Är svenska språket värt respekt
1940
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ÄR SVENSKA SPRÅKET
VÄRT RESPEKT?
Av f. rektorn GIDEON DANELL, Borghamn
l TIDER, då det svenska väsendet och därmed språket hotas på
ett sätt, som generationer i vårt land ej kunnat föreställa sig som
möjligt, är det måhända ej omotiverat att ställa sig inför frågan,
vad modersmålet är värt, vad det i själva verket är för någonting.
Skulle det till slut ligga något i det där vackra talet om att modersmålet är något att vara tacksam för~ Är kanske inte modersmålet bara något helt naturligt, något som man tar emot som
luften man inandas – och sen inte mer med det, det skall ju så
vara. Vore modersmålet något att förlora~
Under förra kriget hörde man, att inte endast andra språk,
utan också vårt eget satt trångt lite varstädes i världen. I Amerika fingo inte svenskspråkiga tidningar komma ut, och i Estland
kommenderades svenska folkskollärare till kurser i tyska språket,
för att de efter några månader skulle vara redo att undervisa
sina små svenskspråkiga elever icke blott i tyska, utan på tyska,
alldeles som de förut hade haft att undervisa samma svensksprå-
kiga barn på ryska språket, vare sig det var fråga om räkning
eller historia eller geografi. I detta nu gäller hotet oss själva.
Vad är modersmålet, vad är ett språk överhuvudtagen
Vi ha fått lära oss, att språket är ett meddelelsemedel. Och nog
är det det primära i den språkliga verksamheten, att vi meddela
oss med varandra. Genom språket komma vi människor i en verklig, personlig, andlig beröring med varandra, på ett sätt som inte
är möjligt för våra stumma kamrater inom djurens värld. Detta
att språket är ett meddelelsemedel var det som lades till grund
för hela den moderna språkvetenskapen i senare delen av förra
århundradet, den viktiga period i de humanistiska vetenskapernas historia, då talspråket på allvar upptäcktes av forskningen.
Tidigare hade språkmännen egentligen bara sysslat med de skrivna
språkalstren. »Filologerna» hade studerat det skrivna språket,
227
·~·
Gideon Danell
litteraturen, framför allt den klassiska litteraturen. Men så
kommo de nya språkvetenskapsmännen – lingvister hette de nu –
och framhöllo, att språk, det var det som talades och som uppfattades av andra individer som ett talat språk. Skriften hade
att återge detta talade språk så noggrant som möjligt. Och språkvetenskapen gick framåt med stormsteg tack vare den viktiga
upptäckten. Fonetiken skapades, och språkets lagar fann man
främst i ljudlagarna, de med naturlagars undantagslöshet verkande ljudlagarna, även om vissa psykologiska associationer kunde
åstadkomma störningar i ljudlagarnas verksamhet genom s. k.
analogibildningar. Det språkliga stoff, som i främsta rummet gjordes till föremål för den nya, strängt metodiska utforskningen,
var dels vad som fanns bevarat från kulturspråkens äldre skeden,
dels dialekter och infödingsspråk. Ett nytt och klarare ljus har
kastats över vårt språks utveckling, särskilt under dess äldre skeden; fornsvensk och äldre nysvensk, liksom det gamla Islands litteratur har genomforskats, ordböjning och ordbildning ha klarlagts på ett epokbildande sätt, runologi och ortnamnsforskning
florerar, dialektundersökningarna och hembygdsintresset ha på-
verkat och stimulerat varandra m. m. m. m.
Mången som ville syssla med språkets utforskande kände sig
dock inte tillfredsställd med att främst rikta sin uppmärksamhet
på jämförelsevis outvecklade språkstadier. Hur var språket beskaffat hos dem, som hade hunnit längre och längst i förmågan
att nyttja detta märkvärdiga teckensystem, som kallas språk~
Hur var det med våra stora språkkonstnärer, hade de nöjt sig med
språket som meddelelsemedel i ordets egentliga mening~ Nej, började man med all rätt framhålla, språket var för dem först och
främst uttrycksmedel. Och genom att de mera utvecklade människorna använda språket som sitt personliga, ganska medvetna
uttrycksmedel utvecklas språket självt på ett storartat och mera
medvetet sätt. Det är knappast under samtal, genom prat, som
den verkliga, den mera betydelsefulla språkutvecklingen kommer
till stånd. Detta sker i stället genom våra stora författares verksamhet. Bland de nyaste strömningarna inom språkvetenskapen
lägger man också märke till den stilforskning, som tar till sitt
objekt de enskilda författarnas personliga språkvanor. Sedan
Gustaf Cederschiöld i slutet av förra seklet lagt grunden till nyare
svensk stilforskning genom att i sitt klassiska arbete »Om svenskan
som skriftspråk» karakterisera vårt normala, mera opersonliga
228
A”r svenska språket värt respekt?
