Främlingsproblemet i gamla Aten
1940
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
FRÄMLINGsPROBLEMET
I DET GAMLA ATEN
Av docent NATAN VALMIN, Lund
NATURENS ocli livets fundamentalaste lag bjuder, att den
starkare har rätt och den svagare måste antingen hålla sig undan eller hålla till godo med de smulor, som falla från den mäktigares bord. Den lagen gäller lika oinskränkt i urskogen, i hundgården och vid diplomaternas gröna bord. Hoppet om att kunna
upphäva den har i alla tider varit den fyrbåk, efter vilken mänskligheten trott sig segla. Några gånger har man varit rätt nära
målet. Hittills har ingen klarat sig över de förrädiska revlar, som
naturen lagt emellan, de revlar, som markera gränsen mellan levande varelse och ide. Mänsklighetens historia, liksom djurrasernas i övrigt, är en enda lång berättelse om de svagares förtvivlade försök att klara sig trots de starkares envälde. Så långt vi
kunna skåda tillbaka, möter oss på varje historiens blad samma
syn: individer och stammar, folk och »raser» på flykt undan förtryck och egoistiskt envälde. ))Folkvandringarnas historia)) kunde
sättas som rubrik för hela mänsklighetens historia. Med några
få undantag har mänskligheten ständigt jagats undan från den
ena delen av jordklotet till den andra, ständigt hotas även den
mest besuttna av faran att drivas bort från vad den trott sig vara
dess säkra egendom. Hotet har icke blivit mindre därför, att det
kommer surrande i form av bombplan, än det var på den tiden,
när det blott bestod i en klumpig stenyxa. Resultatet har alltid
blivit detsamma: hemlöshet och främlingskap. Flyktingar draga
sig undan erövrare, främlingar smyga ängsligt kring de mäktigas
befästa städer i hopp om att portarna skola öppnas så mycket på
glänt, att de kunna slinka dit in. Det är den vanligaste illustrationen i gudinnan Klios bok. Den klichen är stereotyp och kan användas i alla dess miljoner upplagor.
Få länder i Europa ha under tidernas lopp fått känna verkningarna av denna naturlag på ett sådant sätt som vår världsdels
sydöstra gränsmark, Grekland. Våg har jagat på våg över dess
466
Främlingsproblemet i det gamla Aten
öar och berg av folk, som jagats undan av andra, som för längre
eller kortare tid gjort sig till herrar över deras tidigare områden
på Asiens eller Europas frodigare fält. Främlingar och tillfälliga
gäster ha varit det regelbundna beståndet i Greklands befolkning,
även om en del av dem lyckats hålla sig kvar i svårtillgängliga
trakter, dit ingen hittade eller där föga fanns att vinna. Greklands historia bör därför vara den lärorikaste uppslagsboken för
den, som vill studera främlingsproblemet i dess olika former och
dess lösning under olika tider och förhållanden. Av Greklands
många stater kan ingen uppvisa ett mera mångskiftande material
för detta studium än Aten, och ingen av dem har i detta avseende så mycket att ge oss sena tiders barn av förbluffande motsvarighet och omistlig fingervisning. Mycket skulle kunna mildras av vår tids nöd och orättvisor, om Europas styresmän och
mäktige gåve sig tid att noga sätta sig in i Atens sociala historia.
Tyvärr bruka statsmän vara mera angelägna om att skriva än
läsa historia.
Ett genomgående drag i det antika Atens inre historia, vilket
alltför ofta undanskymmes i moderna framställningar, är den roll,
som främlingarna spela. Det gamla Atens demokrati var från början till slut i hög grad internationellt betonad, och på snart sagt
alla områden med undantag av det rent politiska möter man ickeatenare, icke sällan i ledande ställning. Samtidigt finns det ingen
anledning till att ändra den hävdvunna uppfattningen av denna
atenska demokrati som en på samma gång nationalistisk och klassbetonad stat. Det är föreningen av dessa till synes oförenliga faktorer, som för alla efterkommande tider och stater gör den antika
atenska demokratien till det exempel och föredöme, den i så många
avseenden är. Låt oss i allra största korthet sammanfatta, vad vi
kunna utläsa ur den tillgängliga antika litteraturen och sluta oss
till av bevarade uppgifter angående de gamla atenarnas sätt att
lösa sin främlings- och minoritetsfråga.
Den före perserkrigen tämligen blygsamma stad och stat, vilken
efter dessa krig tack vare det s. k. atenska sjöförbundet och sina
enastående ledares, främst Perikles’, kloka politik snabbt svällde
ut till ett rike omfattande större delen av den grekiska världen,
hade inom sina murar en befolkning, vilken i politiskt avseende
bestod av trenne från varandra skarpt avgränsade klasser. Den
numerära majoriteten utgjordes så gott som säkert under hela
den klassiska tiden av det lägsta folkskiktet, slavarna, vilka icke
467
33- 40562. Svensk Tidskrift 1940.
