Norge och tysk sjöstrategi
1940
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
NORGE
OCH TYSK SJÖSTRATEGI
Av kommendörkapten S T I G H: SON- E R I C SON, Stockholm
VICEAMIRALEN Wolfgang W egener, förutvarande stabschef
i en av Amiral Scheers slagskeppseskadrar, sammanfattade 1926
sina tankar om världskrigets sjöstrategi i en skrift, som cirkulerade i en trängre krets äldre tyska sjöofficerare. 1929 lät författaren övertala sig att publicera arbetet, som utkom under titeln
»Die Seestrategie des Weltkrieges». Hans kritiska ideer synas till
en början icke ha vunnit någon nämnvärd förståelse i de tyska
fackkretsarna. Företaget mot Danmark och Norge i april detta
år har emellertid plötsligt aktualiserat W egeners framställning
eller rättare sagt: W egeners ideer ha i stort sett realiserats genom
den tyska ockupationen av våra nordiska grannländer.
Utgångspunkten för den tyske amiralens kritik är Hochseeflottes ogynnsamma läge under världskriget i Tyska Bukten, »den
döda vinkeln i ett dött hav». Dess ansträngningar att från detta
enda basområde söka få till stånd ett sjöslag under gynnsamma
omständigheter anser han vara en missriktad defensiv strategi.
Sjöslaget är blott ett medel, icke ett slutmål, som i detta fall borde
ha varit ett brytande av blockaden och en skärpning av sjöhandelskriget mot de allierade. Detta kunde icke ske från det tillbakadragna utgångsläget i Tyska Bukten. Icke ens om den tyska
flottan vunnit det eftersträvade sjöslaget mot den engelska flottan hade förhållandena nämnvärt förbättrats. Härför krävdes
under alla omständigheter ett vidgande av det tyska bas!’ystemet.
Den stängda porten mot Atlanten måste öppnas. De av Danmark
– efter tysk påtryckning – minerade Bälten borde därför forcerats och Norges atlanthamnar erövrats. Genom att därefter besätta
Shetlandsöarna skulle Tyskland ha tvingat England att taga upp
kampen om tillträdet till Atlanten och om de fria haven. I varje
fall borde nödvändigheten av dessa åtgärder ha stått klar för
högsta ledningen, sedan Marneslaget satt stopp för ett vidare
framträgande till de franska hamnarna.
448
Norge och tysk sjöstrategi
Vad Nordsjön var för Tyskland hundra år tidigare, säger amiralen, är nu Atlanten. För att kunna leva måste Tyskland utnyttja oceanerna och för att kunna skydda förbindelserna över
dessa fordras strategiska positioner vid Atlanten.
Wegener anser högkvarterets brist på förståelse för sjöstrategiens krav vara orsaken till det slutliga misslyckandet. Härtill
kommo de svårigheter, som den sjömilitära ledningen hade att
övervinna gentemot politikerna. Den hänsyn, som i detta fall av
politiska skäl togs till de neutrala Danmark och Norge, motsvarades icke, fortsätter Wegener, av några hänsyn till det neutrala
Belgien. Armens »maktinstinkt» tillfredsställdes men icke marinens. Vi förlorade kriget, säger han paradoxalt, därför att vi
endast ropade på sjöslaget. Man borde i första hand ha skaffat
sig de geografiska förutsättningarna för att vrida blockadvapnet
ur Englands hand och sedan använda det mot de brittiska öarna.
Wegener anför också den på senare tid ofta uttalade åsikten, att
små neutrala stater med betydelsefulla geografiska positioner
under ett stormaktskrig måste tillmötesgå krav på territoriets
utnyttjande, om detta kan leda till en snabbare seger och krigets
förkortande.
I fråga om de rent sjöstrategiska vinsterna med en basframskjutning över Danmark till Norge framhåller amiral Wegener
särskilt ökade möjligheter att skärpa ubåtskriget. Tyska Bukten
skulle ha utnyttjats som en primär bas för utrustning, reparationer etc., under det att de operativa företagen skulle utgått från
Kattegatt och hela den norska kusten. Engelska flottans motåtgärder hade härigenom avsevärt försvårats. De tyska flottförbanden hade fått ökad rörelsefrihet samtidigt som deras lokaliserande blivit ett komplicerat problem för engelsmännen.
En av de största vinsterna hade varit att västmakternas förbindelser med Ryssland via Skandinavien praktiskt taget omöjliggjorts. Detta hade i sin tur haft ett för Tyskland gynnsamt
inflytande på den östra fronten och på kriget i Östersjön. De
neutralas möjligheter att ställa stora delar av sitt tonnage till
de allierades förfogande hade även minskats.
Amiralen anser också, att en energisk sjökrigföring skulle ha
utgjort en återhållande faktor på Amerika. I flera sammanhang
understryker han särskilt den strategiska flottoffensivens betydelse. Paralleller med den aktuella situationen äro lätta att dra.
