Nordens hemsökelse
1940
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
NORDENS
HEMSÖKELSE
~~öR första gången i historien ha två nordiska länder ockuperats
av icke nordiska stater. Vår – som många ville tro – avskilda
vrå av världen har ryckts in i stormaktskriget. Utvecklingen kom
inte direkt oväntat för dem, som följt de senaste årens ansträngningar inom stormakterna att organisera försvarsanstalterna och
som samtidigt varseblivit livsrumsideernas faror för de små stater, som oförskyllt fått sin jordlott i farozonen. Vid sidan om de
befästa, svåröverstigliga försvarslinjerna uppstodo områden, som
kunde liknas vid militära tomrum. Stormakterna ha strävat att
tillkämpa sig kontrollen eller herraväldet över de befästa linjernas obefästa förlängning. Det övervåld, för vilket Danmark och
Norge blivit utsatta, kan nämligen icke förklaras genom att dessa
nordiska länder skulle på något påtagligt sätt ha gjort sig skyldiga till neutralitetsvidrigt handlingssätt. Allra minst kan detta
gälla om Danmark, som genom att acceptera det tyska erbjudandet om en nonaggressionspakt tvärtom trädde i alltmer intima
relationer med den stora grannmakten i söder. Men nonaggressionspakterna ha visat sig icke äga större skyddsvärde än Kellogpakten eller folkförbundstraktater från 1930-talet; detta må tolkas
både som ett erkännande åt och en dom över N. F.
Enstämmig och stark var reaktionen i Norden när Churchill
ville inmana de neutrala småstaterna i en strid, på vars orsaker
de aldrig – i Versailles eller senare – förunnats öva någon inverkan. Lika kraftig var misstämningen, när England sände
Norge och Sverige den 5 april de likalydande, nästan brutala
noterna och i anslutning därtill genom ett egenmäktigt förfarande
företog mineringarna inom det norska territorialvattnet. Men icke
mindre stark kunde reaktionen i vårt land bli, när Tyskland riktade sin tvångsmakt mot Danmark och öppnade sitt angrepp mot
Norge. De nattliga ultimata, ackompanjerade av flygplansarma- 217
Nordens hemsökelse
dornas dån, det svikliga förfarandet vid transportångarnas inlö-
pande i hamnarna o. s. v.– detta och allt annat, som ingår i blixtkrigets teknik, kan från nordisk synpunkt endast bli föremål för
ett domslut. Och ingen makt, som förgriper sig på en nordisk stat,
kan vänta annat än att övriga nordiska folks sympati odeciderat
är på den angripnas sida. Nordens frihet – ett program, som
plötsligt fått en skrämmande aktualitet- kan aldrig förenas med
oket. Men även om Tyskland skulle behandla Danmark och den
ockuperade delen av Norge hänsynsfullt och honnett, vet ingen hur
Nordens framtid efter kriget kan komma att gestalta sig. Det går
ej nu att om Norden sjunga »jag vet, att du är och blir vad du var».
De militära erfarenheterna av kriget i Norge och kring dess
kuster bedömas i detta häfte av militära fackmän. Tysk förmåga
av beslutsamhet, koncentration, slagkraft och planmässighet har
där dokumenterats på ett lika slående sätt som under kriget mot
Polen eller vid Hitlers övriga kupper mot grannstater. Denna
förmåga måste framträda i desto starkare relief mot västmakternas tvehågsenhet och tamhet. Med tanke på engelsmännens svaga
insats i Norge efter ockupationen har man dock svårt att tro på
riktigheten av Ribbentrops påstående i talet inför utlandspressen,
att England varit på väg att överskeppa trupper till Norge men
att Tyskland vid upptäckten härav skyndat att förekomma dem.
Englands insatser ha i sanning icke burit prägeln av någon större
beredskap för ett norskt fälttåg. Och ändock torde Norges förhoppningar ha inskränkts till att provisoriskt upprätta huvudstaden i Trondheim.