och sakliga skriftspråk, ha på senare tid en hel rad avhandlingar
och uppsatser sett dagen, vilka tagit som sitt studieobjekt enskilda
författares individuella stil (bl. a. den skriftserie, som sedan 1935
utgives av det utav Nils Svanberg grundade Samfundet för stilforskning). Om den egentliga lingvistiken knappast kan sägas ha
intresserat sig för språket i dess högsta och mest förfinade manifestationer, så har nämnda nyare riktning så mycket mer bestämt
vänt sig mot det högst utvecklade språket. Forskningen har förts
fram till våra dagars litterära språk, och författarpersonligheternas betydelse har skjutits i förgrunden. Språket är inte bara en
massföreteelse, utan en högst individuell, personlig verksamhet.
Språket är alltså meddelelsemedel individerna emellan, och det
är uttrycksmedel för de enskilda människorna. År därmed dess
betydelse uttömd~
Vi ha då och då stött på den romantiska språkuppfattningen.
Nyromantikerna i början av förra seklet hade en hög uppskattning av språket, inte endast som ett estetiskt uttrycksmedel för
skalderna. I enlighet med sin benägenhet att se hela tillvaron
som ett under, betraktade de språket som en för det mänskliga
förnuftet ytterst oåtkomlig, mystisk makt, som påverkade och
sammanband människorna, förenande dem som talade samma språk
till en nationalitet. I våra realistiska, osentimentala tider ha vi
kanske varit alltför s:p.ara att överlägset rycka på axlarna åt en
sådan språkuppfattning.
Den nyaste socialpsykologien synes i själva verket på sätt och
vis bekräfta vad som väl var kärnan i den romantiska språkuppfattningen. Språkets förnämsta funktion är inte, heter det nu, att
uttrycka tankar, inte att duplicera själsliga processer, utan snarare att spela en aktiv, pragmatisk roll i mänskligt handlande.
Enligt Torgny Segerstedt d. y:s installationsföreläsning vid Uppsala universitet (april 1939) är språket den förnämsta av de sedvanor, som vi såsom medlemmar av ett mänskligt samhälle taga
emot av detta samhälle, den förnämsta av de sedvanor, vilkas
uppehållande är så nödvändigt för gemenskapens bestånd. Språ-
ket är det främst, som håller gruppen samman såsom grupp, språ-
ket bemästrar de svårigheter, som yttervärlden ställer för gruppen, språket dirigerar människornas handlingar. Genom språket
påverka vi varandra, och just det språk, som vi mottagit som en
självklar gåva från föregående släktled i vår egen språkmiljö.
påverkar oss själva i omätligt hög grad.
229
..
Gideon Danell
Om den moderne etnologen konstaterar, att redan i det primitiva
samhället språkets roll i främsta rummet är av pragmatisk art,
hur mycket större måste ej språkets påverkan på vårt handlingsliv
vara i de odlade mänskliga samhällena! Här ha vi ju inte endast
det ursprungliga språket, samtalsspråket, att räkna med, utan det
skrivna och, tack vare Gutenberg, det tryckta ordet. Talspråket,
som i äldre tider och på ett primitivare kulturstadium genom allehanda uttalsförändringar splittrades sönder i smärre och smärre
dialektområden, till stort förfång för just språkets primära uppgift att vara meddelelsemedel, blir genom skriftens, böckernas och
den periodiska pressens inverkan också det kultiverat: det nationella språket blir enhetligt ej blott i sin skriftliga form, ett talat
riksspråk uppstår och blir i allt högre grad hela folkets naturliga
meddelelse- och uttrycksmedel.
