Puritanismens renässans
1940
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
PURI’fANISMENS
RENÄSSANS
EN FRAMTIDSBILD
Av professor ALF NYMAN, Lund
OM FRAMTIDEN givs intet vetande: satsen uttalar en lika
retsam som tvärsäker truism.
Mot denna kan ställas ett överord, som alldeles icke blir sannare, därför att det med instämmande anförts av ingen mindre
än Herbert Spencer: »Il n’y a que l’inattendu qui arrive» – det
är i grunden endast det oväntade, som behagar inträffa! Vad som
däremot förlänar påståendet ett skimmer av pikanteri, är att det
just återfinnes i en utvecklingsfilosofs mun och hos en tänkare,
som i alla dess bärande linjer velat teckna världsförloppet, årmillioner i förskott och på dess väg från nebulosa till nebulosa.
Det riktiga torde här, liksom oftast, ligga någonstädes mitt
emellan truismen och överordet. Ty det väntade händer- och det
oväntade händer. Framtiden har opartiskt utrymme för båda delarna. Just därför lockar oss detta gäcksamma tillkommande
med äventyrets makt. Därom vittna ej blott- från äldre tiderorakelpräster, augurer, astrologer och andra övertrons beredvilliga tjänare utan också, i trycksvärtans århundraden, de alltjämt
lika begärliga framtidsskildringar från teknikens, krigens och de
sociala reformernas områden, som senast burit en Jules Vernes’
och en H. G. Wells’ författarnamn kring världen.
Men där diktaren har lov att ge fantasien lösa tömmar och
onäpst kan väva in önskedrömmar i sina fjärrsyner, där är den
humanistiske forskaren, historikern och sociologen, på ett helt annat sätt bunden vid stäliandet av sina horoskop. I ett klargö-
rande arbete, »La previsione dei fatti sociali» (Turin 1907), överväger också en italiensk nypositivist, Ludovico Limentari, i vilken omfattning och med vilka förbehåll man törs tala om ett
förutseende särskilt på samfundsföreteelsernas plan; han är också
böjd för att antaga ett sådant, åtminstone för vissa grövre rytmer
i skeendena. Demografer, konjunkturforskare och andra samhällsstatistiker roa sig likaledes gärna med att »extrapolera» sina på
456
Puritanismens renässans
iakttagelser och tabeller grundade kurvor, beräkna deras framtida förlopp – allt förutsatt, att inga hämmande eller förryckande omständigheter blanda sig i leken. Det heter ju även, att
ett skälvande grässtrå kan röja vindens styrka och riktning; på
liknande sätt borde man från vissa s. k. »tendenser» i det närvarande kunna skissera ställningar och förhållanden i det tillkommande. Men i en blink kastar vinden om – och där står man med
sitt grässtrå och sina kalkyler!
Den fråga, som av den italienske tänkaren berörts för samhällsvetenskapernas vidkommande, kunde med samma berättigande
och liknande risker ställas för de religiösa och moraliska värderingarnas del. Så har även skett. I ett berömt arbete, »L’irreligion de l’avenir», har den franske diktarfilosofen Jean-Marie
Guyau sökt att för det religiösa livets del ur premisser i det förflutna och närvarande utdraga slutsatser för det tillkommande.
Och i en välskriven volym har dessa sista år en engelsk tänkare,
C. E. M. Joad, bestigit trefoten och vedervågat en rad förutsä-
gelser för de moraliska värderingarnas område (»The Future of
Morals», London 1936).
Företaget kan tyckas dristigt och pretentiöst. Men stämman i
boken talar ingalunda med oraklets vanliga anspråksfullt högtidliga och gåtfullt dubbeltydiga vändningar. Tonfallen äro helt
stämda efter den intelligentare vardagskonversationens krav.
Ibland spela de över i den spefulla rnalicens röstläge; någon gång
hårdna de till en torroligt konstaterande hjärtlöshet. Författaren
betecknar sig också själv som en »medelålders rationalist» – och
redan där ligger en borgen mot ungdomlig översvinnelighet i
framställningen. I själva verket visar det sig oavvänt vara Vettets- kanske mest det m i s s k ä n d a Vettets – intressen, han
företräder gentemot samtidens våldsmystik och våldsdyrkan.
Hans kulturspådomar avse heller icke århundraden och årtusenden – så som t. ex. Nicolai Berdjaevs eller Oswald Spenglers.
Joad nöjer sig med att profetera på kortare sikt och för några
årtionden i sänder. I gengäld hinner han bevittna händelsernas
faktiska gång. I bokens 2:dra, nu föreliggande upplaga – dess
första såg dagen 1924 – kan därför professor J oad personligen
nagelfara sina spådomar. Han kan peka på bekräftelserna och
beivra misstagen. En siare, som på detta sätt, vid behov, slår sig
själv på fingrarna, träffar man icke var dag. Icke minst dessa
omständigheter medverka att göra hans framställning bestickande.
457
;·.• , ·’···——
Alf Nyman
När sats skall uttagas för ett språng, bjuder sportsmannased
att först rycka några försvarliga steg tillbaka – och professor
Joad börjar för sin del i antiken. Språngbrädet finner han i vältalaren Thrasymachos’ beryktade tes i l:a boken av Platons Politeia. Enligt denna tes är all s. k. samhällsmoral och rättvisa
allenast uttryck för den »starkares fördel» och sedlighet något
för oss mänskliga varelser onaturligt, stick i stäv med våra instinkter påtrugat oss av »lagen».
Denna Thrasymachos’ frimodigt maktfilosofiska och i grunden
rättsnihilistiska lära återvänder sedan med jämna mellanrum i
den mänskliga tankens historia. Den ligger bakom läran om samhällskontraktet Den reser taggar och borst hos Thomas Hobbes.