Skillnaden ligger huvudsakligen i dels flygvapnets tillkomst, dels
449
,·
…… ____…..__
Stig H:son-Ericson
den nuvarande tyska flottans mindre storleksordning. Man kan
icke vinna ett krig endast med en flotta men ej heller endast
med goda strategiska positioner. Det återstår att se, om den nuvarande, relativt begränsade tyska flottan i förening med flygvapnet kan effektivt utnyttja de nyvunna strategiska positionerna.
Det må slutligen anföras, att W egener anser sig ha tillräckliga
bevis för att engelsmännen verkligen väntade sig att Tyskland
skulle under världskriget vidga sin sjöfront genom Norges besittningstagande. Han anför särskilt en viss engelsk nervositet över
de före 1914 ofta förekommande tyska flottexpeditionerna i norska
farvatten. Det lär ha förekommit, att engelska örlogsfartyg vådabesköta egna fartyg utanför norska kusten strax efter krigsutbrottet i förvissningen om att fienden skulle operera mot ifrågavarande hamnar. Härigenom förrådde de den krigföring, som de
väntade av tyskarna, anser författaren.
Så långt viceamiral W egeners skrift av år 1926. Sedan dess och
framför allt sedan världskriget 1914-1918, som är föremål för
amiralens kritiska granskning, har mycket förändrats. Kvar stå
dock de rent geografiska förutsättningarna, som äro praktiskt
taget oföränderliga. Vad därom sagts har alltjämt sin riktighet.
Mer än allt annat skifta dock de politiska förhållandena.
Ur tysk synpunkt måste det våren 1940 ha framstått som ett
brittiskt önskemål att tvinga de nordiska staterna in i västmaktsblocket. Härigenom skulle Tysklands tillförsel av viktiga
råvaror ytterligare begränsats samtidigt som ett brohuvud skapades för flankanfall från norr. Med hänsyn till de skandinaviska ländernas relativt små försvarsmedel och särskilt Norges
betydande intressen av ett välvilligt förhållande till England
– huvudsakligen grundat på norska handelsflottans beroende av
den brittiska sjömakten – förelåg enligt tysk uppfattning risk
för ett engelskt ingripande i Norden. Det tyska högkvarterets
kommurrike den 9 april inledes med orden: »För att omintetgöra
det igångsatta brittiska angreppet på Danmarks och Norges neutralitet har den tyska krigsmakten – – -.» Huruvida en engelsk
landstigningsoperation var planerad eller redan igångsatt, när
det tyska inträngarrdet påbörjades i Danmark och Norge den 9
april, kan ännu icke klarläggas. Från tyskt håll har gjorts gällande att den tyska operationen förekom ett engelskt besättande
av norska hamnar med tio timmar.
Hur härmed än förhåller sig utlöste det labila läget den tyska
450
Norge och tysk sjöstrategi
blixtinterventionen i Danmark och Norge. I detta sammanhang
är det särskilt företaget mot Norge, som tilldrar sig intresset.
Dess enskildheter ligga utanför ramen för denna översikt och
kunna för övrigt icke bli föremål för behandling med anspråk på
tillförlitlighet förrän krigshistoriska data från båda sidorna i
framtiden stå till förfogande. Efterföljande framställning grundar sig huvudsakligen på uttalanden av tyska fackmän.
Med tysk precision inträffade samtliga operationsgrupper med
sina transportfartyg den dramatiska morgonen 9 april i beordrade
norska hamnar. I chefens för tyska marinen dagorder, som
skulle brytas efter fartygens avgång från de tyska hamnarna,
heter det bl. a. (enligt amiral W. Gladisch i Marine Rundschau):
»Erfarenheten har visat, att tur och framgång är till finnandes
på den sida, där den största glädjen att taga ansvar förenas med
djärvhet, seghet och skicklighet. överraskning och snabb handling äro förutsättningar för att operationen skall lyckas. J ag
förväntar mig, att alla förbands- och fartygschefer äro fast
beslutna att uppnå de var och en beordrade hamnarna trots alla
svårigheter, som kunna uppstå, att de under inlöpandet i lirskeppningshamnarna uppträda med största beslutsamhet och att
de icke låta avskräcka sig från att uppnå sina mål vid påträffande
av spärrnings- och hinderanordningar eller genom ingripande av
patrullfartyg och kustbatterier. Alla försök att hindra stridskrafternas framträngande skola avvärjas. Motstånd skall nedbrytas med hänsynslös beslutsamhet i enlighet med i operationsorderna lämnade anvisningar.»
Under skydd av praktiskt taget hela tyska flottan och en stor
del av flygvapnet överfördes efter hand till Norge en väldig
transportenhet av i runt tal 2,3 milj. bruttoton. På båda sidor
blevo förlusterna betydande. Enligt de officiella tyska rapporterna voro de tyska 3 kryssare, 10 jagare, l torpedbåt och om-.
kring 15 små örlogs- och hjälpfartyg. Flygvapnet förlorade 90
flygplan, vartill kommo 27 skadade på land. Under sjötransporterna förlorades 2,375 man. Av den norska flottan förstördes och
sänktes sammanlagt 11 fartyg. Enligt samma rapporter utgjordes
de allierades förluster av l hangarfartyg, l kryssare, 10 jagare,
l ubåtsjagare och 19 ubåtar, tillsammans omkring 65,000 ton.