Denna sistnämnda process är det som just nu inför våra ögon
pågår inom vårt folk. Folkskolan, som har trampat ut barnskorna, använder på mer och mer enstaka undantag när detta nya
gemensamma talspråk, vår på en gång lediga och vårdade rikssvenska, medan dialekterna för varje dag som går se sitt område
förminskat. Nya kommunikationer och tekniska hjälpmedel,
främst telefon och radio, bidraga kraftigt till att göra det nya
talspråket enarådande inom vårt i fråga om yttre åthävor så hopsvetsade svenska folk. Mången älskare av den gamla bygdekulturen och dess i sin rika skiftning så intressanta språkliga uttrycksmedel, bygdemåle:p_, beklagar i denna tid vårt språks »utarmning» genom att det »slätstrukna», enhetliga riksspråket ersätter den gamla rikedomen. Ej så få bland våra skönlitterära
författare ha fått upp ögonen för denna oförnekliga utveckling
och ha medvetet bidragit till att rädda vad som räddas kan, samtidigt med att språkvetenskapen genom ett storstilat och metodiskt samlings- och forskningsarbete gör sin plikt i elvte eller
tolvte stunden.
Men i tider, som äro så bistra som de nuvarande för de små folkens nationalitet överhuvudtaget, uppställer sig den allvarliga
frågan, om ej till slut vinsten av ett för hela folket gemensamt
talspråk måste överväga det nämnda stora offret på kulturens
altare.
En viktig omständighet måste ock tagas med i betraktande vid
frågans besvarande. År verkligen vårt nu tämligen enarådande
riksspråk så enhetligt och jämnstruken Till all lycka är det i
230
Är svenska språket värt respekt?
egenskap av ett kulturspråk med historia rikt nog för att kunna
tillfredsställa ganska höga anspråk på differentiering. Den gamla
rent geografiska splittringen, som hade sina vådor med hänsyn
till själva meddelelsemöjligheternas inskränkning, har ersatts av
den differentiering, som kännetecknar ett utbildat kulturspråk:
stilarternas mångfald. Ur den synpunkten måste man beklaga de
strävanden, som nu på åtskilliga håll högt uppskattas, att genom
en medveten propaganda ur, som det vill synas, alla skriftspråkliga stilarter få utrotade vissa utpräglade skriftspråksdrag, som
särskilt observerats och ansetts mer än de andra obekväma. Man
måste livligt instämma i Erik Wellanders ord i »Riktig svenska»,
att närmandet mellan talspråk och normalprosa icke bör ske på
det sättet, att endera språkarten i princip göres till rättesnöre
för den andra.
Den enhet i mångfalden, som är utmärkande för vårt språk,
framträder på ett särskilt sätt i dess skriftliga form, i en mängd
yttre konventionella småting, som det befunnits bekvämt att få
standardiserade, sedan skriftspråket överhuvud nått fram till sin
för den nationella kulturen oskattbart betydelsefulla självständighet såsom språkart; i ortografi, i ett fast böjningssystem, i
allehanda små formords konservatism. Man behöver ej underskatta önskvärdheten av att vissa skriftspråkliga stilarter, nämligen de som till sin natur äro mer personliga och skönlitterära,
mer och mer närmas till ett kultiverat talspråk, om man däremot
framhåller, att strävandena i fråga faktiskt bottna i den mot
slutet av förra seklet så ofta framförda meningen, att talspråket
var det enda egentliga språket och att skriftspråket sålunda knappast hade någon självständig kulturuppgift. Gärna må också erkännas, att ett skriftspråk, som stelnat till, har en rik föryngringskälla till hands i det gemensamma talspråk, som visserligen
i stort sett uppkommit som en utläsning av skrivet språk, men
också bevarar åtskilliga drag av gammalt talspråk, de centrala
bygdemålen. Men debatten om vårt skriftspråks reformering blir
på ett otillåtligt sätt förenklad, om man tager för givet, att varje
närmande av vårt skriftspråk till talspråk utgör en vinst för det
förra. Såväl i fråga om logisk pregnans och tydlighet som ur
estetiska synpunkter ställer språket i sin skriftform vanligen helt
andra krav än det talade språket i regel kan eller behöver uppställa.
Gent emot den ännu någon gång upprepade satsen att det är
231
17- 40286. Svensk Tidskrift 1940.