Den förnyas av Bernard Mandeville, i »Bifabeln». Den återkommer i bländande litterär utstyrsel hos Friedrich Nietzsche. Och
för så vitt det gäller endast den faktiska, empiriskt förverkligade
moralen, omfattas den även av J oad själv. Med fördel kan den
enligt hans mening utsträckas också till religionen. Gudomen
själv, påpekar hans text, framstår som det hittills mest verksamma instrumentet, då det gäller att »trygga iakttagandet av
en vandel, gagnelig för den starkare». Åtminstone håller detta
streck »i fråga om det stora flertalet av de gudar, som ha figurerat i historien». Hos en maktcyniker som Napoleon står därför
att läsa, att man måste sörja för, att kyrkogolven hållas tillgängliga för envar och att det icke får kosta fattiglappen många slantar att få böner lästa vid sin grav. För sitt personliga vidkommande är professor Joad även övertygad om, att kristendomens
världssucce t i l l e n d e l beror på dess överlägsenhet i detta
avseende. »Den förhärligar svagheten», skriver han, »och känner
medlidande med misslyckandet; dess himmel förbehålles åt den
undergivne och försagde; dess helvete åt den härsklystne och den
övermodige.» Med utnyttjande av mera tidsenliga kulisser och
av slumkvarterens requisita framföres tanken ytterligare så:
»Alldeles som den människovänlige fabriksägaren bryter den revolutionära udden av fattigdomen genom att utdela kol och filtar
till offren för en svårartad industriell kris, på samma sätt befordrar
prästen undergivenheten genom att inskärpa måttlighetens, saktmodets, osjälviskhetens, rättskaffenhetens och förnöjsamhetens
plikter. Dessa dygder skapa goda arbetare och välbärgade arbetsgivare.» Men därför utgår religionens budskap, menar Joad, ej
heller till, utan från den rike! Det uttalar, vad som är fördelaktigt
458
Puritanismens renässans
och önskvärt ur det besuttna fåtalets synpunkter. – Vem föranledes icke här att tänka på bestämda ställen hos Friedrich
Nietzsche, med vars moralteorier professor J oads i många stycken
visa sig befryndade~ A andra sidan tillgodogöra de sig uttryckligen ur-versionen av denna intresselära, sådan den utan hämningar förkunnas av vältalaren Thrasymachos i hans filosofiska
envig med Sokrates. Man står inför en ny variant av det mera än
tvåtusenåriga temat.
Emellertid rymmer enligt J oad denna maktfilosofiska fördelsteori en dubbel innebörd. I första hand bestämmer den flertalets
moral såsom ett sådant välförhållande, som främjar de fås intressen. Detta anger dess mest handgripliga mening. I andra hand
tillförsäkrar den detta framgångsrika fåtal det sociala anseende
och goda rykte, som allmänt aktas som dygdens belöning. I framgången ser också lycksökaren Thrasymachos värdekriteriet par
excellence. Så till vida framstår detta brushuvud från Politeias
l:a bok som den mest eldige bekännaren av den åskådning, vilken
inom svensk filosofi av Hans Larsson betecknats och bekämpats
som fortunalism. Eller som J oad kort och frappant formulerar
samma princip: »patrioten» är rebellen, som lyckas, »rebellen»
patrioten, som misslyckas. Det blir i båda fallen Fortuna, utgångens nyckfulla gudinna, som bestämmer vedermälet och dömer
den ene till segerkransen, den andre till hjulet.
Ifall nu annars satsen, att »rättvisan» alltid hävdar den »starkares» fördel, ger oss den mest pålitliga och uttömmande förklaringen av, vad som f a k t i s k t bland människor gäller som »moral», så forma sig enligt Joad följande frågor:
Hur tillämpas denna Thrasymachos’ princip för närvarande~
Hur skall den efter all sannolikhet tillämpas under det skede,
som förestår~ och:
Vem är i ett modernt samhälle den »starkare»~
Besvaras den sista frågan först, lyder beskedet: den »starkare»
är i ett nutida demokratiskt samhälle alltid hopen – »the man
in the street», tagen kollektivt. Eller, som saken också kan uttryckas: den »starkare» är i en demokrati den sammansvetsade
massan av de svagare!
I denna tillspetsning erinrar satsen oss omedelbart om ett berömt replikskifte i Platons dialog Gorgias. Ty detta var sofistlärlingen Kallikles’ nödtvungna medgivande till den försåtligt
459
Alf Nyman
spörjande Sokrates, liksom det senare blev Nietzsches välbekanta
kamptes, i »Zur Genealogie der Moral».
Åven professor J oad godtager svaret. »Moralen», liksom »rättvisan», utgör de individnellt svagares men kollektivt starkares
påfund i akt och mening att avhända den individuellt starkare
det överskott av livets goda, som hans överlägsna fallenheter av
naturen voro ägnade att inbringa honom. Därav följer, för Joad
som för Kallikles, att vad vi beteckna som »hjordmoral», väsentligen bör tolkas som de individuellt svagares självförsvar, dikterat endels av fruktan, endels av avund. Ädlare äro ej denna
»morals» rötter!
Men sådana som trädets rötter, visa sig i detta fall även frukterna. Ty ur denna avund framväxer en typisk rönnbärsmoraL
Vad man icke med egen kraft, charm, begåvning mäktar uppnå,
det blir nu, liksom rönnbärsklasarna för rävtungan, förbjudna,
bittra, osmakliga lockbeten. Hjordmoralen blir övervägande en
förbudens moral, vilken förskaffar sig efterlevnad genom klander
– och klander, spelande i skilda register.
Där är då de äldres klander av de yngre: ett tema, som genomgår alla tider. Ett missgrepp, begånget av alla samfund, ser författaren i detta sammanhang också däri, att de anförtrott ledningen av sina angelägenheter just åt dessa »äldre». »Åldringar»,
förklarar han, »äro av naturen mera hämndlystna, obalanserade
till lynnet, illvilliga och trångsynta än yngre. De äro snara att
förkasta, och ogilla flera ting än de gilla.» Karaktärsporträttet
är allt annat än snarfagert. Och huru styra dessa gråskägg~ Så-
här: de »förtala det folk, de förtrycka, predika för det folk, de
utnyttja, och undervisa det folk, de föra bakom ljuset.» Ån mera:
de »stifta lagar, vilka de icke känna sig frestade att bryta emot,
och ställa om krig, i vilka de icke ha för avsikt att deltaga».
– Så frånstötande te sig för denne »rationalist» gubbstyrets avigsidor.
Jämsides med denna de äldres grinighet mot de yngre frodas
inom »hjorden» en naturlig antipati mot de enstaka överlägset
utrustade medmänniskorna. På dem ser man med särskilt sneda,
misstänksamma blickar. Ty med dem kan det aldrig stå rätt till!
En sådan förolämpande överlägsenhet kan endast tänkas vunnen
på dygdens bekostnad. Därför älskar alldagsmänniskan att föreställa sig »tänkaren» som en själsfrånvarande toker, ur stånd att
stoppa maten i munnen på sig, skriva ut checkar eller passa tåg- 460
——-~—–….._. ________
Puritanismens renässans
tider; därför frässar man i allsköns tisseltassel om geniala personers sedliga skavanker och snedsprång. »Moralen» framstår
därmed som ett utslag av driften att lasta och nedsvärta dem,
som visa sig i ena eller andra avseendet överlägsna. Så andligt
ful och vindögd är den.