Amiral Gadow (Deutschland im Kampf nr 17/18), känd tysk sjö-
militär författare, anger även de brittiska sjöstridskrafternas
skador, ehuru de tills vidare böra tagas med viss reservation.
451
32-40562. Svensk Tidskrift 1940.
…
-~·
····——-
Stig H:son-Ericson
En siffermässig granskning av sänkta och svårt skadade engelska
krigsfartyg sammanfattas nämligen i att den brittiska flottans
stridsvärde i runt tal minskades med 40 %. Han gör härvid gällande, att det norska företaget som en magnet drog ut de engelska
sjöstridskrafterna från deras baser och ankarplatser, där de dittills genom täta förflyttningar lyckats i viss mån undandraga
sig tyska anfall. Genom den norska operationen fingo de tyska
sjö- och flygstridskrafterna möjlighet att effektivt angripa dem.
Att engelsmännen med frångående av den starkt omhuldade
principen om kraftkoncentration i så stor utsträckning opererade
med mindre styrkor utanför norska kustens olika delar anses
utgöra ett bevis för den betydelse, som tillmättes tyskarnas besittningstagande av de framskjutna atlanthamnarna.
För de flesta sakkunniga har företaget mot Norge och dess
planmässiga genomförande tett sig som en märldig prestation.
De tyska förberedelserna kunde knappast ha varit helt obekanta
för de allierade även om de icke med visshet hade möjlighet att
sluta sig till åt vilket håll slaget skulle riktas. Ur engelsk marin
synpunkt var det måhända troligast, att en operation förbereddes
i det för brittiskt sjövälde undandragna östersjöområdet.
Det är nämligen en allmänt erkänd erfarenhet, att »kombinerade operationer», landstigningsföretag på försvarad kust, tillhöra de mest komplicerade och riskfyllda krigshandlingarna. I
detta fall gällde det dessutom för första gången i krigshistorien
ett av samtliga tre försvarsgrenar kombinerat företag. Att genomföra detta utan att herraväldet till sjöss och i luften säkerställts, åtminstone lokalt och under tillräcklig tidrymd, innebär
otvivelaktigt utomordentliga risker. Doktrinärt sett vore det
under dylika förhållanden dömt att misslyckas – under förutsättning att den överlägsne motståndaren icke helt och hållet
»spelar bort sina kort».
I förvissning om dessa lärosatsers bäraktighet synes den
engelska sjökrigsledningen ha underskattat den tyska flottans
– den svagaste av de tre samopererande försvarsgrenarna –
möjligheter till initiativ, dess operationsfrihet och dess slagkraft.
Vid tidpunkten för Norgeockupationen bestodo de i hemfarvattnen tillgängliga engelska sjöstridskrafterna efter allt att
döma av ett tiotal slagskepp, tre a fyra hangarfartyg, ett trettiotal kryssare förutom ett stort antal jagare. Härtill kom en viss
del av den franska flottan. Mot detta kunde Tyskland i opera- 452
Norge och tysk sjöstrategi
tiorren insätta två slagkryssare, två pansarskepp, åtta kryssare
och ett 50-tal jagare. styrkeförhållandena voro sålunda i runt
tal omkring 1/5 till Englands fördel. Amiral Gadow påpekar, att
den tyska flottan dessutom i förhållande till tidigare utförda liknande operationer hade mycket kort förberedelsetid. Härtill
kommo de betydande distanser, över vilka transporterna skulle
framföras. ]~rån Wilhelmshaven till Narvik är avståndet 1,950 km.
Amiral Gladisch framhåller, att särskilt tre faktorer bidrogo
till operationens framgång.
Den första var högsta krigsledningens beslut att utan hänsyn
till oförutsedda händelser genomföra operationen. Antalet operativa obekanta och anfallsstyrkans blandade sammansättning nödvändiggjorde absolut klara linjer. Inga om och men fingo förekomma i ordergivningen.
Det andra var beslutet att icke heller taga hänsyn till egna
förluster. Englands försiktighet och motvilja att utsätta sina
större enheter för stora risker minskar enligt Gladisch uppfattning den brittiska flottans kamplust och ger motståndaren betydande fördelar. Det svagaste momentet i den tyska operationen
ansågs vara dygnet närmast efter landsättningen, innan hamnskydd och flygplatser hunnit anordnas, då de tyska örlogsfartygen i de trånga farvattnen måste skydda företaget med sina
vapen. Om överlägsna engelska sjö- och flygstridskrafter hade
insatts i det ögonblicket, skulle måhända hela företaget fått en
annan utgång. Den från Zeebrtiggeoperationen 1918 kände amiralen Keyes lär ha föreslagit detta.