Gideon Danell
skriftspråket som representerar konservatismen inom språkets
värld och talspråket föryngringen, framstegen, bör också framhållas, att, om man frånser nämnda konventionella smådrag, så
är det utan minsta tvekan så, att det är det skrivna språket, våra
författares språk, som har skänkt och skänker vårt modersmål
dess betydelsefulla livskraft och utvecklingsförmåga. Har vårt
språk överhuvudtaget utvecklats till ett allt smidigare och rikare
uttryck för den svenska tanken, så har det onekligen skett först
och främst genom våra stora nationella författare. Jämfört med
den utvecklingen står talspråkets förändring genom tiderna, i den
mån den nu ej bestått i ett direkt närmande till det skrivna språ-
ket, på ett betydligt lägre plan och rör vida enklare ting inom
språkets värld. Därför kan det ej hjälpas, att ett kulturfolks
respekt för sitt språk först och främst blir respekt för språket i
dess skriftliga gestalt. All aktning för de nutida strävandena att
vårda det talade språket, som väl behöver förskonas för ett slappt
och tarvligt uttal, lika väl som för den stelbenta behandling, för
vilken »ingenjör Planertz» fått bära hundhuvudet och som väl för
Ö·vrigt i regel går bort av sig själv, om ej förr så i andra generationen. Båda dessa avarter av talad svenska få väl ses som utväxter i en tid av hastig utveckling, det slarviga uttalet kanske
till dels som ett’ misslyckat utslag av den respekt för de gamla
äkta bygdemålen, som vi med all rätt i den sista generationen
predikat.
skriftspråket är dock och förblir ryggraden i hela vår språkliga
kultur. Där finner man ock numera främst- och särskilt sedan
bygdemålens rika källa alltmer sinat ut – språkets rikedom på
ord och fraser. Om man kan räkna vårt språks ordförråd snarare
i hundratusental än i tiotusental, så gäller detta uppenbarligen
endast dess skriftliga gestalt. Visserligen är det sant, att den
stora mängden av dessa skriftspråksord inlånats och inlånas utifrån, men så stort som uttrycksbehovet är i ett nutida rikt förgrenat kulturliv, får man nog ej lägga alltför strama puristiska
synpunkter på utvecklingen av ordförrådet. En alltför hård nationalistisk kapson på detta kan lätt bli anledning till onödig kulturell isolering, och när det nu är så, att också vår språkliga bildning »står på ofri grund till slutet», så få vi väl vara tacksamma
att det är väsentligen från tämligen nära besläktade språk och
de gamla klassiska språken inom vår egen indoeuropeiska språkstam som detta utländska inflytande kommit.
232
,-·
A’r svenska språket värt respekt?
Trots de främmande inflytelserna är dock vårt kulturspråk en
nationell skapelse. Tegm~rs ord om språket som folkets levande
bildningshistoria gäller också vårt språk, främst dess skriftliga
gestalt. I dess rika ordförråd, liksom i dess struktur överhuvudtaget, har folkpsykologien en outtömlig källa vid studium av folkets egen karaktär genom tiderna.
Om språkvetenskapens förnyelse och dess inriktning på det talade språket medfört en lycklig förnyelse av också vårt skriftspråk, så att vi fått en stark förnimmelse av att det är ett levande
språk, vill man gärna just nu å andra sidan lägga en viss tonvikt
på att vårt språk tillika är en historia, som utvisar sammanhanget
genom tidsåldrarna. I den mån en »reformering» av vårt skriftspråk alltjämt är behövlig, får denna ej utgå från en så ensidig
syn på saken, som att varje reform, som föreslås, ej skulle behöva
någon annan motivering än den, att »så talar vi, alltså bör vi också
skriva på samma sätt». Ej heller bör motiveringen vara den, att
vårt språk bör förenklas så mycket som möjligt av hänsyn till
den nya generationen, som ännu ej är mogen att tillägna sig en
så rik differentiering i språket, som faktiskt finnes. Låt oss vänta
och se, om de, som hunnit längst i förmågan att skriva vårt språk,
våra erkända författare, i övervägande antal sluta upp omkring
den ena eller andra föreslagna reformen av småting, innan vi
andra följa med.
Talat, sjunget och avlyssnat, skrivet, tryckt eller läst, i alla
former är modersmålet vårt gemensamma språk. Men särskilt i
sin skrivna form framstår det som folkets bildningshistoria, och
i denna sin egenskap bör det helst bibehålla en del smådrag, som
nu minna om ett något äldre skede i dess liv såsom talat språk,
men som på samma gång gagna den samkänsla släktleden emellan,
som hos ett kulturfolk hör till det oförytterliga. Detta både krä-
ves av och stärker respekten för det språk, som blev vårt, vår
andas stämma i världen.