En erinran må vara på sin plats: då här ständigt talas om »moralen» -alltid inom anföringstecken-, avses icke den ideala och
förnuftiga handlingsnormen utan allenast den bestående, positiva
moralen, sådan denna frodas i samhället och genomsyrar alla dess
yttringar och värderingar. Enligt J oad utgör denna faktiska samfunds- och indignationsmoral »hjordens» säregna utflöde, »the
special emanation of the herd». Och eftersom massan, »hjorden»,
ständigt förblir sig lik, skiftar »moralen» mest på ytan. Efter
allt att döma finnas endast obetydliga skillnader mellan det forntida Babylons och det nutida Claphams folkmassor; ett ingenium
som Albert Einsteins skiljer sig däremot i väsentliga stycken från
en Arkimedes’. Den andliga utvecklingen förlöper alltid över individualiteterna och undantagen. Så till vida är J oad ej blott »rationalist» utan därtill intelligensaristokrat av renaste vatten.
Hjordmoralen härflyter emellertid även ur andra källor än de
)>äldres» avoghet mot de yngre och de slätstruknas gentemot de
utomordentlige. En sådan är strävandet efter likformighet.
För att känna sig fullt trygg och bärgad måste nämligen »hjorden» veta, hur den enskilde borgaren kommer att skicka sig i vissa
kritiska lägen. Härtill kräves »uniformity» – likriktning, som
den dagsaktuella beteckningen lyder. I ett demokratiskt samfund
av tidsenlig, västeuropeisk typ visar sig »hjorden» både mäktigare
och lättare uppviglad än under någon föregående historisk period.
Vikten av likformighet betonas följktligen starkare; de andliga
korrektionsmedel, varöver hjorden förfogar, sätter den tillika i
stånd att låta tredskande erfara trycket av dess ogillande desto
obönhörligare. Paradfallet är här visserligen Amerika; denna
kontinent har enligt Joad alstrat »the most congested and the
most powerful herd on record». Men Nya Världen ligger i dessa
avseenden endast en hästlängd före utvecklingen av hjordmoralen
i Hans Majestäts England. Amerika av i dag ger oss en bild av
Storbritannien av i morgon.
Hur torde alltså utvecklingen i detta senare land gestalta sig~
Enligt J oad såhär: »Heta och ständigt hetare bad, större och
461
.’to: , ,..,.-
Alf Nyman
ständigt större hotell, snabbare och alltjämt snabbare fordon,
golfpartier spelade av ständigt pussigare och mera vulgära män,
samt knähundar burna av alltmera välnärda och vulgära kvinnor,
cocktails och vitsigheter, psykoanalys och helbrägdagörelse genom
tro, gangsterlitteratur och sportsensationer, uppburna och hållna
vid makt av en illiterat styrande klass, redo att låta imponera på
sig av första bästa kvacksalvare eller charlatan, vilken kan övertala den att intressera sig för vad den inbillar sig vara dess själ,
sådan är den troliga utvecklingen av bourgeoisiecivilisationen i
England.» – För en kulturälskare och rationalist ett lika tröstlöst som äckelfyllt perspektiv! Och med de ändrade samhällsförhållandena ändras och färskjutes även »moralen». En ny »Överklass» betyder alltid en ny »moral», så sant som »moralen» enligt
J oad och Thrasymachos alltid uttrycker den »starkares» intressen.
Men »the stronger» äro numera affärsmännen. Dessa bli därför
de tongivande även i moraliska ting. Besinnas detta, förstår man
bättre den omständigheten, att den härskande hjordmoralen bestraffar våld mot egendom betydligt strängare än våld mot person. En man får sex månaders fängelse för stöld av ett diamantarmband, mot endast sex dagar för handgripligheter mot sin
hustru. Och ifall kärlekshandel med nästans maka alltjämt i
England aktas som höjden av osedlighet, beror även detta på, att
saken betraktas som en förgripelse mot annans egendom. sakvärdena gälla förmer är personvärdena.
Till bokens huvudtema hänför sig ytterligare den iakttagelsen,
att samfälligheter, vari genomsnittsmänniskan förunnats rollen
som »the stronger», alltid utmärkt sig för sina puritanska tänkesätt och sedlig strävhet. Så också nu. I synnerhet gäller detta
de erotiska och sexuella förhållandena. Promiskuitet har aldrig
fördragits inom medelklassen; snarare har den då varit tåld av
överklassen och den forna aristokratien. Och om i samhällstyper,
där medelklassen varit tongivande, ej ännu strängare åtgärder
vidtagits mot skörlevnad och annan erotisk vidlyftighet än faktiskt skett, så härledde sig detta, fortfarande enligt J oad, uteslutande av den hos genomsnittsborgaren djupt rotade övertygelsen,
att försynen nogsamt skulle straffa syndaren, utan den borgerliga överhetens mellankomst, samt grundligare. Men denna övertygelse har numera fördunstat. »l varje fall är det säkrare att
icke taga några risker och att sörja för, att syndare skola i denna
462
______……_______
Puritanismens renässans
världen utstå den bestraffning, som outgrundligheten hos Guds
rådslag kunde tillstädja dem att fritagas från i nästa.»
Sålunda talar ocli tänker, på medelklassens vägnar, C. E. M.
Joad, och skalken i ögat undgår väl ingen! Det är hans personliga art: det försåtliga, återhållna gycklet. Men teorien som så-
dan är allvarligt menad. Överhuvud förutspår den brittiske sedekritikern – och ej blott på erotikens område utan i alla riktningar – »a revival of Puritanism expressing itself in a new
robustness and acerbity in the moral sense of the herd». Ljusare
äro ej morgondagens färger. Men jämsides med denna hårdnande,
till tänderna väpnade medelklassmoral skall även hyckleriet och
skrymtaktigheten tilltaga. Det mått av »frihet», som framgent
kan komma att finnas, måste skyndsammast söka skydd uneler
denna påtvungna och nesliga förklädnad. För svällda segel synes
man också avlägsna sig från elen tidigare liberalismens och individualismens landmärken och stävar man ut i riktning mot ett
statens och samhällets allt starkare herravälde över den enskilde,
i handel och vandel, i tankar och önskningar. Utvecklingen synes
leda käpprakt fram mot en »hjordens» terror över statsborgarna;
en terror, där varje fri personlighetselaning och varje okvald
åsiktsbildning är på förhand omöjliggjord och uppfattas som förberedelse till högförräderi.