Ur västmakternas synpunkt är det måhända en klok politik att
avveckla Norgeäventyret och koncentrera styrkan kring Medelhavet och de mera centrala uppgifter, som de på detta avsnitt av
den potentiella krigsfronten kunna ställas inför. Men för västmakternas prestige innebär det norska nederlaget en enorm värdeminskning. Alltsedan den antibolsjevikiska och antiturkiska politiken omedelbart efter världskriget bragte dem deras första nederlag efter Versaillesfreden ha de- trots sin dominerande ställning i Geneve – måst vidkännas det ena nederlaget efter det
andra. I icke mindre än tretton olika stater ha de nödgats se
andra intressen än sina egna segra, nämligen i J apan, Abessinien,
Spanien, Albanien, Österrike, Tjeckoslovakiet, Polen, Litauen,
Lettland, Estland, Finland, Danmark och Norge. Hela det kollektiva system, som de försökt bygga upp, har visat sin vanmakt.
218
,.·
Nordens hemsökelse
Troligen har man nu i ]’inland en mera desillusionerad uppfattning om den utlovade västmaktshjälpens effektivitet än man med
plausibla skäl ägde under det rysk-finska krigets gång. Det sä-
ger något, att engelsmännen under ett par veckors tid ej hunno
landsätta ens en hel division i Norge, d. v. s. ungefär så
mycket som det antal, som vid det finsk-ryska krigets slut anmälts som svenska frivilliga. Det kan heller inte imponera, när
den hjälp, till vilken så stora utfästelser knutits, huvudsakligen
hämtades ur territorialarmen. Ånnu mindre stärktes tilliten av
det sätt, varpå den norska armen lämnats i sticket för att strida
sin ensamma hopplösa kamp mot övermakten. Det är möjligt att
England och Frankrike inhämta det försprång, som axelmakterna
fått genom att tidigt inrikta hela sin rast- och rolösa energi på
det militära och härför utnyttjat all den autoritära statens koncentrerade kraft; det är tänkbart att deras blockadvapen i längden
kan bli effektivt; det är tydligt att de för stunden dekapiterat
sig själva när de dragit sig för att följa Tysklands exempel att
ockupera länder i och för ombaseringar; det är knappast heller
en rimlig uppgift de påtagit sig, när de från sitt periferiska läge
uppställt som mål att konservera kontinentens gränser. Men det
är ostridigt att deras hittillsvarande krigföring ytterligare avtrubbat förtroendet till deras förmåga att effektivt bringa utlovad
hjälp och därför kan få världshistoriska följdverkningar.
För Norden är det en bitter tragik att tänka sig, att den solidariska försvarstanken skulle vakna till liv och vinna en stark
resonans först när det var för sent. Med sammantagen styrka,
icke minst i fråga om flyget, skulle ett militärt starkt rustat Norden ha kunnat skapa respekt för den neutralitet, som efter Napoleonkrigen blivit ej enbart en tradition utan nästan en religion
för våra folk. Givetvis hade denna styrka aldrig kunnat bringas
upp i paritet med en stormakts, men den kunde ha gjorts så stark,
att en makt betänkt sig mer än en gång innan den gått till aktion.
Vad Schweiz, Belgien och Holland, ja, även Halkanstaterna haft
råd till hade varit icke mindre rättfärdigat här, där välståndet
stått relativt högt. I stället för att gemensamt försvara sig fick
Norden nu uppleva den världshistoriska smäleken att två stater
bokstavligen erövrades på några timmar och i ett svep. Och Sverige har efter denna uppfläkning av Norden fått ungefär samma
inklämda ställning som Polen hade efter Tjeckoslovakiets ockuperande.
219
,: ,·
,·;. ____…_
N ordens hemsökelse
I Sverige måste alla krafter nu inriktas på att samfällt föra landet genom alla vanskligheter och prövningar. Ansvaret för bristande framsynthet får fördelas, när det blir tid för att processa.