Den tredje faktorn var flygvapnets effektiva bistånd. Tvivelsutan hade operationen icke kunnat genomföras lika effektivt om
ens alls, därest icke starka flygförband av olika slag stått till
förfogande.
Det ligger säkert en god portion sanning i ett belgiskt uttalande, att hemligheten med den tyska anfallsoperationens framgång låg uti att ingen engelsk sjöstrateg hade hållit ett sådant
företag för möjligt. Det är mer än troligt, att engelsmännens
åsikt i det fallet delades av de flesta andra fackmän. Överraskningen var i detta fallet fullständig.
Operationer till sjöss ha efter flygstridskrafternas vidgade användbarhet fått ett tempo, som vida överstiger förhållandena
under förra världskriget. Det gäller att anpassa sina försvars- 453
… ··——-··-··.
Stig H:son-Ericson
åtgärder efter detta faktum. Rörlighet och snabbhet äro faktorer, som icke låta sig undanskjutas.
Redan i amiral W egeners inledningsvis citerade arbete framhålles en rad fördelar av Danmarks och Norges besättande. Dessa
äga i stort sett giltighet även under nuvarande förhållanden.
Härtill komma flygstridskrafternas basframskjutning och ökade
operationsfrihet.
Amiral Gladisch sammanfattar de sjömilitära vinsterna av
företaget i tre huvudpunkter. Det tyska besittningstagandet av
norska kusten drog till sig engelska stridskrafter, varigenom tillfällen erbjödo sig för de tyska vapnen att angripa dem under
gynnsamma omständigheter i »Kiistenvorfeld». Sedan de allierade uppgivit Norge har denna fördel till stor del bortfallit. Den
av Tyskland organiserade kontinentalblockarlen av de brittiska
öarna utvidgades över ett betydelsefullt område, varigenom bl. a.
de skandinaviska konvojerna stoppades. Dessförinnan var det
endast möjligt att i viss utsträckning kontrollera östersjömakternas ut- och ingående sjöfart. Slutligen innebär basframskjut~
ningen ett förbättrat utgångsläge för anfall mot England såvKl
i fråga om distanser som anfallsriktningar. Härmed följer
minskad bränsleåtgång och större möjligheter att utföra företag
från oväntade riktningar. Det blir även svårare för engelsmännen att som under världskriget minska de tyska stridskrafternas
rörelsefrihet genom minfält etc. Sjöhandelskriget anses också på
lång sikt vinna i effektivitet genom den tyska basutvidgningen.
Den tidigare omnämnde amiralen Gadow sammanfattar
vinsterna av företaget sålunda: Englands förbindelser med Norden, vilka tidigare i viss utsträckning kunnat upprätthållas sjö-
ledes, brötos definitivt. Härigenom minskades den engelska
importen av fett med 72 %, smör nära 50%, ägg 70 %, fisk 33%
och kondenserad mjölk 90 %. Dessa förluster anses icke tillnärmelsevis kunna fyllas från andra sidan världshaven, icke minst
på grund av bristen på tonnage. Det beräknas att ett danskt
fartyg, som gör varje resa till England på två dagar, motsvaras
av 18 fartyg på routen från Nya Zeeland eller av 5 fartyg från
Nordamerika. Förutom livsmedlen minskades även importen av
industriprodukter med för trävaror 56%, papper 45 %, järnmalm
34-40% och cellulosa 85 %. Samtidigt ställdes dessa kvantiteter
i stället till Centraleuropas förfogande.
Av andra tyska fackmän framhålles dessutom betydelsen av
454
lVorge ·och tysk sjöstrategi
den genom operationen säkerställda importen från Skandinavien,
särskilt järnmalmen från Sverige. På hela den 1,000 sjömil långa
vägen från Narvik till Tyskland kunde icke tyska sjöstyrkor
insättas för minsvepning och bevakning. De engelska förberedelserna ansågos f. ö. syfta till ett besättande av de för Tyskland
livsviktiga norrländska järnmalmsfälten, vilket tyskarna genom
Norgeoperationen förhindrade. Redan amiral Wegener talar om
den tyska flottan som en sköld för de nordiska länderna och deras
förbindelser med Tyskland.
Genom dessa uttalanden ha de tyska fackmännens synpunkter
på Norgeoperationen belysts. Av naturliga skäl ha inga uttalanden av betydelse ännu gjorts från de allierades sida. För den
neutrale iakttagaren återstår därför att t. v. avvakta dessa, innan
några slutgiltiga omdömen kunna fällas. Detta gäller såväl
operationens utförande och de motåtgärder, vilkavidtogos-eller
rättare sagt icke vidtogos – som särskilt de politiska konsekvenserna. Kriget är trots allt, när detta skrives, ännu icke slut.
Så mycket är dock, sjömilitärt sett, alldeles tydligt, att även
en relativt liten, men modern, slagkraftig och snabb flotta är ett
effektivt stridsinstrument, om den ledes med kraft och hänsynslöshet. Dess förutsättningar att verka ökas högst väsentligt för
att- åtminstone i vissa fall- icke säga möjliggöres genom samverkan med flygstridskrafter.