~ ..-
…. ··. -~
Natan V almin
gällde för mycket mer än husdjur. stadens verkliga medborgare
och det atenska rikets herrar utgjorde med största sannolikhet
aldrig majoriteten, och under vissa perioder voro de efter allt att
döma ett förvånande litet fåtal. Den tredje befolkningsgruppen utgjordes av de s. k. metoikerna, fria män av icke-atensk härkomst,
alltså främlingar. När dessa börjat spela en roll i Atens ekonomiska och kulturella liv, är en svår fråga att besvara. Att de icke
uppträdde först i samband med stadens storhetsperiod, är tämligen
visst. Främlingar synas ha funnits i Aten och gjort sig gällande,
åtminstone till gagnet om än ej till namnet, allt sedan början av
den historiska tiden. Det bästa beviset härför anser jag, att man
kan finna i den atenska konsten och konsthantverket. Det är
otänkbart, att den primitiva geometriska dekorationsstil, som mö-
ter oss på den attiska järnålderns keramik, utan stark medverkan
av i staden boende orientaliska konstnärer och hantverkare kunnat
övergå till den tidig-attiska konst, ur vilken den klassiska tidens
mästerverk utbildades. Vi måste räkna med att redan från början
ett antal orientaliska konstnärer och hantverkare funnits, kanske
i egenskap av slavar, kanske också som flyktingar, och att de genom sin konstförfarenhet skaffat sig ett visst inflytande över den
attiska konstens utbildning. Vi taga helt visst icke fel, om vi antaga, att främlingar ända från Atens äldsta historiska tid haft
en viss betydelse för stadens begynnande industri och därmed följande handel, d. v. s. hela dess materiella utveckling. Det främmande inslaget i staden var ett element med vilket vi under alla
omständigheter måste räkna, ett element som atenarna vant sig
vid och tolererade, därför att det visste att från början göra sig
nyttigt, ja kanske oumbärligt. Denna inställning gentemot ickeatenska element i staden ha atenarna aldrig helt uppgivit. Hela
den atenska historien visar tydligt, att de an- och väl också bördsstolta atenarna aldrig kommo så långt i chauvinism, att de ens
tänkte på att undvara dessa främlingar, långt mindre sökte utrota dem. Aten behövde sina främlingar och visste att utnyttja
dem på ett klokt sätt.
Vad som här sagts om den atenska konstens och materiella kulturens början, äger icke mindre tillämpning på den klassiska tidens förhållanden. De attiska keramikmästarna, både krukmakarna och vasmålarna, bära namn, som själva skvallra om deras
bärares icke-atenska härkomst. Mys, Syriskos o. a. tyda på att
Mindre Asien med dess orientaliska blandbefolkning haft en god
468
Främlingsproblemet i det gamla Aten
del i äran av dessa attiska vasers tillblivelse. Men detsamma gäller
också om representanterna för metallindustrien och dess konstprodukter. Det är typiskt, att ägaren av och i varje fall chefen
för Atens största vapenfabrik, sköldfabrikanten Kefalos, härstammade från Syrakusai på Sicilien. Vasfabrikationen blev med
tiden till den grad dessa metoikers specialitet, att man kan tala
om ett slags främlingsmonopol och att den samtida talaren Arrdokides kunde stämpla denna näringsgren såsom barbarisk och
främmande, ett utslag så tydligt som något av den atenska avundsjukan! Detsamma gällde också om de i staden boende metallfabrikanterna av utländsk härkomst. Dessa nådde dessutom ofta
betydande rikedom, helst sedan de på omvägar lyckats skaffa sig
tillträde till gruvföretagen, vilka principiellt endast kunde ägas
av infödda atenare. Men framför allt finna vi metoikerna som
den atenska handelns matadorer. Om de icke-atenska industriidkarna måste leva av sina atenska värdars nåd och goda vilja,
hindrades de på handelns område icke av sådana nationalitetsskrankor. Handeln var i antikens stater i allmänhet och i Aten
i största synnerhet just så internationell och öppen för envar, som
den till sin natur måste vara och också varit i alla tider. Den
stora köpenskapen tål inga nationella skrankor. l)e atenska metoik-köpmännen voro icke blott oförhindrade att driva handel. De
gynnades därtill av de äkta atenska medborgarnas förakt för detta
yrke, ett förakt som icke endast berodde på lättja och förnämhet
utan helt säkert också berodde på svårigheten att uppdriva rö-
relsekapital och obenägenheten att taga de risker, som yrket medförde på de osäkra haven. Metoikerna både vågade och kunde
taga vilka risker som helst. Deras förbindelser i avlägsna länder
satte dem i stånd till att driva en internationell kommers, som
knappast i något annat avseende behövde antagas skilja sig från
senare tiders liknande företag än i fråga om varornas och kapitalens proportioner.
