genomgående
hava efterlyst besked om regeringens positiva inställning till
saken. Vad som behövts hade, förefaller det, varit klara besked
om ·att frivilligrörelsen skulle på lämpligt sätt stödjas.
174
,-·
Den svenska frivilligrörelsen
Med anledning av att en regementschef på en regementsorder
vid årsskiftet rekommenderat frivilligsaken, lät emellertid regeringen den 11 januari en högkvartersorder utgå, enligt vilken allt
militärt befäl förbjöds att i tjänsten verka för anslutning till frivilligkåren. Hur mot bakgrunden av den tidigare förefintliga
tvekan om regeringens inställning denna order uppfattades, säger
sig självt. Från åtskilliga förband föreligga exempel på den hämmande verkan, denna order haft.
För rekryteringen vid förbanden skulle det givetvis varit av
betydelse, om manskapet kunnat, i det fall där det så velat, övergå
till kåren under sitt sedvanliga befäl. En officer ~ kompanichef,
plutonchef, batterichef el. dyl. ~ kunde t. ex. meddela sitt manskap, att han ämnade ansluta sig till Frivilligkåren med så och
så många av befälet och att alla, som önskade det, kunde följa
med. Detta var emellertid länge i verkligheten omöjligt. Officerares ansökan behandlades nämligen för sig, meniges för sig, och
avsked åt de förstnämnda beviljades endast i fastställd proportion till antalet till Finland avresta frivilliga från hela landet.
Det torde sålunda i allmänhet icke ha varit möjligt för en officer
att gå ut som frivillig med ett större eller mindre antal av sitt
eget manskap vid förbandet. Trots detta kunde emellertid, när
det gällde vissa specialförband, flygdetachement, vissa luftvärns
och andra artilleriförband etc., ordnas just en sådan frivilligrekrytering. I dessa fall blevo också frivilligförbanden snabbt
och effektivt stridsberedda och praktiskt taget omedelbart efter
ankomsten till Finland satta i funktion. Först genom högkvartersorder av den 22 och 27 februari skapades förutsättningar för
organiserandet av frivilliga förband ur de svenska regementena
av soldater, som utan tidsödande samövning och utbildning skulle
ha kunnat tagas i bruk. Då var det emellertid redan för sent. Att
det, såsom av försvarsministern gjorts gällande, skulle varit möjligt att tidigare få tillstånd till dylik rekryteringsverksamhet
förefaller den, som kunnat följa frivilligfrågans behandling av
regeringen, minst sagt osannolikt. Som förhållandena gestaltade
sig blev anslutningen från förbanden i norr aldrig vad Frivilligkårens ledning hoppats. Detta förhållande inverkade i hög grad
fördröjande på kårens uppsättande.
Som tidigare nämnts, var tillströmningen till Frivilligkåren
under krigets första dagar lovande. Av de i Stockholm anmälda
försvunna emellertid en del genom inkallelserna i december. Dröjs- 175
Stig Jägerskiöld
målen med Frivilligkårens organiserande och tystnaden kring
frivilligrörelsen verkade därefter säkerligen återhållande, sedan
entusiasmen under krigets första dagar något svalnat. Först efter
jul kan man säga, att anmälningarna åter togo ordentlig fart.
Rekordet torde då hava varit bortåt 600 om dagen. Sedermera
följde en ny nedgångsperiod, möjligen framkallad av olika samverkande orsaker såsom en viss överskattning av Finlands försvarsmöjligheter, säkerligen i någon mån ock av att skidkunnighetskravet, efter i kåren vunna erfarenheter, måste skärpas,
kanske ock av det förhållandet att den grupp medborgare, som
lättast lät sig påverkas av frivilligtanken, icke var så stor och
andra grupper först nåddes med en mera intensifierad upplysningsverksamhet och sedan rörelsen vunnit allmänt erkännande
och stöd. En ny uppgångsperiod för frivilligrörelsen kom i februari, förklarlig dels med hänsyn till att det nu började stå
klart, att Sverige icke officiellt skulle sända Finland hjälp i form
av trupper, dels ock med att frivilligtanken numera vunnit allmän
anslutning och kunde spridas med effektiva metoder, ävensom
med de betydligt bättre villkor, som nu, tack vare bl. a. Rusthållen, kunde erbjudas de frivilliga. I mitten av mars var efter
alla dröjsmål och motigheter den planerade frivilligkåren med
sina tre grupper färdigbildad. Av dessa hade då redan två insatts
i strid, den tredje stod inför uppbrott. Vid sidan härav hade Finlandskommitten dessutom kunnat organisera vissa förband i södra
Finland, främst luftvärn och ett kustartilleriförband till östra
Nyland, jämte en icke obetydlig maritim hjälp.
Alla samhällets lager och alla rikets olika delar voro företrädda
i Svenska Frivilligkåren. Fullt säkra statistiska uppgifter föreligga ännu icke beträffande dess sammansättning. Så mycket
kan dock sägas, att Stockholm och Göteborg voro rikligen företrädda i kåren (med cirka 2,000 och cirka 600 man). Av landskapen torde Småland och Östergötland kunna uppvisa särskilt
vackra resultat, de norrländska landskapen sannolikt något mindre
goda, väl beroende dels på inkallelserna, dels ock delvis på lokala
förhållanden- kommunistisk påverkan, vissa motsättningar mellan svenskt och finskt i Norrbotten m. m. En påfallande stor del
av kårens medlemmar voro industri-, grov- och transportarbetare.