233
..
VÄRT RESPEKT?
Av f. rektorn GIDEON DANELL, Borghamn
l TIDER, då det svenska väsendet och därmed språket hotas på
ett sätt, som generationer i vårt land ej kunnat föreställa sig som
möjligt, är det måhända ej omotiverat att ställa sig inför frågan,
vad modersmålet är värt, vad det i själva verket är för någonting.
Skulle det till slut ligga något i det där vackra talet om att modersmålet är något att vara tacksam för~ Är kanske inte modersmålet bara något helt naturligt, något som man tar emot som
luften man inandas – och sen inte mer med det, det skall ju så
vara. Vore modersmålet något att förlora~
Under förra kriget hörde man, att inte endast andra språk,
utan också vårt eget satt trångt lite varstädes i världen. I Amerika fingo inte svenskspråkiga tidningar komma ut, och i Estland
kommenderades svenska folkskollärare till kurser i tyska språket,
för att de efter några månader skulle vara redo att undervisa
sina små svenskspråkiga elever icke blott i tyska, utan på tyska,
alldeles som de förut hade haft att undervisa samma svensksprå-
kiga barn på ryska språket, vare sig det var fråga om räkning
eller historia eller geografi. I detta nu gäller hotet oss själva.
Vad är modersmålet, vad är ett språk överhuvudtagen
Vi ha fått lära oss, att språket är ett meddelelsemedel. Och nog
är det det primära i den språkliga verksamheten, att vi meddela
oss med varandra. Genom språket komma vi människor i en verklig, personlig, andlig beröring med varandra, på ett sätt som inte
är möjligt för våra stumma kamrater inom djurens värld. Detta
att språket är ett meddelelsemedel var det som lades till grund
för hela den moderna språkvetenskapen i senare delen av förra
århundradet, den viktiga period i de humanistiska vetenskapernas historia, då talspråket på allvar upptäcktes av forskningen.
Tidigare hade språkmännen egentligen bara sysslat med de skrivna
språkalstren. »Filologerna» hade studerat det skrivna språket,
227
·~·
Gideon Danell
litteraturen, framför allt den klassiska litteraturen. Men så
kommo de nya språkvetenskapsmännen – lingvister hette de nu –
och framhöllo, att språk, det var det som talades och som uppfattades av andra individer som ett talat språk. Skriften hade
att återge detta talade språk så noggrant som möjligt. Och språkvetenskapen gick framåt med stormsteg tack vare den viktiga
upptäckten. Fonetiken skapades, och språkets lagar fann man
främst i ljudlagarna, de med naturlagars undantagslöshet verkande ljudlagarna, även om vissa psykologiska associationer kunde
åstadkomma störningar i ljudlagarnas verksamhet genom s. k.
analogibildningar. Det språkliga stoff, som i främsta rummet gjordes till föremål för den nya, strängt metodiska utforskningen,
var dels vad som fanns bevarat från kulturspråkens äldre skeden,
dels dialekter och infödingsspråk. Ett nytt och klarare ljus har
kastats över vårt språks utveckling, särskilt under dess äldre skeden; fornsvensk och äldre nysvensk, liksom det gamla Islands litteratur har genomforskats, ordböjning och ordbildning ha klarlagts på ett epokbildande sätt, runologi och ortnamnsforskning
florerar, dialektundersökningarna och hembygdsintresset ha på-
verkat och stimulerat varandra m. m. m. m.
Mången som ville syssla med språkets utforskande kände sig
dock inte tillfredsställd med att främst rikta sin uppmärksamhet
på jämförelsevis outvecklade språkstadier. Hur var språket beskaffat hos dem, som hade hunnit längre och längst i förmågan
att nyttja detta märkvärdiga teckensystem, som kallas språk~
Hur var det med våra stora språkkonstnärer, hade de nöjt sig med
språket som meddelelsemedel i ordets egentliga mening~ Nej, började man med all rätt framhålla, språket var för dem först och
främst uttrycksmedel. Och genom att de mera utvecklade människorna använda språket som sitt personliga, ganska medvetna
uttrycksmedel utvecklas språket självt på ett storartat och mera
medvetet sätt. Det är knappast under samtal, genom prat, som
den verkliga, den mera betydelsefulla språkutvecklingen kommer
till stånd. Detta sker i stället genom våra stora författares verksamhet. Bland de nyaste strömningarna inom språkvetenskapen
lägger man också märke till den stilforskning, som tar till sitt
objekt de enskilda författarnas personliga språkvanor. Sedan
Gustaf Cederschiöld i slutet av förra seklet lagt grunden till nyare
svensk stilforskning genom att i sitt klassiska arbete »Om svenskan
som skriftspråk» karakterisera vårt normala, mera opersonliga
228
A”r svenska språket värt respekt?