Sådana tedde sig, i några grunddrag, de förutsägelser, professor Joad vedervågade i första upplagan av sitt arbete (»Thrasymachos», 1924). Då han tolv år senare – i »The Future of Morals» – blickar tillbaka, finner han sig blott alltför sannspådd.
På mindre än ett decennium har hans profetia gått i fullbordan,
och det under de mest skrämmande former. »Grässtrået» har sannerligen i detta fall icke narrats. Det skälvele för det tillkommandes luftdrag.
I en punkt misstog sig dock författaren beträffande den återgång till hjordmoralen, som hans »Thrasymachos» förutsade, nämligen i fråga om »vinnaren av loppet». Detta vanns sålunda ingalunda av Amerika, med England som »god andre». Mot förmodan
hemfördes segern av Centraleuropa med nationalismens Tyskland,
fascismens Italien och kommunismens Ryssland i hård inbördes
tävlan. Framför allt föll på ’l’reclje Rikets lott att ställa under
bengalisk belysning retorn Thrasymachos, Bernard Mandevilles
och hans egen teori om »moralen» som uttryck för den starkares
463
” ——-·’~-
Alf Nyman
intressen. Han väntade sig en puritanismens renässans och motsåg den med olust. Han fick hakkorsmentaliteten och den »blodiga objektiviteten» (Hitlerord i ett manifest från 1932). I de
unga, blint troende och blint lydande nazistgardena ser den brittiske tänkaren utvecklingshämningar, »relapsed primitives», och
i deras militäriskt åtstramade, dystra patos en andlig attityd, som
på olika sätt stiliserad återfinnes inom fascismens och kommunismens tvångsvärldar.
Även inom det egna folket gör författaren iakttagelser pekande
i samma riktning. Fenomenet är mondialt. Det anger tidens puls.
Ur en synpunkt ter det sig närmast som politiskt. Ur en annan
synpunkt erbjuder det likheter med en religiös strömkantring.
Man kan peka på Buchmanismen. Man kan hänvisa till massflykten av s. k. »intellektuella» till den romersk-katolska kyrkans
sköte. Hos den »studerande ungdomen» förmärkes samtidigt en
böjelse att utan vidare taga för gott, vad man lär den, och en
tilltagande oförmåga att själv ställa sig frågor, själv uppleva
problem. Verkningarna sträcka sig ända ut till konversationen.
Dess ädla konst är utdöd. I stället för att utbyta ideer och beredvilligt diskutera för och emot, trumpetar man ut övertygelser.
Det intellektuella livet har blivit nyansfattigare. Men mera än
så: »The dogmas, masquerading as convictions, eugender a novel
enthusiasm.» Och detta är värre. Det är samma skådespel, som
en Nicolai Berdjaevs, den ryske mystikern och frihetsaposteln,
iakttagit hos den ungdom, som fostrats under Hammaren och Skä-
ran. På samma gång anmäler sig en ny, förgrovad typ av hjärnor. Att det härvid är fråga om en tvärbrant sänkning av den
intellektuella världsnivån i samband med de inträdda förskjutningarna i samhällslagren, är J oad nogsamt på det klara med.
Buren av den lägre medelklassens och de tilltagsna medelmåttornas livssyn bultar denna nya världsmentalitet alltmera pockande på i de gamla kulturstaterna. En lika trångsynt som hårdför puritanism står för dörren.
För en »medelålders rationalist» som C. E. M. Joad hänger i närvarande stund detta som det stora hotet över världen.
Frågar man sig, var den J oad’ska tanken om ett organiskt samband mellan hjordmoral, avund, bestraffningsdrift och puritanism
har sina närmaste förebilder, så torde man ha skäl att – utom
Friedrich Nietzsche, vars fadderskap här synes oomtvistligt –
464
Puritanismens renässans
nämna en sociolog som Max Weber och en etiker som Max
Scheler; den senare har i en uppmärksammad studie, »Das Ressentiment im Aufbau der Moralen» (1912-1914; 1923) fattat detta
samband i sikte. Senast gjorde den danske sociologen Svend Ranulf frågan till föremål för en historiskt ingående dokumenterad
undersökning av värde (»Moral Indignation and Middle Class
Psychology», Köpenhamn 1938). Såvitt känt, är detta det enda
mera energiska försöket att verkligen påvisa en korrelation mellan klassavund, indignation och straffskala; man hade endast
kunnat önska, att dess resultat hade förelegat, då Joad reviderade sin bok; det hade givit den starkare empirisk ryggrad.
Vid sidan av dylika verk må den nutida mass- och grupp-psykologiens landvinningar icke förgätas; även de skymta i Joads
bok. Skillnaden är närmast den, att vad som av de sociologiska
och masspsykologiska författarna framlägges i den vetenskapliga
undersökningens tyngre form, det möter hos en skribent som J oad
i den kvicka iakttagelsens och den okynniga samhällskritikens
uppskörtade dräkt.
Möjligen kunde en eller annan allvarsnatur finna detta stötande
och vilja mana den flinke britten till ordningen med diktarordets:
»Honte a qui peut chanter,
pendant que Rome brfrle -»
Men om han försmår att lamentera, beror detta antagligen på,
att han aktar allt sådant som förspilld tid inför vad som numera
står på dagordningen. Bättre att öva spänstig, oavlåtlig kritik,
om så skall vara: i löjets tecken – ty även löjet kan döda! I
varje fall är det i stånd att visa hän på blottorna och den andliga
otympligheten hos dem, som nu löpa till storms mot vettet och dess
fåtaliga vårdare i en förbistrad värld.
Det är även att beklaga, att det ej framkommer mera av denna
på en gång salta och glada polemik i tidens stora angelägenhet.
Den är inte nämnvärt folksälL Den är inte rädd för att förarga.
Den skonar varken »medelklass» eller »överklass» – och minst,
i varje fall, den förra. Snarast ljuder dess appell som en muntert
gäckande säckpipsmusik ur tidsdunklet. Även om Jerikos murar
ingalunda falla för dylika drillska toner, så liva de lusten att stå
det onda emot. De ge en välkommen påminnelse om, att förnuftet
lever och att en av dess vaktposter, trots tidens andliga mörkläggningar och dimbildningar, behållit sikten klar.