Landsbygden var dock ingalunda dåligt företrädd. Av universitetsungdomen – som man kanske i större utsträckning skulle ha
väntat finna representerad i kåren – synes större delen hava
176
Den svenska frivilligrörelsen
kommit från Uppsala och Göteborg. I fråga om studenterna
måste dock erkännas, att de ofta hade särskilt svårt att lämna
de svenska förband, till vilka de voro inkallade. Allt tal om att
kåren huvudsakligen skulle ha bestått av arbetslösa, äventyrare
och fantaster kan omedelbart avvisas. Dess standard stod säkerligen över ett genomsnittligt svenskt förbands.
J ag har ovan sökt skildra några sidor av den svenska frivilligrörelsens utveckling. Rörelsens främsta resultat blev uppsättandet av Svenska Frivilligkåren jämte därtill anslutna förhand.
Vid fredsslutet befunno sig 8,500 svenska frivilliga i Finland
och ytterligare c:a 5,000 voro anmälda i Sverige. Det torde, med
beaktande av de omständigheter, under vilka arbetet ägde rum,
få anses vara ett gott resultat av en spontant framvuxen, av enskilda ledd frivilligrörelse. Till jämförelse kan nämnas, att vid
den internationella kontrollen de utländska frivilliga i Spanien å
regeringssidan icke översteg 12,545, från 54 stater och efter ett
flerårigt krig. Man måste jämväl betänka, att all erfarenhet på
detta område här i landet saknades. Såsom vittnesbörd om svensk
handlings- och offervilja, om e n allmän folkvilja för ett gemensamt svensk-finskt försvar, synes detta resultat lovande för framtiden. De svenska frivilligas insats torde ock för utvecklingen av
goda svensk-finska förbindelser komma att äga den allra största
betydelse. Väl kan det sägas, att de humanitära och materiella
svenska bidragen till försvaret av Finland ägt större praktisk
betydelse, men den svenska insatsen har genom frivilligrörelsen
dock lyfts på ett annat plan och erhållit högre syftning. Att
detta även kan underlätta den svåra uppgiften att nu fördjupa
och utbygga förbindelserna mellan Sveriges och Finlands folkligger i öppen dag och har ju ofta framhållits från finsk sida.
Någon tillfredsställande ersättning för en svensk statlig intervention blev frivilligrörelsen dock aldrig. Vissa av de väsentliga
orsakerna härtill torde framgå av vad ovan anförts.
I vissa punkter ha i denna artikel plats beretts för kritiska
reflexioner, även rörande den hållning, som från regeringshåll
intagits i frivilligfrågan. Detta ingalunda för att söka avvinna
denna fråga argument i partipolitiska fejder, utan för att söka
fastställa räckvidden av vissa icke oviktiga erfarenheter, som vunnits på ett par av de verksamhetsfält, en frivilligrörelse måste ägna
sig åt. Av en annan historieskrivning äro vi knappast betjänta.
177
.. ;
/1
.c·—–··-·r
FRIVILLIGRÖRELSEN
Av j. pressattaclu!n i Ilelsingjors, doc. STIG JA.GERSKIÖLD, Stockholm
REDAN när trycket från öster på Finland under våren och sommaren 1939 påtagligt ökades och finska befästningsbyggen forcerades, tog sig känslan av samhörighet mellan Sveriges och Finlands folk uttryck i att ett mindre antal frivilliga önskade deltaga i dessa arbeten. Deras arbetskraft kunde dock av vissa skäl
aldrig utnyttjas. Sedan Sovjet öppet framfört sina krav mot
Finland, anmälde sig ett stigande antal svenskar villiga att vid
behov kämpa på Finlands sida. Tillströmningen av frivilliga tog
i slutet av november månad ökad fart. I samförstånd med finska
beskickningen i Stockholm beslöto då några av finska förhållanden särskilt intresserade att förbereda organiserandet av en svensk
frivilligkår. Redan samma dag Sovjet skred till anfall mot Finland, kunde en registreringsbyrå öppnas på Blasieholmstorg. Å ven
i Göteborg öppnades en dylik byrå.
Under krigets första dagar och fram till den 5 december hade
inemot 1,700 man låtit anmäla sig vid dessa byråer som villiga
att, om förutsättningar skapades, gå ut till kriget i Finland. Efter
vissa förberedelser bildades den 4 december en särskild Finlandskommitte för handhavande av de arbetsuppgifter av olika art,
som organiserandet av en frivillig svensk insats komme att ställa.
Denna ursprungliga Finlandskommitte, under ordförandeskap av
professor Andreas Lindblom och med överstelöjtnanterna M. Dyrssen, C. A. Ehrensvärd, V. Tamm, förste sekreterare S. Dahlman,
d:r G. Hallström, kapten N. Palme, bankdirektör E. von Stedingk
och kapten A. Winge som medlemmar, ansåg sina uppgifter närmast vara av organisatorisk och förvaltningsmässig art. Kommitten utvidgades och omorganiserades sedermera i olika repriser
för att slutligen i februari, sedan frivilligrörelsen vunnit allmänt
erkännande och stöd, kunna ombildas till en omfattande organisation av helt annan gestaltning och tyngd. Ordförande blev då
generaldiektör G. Malm.