Man har svårt att icke i dessa rappa geschäftsmakare igenkänna
förfäder till den ras, som i alla senare tider med samma medel
och oftast under samma villkor skaffat sig på en gång rikedom
och avundsjuka. Många bära namn, som klinga semitiska eller
åtminstone orientaliska. Deras metoder och deras makt på handelns område har helt visst icke alltid varit ägnade att göra dem
populära i de borgares ögon, av vilkas nåd de berodde. Men atenarna ha tålt dem, även i tider då andra stater helt enkelt skulle
469
Natan Valmin
ha drivit dem utanför stadens gränser. Atenarnas tålamod har
ofta visat sig vara mycket tänjbart, när det gällde dessa främlingar. Vi skola strax se varför.
Orsaken till främlingarnas goda ställning och i flera avseenden till deras makt i det antika Aten var icke så enkel, att den
strax faller i ögonen. Man kan framhålla den hundraprocentige
atenarens motvilja mot att utföra onödigt arbete, vilket gjorde
det lätt för påpassliga främlingar att. övertaga sådana sysslor,
som icke lämpligen kunde anförtros åt slavarna. Vi ha antytt,
att i synnerhet handeln krävde tillgängliga kapital, och vi behöva
ingalunda tänka oss, att alla i Aten boende metoiker kommit dit
barskrapade. Men framför allt voro dessa internationella gäster
i storstaden Aten bärare av den tidens moderniteter på snart sagt
alla områden. Aten var en livlig stad, som i egenskap av hela
det attiska sjöförbundets ledare och huvudstad måste vara mån
om att icke blott politiskt och militärt vara förbundets ledare.
De ideer, som förmedlats till vår kännedom såsom atenska, ha
säkerligen icke alla utkläckts i hemma-atenarnas huvud. Vi sågo,
att mångt och mycket av den atenska konsten till sin upprinnelse
och till en stor del vad dess utformare beträffar icke helt och uteslutande var atensk. Än mera gäller detta om den andliga kulturen, framför allt om filosofien men också om litteraturen, dramatiken, musiken o. s. v. Vad de i Aten verkande vishetslärarna,
de s. k. sofisterna, betytt för staden Atens och hela Greklands
andliga bildning, är tillräckligt känt. Vad det innebar, att många
av den grekiska filosofiens främsta representanter kommit till
Aten från den dåtida världens alla hörn och ofta utkanter, blir
först klart, när vi betänka, att bland dem fanns en Anaxagoras,
Perikles’ specielle vän och helt säkert rådgivare, liksom att stiftarna av den tidens mest utbredda modefilosofier, den stoiska och
den kyniska, också hörde till denna kosmopolitiska skara, att
Anaxagoras hämtat sin visdom från Klazomenai på Mindre Asiens
kust, att stoikern Zenon kom från Cypern och att kynikern Diogenes åtminstone en tid verkat som bankir uppe vid Svarta havet.
De tankar, som dryftades på Atens gator och offentliga platser,
representerade helt enkelt världsopinionen i den för den tiden
vidaste betydelsen, och bärarna av dem voro ofta personer, vilka
saknade politiska rättigheter. På samma sätt förhöll det sig med
den allom tillgängliga plats, där tidens tankar och problem dryftades i värdigare former, den antika teatern. Lyckligtvis äga vi
470
Främlingsproblemet i det gamla Aten
tillräckligt bevarat av de dåtida skådespelen för att kunna bilda
oss en föreställning om vilka ämnen, som voro aktuella. Redan
titlarna på skådespelen, i synnerhet på komedierna tala sitt tydliga språk. Det är ingalunda förvånande, att själva främlingsproblemet varit föremål för en sådan dramatisk behandling. Det
visar Antifons drama »Metoikew>.
Med främlingarna kommo till Aten ideer och impulser, sakkunskap och arbetskraft och icke sällan driftkapital, vilket allt ställdes till den atenska statens och atenarnas förfogande utan att
direkt belasta varken statens eller privata kassor. Ty det var
kärnan i det hela: främlingarna fingo under inga omständigheter
och på intet sätt ligga staten till last eller komma i delaktighet
av de förmåner, som voro reserverade för de äkta atenska medborgarna. Metoiken fick lov att vistas inom Atens murar och där
inne åtnjuta allt det skydd och den säkerhet, som staden garanterade sina egna, han fick i mån av plats deltaga i den atenska
statens och det atenska folkets fester, åse dess tävlingar, med ett
ord andas den luft och glädjas åt den sol, som Aten och dess rike
hade i överflöd. För denna ynnest fick han betala en del direkta
och indirekta skatter, för de flesta kanske obetydliga småsummor
i förhållande till de belopp, som en duktig metoik i regel visste
att avvinna världsstadens befolkning, men för en fattig främling
säkerligen avskräckande nog. Men därtill gällde det för alla
metoiker, av vad stånd och ekonomiska villkor de än voro, att
vidmakthålla en viss popularitet och nogsamt undvika varje anledning till misshag. Det senare väcktes i samma stund vederbörande visade tecken till att icke kunna klara sig själv, d. v. s.