3 sept. 1940.
455
OCH TYSK SJÖSTRATEGI
Av kommendörkapten S T I G H: SON- E R I C SON, Stockholm
VICEAMIRALEN Wolfgang W egener, förutvarande stabschef
i en av Amiral Scheers slagskeppseskadrar, sammanfattade 1926
sina tankar om världskrigets sjöstrategi i en skrift, som cirkulerade i en trängre krets äldre tyska sjöofficerare. 1929 lät författaren övertala sig att publicera arbetet, som utkom under titeln
»Die Seestrategie des Weltkrieges». Hans kritiska ideer synas till
en början icke ha vunnit någon nämnvärd förståelse i de tyska
fackkretsarna. Företaget mot Danmark och Norge i april detta
år har emellertid plötsligt aktualiserat W egeners framställning
eller rättare sagt: W egeners ideer ha i stort sett realiserats genom
den tyska ockupationen av våra nordiska grannländer.
Utgångspunkten för den tyske amiralens kritik är Hochseeflottes ogynnsamma läge under världskriget i Tyska Bukten, »den
döda vinkeln i ett dött hav». Dess ansträngningar att från detta
enda basområde söka få till stånd ett sjöslag under gynnsamma
omständigheter anser han vara en missriktad defensiv strategi.
Sjöslaget är blott ett medel, icke ett slutmål, som i detta fall borde
ha varit ett brytande av blockaden och en skärpning av sjöhandelskriget mot de allierade. Detta kunde icke ske från det tillbakadragna utgångsläget i Tyska Bukten. Icke ens om den tyska
flottan vunnit det eftersträvade sjöslaget mot den engelska flottan hade förhållandena nämnvärt förbättrats. Härför krävdes
under alla omständigheter ett vidgande av det tyska bas!’ystemet.
Den stängda porten mot Atlanten måste öppnas. De av Danmark
– efter tysk påtryckning – minerade Bälten borde därför forcerats och Norges atlanthamnar erövrats. Genom att därefter besätta
Shetlandsöarna skulle Tyskland ha tvingat England att taga upp
kampen om tillträdet till Atlanten och om de fria haven. I varje
fall borde nödvändigheten av dessa åtgärder ha stått klar för
högsta ledningen, sedan Marneslaget satt stopp för ett vidare
framträgande till de franska hamnarna.
448
Norge och tysk sjöstrategi
Vad Nordsjön var för Tyskland hundra år tidigare, säger amiralen, är nu Atlanten. För att kunna leva måste Tyskland utnyttja oceanerna och för att kunna skydda förbindelserna över
dessa fordras strategiska positioner vid Atlanten.
Wegener anser högkvarterets brist på förståelse för sjöstrategiens krav vara orsaken till det slutliga misslyckandet. Härtill
kommo de svårigheter, som den sjömilitära ledningen hade att
övervinna gentemot politikerna. Den hänsyn, som i detta fall av
politiska skäl togs till de neutrala Danmark och Norge, motsvarades icke, fortsätter Wegener, av några hänsyn till det neutrala
Belgien. Armens »maktinstinkt» tillfredsställdes men icke marinens. Vi förlorade kriget, säger han paradoxalt, därför att vi
endast ropade på sjöslaget. Man borde i första hand ha skaffat
sig de geografiska förutsättningarna för att vrida blockadvapnet
ur Englands hand och sedan använda det mot de brittiska öarna.
Wegener anför också den på senare tid ofta uttalade åsikten, att
små neutrala stater med betydelsefulla geografiska positioner
under ett stormaktskrig måste tillmötesgå krav på territoriets
utnyttjande, om detta kan leda till en snabbare seger och krigets
förkortande.
I fråga om de rent sjöstrategiska vinsterna med en basframskjutning över Danmark till Norge framhåller amiral Wegener
särskilt ökade möjligheter att skärpa ubåtskriget. Tyska Bukten
skulle ha utnyttjats som en primär bas för utrustning, reparationer etc., under det att de operativa företagen skulle utgått från
Kattegatt och hela den norska kusten. Engelska flottans motåtgärder hade härigenom avsevärt försvårats. De tyska flottförbanden hade fått ökad rörelsefrihet samtidigt som deras lokaliserande blivit ett komplicerat problem för engelsmännen.
En av de största vinsterna hade varit att västmakternas förbindelser med Ryssland via Skandinavien praktiskt taget omöjliggjorts. Detta hade i sin tur haft ett för Tyskland gynnsamt
inflytande på den östra fronten och på kriget i Östersjön. De
neutralas möjligheter att ställa stora delar av sitt tonnage till
de allierades förfogande hade även minskats.
Amiralen anser också, att en energisk sjökrigföring skulle ha
utgjort en återhållande faktor på Amerika. I flera sammanhang
understryker han särskilt den strategiska flottoffensivens betydelse. Paralleller med den aktuella situationen äro lätta att dra.