165
.·
Stig Jägerskiöld
Den 3 och 4 december hade överstelöjtnanterna Dyrssen, Ehrensvärd och Tamm uppgjort en organisationsplan för en enhetlig
svensk frivilligkår i Finland med beräknad styrka av ungefär
7,600 man, uppdelad på tre stridsgrupper. Denna kår var planerad
såsom en fullständig operativ enhet, omfattande infanteri, artilleri, luftvärn, nödiga specialförband och flyg. Den var konstruerad så, att ytterligare stridsgrupper skulle kunna infogas i kåren.
Kåren var avsedd att insättas i Nordfinland, där de finska trupperna voro svaga och där sambandet mellan kårens uppgift och
Sveriges försvar var starkast. Att i svenska förband sammanhålla de svenska frivilliga ansågs som det avgjort bästa sättet
att organisera frivillighjälpen. – Inom kort tryggades, främst
genom svensk industris storartade offervilja, kårens ekonomiska
grund.
Vilka förutsättningar funnos vid denna tidpunkt i Sverige för
en frivilligrörelse1 Klart är, att åtskilliga allvarliga hämmande
moment funnos. På arbetarhåll hade länge efter 1918 misstron
mot det finska samhället dröjt kvar. De språkliga motsättningarna mellan svenskt och finskt hade hos mången skymt blicken
för mera väsentliga sidor av Finlandsfrågan. Betydelsen av Finlands självständighet för Sveriges och Nordens trygghet hade
aldrig klargjorts. Tron på möjligheten av Finlands försvar var
väl ej heller allmän. Under de senare åren, i synnerhet under den
allvarstyngda hösten 1939, hade dock en varm känsla för samhörighet mellan Sverige och Finland vuxit fram och en mer förståelsefull inställning till finska förhållanden skapats. Många
tecken tydde alltså redan vid den finsk-sovjetryska konfliktens
början på att ett spontant intresse och offervilja för Finlands sak
skulle växa fram. Den väldiga uppslutningen vid mötena i Audi- ·
torium den 6 och 8 december syntes giva ett övertygande bevis
härpå, åtminstone vad huvudstaden beträffar.
Det stod givetvis från början klart för Finlandskommitten, att
en frivilligrörelse icke kunde skapas och en frivilligkår icke
uppsättas utan vissa statliga medgivanden. Tillstånd för värnpliktiga att lämna landet måste lämnas, officerare måste få rätt
till avsked och återinträde i tjänst, utrustning av frivilliga måste
ordnas med svenska statens medverkan, enär dylik utrustning
icke fanns att tillgå i Finland och ju icke kunde köpas i fria
marknaden. Dessavoro de frågor om samverkan mellan statsmakterna och frivilligrörelsens ledning, som främst anmälde sig.
166
..-·
Den svenska frivilligrörelsen
Den 5 december uppvaktade en delegation från Finlandskommitten statsrådet Sköld och överlämnade till honom dels den ovannämnda organisationsplanen för frivilligkåren, dels ock en promemoria i 4 punkter om grundbetingelserna för en svensk frivilligkårs uppsättande. Såsom punkt 1 hade upptagits rätt för
svenska officerare och fast anställd personal att erhålla avsked
för inträde i finska armen med utfästelse att sedermera återinträda i svenska armen. Punkt 2 upptog rätt för svenska värnpliktiga att erhålla tillstånd att vistas utom riket samt för till
krigstjänst inkallade värnpliktiga att dessförinnan hemförlovas.
Punkterna 3 och 4 berörde utrustningsfrågorna: (p. 3) möjlighet
för finska staten att ur svenska kronans förråd inköpa för frivilligkåren nödig utrustning och materiel, (p. 4) svenska statens
stöd åt Finlandskommitten vid inköp utomlands av sådan materiel, som ej fanns att få i Sverige.
Det kom emellertid att dröja, förrän något svar erhölls på
denna hemställan. Regeringskris hade redan utbrutit. Frågor
rörande Sveriges hållning till det finsk-ryska kriget hörde till
dem, kring vilka det var svårast att uppnå samförstånd mellan
partierna i den planerade samlingsregeringen. Frivilligfrågan
hörde till dc mera omstridda. När statsministern hävdat, att den
gamla regeringen icke kunde fatta beslut i denna fråga, utan att
den nya regeringens färdigbildande måste inväntas, så förbiser
han, att just frivilligfrågan var en av dem, kring vilka strid
rådde. Det synes icke orimligt antaga, att ett förhandsbesked
tidigare kunnat lämnas, för så vitt ledningen för de i den gamla
regeringen företrädda partierna verkligen varit positivt inställda
till frågan, i synnerhet om man betänker, att högern, enligt vad
man visste, icke intog en avvisande hållning. Det var påtagligen
till största delen tack vare högerpartiets ståndpunktstagande under regeringskrisen, som det bland förutsättningarna för den nya
regeringens politik kom att ingå ett beviljande av större delen av
de önskemål, som ingingo i Finlandskommittens ovannämnda
promemoria, ehuru man icke får glömma, att även i övriga partier, främst socialdemokratien, bestämda röster höjdes till frivilligrörelsens förmån.
Det av Finlandskommitten begärda beskedet lämnades först
den 12 december, alltså efter en dyrbar veckas dröjsmål, vilket
skedde i form av ett muntligt meddelande från statsministern till
representanter för kommitten. Något mera formellt besked er- 167
Stig Jägerskiöld
hölls aldrig och innehållet i de regeringsbeslut den 15 december,
som fastställde normerna för statsmakternas förhållande till frivilligsaken, blev endast på omvägar känt för Finlandskommitten.
