Machiavelli och vår tid

MACHIAVELI_jl
OCH VÅR TID
Av kanslirådet, Jur. d:r CURT ROHTLIEB, Djursholm
ZACHRIS Topelius inflikar någonstädes i Fältskärns ber~ittelser
ett par reflexioner om, huru missförstådd den florentinska patrioten och historikern Machiavelli blivit av eftervärlden. Dennes av
ädel harm burna ironi över samtidens svekfulla furstar hade ju
tagits som ett försvar för deras infernaliska metoder. För en
moralist och människovän måste florentinarens osentimentala
statsuppfattning, framlagd utan försök att beslöja kampen om
makt, te sig obegriplig. Men lägger man in en dold ironi däri,
förvandlas »Fursten» till en sedelärande fabel.
För vår tid är en sådan tolkning fullständigt överflödig. Cynismen frapperar ej nämnvärt. Temperamentet, alltigenom eld och
galla, klarheten och den eleganta stilen charmera och besticka.
Den ryktbara läroboken för statsmän har faktiskt utövat stor
auktoritet.
Man har kallat Machiavelli för en stor realist, men han är må-
hända större som logiker. Den, som excellerar i logiska slutledningar, tappar dock gärna bort en bit av verkligheten. Hans
dyrkan av makt och framgång väcker i vår tid eko. Här avslöjas
maktens hemlighet och de väldiges gåta. Vem vill ej komma i
paritet med mänsklighetens störste, när en så bekväm genväg anvisas som i denna lärobok~ Också i vår tid strävar den politiska
visdomen efter förenkling. Friheten från alla hämningar har
under efterkrigstiden blivit ett slags evangelium.
Furstemaktens stärkande var som bekant florentinarens stora
mål. Men detta förutsatte ett stort och enigt Italien. Man har
därför ansett honom som en förelöpare till det på demokratisk
grund enade Italien, som framträtt i vår tid och som visserligen
nu vandrar en helt annan väg än det grundaren, Cavour, utstakat.
Men Machiavelli var alls icke någon nationalist av modern typ.
Folket betydde för honom intet annat än underlaget för furste- 474
Machiavelli och vår tid
makten. Varken ras, kulturarv, historisk samhörighet eller andra
element, som för modern uppfattning konstituera en nation, spelade någon synnerlig roll för honom. Den store härskaren, övermänniskan, var utvecklingens mål. Frigjord från alla moraliska
band och alla nyttighetshänsyn skulle han hävda sin egen person,
ett absolut självändamål.
Jacob Burckhardt har för denna statsuppfattning präglat uttrycket »staten som konstverk» och menar, att staten tillagts den
uppgiften att förhöja härskarens glans, att tjäna som dekoration
till härskarmakten eller kanske snarare som härskarens tron.
Allt vad den döende florentinska republikens sakförare har att
säga om folket, präglas av samma grundsyn. staten och fursten
identifieras här av en iakttagare som står ovanför vimlet. Endast
vimlets ytskikt intresserar denne iakttagare. Processerna på djupet spekulerar han ej över. Fursten måste visserligen se till, att
folket kan bli användbart för hans syften, men de krafter, som
åstadkomma avverkningens återväxt, intressera honom ej. Förmodligen antog den lärde skribenten, att packet växte och förkovrades enligt någon naturens ordning. Politiken befattade sig
med högre ämnen. »En furste bör ej sysselsätta sig med annat,
ej tänka på annat, ej vinnlägga sig om annat än kriget, dess lagar
och väsende», lyder hans råd.
När han det oaktat huvudsakligen vänder blicken till »statskonsten», d. v. s. det diplomatiska spelet, betraktar han detta som
krigets första fas. Hade han kunnat känna till Clausewitz och
dennes sats att kriget är politikens redskap, hade han nog vänt
om denna sats. Redan hans första jämbördiga kritiker – som
statsman och realist onekligen mer än jämbördig -, Fredrik II,
anmärkte på denna trånga och pedantiska uppfattning. Machiavelli »gör här sin furste till en Don Quichote», anmärker den
preussiske furstesonen sarkastiskt och blottar obarmhärtigt ytligheten hos detta slags visdom. Denna furstegestalt, tillägger
Fredrik II, har lika litet att göra med verkligheten som Homerus’
stridande gudar.
Fredrik II:s huvudanmärkning var emellertid, att Machiavelli
tog furstemakten för given i stället för att undersöka dess ursprung. Detta skrevs senast 1740, då kontraktsteorin – staten
grundad på ett kontrakt med undersåtarna – ännu ej med
Rousseau som härold gjort sitt segertåg. Den kunglige kritikerns
anmärkningar träffa en sårbar punkt, men hans egen framställ- 475
·, ,…
Curt Roldlieb
ning av furstemaktens ursprung ur en viljeakt av undersåtarna
föra ej problemet synnerligen mycket längre.