465
_,: ..
RENÄSSANS
EN FRAMTIDSBILD
Av professor ALF NYMAN, Lund
OM FRAMTIDEN givs intet vetande: satsen uttalar en lika
retsam som tvärsäker truism.
Mot denna kan ställas ett överord, som alldeles icke blir sannare, därför att det med instämmande anförts av ingen mindre
än Herbert Spencer: »Il n’y a que l’inattendu qui arrive» – det
är i grunden endast det oväntade, som behagar inträffa! Vad som
däremot förlänar påståendet ett skimmer av pikanteri, är att det
just återfinnes i en utvecklingsfilosofs mun och hos en tänkare,
som i alla dess bärande linjer velat teckna världsförloppet, årmillioner i förskott och på dess väg från nebulosa till nebulosa.
Det riktiga torde här, liksom oftast, ligga någonstädes mitt
emellan truismen och överordet. Ty det väntade händer- och det
oväntade händer. Framtiden har opartiskt utrymme för båda delarna. Just därför lockar oss detta gäcksamma tillkommande
med äventyrets makt. Därom vittna ej blott- från äldre tiderorakelpräster, augurer, astrologer och andra övertrons beredvilliga tjänare utan också, i trycksvärtans århundraden, de alltjämt
lika begärliga framtidsskildringar från teknikens, krigens och de
sociala reformernas områden, som senast burit en Jules Vernes’
och en H. G. Wells’ författarnamn kring världen.
Men där diktaren har lov att ge fantasien lösa tömmar och
onäpst kan väva in önskedrömmar i sina fjärrsyner, där är den
humanistiske forskaren, historikern och sociologen, på ett helt annat sätt bunden vid stäliandet av sina horoskop. I ett klargö-
rande arbete, »La previsione dei fatti sociali» (Turin 1907), överväger också en italiensk nypositivist, Ludovico Limentari, i vilken omfattning och med vilka förbehåll man törs tala om ett
förutseende särskilt på samfundsföreteelsernas plan; han är också
böjd för att antaga ett sådant, åtminstone för vissa grövre rytmer
i skeendena. Demografer, konjunkturforskare och andra samhällsstatistiker roa sig likaledes gärna med att »extrapolera» sina på
456
Puritanismens renässans
iakttagelser och tabeller grundade kurvor, beräkna deras framtida förlopp – allt förutsatt, att inga hämmande eller förryckande omständigheter blanda sig i leken. Det heter ju även, att
ett skälvande grässtrå kan röja vindens styrka och riktning; på
liknande sätt borde man från vissa s. k. »tendenser» i det närvarande kunna skissera ställningar och förhållanden i det tillkommande. Men i en blink kastar vinden om – och där står man med
sitt grässtrå och sina kalkyler!
Den fråga, som av den italienske tänkaren berörts för samhällsvetenskapernas vidkommande, kunde med samma berättigande
och liknande risker ställas för de religiösa och moraliska värderingarnas del. Så har även skett. I ett berömt arbete, »L’irreligion de l’avenir», har den franske diktarfilosofen Jean-Marie
Guyau sökt att för det religiösa livets del ur premisser i det förflutna och närvarande utdraga slutsatser för det tillkommande.
Och i en välskriven volym har dessa sista år en engelsk tänkare,
C. E. M. Joad, bestigit trefoten och vedervågat en rad förutsä-
gelser för de moraliska värderingarnas område (»The Future of
Morals», London 1936).
Företaget kan tyckas dristigt och pretentiöst. Men stämman i
boken talar ingalunda med oraklets vanliga anspråksfullt högtidliga och gåtfullt dubbeltydiga vändningar. Tonfallen äro helt
stämda efter den intelligentare vardagskonversationens krav.
Ibland spela de över i den spefulla rnalicens röstläge; någon gång
hårdna de till en torroligt konstaterande hjärtlöshet. Författaren
betecknar sig också själv som en »medelålders rationalist» – och
redan där ligger en borgen mot ungdomlig översvinnelighet i
framställningen. I själva verket visar det sig oavvänt vara Vettets- kanske mest det m i s s k ä n d a Vettets – intressen, han
företräder gentemot samtidens våldsmystik och våldsdyrkan.
Hans kulturspådomar avse heller icke århundraden och årtusenden – så som t. ex. Nicolai Berdjaevs eller Oswald Spenglers.
Joad nöjer sig med att profetera på kortare sikt och för några
årtionden i sänder. I gengäld hinner han bevittna händelsernas
faktiska gång. I bokens 2:dra, nu föreliggande upplaga – dess
första såg dagen 1924 – kan därför professor J oad personligen
nagelfara sina spådomar. Han kan peka på bekräftelserna och
beivra misstagen. En siare, som på detta sätt, vid behov, slår sig
själv på fingrarna, träffar man icke var dag. Icke minst dessa
omständigheter medverka att göra hans framställning bestickande.
457
;·.• , ·’···——
Alf Nyman
När sats skall uttagas för ett språng, bjuder sportsmannased
att först rycka några försvarliga steg tillbaka – och professor
Joad börjar för sin del i antiken. Språngbrädet finner han i vältalaren Thrasymachos’ beryktade tes i l:a boken av Platons Politeia. Enligt denna tes är all s. k. samhällsmoral och rättvisa
allenast uttryck för den »starkares fördel» och sedlighet något
för oss mänskliga varelser onaturligt, stick i stäv med våra instinkter påtrugat oss av »lagen».
Denna Thrasymachos’ frimodigt maktfilosofiska och i grunden
rättsnihilistiska lära återvänder sedan med jämna mellanrum i
den mänskliga tankens historia. Den ligger bakom läran om samhällskontraktet Den reser taggar och borst hos Thomas Hobbes.