Att märka är, att när regeringen tog ställning till Finlandskommittens ovannämnda framställning, antalet värnpliktiga, för vilka
rätt att resa ur riket skulle beviljas och för vilka utrustning
skulle tillställas finska staten, godtyckligt begränsades till 4,000
man. I fråga om officerare och annan fast anställd personal fastställdes vid detta tillfälle siffran 200. Sedermera – ett stycke in
i januari och i början av februari- medgavs successivt ökningen
av dessa kvoter, redan innan de voro fyllda. Samtycke till att
låta flyg ingå i den planerade frivilligkåren lämnades först efter
ett betydande motstånd, varvid bl. a. högerpartiets regeringsmedlemmar återigen framträdde till frivilligrörelsens stöd.
Under det dröjsmål i frivilligfrågans behandling, som sålunda
förorsakats, hade arbetet på rekrytering m. m. måst inställas. Det
var givetsvis ogörligt att sprida upplysning om en sak, vars
grundförutsättningar icke voro fastställda. Emellertid planerades
nu åtskilliga av de åtgärder till frivilligrörelsens främjande, som
sedermera vidtogos. Sedan regeringens beslut i frivilligfrågan
meddelats Finlandskommitten, igångsattes med all energi organisations- och upplysningsarbetet.
För själva registreringen av de frivilliga upprättades landet
runt frivilligbyråer, underordnade en central personalbyrå i Stockholm. Efter ett par veckor hade ett femtiotal frivilligbyråer upprättats. Den 7 januari var antalet mer än hundra. Vid sidan av
byråerna organiserades lokalkommitteer för omhänderhavandet
av bl. a. sociala uppgifter i samband med frivilligrörelsen.
Vid byråernas och kommitteernas upprättande eftersträvades
bredast möjliga underlag å orten för frivilligrörelsen. Tämligen
oundvikligt var dock, att vissa lokala motsättningar och personfrågor, vilka icke läto sig överblickas från Stockholm, understundom kommo att påverka frivilligrörelsens utveckling på orterna. Man må ock betänka, att byråerna måste upprättas med
största skyndsamhet. I stort sett fungerade emellertid systemet
tillfredsställande, och ett hängivet och intresserat arbete nedlades på många orter. Efter bildandet av byråerna och kommitteerna vid deras sida organiserades de för frivilligrörelsens utvidgning säkerligen högst betydelsefulla rusthållen. Det första
var östgöta rusthåll, bildat i början av januari 1940.
168
Den svenska frivilligrörelsen
Finlandskommitten inledde vidare en energisk upplysningsverksamhet, främst genom möten och föredrag. Kontakt söktes med
de olika politiska ungdomsorganisationerna. Särskilt må nämnas,
att värdefullt stöd tidigt lämnades av medlemmar i Sverges Socialdemokratiska Ungdomsförbund, vilka visade ett varmt intresse
för saken. Bl. a. reste ett antal förbundsmedlemmar omkring i
landsorten såsom medhjälpare vid organiserandet av frivilligbyråer. Förbundet såsom sådant ansåg sig emellertid länge, efter
att ha undersökt saken hos den högsta partiledningen, icke kunna
engagera sig för frivilligrörelsen. Detta klart hämmande inflytande på förbundets verksamhet torde länge hava gjort sig gällande, varvid bl. a. hänvisades till den ringa anslutning frivilligrörelsen sades hava fått. På olika vägar sökte Finlandskommitten ävenledes vinna Landsorganisationens stöd. Ett välvilligt och
helhjärtat intresse visades härvid personligen från L.O.-ledningens sida, men beklagligtvis såg denna sig, av liknande skäl som
ungdomsförbundet, icke i tillfälle att offentligen manifestera en
dylik inställning. Den 26 februari hade utvecklingen dock hunnit
så långt, att Landsorganisationens rekommendation av frivilligrörelsen till Sveriges arbetare öppet kunde lämnas. Ett mycket
gott samarbete uppnåddes på ett tidigt stadium med högerns ungdomsrörelse och från detta håll kommo ett icke obetydligt antal
frivilliga. Det socialistiska partiets ungdom lämnade ävenledes
sin medverkan till rörelsens utveckling och många frivilliga.
Finlandskommitten torde sålunda kunna med gott samvete fritaga sig från beskyllningar att icke i tid ha sökt anknytning till
de stora folkliga organisationerna. Från kommittens sida torde
kunna hävdas, att den från första stund sökt att skapa det bredast
möjliga underlag för frivilligrörelsen.
Det måste betraktas som fullständigt missvisande, när hr Sköld
i sitt anförande i andra kammaren den l april såsom exempel på
att en viss misstro hos arbetarungdomen framkallats från frivilligrörelsens egen sida anför den i och för sig beklagliga episoden,
att en förutvarande Spanienkämpe, som anmält sig på en frivilligbyrå, där tillfrågats om han numera ändrat sinnelag, eftersom
han nu ville strida mot bolsjevikerna. Detta av en underordnad
arbetskraft begångna misstag, som man från Finlandskommittens
sida gjorde allt för att snarast ställa till rätta, torde lyckligtvis
icke haft några skadliga konsekvenser, något som väl ock framgår därav, att just ifrågavarande f. d. Spanienkämpe fortsätt- 169
13- 40206. Svensk Tidskrift 1940.