och sakliga skriftspråk, ha på senare tid en hel rad avhandlingar
och uppsatser sett dagen, vilka tagit som sitt studieobjekt enskilda
författares individuella stil (bl. a. den skriftserie, som sedan 1935
utgives av det utav Nils Svanberg grundade Samfundet för stilforskning). Om den egentliga lingvistiken knappast kan sägas ha
intresserat sig för språket i dess högsta och mest förfinade manifestationer, så har nämnda nyare riktning så mycket mer bestämt
vänt sig mot det högst utvecklade språket. Forskningen har förts
fram till våra dagars litterära språk, och författarpersonligheternas betydelse har skjutits i förgrunden. Språket är inte bara en
massföreteelse, utan en högst individuell, personlig verksamhet.
Språket är alltså meddelelsemedel individerna emellan, och det
är uttrycksmedel för de enskilda människorna. År därmed dess
betydelse uttömd~
Vi ha då och då stött på den romantiska språkuppfattningen.
Nyromantikerna i början av förra seklet hade en hög uppskattning av språket, inte endast som ett estetiskt uttrycksmedel för
skalderna. I enlighet med sin benägenhet att se hela tillvaron
som ett under, betraktade de språket som en för det mänskliga
förnuftet ytterst oåtkomlig, mystisk makt, som påverkade och
sammanband människorna, förenande dem som talade samma språk
till en nationalitet. I våra realistiska, osentimentala tider ha vi
kanske varit alltför s:p.ara att överlägset rycka på axlarna åt en
sådan språkuppfattning.
Den nyaste socialpsykologien synes i själva verket på sätt och
vis bekräfta vad som väl var kärnan i den romantiska språkuppfattningen. Språkets förnämsta funktion är inte, heter det nu, att
uttrycka tankar, inte att duplicera själsliga processer, utan snarare att spela en aktiv, pragmatisk roll i mänskligt handlande.
Enligt Torgny Segerstedt d. y:s installationsföreläsning vid Uppsala universitet (april 1939) är språket den förnämsta av de sedvanor, som vi såsom medlemmar av ett mänskligt samhälle taga
emot av detta samhälle, den förnämsta av de sedvanor, vilkas
uppehållande är så nödvändigt för gemenskapens bestånd. Språ-
ket är det främst, som håller gruppen samman såsom grupp, språ-
ket bemästrar de svårigheter, som yttervärlden ställer för gruppen, språket dirigerar människornas handlingar. Genom språket
påverka vi varandra, och just det språk, som vi mottagit som en
självklar gåva från föregående släktled i vår egen språkmiljö.
påverkar oss själva i omätligt hög grad.
229
..
Gideon Danell
Om den moderne etnologen konstaterar, att redan i det primitiva
samhället språkets roll i främsta rummet är av pragmatisk art,
hur mycket större måste ej språkets påverkan på vårt handlingsliv
vara i de odlade mänskliga samhällena! Här ha vi ju inte endast
det ursprungliga språket, samtalsspråket, att räkna med, utan det
skrivna och, tack vare Gutenberg, det tryckta ordet. Talspråket,
som i äldre tider och på ett primitivare kulturstadium genom allehanda uttalsförändringar splittrades sönder i smärre och smärre
dialektområden, till stort förfång för just språkets primära uppgift att vara meddelelsemedel, blir genom skriftens, böckernas och
den periodiska pressens inverkan också det kultiverat: det nationella språket blir enhetligt ej blott i sin skriftliga form, ett talat
riksspråk uppstår och blir i allt högre grad hela folkets naturliga
meddelelse- och uttrycksmedel.