Den förnyas av Bernard Mandeville, i »Bifabeln». Den återkommer i bländande litterär utstyrsel hos Friedrich Nietzsche. Och
för så vitt det gäller endast den faktiska, empiriskt förverkligade
moralen, omfattas den även av J oad själv. Med fördel kan den
enligt hans mening utsträckas också till religionen. Gudomen
själv, påpekar hans text, framstår som det hittills mest verksamma instrumentet, då det gäller att »trygga iakttagandet av
en vandel, gagnelig för den starkare». Åtminstone håller detta
streck »i fråga om det stora flertalet av de gudar, som ha figurerat i historien». Hos en maktcyniker som Napoleon står därför
att läsa, att man måste sörja för, att kyrkogolven hållas tillgängliga för envar och att det icke får kosta fattiglappen många slantar att få böner lästa vid sin grav. För sitt personliga vidkommande är professor Joad även övertygad om, att kristendomens
världssucce t i l l e n d e l beror på dess överlägsenhet i detta
avseende. »Den förhärligar svagheten», skriver han, »och känner
medlidande med misslyckandet; dess himmel förbehålles åt den
undergivne och försagde; dess helvete åt den härsklystne och den
övermodige.» Med utnyttjande av mera tidsenliga kulisser och
av slumkvarterens requisita framföres tanken ytterligare så:
»Alldeles som den människovänlige fabriksägaren bryter den revolutionära udden av fattigdomen genom att utdela kol och filtar
till offren för en svårartad industriell kris, på samma sätt befordrar
prästen undergivenheten genom att inskärpa måttlighetens, saktmodets, osjälviskhetens, rättskaffenhetens och förnöjsamhetens
plikter. Dessa dygder skapa goda arbetare och välbärgade arbetsgivare.» Men därför utgår religionens budskap, menar Joad, ej
heller till, utan från den rike! Det uttalar, vad som är fördelaktigt
458
Puritanismens renässans
och önskvärt ur det besuttna fåtalets synpunkter. – Vem föranledes icke här att tänka på bestämda ställen hos Friedrich
Nietzsche, med vars moralteorier professor J oads i många stycken
visa sig befryndade~ A andra sidan tillgodogöra de sig uttryckligen ur-versionen av denna intresselära, sådan den utan hämningar förkunnas av vältalaren Thrasymachos i hans filosofiska
envig med Sokrates. Man står inför en ny variant av det mera än
tvåtusenåriga temat.
Emellertid rymmer enligt J oad denna maktfilosofiska fördelsteori en dubbel innebörd. I första hand bestämmer den flertalets
moral såsom ett sådant välförhållande, som främjar de fås intressen. Detta anger dess mest handgripliga mening. I andra hand
tillförsäkrar den detta framgångsrika fåtal det sociala anseende
och goda rykte, som allmänt aktas som dygdens belöning. I framgången ser också lycksökaren Thrasymachos värdekriteriet par
excellence. Så till vida framstår detta brushuvud från Politeias
l:a bok som den mest eldige bekännaren av den åskådning, vilken
inom svensk filosofi av Hans Larsson betecknats och bekämpats
som fortunalism. Eller som J oad kort och frappant formulerar
samma princip: »patrioten» är rebellen, som lyckas, »rebellen»
patrioten, som misslyckas. Det blir i båda fallen Fortuna, utgångens nyckfulla gudinna, som bestämmer vedermälet och dömer
den ene till segerkransen, den andre till hjulet.
Ifall nu annars satsen, att »rättvisan» alltid hävdar den »starkares» fördel, ger oss den mest pålitliga och uttömmande förklaringen av, vad som f a k t i s k t bland människor gäller som »moral», så forma sig enligt Joad följande frågor:
Hur tillämpas denna Thrasymachos’ princip för närvarande~
Hur skall den efter all sannolikhet tillämpas under det skede,
som förestår~ och:
Vem är i ett modernt samhälle den »starkare»~
Besvaras den sista frågan först, lyder beskedet: den »starkare»
är i ett nutida demokratiskt samhälle alltid hopen – »the man
in the street», tagen kollektivt. Eller, som saken också kan uttryckas: den »starkare» är i en demokrati den sammansvetsade
massan av de svagare!
I denna tillspetsning erinrar satsen oss omedelbart om ett berömt replikskifte i Platons dialog Gorgias. Ty detta var sofistlärlingen Kallikles’ nödtvungna medgivande till den försåtligt
459
Alf Nyman
spörjande Sokrates, liksom det senare blev Nietzsches välbekanta
kamptes, i »Zur Genealogie der Moral».
Åven professor J oad godtager svaret. »Moralen», liksom »rättvisan», utgör de individnellt svagares men kollektivt starkares
påfund i akt och mening att avhända den individuellt starkare
det överskott av livets goda, som hans överlägsna fallenheter av
naturen voro ägnade att inbringa honom. Därav följer, för Joad
som för Kallikles, att vad vi beteckna som »hjordmoral», väsentligen bör tolkas som de individuellt svagares självförsvar, dikterat endels av fruktan, endels av avund. Ädlare äro ej denna
»morals» rötter!
Men sådana som trädets rötter, visa sig i detta fall även frukterna. Ty ur denna avund framväxer en typisk rönnbärsmoraL
Vad man icke med egen kraft, charm, begåvning mäktar uppnå,
det blir nu, liksom rönnbärsklasarna för rävtungan, förbjudna,
bittra, osmakliga lockbeten. Hjordmoralen blir övervägande en
förbudens moral, vilken förskaffar sig efterlevnad genom klander
– och klander, spelande i skilda register.
Där är då de äldres klander av de yngre: ett tema, som genomgår alla tider. Ett missgrepp, begånget av alla samfund, ser författaren i detta sammanhang också däri, att de anförtrott ledningen av sina angelägenheter just åt dessa »äldre». »Åldringar»,
förklarar han, »äro av naturen mera hämndlystna, obalanserade
till lynnet, illvilliga och trångsynta än yngre. De äro snara att
förkasta, och ogilla flera ting än de gilla.» Karaktärsporträttet
är allt annat än snarfagert. Och huru styra dessa gråskägg~ Så-
här: de »förtala det folk, de förtrycka, predika för det folk, de
utnyttja, och undervisa det folk, de föra bakom ljuset.» Ån mera:
de »stifta lagar, vilka de icke känna sig frestade att bryta emot,
och ställa om krig, i vilka de icke ha för avsikt att deltaga».
– Så frånstötande te sig för denne »rationalist» gubbstyrets avigsidor.
Jämsides med denna de äldres grinighet mot de yngre frodas
inom »hjorden» en naturlig antipati mot de enstaka överlägset
utrustade medmänniskorna. På dem ser man med särskilt sneda,
misstänksamma blickar. Ty med dem kan det aldrig stå rätt till!
En sådan förolämpande överlägsenhet kan endast tänkas vunnen
på dygdens bekostnad. Därför älskar alldagsmänniskan att föreställa sig »tänkaren» som en själsfrånvarande toker, ur stånd att
stoppa maten i munnen på sig, skriva ut checkar eller passa tåg- 460
——-~—–….._. ________
Puritanismens renässans
tider; därför frässar man i allsköns tisseltassel om geniala personers sedliga skavanker och snedsprång. »Moralen» framstår
därmed som ett utslag av driften att lasta och nedsvärta dem,
som visa sig i ena eller andra avseendet överlägsna. Så andligt
ful och vindögd är den.