,; ..
Stig Jägerskiöld
ningsvis energiskt arbetade för frivilligrörelsen och själv såsom
frivillig avreste med en av de första kontingenterna till Finland.
Vidare måste framhållas, att rörelsens ledning städse sökt hålla
rörelsen fri från påverkan från såväl det diktaturvänliga partiet
längst till vänster som från det längst till höger. Demokratiens
försvar ter sig ju såsom något av det väsentliga i Finlands strid.
Finlandskommittens verksamhet var emellertid från början
starkt beroende av den publicitet, som kunde skapas kring frivilligrörelsen. Det var oundgängligen nödvändigt att offentligen
klargöra, att frivilligrörelsen icke var någon mot statsmakterna
illojal, för rikets säkerhet vådlig rörelse, utan godkänd och i
princip stödd av regeringen. Vidare måste allmänheten få uppgifter om t. ex. de ekonomiska förmånerna för de frivilliga, om
försäkringsvillkor, om organisations- och befälsförhållanden m. m.
I pressen måste meddelas, var registreringsbyråerna funnos. Det
förhållandet, att värnpliktiga,. även inkallade, kunde gå ut som
frivilliga, måste bekantgöras.
Publicitetsfrågan, som från frivilligrörelsens början var aktuell,
visade sig emellertid mycket svårlöst. Under krigets första dagar
hade de frivilliga visserligen några gånger omnämnts i press och
radio. Men snart inträdde nära nog fullständig tystnad. »Frivillig» borde icke få nämnas i svensk press. Tremannanämnden
för statlig informationsverksamhet (informationsstyrelsens föregångare) utsände t. ex. den 8 december genom T. T. också en uppmaning till alla svenska tidningsredaktioner att icke omnämna
frivilligrörelsen. Ett motsvarande förbud infördes på svensk begäran även i Finland.
De beslut, som svenska regeringen den 12 december fattat angå-
ende grundförutsättningarna för frivilligrörelsen, kunde sålunda
icke meddelas allmänheten. I första hand var emellertid en ännu
mera elementär fråga aktuell: spörsmålet, huru frivilligbyråerna
i pressen skulle kunna bekantgöra sin existens.
Efter erhållet medgivande från Utrikesdepartementet vågade
Finlandskommitten i stockholmstidningarna för den 13 december
införa en föga framträdande annons, i vilken endast stod »Finland» samt därunder »Frivilligbyrå», med angiven adress och
telefonnummer, och »Upplysningsbyrå» med enahanda uppgift.
Som ett bevis på effektiviteten av det ovannämnda publiceringsförbudet i frivilligsaken kan anföras, att några tidningar icke
utan att först hört sig för i Utrikesdepartementet ansågo sig
170
Den svenska frivilligrörelsen
kunna jnföra nämnda annons. Den 16 december tillfogade Finlandskommitten i annonsen följande ord: »Frivilliga kunna anmäla sig.» Detta tillägg ansågs av regeringen så farligt, att Utrikesdepartementet samma dag ålades meddela Finlandskommitten, att en dylik annons icke kunde tolereras. På en förfrågan,
vad som kunde bli följden av dess fortsatta införande, svarade
vederbörande, att han icke erhållit instruktioner därom, men att
man torde kunna räkna med att regeringen kunde se sig nödsakad att taga sina redan fattade beslut i frivilligfrågan under
omprövning. Finlandskommitten ändrade då annonsen därhän,
att den fick följande lydelse: »Finlands sak är vår», samt därunder de nyss nämnda adressuppgifterna. Att denna erfarenhet
länge verkade i hög grad hämmande på Finlandskommittens upplysnjngsverksamhet, är ju klart.
Efter en veckas erfarenhet av följderna av att grunderna fö·r
den svenska frivilligrörelsens verksamhet icke kunnat meddelas
allmänheten, såg sjg Finlandskommitten den 19 december föranlåten att i skrivelse till utrikesministern anhålla att få offentliggöra vissa elementära fakta, som att de frivilliga skulle få kämpa
under förutvarande svenskt befäl, att deras anställnings- och pensionsförhållanden voro ordnade, att värnpliktiga skulle få rätt
att hemförlovas och resa utom riket o. s. v. Följande dag meddelade utrikesministern, att regeringen medgivit detta. I samverkan med honom formulerades då en första kommunike, vilken
den 21 december offentliggjordes i den svenska pressen; i den
finska pressen fördröjdes dess offentliggörande på svenska regeringens begäran en längre tid. På många håll betraktades dock
vid denna tjdpunkt utfärdandet av kommuniken som ett ur utrikespolitisk synpunkt vådligt förehavande. Kring jul och dagarna efter följde så i ett icke alltför stort antal tidningar de
första tveksamma uttalanden om och rekommendationerna av
frivilligrörelsen. Sedan de första kontingenterna avrest till Torneå, begynte pressen även i reportage och meddelanden uppmärksamma frivimgrörelsens fortsatta utveckling, något som ingalunda alltid upptogs väl. Finlandskommitten strävade efter att
till pressen lämna så värdefullt och uttömmande material om sin
verksamhet som möjligt. Efter vad som uppfattades som en hemställan från utrikesministerns sida vid presskonferensen den 8
januari att iakttaga försiktighet vid omnämnandet av frivilligrörelsen, minskade publiciteten igen för en tid.