Hur många underlåtenhetssynder den svenska demokratien än
äger på sitt försvarskonto, har den dock aldrig gjort sig skyldig
till sådana försummelser som det självuppgivande Danmark och
det på andras hjälp litande Norge. Och den svenska demokratien
visade också en anspänningskraft, när partierna i december
etablerade sin samling i regeringsställning. Tidigare försök i Danmark och Norge att under kriget suspendera partistyret strandade
på de maktägandes högdragna villkor; när en samlingsregering
slutligen bildades i Danmark, vajade hakkorsfanan redan över
hela landet, och när »förstärkningsmän» från andra partier inkallades i den norska regeringen, var denna redan hemlös och jagades från plats till plats. Det har uppgivits, att Stauning ville
nedlägga regeringschefsposten, när hans förslag om mobiliseringsorder efter intågets början ej vann konungens godkännande; likaså
har det sagts att Nygaardsvold i Hamar skulle ha erbjudit stortingspresidenten Rambro statsministerposten. Man skulle ha förstått, om demissionsansökningarna i bägge fallen kommit en dag
tidigare och före faran; men det skulle ha stridit mot den ansvarighetslära, som demokratien hyllar, om de, som buro ansvaret
för den trots alla stormvarningar exempellöst svaga beredskapen,
skulle ha fått undandra sig följderna härav.
Om norrmännens krigiska insatser må Sverige, så länge det får
leva i fred, ej för hårt döma. Om norrmännen icke varit några finnar, så ha tyskarna icke heller varit några ryssar. Den norska roiIitärorganisationens brister göra det nu dock lättare att förstå, att
Karl Johan vid fälttåget mot Norge 1814 så hastigt fick kapitula~
tianskonventionen i Moss till stånd. Liksom det rysk-finska kriget
bragte i erinran den samlade styrka, som det kring Bottenhavet
samlade svensk-finska väldet under 600 år ådagalade, så har även
det tysk-norska kriget kommit tankarna att gå tillbaka till den
svensk-norska unionen. Denna vilade visserligen på en ganska
bräcklig militär grund, om man dömer efter paragrafer, men den
byggde på försvarspolitiska realiteter, ehuru dessa alltid sorgfälligt avskärmades i den lidelsefulla unionsdebatten. Så sent som
för ett år sedan bemödade sig historikern Halvdan Koht vid ett
vetenskapligt föredrag i Stockholm om unionens naturnödvändigt
betingade upplösning att abstrahera sig från detta säkerhetspro- 220
,-·
Nordens hemsökelse
blem, hur varmt detta dock än borde ha legat just en utrikesminister om hjärtat.
Sverige har ännu förskonats från att dras in i stormaktskriget.
Först genom utrikesminister Ribbentrop och sedan genom rikskansler Hitler ha tyska försäkringar om respekterande av Sveriges strikta neutralitet avgivits. Ribbentrops tal var dock kanske
främst riktat till den tyska publik, som av allt att döma till en
början och innan framgången blev fullständig stod kallsinnig och
kritisk gentemot Tysklands nordiska militärpromenad. Från
västmakterna har hotet efter utgången av kriget i Norge minskats.
Sovjetryssland har uppenbarligen givit uttryck åt sin önskan om
status quo ante 9 april vid Östersjön. Och Sveriges folk har genom statsministerns, försvarsministerns, ecklesiastikministerns
och andra ledande mäns uttalanden liksom genom den sällsynt
mäktiga gemensamma manifestationen l maj hårdnat till i sin
vakthållning kring neutraliteten. Trots det svåra läget är Sverige
berett att ge varje inkräktare »en match». Nu liksom under förra
världskriget hoppas vi, att vår beredskap skall inge respekt för
allvaret i vår neutralitetspolitik. Bakom denna står ett sällsport
enat och viljestarkt folk.