att en dag kanske komma att ligga andra till last. Och framför
allt gällde det att hålla fingrarna borta från det, som endast tillkom de fria atenska medborgarna, t. ex. de små och stora presenter, som folkförsamlingen emellanåt skaffade sig antingen från
sina underlydande s. k. bundsförvanter eller från andra håll. De
atenska medborgarna hade med tiden vant sig vid att med lagom
mellanrum få sådana i form av kontantutdelningar eller naturaförmåner, vanligen säd. Vi ha möjlighet att förmoda, att mer än
en metoik begagnat sig av denna bakväg till atenarnas hjärta,
ja att några få på den vägen t. o. m. nått så långt, att de som
belöning uppnått det atenska medborgarskapets eftertrådda privilegium. A andra sidan ha vi också exempel bevarade på hur det
kunde gå för den, som sökte kliva över det skrank, som medborgar- 471
Natan V almin
skapet uppställt mellan äkta atenare och fria metoiker. Det var
på Perikles tid. En större present bestående av säd hade anlänt
till det atenska folket. Vid fördelningen märkte man, att medborgarantalet stigit till ett misstänkt stort antal. Medborgarlistorna kontrollerades,. och därvid visade det sig, att ett tusental främlingar också hade anmält sig till utdelningen. Deras straff
blev strängt: de såldes omedelbart som slavar.
Främlingen var gärna sedd eller åtminstone tåld, så länge han
var nyttig. Han borde fylla samma plats i samhället, som Aristoteles med en liknelse tilldelat kliet i det närande brödet, att vara
just närande. Metoikerna voro arbetsbina, av vilkas arbetsförtjänst också de till arbete obenägna atenska medborgarna borde
kunna få sin andel. Dessutom var det icke alldeles oviktigt, att
dessa energiska och duktiga främlingar sörjde för att nödvändiga
och nyttiga arbeten överhuvud taget blevo utförda. De enklare
och mindre välbärgade tullades på sina händers prestationsförmåga, de rikare på sin förmögenhets avkastning. Dessa rika främlingar ha under hela den atenska historien erlagt tributer till sina
giriga värdar, som i förhållande till de fördelar, Aten kunde bjuda,
ofta synas oss obegripliga. Aten krävde av dem offer, vilka officiellt gått till historien som frivilliga men i många fall måste
ha varit allt annat än blott och bart välvilliga skänker. Den form
för extrabeskattning, som kallades leitourgia, har oftast och med
tiden i allt mer tyngande form drabbat stadens rika främlingar.
Krigsskepp utrustades och bemannades, tävlingar anordnades,
teatrarna höllos vid liv genom dessa bidrag, vilka kanske under
Atens nedgångstider blott kunde erläggas av metoikerna.
Detta är den ena sidan av saken. Främlingarna ha utnyttjats
i ekonomiskt avseende på ett sätt, som knappast kan kallas med
något annat namn än utsugning. Men i rättvisans namn få vi
icke glömma det sätt, på vilket atenarna betedde sig mot dessa
främlingar i tider av trångmål, t. ex. då staden genom belägring
och därmed följande knapphet på livsmedel och tillfällen till utkomst hade kunnat rädda det mesta möjliga åt sina egna genom
att driva ut främlingarna. Så brukade t. ex. Sparta göra vid
liknande tillfällen. I stället se vi, huru metoikerna icke blott tilllåtits att stanna kvar i staden utan t. o. m. fått deltaga i de av
staden igångsatta nödhjälpsarbetena och därvid uppburit största
delen av ue disponibla beloppen i arbetsförtjänst. Den gången ha
atenarna givit historien ett fullgott exempel på storsint hjälp- 472
Främlingsproblemet i det gamla Aten
samhet även åt folkelement, som enligt både samtida och senare
tiders uppfattning kunde anses som överflödiga och obehöriga,
Främlingarna i Aten voro helt visst för många atenska medborgare förhatliga parasiter i samhället, men hatet berodde helt
visst den gången liksom vid andra liknande tillfällen i andra
tider och länder på den för människor och djur gemensamma
naturliga inställning till den bättre situerade, som kallas avundsjuka. Att de gamla atenarna trots detta tålde alla dessa främlingar och tilläto dem att göra sig rika på de arbetsmöjligheter
och den marknad, som borde ha varit reserverade åt stadens egna
medborgare, berodde till ungefär lika delar på atenarnas bekvämlighet och på främlingarnas förmåga att både underhålla sig själva
och låta runda slantar tillfalla dem, inom vilkas stadsmurar de
funnit en fristad och en behagligare tillvaro än deras egna ursprungsorter kunde eller ville giva dem, en lösning av främlingsproblemet, som i all sin hårdhänta tillämpning åtminstone tål en
jämförelse med långt senare tiders och staters sätt att ransonera
och reglera existensmöjligheterna.