171
.-
Stig Jägerskiöld
Till sist kom pressen dock att lämna ett oreserverat stöd åt
frivilligrörelsen, framför allt sedan det genom händelserna i februari månad för alla blivit klart, att denna erbjöd en av de mera
betydelsefulla möjligheterna att lämna Finland stöd. Av intresse
är, att man påtagligen i anslutningen till Frivilligkåren i viss mån
kan avläsa pressens hållning å de olika orterna (Stockholm, Göteborg, Eskilstuna, Kalmar och Linköping kunna kanske nämnas
som särskilt aktivt intresserade jämte vissa Norrlandsstäder).
Att dessa många och långvariga inskränkningar i publiciteten
haft mycket stor betydelse är ju påtagligt.
Vid årsskiftet utarbetades inom Finlandskommitten den första
broschyren med uppgifter om möjligheterna för och villkoren vid
anslutning till Frivilligkåren. Efter inhämtat samtycke hos utrikesministern kunde denna utsändas i början av januari, varvid
politiska och opolitiska ungdomsorganisationer lämnade värdefull
medverkan. Sedermera följde allt fler och allt modernare redigerade propagandatryck och affischer.
Vid sidan av upplysningsverksamheten i pressen sökte Finlandskommitten i lokalmöten finna en form för stödjandet av
frivilligrörelsen. Till en början mötte härvidlag å såväl borgerligt som socialdemokratiskt håll i bygderna betydande svårigheter, enär statsministerns radiotal den 13 december uppfattats
som en maning att inställa all opinionsbildning i Finlandsfrågan.
Intrycket härav försvann emellertid med tiden och mötena visade
sig vara en synnerligen värdefull verksamhetsform, som till sist
under medverkan av socialdemokratiska och andra organisationer närmade sig fulländning. Mötesverksamheten utvecklade sig
till en verklig folkrörelse. Från Finlandskommittens sida söktes
under organiserandet av denna mötespropaganda å orterna städse
den närmaste kontakt med företrädarna för samhällets olika
grupper. Föredragen vid mötena voro givetvis begränsade till
sådan upplysning som om Finlands betydelse för Sverige och Norden, den verkliga gestaltningen av dess inre förhållanden m. m.
och ett framhållande av att en form för stöd av Finlands försvar
nu funnes i Svenska Frivilligkåren.
Finlandskommittens upplysningsverksamhet utformades alltså,
sedan den i den senare delen av december fått göra en försiktig
början, efter huvudsakligen följande linjer: Annonser i pressen,
smärre upplysningsskrifter, senare även affischer, möten och stöd
i allmänna uttalanden i pressen. Egentligen först vid slutet av
172
Den svenska frivilligrörelsen
kriget fick även radion begagnas. Även filmens möjligheter utnyttjades, dels genom förevisandet av några av finska filmmän
i Stockholm utarbetade filmer, dels genom framställandet av en
särskild propagandafilm för frivilligrörelsen.
Trots allt energiskt arbete var och måste denna upplysningsverksamhet vara alldeles för svag för att på den korta tid, som
stod till buds, giva frivilligrörelsen en verkligt stor anslutning.
Detta är ju klart redan med hänsyn till de allmänna, hämmande
moment, som funnos och inledningsvis angivits, samt med hänsyn
till de speciella problem, inför vilka frivilligrörelsen ställdes. För
skapandet av den allmänna uppfattning som skulle stödja frivilligrörelsen, nämligen att det var ett svenskt riksintresse att denna
snabbt utvecklades, kunde en organisation av Finlandskommittens karaktär och arbetande under de förhållanden, som ovan
antytts, endast göra en starkt begränsad insats.
Man måste nu fråga sig, som Finlandskommitten ofta gjorde,
om icke den utvägen stått öppen, att svenska regeringen genom
de många organisationer, som mer eller mindre direkt stå till dess
förfogande, på ett tidigt stadium kunnat låta parollen gå ut:
Stöd frivilligrörelsen! Som känt är har även från finskt håll förvåning uttryckts över att så icke skedde. De frivilliga hade väl
ingalunda, såsom statsministern sökt göra gällande i sitt påsktal
i radio, därför fattat sitt beslut mindre frivilligt. De hade blott
haft klarare utgångspunkter för bedömandet av sitt handlande.
Vidare måste i detta sammanhang ytterligare en synpunkt
framhållas. Hr Vougt har i en ledande artikel i Arbetet i frivilligrörelsens början hävdat, att endast de, som själva gingo ut
som frivilliga, kunde uppmana andra därtill. Otvivelaktigt finnes det fog för denna synpunkt. ·Men den är beklagligtvis mycket
svår att förena med skapandet av en välorganiserad frivilligrö-
relse. För såväl Finlandskommitten som frivilligbyråerna ställde
denna fråga svåra problem. Organisationerna togo ofta skada,
när personalen övergick till Frivilligkåren. Svårigheterna för de
enskilda individerna att verka för en anslutning till kåren ligga
ju ock i öppen dag. Helt annorlunda är förhållandet, om de stora
organisationerna, som var i sin stad åtnjuta vidsträckt förtroende,
stödja en frivilligrörelse.
Finlandskommitten tvivlade aldrig på att frivilligtanken med
tiden skulle vinna den största anslutning. Så blev ock fallet. Hur
mycket snabbare hade utvecklingen icke kunnat gå, om arbetet
173
Stig Jägerskiöld
för spridandet av den uppfattning, som låg bakom frivilligrörelsen, icke enbart åvilat en grupp enskilda män, utan i de former,
som väl dock ändå stått till buds, stötts av riksledningen.
