Världshändelserna


1940


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

VÄRLDSHÄNDELSERNA
SEDAN midsomras – då vårt senaste häfte utgavs – har ny
världshistoria skrivits. Frankrike böjde sig för de tyska kapitulationsvillkoren, och i en teatralisk scen i Compiegneskogen upprepade rikskansler Hitler marskalk Fochs skådespel från november 1918. Petain-Lavalregimen har satt punkt för tredje republikens demokrati genom att utfärda en autoritär författning. England har tagit ett av sina första, kraftigare initiativ i detta krig
genom att öppna reguljära sjöslag mot huvuddelen av den franska
flotta, som inte ville sälla sig till England, och förbindelserna
mellan de bägge forna allierade ha i en bitter stund brutits. Det
franska kolonialväldet är i allvarlig fara, ej blott de av Italien
åtrådda Medelshavsområdena utan även det för Japan åtråvärda
Indokina. Kriget England-Italien har hittills mest varit ett
ökenkrig, där lyckan tycks vara på Italiens sida. Axelmakternas
attraktion på Franco-Spanien synes allt starkare, och Spaniens
inträde i kriget på deras sida kan slita loss en ny länk av den
engelska kedjan, Portugal. Rikskansler Hitler har i ett riksdagstal inbjudit England till fredsförhandlingar, och enligt rykten
skulle tyska fredsförslag ha förmedlats till London. Lord Halifax
har avböjt inviten och i ett religiöst färgat radiotal till Imperiet
manat den anglosachsiska världen till korståg mot Tyskland. Den
beramade tyska offensiven mot England dröjer ännu, men under
väntans tider plåga de båda makternas flyg och sjöstridskrafter
varandra på ett sätt, som uppenbarligen är vida verksammare än
vad bulletinerna medge. England gör sig berett på ett årslångt
ömsesidigt svält- och nötningskrig.
I öster hunno ryssarna nätt och jämnt utnyttja det lägliga tillfälle, då huvudstriden i Frankrike utspann sig, för nya framstötar. Tum för tum ha de baltiska staterna raffinerat klämts åt
och slutligen intvingats i Sovjetunionen. I ett ultimatum till
Rumänien aktualiserades den länge latenta bessarabiska frågan;
till stor förvåning men hårt trängt av de landhungriga grannarna
i ryggen uppgav Rumänien den rika landsdelen utan svärdslag.
361
._ …. ,.·’ .·.·.~—–
Världshändelserna
Konung Carol har slitit alla band med England och skyndsamt
orienterat sig mot axeln för att rädda vad som räddas kan av
Storrumänien vid den till synes oundvikliga allmänna revisionen
av gränserna. Åven övriga Balkanstater ha styrt kurs in i axelmakternas farvatten och när detta skrives avgöres kanske Balkans
gränser i Salzburg. Åven i Orienten äro de engelska stödjepunkterna i fara. I Fjärran östern tycks England vara nödsakat falla
till föga för Japans hotelser och avveckla sina kinesiska engagemang; även flottstyrkorna i dessa farvatten sägas åtminstone delvis ha hemkallats. Medan England i stort sett intill april kontrollerade alla sjövägar till Sovjetryssland utanför Östersjön,
kunna axelmakterna och deras närstående nu spärra flera av dem.
I Norden har det ryska avancemanget mot Östersjön måst framkalla den starkaste oro. Sovjet och Finland ha visserligen slutit
ett nytt handelsavtal men efter ryska krav har Finland bl. a.
demolerat Ålandsbefästningarna samt tillåtit transitering till
Hangö. Ingen känner Sovjets intentioner eller vet, om dess Ålandsaktion är ett slutmål eller blott en ny etapp på vägar, som kunna
anas. Åt väster har Tyskland stabiliserat sin ställning. Vid rekonstruktionen av den Stauningska samlingsregeringen har utrikesminister Munch måst offras till förmån för den sedan länge
tyskorienterade Scavenius. I Norge har Tyskland fordrat dynastiens avsättning, under konungens och den i England stationerade regeringens protester. I sitt inklämda läge har Sverige efter
långa och tidvis spända förhandlingar enligt ett särskilt avtal tilllåtit en begränsad transitering av tysk militär. Det må i den
svenska hederns namn betonas, att dylik transitering ej förekom,
så länge en del av Norge ännu var fritt; efter Norges kapitulation
synes regeringen ha gjort sitt yttersta för att hålla transiten inom
en för Sveriges neutralitet och självständighet tillbörlig gräns.
Efter denna uppgörelse har en avspänning i förhållandet söderut
uppenbarligen inträtt, tydligen även en viss avslappning i intresset för försvarslånet
28 juli 1940.
362