Undersåtarna få ej bli lika ohederliga som fursten själv, annars
slår »Furstens» system slint. Den store logikern tycks här glömma
logiken i exemplets makt. Att behandla undersåtarna efter konstens regler blir emellertid det stora problemet. »Varje vis furste
har sörjt för att att de stora ej bragts till förtvivlan och att små-
folket kunnat leva nöjt och belåtet.» Så pass långt i hänsyn vill
Machiavelli att fursten skall sträcka sig. »Fursten skall behandla
de stora med aktning och icke göra sig hatad av folket.» Vad
folket begär är för den italienska statsfilosofen blott att få leva
i fred och slippa förtryck. Politiska rättigheter för massan voro
icke något aktuellt. Mot de stora och mäktiga måste fursten visserligen anlägga en förekommande hållning. Dessa måste göras
beroende, men i övrigt skonas.
Därav följer emellertid, att fursten ej kan påräkna någon aktiv
hjälp eller över huvud vänta något initiativ från folket – annat
än uppror. Lydnad var det högsta som kunde komma i fråga.
Nationella tänkesätt hos massan föresvävade aldrig den tänkare,
som av sentida landsmän hyllats såsom en nationell föregångsman. Några i folkets egenart grundade statsbildande krafter
kände han ej. I Sverige genomförde samtidigt med Machiavelli
en statsman med långt mindre teoretiskt skarpsinne landets
enande på nationell grund. Men dennes maning löd: varer svenske, och han förstod, att en stor statsman måste vara sina landsmäns fader och väcka deras nationella instinkter.
I de många italienska samhällena var detta en absurd tanke.
Där berodde allt på furstens väpnade makt. Men legotrupper
dugde ej. De och deras kondottierer hade längesedan låtit de kommersiella synpunkterna ersätta de militära. Hären måste bestå
av undersåtar, bundna vid landets gränser. Det absoluta beroendet av fursten var förutsättningen för pålitlig slagkraft. Alltså
medborgarhärar utan medborgaranda. Machiavelli söker med exempel från skilda tider visa, att legahärar äro underlägsna medborgarhärar. Men vari styrkan hos exempelvis Roms bondehärar
bestod, observerar han ej. Själva samhällena intressera honom
ej, icke ens hans eget. statens grund och väsen har aldrig bekymrat den frejdade statsfilosofen.
I den populära uppfattningen står Machiavelli främst såsom
bärare av sveket såsom medel. Detta är dock ej något för honom
476
Machiavelli och vår tid
väsentligt eller egendomligt. Men att hans mål var övermänniskan, har på något sätt råkat i glömska av en generation, som
i honom velat se en realpolitiker. Hos furstens tjänare fordrar
han oinskränkt hängivenhet. Men då hos fursten själv ej förutsättes annat än oinskränkt egoism, vad skall borga för tjänarens
troheU Det viktigaste medlet var att hålla tjänaren i sådana
villkor, att denne måste veta, »att furstens fall skulle bliva hans
eget», och åt denna konst ägnas åtskilliga betraktelser, som vunno
samtidens beundran. Konsten att länka undersåtarnas intresse vid
furstens är i själva verket kvintessensen av Machiavellis statsmannavisdom. Även när han behandlar det »borgerliga principatet», som förutsätter att fursten vunnit sitt välde utan brott
och med landsmännens goda vilja, ser han nyckeln därtill i »en
av lyckan gynnad slughet». Det fall, att härskarmakten skulle
tjäna det allmänna bästa, faller honom ej in.
Machiavelli har nu mer än någonsin blivit statsmännens favorit. Detta är begripligt i diktaturländerna, där man söker bemantla ledarnas egennytta med nationella talesätt, med allt tvivelaktigare framgång. Han manar visserligen till kamp mot de
utländska barbarer, som förtryckte Italien, men även därvidlag
är det blott furstens intresse han har för ögonen. Den patriotiska
propagandan i Italien har förgäves sökt omkostymera honom.
Och vem känner ej igen de patriotiska maningarna till kamp mot
bolsjevism, antisemitism eller andra ideella mål, som kastas åt
sidan så fort härskarens personliga fördel kräver~
Av en statsman begär man tydligen på många håll, där man
vill vara realist, ej annat än de konster och knep, vari den italienska politiken onekligen excellerade. Verksamhetsfältet var ju
då ojämförligt trängre än i världspolitikens tidsålder. Mästerskapet låg mera inom räckhåll. Men hur blev resultatet av tidens
intensiva tävlan i politisk realism~ I århundraden förödde de
politiska konstmakarna varandra utan bestående resultat.