Jag har hittills huvudsakligen uppehållit mig vid frivilligrö-
relsens utveckling bland de till militärtjänst icke inkallade. En
ytterst intressant och omdiskuterad fråga är frivilligrekryteringen
bland de inkallade värnpliktiga. Frivilligkårens ledning var givetvis från början av den uppfattningen, att det allra värdefullaste soldatmaterialet funnes att få i de redan uppsatta svenska
förbanden. Med stor tillfredsställelse hälsades därför meddelandet, att ett icke obetydligt antal värnpliktiga från förbanden i
Norrland skulle beredas tillfälle att övergå till kåren. Den 21
december erhöllos genom generalorder vissa direktiv för truppförbandscheferna beträffande formerna för behandling av mobiliserade värnpliktigas ansökan om hemförlovning och rätt att vistas
utom riket, avsedda att underlätta denna rekrytering. Men så
mycket är ju också klart, att enbart härmed icke mycket var vunnet, om icke samtidigt sådana förhållanden skapades, som gjorde
det möjligt för frivilligtanken att vinna spridning hos trupperna.
Man måste framhålla följande psykologiska moment, som
givetvis påverkat förhållandena vad de värnpliktiga beträffar.
Sedan dessa inkallats, voro de praktiskt taget isolerade från den
hos folket i övrigt starkt framväxande stämningen för hjälp till
Finland. På en förläggning, i synnerhet en dylik i gränstraktens
primitiva förhållanden, absorberas intresset snart av dagens
praktiska göromål. Uppmärksamheten måste åter riktas mot den
händelseutveckling, som pågick i vårt östra grannland. Framför
allt måste uppgifter lämnas om omständigheterna vid och villkoren för en anslutning till Frivilligkåren. Detta kunde ju bäst ske
under positiv medverkan från befälets sida. Truppförbandschefernas förpliktelse att hålla förbanden vid föreskriven styrka och
högsta beredskap måste emellertid verka återhållande’ på en eventuell önskan att stödja frivilligrekryteringen. Den nämnda generalordern synes av många truppförbandschefer närmast ha uppfattats som en anvisning om formerna för ärendenas handläggning,
för den händelse några värnpliktiga skulle komma på tanken att
gå ut som frivilliga. Truppförbandscheferna torde genomgående
hava efterlyst besked om regeringens positiva inställning till
saken. Vad som behövts hade, förefaller det, varit klara besked
om ·att frivilligrörelsen skulle på lämpligt sätt stödjas.
174
,-·
Den svenska frivilligrörelsen
Med anledning av att en regementschef på en regementsorder
vid årsskiftet rekommenderat frivilligsaken, lät emellertid regeringen den 11 januari en högkvartersorder utgå, enligt vilken allt
militärt befäl förbjöds att i tjänsten verka för anslutning till frivilligkåren. Hur mot bakgrunden av den tidigare förefintliga
tvekan om regeringens inställning denna order uppfattades, säger
sig självt. Från åtskilliga förband föreligga exempel på den hämmande verkan, denna order haft.
För rekryteringen vid förbanden skulle det givetvis varit av
betydelse, om manskapet kunnat, i det fall där det så velat, övergå
till kåren under sitt sedvanliga befäl. En officer ~ kompanichef,
plutonchef, batterichef el. dyl. ~ kunde t. ex. meddela sitt manskap, att han ämnade ansluta sig till Frivilligkåren med så och
så många av befälet och att alla, som önskade det, kunde följa
med. Detta var emellertid länge i verkligheten omöjligt. Officerares ansökan behandlades nämligen för sig, meniges för sig, och
avsked åt de förstnämnda beviljades endast i fastställd proportion till antalet till Finland avresta frivilliga från hela landet.
Det torde sålunda i allmänhet icke ha varit möjligt för en officer
att gå ut som frivillig med ett större eller mindre antal av sitt
eget manskap vid förbandet. Trots detta kunde emellertid, när
det gällde vissa specialförband, flygdetachement, vissa luftvärns
och andra artilleriförband etc., ordnas just en sådan frivilligrekrytering. I dessa fall blevo också frivilligförbanden snabbt
och effektivt stridsberedda och praktiskt taget omedelbart efter
ankomsten till Finland satta i funktion. Först genom högkvartersorder av den 22 och 27 februari skapades förutsättningar för
organiserandet av frivilliga förband ur de svenska regementena
av soldater, som utan tidsödande samövning och utbildning skulle
ha kunnat tagas i bruk. Då var det emellertid redan för sent. Att
det, såsom av försvarsministern gjorts gällande, skulle varit möjligt att tidigare få tillstånd till dylik rekryteringsverksamhet
förefaller den, som kunnat följa frivilligfrågans behandling av
regeringen, minst sagt osannolikt. Som förhållandena gestaltade
sig blev anslutningen från förbanden i norr aldrig vad Frivilligkårens ledning hoppats. Detta förhållande inverkade i hög grad
fördröjande på kårens uppsättande.
Som tidigare nämnts, var tillströmningen till Frivilligkåren
under krigets första dagar lovande. Av de i Stockholm anmälda
försvunna emellertid en del genom inkallelserna i december. Dröjs- 175
Stig Jägerskiöld
målen med Frivilligkårens organiserande och tystnaden kring
frivilligrörelsen verkade därefter säkerligen återhållande, sedan
entusiasmen under krigets första dagar något svalnat. Först efter
jul kan man säga, att anmälningarna åter togo ordentlig fart.