Denna sistnämnda process är det som just nu inför våra ögon
pågår inom vårt folk. Folkskolan, som har trampat ut barnskorna, använder på mer och mer enstaka undantag när detta nya
gemensamma talspråk, vår på en gång lediga och vårdade rikssvenska, medan dialekterna för varje dag som går se sitt område
förminskat. Nya kommunikationer och tekniska hjälpmedel,
främst telefon och radio, bidraga kraftigt till att göra det nya
talspråket enarådande inom vårt i fråga om yttre åthävor så hopsvetsade svenska folk. Mången älskare av den gamla bygdekulturen och dess i sin rika skiftning så intressanta språkliga uttrycksmedel, bygdemåle:p_, beklagar i denna tid vårt språks »utarmning» genom att det »slätstrukna», enhetliga riksspråket ersätter den gamla rikedomen. Ej så få bland våra skönlitterära
författare ha fått upp ögonen för denna oförnekliga utveckling
och ha medvetet bidragit till att rädda vad som räddas kan, samtidigt med att språkvetenskapen genom ett storstilat och metodiskt samlings- och forskningsarbete gör sin plikt i elvte eller
tolvte stunden.
Men i tider, som äro så bistra som de nuvarande för de små folkens nationalitet överhuvudtaget, uppställer sig den allvarliga
frågan, om ej till slut vinsten av ett för hela folket gemensamt
talspråk måste överväga det nämnda stora offret på kulturens
altare.
En viktig omständighet måste ock tagas med i betraktande vid
frågans besvarande. År verkligen vårt nu tämligen enarådande
riksspråk så enhetligt och jämnstruken Till all lycka är det i
230
Är svenska språket värt respekt?
egenskap av ett kulturspråk med historia rikt nog för att kunna
tillfredsställa ganska höga anspråk på differentiering. Den gamla
rent geografiska splittringen, som hade sina vådor med hänsyn
till själva meddelelsemöjligheternas inskränkning, har ersatts av
den differentiering, som kännetecknar ett utbildat kulturspråk:
stilarternas mångfald. Ur den synpunkten måste man beklaga de
strävanden, som nu på åtskilliga håll högt uppskattas, att genom
en medveten propaganda ur, som det vill synas, alla skriftspråkliga stilarter få utrotade vissa utpräglade skriftspråksdrag, som
särskilt observerats och ansetts mer än de andra obekväma. Man
måste livligt instämma i Erik Wellanders ord i »Riktig svenska»,
att närmandet mellan talspråk och normalprosa icke bör ske på
det sättet, att endera språkarten i princip göres till rättesnöre
för den andra.
Den enhet i mångfalden, som är utmärkande för vårt språk,
framträder på ett särskilt sätt i dess skriftliga form, i en mängd
yttre konventionella småting, som det befunnits bekvämt att få
standardiserade, sedan skriftspråket överhuvud nått fram till sin
för den nationella kulturen oskattbart betydelsefulla självständighet såsom språkart; i ortografi, i ett fast böjningssystem, i
allehanda små formords konservatism. Man behöver ej underskatta önskvärdheten av att vissa skriftspråkliga stilarter, nämligen de som till sin natur äro mer personliga och skönlitterära,
mer och mer närmas till ett kultiverat talspråk, om man däremot
framhåller, att strävandena i fråga faktiskt bottna i den mot
slutet av förra seklet så ofta framförda meningen, att talspråket
var det enda egentliga språket och att skriftspråket sålunda knappast hade någon självständig kulturuppgift. Gärna må också erkännas, att ett skriftspråk, som stelnat till, har en rik föryngringskälla till hands i det gemensamma talspråk, som visserligen
i stort sett uppkommit som en utläsning av skrivet språk, men
också bevarar åtskilliga drag av gammalt talspråk, de centrala
bygdemålen. Men debatten om vårt skriftspråks reformering blir
på ett otillåtligt sätt förenklad, om man tager för givet, att varje
närmande av vårt skriftspråk till talspråk utgör en vinst för det
förra. Såväl i fråga om logisk pregnans och tydlighet som ur
estetiska synpunkter ställer språket i sin skriftform vanligen helt
andra krav än det talade språket i regel kan eller behöver uppställa.
Gent emot den ännu någon gång upprepade satsen att det är
231
17- 40286. Svensk Tidskrift 1940.
