Svensk beredskap

SVENSK
BEREDSKAP
UNDER årets första månad har – åtminstone när detta skrives
– det europeiska läget petrificerats. På den västra fronten har
kriget blott till sjöss blivit intensivt; nerv- och uthungringskriget
har hittills fått ersätta världskrigets människostorslakt, utan att
man därför kan tala om några mänsklighetens humanitära framsteg. I det explosiva Svartahavsgebitet -kanske det nya krigets
nyckelområde – har den fasansfulla jordbävningen i Anatolien
utgjort den enda händelsen; men kanske är general Weygands
vistelse i Turkiet ett varsel om fransmännens nervöst aktiva intresse för en ny Salonikiexpedition, varigenom vår världsdel
skulle utsättas för samma korsdrag, som förra gången var ett
led i ententestrategien. Faran för att de krigförande i samband
med det rysk-finska kriget skulle vilja förvandla Norden till den
stora valplatsen synes för tillfället ha dragit förbi; men den kan
återkomma snarare än man anar och då i ultimativ form.
Finlands folk håller alltjämt ut med en tapperhet, dödande för
fiendens masshärar och odödlig inför historien. Ju längre kriget
rasat, desto starkare rustad har den själlösa ryska hären visat
sig vara och desto övermänskligare prövningar ställas de finländska försvararna inför. Och i försvaret skall man ej glömma
den osedvanligt lyckligt sammansatta trio, som nu länkar Finlands öden; den vältalige bonden-presidenten Kallio, med sina
rötter djupt ned i finskt folkstyre; den beprövade fältmarskalken Mannerheim och den samlande, eminent skicklige statsministern Ryti. Man vill tro, att Finlands arme under vintern och
vårlossningen skall motstå det tätnande trycket och att den beramade internationella flyghjälpen skall anlända innan ryssarnas
allt planmässigare terrorkrig i luften hunnit föröda landet. Men
ingen törs hänge sig åt en blind förtröstan på Finlands »hårdhet»
mot olyckor och slag, i synnerhet om den nödvändiga främmande
hjälpen skulle utebli.
Även i Sverige har läget under den sista månaden varit status
quo. Men strömmarna under ytan tyda på att en väckelse gått
l
Svensk beredskap
genom folket. Nationalinsamlingen för Finland växer sakta men
desto säkrare i höjden, och näringslivets 62-miljonersgåva saknar
motstycke i den internationella hjälpverksamheten. Det spontana
trettondagsarbetet och den organiserade frivilliga månatliga självbeskattningen till Finlands förmån visa allt utom artificiell medkänsla. Annat helt visst betydelsefullt bistånd har lämnats i det
tysta inom den svenska neutralitetspolitikens ram. Och de första
frivilligkontingenterna ha anlänt till ort och ställe, beledsagade
dit av ett till kanske 99 procent enigt folks tacksamhet och beundran. Fyra unga tappra svenska flygare gingo det oblidkeliga
ödet redan i sin första strid till mötes. Den svenska fronten har ej
i mannaminne varit fastare än nu. Låt oss icke inregistrera detta
och Sveriges hjälp åt Finland som självberöm, ty »Finlands sak
är vår». Men låt oss öppet tillstå, att denna regeneration inger
berättigad tillförsikt inför en oviss och otrygg framtid.
Genom hr Sandlers remissdebattsanförande-som oratorisk prestation ett av de märkligaste riksdagstalen på länge – blev Sveriges hållning till sist även en· öppen riksdagsfråga, ej som hittills blott ett utrikesnämndsärende och ett ständigt tema vid diskussionerna man och man emellan. Även de många, som i svenskfinländska frågan helt stå på samma grund som hr Sandler, måste
dock konstatera, att han egen uppläggning av ämnet begränsade
hans framgång till det retoriska. Det mål, den svenska utrikespolitiken enligt hans mening borde uppställa, formulerades alltför
oklart, och hans egen teckning av den tidigare förda nordiska
politiken var dessutom icke invändningsfri. Hade han koncentrerat hela sin kraft och auktoritet enbart på att stödja de mest
aktiva inom och utom regeringen, skulle han utan tvivel ha nått
en vida starkare effekt och utom regeringen genast återvunnit den.
centrala plats i svensk politik, han länge haft inom regeringen.