9 maj 1940.
221
’.
HEMSÖKELSE
~~öR första gången i historien ha två nordiska länder ockuperats
av icke nordiska stater. Vår – som många ville tro – avskilda
vrå av världen har ryckts in i stormaktskriget. Utvecklingen kom
inte direkt oväntat för dem, som följt de senaste årens ansträngningar inom stormakterna att organisera försvarsanstalterna och
som samtidigt varseblivit livsrumsideernas faror för de små stater, som oförskyllt fått sin jordlott i farozonen. Vid sidan om de
befästa, svåröverstigliga försvarslinjerna uppstodo områden, som
kunde liknas vid militära tomrum. Stormakterna ha strävat att
tillkämpa sig kontrollen eller herraväldet över de befästa linjernas obefästa förlängning. Det övervåld, för vilket Danmark och
Norge blivit utsatta, kan nämligen icke förklaras genom att dessa
nordiska länder skulle på något påtagligt sätt ha gjort sig skyldiga till neutralitetsvidrigt handlingssätt. Allra minst kan detta
gälla om Danmark, som genom att acceptera det tyska erbjudandet om en nonaggressionspakt tvärtom trädde i alltmer intima
relationer med den stora grannmakten i söder. Men nonaggressionspakterna ha visat sig icke äga större skyddsvärde än Kellogpakten eller folkförbundstraktater från 1930-talet; detta må tolkas
både som ett erkännande åt och en dom över N. F.
Enstämmig och stark var reaktionen i Norden när Churchill
ville inmana de neutrala småstaterna i en strid, på vars orsaker
de aldrig – i Versailles eller senare – förunnats öva någon inverkan. Lika kraftig var misstämningen, när England sände
Norge och Sverige den 5 april de likalydande, nästan brutala
noterna och i anslutning därtill genom ett egenmäktigt förfarande
företog mineringarna inom det norska territorialvattnet. Men icke
mindre stark kunde reaktionen i vårt land bli, när Tyskland riktade sin tvångsmakt mot Danmark och öppnade sitt angrepp mot
Norge. De nattliga ultimata, ackompanjerade av flygplansarma- 217
Nordens hemsökelse
dornas dån, det svikliga förfarandet vid transportångarnas inlö-
pande i hamnarna o. s. v.– detta och allt annat, som ingår i blixtkrigets teknik, kan från nordisk synpunkt endast bli föremål för
ett domslut. Och ingen makt, som förgriper sig på en nordisk stat,
kan vänta annat än att övriga nordiska folks sympati odeciderat
är på den angripnas sida. Nordens frihet – ett program, som
plötsligt fått en skrämmande aktualitet- kan aldrig förenas med
oket. Men även om Tyskland skulle behandla Danmark och den
ockuperade delen av Norge hänsynsfullt och honnett, vet ingen hur
Nordens framtid efter kriget kan komma att gestalta sig. Det går
ej nu att om Norden sjunga »jag vet, att du är och blir vad du var».
De militära erfarenheterna av kriget i Norge och kring dess
kuster bedömas i detta häfte av militära fackmän. Tysk förmåga
av beslutsamhet, koncentration, slagkraft och planmässighet har
där dokumenterats på ett lika slående sätt som under kriget mot
Polen eller vid Hitlers övriga kupper mot grannstater. Denna
förmåga måste framträda i desto starkare relief mot västmakternas tvehågsenhet och tamhet. Med tanke på engelsmännens svaga
insats i Norge efter ockupationen har man dock svårt att tro på
riktigheten av Ribbentrops påstående i talet inför utlandspressen,
att England varit på väg att överskeppa trupper till Norge men
att Tyskland vid upptäckten härav skyndat att förekomma dem.
Englands insatser ha i sanning icke burit prägeln av någon större
beredskap för ett norskt fälttåg. Och ändock torde Norges förhoppningar ha inskränkts till att provisoriskt upprätta huvudstaden i Trondheim.