Gideon Danell
skriftspråket som representerar konservatismen inom språkets
värld och talspråket föryngringen, framstegen, bör också framhållas, att, om man frånser nämnda konventionella smådrag, så
är det utan minsta tvekan så, att det är det skrivna språket, våra
författares språk, som har skänkt och skänker vårt modersmål
dess betydelsefulla livskraft och utvecklingsförmåga. Har vårt
språk överhuvudtaget utvecklats till ett allt smidigare och rikare
uttryck för den svenska tanken, så har det onekligen skett först
och främst genom våra stora nationella författare. Jämfört med
den utvecklingen står talspråkets förändring genom tiderna, i den
mån den nu ej bestått i ett direkt närmande till det skrivna språ-
ket, på ett betydligt lägre plan och rör vida enklare ting inom
språkets värld. Därför kan det ej hjälpas, att ett kulturfolks
respekt för sitt språk först och främst blir respekt för språket i
dess skriftliga gestalt. All aktning för de nutida strävandena att
vårda det talade språket, som väl behöver förskonas för ett slappt
och tarvligt uttal, lika väl som för den stelbenta behandling, för
vilken »ingenjör Planertz» fått bära hundhuvudet och som väl för
Ö·vrigt i regel går bort av sig själv, om ej förr så i andra generationen. Båda dessa avarter av talad svenska få väl ses som utväxter i en tid av hastig utveckling, det slarviga uttalet kanske
till dels som ett’ misslyckat utslag av den respekt för de gamla
äkta bygdemålen, som vi med all rätt i den sista generationen
predikat.
skriftspråket är dock och förblir ryggraden i hela vår språkliga
kultur. Där finner man ock numera främst- och särskilt sedan
bygdemålens rika källa alltmer sinat ut – språkets rikedom på
ord och fraser. Om man kan räkna vårt språks ordförråd snarare
i hundratusental än i tiotusental, så gäller detta uppenbarligen
endast dess skriftliga gestalt. Visserligen är det sant, att den
stora mängden av dessa skriftspråksord inlånats och inlånas utifrån, men så stort som uttrycksbehovet är i ett nutida rikt förgrenat kulturliv, får man nog ej lägga alltför strama puristiska
synpunkter på utvecklingen av ordförrådet. En alltför hård nationalistisk kapson på detta kan lätt bli anledning till onödig kulturell isolering, och när det nu är så, att också vår språkliga bildning »står på ofri grund till slutet», så få vi väl vara tacksamma
att det är väsentligen från tämligen nära besläktade språk och
de gamla klassiska språken inom vår egen indoeuropeiska språkstam som detta utländska inflytande kommit.
232
,-·
A’r svenska språket värt respekt?
Trots de främmande inflytelserna är dock vårt kulturspråk en
nationell skapelse. Tegm~rs ord om språket som folkets levande
bildningshistoria gäller också vårt språk, främst dess skriftliga
gestalt. I dess rika ordförråd, liksom i dess struktur överhuvudtaget, har folkpsykologien en outtömlig källa vid studium av folkets egen karaktär genom tiderna.
Om språkvetenskapens förnyelse och dess inriktning på det talade språket medfört en lycklig förnyelse av också vårt skriftspråk, så att vi fått en stark förnimmelse av att det är ett levande
språk, vill man gärna just nu å andra sidan lägga en viss tonvikt
på att vårt språk tillika är en historia, som utvisar sammanhanget
genom tidsåldrarna. I den mån en »reformering» av vårt skriftspråk alltjämt är behövlig, får denna ej utgå från en så ensidig
syn på saken, som att varje reform, som föreslås, ej skulle behöva
någon annan motivering än den, att »så talar vi, alltså bör vi också
skriva på samma sätt». Ej heller bör motiveringen vara den, att
vårt språk bör förenklas så mycket som möjligt av hänsyn till
den nya generationen, som ännu ej är mogen att tillägna sig en
så rik differentiering i språket, som faktiskt finnes. Låt oss vänta
och se, om de, som hunnit längst i förmågan att skriva vårt språk,
våra erkända författare, i övervägande antal sluta upp omkring
den ena eller andra föreslagna reformen av småting, innan vi
andra följa med.
Talat, sjunget och avlyssnat, skrivet, tryckt eller läst, i alla
former är modersmålet vårt gemensamma språk. Men särskilt i
sin skrivna form framstår det som folkets bildningshistoria, och
i denna sin egenskap bör det helst bibehålla en del smådrag, som
nu minna om ett något äldre skede i dess liv såsom talat språk,
men som på samma gång gagna den samkänsla släktleden emellan,
som hos ett kulturfolk hör till det oförytterliga. Detta både krä-
ves av och stärker respekten för det språk, som blev vårt, vår
andas stämma i världen.
233
..