Vad hr Sandlers uttalanden om Ålandsfrågan beträffar måste
det vara evident, att de, som hela tiden stödde hans politik, icke
uppfattade den s. k. stockholmsplanen som militärallians. Nå-
gon opinion för att via Ålands befästande binda Sverige som garant för Finland- på samma sätt som exempelvis England band
sig vid Polen – har aldrig funnits i Sverige, icke ens i de mest
finlandsvänliga kretsarna. När det gällt Åland och andra nordiska frågor har det alltid ansetts att Sverige bevarat fri prövningsrätt alltefter omständigheterna. Endast framtiden kan utvisa, om Sverige vid det tillfälle i höstas, då Finland begärde
2
Svensk beredskap
svensk medverkan till Ålandsöarnas försvar, gjorde rätt i att
svara nekande; för närvarande kan man blott fastslå, att Sveriges
avböjande hållning hittills icke haft betydelse för utgången av
krigshändelserna. Med fog kan däremot sägas, att Ålandsfrågantrots många uppmaningar – upptogs för sent till behandling av
den svenska regeringen; det fanns gott om år för att befästandet
skulle ha kunnat ske före det Litvinov-Molotovska systemskiftet.
Vidare hade det i fjol våras sannolikt varit klokast- såsom också
påyrkades från åtskilliga utanför regeringen- att trots Moskvas
hållning resolut fullfölja planen, innan ännu det väntade kriget
utbrutit. Skäl talade också för att Sverige gemensamt med Fin·
land skulle ha militariserat ögruppen omedelbart vid krigsutbrottet i augusti, innan Sovjet yppat sina baltiska planer och sålunda
ej ens till skenet kunnat misstänkliggöra våra syften. Och slutligen: om hr Sandler i sin Ålandspolitik inlade något mera bindande än man trott, hur rimmade sig därmed den försvarspolitik,
han som stats- och utrikesminister fört eller ansvarat förT
Hr Sandler använde det starka uttrycket förnedringens tid om
den förra regeringens nordiska politik vid den tid, han själv avgick. Hans sista replik däremot utmynnade i en tillönskan om
god fortsättning för den hjälppolitik, som samlingsregeringen nu
för. Ergo måste samlingsregeringens tillkomst ur finlandshjälpens synpunkt ha varit till gagn. Därför ter det sig ganska paradoxalt att hr Sandler och kanske någon annan starkt positivt finlandssinnad kollega till honom demissionerade, medan ljummare
ledamöter fingo kvarstå. Otvivelaktigt visade regeringen i början
av december i vissa hänseenden svårförklarlig tveksamhet, och
genom olika olyckliga uttalanden, liksom genom sin då alltför
långt drivna »mörkläggning» av opinionen begick den psykologiska felgrepp, som måste väcka irritation. Den gamla regeringen tycktes ej genast ha förstått att folket inför det ryska överfallet omöjligen kunde stå kallt; den borde tvärtom ha varit tacksam för att i sin lätt missförstådda hjälppolitik kunna påräkna
stödet av en fri och orädd och vägröjande opinion. Och även
den nuvarande regeringen måste besinna, att förtroendet för densamma i vida kretsar är villkorligt, d. v. s. är förknippat med
att ingen åtgärd nu eller framdeles underlåtes, som kan rädda Finlands och Nordens sak. I förlitande härpå vill man vänta och se,
med blicken riktad framåt och öppen för alla eventualiteter, allt
medan vår militära och ekonomiska beredskap oavlåtligt stärkes.
3