Först när andra samhällsbegrepp slagit igenom- upplysningstidens jämte historiens bittra lärdomar -, kunde för Italiens del
varaktiga resultat uppnås. Samhället måste få tid att växa från
roten.
Hela Machiavellis politiska skola såg i massan blott ett livlöst
material, aldrig en levande kraftkälla. Vår tids diktatorer veta
bättre. Att gruppera samhällsatomerna i ett enhetligt kraftfält
har för dem givit oanade resultat. Men den politiska atomfysiken
477
..
Curt Rohtlieb
var i själva verket vida äldre än renässansfurstarna, ehuru den
först i vår tid utvecklats till vetenskap. Även samtiden kände
mera därav än den lärde florentinaren.
Någon gång i sin av historiska exempel späckade framställning
berör den frejdade statsfilosofen något, som han kallar »tidsandans
krav». Skulle han verkligen kanske ha sinne för de imponderabilia,
som väga tyngst i samhällena, men som onekligen äro svåra att
passa in i hans stringenta språk~ I vår kulna nord satt ju samtidigt en grubblare, sin furstes kansler, och kämpade med likartade problem utan på långt när samma lärdom. Den svenska
hävdatecknaren och reformatorn tar som utgångspunkt för sin
statslära, att »konungsämbetet är förordnat av Gud för det meniga
bästas skull, att frid och rolighet må vara i land och städer, så
att den ene icke gör den andre övervåld». Olaus Petri var i sin
historie- och människouppfattning lika mycket realist som sin
florentinske kollega, men det står klart för honom, att statsmakten
måste ha ett mål utöver att tillfredsställa härskarens godtycke;
den måste ställa sig i de högsta idealens tjänst.
Allt skarpsinne hos den världsbekante fursteadvokaten räckte
ej till härför. Att alla rättsförhållanden måste grundas på ömsesidighet, har under olika tider fått olika uttryck och bekräftas av
vanlig common sense. »För den skatt, som bonden ger konungen,
bör han varda hållen vid lag och rätt, och med samma skäl som
konungen äskar sin skatt av bonden, må bonden kräva lag och
rätt av konungen.» Denna av Olaus Petri så pregnant uttryckta
tanke har väl varit levande hos de flesta samhällsbyggare.
För Machiavelli var tanken fullständigt främmande. Varför
har då dennes tankebyggnad väckt så mycken beundran~ Moralisterna ha kallat hans »Furste» för »gift i gyllne skål». Med uttryck från samma kända psalm kan idehistorikern snarare kalla
verket: resekost, som icke räcker. Den räckte ej för renässansens
Italien, som politiskt blev stående i samma splittringens och vanmaktens stadium ett par hundra år. Resekost till nya mål bjöd
först upplysningstiden. Ater vilja på många håll tillfälliga
härskare förvandla staten till ett postament för dem själva.
Har vår tid lärt något av den berömde florentinaren~
En enda gång undslipper det denne realist, att massan på något
sätt måste besjälas. Men det leder honom ej till andra reflexioner
än några resonemang om konsten att befalla. En del andra råd
om massans behandling, åsyftande vad vi skulle kalla likriktning,
478
Machiavelli och vår tid
meddelas även, men däri har han vida överträffats. Fursten skall
>’stöka undan med alla nödvändiga grymheter så fort som möjligt
för att icke behöva upprepa dem varje dag». Den sista hälften
av ritdet kan tydligen, huru mycket diktaturerna närma sig den
store maktfilosofens ideal, ej följas, så länge alla nationella krafter ej lamslagits; varje spontan tillväxt därav måste på nytt
undertryckas, om likriktningen ej skall äventyras.
Den bestående lärdom, som renässansmannen lämnat vår tid, är
föraktet för lärda floskler och förskönande talesätt. Inga oklara
teorier om världsåskådning, ras eller andra ideologiska motiv få
skymma sikten. Författaren vet sitt mål och behärskar sin metod.
Mot läsaren är han ~irlig. Redan däri ligger en större vinst för
tänkande och forskning än i all känslomässig »intuition».
Flera århundraden ha bekräftat, att den store furstedyrkarens
tankebyggnad icke tålde verklighetens hållbarhetsprov. En Olaus
Petri, och kanske många dii minores, hade från början insett detta.
Planritningen är i sin art genial. Machiavelli har tecknat konturerna till en furstemakt av ocrhörd spännvidd, men teckningen
är lika svår att överföra till verklighet och bärkraften är lika
liten, som hos hans store landsman Lionardo da Vincis flygmaskiner, även de föremål för seklers beundran, men föga svarande mot
vad vår tid kräver.
479
” ’