Skillnaden ligger huvudsakligen i dels flygvapnets tillkomst, dels
449
,·
…… ____…..__
Stig H:son-Ericson
den nuvarande tyska flottans mindre storleksordning. Man kan
icke vinna ett krig endast med en flotta men ej heller endast
med goda strategiska positioner. Det återstår att se, om den nuvarande, relativt begränsade tyska flottan i förening med flygvapnet kan effektivt utnyttja de nyvunna strategiska positionerna.
Det må slutligen anföras, att W egener anser sig ha tillräckliga
bevis för att engelsmännen verkligen väntade sig att Tyskland
skulle under världskriget vidga sin sjöfront genom Norges besittningstagande. Han anför särskilt en viss engelsk nervositet över
de före 1914 ofta förekommande tyska flottexpeditionerna i norska
farvatten. Det lär ha förekommit, att engelska örlogsfartyg vådabesköta egna fartyg utanför norska kusten strax efter krigsutbrottet i förvissningen om att fienden skulle operera mot ifrågavarande hamnar. Härigenom förrådde de den krigföring, som de
väntade av tyskarna, anser författaren.
Så långt viceamiral W egeners skrift av år 1926. Sedan dess och
framför allt sedan världskriget 1914-1918, som är föremål för
amiralens kritiska granskning, har mycket förändrats. Kvar stå
dock de rent geografiska förutsättningarna, som äro praktiskt
taget oföränderliga. Vad därom sagts har alltjämt sin riktighet.
Mer än allt annat skifta dock de politiska förhållandena.
Ur tysk synpunkt måste det våren 1940 ha framstått som ett
brittiskt önskemål att tvinga de nordiska staterna in i västmaktsblocket. Härigenom skulle Tysklands tillförsel av viktiga
råvaror ytterligare begränsats samtidigt som ett brohuvud skapades för flankanfall från norr. Med hänsyn till de skandinaviska ländernas relativt små försvarsmedel och särskilt Norges
betydande intressen av ett välvilligt förhållande till England
– huvudsakligen grundat på norska handelsflottans beroende av
den brittiska sjömakten – förelåg enligt tysk uppfattning risk
för ett engelskt ingripande i Norden. Det tyska högkvarterets
kommurrike den 9 april inledes med orden: »För att omintetgöra
det igångsatta brittiska angreppet på Danmarks och Norges neutralitet har den tyska krigsmakten – – -.» Huruvida en engelsk
landstigningsoperation var planerad eller redan igångsatt, när
det tyska inträngarrdet påbörjades i Danmark och Norge den 9
april, kan ännu icke klarläggas. Från tyskt håll har gjorts gällande att den tyska operationen förekom ett engelskt besättande
av norska hamnar med tio timmar.
Hur härmed än förhåller sig utlöste det labila läget den tyska
450
Norge och tysk sjöstrategi
blixtinterventionen i Danmark och Norge. I detta sammanhang
är det särskilt företaget mot Norge, som tilldrar sig intresset.
Dess enskildheter ligga utanför ramen för denna översikt och
kunna för övrigt icke bli föremål för behandling med anspråk på
tillförlitlighet förrän krigshistoriska data från båda sidorna i
framtiden stå till förfogande. Efterföljande framställning grundar sig huvudsakligen på uttalanden av tyska fackmän.
Med tysk precision inträffade samtliga operationsgrupper med
sina transportfartyg den dramatiska morgonen 9 april i beordrade
norska hamnar. I chefens för tyska marinen dagorder, som
skulle brytas efter fartygens avgång från de tyska hamnarna,
heter det bl. a. (enligt amiral W. Gladisch i Marine Rundschau):
»Erfarenheten har visat, att tur och framgång är till finnandes
på den sida, där den största glädjen att taga ansvar förenas med
djärvhet, seghet och skicklighet. överraskning och snabb handling äro förutsättningar för att operationen skall lyckas. J ag
förväntar mig, att alla förbands- och fartygschefer äro fast
beslutna att uppnå de var och en beordrade hamnarna trots alla
svårigheter, som kunna uppstå, att de under inlöpandet i lirskeppningshamnarna uppträda med största beslutsamhet och att
de icke låta avskräcka sig från att uppnå sina mål vid påträffande
av spärrnings- och hinderanordningar eller genom ingripande av
patrullfartyg och kustbatterier. Alla försök att hindra stridskrafternas framträngande skola avvärjas. Motstånd skall nedbrytas med hänsynslös beslutsamhet i enlighet med i operationsorderna lämnade anvisningar.»
Under skydd av praktiskt taget hela tyska flottan och en stor
del av flygvapnet överfördes efter hand till Norge en väldig
transportenhet av i runt tal 2,3 milj. bruttoton. På båda sidor
blevo förlusterna betydande. Enligt de officiella tyska rapporterna voro de tyska 3 kryssare, 10 jagare, l torpedbåt och om-.
kring 15 små örlogs- och hjälpfartyg. Flygvapnet förlorade 90
flygplan, vartill kommo 27 skadade på land. Under sjötransporterna förlorades 2,375 man. Av den norska flottan förstördes och
sänktes sammanlagt 11 fartyg. Enligt samma rapporter utgjordes
de allierades förluster av l hangarfartyg, l kryssare, 10 jagare,
l ubåtsjagare och 19 ubåtar, tillsammans omkring 65,000 ton.