I DET GAMLA ATEN
Av docent NATAN VALMIN, Lund
NATURENS ocli livets fundamentalaste lag bjuder, att den
starkare har rätt och den svagare måste antingen hålla sig undan eller hålla till godo med de smulor, som falla från den mäktigares bord. Den lagen gäller lika oinskränkt i urskogen, i hundgården och vid diplomaternas gröna bord. Hoppet om att kunna
upphäva den har i alla tider varit den fyrbåk, efter vilken mänskligheten trott sig segla. Några gånger har man varit rätt nära
målet. Hittills har ingen klarat sig över de förrädiska revlar, som
naturen lagt emellan, de revlar, som markera gränsen mellan levande varelse och ide. Mänsklighetens historia, liksom djurrasernas i övrigt, är en enda lång berättelse om de svagares förtvivlade försök att klara sig trots de starkares envälde. Så långt vi
kunna skåda tillbaka, möter oss på varje historiens blad samma
syn: individer och stammar, folk och »raser» på flykt undan förtryck och egoistiskt envälde. ))Folkvandringarnas historia)) kunde
sättas som rubrik för hela mänsklighetens historia. Med några
få undantag har mänskligheten ständigt jagats undan från den
ena delen av jordklotet till den andra, ständigt hotas även den
mest besuttna av faran att drivas bort från vad den trott sig vara
dess säkra egendom. Hotet har icke blivit mindre därför, att det
kommer surrande i form av bombplan, än det var på den tiden,
när det blott bestod i en klumpig stenyxa. Resultatet har alltid
blivit detsamma: hemlöshet och främlingskap. Flyktingar draga
sig undan erövrare, främlingar smyga ängsligt kring de mäktigas
befästa städer i hopp om att portarna skola öppnas så mycket på
glänt, att de kunna slinka dit in. Det är den vanligaste illustrationen i gudinnan Klios bok. Den klichen är stereotyp och kan användas i alla dess miljoner upplagor.
Få länder i Europa ha under tidernas lopp fått känna verkningarna av denna naturlag på ett sådant sätt som vår världsdels
sydöstra gränsmark, Grekland. Våg har jagat på våg över dess
466
Främlingsproblemet i det gamla Aten
öar och berg av folk, som jagats undan av andra, som för längre
eller kortare tid gjort sig till herrar över deras tidigare områden
på Asiens eller Europas frodigare fält. Främlingar och tillfälliga
gäster ha varit det regelbundna beståndet i Greklands befolkning,
även om en del av dem lyckats hålla sig kvar i svårtillgängliga
trakter, dit ingen hittade eller där föga fanns att vinna. Greklands historia bör därför vara den lärorikaste uppslagsboken för
den, som vill studera främlingsproblemet i dess olika former och
dess lösning under olika tider och förhållanden. Av Greklands
många stater kan ingen uppvisa ett mera mångskiftande material
för detta studium än Aten, och ingen av dem har i detta avseende så mycket att ge oss sena tiders barn av förbluffande motsvarighet och omistlig fingervisning. Mycket skulle kunna mildras av vår tids nöd och orättvisor, om Europas styresmän och
mäktige gåve sig tid att noga sätta sig in i Atens sociala historia.
Tyvärr bruka statsmän vara mera angelägna om att skriva än
läsa historia.
Ett genomgående drag i det antika Atens inre historia, vilket
alltför ofta undanskymmes i moderna framställningar, är den roll,
som främlingarna spela. Det gamla Atens demokrati var från början till slut i hög grad internationellt betonad, och på snart sagt
alla områden med undantag av det rent politiska möter man ickeatenare, icke sällan i ledande ställning. Samtidigt finns det ingen
anledning till att ändra den hävdvunna uppfattningen av denna
atenska demokrati som en på samma gång nationalistisk och klassbetonad stat. Det är föreningen av dessa till synes oförenliga faktorer, som för alla efterkommande tider och stater gör den antika
atenska demokratien till det exempel och föredöme, den i så många
avseenden är. Låt oss i allra största korthet sammanfatta, vad vi
kunna utläsa ur den tillgängliga antika litteraturen och sluta oss
till av bevarade uppgifter angående de gamla atenarnas sätt att
lösa sin främlings- och minoritetsfråga.
Den före perserkrigen tämligen blygsamma stad och stat, vilken
efter dessa krig tack vare det s. k. atenska sjöförbundet och sina
enastående ledares, främst Perikles’, kloka politik snabbt svällde
ut till ett rike omfattande större delen av den grekiska världen,
hade inom sina murar en befolkning, vilken i politiskt avseende
bestod av trenne från varandra skarpt avgränsade klasser. Den
numerära majoriteten utgjordes så gott som säkert under hela
den klassiska tiden av det lägsta folkskiktet, slavarna, vilka icke
467
33- 40562. Svensk Tidskrift 1940.