En erinran må vara på sin plats: då här ständigt talas om »moralen» -alltid inom anföringstecken-, avses icke den ideala och
förnuftiga handlingsnormen utan allenast den bestående, positiva
moralen, sådan denna frodas i samhället och genomsyrar alla dess
yttringar och värderingar. Enligt J oad utgör denna faktiska samfunds- och indignationsmoral »hjordens» säregna utflöde, »the
special emanation of the herd». Och eftersom massan, »hjorden»,
ständigt förblir sig lik, skiftar »moralen» mest på ytan. Efter
allt att döma finnas endast obetydliga skillnader mellan det forntida Babylons och det nutida Claphams folkmassor; ett ingenium
som Albert Einsteins skiljer sig däremot i väsentliga stycken från
en Arkimedes’. Den andliga utvecklingen förlöper alltid över individualiteterna och undantagen. Så till vida är J oad ej blott »rationalist» utan därtill intelligensaristokrat av renaste vatten.
Hjordmoralen härflyter emellertid även ur andra källor än de
)>äldres» avoghet mot de yngre och de slätstruknas gentemot de
utomordentlige. En sådan är strävandet efter likformighet.
För att känna sig fullt trygg och bärgad måste nämligen »hjorden» veta, hur den enskilde borgaren kommer att skicka sig i vissa
kritiska lägen. Härtill kräves »uniformity» – likriktning, som
den dagsaktuella beteckningen lyder. I ett demokratiskt samfund
av tidsenlig, västeuropeisk typ visar sig »hjorden» både mäktigare
och lättare uppviglad än under någon föregående historisk period.
Vikten av likformighet betonas följktligen starkare; de andliga
korrektionsmedel, varöver hjorden förfogar, sätter den tillika i
stånd att låta tredskande erfara trycket av dess ogillande desto
obönhörligare. Paradfallet är här visserligen Amerika; denna
kontinent har enligt Joad alstrat »the most congested and the
most powerful herd on record». Men Nya Världen ligger i dessa
avseenden endast en hästlängd före utvecklingen av hjordmoralen
i Hans Majestäts England. Amerika av i dag ger oss en bild av
Storbritannien av i morgon.
Hur torde alltså utvecklingen i detta senare land gestalta sig~
Enligt J oad såhär: »Heta och ständigt hetare bad, större och
461
.’to: , ,..,.-
Alf Nyman
ständigt större hotell, snabbare och alltjämt snabbare fordon,
golfpartier spelade av ständigt pussigare och mera vulgära män,
samt knähundar burna av alltmera välnärda och vulgära kvinnor,
cocktails och vitsigheter, psykoanalys och helbrägdagörelse genom
tro, gangsterlitteratur och sportsensationer, uppburna och hållna
vid makt av en illiterat styrande klass, redo att låta imponera på
sig av första bästa kvacksalvare eller charlatan, vilken kan övertala den att intressera sig för vad den inbillar sig vara dess själ,
sådan är den troliga utvecklingen av bourgeoisiecivilisationen i
England.» – För en kulturälskare och rationalist ett lika tröstlöst som äckelfyllt perspektiv! Och med de ändrade samhällsförhållandena ändras och färskjutes även »moralen». En ny »Överklass» betyder alltid en ny »moral», så sant som »moralen» enligt
J oad och Thrasymachos alltid uttrycker den »starkares» intressen.
Men »the stronger» äro numera affärsmännen. Dessa bli därför
de tongivande även i moraliska ting. Besinnas detta, förstår man
bättre den omständigheten, att den härskande hjordmoralen bestraffar våld mot egendom betydligt strängare än våld mot person. En man får sex månaders fängelse för stöld av ett diamantarmband, mot endast sex dagar för handgripligheter mot sin
hustru. Och ifall kärlekshandel med nästans maka alltjämt i
England aktas som höjden av osedlighet, beror även detta på, att
saken betraktas som en förgripelse mot annans egendom. sakvärdena gälla förmer är personvärdena.
Till bokens huvudtema hänför sig ytterligare den iakttagelsen,
att samfälligheter, vari genomsnittsmänniskan förunnats rollen
som »the stronger», alltid utmärkt sig för sina puritanska tänkesätt och sedlig strävhet. Så också nu. I synnerhet gäller detta
de erotiska och sexuella förhållandena. Promiskuitet har aldrig
fördragits inom medelklassen; snarare har den då varit tåld av
överklassen och den forna aristokratien. Och om i samhällstyper,
där medelklassen varit tongivande, ej ännu strängare åtgärder
vidtagits mot skörlevnad och annan erotisk vidlyftighet än faktiskt skett, så härledde sig detta, fortfarande enligt J oad, uteslutande av den hos genomsnittsborgaren djupt rotade övertygelsen,
att försynen nogsamt skulle straffa syndaren, utan den borgerliga överhetens mellankomst, samt grundligare. Men denna övertygelse har numera fördunstat. »l varje fall är det säkrare att
icke taga några risker och att sörja för, att syndare skola i denna
462
______……_______
Puritanismens renässans
världen utstå den bestraffning, som outgrundligheten hos Guds
rådslag kunde tillstädja dem att fritagas från i nästa.»
Sålunda talar ocli tänker, på medelklassens vägnar, C. E. M.
Joad, och skalken i ögat undgår väl ingen! Det är hans personliga art: det försåtliga, återhållna gycklet. Men teorien som så-
dan är allvarligt menad. Överhuvud förutspår den brittiske sedekritikern – och ej blott på erotikens område utan i alla riktningar – »a revival of Puritanism expressing itself in a new
robustness and acerbity in the moral sense of the herd». Ljusare
äro ej morgondagens färger. Men jämsides med denna hårdnande,
till tänderna väpnade medelklassmoral skall även hyckleriet och
skrymtaktigheten tilltaga. Det mått av »frihet», som framgent
kan komma att finnas, måste skyndsammast söka skydd uneler
denna påtvungna och nesliga förklädnad. För svällda segel synes
man också avlägsna sig från elen tidigare liberalismens och individualismens landmärken och stävar man ut i riktning mot ett
statens och samhällets allt starkare herravälde över den enskilde,
i handel och vandel, i tankar och önskningar. Utvecklingen synes
leda käpprakt fram mot en »hjordens» terror över statsborgarna;
en terror, där varje fri personlighetselaning och varje okvald
åsiktsbildning är på förhand omöjliggjord och uppfattas som förberedelse till högförräderi.