Amiral Gadow (Deutschland im Kampf nr 17/18), känd tysk sjö-
militär författare, anger även de brittiska sjöstridskrafternas
skador, ehuru de tills vidare böra tagas med viss reservation.
451
32-40562. Svensk Tidskrift 1940.
…
-~·
····——-
Stig H:son-Ericson
En siffermässig granskning av sänkta och svårt skadade engelska
krigsfartyg sammanfattas nämligen i att den brittiska flottans
stridsvärde i runt tal minskades med 40 %. Han gör härvid gällande, att det norska företaget som en magnet drog ut de engelska
sjöstridskrafterna från deras baser och ankarplatser, där de dittills genom täta förflyttningar lyckats i viss mån undandraga
sig tyska anfall. Genom den norska operationen fingo de tyska
sjö- och flygstridskrafterna möjlighet att effektivt angripa dem.
Att engelsmännen med frångående av den starkt omhuldade
principen om kraftkoncentration i så stor utsträckning opererade
med mindre styrkor utanför norska kustens olika delar anses
utgöra ett bevis för den betydelse, som tillmättes tyskarnas besittningstagande av de framskjutna atlanthamnarna.
För de flesta sakkunniga har företaget mot Norge och dess
planmässiga genomförande tett sig som en märldig prestation.
De tyska förberedelserna kunde knappast ha varit helt obekanta
för de allierade även om de icke med visshet hade möjlighet att
sluta sig till åt vilket håll slaget skulle riktas. Ur engelsk marin
synpunkt var det måhända troligast, att en operation förbereddes
i det för brittiskt sjövälde undandragna östersjöområdet.
Det är nämligen en allmänt erkänd erfarenhet, att »kombinerade operationer», landstigningsföretag på försvarad kust, tillhöra de mest komplicerade och riskfyllda krigshandlingarna. I
detta fall gällde det dessutom för första gången i krigshistorien
ett av samtliga tre försvarsgrenar kombinerat företag. Att genomföra detta utan att herraväldet till sjöss och i luften säkerställts, åtminstone lokalt och under tillräcklig tidrymd, innebär
otvivelaktigt utomordentliga risker. Doktrinärt sett vore det
under dylika förhållanden dömt att misslyckas – under förutsättning att den överlägsne motståndaren icke helt och hållet
»spelar bort sina kort».
I förvissning om dessa lärosatsers bäraktighet synes den
engelska sjökrigsledningen ha underskattat den tyska flottans
– den svagaste av de tre samopererande försvarsgrenarna –
möjligheter till initiativ, dess operationsfrihet och dess slagkraft.
Vid tidpunkten för Norgeockupationen bestodo de i hemfarvattnen tillgängliga engelska sjöstridskrafterna efter allt att
döma av ett tiotal slagskepp, tre a fyra hangarfartyg, ett trettiotal kryssare förutom ett stort antal jagare. Härtill kom en viss
del av den franska flottan. Mot detta kunde Tyskland i opera- 452
Norge och tysk sjöstrategi
tiorren insätta två slagkryssare, två pansarskepp, åtta kryssare
och ett 50-tal jagare. styrkeförhållandena voro sålunda i runt
tal omkring 1/5 till Englands fördel. Amiral Gadow påpekar, att
den tyska flottan dessutom i förhållande till tidigare utförda liknande operationer hade mycket kort förberedelsetid. Härtill
kommo de betydande distanser, över vilka transporterna skulle
framföras. ]~rån Wilhelmshaven till Narvik är avståndet 1,950 km.
Amiral Gladisch framhåller, att särskilt tre faktorer bidrogo
till operationens framgång.
Den första var högsta krigsledningens beslut att utan hänsyn
till oförutsedda händelser genomföra operationen. Antalet operativa obekanta och anfallsstyrkans blandade sammansättning nödvändiggjorde absolut klara linjer. Inga om och men fingo förekomma i ordergivningen.
Det andra var beslutet att icke heller taga hänsyn till egna
förluster. Englands försiktighet och motvilja att utsätta sina
större enheter för stora risker minskar enligt Gladisch uppfattning den brittiska flottans kamplust och ger motståndaren betydande fördelar. Det svagaste momentet i den tyska operationen
ansågs vara dygnet närmast efter landsättningen, innan hamnskydd och flygplatser hunnit anordnas, då de tyska örlogsfartygen i de trånga farvattnen måste skydda företaget med sina
vapen. Om överlägsna engelska sjö- och flygstridskrafter hade
insatts i det ögonblicket, skulle måhända hela företaget fått en
annan utgång. Den från Zeebrtiggeoperationen 1918 kände amiralen Keyes lär ha föreslagit detta.
Den tredje faktorn var flygvapnets effektiva bistånd. Tvivelsutan hade operationen icke kunnat genomföras lika effektivt om
ens alls, därest icke starka flygförband av olika slag stått till
förfogande.