Ur västmakternas synpunkt är det måhända en klok politik att
avveckla Norgeäventyret och koncentrera styrkan kring Medelhavet och de mera centrala uppgifter, som de på detta avsnitt av
den potentiella krigsfronten kunna ställas inför. Men för västmakternas prestige innebär det norska nederlaget en enorm värdeminskning. Alltsedan den antibolsjevikiska och antiturkiska politiken omedelbart efter världskriget bragte dem deras första nederlag efter Versaillesfreden ha de- trots sin dominerande ställning i Geneve – måst vidkännas det ena nederlaget efter det
andra. I icke mindre än tretton olika stater ha de nödgats se
andra intressen än sina egna segra, nämligen i J apan, Abessinien,
Spanien, Albanien, Österrike, Tjeckoslovakiet, Polen, Litauen,
Lettland, Estland, Finland, Danmark och Norge. Hela det kollektiva system, som de försökt bygga upp, har visat sin vanmakt.
218
,.·
Nordens hemsökelse
Troligen har man nu i ]’inland en mera desillusionerad uppfattning om den utlovade västmaktshjälpens effektivitet än man med
plausibla skäl ägde under det rysk-finska krigets gång. Det sä-
ger något, att engelsmännen under ett par veckors tid ej hunno
landsätta ens en hel division i Norge, d. v. s. ungefär så
mycket som det antal, som vid det finsk-ryska krigets slut anmälts som svenska frivilliga. Det kan heller inte imponera, när
den hjälp, till vilken så stora utfästelser knutits, huvudsakligen
hämtades ur territorialarmen. Ånnu mindre stärktes tilliten av
det sätt, varpå den norska armen lämnats i sticket för att strida
sin ensamma hopplösa kamp mot övermakten. Det är möjligt att
England och Frankrike inhämta det försprång, som axelmakterna
fått genom att tidigt inrikta hela sin rast- och rolösa energi på
det militära och härför utnyttjat all den autoritära statens koncentrerade kraft; det är tänkbart att deras blockadvapen i längden
kan bli effektivt; det är tydligt att de för stunden dekapiterat
sig själva när de dragit sig för att följa Tysklands exempel att
ockupera länder i och för ombaseringar; det är knappast heller
en rimlig uppgift de påtagit sig, när de från sitt periferiska läge
uppställt som mål att konservera kontinentens gränser. Men det
är ostridigt att deras hittillsvarande krigföring ytterligare avtrubbat förtroendet till deras förmåga att effektivt bringa utlovad
hjälp och därför kan få världshistoriska följdverkningar.
För Norden är det en bitter tragik att tänka sig, att den solidariska försvarstanken skulle vakna till liv och vinna en stark
resonans först när det var för sent. Med sammantagen styrka,
icke minst i fråga om flyget, skulle ett militärt starkt rustat Norden ha kunnat skapa respekt för den neutralitet, som efter Napoleonkrigen blivit ej enbart en tradition utan nästan en religion
för våra folk. Givetvis hade denna styrka aldrig kunnat bringas
upp i paritet med en stormakts, men den kunde ha gjorts så stark,
att en makt betänkt sig mer än en gång innan den gått till aktion.
Vad Schweiz, Belgien och Holland, ja, även Halkanstaterna haft
råd till hade varit icke mindre rättfärdigat här, där välståndet
stått relativt högt. I stället för att gemensamt försvara sig fick
Norden nu uppleva den världshistoriska smäleken att två stater
bokstavligen erövrades på några timmar och i ett svep. Och Sverige har efter denna uppfläkning av Norden fått ungefär samma
inklämda ställning som Polen hade efter Tjeckoslovakiets ockuperande.
219
,: ,·
,·;. ____…_
N ordens hemsökelse
I Sverige måste alla krafter nu inriktas på att samfällt föra landet genom alla vanskligheter och prövningar. Ansvaret för bristande framsynthet får fördelas, när det blir tid för att processa.