~ ..-
…. ··. -~
Natan V almin
gällde för mycket mer än husdjur. stadens verkliga medborgare
och det atenska rikets herrar utgjorde med största sannolikhet
aldrig majoriteten, och under vissa perioder voro de efter allt att
döma ett förvånande litet fåtal. Den tredje befolkningsgruppen utgjordes av de s. k. metoikerna, fria män av icke-atensk härkomst,
alltså främlingar. När dessa börjat spela en roll i Atens ekonomiska och kulturella liv, är en svår fråga att besvara. Att de icke
uppträdde först i samband med stadens storhetsperiod, är tämligen
visst. Främlingar synas ha funnits i Aten och gjort sig gällande,
åtminstone till gagnet om än ej till namnet, allt sedan början av
den historiska tiden. Det bästa beviset härför anser jag, att man
kan finna i den atenska konsten och konsthantverket. Det är
otänkbart, att den primitiva geometriska dekorationsstil, som mö-
ter oss på den attiska järnålderns keramik, utan stark medverkan
av i staden boende orientaliska konstnärer och hantverkare kunnat
övergå till den tidig-attiska konst, ur vilken den klassiska tidens
mästerverk utbildades. Vi måste räkna med att redan från början
ett antal orientaliska konstnärer och hantverkare funnits, kanske
i egenskap av slavar, kanske också som flyktingar, och att de genom sin konstförfarenhet skaffat sig ett visst inflytande över den
attiska konstens utbildning. Vi taga helt visst icke fel, om vi antaga, att främlingar ända från Atens äldsta historiska tid haft
en viss betydelse för stadens begynnande industri och därmed följande handel, d. v. s. hela dess materiella utveckling. Det främmande inslaget i staden var ett element med vilket vi under alla
omständigheter måste räkna, ett element som atenarna vant sig
vid och tolererade, därför att det visste att från början göra sig
nyttigt, ja kanske oumbärligt. Denna inställning gentemot ickeatenska element i staden ha atenarna aldrig helt uppgivit. Hela
den atenska historien visar tydligt, att de an- och väl också bördsstolta atenarna aldrig kommo så långt i chauvinism, att de ens
tänkte på att undvara dessa främlingar, långt mindre sökte utrota dem. Aten behövde sina främlingar och visste att utnyttja
dem på ett klokt sätt.
Vad som här sagts om den atenska konstens och materiella kulturens början, äger icke mindre tillämpning på den klassiska tidens förhållanden. De attiska keramikmästarna, både krukmakarna och vasmålarna, bära namn, som själva skvallra om deras
bärares icke-atenska härkomst. Mys, Syriskos o. a. tyda på att
Mindre Asien med dess orientaliska blandbefolkning haft en god
468
Främlingsproblemet i det gamla Aten
del i äran av dessa attiska vasers tillblivelse. Men detsamma gäller
också om representanterna för metallindustrien och dess konstprodukter. Det är typiskt, att ägaren av och i varje fall chefen
för Atens största vapenfabrik, sköldfabrikanten Kefalos, härstammade från Syrakusai på Sicilien. Vasfabrikationen blev med
tiden till den grad dessa metoikers specialitet, att man kan tala
om ett slags främlingsmonopol och att den samtida talaren Arrdokides kunde stämpla denna näringsgren såsom barbarisk och
främmande, ett utslag så tydligt som något av den atenska avundsjukan! Detsamma gällde också om de i staden boende metallfabrikanterna av utländsk härkomst. Dessa nådde dessutom ofta
betydande rikedom, helst sedan de på omvägar lyckats skaffa sig
tillträde till gruvföretagen, vilka principiellt endast kunde ägas
av infödda atenare. Men framför allt finna vi metoikerna som
den atenska handelns matadorer. Om de icke-atenska industriidkarna måste leva av sina atenska värdars nåd och goda vilja,
hindrades de på handelns område icke av sådana nationalitetsskrankor. Handeln var i antikens stater i allmänhet och i Aten
i största synnerhet just så internationell och öppen för envar, som
den till sin natur måste vara och också varit i alla tider. Den
stora köpenskapen tål inga nationella skrankor. l)e atenska metoik-köpmännen voro icke blott oförhindrade att driva handel. De
gynnades därtill av de äkta atenska medborgarnas förakt för detta
yrke, ett förakt som icke endast berodde på lättja och förnämhet
utan helt säkert också berodde på svårigheten att uppdriva rö-
relsekapital och obenägenheten att taga de risker, som yrket medförde på de osäkra haven. Metoikerna både vågade och kunde
taga vilka risker som helst. Deras förbindelser i avlägsna länder
satte dem i stånd till att driva en internationell kommers, som
knappast i något annat avseende behövde antagas skilja sig från
senare tiders liknande företag än i fråga om varornas och kapitalens proportioner.