Sådana tedde sig, i några grunddrag, de förutsägelser, professor Joad vedervågade i första upplagan av sitt arbete (»Thrasymachos», 1924). Då han tolv år senare – i »The Future of Morals» – blickar tillbaka, finner han sig blott alltför sannspådd.
På mindre än ett decennium har hans profetia gått i fullbordan,
och det under de mest skrämmande former. »Grässtrået» har sannerligen i detta fall icke narrats. Det skälvele för det tillkommandes luftdrag.
I en punkt misstog sig dock författaren beträffande den återgång till hjordmoralen, som hans »Thrasymachos» förutsade, nämligen i fråga om »vinnaren av loppet». Detta vanns sålunda ingalunda av Amerika, med England som »god andre». Mot förmodan
hemfördes segern av Centraleuropa med nationalismens Tyskland,
fascismens Italien och kommunismens Ryssland i hård inbördes
tävlan. Framför allt föll på ’l’reclje Rikets lott att ställa under
bengalisk belysning retorn Thrasymachos, Bernard Mandevilles
och hans egen teori om »moralen» som uttryck för den starkares
463
” ——-·’~-
Alf Nyman
intressen. Han väntade sig en puritanismens renässans och motsåg den med olust. Han fick hakkorsmentaliteten och den »blodiga objektiviteten» (Hitlerord i ett manifest från 1932). I de
unga, blint troende och blint lydande nazistgardena ser den brittiske tänkaren utvecklingshämningar, »relapsed primitives», och
i deras militäriskt åtstramade, dystra patos en andlig attityd, som
på olika sätt stiliserad återfinnes inom fascismens och kommunismens tvångsvärldar.
Även inom det egna folket gör författaren iakttagelser pekande
i samma riktning. Fenomenet är mondialt. Det anger tidens puls.
Ur en synpunkt ter det sig närmast som politiskt. Ur en annan
synpunkt erbjuder det likheter med en religiös strömkantring.
Man kan peka på Buchmanismen. Man kan hänvisa till massflykten av s. k. »intellektuella» till den romersk-katolska kyrkans
sköte. Hos den »studerande ungdomen» förmärkes samtidigt en
böjelse att utan vidare taga för gott, vad man lär den, och en
tilltagande oförmåga att själv ställa sig frågor, själv uppleva
problem. Verkningarna sträcka sig ända ut till konversationen.
Dess ädla konst är utdöd. I stället för att utbyta ideer och beredvilligt diskutera för och emot, trumpetar man ut övertygelser.
Det intellektuella livet har blivit nyansfattigare. Men mera än
så: »The dogmas, masquerading as convictions, eugender a novel
enthusiasm.» Och detta är värre. Det är samma skådespel, som
en Nicolai Berdjaevs, den ryske mystikern och frihetsaposteln,
iakttagit hos den ungdom, som fostrats under Hammaren och Skä-
ran. På samma gång anmäler sig en ny, förgrovad typ av hjärnor. Att det härvid är fråga om en tvärbrant sänkning av den
intellektuella världsnivån i samband med de inträdda förskjutningarna i samhällslagren, är J oad nogsamt på det klara med.
Buren av den lägre medelklassens och de tilltagsna medelmåttornas livssyn bultar denna nya världsmentalitet alltmera pockande på i de gamla kulturstaterna. En lika trångsynt som hårdför puritanism står för dörren.
För en »medelålders rationalist» som C. E. M. Joad hänger i närvarande stund detta som det stora hotet över världen.
Frågar man sig, var den J oad’ska tanken om ett organiskt samband mellan hjordmoral, avund, bestraffningsdrift och puritanism
har sina närmaste förebilder, så torde man ha skäl att – utom
Friedrich Nietzsche, vars fadderskap här synes oomtvistligt –
464
Puritanismens renässans
nämna en sociolog som Max Weber och en etiker som Max
Scheler; den senare har i en uppmärksammad studie, »Das Ressentiment im Aufbau der Moralen» (1912-1914; 1923) fattat detta
samband i sikte. Senast gjorde den danske sociologen Svend Ranulf frågan till föremål för en historiskt ingående dokumenterad
undersökning av värde (»Moral Indignation and Middle Class
Psychology», Köpenhamn 1938). Såvitt känt, är detta det enda
mera energiska försöket att verkligen påvisa en korrelation mellan klassavund, indignation och straffskala; man hade endast
kunnat önska, att dess resultat hade förelegat, då Joad reviderade sin bok; det hade givit den starkare empirisk ryggrad.
Vid sidan av dylika verk må den nutida mass- och grupp-psykologiens landvinningar icke förgätas; även de skymta i Joads
bok. Skillnaden är närmast den, att vad som av de sociologiska
och masspsykologiska författarna framlägges i den vetenskapliga
undersökningens tyngre form, det möter hos en skribent som J oad
i den kvicka iakttagelsens och den okynniga samhällskritikens
uppskörtade dräkt.
Möjligen kunde en eller annan allvarsnatur finna detta stötande
och vilja mana den flinke britten till ordningen med diktarordets:
»Honte a qui peut chanter,
pendant que Rome brfrle -»
Men om han försmår att lamentera, beror detta antagligen på,
att han aktar allt sådant som förspilld tid inför vad som numera
står på dagordningen. Bättre att öva spänstig, oavlåtlig kritik,
om så skall vara: i löjets tecken – ty även löjet kan döda! I
varje fall är det i stånd att visa hän på blottorna och den andliga
otympligheten hos dem, som nu löpa till storms mot vettet och dess
fåtaliga vårdare i en förbistrad värld.
Det är även att beklaga, att det ej framkommer mera av denna
på en gång salta och glada polemik i tidens stora angelägenhet.
Den är inte nämnvärt folksälL Den är inte rädd för att förarga.
Den skonar varken »medelklass» eller »överklass» – och minst,
i varje fall, den förra. Snarast ljuder dess appell som en muntert
gäckande säckpipsmusik ur tidsdunklet. Även om Jerikos murar
ingalunda falla för dylika drillska toner, så liva de lusten att stå
det onda emot. De ge en välkommen påminnelse om, att förnuftet
lever och att en av dess vaktposter, trots tidens andliga mörkläggningar och dimbildningar, behållit sikten klar.
465
_,: ..