Hur många underlåtenhetssynder den svenska demokratien än
äger på sitt försvarskonto, har den dock aldrig gjort sig skyldig
till sådana försummelser som det självuppgivande Danmark och
det på andras hjälp litande Norge. Och den svenska demokratien
visade också en anspänningskraft, när partierna i december
etablerade sin samling i regeringsställning. Tidigare försök i Danmark och Norge att under kriget suspendera partistyret strandade
på de maktägandes högdragna villkor; när en samlingsregering
slutligen bildades i Danmark, vajade hakkorsfanan redan över
hela landet, och när »förstärkningsmän» från andra partier inkallades i den norska regeringen, var denna redan hemlös och jagades från plats till plats. Det har uppgivits, att Stauning ville
nedlägga regeringschefsposten, när hans förslag om mobiliseringsorder efter intågets början ej vann konungens godkännande; likaså
har det sagts att Nygaardsvold i Hamar skulle ha erbjudit stortingspresidenten Rambro statsministerposten. Man skulle ha förstått, om demissionsansökningarna i bägge fallen kommit en dag
tidigare och före faran; men det skulle ha stridit mot den ansvarighetslära, som demokratien hyllar, om de, som buro ansvaret
för den trots alla stormvarningar exempellöst svaga beredskapen,
skulle ha fått undandra sig följderna härav.
Om norrmännens krigiska insatser må Sverige, så länge det får
leva i fred, ej för hårt döma. Om norrmännen icke varit några finnar, så ha tyskarna icke heller varit några ryssar. Den norska roiIitärorganisationens brister göra det nu dock lättare att förstå, att
Karl Johan vid fälttåget mot Norge 1814 så hastigt fick kapitula~
tianskonventionen i Moss till stånd. Liksom det rysk-finska kriget
bragte i erinran den samlade styrka, som det kring Bottenhavet
samlade svensk-finska väldet under 600 år ådagalade, så har även
det tysk-norska kriget kommit tankarna att gå tillbaka till den
svensk-norska unionen. Denna vilade visserligen på en ganska
bräcklig militär grund, om man dömer efter paragrafer, men den
byggde på försvarspolitiska realiteter, ehuru dessa alltid sorgfälligt avskärmades i den lidelsefulla unionsdebatten. Så sent som
för ett år sedan bemödade sig historikern Halvdan Koht vid ett
vetenskapligt föredrag i Stockholm om unionens naturnödvändigt
betingade upplösning att abstrahera sig från detta säkerhetspro- 220
,-·
Nordens hemsökelse
blem, hur varmt detta dock än borde ha legat just en utrikesminister om hjärtat.
Sverige har ännu förskonats från att dras in i stormaktskriget.
Först genom utrikesminister Ribbentrop och sedan genom rikskansler Hitler ha tyska försäkringar om respekterande av Sveriges strikta neutralitet avgivits. Ribbentrops tal var dock kanske
främst riktat till den tyska publik, som av allt att döma till en
början och innan framgången blev fullständig stod kallsinnig och
kritisk gentemot Tysklands nordiska militärpromenad. Från
västmakterna har hotet efter utgången av kriget i Norge minskats.
Sovjetryssland har uppenbarligen givit uttryck åt sin önskan om
status quo ante 9 april vid Östersjön. Och Sveriges folk har genom statsministerns, försvarsministerns, ecklesiastikministerns
och andra ledande mäns uttalanden liksom genom den sällsynt
mäktiga gemensamma manifestationen l maj hårdnat till i sin
vakthållning kring neutraliteten. Trots det svåra läget är Sverige
berett att ge varje inkräktare »en match». Nu liksom under förra
världskriget hoppas vi, att vår beredskap skall inge respekt för
allvaret i vår neutralitetspolitik. Bakom denna står ett sällsport
enat och viljestarkt folk.
9 maj 1940.
221
’.