Man har svårt att icke i dessa rappa geschäftsmakare igenkänna
förfäder till den ras, som i alla senare tider med samma medel
och oftast under samma villkor skaffat sig på en gång rikedom
och avundsjuka. Många bära namn, som klinga semitiska eller
åtminstone orientaliska. Deras metoder och deras makt på handelns område har helt visst icke alltid varit ägnade att göra dem
populära i de borgares ögon, av vilkas nåd de berodde. Men atenarna ha tålt dem, även i tider då andra stater helt enkelt skulle
469
Natan Valmin
ha drivit dem utanför stadens gränser. Atenarnas tålamod har
ofta visat sig vara mycket tänjbart, när det gällde dessa främlingar. Vi skola strax se varför.
Orsaken till främlingarnas goda ställning och i flera avseenden till deras makt i det antika Aten var icke så enkel, att den
strax faller i ögonen. Man kan framhålla den hundraprocentige
atenarens motvilja mot att utföra onödigt arbete, vilket gjorde
det lätt för påpassliga främlingar att. övertaga sådana sysslor,
som icke lämpligen kunde anförtros åt slavarna. Vi ha antytt,
att i synnerhet handeln krävde tillgängliga kapital, och vi behöva
ingalunda tänka oss, att alla i Aten boende metoiker kommit dit
barskrapade. Men framför allt voro dessa internationella gäster
i storstaden Aten bärare av den tidens moderniteter på snart sagt
alla områden. Aten var en livlig stad, som i egenskap av hela
det attiska sjöförbundets ledare och huvudstad måste vara mån
om att icke blott politiskt och militärt vara förbundets ledare.
De ideer, som förmedlats till vår kännedom såsom atenska, ha
säkerligen icke alla utkläckts i hemma-atenarnas huvud. Vi sågo,
att mångt och mycket av den atenska konsten till sin upprinnelse
och till en stor del vad dess utformare beträffar icke helt och uteslutande var atensk. Än mera gäller detta om den andliga kulturen, framför allt om filosofien men också om litteraturen, dramatiken, musiken o. s. v. Vad de i Aten verkande vishetslärarna,
de s. k. sofisterna, betytt för staden Atens och hela Greklands
andliga bildning, är tillräckligt känt. Vad det innebar, att många
av den grekiska filosofiens främsta representanter kommit till
Aten från den dåtida världens alla hörn och ofta utkanter, blir
först klart, när vi betänka, att bland dem fanns en Anaxagoras,
Perikles’ specielle vän och helt säkert rådgivare, liksom att stiftarna av den tidens mest utbredda modefilosofier, den stoiska och
den kyniska, också hörde till denna kosmopolitiska skara, att
Anaxagoras hämtat sin visdom från Klazomenai på Mindre Asiens
kust, att stoikern Zenon kom från Cypern och att kynikern Diogenes åtminstone en tid verkat som bankir uppe vid Svarta havet.
De tankar, som dryftades på Atens gator och offentliga platser,
representerade helt enkelt världsopinionen i den för den tiden
vidaste betydelsen, och bärarna av dem voro ofta personer, vilka
saknade politiska rättigheter. På samma sätt förhöll det sig med
den allom tillgängliga plats, där tidens tankar och problem dryftades i värdigare former, den antika teatern. Lyckligtvis äga vi
470
Främlingsproblemet i det gamla Aten
tillräckligt bevarat av de dåtida skådespelen för att kunna bilda
oss en föreställning om vilka ämnen, som voro aktuella. Redan
titlarna på skådespelen, i synnerhet på komedierna tala sitt tydliga språk. Det är ingalunda förvånande, att själva främlingsproblemet varit föremål för en sådan dramatisk behandling. Det
visar Antifons drama »Metoikew>.
Med främlingarna kommo till Aten ideer och impulser, sakkunskap och arbetskraft och icke sällan driftkapital, vilket allt ställdes till den atenska statens och atenarnas förfogande utan att
direkt belasta varken statens eller privata kassor. Ty det var
kärnan i det hela: främlingarna fingo under inga omständigheter
och på intet sätt ligga staten till last eller komma i delaktighet
av de förmåner, som voro reserverade för de äkta atenska medborgarna. Metoiken fick lov att vistas inom Atens murar och där
inne åtnjuta allt det skydd och den säkerhet, som staden garanterade sina egna, han fick i mån av plats deltaga i den atenska
statens och det atenska folkets fester, åse dess tävlingar, med ett
ord andas den luft och glädjas åt den sol, som Aten och dess rike
hade i överflöd. För denna ynnest fick han betala en del direkta
och indirekta skatter, för de flesta kanske obetydliga småsummor
i förhållande till de belopp, som en duktig metoik i regel visste
att avvinna världsstadens befolkning, men för en fattig främling
säkerligen avskräckande nog. Men därtill gällde det för alla
metoiker, av vad stånd och ekonomiska villkor de än voro, att
vidmakthålla en viss popularitet och nogsamt undvika varje anledning till misshag. Det senare väcktes i samma stund vederbörande visade tecken till att icke kunna klara sig själv, d. v. s.