Rekordet torde då hava varit bortåt 600 om dagen. Sedermera
följde en ny nedgångsperiod, möjligen framkallad av olika samverkande orsaker såsom en viss överskattning av Finlands försvarsmöjligheter, säkerligen i någon mån ock av att skidkunnighetskravet, efter i kåren vunna erfarenheter, måste skärpas,
kanske ock av det förhållandet att den grupp medborgare, som
lättast lät sig påverkas av frivilligtanken, icke var så stor och
andra grupper först nåddes med en mera intensifierad upplysningsverksamhet och sedan rörelsen vunnit allmänt erkännande
och stöd. En ny uppgångsperiod för frivilligrörelsen kom i februari, förklarlig dels med hänsyn till att det nu började stå
klart, att Sverige icke officiellt skulle sända Finland hjälp i form
av trupper, dels ock med att frivilligtanken numera vunnit allmän
anslutning och kunde spridas med effektiva metoder, ävensom
med de betydligt bättre villkor, som nu, tack vare bl. a. Rusthållen, kunde erbjudas de frivilliga. I mitten av mars var efter
alla dröjsmål och motigheter den planerade frivilligkåren med
sina tre grupper färdigbildad. Av dessa hade då redan två insatts
i strid, den tredje stod inför uppbrott. Vid sidan härav hade Finlandskommitten dessutom kunnat organisera vissa förband i södra
Finland, främst luftvärn och ett kustartilleriförband till östra
Nyland, jämte en icke obetydlig maritim hjälp.
Alla samhällets lager och alla rikets olika delar voro företrädda
i Svenska Frivilligkåren. Fullt säkra statistiska uppgifter föreligga ännu icke beträffande dess sammansättning. Så mycket
kan dock sägas, att Stockholm och Göteborg voro rikligen företrädda i kåren (med cirka 2,000 och cirka 600 man). Av landskapen torde Småland och Östergötland kunna uppvisa särskilt
vackra resultat, de norrländska landskapen sannolikt något mindre
goda, väl beroende dels på inkallelserna, dels ock delvis på lokala
förhållanden- kommunistisk påverkan, vissa motsättningar mellan svenskt och finskt i Norrbotten m. m. En påfallande stor del
av kårens medlemmar voro industri-, grov- och transportarbetare.
Landsbygden var dock ingalunda dåligt företrädd. Av universitetsungdomen – som man kanske i större utsträckning skulle ha
väntat finna representerad i kåren – synes större delen hava
176
Den svenska frivilligrörelsen
kommit från Uppsala och Göteborg. I fråga om studenterna
måste dock erkännas, att de ofta hade särskilt svårt att lämna
de svenska förband, till vilka de voro inkallade. Allt tal om att
kåren huvudsakligen skulle ha bestått av arbetslösa, äventyrare
och fantaster kan omedelbart avvisas. Dess standard stod säkerligen över ett genomsnittligt svenskt förbands.
J ag har ovan sökt skildra några sidor av den svenska frivilligrörelsens utveckling. Rörelsens främsta resultat blev uppsättandet av Svenska Frivilligkåren jämte därtill anslutna förhand.
Vid fredsslutet befunno sig 8,500 svenska frivilliga i Finland
och ytterligare c:a 5,000 voro anmälda i Sverige. Det torde, med
beaktande av de omständigheter, under vilka arbetet ägde rum,
få anses vara ett gott resultat av en spontant framvuxen, av enskilda ledd frivilligrörelse. Till jämförelse kan nämnas, att vid
den internationella kontrollen de utländska frivilliga i Spanien å
regeringssidan icke översteg 12,545, från 54 stater och efter ett
flerårigt krig. Man måste jämväl betänka, att all erfarenhet på
detta område här i landet saknades. Såsom vittnesbörd om svensk
handlings- och offervilja, om e n allmän folkvilja för ett gemensamt svensk-finskt försvar, synes detta resultat lovande för framtiden. De svenska frivilligas insats torde ock för utvecklingen av
goda svensk-finska förbindelser komma att äga den allra största
betydelse. Väl kan det sägas, att de humanitära och materiella
svenska bidragen till försvaret av Finland ägt större praktisk
betydelse, men den svenska insatsen har genom frivilligrörelsen
dock lyfts på ett annat plan och erhållit högre syftning. Att
detta även kan underlätta den svåra uppgiften att nu fördjupa
och utbygga förbindelserna mellan Sveriges och Finlands folkligger i öppen dag och har ju ofta framhållits från finsk sida.
Någon tillfredsställande ersättning för en svensk statlig intervention blev frivilligrörelsen dock aldrig. Vissa av de väsentliga
orsakerna härtill torde framgå av vad ovan anförts.
I vissa punkter ha i denna artikel plats beretts för kritiska
reflexioner, även rörande den hållning, som från regeringshåll
intagits i frivilligfrågan. Detta ingalunda för att söka avvinna
denna fråga argument i partipolitiska fejder, utan för att söka
fastställa räckvidden av vissa icke oviktiga erfarenheter, som vunnits på ett par av de verksamhetsfält, en frivilligrörelse måste ägna
sig åt. Av en annan historieskrivning äro vi knappast betjänta.
177
.. ;
/1
.c·—–··-·r