Det ligger säkert en god portion sanning i ett belgiskt uttalande, att hemligheten med den tyska anfallsoperationens framgång låg uti att ingen engelsk sjöstrateg hade hållit ett sådant
företag för möjligt. Det är mer än troligt, att engelsmännens
åsikt i det fallet delades av de flesta andra fackmän. Överraskningen var i detta fallet fullständig.
Operationer till sjöss ha efter flygstridskrafternas vidgade användbarhet fått ett tempo, som vida överstiger förhållandena
under förra världskriget. Det gäller att anpassa sina försvars- 453
… ··——-··-··.
Stig H:son-Ericson
åtgärder efter detta faktum. Rörlighet och snabbhet äro faktorer, som icke låta sig undanskjutas.
Redan i amiral W egeners inledningsvis citerade arbete framhålles en rad fördelar av Danmarks och Norges besättande. Dessa
äga i stort sett giltighet även under nuvarande förhållanden.
Härtill komma flygstridskrafternas basframskjutning och ökade
operationsfrihet.
Amiral Gladisch sammanfattar de sjömilitära vinsterna av
företaget i tre huvudpunkter. Det tyska besittningstagandet av
norska kusten drog till sig engelska stridskrafter, varigenom tillfällen erbjödo sig för de tyska vapnen att angripa dem under
gynnsamma omständigheter i »Kiistenvorfeld». Sedan de allierade uppgivit Norge har denna fördel till stor del bortfallit. Den
av Tyskland organiserade kontinentalblockarlen av de brittiska
öarna utvidgades över ett betydelsefullt område, varigenom bl. a.
de skandinaviska konvojerna stoppades. Dessförinnan var det
endast möjligt att i viss utsträckning kontrollera östersjömakternas ut- och ingående sjöfart. Slutligen innebär basframskjut~
ningen ett förbättrat utgångsläge för anfall mot England såvKl
i fråga om distanser som anfallsriktningar. Härmed följer
minskad bränsleåtgång och större möjligheter att utföra företag
från oväntade riktningar. Det blir även svårare för engelsmännen att som under världskriget minska de tyska stridskrafternas
rörelsefrihet genom minfält etc. Sjöhandelskriget anses också på
lång sikt vinna i effektivitet genom den tyska basutvidgningen.
Den tidigare omnämnde amiralen Gadow sammanfattar
vinsterna av företaget sålunda: Englands förbindelser med Norden, vilka tidigare i viss utsträckning kunnat upprätthållas sjö-
ledes, brötos definitivt. Härigenom minskades den engelska
importen av fett med 72 %, smör nära 50%, ägg 70 %, fisk 33%
och kondenserad mjölk 90 %. Dessa förluster anses icke tillnärmelsevis kunna fyllas från andra sidan världshaven, icke minst
på grund av bristen på tonnage. Det beräknas att ett danskt
fartyg, som gör varje resa till England på två dagar, motsvaras
av 18 fartyg på routen från Nya Zeeland eller av 5 fartyg från
Nordamerika. Förutom livsmedlen minskades även importen av
industriprodukter med för trävaror 56%, papper 45 %, järnmalm
34-40% och cellulosa 85 %. Samtidigt ställdes dessa kvantiteter
i stället till Centraleuropas förfogande.
Av andra tyska fackmän framhålles dessutom betydelsen av
454
lVorge ·och tysk sjöstrategi
den genom operationen säkerställda importen från Skandinavien,
särskilt järnmalmen från Sverige. På hela den 1,000 sjömil långa
vägen från Narvik till Tyskland kunde icke tyska sjöstyrkor
insättas för minsvepning och bevakning. De engelska förberedelserna ansågos f. ö. syfta till ett besättande av de för Tyskland
livsviktiga norrländska järnmalmsfälten, vilket tyskarna genom
Norgeoperationen förhindrade. Redan amiral Wegener talar om
den tyska flottan som en sköld för de nordiska länderna och deras
förbindelser med Tyskland.
Genom dessa uttalanden ha de tyska fackmännens synpunkter
på Norgeoperationen belysts. Av naturliga skäl ha inga uttalanden av betydelse ännu gjorts från de allierades sida. För den
neutrale iakttagaren återstår därför att t. v. avvakta dessa, innan
några slutgiltiga omdömen kunna fällas. Detta gäller såväl
operationens utförande och de motåtgärder, vilkavidtogos-eller
rättare sagt icke vidtogos – som särskilt de politiska konsekvenserna. Kriget är trots allt, när detta skrives, ännu icke slut.
Så mycket är dock, sjömilitärt sett, alldeles tydligt, att även
en relativt liten, men modern, slagkraftig och snabb flotta är ett
effektivt stridsinstrument, om den ledes med kraft och hänsynslöshet. Dess förutsättningar att verka ökas högst väsentligt för
att- åtminstone i vissa fall- icke säga möjliggöres genom samverkan med flygstridskrafter.
3 sept. 1940.
455