att en dag kanske komma att ligga andra till last. Och framför
allt gällde det att hålla fingrarna borta från det, som endast tillkom de fria atenska medborgarna, t. ex. de små och stora presenter, som folkförsamlingen emellanåt skaffade sig antingen från
sina underlydande s. k. bundsförvanter eller från andra håll. De
atenska medborgarna hade med tiden vant sig vid att med lagom
mellanrum få sådana i form av kontantutdelningar eller naturaförmåner, vanligen säd. Vi ha möjlighet att förmoda, att mer än
en metoik begagnat sig av denna bakväg till atenarnas hjärta,
ja att några få på den vägen t. o. m. nått så långt, att de som
belöning uppnått det atenska medborgarskapets eftertrådda privilegium. A andra sidan ha vi också exempel bevarade på hur det
kunde gå för den, som sökte kliva över det skrank, som medborgar- 471
Natan V almin
skapet uppställt mellan äkta atenare och fria metoiker. Det var
på Perikles tid. En större present bestående av säd hade anlänt
till det atenska folket. Vid fördelningen märkte man, att medborgarantalet stigit till ett misstänkt stort antal. Medborgarlistorna kontrollerades,. och därvid visade det sig, att ett tusental främlingar också hade anmält sig till utdelningen. Deras straff
blev strängt: de såldes omedelbart som slavar.
Främlingen var gärna sedd eller åtminstone tåld, så länge han
var nyttig. Han borde fylla samma plats i samhället, som Aristoteles med en liknelse tilldelat kliet i det närande brödet, att vara
just närande. Metoikerna voro arbetsbina, av vilkas arbetsförtjänst också de till arbete obenägna atenska medborgarna borde
kunna få sin andel. Dessutom var det icke alldeles oviktigt, att
dessa energiska och duktiga främlingar sörjde för att nödvändiga
och nyttiga arbeten överhuvud taget blevo utförda. De enklare
och mindre välbärgade tullades på sina händers prestationsförmåga, de rikare på sin förmögenhets avkastning. Dessa rika främlingar ha under hela den atenska historien erlagt tributer till sina
giriga värdar, som i förhållande till de fördelar, Aten kunde bjuda,
ofta synas oss obegripliga. Aten krävde av dem offer, vilka officiellt gått till historien som frivilliga men i många fall måste
ha varit allt annat än blott och bart välvilliga skänker. Den form
för extrabeskattning, som kallades leitourgia, har oftast och med
tiden i allt mer tyngande form drabbat stadens rika främlingar.
Krigsskepp utrustades och bemannades, tävlingar anordnades,
teatrarna höllos vid liv genom dessa bidrag, vilka kanske under
Atens nedgångstider blott kunde erläggas av metoikerna.
Detta är den ena sidan av saken. Främlingarna ha utnyttjats
i ekonomiskt avseende på ett sätt, som knappast kan kallas med
något annat namn än utsugning. Men i rättvisans namn få vi
icke glömma det sätt, på vilket atenarna betedde sig mot dessa
främlingar i tider av trångmål, t. ex. då staden genom belägring
och därmed följande knapphet på livsmedel och tillfällen till utkomst hade kunnat rädda det mesta möjliga åt sina egna genom
att driva ut främlingarna. Så brukade t. ex. Sparta göra vid
liknande tillfällen. I stället se vi, huru metoikerna icke blott tilllåtits att stanna kvar i staden utan t. o. m. fått deltaga i de av
staden igångsatta nödhjälpsarbetena och därvid uppburit största
delen av ue disponibla beloppen i arbetsförtjänst. Den gången ha
atenarna givit historien ett fullgott exempel på storsint hjälp- 472
Främlingsproblemet i det gamla Aten
samhet även åt folkelement, som enligt både samtida och senare
tiders uppfattning kunde anses som överflödiga och obehöriga,
Främlingarna i Aten voro helt visst för många atenska medborgare förhatliga parasiter i samhället, men hatet berodde helt
visst den gången liksom vid andra liknande tillfällen i andra
tider och länder på den för människor och djur gemensamma
naturliga inställning till den bättre situerade, som kallas avundsjuka. Att de gamla atenarna trots detta tålde alla dessa främlingar och tilläto dem att göra sig rika på de arbetsmöjligheter
och den marknad, som borde ha varit reserverade åt stadens egna
medborgare, berodde till ungefär lika delar på atenarnas bekvämlighet och på främlingarnas förmåga att både underhålla sig själva
och låta runda slantar tillfalla dem, inom vilkas stadsmurar de
funnit en fristad och en behagligare tillvaro än deras egna ursprungsorter kunde eller ville giva dem, en lösning av främlingsproblemet, som i all sin hårdhänta tillämpning åtminstone tål en
jämförelse med långt senare tiders och staters sätt att ransonera
och reglera existensmöjligheterna.